Det finns ett
kontroversiellt ord som många anser inte har någon plats i en
vetenskaplig text, eller en utredande text överhuvudtaget. Ofta är
det en varning som planterats med all rätt, då det handlar om ordet
”jag”; lika bra som att säga något i stil med ”jag tycker
att” går det att formulera sig mer distinkt om j-ordet utelämnas
– ”det är”, till exempel.
Men vad ska vi då
göra med fiktionens jag? Knausgårds emfatiska jag kan
ställas mot Ola Klippviks mer försynta (jag). Åtminstone tycker
hans förlag Natur & Kultur att det projekt Klippvik har
initierat med sina Vikbodagböcker förevisar likheter med
norrmannens mastodontprojekt, om än i mindre skala.
Vikbodagbok II
heter uppföljaren till installation ett från tre år sedan.
Vikbolandet är ett område utanför Norrköping, enligt den karta
som omslaget återger. Där på vischan bor författaren med sin
kärnfamilj, och han brottas synbarligen med liknande problem som
Knausgård, att kombinera skrivandet med barnbestyren.
Den ospännande
vardagen. Han skildrar livet veckovis, där det stora avlöser det
lilla. Han köper en ny brödrost – det är arabisk vår. Det är
jordbävning och tsunami i Japan – han spelar innebandy. Det hela
utspelar sig september 2010 till september 2011, och händelserna är
ofta bekanta. Samtidigt är det lite deprimerande när händelser som
man då uppfattade som avgörande reduceras till notiser. Var
det inte mer, liksom?
Klippvik läser och
skriver, stretar på som frilansskribent, bråkar med arbetsgivare,
med sin hustru G[ertrud], också författare, och barnen som han
pysslar om varsamt och med små åtbörder. Att säga att det är en
trivsam bok är bara halva sanningen: här finns också plats för
oro, inte enbart för det som kan uppfattas som trivialiteter (håller
jag på att bli tunnhårig?), utan även anhörigas allvarliga sjukdomar.
Glädjen och förtvivlan befinner sig nära varandra – i synnerhet
i det här formatet, där dagarna flyter in i varandra, veckorna går.
Han filtrerar bort
och kristalliserar fram saker ur det här som pågår medan vi
sysslar med annat, alltså Lennart Hagerfors variant på John Lennons
definition av ”livet”. Funderingar kring livet blandas med
funderingar kring litteraturen, som om det funnes en tydlig skillnad.
I det dystra finns också utrymme för en förmåga att upptäcka de
små glädjeämnenas lyckliga stunder.
Formatet tvingar
också fram en stilens knaperhet, där det koncisa ges en stränghet
som fungerar ypperligt. Klippvik läser och hämtar nog en del
inspiration lite här och där, som när han läser Vilhelm Ekelund.
Där och då skriver Klippvik häpnadsväckande vackert, utan att
någonsin behöva göra sig till eller höja tonläget.
Det hör kanske till
saken att genren inbjuder till en slags voyeurism hos läsaren. Hur
nära tillåts vi komma? Klippvik själv erbjuder bara antydningar
till privata avslöjanden. Han behåller kontrollen över det som ska
skildras. Men han ger också perspektiv, både på de egna bekymren
och världens.
Mot slutet är det
som att han själv fattar parallellen till Knausgård, då han läser
norrmannens böcker och lyssnar på hans radiorprogram. Det är ett
skrivande som också kan jämföras med Bodil Malmstens bloggböcker,
som i förhållande till det här projektet mer förefaller vara
industriellt utformade. Klippvik har en mindre egensinnig röst,
mindre påträngande, men det är också en röst som jag hellre
lyssnar till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.