två, två
träda på tå
två rädda orädda
mitt i den gröna passagen
där faran snurrar i gudsljuset
två barn som försöker hitta ut
stapplande i värmens ljus
det gröna l o g
beskådat och utglott
alla rösters darr
ställda inför smärtans musik
tiger vi i den infångade blicken
rätt in i det mörka ljuset
ett ännu mörkare mörker
två önskningar
rinner ut samtidigt
lägger du sakta din enda hand
lägger du den mot min kind
lägger du den i gräset
det ömma gräset benådat
Jag minns så väl vilken befriande upplevelse det var att läsa Nina Bouraoui, när Elisabeth Grate Bokförlag översatte den första titeln till svenska (det var 2004, romanen Pojkflickan). Det är en speciell känsla att följa ett författarskap, och i det här fallet tänker jag fortsätta med det. Våra kyssar är avsked är den sjätte titeln på svenska, och det är fortsatt bra.
Tidigare har det rört sig om tunna romaner, prosaberättelser på drygt hundra sidor, och på ett sätt är det här precis som vanligt, en tunn bok – men också något helt annat. Bouraoui har utgått från diverse händelser i sitt liv, skrivit en fragmentarisk självbiografi (så som alla självbiografier borde vara fragmentariska, att de rör sig kring händelser slumpvis och osorterat).
Hon utgår ifrån olika situationer, människor och platser. Njutningen finns bortom språket, menar hon: det går inte att fånga med precision eller exakthet vad som händer. Men hon gör ett gott försök, där hon betvingar sorgen, avskeden, det som fått ge boken sin titel, utifrån de frekventa och färska minnena med ”Sasha” 2009.
Först ger minnena ett blekt och nästan diffust intryck. Hon inleder med femåringens upplevelser, och som tioåring möter hon Djävulen, på en stig i Alger. Hon försöker möta Djävulen, uppfattar honom som en symbol för framtiden, för det som komma skall, det okända. Redan som femåring har språket henne i sitt våld. Senare är det känslorna, det som ligger utanför – bortom – språket: ”Jag kände mig skild från mig själv. Jag åtrådde min kropp som inte längre var min. Hettan steg från jorden.”
Tioåringen är redan erotiskt förslagen. Hon ser krigsfilm, upptäcker sensationer i skötet. Senare är det också bilder som blir material för hennes fantasi: en teckning av Tracey Emin, foton av Nan Goldin och Robert Mapplethorpe.
För Bouraoui är kärleken ett djur, ingenting att lita på. Hennes språk bejakar extasen, men också det tveksamma i att släppa fram känslorna, att konsekvenserna är oförutsägbara: ”Jag var rädd för mörkret. Rädd för mitt eget mörker som rann i kroppen på mig.”
Jag har åtskilliga gånger tidigare tjusats av Nina Bouraouis starka prosa, och det finns ingen anledning att tycka annorlunda nu. Hon skriver utan krusiduller, med en ärlighet som jag bara kan säga ja ja ja till. Det är en litteratur som klarar sig utmärkt utan kampanjer och lobbyister, som fungerar, och utgör bevis på vilka värden som kommer att överleva även de bistraste av tider. Jag är ytterligt glad att jag en gång för länge sedan började läsa hennes böcker, och kommer aldrig att sluta med det.
Det är inte helt lätt att veta var man har författaren Sara Mannheimer, när hon skildrar märkliga människors märkliga förehavanden. I sin andra roman fortsätter hon sätta myror i läsarens huvud. Om man gillar det eller inte beror nog mest på om man kommer överens med sin egen villervalla.
Huvudpersonen i Sara Mannheimers andra roman Handlingen är en själslig syster till föregångaren i Reglerna. Återigen en kvinna som vill ha koll, söker ordning. Med egna ord beskriver hon sig som ”färglös, jagsvag och andefattig”, och lever i ett ljummet förhållande med den mystiske Máram.
Under ett år följer vi denna villrådighetens prinsessa, pendlande mellan vacklan och bestämdhet, där hon har lika nära till tvivlet som till bejakelsen. Hon lider av totalitetsanspråk: hon vill förstå allt. Därför ämnar hon barrikadera sig vid sitt gedigna bibliotek. Hon vill bilda sig, för hon känner sig otillräcklig. Tyvärr ställer sig något i vägen: hon börjar läsa Roland Barthes Litteraturens nollpunkt, och det om något är väl att börja sig i fel ände, vill man påpeka för henne.
Balansen mellan ytterligheter finns uttalat i Mannheimers språk, som i lika hög grad är skrivet i lojalitet med det rigida och hårt tuktade, som det är följsamt mot det lössläppta och hämningslösa – ett oförutsägbart språk, där saker tillåts hända, och bidrar till en spännande läsning, i spännvidden mellan det fyrkantiga och det fantasifulla.
Handlingen är en bok om läsning, om icke-läsning, där Barthes teorier blockerar läsarens upplevelser, och fördröjer och förhindrar den förlösande läsningen. ”Förbannade teorier”, vill man muttra, men samtidigt används Barthes bok som nyckel in mot Mannheimers berättelse. Som när han säger att stilen är vertikal: det här är verkligen en bok som ska läsas så, där den horisontella läsningen inte erbjuder någon förståelse av innehållet.
Nej, jag är inte helt säker på vad det är för bok jag har läst, om det är en roman, ett samhällsreportage, en essä, eller något helt annat. Osäkerheten följer mig, och jag är rätt säker på att Mannheimer själv är rätt ointresserad av att leverera något svar på alla mina frågor. Förmodligen är hon lika vilsekommen själv inför den här boken, och det är nog inte meningen att jag ska ställa mig i vägen för någons läsupplevelse och berätta för mycket om vad kvinnans agerande, hennes handling, innebär.
Gillar du det kufiska och kusliga lär du ha kul när Mannheimer kombinerar oroligheterna i sin roman, och skriver med en humor som lägger sig farligt nära avgrunden: men det är också där de mest givande poängerna kan infångas. Det är också sällan man får uppleva en gestaltad person som känns så påtagligt närvarande, som man så gärna vill hjälpa som läsare, som man vill tala till rätta.
Det är en stark och särpräglad r
öst som talar i den här förbryllande romanen, och jag vet inte heller i vilken grad den ska uppfattas självbiografiskt. Författaren har själv tagit omslagsfotot, som föreställer långa rader av böcker. Givetvis kan det vara taget på ett antikvariat, men jag tycker mig spåra en utpräglad och distinkt egen smak bakom de titlar som jag känner igen, som om hon helt sonika har fotat sina egna böcker. För det är självklart att Mannheimer är en hängiven läsare.
Det finns också en antydning i kvinnans tankar att hennes pågående projekt inte handlar om läsning, att det som hindrar henne kan vara skrivandet av en roman. Och huvudpersonen nämner i förbigående att hon hanterar eld, och det slår mig att Sara Mannheimer också arbetar som glasblåsare.
Lika mycket som en roman om icke-läsning blir Handlingen en bok om icke-handling, om en tillvaro på stand by, där själva stillaståendet blir huvudsysslan. Det leende som läsningen åstadkommer hos mig är snett, och liknar måhända mest en grimas. Likväl är det ett leende jag inte vill vara utan.
(En något kortare version publicerad i Jönköpings-Posten 29/9 2011. Författarfoto Helén Karlsson, Wahlströms & Widstrand.)
Av någon anledning kommer samtalet in på Jan Guillou. Jag muttrar något om hur tråkig han är. – Aha, säger P, är han inte tillräckligt fin författare? Men det där har ingenting med saken att göra. Vad då fin? Det finns gott om fina författare – vad nu det är – som jag tycker är tråkiga. Men gillar man inte samma böcker som Herr Reinfeldt och Fru Lööf, då är man snobb.
Eller är det något som jag har missförstått? Jan Guillou ska alltså uppfattas som en slags helig ko, som inte får kritiseras. Men jag har aldrig förstått det där snacket om ”Sveriges bästa journalist”: till att börja med, hur mäter man sådant? Jag kan inte tänka mig en enda seriöst arbetande journalist som skulle få för sig att uttrycka sig på det sättet, eller ha sådana ambitioner.
Vad jag har märkt är att när jag skriver negativt om någon här på bernur, då fördubblas den dagliga besöksstatistiken. Det är också så att därifrån skapas otaliga förutfattade meningar om mig, baserat på vad jag har skrivit. När jag kritiserar en författare ur arbetarklassen, då är jag bekväm och saknar erfarenhet från arbete. När jag kritiserar en kvinna, då är jag kvinnoföraktare. När kvinnan är född i ett annat land, då är jag rasist. Och så vidare.
Jaha, jag tycker alltså att Guillou är tråkig. Jag har läst två böcker av honom; det var inga större upplevelser, ur någon aspekt. Det borde inte vara så, men hans persona ställer sig i vägen: hans djävla arrogans, som inte bottnar i någon genuin kunskap. Han ställde upp i kunskapsprogrammet På spåret häromåret, och gjorde en slät figur – det var pinsamt usla kunskaper han gav prov på. Låt gå för det, men samtidigt ger han hela tiden sken av att veta saker, ja, han har så hög svansföring att det blir löjligt hur han sprätter och går på. Han har åsikter om det han inte vet någonting om.
Nu vore det här inte så mycket att bry sig om. Men sanningen är att i den mån män läser böcker, då läser de böcker av Jan Guillou. Jag misstänker att många män är exakt likadana, alltså män i Jan Guillous ålder: inskränkta, arroganta (utan täckning), och totalt ointresserade av att upptäcka något nytt. De har inte bytt batteri på sin klocka sedan 1977: alla deras referenser härstammar därifrån. De fick lära sig saker i skolan, och dessa kunskaper får inte utsättas för någon omprövning.
Så – att jag inte läser Jan Guillou beror bara på att jag vill läsa något som gör mig nyfiken och förvånad och exalterad och häpen och lycklig och förundrad, och jag har inte tid att ödsla den på en löjeväckande kamp mellan det förutsägbara och det mediokra. Jag skulle kunna skänka pengar till den som någonsin har skrattat åt något Guillou har skrivit eller sagt (men då vill jag ha bevis).
v Östen Dahl) blir jag i alla fall lite avundsjuk. Själv ska jag läsa Ulf Lundell ... Men jag tröstar mig med Mattias Alkberg, som bara blir argare och argare. Hans senaste skiva "Anarkist" är precis som vanligt ojämn och kantig och vass, med några vackra ljuvt ljusa stunder och några partier där han borde ha hållit igen en aning. Men inget kan få mig att sluta lyssna på några av de bästa låtarna, som den här: "Bit i kudden, skattebetalare", en rätt uppriktig uppgörelse med Sverige efter valet 2010. Och "Dementorer" är ännu bättre, ännu roligare. Går det att vara mer defintiv än så här?I sitt sommarprogram i år berättade Torgny Lindgren om Kurt Tucholskys svårslagna författarrekord, att han aldrig skrev en rad nykter. Ska Malcolm Lowry då kvalificera som god tvåa?
Under vulkanen, som väl är det enda han orkade ge ut i vuxen ålder, är i alla fall en roman där huvudpersonen super friskt eller ohälsosamt en novemberdag i Mexiko 1939, det som kallas ”De dödas dag”. Nu utges den på nytt i Modernistas snygga svarta serie ”En modern klassiker”, i Erik Sandins översättning från 70-talet. Romanens konsul marinerar sig i s
tryknin, mescal, rom, tequila, whisky och öl, med mera, mera, mera.
Vad är då en konsul? Huvudpersonen Geoffrey Firmin är brittisk konsul i Mexiko, eller avsatt sådan, och omkring sig har han sin hustru Yvonne och broder Hugh, med misstanken att de båda har haft en affär. I den mån han upptäcker något: han dricker som sagt mest den här dagen, eller sover, eller bådadera.
För något år sedan visade väl svt en serie om svenska konsuler. Som jag minns det var det en diplomat eller ambassadråd i ett sydamerikanskt land, han söp mest. Men vad gör de då? Är det någon som vet? I den här boken är Geoffrey alltså en f.d. konsul, och jag får ingen reda i vad han har gjort. I bakgrunden märks dels det spanska inbördeskriget, som Hugh är på väg att ansluta till, och det andra världskrigets utbrott, vilket möjligen är en mer hotande realitet än den vulkan som finns i närheten och som gett namn åt boken.
Klas Östergren har skrivit ett långt och tråkigt förord. Enligt honom tog det mer än tio år att skriva Under vulkanen. Jag fattar att en författare imponeras, liksom av att det tog Joyce sjutton år att skriva Finnegans Wake, men en läsare behöver väl för sjutton inte bry sig om sådant: båda dessa herrar hade åstadkommit bättre romaner om de hade lagt ned hälften av tiden i stället.
För Under vulkanen är ojämn, spretig, rörig, och virrig, och – jo, jag fattar, det är poängen med det hela, för att man ska kunna sätta sig in i konsulns deliriska världsuppfattning, att det upplösta språket gestaltar protagonistens upplösta inre. Men då blir resultatet gott om tråkiga passager, och däribland stycken av stor oväntad skönhet, tyvärr oftast begravd under laviner av svårforcerad prosa, med oregerligt bildspråk. Att läsa romanen är som att försöka orientera sig i en vildvuxen trädgård. De många litterära citaten och anspelningarna imponerar säkert också på en viss sorts läsare. Östergren talar om Lowrys ”tacksamhetsskuld till modernismens pionjärer”, men den skulden kunde lika gärna ställas till Melvilles Moby Dick, vars katalogiserande stil här imiteras in extenso. Och varför inte Don Quijote: i Lowrys roman figurerar rentav en Cervantes.
Gränsen mellan författare och protagonist förefaller tunn. Konsuln skriver på en roman, och drickandet lär ha varit en huvudsyssla också för Lowry. Ju mer han (Geoffrey) dricker, desto mer självömkar han sig. Det tokroliga tar överhanden ibland, och ibland bara töcknet. Omgiven av affischer för en film med Peter Lorre, Las manos de Orlac (Mad Love), rör sig huvudpersonen i sin snäva cirkel, där fantasin skuggboxas med hans indränkta intellekt.
Som sagt: rörigt, men ibland förtjusande också, i mindre doser, som konsulns meditation inför en spritförbudsaffisch: ”Huvudstupa ner i Hades störtade de själviska och rödbrusiga drinkarna, ner i en rasande virvel av eldlysande smådjävlar, medusar och rökspyende monstrositeter, dykande som svalor eller med klumpiga skräckslagna baklängessprång, vrålande bland fallande flaskor och symboler för brustna förhoppningar; uppåt, uppåt, skyndade de nyktra, blekt och osjälviskt svävande i ljus mot himlen, flygande i ädel höghet par om par, männen skyddande kvinnorna och själva skyddade av änglar med försakelsens vingar.”
Den här romanen är många (manliga) journalisters favoritbok: det finns en utbredd alkoholromantik hos somliga, och den kan adla mediokra författare till status av profetisk visdom (Charles Bukowski). Lowry är långt ifrån medioker. Men Under vulkanen är också långt ifrån det mästerverk många vill ha det till: stundtals är den så långsökt och jobbig att man nästan misstänker att en del som gillar den gör det enbart för att belöna sig efter att ha genomfört en prestation av svåra mått.
(Foton Modernista.)
, hans bok om depression (på svenska Den svarta hunden). Nu är jag inte längre så säker på att Murray är prismaterial: han verkar vara lite för burdus eller bara sur för en sådan sammankomst. Men jag kan rekommendera Coetzees essä/recension, för att den är så lång och ambitiöst skriven, med flera generella synpunkter, men också för att den verkar vara ett fint exempel på genuint kritisk läsning av en bok, och att han gör en intressant koppling från Murray till Gerald Manley Hopkins. Ett citat från en av Murrays nya dikter får mig annars att tänka på några rader hos Tranströmer, "Som att vara barn":
En rolig Berlinbild. Karin Boye givetvis i centrum, ovanligt hårdsminkad. Uppe till vänster översättaren Erik Mesterton. Kvinnan i vit kappa är Karin Lönngren. På marken sitter Vilhelm Scharp, lektor vid Unter den Linden-universitetet, och längst till höger systern Ulla. De övriga har inte identifierats.
1941 var ett dåligt år för litteraturen, då två av seklets viktigaste författare, Virginia Woolf och Marina Tsvetajeva, begick självmord, och från svenskt håll finns det anledning att beklaga Karin Boyes frivilliga död samma år (freitod, som det heter på tyska).
Att Boye är en internationell författare brukar hävdas av Karin Boye-sällskapet, med argumentet att Kallocain är översatt till så många språk: men varför är det viktigt att bli stor utomlands? Apropå en intressant betraktelse av Susanna Alakoski från DN i veckan, om det tvivelaktiga värdet i att slå igenom i andra länder. Ja, varför inte nöja sig med att Karin Boye är en stor författare för oss?
Pia-Kristin Gardes bok Karin Boye och människorna omkring henne (ellerströms) är ovanligt såtillvida att den är en fotobok, som mycket snyggt lyfter fram personer i Boyes närhet. På uppslaget en bild, och en kortare text som kommenterar personen eller händelsen. På köpet ganska många foton där också poeten själv figurerar, ofta annorlunda jämfört med den officiella uppfattningen om henne. (Hon skrattar och ler!) Samt en självbiografisk text som publiceras för första gången, skriven när hon gick en psykologikurs med Emilia Fogelklou som lärare.
Här får vi Gardes lite överslätande förklaring till moderns alkoholism, något främst Cecilia Hammarström skrev om i sin bok om Boye. Garde menar att det berodde på att en läkare lurade henne att dricka porter.
Nåja! På ett foto ser vi Karin, bara ett par år gammal, med en katt som hon gav namnet ”Gulfrämmande” (poet blir man inte, det föds man som). På ett annat tidigt foto, ett klassfoto där hon är troligen nio år gammal, har hon på sig något som ser ut som en sombrero: snett framför henne står Eyvor Söderholm, som Karin några år senare förälskade sig i, och skrev dikter till – ett stycke ur en av dem publiceras här för första gången.
Det är också roligt att se hur verklighetens ”Siv” (ur romanen Kris) ser ut, tjejen Malin F gillar. I verkligheten hette hon Viva Liljewall. Och ett tag var Boye som bekant lärare. Hon ville införa ett nytt skolämne: det skulle heta ”vila”.
Många av människorna är intressanta, excentriska. Förmodligen fanns det fler sådana då, medan vi nu har blivit så ängsligt anpassningsbara. Vi skryter om att vara toleranta, men det handlar alltid om en viss sorts tolerans.
Gardes bok, som hon påbörjade redan 1976, är försiktigt skriven. Att hon gillar Karin Boye är inte svårt att se, men ibland blir det lite väl tunna karakteristiker. En annan Karin, Lönngren, som Boye umgicks med, beskrivs som att hon ”verkar ha förstått Karin Boye på ett mer intuitivt än intellektuellt sätt”. Är inte det samma sak som att säga att hon var dum?
Där uppe Sven och Karin, sedan pappan Carl Fredrik, minstingen Ulf, och mamman Signe.
I den självbiografiska texten tillåter sig Boye att vara kaxig och rolig på ett sätt hon sällan var i de böcker hon publicerade. Så här avslappnat skriver hon om hur det var att amma modersbröstet: ”Avvänjningen lär ha gått lätt / vilket förvånar mig själv, av alla skäl”. Här skriver hon också att hon befarar att hon kommer att bli idiot, eftersom hon har onanerat (ett par gånger).
Alltså en rätt bedårande bok, med fina bilder av poeten, och framför allt det högintressanta själbiografiska stycket, liksom en fin dikt av Augustin Mannerheim, som kände henne. I augusti i år dog Augustin Mannerheim, som på äldre dar också var en fin översättare, av bland andra Goethe.
Birgitta Holm var Rut Hillarps vän: kan en biografi skrivas av en vän? Det vill säga, kan en bra biografi skrivas? Ja, men hade jag inte sett det skulle jag inte ha vågat tro på det. Men Holm är en författare med stor integritet, och tillräckligt rik på egna erfarenheter och tillräckligt trygg i sin kunskap för att ge sig på ett projekt som annars kan te sig riskabelt. Hennes bok Rut Hillarp. Poet och erotiskt geni (Atlantis) är ett välkommet tillskott i en relativt omfattande litteratur kring en författare som dock fortfarande är vanvettigt illa representerad av de stora förlagen.
Hallå! Har Sverige verkligen råd att gå miste om denna helt unika röst? Nej, det är klart att vi inte har, så det är fortsatt synd och skam att hennes fåtaliga böcker inte får komma ut i nyutgåvor. En av de saker Holm tar upp i sin bok är hur Hillarp på 90-talet, strax innan sin död, blir de ungas författare: parallellen med Marguerite Duras är uppenbar, och givetvis ska dessa unga läsare kunna gå in på vilken liten boklåda som helst och hitta staplar av Hillarp-pockets.
Parallellt med sin höga självkänsla närdes Hillarp av svåra tvivel, alla riktiga författares gissel (vem har sett en Läckberg eller en Ranelid någonsin tvivla på sin kapacitet?). Självkänslan har med självmedvetenheten att göra, och tvivlet med de högt ställda kraven, de ofta omöjligt högt ställda kraven, ouppnåeliga.
För Hillarp blir giftermålet mellan liv och litteratur så fulländat, något vi kan bevittna i den dagbok förlaget ger ut samtidigt med monografin. Här kan man läsa biografiskt: eller inte. I sitt liv, sin egentliga litteratur, möter hon alltid intressanta människor, som vore hon vaccinerad mot tråkmånsarna (Rut, hur gjorde du, kan du berätta?). Dagboken är viktig, helt enkelt därför att den är förutsättningen för hennes makalöst skrivna romaner, och när Holm ger dagböckerna stort utrymme här är det förståeligt och nödvändigt. Men det går en skarp linje mellan dagboken och litteraturen, där det senare ”kan avslöja mer”, hävdar Holm, i en elegant turnering kring sanningsbegreppet – dagbokens sanning problematiseras när den möter romanens sannare sanning.
Först skrev hon på engelska, med sig själv i tredje person. För distansens skull? Ja, men kanske också för att det skulle bli litteratur. Därmed skapar hon en ny genre: dagboksromanen, något annat men likt Strindbergs metod. Levde hon nu skulle hon aldrig ha skrivit några romaner: hon hade givetvis gett ut sina dagböcker i oredigerat skick, och blivit mycket mer känd, mycket mer skandaliserad. Jobbet som lärare hade hon givetvis fått lämna.
För innehållet är så sensationellt. Att hon skrev om sig själv i tredje person hade också att göra med att maken, den äldre Birger Thorén, inte skulle bli svartsjuk: hon kunde alltid hävda att det var litteratur. Men hon resonerar också kring vad hon går miste om när hon nedtecknar händelsen: därmed bestjäls den något av sin magi, något av det som gör den speciell. Ja, det går inte att (be)skriva, för man går miste om det viktiga. Och ändå 
–
Hon skriver sin prosa på blodströmmen: även om hon debuterar som poet med tre koncentrerade och hårt hållna visionära diktsamlingar ser jag de tre 50-talsromanerna som hennes mest bestående tillskott till den svenska litteraturen, att det är där hennes unika röst mest kommer till sin rätt. Vilket inte betyder att poesin ska undervärderas på något sätt. Inte heller hennes banbrytande insatser som fotograf, eller hennes experimentella smalfilmer som gjordes från 50-talet.
Holm gör också några oerhört fina läsningar av poesin, där hon rör sig nätt men aldrig ömfotat. Hon är en närgången läsare av dikterna, och aktar sig för att säga för mycket. Det är också lite märkligt att läsa dessa dikter från 1946, som då betraktades som skandalösa, när vad man nu ser är fina kärleksdikter, punkt. Fina, med starka effekter, som när hon i en dikt publicerad i tidskriften 40-tal nämner gryningens ”menstruation”. Total konstnärlig frihet behöver inte vara enbart av godo: fantasin mår bra av hinder, och ett frispråkigt samhälle är ingen garant för att litteraturen kan hantera denna frihet på lika påhittiga sätt som det mer bigotta samhället tvingas hantera sin kuvade tillvaro.
Holms bok är strukturerad i två delar, efter de två viktiga männen i Hillarps liv. Del ett heter ”M”, som i Michail Livada, den rumänske mystiske mannen som man kan säga förlöste hennes erotiska liv. Del två heter ”S”, som i Sivar Arnér, rätt känd svensk romanförfattare (han får i alla fall en sida i min Litteraturens historia i Sverige, en bok där Rut Hillarp inte ens nämns vid namn). Jag försöker bortse från namnen, alla dessa kända svenska poeter som hon träffar, som böckerna handlar om, för jag tror inte att det är en kunskap som är nödvändig för att läsa dem. Men Karl Vennberg , som jag tror skrivit ett flertal dikter om och till Hillarp (däribland den lilla ”Likt och olikt”) skriver: ”främling, / du gåta och låga / under brinnande segel”.
Det är ingen överdrift att hävda det skrivnas makt över Hillarps liv, då hon rentav skiljer sig från maken Birger med ett brev. Sedan tar ett liv i masochismens tjänst vid, där Holm ser kvinnokamp i Hillarps underkastelse, där hennes ideal är att vara både slavinna och drottning. Det är en djärv, men inte omöjlig tolkning. Givetvis är det vådligt att göra som Holm, välja att låta de två männen stå som portalfigurer: ska Hillarp aldrig frigöras från dominansen? Nej, den finns där, menar Holm, den ska vi se, påminnas om: så här såg det ut, så här inskränkt var hennes värld då, och så här mycket frihet lyckades hon skapa ur de futtiga premisserna.
Bland annat därför blir Hillarp denna viktiga förebild, fortfarande. Hon förhåller sig till de två männen, jag kan bara passivt följa denna beroendeställning, och fundera kring vad hon hade varit utan dem: en mindre människa. M är många saker. Cyniker, sadist, en gåta, ett frågetecken: vilken beteckning man än hänger på honom trillar den av, verkar Holm mena (hon kände honom). Han är en Herr Farlig, som tillskjuter den farlighet Hillarp behöver både litterärt och mänskligt – (som) om skillnaden existerade för henne. Mycket var han, men ingen egoist, menar Holm.
Kastar vi om Holms initialer får vi 
S [&] M, och en nyckel till Hillarps längtan efter utplåning. I sina skrifter destillerar hon åtrån ned till det mest essentiella, ritualiserar lidandet, i en strävan att behärska det svåra, i en passivisering av makten. Vad motar hon bort med sitt rastlösa sökande efter erotiska eskapader? Psykologiskt intresserade kan nog spekulera i vilken sorts leda eller sorg som Rut Hillarp bottnade i, men det känns inte särskilt fruktbart.
Informationen blir glesare när Hillarp närmar sig ålderdomen, men det borde finnas lika mycket material där. Hon fortsätter leva sitt liv som erotiskt geni, och börjar ge ut diktsamlingar, och arbetar vidare som fotograf, och träffar många författare som förstår sig på att uppskatta hennes arbete som pionjär. Det här berörs bara summariskt av Holm, när det borde ha funnits mer att säga. En sak som nämns är att Hillarps poesi kan ha fungerat som en inspiration för vågen av kvinnliga 80-talspoeter: ja, men det går nog också att se att hennes vördnad för naturen och stilrena språk bildar en utgångspunkt för Bruno K. Öijers trilogi (1990-2001).
Holm har ett helt eget temperament när hon skriver sin bok, där hon rör sig vant och smidigt och med initierad detaljkännedom, och skriver i en samtalston som skapar förtrolighet, som ger texten puls och liv. Hon skriver också fint om de knapra villkoren för författarna ur Hillarps generation, som levde med fattig-Sverige flåsande i nacken, högst påtagligt, vilket också fick dem att uppskatta små dusörer, utan att bli bortskämda. Men ibland blir det lite för långsökt, som när hon spekulerar i möjligheten att Camus kan ha baserat en karaktär i sin roman Främlingen på Hillarp, som han då skulle ha sett på en av hennes språkresor. Hon har också missförstått att det inte var Jean Rhys Rochester i romanen Sargassohavet som gav namnet Bertha åt kvinnan på vinden i Jane Eyre, utan det gjordes i Charlotte Brontës original.
Ett synbart problem för Holm är att hantera sin egen roll i Hillarps historia: hon var först hennes elev, sedan vän under en livstid – det var också Holm som hittade den döda författaren i Årsta 2003. Holm kallades ”Gittan”, och frågan är om hon får en för framträdande roll, eller om hon i stället överkompenserar och håller sig själv tillbaka, för att inte riskera självupptagenhetsstämpeln. Nej, jag kan inte avgöra det, bara att Holm inte spelar någon överdrivet påträngande roll i skeendet.
Som yrkeskvinna var Hillarp tuff, stridbar, framgångsrik, men också ödmjuk och att döma av mångas vittnesbörd omtyckt – och så i hemmet detta undergivna väsen. Går den ekvationen ihop? Människor går aldrig ihop som ekvationer, hon var själv en av de stora gåtorna, en okonventionell konstnär och människa. Och lärare: vi får några inblickar i de rättningsprocedurer som dagboken ger ytterligare exempel på, och kollegiala samtal, där läraren Gunnel verkar ha varit den skarpsyntaste. Bland annat kommenterar Gunnel att Rut ”verkar från en annan tidsålder, nåt främmande och därför oåtkomligt”. Cool var hon i all fall, vilket framgår i ett tidningsklipp från Arvikafestivalen, där hon som 86-åring läste dikter, och såg fram emot konserten med Einstürzende Neubauten, eftersom hon hade flera av deras skivor hemma.
Och jag läser Holms bok som en magnifik hyllning, som ändå inte är ett förbehållslöst okritiskt porträtt av stort samförstånd. Det är också en bok av rätt omfång, med illustrationer som ger fin tidsatmosfär. Det är ingen vanlig biografi Birgitta Holm har skrivit, men motivet hör inte heller till vanligheterna inom det spektrum som människan kan uppbåda.
Paul Delvaux, "La voix publique"Rut Hillarp är en av ytterst få svenska författare som skriver internationell prosa, som ignorerar att vi är en provins och låter det skrivna söka sig mot vidare perspektiv, i trots mot alla begränsningar. Under sin tid som verksam författare skrev hon också dagbok, och det är delar av den som Atlantis nu publicerar under den sparsmakade titeln Dagboken. I urval av Birgitta Holm.
Då Holm kände Hillarp privat borgar det för en omdömesgill gallring av ett material där denna bok på drygt 500 sidor utgör endast en tiondel (Svenska Akademien lär publicera på nätet den kompletta dagboken), omfattande perioden 1947-1991, med några luckor. Redan på första sidan, i första anteckningen, läser jag något att reagera på: ”Det är bara kvinnor som vet hur han ser ut, tänkte hon”. Hon skriver i tredje person, ”hon” ska utläsas ”jag”. Och mannen är rumänen Mihail Lavida, som hon lever med i en skum symbios den första perioden. Det är en så precis iakttagelse: en man kan inte se denne dagbokens ”M”, och av bild- och textmaterialet att döma (från Birgitta Holms samtidigt utkomna biografi) var han en kameleont både till utseende och personlighet.
Med Anaïs Nins famösa dagböcker som uttalad förebild skriver Hillarp explicit om erotiska äventyr, där dagboken transcenderas, blir litteratur. Det biografiska blir inte bara råmaterialet, utan hon lägger ned hela sin själ – sitt geni – i livet, ungefär som Oscar Wilde i De profundis hävdade, att det skrivna är en lägre form av litteratur än det som investeras i det levda. Det privata som stannar vid det privata, som om Hillarp vägrar att omforma det till litteratur: jo, sant är att hon utnyttjade sina upplevelser till sina (lyriska) romaner, främst Blodförmörkelse, Sindhia, En eld är havet: men det är och förblir privat, och enda skillnaden är att hon här är ännu mer detaljerad i vad som försiggår, för att undvika att bli (ännu mer) skandaliserad.
Hennes bildspråk är dråpligt och djärvt. Känslorna är förstorade, för stora, med en svartsjuka där fantasin löper fritt, nästan som ett experiment. Att kalla den här Dagboken för en stor kärleksroman är inte att säga för mycket: en av det svenska språkets vackraste och sannaste skildringar av begär, av passion. Just därför att Holm inte väljer bort det Hillarp själv tvingades välja bort till sina romaner: sexualitetens hur. Här berättas allt.
Dramatiken är närvarande, en puls i texten. Hillarps jag står aldrig stilla, rör sig över geografins och känslornas gränser: ja, för det här är en prosa som drivs inte mot gränserna, utan bortom dem; det är vågat, patetiskt och risktagande. Hon prövar sig fram: lever, leker, är på låtsas, är på allvar … Och lever farligt. Hon söker upp smärtans olika plan, skriver i en förälskelse i smärtan: gör lidandet till en religion, eller ett sakrament i den religion
som för henne bara kan vara synonymt med kärlek. Sex – ja, tack, säger hon, men utan kärlek är det smärta, bara smärta, för mycket smärta. Ebbe Linde skriver i ett brev att han vill lansera en ny psykologisk term, ”hilarpism”, en underkastelsedrift.
För det är våldsamt också, när alla känslor ska levas ut, och det ska gås balansgång mellan liv och konst, och försöka hantera kompromisser, besvikelser. Hon umgås med inhemska författare, utländska konstnärer och dansare. Namnen på de svenska är välkända, för den som bekantat sig med främst 40- och 50-talets svenska litteratur. De första fem åren utgör drygt halva boken. Våldsamt: om ömheten i brutaliteten, och ibland bara ömheten i ömheten.
I de senare dagböckerna är notiserna kortare, men hon behåller skärpan. Hon läser och kommenterar, läser nyfiket den nyutgivna litteraturen, Stig Larsson, Ann Jäderlund, Katarina Frostenson (”inget på 40-talet var 1/10 så svårt”). Inblickar i läraryrket följer också med, med uppsatsrättningar, besvärliga klasser. Hon ser också det sadomasochistiska inslaget i Jane Eyre.
Språket går före innehållet, helt klart, i allt Hillarp skriver. Hon diskuterar med Agneta Klingspor 1987: ”Man tror att språket finns där för att det ska bli ett innehåll, men jag säjer att innehållet är till för att där ska bli ett språk.” Dagboken har läsare, blir en öppen hemlig skrift, en omtalad bragd: hon vill bli läst, vill bli bedömd, vill visa. Hon återger samtal, noggrant, ibland med tveksamheter inom parentes, men hon minns repliker, vilket också det omformar det privata till litteratur.
Skrivandet blir ett botemedel, det som bemästrar smärtan: ”När jag kan skriva är jag inte olycklig”, som det står 1959. Ibland skriver Hillarp också lika fint som Strindberg gör i Ockulta dagboken, en av svenskans få laddade kärleksromaner. Hon är en människa med rik fantasi, helt enkelt.
Som uttalat mål har hon att vara en erotisk människa. Det finns en speciell sorts humor som hon tillämpar, som när hon ska berätta om hur många hon har levat med (det här är redan 1950): ”Det är eg. inte alls många som jag har haft, fast siffran låter stor.” Ungefär tvärtom mot vad de flesta brukar säga. Medan den engelske poeten John Betjeman ett år före sin död i en tv-intervju svarat på frågan om det var något han ångrade, och svaret löd att han önskade att han hade haft mer sex. Rut Hillarp behöver inte ångra det hon har gjort. Hon undviker tråkmånsarna, och har inte tråkigt: inte jag heller.
