DN har ett par
dagar före julafton ett stort bildreportage där kändisar till
författare berättar om sina läsvanor (David Lagercrantz plägar
läsa med ett glas amaronevin i handen, får vi veta). Lite surt
börjar jag samtidigt läsa en bok som jag förgäves har letat
recensioner av i tidningar som DN, trots att den utkom för två
månader sedan. Men det är förstås av mer allmänintresse med
läsning som livsstil än att recensera böcker om läsning?
Även om det finns
en myriad böcker om läsning handlar nog de flesta om personliga
bekännelser om läsningens betydelse, medan det är svårare att
hitta böcker som förklarar vad läsning handlar om utifrån ett
vetenskapligt synsätt, utifrån biologi och vad som sker i hjärnan
när vi läser.
Eller varför vi
överhuvudtaget läser, varför vissa drabbas av denna smitta. Men nu
har jag väl hittat det jag har sökt? Maryanne Wolf har skrivit
Proust och bläckfisken. Berättelsen och vetenskapen om den
läsande hjärnan (Daidalos). Ja, delvis är mina frågor
besvarade.
Här hävdas att man
inte föds till läsare, utan man blir det, utifrån det kända
axiomet från Beuavoir. Men tillåt mig invända! När jag som
nybliven femåring första gången läste Kattresan, Ivar
Arosenius sublimt enkla saga, innebar det upptäckten av en lycka som
jag inte hade kunnat föreställa mig i förväg. Men det här var
inte något som jag medvetet strävade efter, eller försökte ge mig
på – det bara inträffade, och kom från ingenstans.
Inte heller är jag
övertygad om att man måste vara det som brukar kallas
”språkmänniska” för att läsning ska vara en syssla man
föredrar. Själv är jag måttligt road av så kallade ordlekar, och
har inte kastat ens ett getöga åt ett korsord på drygt tjugo år,
och har uttråkad spelat wordfeud en enda gång i mitt ilv, och det
är ändå fler gånger än jag har spelat alfapet.
Men jag föregriper
den här bokens innehåll. För första gången vänder sig Wolf till
en större publik, van som hon är att vara forskare vid Child
Development vid Tufts University i Boston, USA, med inriktning bland
annat mot dyslexi. Hon har dock i sedvanlig ordning svårt för att
motstå fotnotens lockelse, utan anser att läsaren ska ha stor nytta
av bokens drygt 50 extra sidor.
Titelns hänvisning
till Proust handlar om läsningen som en intellektuell fristad –
förmodligen något ännu mer nödvändigt och användbart i vår
arma kulturellt utarmade tid. Och bläckfisken? Ja, något mer
långsökt, kanske, men något om att reparera sina egna nervbanor,
något som påminner om läsningen.
Med hjälp av
läsningen tillåts du bli någon annan, hävdar Wolf. Det
låter flott, men det är ingen garanti att det är någon varaktig
identifikation, och den som
skriver kan inte
räkna med något annat än ytliga jämförelser, och i bästa fall
tankeväckande situationer som dröjer sig kvar. Kanske det enda vi
får är en temporär insyn – och kanske vi ska nöja oss med det,
inte hoppas på mer.
Minnet behöver
träning för att fungera väl. Att vi får en ytligare läsning när
vi läser mer på nätet, det är förstås en allt sannare truism.
Och att lära sig läsa, det är inget man fuskar sig till: det krävs
ett tålamod av gigantiska mått, för här vankas ingen omedelbar
gratifikation.
Och på tal om
minnet, så minns vi väl Platons tvivel mot skriften, och titta bara
på hur det gick! Nåja, han hade lika rätt som fel, verkar Wolf
tycka, och jag med henne. Hon skriver ambitiöst om historien bakom
sumerernas kilskrift, de samtida egypternas hieroglyfer, och vad som
av allt att döma föregick dessa revolutioner med flera tusen år,
några kuriösa lertavlor inbäddade i gulliga lerkuvert,
innehållande siffror, och vad som måste vara den allra första
skriften.
En av (det grekiska)
alfabetets fördelar lär vara snabbheten i avkodning, en utsaga Wolf
i viss mån ifrågasätter genom att redovisa att kineser läser
ungefär lika snabbt trots mångfalden av tecken. Ett tecken på
hjärnans enorma kapacitet att avkoda. Men den stora fördelen med
vårt alfabet blir då att det hjälper tanken, även om det strider
mot Sokrates och Platons uppfattning. Nya tankar formas tack vare
skriften? Jodå, men varför dessa nya tankar nödvändigtvis skulle
vara bättre … Kanske för att de i mindre mån reproducerar? Nja,
men den som skriver är väl i nästan ännu högre grad i klorna på
det redan skrivna, som Borges en gång påpekade med sitt lysande
exempel, att han skulle ha varit en bättre tänkare om han hade haft
sämre minne.
Och Sokrates i all
ära, men det var lätt för honom att snacka om sitt goda minne, när
han inte var modern stressad förälder med logistiska
mardrömsscheman, tider att passa och deadlines och recensionsdatum
och ord- och teckengränser och födelsedagar och matrecept och
tvättider och så vidare. Jag skulle också hävda att det var
smidigare för den privilegierade bildade 1800-talsmänniskan
(=-mannen) att öva sitt minne med utantillärda dikter, när de hade
tjänstehjon som skötte allt tidskrävande. Det nya sättet att läsa
på skärm och läsplatta innebär förstås lika stora möjligheter
som utmaningar.
Hur vi än vänder
på det: vi är fångar i språket, och det är ett dilemma jag
tycker underskattas av Wolf. Fångar i det redan existerande språket,
alltså. Den som exempelvis vill uttrycka feministiska tankar är
beroende av ett patriarkalt språk, utvecklat av förstockade gubbars
maktstrukturer. (Det är Camille Paglias tanke jag återger här,
skyll på henne om du misstycker, men tänk på vems språk du
använder när du invänder!)
Mer övertygande
resonerar Wolf om hur alfabetets koppling till talspråket
underlättar läsinlärningen, vilket ju är hennes huvudsakliga
ämne. Sorgligt nog handlar det i USA i stor mån om klasskillnader,
att det inte är allas ynnest att ha föräldrar som ger sina barn
tillgång till rikast möjliga ordförråd. Och Wolf visar med
eftertryck vikten av att tillägna sig ordmassorna långt innan
läsinlärningen inleds, helt enkelt för att så mycket av arbetet
kan göras i förväg. Barnen behöver höra orden redan som barn,
när de är som mest mottagliga och även som mest nyfikna och
villiga att ta till sig dem.
Då läggs också
den lika nödvändiga grunden till den läsglädje som är
förutsättningen för en fortsättning. För roligt att läsa blir
det ju först när man blir duktigare på det, och då krävs
mängdläsning. När elever frågar vad de ska göra för att få
höga betyg svarar jag bara: läs tills du inte orkar mer, och
fortsätt läsa ungefär dubbelt så mycket (som Ingemar Stenmark
tränade barmarksträning på sommaren, när han stack ut i skogen
och kutade tills han tröttnade, och då sprang han lika lång väg
tillbaka). Men framför allt: läs uppmärksamt, reflekterande –
det är mycket viktigare än vad du läser. Wolf skriver
initierat om hur den långsammare dorsala och snabbare ventrala vägen
löper hit och dit i vänster hjärnhalva hos den flytande läsaren.
Men ”den flytande
läsaren”, som Wolf kallar henne, är ändå bara ett steg i
utvecklingen mot ”den avancerade läsaren”, och så småningom
”den professionella läsaren”, som har läsningen som sitt yrke.
Att det är andra processer i hjärnan hos proffset än hos amatören,
det kan jag nog instämma i, inte minst efter att ha tagit del av de
pedagogiska men samtidigt lite otäcka illustrationerna (men det
beror nog på att jag har en släng av hjärnfobi, vilket en gång
hindrade mig från att bli logoped).
Så nog kan jag ändå
stämma in i Wolfs påstående att man snarare blir en läsare än
föds till en sådan, att det är något som man tillägnar sig efter
mycket möda och stort besvär. Och varför utsätter man sig då, om
det inte vore för att belöningen är värd alla dessa
ansträngningar, men det vet ju bara den som tagit sig dit på egen
hand. I framtiden lär behovet av motrörelser finnas, gissar den
samtidsskeptiska Wolf, och bekräftar en optimistisk föreställning
om att när tillvaron blir tillräckligt urartad, skapas
förutsättningarna för riktigt god kultur igen, helt enkelt för
att den nuvarande kulturen inte täcker in alla våra behov. Först
måste vi drunkna i det ytliga.
Dyslexin får ett
eget avsnitt mot slutet, med en hjärtnupen berättelse om sonens
diagnos. Det må vara sant att det går att hitta framstående genier
inom olika discipliner, men jag tvivlar på att det tröstar en
olycklig elvaåring att få höra att han har samma förutsättningar
som Albert Einstein minsann. Det är också här som bläckfisken
återkommer i Wolfs teori.
Men hjärnan är ju
inte konstruerad för läsning, och när läsning inte är normen då
kan dyslexi inte vara något onormalt. Det är sunt av Wolf att
betona variationen hos de dyslektiska, att det inte är någon enkel
fålla att sortera in alla olika sorters läs- och skrivsvårigheter.
Wolf vet också att läsning är något annat än att inhämta
information.
Så när jag säger
att jag lärde mig läsa som femåring var det bara delvis sant. Jo,
jag lärde mig tyda bokstäver vid den åldern, men det var när jag
som femtonåring läste Wuthering Heights fattade att läsning
var något annat än jag hade trott, liksom ett par år senare när
jag läste Faulkner och upptäckte att min föreställning om läsning
behövde revideras igen, och likadant har det varit senare när jag
har läst Proust, Erik Beckman, Borges, Lispector, att jag har lärt
mig läsa på nytt varje gång, uppfunnit ett nytt sätt att läsa.
Anna Sörmark har
skickligt översatt den här boken, som så fint balanserar mellan
berättelse och vetenskap, och som ursprungligen utgavs på engelska
för fem år sedan, även om hon borde ha korrigerat Sven Christer
Swahns översättning av Dickinson (att hennes sanning är ”slant”
pekar snarare ut lutande än ”snett”), liksom en och annan
onödig anglicism (att gå den där extra milen gör man väl
fortfarande bara på engelska, till exempel).