Länge
sågs den grekiska tragedin, eller mer korrekt den attiska tragedin,
som litteraturens höjdpunkt. Det är ju bekant att den som läser de
antika tragedierna börjar tycka att all annan litteratur ter sig
futtig och överflödig. Ja, och Johan Tralau visar med sin
medryckande bok Draksådd. Den grekiska
tragedin som politiskt tänkande vilka
avgörande slutsatser som kan dras av dessa erfarenheter.
Dramat
efterföljde epoker som dominerats av i tur och ordning epos och
poesi, och skulle i sin tur följas av filosofin och retoriken.
Tralau visar hur eposets hjälte var statisk – tänk Akillevs, vars
vrede tar över hela hans person. Poesin är en inåtvänd genre –
medan dramat är utåtriktad och mångdimensionellt. Hos Homeros
ingriper gudarna lite hur de vill, av motiv som är högst mänskliga
(exempelvis svartsjuka), medan tragedins gudar rör sig mot en
enskild gud, som är god. Här följer Tralau Hegels idé, och Hegels
höga uppskattning av Antigone
blir utgångspunkten och ledstjärnan för resonemanget här.
Och
det är i första hand Antigone,
Sofokles odiskutabla mästerverk, som är huvudspåret för denna
bok. Tralau, som är docent i statskunskap, gör verkligen mycket för
att blottlägga de politiska lagren i pjäsen. Han förankrar den i
sin tid, präglad av de dominanta sofisterna, vars relativism börjat
breda ut sig.
Det
är lagen som är det huvudsakliga temat i Antigone.
Tralau resonerar klargörande kring den grekiska termen ”nomos”,
som kan utläsa som just ”lag”. Men också ”princip”, ”sed”,
”norm”, eller rentav ”rit”. Vilken lag åsyftas? Pjäsen
handlar om familjens lag vs statens lag, men det är att förenkla om
man prioriterar någon som triumferande. Människans lagar är
kulturellt betingade; gudarnas lagar är eviga lagar. Båda har
legitima anspråk i det litterära verket. När Kreon tar ställning
för staden skadar han sig själv – likaså Antigone, som tar
ställning för familjen, och därmed också skadar sig själv. Båda
har lika mycket rätt som de har fel.
Ett av
flera spännande resonemang kretsar kring hur Thebe liknas vid en
drake, och fiendehären en örn, där hotet snarare kommer inifrån i
en mun mot mun-handling där skillnaden mellan örn och drake suddas
ut med hjälp av de glosor Sofokles använder. Det grekiska ordet
”stoma” kan betyda både mun och öppning, och kopplas i texten
ihop med porten till stadens mur. Det är där örnens mun möter
drakens mun. Ytterligare, visar Tralau, betyder ”stoma” spets,
och där har du framför din blick fiendens vapen som sträcks in i
staden.
Likaså
finns en bibetydelse i det vanliga ordet ”filosofi”, som vi har
lärt oss uttyda som sammansatt av ”kär” plus ”visdom”, men
Tralau pekar ut att ”filos” enligt en äldre etymologi betyder
”egen”. Det man äger, alltså, och då blir filosofin en fråga
om självständighet. Att tänka de egna tankarna blir då den sanna
filosofin. För Antigones del rör det sig då om tillhörighet: hon
är besatt av denna betydelse, att också Poyneikes tillhör henne.
En fiende är aldrig enbart eller slutgiltigt en fiende.
Sofokles
resonerar i sin pjäs utförligt om vem som är fiende och vem som är
vän, och premissen är ju hur Polyneikes ska uppfattas – som
fienden som har förrått staden eller som vännen. Antigone har
gjort sitt val. Det polariserade valet, där Antigone visar sig skita
högaktningsfullt i staden.
Även
om pjäsen utspelar sig i Thebe finns anspelningar på förhållanden
i Aten. Den pest som härjar staden i Kung
Oidipus lär syfta på en sjukdom som
var aktuell i Aten när den premiärspelades. Aten hade också starkt
reglerade lagar kring begravning av landsförrädare – strikt
förbjudet inom stadsgränserna. Därför finns anledning att
misstänka att Antigones beteende inte sågs med blida ögon av
publiken, att de rentav kunde ta avstånd från hennes agerande. Vem
som bestämmer över de döda blir ett annat viktigt tema i pjäsen.
Det
visar sig även i hanterandet av de döda terroristerna ur Röda
Arméfraktionen, Gudrun Ensslin, Andreas Baader och Jan-Carl Raspe.
Om det var självmord eller mord är fortfarande oklart, även om
Tralau tydligt tar ställning för självmord, när deras lik
hittades i cellerna 1977. Även nazisten Rudolf Hess död tio år
senare – självmord eller mord, samt Slobodan Milosevics död 2006,
har aktualiserat vad som ska ske med dessa döda kroppar, där den
påfallande risken är att gravarna blir kultplatser som kan orsaka
framtida skador. (Redan Fassbinder är inne på dessa tankar i sin
hyperintressanta film Deutschland im Herbst.)
De
starka känslor Antigone visar mot sin bror kunde tydas som
incestuösa, även om Tralau är försiktig och inte gärna
spekulerar. En av pjäsens mest besynnerliga stunder är när
Antigone med emfas hävdar att hon inte skulle ha reagerat lika
starkt om hon mist sin make eller sitt barn, att det är en
broderskärlek som sträcker sig längre, mot lagbrottet, när hon
bokstavligen ska ligga intill brodern. Goethe hoppades att framtiden
kunde visa att denna anomali var ett tillägg från en senare
författare. Men kanske det är dödseroticismen som är ännu
starkare i pjäsen, att Antigone ska gifta sig med Hades. (Jämför
Stagnelius ”Till förruttnelsen”.) Livmoderns gemenskap leder
till dödens gemenskap. Tralau antar att Antigone med sitt beteende –
sina skumma begär – utgör ett spår bakåt, mot ett förhistoriskt
matriarkalt samhälle.
Men
framför allt visar Tralau med sin bok hur aktuella tragedierna är,
och det är ju en känsla det är lätt att dela när man tar del av
dem, med samma förbluffande erinring att de talar direkt till oss.
Dessutom menar Tralau att Platons idéer, tillkomna senare, hämtar
erfarenheter från de äldre texterna. Det fanns goda skäl för
honom att uttala en offentlig skepsis mot dem, när deras budskap låg
så nära hans eget.