Autobiography, Morrissey

Eftersom jag inte riktigt kunde åka till Göteborg och köa för ett signerat exemplar av Morrisseys Autobiography – kunde jag ta mig själv på allvar efteråt? – traskade jag iväg till den lokala bokhandlaren, som hade haft öppet en timme. Att DN hade en halvsidesannons för boken i tidningen samma dag var lovande, liksom att bokhandelns hemsida hade Morrisseyboken längst upp på sin hemsida.

”Nä, den har vi inte i butik”, sa personalen med snopen uppsyn. ”Du är den femte som frågar efter den boken.” Kanske en bättre prioritering kunde ha gjorts, tänkte jag, och skannade av affärens dussintals upplagor av Petters osålda biografi.

Efter att nätbokhandlarna lekt katt och råtta – ”vi har den nu att beställa … nä, förresten, den är slut … nu finns den … inte … men nu ...” – tog det tolv frustrerande dagar att skicka den med ett flanerande bud från boklagret. Tiden ägnades åt att slipa den verbala machete alla som gillar Morrissey måste införskaffa. För innan jag kan läsa måste jag ju först försvara honom mot alla påhopp, utan att frestas citera ”And I just can't explain, so I won't even try to”:

”Är han inte rasist?”

”Är han inte någon som man växer ifrån?”

”Är han inte bara en teatralisk kopia av Oscar Wilde?”

”Är inte hans musik enahanda?”

”Är han inte en begränsad sångare? Kan han ens sjunga?”

”Är han inte bara deprimerande att lyssna på?”

För att inte tala om att boken ges ut i serien Penguin Classics, vilket har fått två brittiska professorer att avlida i slaganfall. Deras sista ord lär ha varit ett unisont: ”You cannot pronounce something a classic before it is even published!” Även en del överlevande professorer har uttalat samma mantra, men de har förstås missat poängen.

För liksom jag lätt kan svara ”jo” på de sex frågorna ovan, är det enligt all logik felaktigt att ge ut en bok av textförfattaren och sångaren Morrissey i en serie som annars uteslutande ger ut böcker som minst har hundra år på nacken. Men det är ju en uppenbar provokation, helt i linje med de sånger och uttalanden Morrissey har skänkt jorden sedan The Smiths första singel för trettio år sedan. Samtidigt är det så att utformningen alstrar en speciell sorts läsart, där intentionen måste vara att det skrivna ska tas på allvar.

Uppväxtskildringen i bokens första del har jämförts med Dickens, men jag ser större likheter med Jeanette Winterson, som föddes i samma stad som Morrissey, Manchester, bara tre månader senare. De har samma drastiska humor, samma förkärlek till den stora överdriften, och till den stora formuleringen, den definitiva formuleringen, den som sätter allt annat på plats.

Förvisso, skolåren skildras på ett omisskännligt sätt som för tankarna till Dickens, och man undrar sig hur detta kunde utspelas på 1960-talet, när det mer känns som 1860-tal. Men är det ett gott betyg till författaren Morrissey att han skriver lika bra som Dickens – eller är det enkel imitation, som vem som helst kan utföra? Det tenderar att bli ett skolexempel på en litterär stil. Men snarare än Dickens kan nog Morrisseys projekt jämföras med Thomas Bernhards – det slumpar sig att jag strax innan den här boken läser Bernhards debut Frost, och båda är lika upptagna av att vara förorättade. Dessutom inleds Morrisseys bok med tio sidor utan styckeindelning, och saknar sedan kapitelindelning.

Att det är något annat än en reguljär självbiografi blir tidigt uppenbart. Han skriver varmt om familjemedlemmarna – med undantag för fadern, vilket varit en följetong i både sångtexter och intervjuer. Det mesta i boken är för den delen bekant stoff. Skillnaden är hur han hanterar sitt ämne. Den hårda uppväxten kan till en del förklara den vuxne Morrisseys stora förtjusning i brottslingar – mer en förtjusning i kriminella än i kriminalitet. Ett avsnitt – tidigare publicerat i en konstkatalog – skildrar mötet med en naken tonårig pojke under en nattlig bilfärd över Yorkshirehedarna, tillsammans med bland andra kompisen Linder Sterling och videoregissören Tim Broad. När de ringer polisen för att tillkännage sin oro blir de lugnade med kommentaren att det bara är ett spöke.

Boken hade tjänat på att inkludera fler sådana skumma avsnitt. För här skriver han drömskt, och något av det tonfallet återvänder när han mot slutet skriver om solokarriärens andra fas, efter comeback-skivan ”You are the Quarry” från 2004. Publiken blir yngre och yngre, medan han själv orättvist nog blir äldre och äldre: ”Why are they looking at me, when all I ever read about myself is one of intolerable egocentricity and dramatised depression?”

Han skriver om upptäckten av rockmusik på ett sätt som får en att fundera på den gamla klyschan att varje rockjournalist döljer en misslyckad rockmusiker: i Morrisseys fall är det nog tvärtom. Åtminstone miste världen en briljant rockjournalist när han började sjunga.

Han skriver om främst New York Dolls och Patti Smith med den förälskades besatta och oresonliga och blinda blick, och lyckas behålla närheten till detta stoff fyrtio år senare. Men han katalogiserar också alla tv-programmen, något han gör nitiskt och exakt, som om han fortfarande är kvar i det kvava rummet framför skärmen. Något han delvis förstås är – han har inte vuxit upp, utan är kvar i barnaålderns trots, och det han uttrycker blir därför knappt ens nostalgi. Hans musikminne är hyperskarpt.

Det är George Bests entre som rebellisk och oberäknelig fotbollsstjärna i Manchester United som bereder vägen för de vilda och subversiva hjältarna i New York Dolls. När Morrissey som nioåring ser Best spela fotboll för första gången svimmar han. Det mest intressanta blir hur Morrissey skriver om manliga stereotyper, hur han letar upp motsatsen till machoidealet.

När han skildrar skollärare som plågar och misshandlar barn gör han det lika utförligt som de en gång gjorde sin gärning – för vem? frågar han retoriskt – och precis när man börjar undra om han inte går för långt kommer insikten: ”even as Vincent Morgan whacks and whacks and swings that leather belt with the full and mighty force of his entire body, something in his face tells me that he alone pays for all of this misery.” Jag tror att det är så: den idiot som plågar och mobbar lider mest, inte minst i egenskap av att vara dömd till ett så småaktigt och begränsat liv.

Men är det en insikt som barnet Morrissey har, eller kommer den senare? Jag minns hur störd jag blev på Jan Guillous Ondskan, när pojken ser hur styvpappan vänder bältet i en viss vinkel för att effekten ska bli så smärtsam som möjligt. Så tänker bara den vuxne i efterhand. Å andra sidan är en självbiografi av nödvändighet skriven retrospektivt. En bok Autobiography har mer gemensamt med är Jane Eyre, Charlotte Brontës delvisa självbiografi, där Jane ett par gånger reflekterar över att det är den vuxna Jane som skriver om den unga Jane. Som av en händelse kallas vid ett tillfälle skivbolagsbossen vid Rough Trade, Geoff Travis, för ”Mr Brocklehurst”.

Morrissey ger också glimtar av politisk insikt: ett samhälle som ger utrymme åt vinnare måste vara ha en beredskap inför att det också innehåller förlorare. När han skriver ett par texter om Thatcher får han texten att glöda av samma hätskhet som när han ventilerar bitterheten mot personliga fiender. (När han förhörs efter att ha skrivit låten ”Margaret on the Guillotine” vill polisen att han signerar ett foto ”åt sin granne”.) Då antar atmosfären av vendetta närmast Strindbergska proportioner, eller varför inte de känslor som luftades när Zlatan Ibrahimovic gav ut sin bok förra året: ”varför är alla så dumma mot mig?”, liksom. Imponerande många skurkporträtt passerar revy: till slut hamnar nästan alla i onåd. Morrisseys korta nedslag i arbetslivet tillhör dråplighetens lakoniska riktning.

Rockmusiken blir introduktionen till poesin, där han skriver lika entusiastiskt om främst den sparsmakade A.E. Houseman, med ord som verkar avslöja mer om sångaren än om poeten: ”It's easy for me to imagine Houseman sitting in a favorite chair by a barely flickering gas fire, the brain grinding long and hard, wanting to explain things in his own way, monumental loneliness on top of him, but with no one to tell.” Morrissey får annars i Oscar Wilde sin ännu större förebild, inte minst i hur domarna mördade honom.

Ett problem med rockmusiken, ett problem som möjligen blivit större nu när nästan all historisk musik gjorts tillgänglig, är hur svårt det är att gå tillbaka. När Lou Reed dog 27 oktober i år fällde jag några håglösa kommentarer på twitter, och fick i läxa några album att lyssna på. Men det går inte att i efterhand upptäcka hur revolutionerande musik är i sitt sammanhang, och jag tyckte de här skivorna lät tråkiga nu.

Att ha hört Sex Pistols när de slog igenom tillhör mitt livs mest värdefulla ögonblick. För när jag hör skivorna nu tycker jag också att de är tråkiga, intetsägande. Det går nog att hitta undantag, fast jag är glad att jag också hörde Patti Smith för första gången med skivan ”Easter” 1978. Ett av problemen med musik som får klassikerstatus är att du har hört för mycket om den, läst för mycket om den: du vet redan vad du ska tycka. Så när du lyssnar blir det bara en bekräftelse, i bästa fall: ”jo, det här var ju rätt bra …” En femtonåring som nu hör Nirvana för första gången kan inte heller förstå hur det var när ”Smells Like Teen Spirit” släpptes för tjugotvå år sedan.

Och The Smiths? Morrissey skriver föredömligt koncist om perioden som sångare i 80-talets bästa band (även om The Sun kallade dem ”Dismiss” i början) – det här är en historia som har genomtröskats många gånger, och mycket finns inte att tillföra. Men han är oväntat generös mot de andra bandmedlemmarna – trummisen och basisten, och kan till och med kosta på sig att berömma Johnny Marrs mediokra sånginsatser. Däremot är han oväntat elak mot stackars 90-talstrummisen Spencer Cobrin, i ett kort avfärdande av insatserna på en livekonsert. Och när Tom Hanks söker upp honom efter en konsert vet Morrissey inte vem han har framför sig.

Det kan också vara smärtsamt att behöva träffa sina idoler. Klarsynt och en aning sorgligt summerar han: ”Such meetings reveal that which we all darkly suspect about those whose art we have loved: that they are unlikely to be whatever it is we imagine them to be.” Det som föranlett detta är att medlemmarna i New York Dolls – de två enda överlevande – inte är intresserade av att prata om Morrisseys musik när de träffas.

Klokt nog är Morrisseys skildring av artistlivet impressionistisk. Hans viktigaste förhållningsregel som frontperson i The Smiths var att höja sig över ”average”, och han gör det i full vetskap att andra uppfattar det som för mycket. Som försvar anlägger han en respektlös inställning mot regler: ”Rules, in all things, are simply laid down so that someone might break them.”

Det som gör det här till en så mycket bättre bok än de otaliga biografierna som redan har skrivits är inte enbart Morrisseys talang för formuleringar – hans stil – som när han kommenterar att det spökar i den första egna lägenheten: ”I am relieved, at last, to not be quite so alone, as the walls hum unpleasantly.” Eller om de interna ordvrängningarna: ”no story is complete without blame, blame, fatal blame”. Det här är inte en bok för de oinitierade: vad förväntar de sig att finna här? Nä, det handlar inte heller om sanningsanspråket – alla goda anekdoter tjänar på att de kisar mot sanningen, och prioriterar underhållningskravet.

Vi får inte veta mycket om vad som försiggår i hans huvud. Vilket väcker frågan: vill vi veta det? Han slingrar sig kring det mesta, och lämnar några saker outredda: varför säger exempelvis hans pappa efter att ha sett videon till ”November Spawned a Monster” att det här kommer att göra Shirley Bassey ursinnig? Det är också ont om nyheter: skillnaden handlar mer om att det är förmedlat genom ett temperament, även om ältandet av den resultatlösa jakten på hitsinglar med The Smiths håller på lite för länge. Det är ett gnäll om skivbolagets ointresse, radiokanalerna som inte spelar singlarna, MTV som inte visar videorna. Han plitar ned listplaceringar med en tröttsam redovisningsplikt.

Så vidtar den på många sätt bisarra rättegångsprocessen i slutet av 90-talet, när basisten – eller var det trummisen? – kräver 25 % i royalties. Enligt de recensioner jag har läst beskrivs detta som ett långt självupptgaget och rättshaveristiskt parti av boken, vilket fick mig att undra, hur långt är det: 200 sidor? 300 sidor? Nä, det är i själva verket inte mer än 40 sidor. Det bisarra samsas med det farsartade, och Morrissey själv kan givetvis inte acceptera domen, eller de konstiga turerna som leder dit. Beroende på perspektivet är en rättegång alltid orättvis. Morrissey beskriver med fotografiskt minne hela processen, och låter domen genomgå en close reading som får den stackars domaren att begå osannolikt många misstag. Kan sådan inkompetens finnas? Ja.

Till det som kan förvåna är att texten väljer en stavning utifrån amerikansk engelska – å andra sidan, det är den typen av överraskningar man får vänja sig vid när man följer den här ärkebrittiske artisten, att han alltid gör det oväntade. Föga förvånande skriver han musikaliskt, där det finns en rytm i det skrivna, ungefär som när Nick Cave skriver prosa, eller för den delen Bob Dylans bok Chronicles. Det är njutbart, elegant, vackert. I stället för en inläsning förväntar man sig att den ska sjungas, för många rader har sådana sångbara egenskaper.

Och självfallet är han ofta nog fullständigt överväldigande briljant även när han skriver skönlitterärt, med många infall som når hejdlösa nivåer. Annat är inte att vänta, när han som sångförfattare skriver med sju gånger sjuttio gångers mångtydighet, där du för att ha behållning av texterna måste lyssna som Sherlock Holmes. Nog har det idoga arbetet säkerställt att hans kvarlåtenskap kommer att åldras bättre än många andra musikaliska insatser från de senaste trettio åren. Det är som bekant inte kappvändande rockjournalister som skriver rockhistorien, utan den kollegiala uppskattningen (samma sak gäller i stort sett för litteraturhistorien); där vilar nog ryktet säkert, med så många artister rustade att försvara hans musikaliska arv.

Att ens yttra Morrisseys namn offentligt innebär att du reflexmässigt måste lyfta en försvarande sköld, som jag nämnde inledningsvis. Genast blir folk irriterade för att du ”anser dig vara förmer än andra”, alla dem som inte förstår storheten. Men det är en vanföreställning att jag anser att den som lyssnar på Morrissey omedelbart blir smartare än andra. När jag råkade träffa Marie Ledin i början av oktober i år frågade jag om jag fick föreslå en kandidat till Polarpriset. Då sa jag Kate Bush. Varför inte Morrissey?, undrar du.

Morrissey förtjänar Nobelpriset.

Vagant 3 / 2013

Stig Larsson är huvudnumret i nya numret av norska tidskriften Vagant (3 / 2013), som detta tjugofemte jubileumsår lyckas med konststycket att blicka lika mycket bakåt som framåt. För att läsa tidningen är som att syresätta sin uppfattningsförmåga, känna hur din blick långsamt men markant höjs från de inrotade vanorna.

Stig Larssons senaste roman När det känns som att det håller på ta slut har nyligen kommit ut på norska (Når du kjenner at det går mot slutten), och genomgår fyra kritiska läsningar, av det ambitiösa slaget. Dessutom en omtryckt tjugo år gammal intervju som samsas med en helt ny intervju, där han i alla fall visar att han inte tappat bort sin förmåga att leverera distinkta utsagor: ”Jag upplever att jag är intelligentare när jag skriver än när jag tänker”.

Ett annat huvudnummer är en lång essä om Ingvild H. Rishøi, den norska novellförfattaren som fick PO Enquists pris tidigare i höst. Dessa essäer är Vagants signum: fantastiska introduktioner, som tack vare det generösa formatet ger diskussionsutrymme åt både stil och innehåll. Mycket i denna essä av Therese Tungen handlar om klassmarkörer. Den som hade lyckan att läsa Rishøis novell i debutnumret av svenska Granta från i våras kan knappast ha gått miste om författarens indignation mot de allt tydligare gränsdragningarna i klassamhället.

Så har numret också årets bästa rubrik – ”Pretty Vagant” – med Audun Vingers genomgång av rockmusikens plats i de första årgångarna av Vagant: ”Eg elsker deg, eg hatar det, eg elsker deg, Morrissey”, ett omdöme det är lätt att instämma i.

Eldträd tidig morgon, Mattias Jeschko-Edberg

Svensk litteratur råder brist på många saker. En av dessa är definitivt surrealistisk poesi. Därför blir jag så klart nyfiken när förlaget Celanders presenterar Mattias Jeschko-Edbergs första diktsamling Eldträd tidig morgon (fantastiskt bra titel!) som surrealism.

Men har de rätt? Nja. Snarare ska emfas läggas vid det politiska budskapet. Och om det är något svensk litteratur inte råder brist på, så är det väl plakatpolitisk poesi … Nu ska genast inskärpas att just den här samlingen inte riktigt kvalificerar som plakatpoesi – men nog är den mer lojal mot politisk ideologi än mot surrealismens fantasifulla monster.

Jescko-Edberg har tidigare gett ut en novellsamling, men likt författare i allmänhet har han alltid skrivit poesi. Jag kan inte riktigt släppa surrealistspåret: nog skulle jag snarare kalla det här för romantisk poesi, om vi godkänner den mer generösa definitionen av romantik, som också tillåter exempelvis Södergrans apostrofer till längtan. Även här längtas det – mestadels tillbaka, mot ett dåtida Sverige, ett varmare och mer omhändertagande Sverige.

Samtidigt är det en starkt realistisk poesi, där diktjaget sitter i skitiga kalsonger och ömkar tillvaron. Det påminner en del om Johan Jönsons senare diktsamlingar: jag tycker nog också att Jeschko-Edberg lyckas allra bäst i de något längre dikterna, där han rör sig mot brännbara saker.

8/10 skrev Åsa Beckman i DN om bristande affinitet mellan politik och estetik i den svenska litteraturdebatten: ett inlägg som jag tyckte var lite ovidkommande. Jag kan aldrig skilja på form och innehåll, och tycker att budskapet alltid beror på stilen.

Sverige är landskap och städer. Och ett folk: ett skrämmande homogent folk. Jeschko-Edberg visar att det bästa av länder har drabbats av någon slags defekt, blivit mindre självsäkert, mindre benäget att slå sig för bröstet. Hans dikter rör sig också utanför gränserna, mot andra nationer, mot exempelvis amerikanska soldaters tortyr.

Nä, jag tycker som sagt inte att det här är plakatpoesi. Ett alternativ till den tradiga plakatdikten är annars att den blir ineffektiv – en risk Jeschko-Edberg inte helt lyckas undvika. I sina värsta stunder blir hans dikter journalistiska reportage. Det som räddar honom är den genuina oron, och den indignation som mår bäst när den får vara implicit: ibland nämns en dotter och en moder, ständigt lite frånvarande, som om de alltid befinner sig med ryggen mot diktjaget. Det är skickligt gjort, att komma undan intimitetsfällan. Allra bäst alltså i de något längre dikterna, där de personliga lånen – från exempelvis Full Metal Jacket – blir mindre påträngande.

Den längtan som då och då släpps fram – en nostalgi inför den forntid då Per Albin Hansson och Olof Palme strövade i den svenska terrängen – beskriver ett samhälle då vi tog hand om varandra. Jag är inte helt övertygad om giltigheten i den bilden, att jag delar den vurmen för hur det var när världen var svartvit. (Sanningen är att makten alltid har skitit i oss som inte har makt.) I den sista dikten framträder en skruvad trots allt-optimism som jag finner sympatisk.

Det jag gillar bäst är de skarpa ögonblicken då diktjaget står utanför och betraktar den här iskylan, allas vår likgiltighet. Vi bedövar oss med semesterresor till Thailand (eller hur det nu stavas). Jescko-Edberg gestalar vantrivseln bra, oviljan att kännas vid sin samtid. Man måste kämpa: så uppfattar jag dikterna, kämpa mot sin passivitet, mot allt det som förlamar oss. Jo, han skriver på plakat, men med gemena bokstäver åtminstone.

Frost, Thomas Bernhard

Först vill jag bara berömma förlaget (Tranan) för den omsorg de har visat den här utgåvan av Thomas Bernhards debutroman från 1963, Frost, som nu äntligen har översatts till svenska. Den har ett makalöst tidsenligt omslag, suveränt utfört av Håkan Liljemärker, med frostigt blå istappar som får bära var sin av titelns fem bokstäver, pekande med sina vassa spetsar ned mot författarnamnet.

Likaså Jan Erik Bornlids översättning: eftersom jag känner Jan Erik en del behöver jag inte gå in mer på den, kan bara konstatera att även den är omsorgsfull. Kort sagt: så här låter Bernhard på svenska, och så här ska han låta på svenska.

Fast Bernhard är ju en problematisk författare att gilla: jag är nog inte ensam om att störa mig på den vördnad han frambringar hos somliga. En halvt infantil beundran. Det här är ingen man beundrar rätt upp och ned, vill jag då invända. Bland annat därför att han går så långt in i sin kompromisslösa och stränga skrift, att den som gör sig beredd att följa honom får finna sig i att ge upp en hel del av sina ideal, både estetiska och ideologiska. Att beundra Bernhard – det gör jag främst för hans sätt att komponera sina romaner, den totala hängivenheten i hur de är skrivna, något som är mer betydelsefullt än tematiken, och de dystra aforismerna.

Paradoxen består ju också i att han har ett så tydligt asketiskt ideal, samtidigt som han skriver så utförligt, så expansivt. Detta inkluderande anspråk blir allt mer framträdande ju längre romanen kommer, och det är väl först mot slutet man börjar känna igen sin gnällgubbe som Thomas Bernhard.

En AT-läkare avlägger visit i en alpby, där den mytomspunne och excentriske konstnären Strauch dragit sig tillbaka. Han är där på uppdrag, ditskickad av Strauchs bror. Han stannar i 27 dagar. Det är som att läsa en parodi på Conrads Mörkrets hjärta, med läkaren som Marlow och Strauch som Kurtz. I så fall har Bernhard skrivit en Kylans hjärta.

”Kan innehålla spår av Cioran och Céline”: det vore inte otänkbart med en sådan innehållsförteckning till denna bok. I detta förstlingsverk är Bernhard dock redan färdig som författare – det känns som en logisk slutpunkt, att han ägnar sig åt något ingen annan kan ge sig på. Därför är han i lika hög grad som Faulkner en författare som inte kan imiteras.

Bernhard har en tydlig blick, mindre grumlad än senare, mindre ockuperad av besattheten som ju blir både hans styrka och svaghet som författare. Men han håller redan här på med avancerad språkmanipulation: att läsa honom innebär att dina sinnen skärps, att du blir varse språket, ser samband och mönster för första gången.

AT-läkaren läser Henry James på tåget till byn: givetvis en subtil markör, samtidigt som det är en distinkt ledtråd. Som en liten följetong får vi ta del av hans besvär att läsa James roman utan att somna. (Det påminner om det nålstick Virginia Woolf gav Jane Austen i sin debutroman Vägen ut, när en av passagerarna på båten inte kan läsa hennes romaner utan att somna …) Men Henry James var i första hand en helt lysande uttydare av de dolda känslorna, och det stämmer gott och väl på Bernhards protagonists avsikter, även om dennes summering av James-boken är lite väl snål: ”Den handlar om människor som är olyckliga.”

Och Kafka, givetvis: besökaren halkar på en isfläck nästan det första han gör, som för att indikera att han inte har där att göra. På tåget har han sett en död fågel: ett varsel. Romanen innehåller givetvis fler kafkaeska scener, som konstnärens misslyckanden som lärarvikarie, och otillbörliga sexuella kontakter mellan värdinnan och ”rackaren”. Liksom i Slottet är atmosfären starkt frostangripen: ”Här kan ni bara göra iakttagelser som omvandlas till kyla, i avund mot sig själva”, låter Strauch meddela. Olyckor inträffar, kufiska bifigurer ställer till med saker – främst denne som kallas ”rackaren”. Kriget, det relativt nyss avslutade, har lämnat synliga spår som kommenteras.

Så tar monologen vid, Strauchs monolog, och där upphör förstås likheterna med Conrads suggestiva berättelse, där Kurtz tillåts förbli ett mysterium. Pratet tar död på mystiken. Strauch visar sig föga förvånande vara en paranoid surgubbe med ett rikt lager av vanföreställningar.

Komiken glimtar till i brytningen mellan de två temperamenten – AT-läkarens milda och strama mot Strauchs oresonliga och excessiva. Däri friställer Bernhard sin säregna dynamik, mittemellan det behärskade och det besinningslösa. Humorn ställer sig alltid öga mot öga med förtvivlan: ”Jag plågas av allt nu, så som en människa plågas av en flod som hon tittar ner i utan att kunna hoppa ner i den.”

Det kan se ut som irrande, men däri ryms också knivskarpa observationer, ofta som resultatet av spontant fritt associerande. Varför monologformen då? Strauch påminner en del om en viss Thomas Bernhard – den som lägger beslag, som talar, som inte lyssnar: ”Det finns en förpliktelse mot djupet i den egna avgrunden”, säger Strauch, säger Bernhard, som också låter konstnären utbrista att han bara kan måla i mörker. Att läsa den här österrikiske gnällspiken får åtminstone mig att hissa vit flagg, i vetskapen att jag inte kan bestrida hans ordmassor. Att läsa honom innebär att göra sig till mer eller mindre frivillig gisslan, låta sig bli instängd med hans språk.

Och Strauch påverkar den stackars AT-läkaren också. Mer och mer sipprar galenskapen in hos honom. Tidigt yttrar han: ”Jag är annorlunda. Jag är inte så upprörd som han. Ständigt upprörd och irriterad. Jag är inte upprörd jämt och inte irriterad jämt.” Nä, men varför då detta behov av förnekelse?

Strauch orerar, berättar om mer eller mindre osannolika möten med cirkuskonstnärer, vars gärningar genomgås en möjligen symbolisk tolkning: ”ofta upphör tillfredsställelsen redan innan man behärskar dem”. Det är inte svårt att läsa in den redan desillusionerade författaren, som redan i sitt förstlingsverk skriver in sin formula: att skriva innebär ingen befrielse från någonting. Men Bernhard vacklar mellan Strauch och At-läkaren, mellan geniet och medelmåttan. Eller kanske mer mellan den excentriske och den normale, och den fasansfulla frågan: är jag galen? Eller om frågan snarare ska ställas: är jag tillräckligt galen? Däri inryms också en konfrontation mellan den rationella vetenskap som läkarkonsten representerar och den intuitiva vetenskap konstnären står för.

Att efter 50 års karantän släppa lös Frost är mer än en välkommen välgärning. Redan här finns mycket av den sene Bernhards egendomliga stil, om än inte helt förädlad. Men han har sin signatur, sina upprepningar, sina kringrörande gentagelser. Han lanserar sin egen emfas. Då läser jag Frost som ouvertyren, där det går att höra sig till kommande stordåd. Därför blir det lite kusligt att läsa den i efterhand, med så kallat facit i hand. Det är lätt att föreställa sig att man övertolkar, läser in för mycket, därför att man vet vad den här gynnaren senare ska hitta på.

De frekventa pauserna, och en i stort sett gängse styckeindelningen förstärker intrycket att det är skrivet av en plagiatör. Om än utfört med en imponerande precision. För som sagt: jag beundrar Bernhard mest för hans kompositionskonst, och här är den inte helt utvecklad.

Lolito, Ben Brooks

Ganska många avvaktande sensorer aktiveras när jag läser Ben Brooks nya roman Lolito. En roman som turnerar förutsättningarna i Nabokovs klassiska roman, med en yngre pojke och äldre kvinna, dessutom skriven av en författare som knappt är torr bakom öronen. Trots att han endast är 21 är det här hans femte bok, varav Grow Up torde vara den mest kända av hans tidigare, en roman som orsakade jämförelser med The Catcher in the Rye och Less Than Zero.

Romanen handlar om femtonårige Etgar som tillbringar dagarna med att supa och knarka, titta på dokumentärprogram på tv. Hans tjej Alice har strulat med en annan kille, så han är svartsjuk och ger sig ut på vuxenchattar och stöter på ”35-åriga” Macy, som givetvis ljuger exakt lika mycket om sin ålder som Etgar, för att tillåta dem att mötas halvvägs.

Brooks skriver om det svåra i att vara ung, att lära sig hantera livets alla sociala koder. Det är inte lätt för Etgar. Brooks skriver innerligt, närgånget, när han gör Etgar till en föredömligt trovärdig tonåring: trulig, osäker, lite halvneurotisk.

Vad som också känns fräscht är att det märks att romanen handlar om nutiden, då Brooks generöst inkluderar sms-konversationer och chattspråk: läser man svenska nutidsromaner söker man sådant mer eller mindre förgäves.

Brooks förmedlar också känslan av att vara ung och vara helt inne i smärtan, i det uttråkade. ”I don't know who I am”, tänker Etgar när han chattar med Macy. Här förmedlas känslan av att vara på väg rakt in i katastrofen, på ett tufft tempostarkt språk. Samtidigt som ett verkligt plan realiseras lever Etgar i drömmar och fantasier, och vi kan inte vara säkra på vad som händer på riktigt.

Om Brooks tidigare jämförts med Salinger och Ellis tänker jag mer på Martin Amis debutroman The Rachel Papers, om tonårige Charles som gjorde det till sitt projekt att ligga med en äldre kvinna innan han fyllde tjugo (den skrevs för exakt fyrtio år sedan, och var nog en likartad skandalsuccé som Brooks åtminstone hoppas på).

Med tanke på Malin Ullgrens krönika från i höstas om att vi läser romaner på original i tron att vi förstår mer än vi egentligen gör – jag läser ändå den här boken på engelska. Ingen av Brooks tidigare böcker har översatts, och jag vill (inte) minnas att översättarna inte har handskats bra med just Bret Easton Ellis romaner. Det man kan lära sig är hur frekvent ”do” används som verb numera: ”do sex … do a letter …” Sådant lär man sig inte när man pluggar engelska i Sverige.

Det ska medges att romanen är skriven med humorn som främsta princip (”honesty is like a piñata with nothing inside”), och det blir underhållande, om än något tjatigt. Det är en tunn intrig: vi fattar ju att Etgar egentligen vill ha jämnåriga Alice, att det inte finns någon framtid för honom och Macy. Ingen gemensam. Deras möte på ett hotellrum går väl så där, både för dem och för författaren.

Skillnaderna mellan Brooks och Nabokov är avgrundsjupa, främst därför att de skriver i olika tonarter. Nabokov är opera, Brooks triphop. Några allusioner – Etgar kallar den hushållsrobot som ska serva honom och Macy i deras obefintliga framtid för Dolores – ursäktar inte att det är poänglöst att jämföra. Unni Drougge skrev den här romanen i början av 2000-talet, Hella Hells bekännelser, och den var också skriven med humor och respektlös attityd mer än med stilistisk begåvning. Det Brooks vinner med sina skämt förlorar han i distans och sarkastisk spänst.

Bristerna är lite väl tydliga: vi fattar ju att Etgar vill ha Alice tillbaka, hur mycket han än förtalar henne. Det finns en viss charm i Etgar, även om hans fyrkantiga tankar rör sig mot parodin ibland: ”Even nice people are bears when they make heavy weather happen in you”, tänker han. De fyrkantiga tankarna blir fyrkantigt hanterade av Brooks.

Kun stemmen bliver tilbage, Forugh Farrokhzad

Ofta tänker jag på Clarice Lispectors elegiska utsaga: ”Att inte ha blivit född som djur tillhör en av mina hemliga nostalgier”. Det är något liknande som uttrycks i en dikt av iranska poeten Forugh Farrokhzad: ”jeg har lyst til at parre mig med mørket”. Att para sig med mörkret: det är en stark bild, och hos den här poeten är det gott om sådana starka bilder.

Forugh Farrokhzad ges nu ut på danska av Gyldendal, i en ambitiös samlingsbok med två av hennes diktsamlingar, två korta noveller, en intervju – översatt av Shadi Angelina Bazeghi – samt en essä av suveräna danska poeten Mette Moestrup, i dialog med Bazeghi. Boken heter Kun stemmen bliver tilbage. Poesi og biografi. Att jag läser på danska beror delvis på att det är sparsmakat med svenska översättningar.

För det här är ju makalöst bra dikter, skrivna av en poet som föddes 1934 och dog redan 1966 i en bilolycka, men redan då känd i andra delar av världen än vår provinsiella. Den här boken är ambitiös, ja, men också udda – det mesta av texten är satt i blå färg. Till boken hör också en svit fotografier, som kvarlämnar ett märkligt intryck: objektifiering, kanske?

Samtidigt som det får mig att tänka kritiskt kring just själva mytbildningen som pågår kring andra poeter. För när jag läser tänker jag på Sylvia Plath och Edith Södergran – tills jag kommer på mig själv. ”Men sluta med det där billiga tricket!” hör jag, oklart varifrån det kommer. Det vill säga, att jag ledsnar på min pavlovska reaktion, att alltid söka efter affinitet och paralleller.

Farrokhzad väckte kontroverser i 60-talets Iran, med sina dikter, som med förlov sagt kan sägas tillhöra samma bekännelsetradition som … Plath, Anne Sexton. Men återigen: ung död kvinna, går det att tänka mer schablonmässigt?

Att det är dikter som förtjänar större spridning är självklart. I förordet berättar Shadi Angelina Bazaghi om hur hon som tolvåring kom till Danmark från Iran, med Farrokhzads dikter i ryggsäcken, bokstavligt. Den första delen i den här boken är diktsamlingen En anden fødsel, med dikter från 1959-1963. De är tillägnade filmregissören och författaren Ebrâhim Golestân, som Farrokhzad hade en kärleksrelation med. Dikterna har ett sensuellt bildspråk, där det för all del går att erinra sig Sapfo, men också att läsa utan sådana riktlinjer, bara ge sig hän åt spiralformad begeistring: ”En gnist driver mig hen til mit hjertes begær / får mig til at kulminere / lokker mig i en fælde, / se / hele min himmel / bliver fyldt med stjerneskud”.

Det finns främst en stark berättarröst, en övertygad och övertygande röst som bär dikterna, ger dem ett osvikligt tonfall. Farrokhzad arbetar med kontrasten skugga och ljus – hennes förnamn betyder också ”ljus”, och hon leker ibland med dess konnotationer.

Tack vare Frödings monumentalt viktiga dikt ”En ghasel” är vi ju bekanta med det persiska versmåttet, och Farrokhzad skriver själv en sådan. Överhuvudtaget arbetar hon med att förena traditionella inslag med modernistiska, och det är förbluffande hur modern hon kan låta – eller om det är översättningens förtjänst? Påfallande ofta finns det anledning att tänka bort avstånd, och låta både tid och rum upphöra. Som när hon kallar ”jag älskar dig” för en kliché, något jag inbillat mig var en postmodern uppfinning.

Bra dikt berör, och här finns gott om inslag som är skrivet intill förförelsens pulsslag. Jag gillar verkligen hur Farrokhzad arbetar mellan det beräknade och det spontana, likaså mellan det individualiserade och det mytologiska. För henne är kärleken en förbannelse (också). Rösten är jagstark, på gränsen till manisk, har nära till smärtan: ”Jeg så min hud revne af kærlighedens udvidelse / Jeg så min flammende substans / smelte lige så langsomt / og strømme, strømme, strømme / ind i månen, månen der dvælede ved dybet, den rastløse og uskarpe måne”. Notera hur månen görs tydlig här genom att bli diffus: med ett enkelt men förfaret grepp blir den bara mer framträdande i egenskap av bortglidande.

Det är också genomskådande dikter: Forugh Farrokhzad är minst av allt någon med blå dunster i ögonen. Hyperbolen är hennes framträdande stildrag – jo, det här är något för alla som gillar Södergran … – men det finns i själva viljan att hamna i kategoriska yttranden en drift att röra sig mot universella symboler. Det är inbillning att kalla det här för främmande eller exotiskt. Samtidigt är dikterna privata – en graviditet nämns, vilket blir extra drabbande av vetskapen att hon övergav sin son, född i äktenskapet, innan hon träffade Golestân.

På ett plan skriver hon västerländskt orienterat, med igenkännbart bildspråk. Men det är också dikter som utmanar, och som jag hävdar fortsätter trilskas med läsarförväntningar. Som nittonåring väckte hon skandal med dikten ”Synd”, som skriver ut kvinnligt begär, och skildrar mannen som ett sexobjekt. Hon var revoltör: hamnade en månad på mentalsjukhus, men fortsatte trotsa omgivningens varningar. Efter att ha gestaltat äktenskapet som ett fängelse tog hon vid med att berätta om religionens förslavande av människan.

Förnuftet och känslan är lika viktiga för Farrokhzad. Hon rimmar stenhårt och helsant: ”At opdage slangebid i kærtegnets hvil / og finde gift i de elskendes smil / At lægge guld i tyvenes hænder / at fare vild i basaren uden ender”.

Utöver de fantastiska kärleksdikterna i En anden fødsel, som i sig är tillräckliga för att du ska skaffa den här boken, finns som sagt den postuma Lad os tro på begyndelsens af en kold årstid. Ett urval dikter från dessa samlingar finns översatta till svenska i boken Mitt hjärta sörjer gården. Men för att få en helhetsbild av den här spännande poeten måste du gå vidare, gå över dansk å efter vatten.

Mãn, Kim Thuy

En av de bästa böckerna som det flitiga förlaget Sekwa gett ut är definitivt Kim Thuys Ru, som kom för drygt två år sedan. Författaren lägger sig nära sina minnen för att berätta sin historia. Det är intimt skrivet. Nu finns här den andra boken på svenska, romanen Mãn, översatt av Marianne Thufvesson, och det finns all anledning att fortsätta vara nyfiken på den här viatnemiskfödda författaren, bosatt i Kanada.

Jag måste bara säga att återigen är omslaget bedövande vackert, nästan på gränsen till det ofattbara. Det är ett omslag som nästan får mig att tacka nej till boken – för hur kan dess innehåll leva upp till sitt yttre?

Jo, Thuy skriver vackert – men utan att göra det till en tvångströja. Formgivningen fortsätter inne i boken, med röda glosor på vietnamesiska. Redan på första sidan visar också Thuy att hon kan hantera betydelseladdade scener. Mamman har ett hål i vaden, får vi veta, medan berättarjaget har ett hål i hjärtat. Andra mödrar – här är föräldrar utbytbara – tillkommer, med andra ihåligheter, har hål i huvudet, eller hål i tilliten. Det är humoristiskt – och allvarligt, strängt mitt i det uppsluppna tilltalet.

Och så fortsätter det. Poetiskt, och starkt, hållbart. Litteratur som är angelägen bygger broar. En av litteraturens uppgifter är ju att lära oss se med nya ögon, att upptäcka. Vår blick ska förändras. För den behöver förändras. Kim Thuy låter sin egen historia speglas i andras. Med Vietnam som våldets land.

Titeln – Mãn – ska utläsas som ”fått allt hon ber om” eller ”det finns inget mer att begära” eller ”alla önskningar har gått i uppfyllelse”. Så står det i boken, om vi ska lita på den. Namn är ändå inget annat än fängelser: vem kan leva upp till så stolta ord? I berättelsen finns också en vacker historia där huvudpersonen missförstår etymologin till ordet rebell, tror att det har med det franska ordet ”belle” (vacker) att göra: för det är vackert att göra motstånd, så klart.

Vad handlar det här om? Om att hitta sin identitet. Berättaren lever i Vietnam, det våldsamma landet, och tar sig till Kanada, till Montreal. Det är delvis samma berättelse som i Ru. Men det här är en mer renodlad kärlekshistoria. Det fins något försåtligt enkelt över Thuys sätt att berätta sin historia. Hon påpekar att vietnamesiskan saknar verbtempus: det ger henne möjligheten att låta kärleksparet vistas i ett tillstånd utanför tiden. ”Love is a verb / Love is a doing word”, med Massive Attacks ord. Eller med Katarina Frostensons ord: ”Verbet ska driva rakt in till det hjärtat tills det hejdar / allt flöde.”

En och annan oväntad succé finns att hitta i Sekwas utgivning, men det mesta tillhör nog det som på andra håll kalkyleras som förlustaffärer. Dock blir jag lycklig när jag läser Mãn, och kan bara hoppas att den må nå fler läsare. Det är en bra kärleksroman, utan krusiduller.

Tranströmer International, [red] Kristian Carlsson

Hur många språk är Tomas Tranströmer översatt till? I slutet av förra året läste jag att det 65:e språket var ett nigerianskt trumspråk, ”Youruba Talking Drums”, och nej, det är inget elakt Spermaharen-skämt ens, utan av allt att döma sant.

Till dessa ska nu läggas ytterligare tre: Nordsamiska, romani och somaliska. De finns i volymen Tranströmer International. An Intercontinental Perspective on the Poetry of Nobel Laureate Tomas Tranströmer, redigerad av Kristian Carlsson och utgiven som första bok av Dracopis Press. Det är en multispråklig utgåva, med utöver de nya språken några nya och gamla nedslag i bland annat ryska, spanska, engelska, arabiska, japanska.

Bokens ursprung är ett seminarium från förra året. Den är indelad i tre sektioner, med översättningsdelen i mitten. Först ”Tranströmer Triangulated”, ett samtal mellan Carlsson och Ángela Garcia, Azita Ghahreman och Anisur Rahman. Det blir tydligt vad som sker när Tranströmer iakttas från annat håll än den provinsiella svenska blicken: exempelvis ville man i Sydamerika inte gärna erkänna att han hade något att säga dem, eftersom de ville veta hur han skulle kunna hjälpa dem att praktiskt förstå sin politiska situation. Först med Borges intresse för den fornnordiska poesin öppnades för en förståelse för Tranströmers mysticism.

Avståndet gör vissa mönster tydligare, samtidigt som vissa saker nog får ses som diffusa förväxlingar. Den solvarma stenen från första dikten i första samlingen – ”Uppvaknandet är ett fallskärmshopp från drömmen …” – imponerar inte på sydamerikanska läsare, förstår vi av upplysningen att för den som har sol året om är en solvarm sten inget som är värt att notera.

Från en av mina favoritdikter, ”April och tystnad”, låter det så här på nordsamiska

(”Det enda jag vill säga / glimmar utom räckhåll / som silvret / hos pantlånaren”):

”Áidna maid hállidan dadjat / šealgadit olletkeahttá / dego silbbat / pántaluoiki luhtte”.

Snarare än en bok om Tranströmer blir det en bok om språk, som också visar vad som vinns och vad som går förlorat i översättning. Den avslutande delen innehåller några dikter som skrivits inspirerade av Tranströmer. Det är en svår genre – det finns åtskilliga sådana dikter redan, och antingen är de för fulla av vördnad eller för löst skrivna. Jag fattar att ibland är syftet att imitera den koncentrationens konst som Tranströmer fulländat, men då blir försöken bara pastischer.

Kritik 06-12, Hanna Nordenhök

Redan på förhand undrar jag om det här ska bli en så kallat problematisk läsning. För jag gillar Hann Nordenhök som kritiker, och nu har hon samlat en del av sin kritiska gärning i boken Kritik 06-12, utgiven av Autor, det synnerligen pigga förlaget knutet till Litterär gestaltning vid Göteborgs universitet.

Hur då problematisk? Jo, jag befarar att här blir det endast en bekräftande läsning, en misstanke som styrks av att jag råkar ögna igenom innehållsförteckningens namn, där det visar sig att Nordenhök nästan uteslutande skriver om mina favoriter: Lotass, Duras, Lispector, (Djuna) Barnes, Jelinek, Frostenson, Hillarp, Cixous, Christensen … Jo, en och annan manlig författare finns det också plats för. Med andra ord: hon har utsökt smak. Tycker jag.

Det är en bok som rör sig bakåt i tiden, vilket är ett piggt anslag (därför borde den ha hetat Kritik 12-06, i konsekvensens namn). Jag startade min blogg bernur 2006, och kan därför jämföra: på ett sätt var jag en bättre kritiker då, det vill säga mer orädd, och hade så mycket att bevisa varje gång jag började hamra på tangentbordet. Risken är att det blir slentrian, efter några år – delvis beroende på att du blir så kräsen som läsare, tycker att du har sett allt redan. Samtidigt blir ju ens redskap förfinade – subtila saker fogas in smidigare.

Nåvål, jag gillar greppet att gå från nutid till dåtid, helt enkelt därför att det synliggör andra saker än det gängse. Det är elegant gjort. Nordenhök rör sig också från den stora draken Aftonbladet, där hon nu huserar, till de mindre OEI, Ord & Bild, och Lyrikvännen, där hon började för sju år sedan.

Nordenhök är helt klart en generös läsare. Enligt sitt eget förord är det umgänget med poesin som har format hennes kritikergärning – Nordenhök är en bra poet. Och nog vill jag gärna tro det, att poesin gör dig till en bättre läsare – att det har med närheten till texten att göra, en vana att läsa det tygellöst skrivna, att lära sig förhålla sig till sådant som gör uppror mot det innötta.

Att då jag nu kommer här och ska läsa den här boken kritiskt, det känns en smula udda: att kritisera en kritiker, liksom. Å andra sidan, om det är något man lär sig av att läsa, så är det väl att vänja sig vid det udda och aparta. För mig ligger det något väsentligt i Nordenhöks programförklaring: ”Kanske måste en kritik som vill in i djupet av sig själv och litteraturen med nödvändighet söka sig mot sin egen möjlighet som konstform, mot ett genremässigt osäkrande, ett poetiskt risktagande.” Givetvis: en kritik värd att ta på allvar måste våga något, våga göra sig lite löjlig rentav – uttrycka något oerhört också, inte bara skydda sig bakom garderingar och förbehåll. Hon kostar också på sig en viss njugghet mot Tranströmer, och hävdar att man ”högaktar” honom – det är nog det som har blivit Nobelpriskriteriet, för det är ju så med Munro också, att det är en författare att ”högakta” mer än att gilla.

Där finns styrkan i Nordenhöks läsningar, att de är entusiastiska, i ordets rätta bemärkelse. Samtidigt som de är kritiska, fortfarande i ordets rätta bemärkelse. Därför är det läsvärt och instruktivt. Och då blir också hennes texter, som inte enbart är recensioner utan också förord och några längre texter ur tidskrifter, inte enbart dagsaktuella nedslag, utan något av bestående värde.

Det som gör Nordenhök till en bra läsare är alltså modet att sticka ut hakan, samtidigt som hon behåller en integritet gentemot sin noggrannhet som läsare. Hon är skicklig på att se bortom det ytliga intrycket, och att blottlägga de viktiga aspekterna ur de enskilda författarskapen, helt enkelt berätta på vilka sätt de är unika, som när hon talar om ”smärtfetischen” som Bruno K. Öijer gjort sig beroende av.

Hon skriver varken för enkelt eller för svårt, och det är nog svårare än man tror att upprätthålla en sådan balans. Men hon gör det för att hon vill förmedla, utan att ge avkall på verkets inre kärna, och hon gör det utan teoretiska käpphästar. Dock undrar jag om det verkligen är nödvändigt att skriva om ”ett reciprokt läckage” hos Cixous – fast, ja, det kanske är nödvändigt.

Medan jag läser, kan jag inte låta bli att fundera över den dysfunktionella kronologin. Enligt logiken borde Nordenhök bli en sämre kritiker ju längre in i boken vi kommer. Men det är något som händer, som om högstanivån blir högre i de tidigaste texterna, som om det ligger något i den annalkande utslätningens förbannelse. Hungriga vargar jagar bäst.

Det är inspirerande att läsa Hanna Nordenhök, och jag kan inte låta bli att hela tiden tänka att det där vill jag själv göra, läsa kritiskt. Och skriva om det.

Tre korta klassiker, Lars Gustafsson

Tre av Lars Gustafssons många romaner har samlats i en volym. Däri inryms ett osvikligt mästerverk och två något svalare berättelser, men framför allt en lämplig introduktion för nybörjaren.

Jag måste få erkänna en sak: jag är inte särskilt väl inläst på Lars Gustafsson. Förvisso har jag länge gillat hans dikter och även med förnöjsamhet tagit del av hans essäistik. Men romanerna har varit en lucka.

Av dessa romaner är det särskilt tre titlar som har återkommit i diskussionen, men när dessa har nämnts har jag undvikit ögonkontakt, mumlat något om hur bra hans samling Sonetter från 1977 är. Lyckligtvis är ju Gustafsson en hyperproduktiv författare, så det finns titlar att välja bland.

Nu finns förnämligt nog just hans tre mest kända romaner samlade i en volym: Tennisspelarna (1977), En biodlares död (1978) och En kakelsättares eftermiddag (1991). Det rör sig om tre relativt korta romaner, under den samlande rubriken Tre korta klassiker. Visst kan vän av ordning störa sig på den lättvindiga definitionen av klassiker, men låt gå för den här gången, då det blivit en så fin guide in i Gustafssons prosa.

Dock måste jag erkänna att den entusiasm som Tennisspelarna inger svalnar en aning i de följande volymerna. Å andra sidan har ju Gustafssons snillrika roman om gästprofessorn i Austin, Texas, en ofelbar förmåga att överskugga även hyfsade romaner.

För att den är så optimistisk och ljus, delvis, med huvudpersonen ”Lars” som givetvis är en upphöjd version av ”herr Gustafsson själv”, samtidigt som han är rejält insyltad i självironins vackra konst. Det är en rolig roman som utnyttjar satirens allra listigaste knep. Gästprofessorn föreläser om skandinavisk 1800-talslitteratur, förutser PC:n och frisbeen, men framför allt tillbringar han sin fritid på olika tennisplaner.

Tennisen bildar utgångspunkt för ett filosofiskt resonemang, med serven som ”ett fönster till det okända”, och det är svårt att undgå att trivas i sällskap med den jovialiske Lars.

Inte lika roligt blir det i romanen om den stackars biodlaren som drabbas av en dödlig sjukdom och vägrar öppna kuvertet med beskedet. Han väljer ignoransen. Kanske optimismen inte blir något annat än en maktlös besvärjelse, eftersom han – som också heter ”Lars” – dör. Det är ändå en fin betraktelse, med vemodet som spjärnar emot munterheten (eller om det är tvärtom).

Av de tre romanerna tycker jag minst om den avslutande om kakelsättaren, då den inte tillåter tanken att röra sig lika elegant och ledigt. Piggheten från främst Tennisspelarna ersätts av en fadd uppfattning, och det må vara att jag svär i kyrkan om jag säger att den är lite svamlig. Halvtrötta referenser till självklarheter som Kafka, Sisyfos och Job imponerar inte på mig.

Ska de tre romanerna sammanfattas, kanske det vore på sin plats att kalla dem filosofiska, om det inte är så att det blivit ett invektiv. Vi är ju mer vana med deckare och självbiografier numera. Att då möta ett undantag är väl en anledning så god som någon att genast stifta dess bekantskap.

Också publicerad i Jönköpings-Posten 18/10 2013)

Yahya Hassan

Om du förutsätter att du är ung och oetablerad poet och ger ut din första diktbok: inte tänker du då att den ska tryckas i 6000 exemplar? Det här är ändå precis vad som har hänt i Danmark, när 18-årige Yahya Hassan debuterar med en självbiografi i diktform. Precis som många rockalbum saknar debuten titel, utan heter detsamma som författaren: Yahya Hassan.

Yahya Hassan: ja, jag upprepar namnet, för jag vill att du ska lära dig det. Helt enkelt för att det här är något osedvanligt – inte bara osedvanligt, utan också osedvanligt bra. Den är faktiskt lika förbluffande i sitt uttryck som den är blygsamt formgiven: Gyldendal låter boken likna en egenutgiven bok, och dikterna är skrivna med versaler. Det ser alltså inte ens ut som du förväntar dig att en diktsamling ska se ut: å andra sidan siktar nog förlaget och författaren på andra läsare, som inte har några förutfattade meningar om dikter. Kanske därav den sparsmakade men samtidigt kaxiga formgivningen: tanken är att dikterna ska tala själva. Och som de TALAR, vill man då tillägga.

Hassans historia är fasansfull: när han berättade i dansk radio om sin kommande bok blev han dödshotad på facebook. Bakgrunden är att han är från Palestina, uppvuxen i Aarhus. Med den danska omvittnade aversionen mot eufemismer, som ”nydansk”. Här går han rakt in i sin historia, med en pappa som slår – nej, som misshandlar sina barn, som kuvar och torterar och plågar, och rädslan blir det pojken Yahya tar med sig in i sin kaotiska tonårstid, präglad av cigaretter, bilfärder med olustiga män, kyssar, småbråk, stölder, pissprov och flyktfärder. Det är en Tom Sawyer-tillvaro: ”OVER TIL RAMI OG DAUD OG ALI OG MOHAMMED / VI STJAL MADPAKKER OG POKEMONKORT / SÅ PORNO I FRIKVARTERET / OG KASTEDE STEN EFTER HÅNDVÆRKERNE”.

Ungdomstiden: förvåning och förvirring. Att läsa Hassans dikter är som att kastas rakt nerför ett stup – det hisnar, med svindlande intryck och fragment av förståelse och försoning, men allt bara äts upp av det känsloförlamade samhällets auktoritetsrepresentanter, exempelvis i dikten ”PÆDAGOGISK DIKTATUR”. Småpåvarna och de välmenande, som ändå bara skadar – som kontaktpersonen som ger honom dikter av Michael Strunge – givetvis – bara för att ligga med honom.

Och våldet som har sin självklara närvaro. Våld föder våld, och pojken Yahya känner inte till något annat i sitt liv. Han går omkring i en kuvös av hot, och bär på skitjobbiga erfarenheter, samtidigt som han inte gör något för att bli kvitt dem: han är ingen supertrevlig person, bara en uppkäftig tuffing som inte bryr sig om vad han lämnar bakom sig. Han tar allt med samma humör: med- och motgångar behandlas lika förnöjsamt. 

Berättelsen vinglar fram, styrd av några återkommande referenser till eld – måhända som ett förslag till en renande process. För själva texten antänds ju också.

Så är det en smula problematiskt när boken går så hårt åt familjen – pappans våldsamma fostringsmetoder är nog något som kan locka rasister att få vatten på sin fula kvarn. Men det intryck som stannar kvar är Hassans vrede, att han tar boken till hjälp för att gestalta sin individuella uppgörelse – man kan visst se den i ett mönster, som ett strukturellt problem, men det är gott om eländesskildringar i litteraturhistorien som vi läser utan att dra generella slutsatser.

Hur identiskt diktjaget Yahya (Hassan) är med författarnamnet (Yahya) Hassan lär bli omtalat – det räcker med att konstatera att det finns en medvetenhet i Hassans lansering av bokens jag, att han har klart för sig att han skriver den sanning som han måste skriva. En privat historia som samtidigt blir en allmängiltig socialrealistisk berättelse som når mycket längre än svenska hyllade motsvarigheter, som Åsa Linderborgs Mig äger ingen. Det finns en viss beröringspunkt med Athena Farrokhzads debut från i våras, Vitsvit, som var lika omedelbar i sitt uttryck. Även här används språket på ett ytterst medvetet sätt för att väcka indignation.  

Som i dikten ”DU KOMMER I HELVEDE MIN BROR”, där hatet mot föräldrarna skrivs ut helt oförblommerat, i hämnande fantasier av den vrede som bara sorgen kan uppmana: ”MIT NAVN ER YAHYA HASSAN / OG MINE FORÆLDRE VILLE ØNSKE JEG VAR UFØDT / OG JEG ØNSKER DET SAMME FOR DEM / I DET MINDSTE AT DE VAR DØDFØDTE / ELLER AT JEG VAR / DØD MEN FØDT”.

Efter cirka halva boken övergår också beskrivandet i något som mer liknar diskussion, där Hassan problematiserar sina erfarenheter. Helt plötsligt befinner han sig i ett annat sammanhang, där han umgås med danska poeter och kritiker, samtidigt som han är efterlyst för bilstölder, rån och inbrott. I dikten ”JETLAGFORMØRKELSE” visar också Hassan nästan i förbifarten att han kan skriva ohyggligt vackert också. Det är poeten som den store trotsaren, som inte heller skriver för att smeka medhårs, utan säger sig erbjuda klichéer till läsarens klichéhuvud. För det är väl det vi vill ha – det förenklade?

Att läsa boken är som sagt omtumlande: den är bra, på ett svidande sätt, närmast ett explosivt sätt. Det är en uppgörelse – främst med den patriarkala uppväxten i ett hem styrt av för mycket tradition – men också en uppgörelse med det omhändertagande samhället, som aldrig kan läka pojkens sår. Det är vuxenvärlden som sviker, som villigt låter sig bortkollras bara för att det blir enklast så, minst besvär.

Jag läser som under hypnos, klarar knappt av att andas under tiden. Det är förstås ett kännetecken på riktigt bra och riktigt angelägen litteratur. Också att det inte spelar någon roll varifrån den kommer, vilka kontakter den har. På så sätt är litteraturen en fristad för en genuinare demokrati än den ersättning som samhället nyttjar.

Där blir boken också en viktig påminnelse om att litteratur ibland behöver vara obekväm och gå för långt för sitt eget bästa – ibland blir ju Hassan en aning för opolerat onyanserad, men det gör han med en röst som skaver och skär och faktiskt lyckas antända själva texten. Hassans debut har blivit den största mediala händelsen i dansk poesihistoria sedan Vita Andersen 1977 gav ut Tryghedsnarkomaner. Jag anbefaller att den översätts till svenska, för att den kan bli en injektion som också visar hur rasande enkelt det här kan göras.