Ofta hör jag någon
säga ordet ”poesi” med en viss betoning, följt av ett
”det är då alldeles för svårt för mig”, och det är ett
påstående med många undermeningar. Dels att man förminskar sig
själv, och dels att man förstorar andra – de som läser den svåra
poesin och – förstår den!
Jag är glad att
ingen – till exempel ingen lärare i skolan – sa till mig att
poesi var för svårt för mig, att jag borde ha läst andra böcker
i stället, typ ungdomsböcker. Jag kastade mig över Baudelaire,
Blake och Tafdrup bara för att det var deras böcker som jag råkade
hitta, som råkade finnas på biblioteket. Och att jag läste Tafdrup
på danska, ett språk man i princip aldrig kommer i kontakt med i
Umeå som tonåring, var inte heller något jag reflekterade över.
Nu har jag läst Pia
Tafdrups senaste diktsamling, Salamandersol (Gyldendal), och
hon har nu varit generös nog att erbjuda en dikt för varje
levnadsår – hon fyllde sextio år för några veckor sedan. Det
börjar med glädjen, och avslutas med sorg. Ja, sorgen finns redan i
första dikten, den om glädjen: ”Først er glæden […] / Så
følger sorgen, så følger vreden”. Men sorgen finns främst i den
avslutande dikten, som publicerades i de nordiska tidningarna bara
några dagar efter tragedin på Utøya, den starka ”Syv kjoler for
synligheden”. Om det brukar vara en dålig idé att kommentera en
katastrof i efterhand är den här dikten en plädering för
motsatsen.
Med sina dikter
lyckas Tafdrup generellt vara modern, utan att vara för
experimentell: hon skriver berättande dikter, och det var nog det
jag fångades av i början – hur dikterna bygger på en erfarenhet.
Sedan tänker jag inte gå i fällan och börja peta i vilken
autenticitetsgrad de innehåller; det finns ingen anledning att
betvivla att hon skriver om sina egna känslor, och om det har hänt
på riktigt är ovidkommande.
Att hon skriver rakt
på sak. Dikterna i den här nya boken låter oss följa hennes
upptäcktsfärd, där liv och språk sammanblandas hela tiden. Det är
bekanta teman som hon utforskar allt eftersom de framträder i hennes
liv, saker hon har skrivit om tidigare: föräldrarna, uppväxten på
landsbygden, tidiga minnen av sexualitet (i dikten ”Ode till Freud”
en pikant version), ängeln, naturen, orden – det som i stort sett
saknas, kanske lite förvånande, är religionen. Annars är boken
inbjudande, och en helt utmärkt början för den som vill läsa
något riktigt bra, och inte heller är det särskilt svårt.
Parallellt antyds
större världshändelser, som terroristernas attack mot World Trade
Center 2001, Kubakrisen 1962 (som hon skrivit om tidigare, då hon
upptäckte att kroppen alltid har minst ett sår). Hon gifter sig,
får barn, som upprepar hennes stapplande försök (sonen Philip gav
för två år sedan ut sin första diktsamling, Cat Loves Sean).
En dikt handlar om kollegerna på den vitala danska poesiscenen på
80-talet. Föräldrarna vill att hon ska bli bibliotekarie, ett
ställe där hon tillbringar mycken tid, läsande Charlotte Brontë,
John Steinbeck, Alan Sillitoe, med flera – utan att ana att hon
förvisso ska omges av böcker i sin yrkeskarriär, men att hon ska
skriva dem själv: femton diktsamlingar, två romaner, två pjäser,
samt en poetik.
Jag läser boken som
en självbiografi i koncentrat, där hon ger förtätade bilder av
hela sitt liv. Som tonårig hippie röker hon joints och lyssnar på
The Doors. Utöver ett par helt briljanta kärleksdikter har hon
också skrivit fint om själva skrivandet:
”Ord iler, mørket
brænder under huden
i isende dryp.
Papirets magnet
indfanger
spåner av lyde,
tankesplinter,
trækker
sætsningens lyn
ud af min pulserende
krop.
Natten, en mulig
kløft att kæntre i,
men ordene fragter
mig
svimmel og
drømmeforskudt
over den voksende
afgrund.
Ikke før solen
viser sig,
og stilheden atter
hyler,
stirrer digtet på
mig.
Alene tilbage mellem
formløse skygger,
hvor den griber ud
igen, døden —”
När jag läste i
Umeå skrev jag en B-uppsats om ”Begærets syntaks”, alltså en
stilistisk analys av Tafdrups dikter, där jag häpnade inför hur
hon konsekvent arbetade med bland annat antiteser och det som på
danska heter gentagelse, alltså upprepningsmekaniker. Med antitesen
visar hon potentialen i det oväntade mötet.
Jag måste säga att
det här är en oerhört inbjudande bok, generös och givande.
Salamandern från titeln är en av de symboler hon använder – och
elden har hon också skrivit om tidigare, om febern – den vita
febern som gav titeln till en av hennes bästa böcker 1986, Hvid
feber. Här är det en eld som både ger värme och förtär.
Här finns en viss
distans när hon blickar bakåt – den nödvändiga distansen, det
som filtrerar och kristalliserar minnena. Som återkommande ord
”efterår”, alltså höst, och kanske är det här en höstbok,
där hon stillsamt – vilsamt – konstaterar hur åren lägger sina
ringar kring ett liv, hennes liv, och att hon där någon gång för
cirka tio år sedan konstaterar att ”Skønt jeg ikke kan føde
flere børn, / er det magiske vel ikke / forbi?”
Jag vill inte gå
förbi kärleksdikterna, där hon också påminner mig om hur oerhört
bra och intensiv hon var som kärleksdiktare då på 80- och
90-talet, något som jag nästan glömt bort efter att ha läst
hennes senare samlingar – Salamandersol utgör en kvartett,
där de tidigare installationerna varit Hvalerne i Paris,
Tarkovskijs heste och Trækfuglens kompas. Av dessa har
de två första översatts till svenska, och det är nog bara en
tidsfråga innan den här också blir det: för som sagt, jag kan
inte tänka mig en mer ypperlig introduktion till den här poeten.
Att dikterna alltså
är berättande hindrar inte att de gärna lämnar ett konkret plan
och söker sig mot ett abstrakt – och där ligger också hela
skillnaden, det som får Tafdrup att bli en mycket mer spännande
författare än många andra som skriver självbiografiska dikter.
Hon uttrycker sig också med en helt annan pondus, med en distinkt
självkänsla, som ändå inte blir skrytsam, utan bara bärs av sin
egen stolthet. (Hon är den mest ödmjuka av de poeter jag har
träffat.)
Det handlar om att
”holde pennen fast og smidigt i hånden, / mens tyngen synger i
munden.” Helheten är bra, ja, men också delarna, i enskilda
dikter, som jag länge kommer att bära med mig, tacksamt. Dikter som
visar att poesin är något annat i språket, att den kan nå längre
i förståelse: Tafdrups dikter visar att skönheten finns i det som
är sant, och utgör en balans mellan det som är fint och det som är
fult. Men mest i sin närvaro i nuet, hur mycket de än blickar
tillbaka. I dikter som förlitar sig helt på vad poeten är kapabel
att utföra, vissheten och tryggheten i detta enkla konstaterande.
(Thomas Nydahl
skriver också om boken, här. Annars är det tunnsått med
recensioner i svenska tidningar.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.