M.I.A. bites back

Foto Chris Anthony. Musik M.I.A. "Zig Zag".

Sista natten i Twisted River, John Irving

(Radioprogrammet börjar 8 minuter in i inslaget.)

Bokklubbsförfattaren John Irvings senaste roman Sista natten i Twisted River är drygt 600 sidor lång. Varför måste jag påpeka detta? Det är som om det vore en bedrift att ha läst den. Jämför jag det med att springa ett maraton? Men jag bara klagar – människor hålls inspärrade, torteras, är hemlösa – ja, eller så springer de frivilligt maratonlopp – och jag gitter klaga på att det är tungt att läsa en roman.

Tungt – eftersom det inte börjar så lovande. Om jag ska läsa en tjock roman vill jag nog att den ska vara tillräckligt bra för att motivera mig. Men Irving inleder med en osmidigt prolog, där han introducerar ett myller av personer, av händelser, skogsarbetarkunskap, och jag hänger inte med.

Det börjar med en femtonårig kille som hamnar under en timmerstock och dör. Sedan har en kock en intim stund med flickvännen till en polis, och kockens tolvårige son slår ihjäl flickvännen, för han tror att hon är en björn som håller på att äta upp fadern. Föga sannolikt, nästan lika osannolikt som faderns reaktion: ”Det är fullt förståeligt att du trodde att Jane var en björn”, säger pappan lugnt. Far och son flyr från Coos County i norra New Hampshire, och året är 1954. Sedan följer nedslag i 60-, 80 och 00-talet i den här brett utlagda romanen.

Sonen, som är jämngammal med Irving, växer upp och blir framgångsrik och snygg romanförfattare (han skriver böcker som är identiska med Irvings). Liksom många andra amerikanska romanförfattare är Irving fascinerad av far och son-tematiken, och här blir sonen Danny tvångsmässigt förälskad i faderns flickvänner, på ett nästan incestuöst sätt. Modern har dött, och i bakgrunden finns hjälparen Ketchum, som vi förstår haft samröre med modern.

Problemet med det långa tidsperspektivet är att Irving måste sy ihop sömmarna med långa återblickar, när han hoppar fram drygt tolv år i taget, och tvingas till ständiga upprepningar. Det blir också tråkigt när han måste överge några av de intressantaste karaktärerna, som den irländske läraren Leary, som blir Dannys första mentor på vägen till skrivandet (om du vill veta hur många gånger man kan skriva uttrycket ”författare in spe” i samma roman ska du läsa den här boken): näste mentor heter Kurt Vonnegut, som gör ett kort gästspel.

Irving lever högt på sin förmåga som berättare, på charmen i sina muntert mustiga skrönor. Jag ska inte förneka att somt här är humoristiskt berättat, men också att somt är mer än lovligt långrandigt. (Han gillar parenteser också.) En naken fallskärmshopperska som landar i ett grishägn: ja, sådant är kanske roligt.

Men Irvings språk är slarvigt och ibland helt ologiskt: ”Joe var ovanligt vältaligt för att vara två [år], på det sätt som bara barn kan vara” (ja, det är väl bara barn som kan vara två år?). Eller truismer som den här: ”Om man bortser från den estetiska miljön hos en viss arbetsplats brukar författare vara förtjusta i ställen där de lyckas arbeta bra”. Ja, var annars, liksom?

Översättaren Olov Hyllienmark har arbetat hårt med den här otympliga och ojämna romanen, där största svårigheten varit att hitta ett konsekvent svenskt idiom. Han lyckas väl så där, även om det blir märkligt med försvenskningar som ”Rödskinns-Jane” för originalets ”Injun Jane” och ”Benny Byling” för ”Cowboy Carl”, liksom att ”middle school” blir ”mellanskola”, och begrepp som ”tjommen”, ”bergis” och ”pickadoll” känns hopplöst förlegade.

Ezra Pound, Sverige och Nobelpriset, Görgen Antonsson

Ezra Pound är en av 1900-talets viktigaste författare: poet, kritiker och introduktör. Vi hade kunnat sätta punkt efter den meningen, placera honom i kabinettet för bekvämt döda författare, plocka fram dem lite då och då vid nyöversättningar och jubileum. Men – nä, så enkelt är det förstås inte, för Pound var också antidemokrat, fascist, och under andra världskriget eskalerade hans förakt mot det forna hemlandet Amerika i infama radioprogram.

Så ett Nobelpris var förstås uteslutet, trots att han var en av seklets obestridligt viktigaste aktörer på den litterära marknaden. Görgen Antonsson har skrivit en minutiöst genomforskad bok om spelet bakom kulisserna: Ezra Pound, Sverige och Nobelpriset, utgiven av Amalgam förlag. Dess enda brist är att den inte är utförlig nog: på sidan 75 tar hans undersökning helt sonika slut, och vi lämnas med en visserligen fin källförteckning, där vi kan se hur omfattande materialet är på svenska kring denna mytiska gestalt.

Mytisk – ja, på något sätt blev Pound en verklighetens Kurtz, efter Joseph Conrads föredöme: den stora människan som gick vilse i skändlighetens terräng. Men egentligen är väl människor i allmänhet just så där motsägelsefulla, och litteraturen i synnerhet är väl full av dessa motspänstiga storheter: Hamsun, Strindberg, Céline, Genet, Morrissey …

Antonssons bok börjar i 20-talets Sverige, med enstaka insatser där bland annat Elmer Diktonius tidigt introducerade Pound. Det är stundtals spännande som i en välskriven roman att följa hur Pound dels motarbetas, dels hyllas, men i de allra försiktigaste ordalag, av diverse svenska översättare och läsare. Några av dem har rentav gått upp i rök, med namn som ingen sedan dess lyckats spåra.

En fråga rör om Pound verkligen var så verklighetsfrånvänd: ja, detsamma kan sägas om många av hans kolleger, att de behandlar omvärlden bara på andra, mindre igenkännbara sätt. Det är orättvist att spela ut verklighetsfrånvänd-kortet så fort en författares verksamhet ska granskas, som om de verkligen tagit fäste i det där berömda elfenbenstornet.

Vad Antonssons bok bidrar till är en förståelse för Pounds geni, delvis exemplifierat i de brevcitat som infogas. Han tänker på tvären, skriver i kamp mot tillvaron, och det är nedsättande att reducera en människa till det ena eller det andra – alltså, att antingen förminska hans fascistiska engagemang, eller att göra honom galnare än han var, för att försvara utfallen mot andra människor. Sanningen kan alltid nyanseras. Pound går in i problemen vid sidan av, och utvinner stenhårda formuleringar om konstnärlig storhet, hos författare som beskrivs som ”persistent battlers for truth” (har konstnärens uppgift skildrats vackrare?).

Det kryptiska med Pound är förstås att han som poet är så oerhört empatisk, så inkännande i sina dikter: ja, nästan suveränt (med)mänsklig, och samtidigt så oresonligt hatisk och fördömande som privatmänniska. Kryptiskt – eller bara helt följdriktigt. Dikterna är både sterila och organiska, med en diktion som nonchalant blandar det gatusmarta med det boklärda, gör ingen åtskillnad. Det oberäkneliga inslaget hos Pound är samtidigt det som gör honom så spännande: att vara oförutsägbar är en värdefull egenskap i poesin. Människor är bara delvis djur, som följer instinkter i alla situationer: djur ska du aldrig vända ryggen till, för du vet att de är inget att lita på.

Pound är en poet att vara rädd för: jag ger inte mycket för poeter som du alltid vet var du har dem, att de alltid ska hålla sig inom prydlighetens pryda ramar. Pound är expansiv – liksom Walt Whitman, som också är så där besvärligt jobbig med sin kombination av självhävdelse och sympatisk medmänsklighet. Om han är galen är han galen med humorn i behåll, ungefär som Hamlet; han lyckas rentav trolla bort både galenskapen och sig själv.

Det blir en frustrerande kort bok om Pounds förhållande till Sverige, ibland exemplifierat i hans korta brevnotiser till svenska adressater. Det är en uppslagsrik bok, som trots sin korthet ändå utgör något av ett uppslagsverk, tack vare de gedigna kunskaperna. Och den blir också ett inlägg i den eviga debatten om Nobelpriset i litteratur, om det ska handla om testamentets delvis olyckliga formulering om ”idealisk riktning” eller enbart mäta litterär kvalitet. Antonsson lyckas beröra Akademiens bara delvis förståeliga beröringsskräck inför allt som inte är ofarligt och desarmerat. Pound är inte det enda offret för denna kult av det harmlösa.

Oh God, my chance has come at last

Bild: Anne-Lise Large, De l´autre coté. Musik: Dum Dum Girls: "There is a light that never etc".

Perchance to re(a)d

Bild: James Jean, "Liber Novus" (2009).

God in his wisdom took you by the hand

Bild: Justin Mortimer, "Colony" (2010). Musik.

After is always before

Foto Denise Grünstein.

Porcile

And if you don´t know this, then what do you know?

Because she has to make this life liveable

Natasha Khan, aka Bat for Lashes, gör en cover på ett av Depeche Modes ljuvaste mästerverk, "Strangelove". Martin Gore skrev en låt som perfekt passar till Dave Gahans röst och person(a), men magiskt nog lyckas Bat for Lashes göra det till sin egen låt, färga den med sin karamell-röst och en ljusare men sorgligare melodi. Vi kan låtsas som att syftet inte är en reklamfilm för ett ganska ointressant parfymmärke, men de har den goda smaken att låta oss ladda ned låten helt gratis, här. Glöm bara inte att också avstå från att köpa parfymen - - -

And it´s not a cry you can hear at night, it´s not somebody who's seen the light

Rufus Wainwright och Lorca Cohen har dottern Viva Katherine Wainwright Cohen ihop, född 2 februari i år. På sin hemsida skriver den stolte fadern: "The little angel is evidently healthy, presumably happy and certainly very very beautiful. Daddy #1 would like to offer everyone a digital cigar". Daddy #2 är Rufus partner Jorn Weinbrodt. Lorca är förstås dotter till Leonard Cohen, och med sådana föräldrar - ja, Rufus själv är förstås son till legendarerna Loudon III och Kate McGarrigle, så det här bådar nog gott.

(Bilden: Lorca Cohen och Rufus syster Martha.)

Människor i hus

Att vi kommer att få en generation som inte tänker på George Orwell när de hör uttrycket "Big Brother", det kan jag leva med, men jag begriper inte hur en kulturchef (Åsa Linderborg i Sosseblaskan) och en erkänd kulturjournalist (Jens Liljestrand i Sydsvenskan) går på en så enkel reklamkupp att de går med på att stängas in ett dygn i Big Brother-huset, för att delta i förhandsskriverierna i återlanseringen av detta tv-program. Enligt Linderborg är det "kritiskt tänkande journalister" som stängts in, men hennes kritiska text handlar mest om att raljera över moderaterna, att några av dem dricker, några hånglar, och till sist en föga originell marxistisk analys (deltagarna i programmet är varor). Liljestrand skriver mest om sin tid i dokusåpan "Baren" som gick för snart tio år sedan (han blev "en aning mer ödmjuk"), och att det var roligt att bada jacuzzi. Enligt Linderborg finns det ett förakt mot deltagarna och mot alla som följer de här serierna: jag skulle säga tvärtom, att föraktet riktar sig mot den som vågar ifrågasätta det vettiga med detta projekt, för då handlar det om klass, om kön, om att du inte ska ha mage att kritisera sårbara människor. Det skulle inte förvåna mig om vi återigen får läsa ett otal texter som handlar om hur mycket man kan lära sig om beteenden och mänskligt samspel av att titta på serien.

Karin Boye, Margit Abenius

Margit Abenius skrev 1950 en biografi över Karin Boye, lät den heta Drabbad av renhet, men den pocketutgåva från 1965 som jag har heter kort och gott Karin Boye, och jag läser den, imponeras av sak- och närkunskaperna – Abenius pluggade i Uppsala samtidigt som Boye – men kan också konstatera att boken är präglad av den tid som den skrevs i.

Dels märks det i grova kategoriseringar, som väl en nutida biograf skulle akta sig för: ”Karin störtade gråtande därifrån, som om förtvivlan bodde i hennes själ”, och dels i tidstypiska fördömanden av homosexualiteten, som får heta ”avvikelse” och ”deviation” (senare skulle Olof Lagercrantz kalla det för ”hennes sexuella perversion”).

Ändå är det en så värdefull bok, då den åstadkommer något som sentida biografier svårligen skulle klara av, och det är förstås den där närheten, som också finns i exempelvis Lagercrantz bok om Stig Dagerman och Gaskells bok om Charlotte Brontë – långt ifrån några exemplariska biografier, men ändå skapar de en förtrolighet, även om det sker på bekostnad av annat, något som inte riktigt faller in under begreppet distans.

Abenius, som var en av de första i Sverige som tog Virginia Woolf på allvar (men här förlägger hon Woolfs självmord till fel dag och fel månad), skriver som sagt stiligt och begåvat, även om jag undrar hur mycket av egendomligheterna beror på henne själv och vad som är tidsandans fel. Det som slår en nutida läsare är väl mest det högstämda tonfallet, som i sig får hennes text att verkligen borra ned sig i en förfluten tid, mer påtagligt än många böcker som är åtskilligt äldre. Alla tider har sina kuriositeter – tänk bara vad framtiden kommer att skratta åt oss.

Ja, Abenius tid var förtjust i överdrifterna i värdeladdade omdömen (”ingen kan väl betvivla att ...”, ”så har aldrig tidigare skildrats ...”, ”hon om någon måste ha förstått ...”), liksom en irriterande benägenhet att kora segrare, som om konsten blir en tävling, med prispallar, medaljer – fast, på ett sätt håller vår tid, med sina evinnerliga prisgalor, på att ge henne(s tid) rätt, att vi också ägnar oss åt denna värdemätning, men på mer subtila sätt.

Även om Abenius nogsamt försöker undvika att skriva en hagiografi gör hon ibland föremålet en otjänst med några överskattningar, som när hon frågar sig om ”någon annan av våra skalder har fångat mer av [naturens] sträva ande och innersta hemliga själ”. Nja, det är nog inte som naturlyriker Boye har sin styrka, vill jag påpeka.

När Boye vistas i Berlin i nio månader besöker hon ett av Görings tal, och gör Hitlerhälsningen – något som föranleder Abenius att agera Djävulens advokat, och får henne att måla in sina förklaringsmodeller i ett hörn som det är svårt att lämna – samtidigt som hon, Abenius, ändå förstår mekanismerna: ”det farliga är ju inte känslan själv, utan att förneka, undantränga och skämmas för sin känsla”.

Och jag tycker att Abenius läsningar av romanerna är bra, att hon verkligen har kloka saker att säga om främst Kris och Kallocain, men att dikterna inte får lika genomgående analyser. Boken innehåller också rikligt med citat, långa citat, från brev, noveller, och en rolig recension av För trädets skull, Boyes bästa diktsamling, skriven av en sur gubbe som klagar på den modernistiska poesin (recensionen skrevs av Knut Hagberg, då 35 år gammal: tråkigt nog hann han dö innan Tommy Olofsson i Svd återupplivade obegriplighetsdebatten).

En sak som saknas i Abenius bok är moderns alkoholism, som Camilla Hammarström i sin bok (1997) gör stor sak av – för stor, enligt brodern Ulf, som menade att Hammarström skrev ”överdrivet och osant” om modern. Hammarström gör å andra sidan fina läsningar av Boyes dikter, och hittar en parallell mellan ”Ja visst gör det ont” och Rilkes tionde Duino-elegi, vilket är intressant, inte minst med tanke på Hammarströms översättning av Rilke som utkom i höstas: men Abenius jämför också Boyes dikter med Rilke. Hammarström är generellt snål mot mot Abenius, och det är lite märkligt när hon jämför Kallocain med Kafka, utan att nämna att Boye inför skrivandet av Kallocain lånade en bok med noveller av Kafka (på tyska) av Abenius.

Inte heller förstår jag varför Hammarström påpekar att Abenius inte var någon av Boyes nära vänner, för det förtar inte intrycket av att den första biografin är välskriven och värdefull. Boyes mor skrev också ett brev till Abenius innan den döda kroppen hade återfunnits. Det stämmer inte heller att Abenius är enbart fördömande och nedlåtande mot Margot Hanel, kvinnan som levde tillsammans med Boye i sju år.

Abenius bok tillåter oss att följa författaren – Boye – genom studietiden, debuten som 22-åring, Clarté-tiden (som upppvisar vissa likheter med Woolfs Bloomsburygrupp), kärleksbekymren, ångesten, gråtattackerna (risken är att hon reduceras till den gråtande kvinnan), dödseroticismen, den verkligen livsfarliga förälskelsen i döden som präglade hennes liv. Kommer jag nära människan Karin Boye? Nja – det är som om Abenius ändå förlitar sig för mycket på personliga anekdoter, att hon borde ha varit (ännu) mer oresonligt osentimental när hon redogör för hur hon har upplevt den här besynnerliga, svåra människan.

Väntan på Godot

Den som väntat på ett dataspel om Becketts pjäs I väntan på Godot kan sluta vänta, och ta sig till den här sidan: förmodligen roar det någon mer än det roade mig, men jag har ganska begränsade meriter inom detta område. Ändå var det nästan lite kul att agera Didi.

Freundinnen

Elfriede + Molly - - -

Oh Boye!

Mm, det heter sportlov, men det jag har framför mig, bakom mig, intill mig, inom mig, är detta - en massa Karin Boye-grejer som jag läser för arbetets skull. (Lite lustigt att samma bild används till både Abenius och Hammarströms biografi, spegelvänd.) Jag vet att många är avundsjuka på lärare - varför då? undrar jag alltid. Flera av mina kolleger tog med sig rättningsbuntar till lovet - jag gjorde likadant, men har inte haft tid att öppna den, bland annat därför att jag har läst Karin Boye. Fast, det hade kunnat vara värre: jag kunde ha varit tvungen att läsa Pär Lagerkvist - - -

Konstnär

Picasso - vart jag mig än i världen vänder, kommer jag inte undan Picasso, som jag har ägnat årtionden åt att chikanera, eftersom jag är mer än lovligt trött på hans kubistiska experiment, hans monomana motiv. Fast - han gifte sig med ryska dansaren Olga Khokhlova, och några av de målningar han utförde av henne, innan äktenskapet försämrades (fast de skildes aldrig), får mig att se på Picasso med nya ögon, som om de utplånade de där jobbiga tavlorna som gjorde honom till konsthistoriens ägodel. Det är relativt sällsynt med bilder som den till höger, med Olga i en blå klänning, så uppenbart försjunken i djup kontemplation - oftare avbildas kvinnor i en aktivitet, eller i sällskap (eller avklädda), men det finns en märklig enslighet i den här målningen - märklig, eftersom den är både kall och varm, både respektfull och hånfull, beklagande och triumferande. Den här balansen anas också i de skarpa, svarta linjerna runt kvinnan, liksom i att hon är både vinter- och sommarklädd. Eller om det bara är färgen jag gillar: blått! I den vänstra bilden märks hur kubismen redan visar sig, i den vänstra handens fingrar, som rör sig klumpigt, assymetriskt. Men ansiktsuttrycket - en gorgon, som försöker förstelna betraktaren: eftersom hon ser ut att stå framför en spegel liknar hon mer Stheno än den berömdare systern Medusa. Hon väjer undan blicken, av hänsyn? På andra målningar av Olga är hennes blick helt öppen, däremot. Här balanserar Picasso skickligt vemodet med ursinnet, som om han målar en uppgivenhet som inte riktigt helt har förhandlat färdigt med förtvivlan.

Pablo Picasso och Olga Khokhlova.

Smitning, Dominique Dyens

Fiktionen är generösare mot människans vägval, vilket både filmen och litteraturen innehåller rikhaltiga exempel på alla dessa människor som bryter upp från vanorna, gör något nytt och spännande, medan verklighetens människor lever mer statiskt, blir kvar. Vissa filmer, som Sliding Doors, kan tillhandahålla ytterligare ett alternativ, där du kan jämföra två olika versioner – men det blir bara en hånfull påminnelse om fiktionens överlägsenhet.

Den franska författaren Dominique Dyens behandlar detta tema på ett uppfriskande sätt i sin roman Smitning, som är en berättelse vars skenbara enkelhet fördjupas och kompliceras allteftersom. Den är finurligt berättad, men okonstlat skriven. Därigenom liknar den Ira Levins klassiska deckare En kyss före döden, som på svenska också har kallats Bädda för död: även Smitning innehåller ett par parallella eller alternativa titlar, lär vi oss – Flykten, eller Äktenskap önskas omgående.

Trettiosexåriga Anne har en framgångsrik karriär i reklambranschen, men lever ett hårt kontrollerat liv, är ensam, och tillfredsställer med kylig mekanik sina sexuella behov med en budkille på firman där hon arbetar, tills hon bryter ihop och flyr – eller smiter, och kör runt i bilen, hamnar på ett exklusivt pensionat utanför Paris.

Ja, så ser berättelsen ut, tills vi förstår att hennes historia berättas av en psykiatriker vid namn Kretz, och att Anne måste vara hans patient, att hennes historia är uppdiktad. Inte av honom, författaren, utan av henne själv: hon är mytoman. Så vrids berättelsen ytterligare något varv, och otrevligheterna tilltar. För läkaren har egna problem: en tungt medicinerad hustru är bara förnamnet.

Det är alltså i berättartekniken den här romanen lever. Dyens sätt att skriva är lite väl schablonartat (för många formuleringar av typen hjärtat ”tar ett skutt”), men jag fastnar för hur hon lyckas skriva en gripande historia, där hon skickligt hanterar ovissheten. Anna lever ett eländigt liv, så mycket förstår vi – tills vi blir varse att det finns något ännu värre. Smitning är en sorglig historia om fångenskap och flykt, om tillit och svek.

(Bild från Sekwa förlag.)

Dikter, Karin Boye

Jag läser i ljuset,

jag hör i morgonsuset

med bävan livets eviga

budord: ”Glöm!”

(”Gräsets sång”, ur Härdarna.)

Sommaren 1994 läste jag Karin Boyes Dikter, från pärm till pärm. Jag arbetade i äldreomsorgen, hjälpte gamlingar att tvätta, serverade mat, gick på promenader. En dag lagade jag våfflor. När förbundskaptenen för fotbollslandslaget, Tommy Svensson, inför en kvartsfinal mot Rumänien, läste Karin Boyes dikt ”I rörelse” blev jag inte förvånad – vare sig över valet av dikt eller utgången av matchen, som Sverige vann. Poesi är en underskattad kraft i samhället, inom idrotten, inom politiken.

Men inom skolan? Läroplanen ger Boye utrymme, men det är av undanskymd art. Förmodligen hinner jag gå i pension innan en svensk litterär kanon för gymnasieskolan inrättas, men att Kallocain måste ingå i den, det kan jag offra någon arm för. För tio år sedan gjorde jag ett försök att läsa romanen Kris i en klass, men de konservativa eleverna gjorde myteri, ville inte läsa om lesbisk kärlek.

Dikterna då? Det är väl oftast just de som det bereds plats för i antologierna. Jag måste säga att jag alltid har varit ambivalent inför hennes dikter. När jag läste dem 1994 var jag mindre än måttligt förtjust, och ibland har jag slängt en ond blick åt boken, undrat varför jag aldrig har skänkt den till Myrorna.

Likväl finns den kvar, och något måste det betyda. När jag nu läser om den, märker jag ojämnheten. När hon är dålig är hon riktigt dålig – för att tala idrottsspråk har hon en låg lägstanivå. Hon rimmar käckt, efter kända maner och förebilder. På något konstigt sätt ser jag bara en ganska obetydlig utveckling efter debutboken Moln, som kom ut när hon var 21 år: den innehåller några av hennes finaste dikter.

Det är mycket vapen, mycket kyla, mycket skam, mycket stalker-smygande i mörkret, och en dödsförälskelse (”min ljuva, ljuva död”) som tvingar in läsningen mot självbiografins exegetik. Rimmen styr också hennes ordval, mot det käcka, som ställs i kontrast mot den ultrapessimistiska attityden. ”Du är min renaste tröst” blir en hymn till cutters-generationen. Ibland är det lika tröstlöst att läsa Boye som det är att lyssna på The Cures depptriologi ”17 Seconds”, ”Faith” och ”Pornography”.

Tills jag kommer till samlingen För trädets skull, där jag för första gången märker att hon hittar en egen röst, där hon lyckas transcendera Nietzsche-läsningens inflytande om gudar och strid: det är fortfarande strid, men nu på egna villkor, med egna vapen. Striden blir inte längre någon metafor för diktjaget. Om jag tidigare uppfattat henne som en gnällig lillasyster till Pär Lagerkvist tycker jag här att hon blir överlägsen i sina starkare bilder för känslor som alltid bottnar i erfarenhet. Där ”aldrig”-ordet varit en fetisch får det här en starkare laddning, en nyansering som tar henne förbi den självömkan som marterade de tre första diktsamlingarna. Och dikterna innehåller en strävan att du ska ta dig vidare in i dem, in i deras intimitet.

I För trädets skull är hon en mer bokstavlig poet. Det som står där betyder det som står där, inget annat. Den emfatiska skam som tidigare varit ledstjärna splittras nu i besvikelse, bitterhet, ångest, för att hamna i ett lika emfatiskt hat – men fortfarande är nederlaget den enda givna utgången. Hon är viss om att ångesten är en fälla, men måste ändå gå in i den upplevelsen. I en av samlingens mäktigaste dikter, ”Bön till solen”, skiner som en stråle ljus ett matt utrop - ”Rädda mig” - men förgäves, då det är en dikt där ”mörker slukar mörker”, en helt suverän beskrivning som jag alltså hävdar är mer bokstavlig än bildlig, och lika kuslig som den otäcka enrading Christine Falkenland har i en av sina diktsamlingar från 90-talet: ”mörkret växlar”.

Här finns även den dikt som jag tycker slår ut alla skolantologismycken av Boye, vida mer drabbande än ”Ja visst gör det ont”, ”Munnarna”, ”Sköldmön”, ”I rörelse” och allt vad de heter, nämligen den korta dikten ”Idyll”:

Din röst och dina steg faller mjuka som dagg på min arbetsdag.
Där jag sitter är det vår i luften omkring mig av din levande värme.
Du blommar i min tanke, du blommar i mitt blod, och jag undrar bara,
att inte mina lyckliga händer slår ut i tunga rosor.

Nu sluter sig vardagens rymd kring oss två, lik en len lätt dimma.
Är du rädd att bli fånge, är du rädd att drunkna i det gråa?
Var inte rädd: i vardagens innersta,
i allt livs hjärta,
brinner med stilla nynnande lågor en djup, hemlig helg.

Den har en udda radbrytning, där rad 7-8 nog borde utgöra en ensam rad, men det är så här den brukar se ut; därmed åstadkoms en mild cesur, ett hack i dikten, som nog måste återges även när man läser dikten högt. Jag gillar också den subtila allusionen till Södergran i de här raderna: ”Var inte rädd”.

Nu blir det här ändå en orättvis betraktelse. Jag ville möta Boyes dikter fördomsfri, men min läsning dikteras för mycket av tidigare upplevelser, av hur jag alltid har känt en distans till det hon skildrar, och att den distansen mer beror på mig själv än på henne, att jag aldrig helt kunnat ta till mig hennes vision. Nu måste jag gå tillbaka, läsa om från början.

Kitsch,

Har jag snöat in på kitsch? Steven Tabbutt gillar det grälla, och att vistas i hans bildvärld är lite jobbigt, med motiv som James Blunt och Justin Timberlake, liksom några serietidningspastisher på äldre konst. Ändå charmas jag av den här målningen, som heter "The Grey Rabbit": den är otäck på riktigt, får mig att tänka på både Donnie Darko och Louis Wains senviktorianska kattmålningar. I Tabbutts målning finns det mycket att ställa sig frågande inför, kanske allra mest de tre mörka vampyrkatterna längst ned, som med girig blick fixerar kaninen. Men målningen är förstås också en anspelning på Maria och Jesus, där den röda klänningen återfinns på många sådana målningar, av bland andra Tizian och Rafael. Så upptäckte jag av en slump den amerikanska 1800-talsmålaren Ammi Phillips, som målade något som ser ut som en förstudie till Tabbutts nya målning. (Det är den högra bilden som är den nya, av Tabbutt, och den vänstra som är den gamla, av Phillips.)

Översättning? The horror!

Ett av litteraturens mest förtätade ögonblick utspelar sig onekligen i Joseph Conrads kortroman ”Mörkrets hjärta”, skriven när 1800-talet precis höll på att ta slut, 1899. Den gåtfulle gestalten Kurtz yttrar sitt sista ord: ”Ohyggligt!” 

För det är väl så han säger? Vi har Margareta Odelbergs översättning från 1960 framför oss, den som ligger oss närmast, och hon väljer att återge originalets ”The horror!” med ett inte bokstavligt ord, men som ljudmässigt lägger sig nära det som Conrad låter berättaren Marlow kalla för ett skrik som inryms i en flämtning. Men Odelberg var inte först att översätta ”Mörkrets hjärta”. Elva år tidigare hade Louis Renner översatt den, och hans version låter mer prosaisk: ”Skräck!” Så kom för fem år sedan en nyöversättning från Einar Heckscher, där Kurtz på sin dödsbädd yttrar: ”Vilken fasa!”

Det här kan bli ett problem för den pedantiske läsaren, där texten blir kontrapunktisk, med flera stämmor som försöker överrösta varandra, och det kan bli vanskligt att urskilja det mest lämpade tonfallet. Jag läser oftast Odelbergs översättning, men är lite svag för Renners, som hellre siktar mot en direkthet i uttrycket.

Att gamla böcker nyöversätts kan te sig både som en välsignelse och en förbannelse. Mest av allt ska vi nog ändå vara tacksamma över att det överhuvudtaget förekommer översättningar: jag minns reaktionen i England när Herta Müller häromåret fick Nobelpriset, och efter att flera kommentatorer demonstrerat sin okunskap om författaren var det någon som satte ned foten och påpekade att det bara visar vilket försprång andra länder har, som har fattat vitsen med att inte nöja sig med litteratur på sitt eget språk.

Att nyöversättningar behövs visas bland annat genom att det ges tillfälle att återuppliva och återupptäcka klassiker, som får förnyad aktualitet, och kan tala till oss med en direkthet som vi inte ens visste att de ägde. Risken är väl då att vi har vant oss vid den gamla översättningen, att vi har favoritcitat som vi nu måste lära oss att ändra på.

Tag bara något du lärt dig från 1917 års bibelöversättning, några ord från Gamla Testamentets Mika: ”Därför skall natt komma över eder, så att det bliver slut på edra syner, / och mörker, så att det bliver slut på edra spådomar.” I Bibel 2000 blir det betydligt mer militäriskt: ”Därför: / Natt över er – och inga syner! / Mörker – och inga spådomar!” Du måste läsa dubbelt, försöka glömma det du har lärt, om du inte vill framstå som reaktionär, och helt rata det nya.

Jag vill plädera för de nya översättningarna, där jag med glädje ser att min favorit bland Dostojevskijs kortare verk inte längre heter ”Anteckningar från källarhålet”, utan i Barbara Lönnqvists översättning från i år ”En underjordisk dagbok”. Vi fick förra året också glädja oss åt ett par finfina helt nya lyriköversättningar av Rilke, Shakespeare och Dickinson, och det skulle vara lyckat om någon av dessa tre vinner det nyinstiftade översättarpris som delas ut i maj, på initiativ av Sveriges Författarförbund.

(Publicerad i Jönköpings-Posten 12/2.)

Ru(t)in

När Conor Oberst pausade Bright Eyes berodde det inte på att hans produktivitet sinade: trots att det bara hunnit gå ett par år har han gett ut ett par soloskivor, samt deltagit i supergrupps-konstellationen Monsters of Folk. Även om det har varit hyggliga skivor har det låtit som att han velat sätta sig lite väl bekvämt i en nedsutten soffa, medan han på sina första skivor med Bright Eyes lät som att han hela tiden stod på tårna, att han hade allt att bevisa, och att han var djävligt angelägen om att göra just det, bevisa sin talang, övertala alla belackare, övervinna allt motstånd. När han nu återupplivar Bright Eyes med skivan ”Firewall” hade jag hoppats på att han hade energi att lämna den där soffan, men det är bara ibland han lyckas låta så där angelägen som på ”Fevers and Mirrors”, eller på ”Lifted ...”, när han sjöng besjälad av både Bob Dylans och Robert Smiths ande. Nu gillar jag den nya låten ”Jejune Stars” av kanske fel anledningar, att den låter nästan lika hetsig som till exempel ”The Calender Hung Itself”. Annars låter det mesta som det gjorde på ”Digital Ash in a Digital Urn”, kanske Bright Eyes minst inspirerade och opersonliga skiva. Precis som då finns här några vackra melodier, några vassa textrader, men också förfärande mycket nonchalans och likgiltighet, en känsla av mättnad och kontroll (”How sad it is to know I'm in control”, som han sjunger i ”Triple Spiral”), när han skulle tjäna på att ta risker, släppa lös sin osäkerhet och låta neuroserna få sista ordet: enda gången det händer på riktigt är i ”Ladder Song”, om en väns självmord, där han visar att det privata är det personliga är det allmängiltiga. Andra artister må klara sig på rutin, men för Conor Oberst blir det bara ruin. Skivan släpps idag, när han fyller 31 år, och är väl mer en present åt honom själv än till fansen.

Den skakande kvinnan. Eller, En historia om mina nerver, Siri Hustvedt

Författaren Siri Hustvedt håller ett minnestal till sin far, och märker hur kroppen börjar skaka. Men hon lyckas hålla talet, som om kroppen inte lyder hennes hjärna, som om den kopplats fri, blivit något som inte tillhör henne. Hjärnan intakt, kroppen utan styrsel, blir en annan - ”den skakande kvinnan”.

Detta är den fänglsande upptakten till Hustvedts senaste bok, Den skakande kvinnan, som bildar en blandning av självbiografi och patografi. Här ställs inledningsvis intressanta frågom om skillnaden mellan symtom och sjukdom – ja, vad det innebär att vara sjuk, att vara frisk: (vad) är normalt? Hustvedt själv är angelägen att tömma ut frågans alla möjligheter, en inställning man kan beundra henne för, tills man börjar tröttna på alla referenser och citat, även om beläsenheten imponerar.

Hennes anfall liknar epilepsi, men det blir aldrig utrett vad skakningarna beror på. Hon lider också av migrän, av ett slag som gett svåra hallucinationer – författares hjärnor är kanske av känsligare art, med epilepsin som en annan tänkbar orsak till skakningarna. Fantasi är också en slags sjukdom, och fantasi – inbillning – är också författarens arbetsredskap. Liksom minnet: ett av bokens finare partier handlar just om några utvalda minnen, som med kuslig skärpa framträder i fint skildrade passager. Enligt forskningen arbetar minnena dessutom i maskopi med fantasin, och blir mutationer, rekonsoliderade ögonblick.

Hustvedts livslånga studier i neuropsykoanalys kan alltså imponera, men hon blir lite väl långrandig och monoman. Vad det handlar om är nog delvis en jakt efter själen: hon föredrar psykoanalysen framför psykiatrins mer schematiska förklaringsmodeller (hon reducerar, möjligen lite snålt, psykiatrikerna till receptskrivare). Psykoanalytikerns arbete liknar i viss mån författarens, så det är inte svårt att förstå hennes sympatier.

Vad var det som skakade den där gången, och som senare fortsatt skaka vid några tillfällen? Hustvedt antyder att det kan ha varit en dold, outforskad del av jaget, något undertryckt som började kommunicera. En frustration som manifesterades. Något som försöker säga något. Men vad? Kanske sanningen. Eller Freuds das Es – engelskans Id, svenskans Detet: objektet som blir subjekt.

Boken innehåller flera olika förklaringsförsök, varierade perspektiv på problemet. En av dem innehåller dubbelgångarteorin, en annan att det kan röra sig om röster: också det är väl något av författarens välsignelse och förbannelse, där det kan bli svårt att hantera och urskilja vilka röster som tillhör konsten och vilka som tillhör schizofrenin.

Vi har inte ett intakt jag, menar Hustvedt, utan många instabila och vacklande jag, motstridiga i sina handlingar – både impulsivt och eftertänksamt. I den här diskrepansen finns utrymmet för det irrationella, det oförväntade. Hon visar också att det är en dålig analogi att jämföra den mänskliga hjärnan med en dator.

En av förtjänsterna med boken är nog att Hustvedt betonar vikten av den osynliga världen, att vi måste sätta större tilltro till det irrationella och oförklarliga. Snart blir man varse att hon inte heller vill mista något av det som hon har kunnat identifiera sig med, sin migrän, sina skakningar. Men när hon säger: ”Jag är den skakande kvinnan”, är det ändå bara halva sanningen – för den skakande kvinnan är den främmande i henne, den som finns utan att (helt) ge sig tillkänna.

Hon är ibland ganska rolig när hon använder sig själv som patient och sin läkare på samma gång (vore hon utbildad läkare skulle hon väl bryta mot yrkesetiken), kallar sin skakande del för ”den oregerlige sabotören”, sin ”Mr Hyde”, men menar väl snarare ”Miss Hyde”. Men hur mån hon än är om att bevisa sin lärdom förblir hjärnan ett mysterium, och något egentligt svar finns inte heller. Hjärnan är ingen maskin.

P.J. tecknar och talar

En intervju med P.J. Harvey, där hon pratar om sin nya skiva, om hur hon inspirerades av krigsskildringar, att det saknades musik, att hon skrev skivan som en krigskorrespondent (därför vill the Imperial War Museum skicka henne till något av de krig där England är aktiva). Hon talar även om de illustrationer hon gjorde till Francis Ford Coppolas tidskrift All Story från i somras - fina teckningar, till noveller av bland andra Woody Allen och Roberto Bolano (en novell som inleds så här: "Many years ago I had a friend called Jim, and he was the saddest North American I’ve ever come across. I’ve seen a lot of desperate men. But never one as sad as Jim. Once he went to Peru — supposedly for more than six months, but it wasn’t long before I saw him again. The Mexican street kids used to ask him, What’s poetry made of, Jim? Listening to them, Jim would stare at the clouds, and then he’d start throwing up.")

Sjukt

Vad jag fick med mig från Schweiz, förutom en påse choklad och en fin Borges-bok som jag inte ens hunnit kika på, var en förkylning som angrep mig på alla flanker: bihålorna, halsen, öronen, huvudet, bröstet (andningssvårigheter), hosta, etc ... Jag hann precis sätta mig i bilen i Göteborg så kände jag de första symtomen. Sedan en arbetsvecka, som avklarades med hjälp av medicin för bihålorna, smärtstillande för huvudet, nässpray, etc ... Och ändå blev det värre till helgen. Samtidigt som en magsjuka grasserade här hemma. Men den åkomman gör nog bäst i att ge fan i mig: för man kan väl inte vara sjuk på två sätt samtidigt? Välmenande människor i min omgivning ber mig uppsöka läkare, men det gjorde jag en gång på 90-talet, och han skrev ut penicillin i så hög dos att jag fick en allergisk reaktion och fick åka taxi till akuten, med dödsångest (det enda jag har överdoserat är penicillin: det är lite tragiskt). Dessutom har jag ingen feber - på ett sätt vore det kanske att föredra att någon gång få feber, för då blir man väl frisk(are) fortare? Men jag har inte haft feber sedan 1986. Det enda jag har är dålig sömn, och ett efterhängset lidande som jag befarar kommer att hålla i sig hela detta så kallade sportlov - - -

The Apple in the Dark, Clarice Lispector

Clarice Lispector 1961.

In love what there was of a vague foreboding of life came together in one single instant of horror.

Om du räknar upp författare som delar läsarna i två läger måste Clarice Lispector tilhöra denna skara. Om 25 % dyrkar hennes böcker, är 75 % rent hatiska mot dem, aggressivt fientliga, och behandlar dem som något farligt, som man helst bör undvika. Och det jobbiga är att båda har rätt: hon är den där besvärliga författaren som du vet att du borde låta bli, att hon verkligen är skadlig för dig. Om du nu säger att du är likgiltig inför hennes böcker hävdar jag att det är en oförlöst avsky, att du bara väntar på att det ska bli tillräckligt legitimt att hata henne.

Lispectors roman A Maçã No Escuro från 1961, på engelska The Appe in the Dark, låter polariteter kollidera, för att se vad som händer, vilka mönster som överlever och bryter sig fram. Det är bland annat brottet och nåden, reflektionen och agerandet, manligt och kvinnligt (jag vet, det är inte politiskt korrekt, det är ”Mad Men”-tiden), begäret och försakelsen, ägandet och förlusten, glömskan och minnet, friheten och fångenskapen, modet och rädslan, som utgör föremålen för författarens undersökning.

Det är en roman så brett upplagd att den famnar hela världen med sina anspråk: och samtidigt så smal – Lispector är världens smalaste författare, smalare än Kafka – att du blir kvarlämnad att hantera alla dess paradoxer på egen hand. Det är en deckare: men det handlar inte om vem, utan om vad. Dess undertitel kunde bli: Brott och nåd.

Mannen Martin har begått ett brott, lämnat staden för en mytisk promenad i skogen, där han strax träffar den kraftfulla kvinnan Vittória, och hennes medhjälperska Ermelinda, som blir förälskad i mannen, svältfödd på uppmärksamhet som hon är. Martin kallar sig ingenjör, och blir den som får uträtta alla manliga sysslor – snickra och sådant, allehanda reparationer och dikesutgrävningar.

The Apple in the Dark är tredelad, där knappt halva boken utgörs av titelberättelsen, lång som en roman bara den. Den utformar sig som en skapelseberättelse, med mannen ute i tom mark, en plats utan konnotationer. Han är befriad – ja, men tänker på sin fru, sitt barn. Det första som måste lämna hans värld är kunskapen, så han blir det berömda oskrivna bladet, som måste konfronteras med en värld i begynnelse. Här formar han sina livsbetingelser, i en inställning som påminner om den då aktuella existentialismen, eller något som Faulkners besegrade-ickebesegrade hjältar gång på gång konstaterar: ”There was no way for him not to accept what was happening – because man has been born for everything that can possibly happen.”

Då blir reduktionen ett viktigt begrepp, förmågan att avstå, i ett växelspel mellan destruktiva och konstruktiva begär, mellan driften att förstöra och driften att reparera: ”She was trying to recover that moment in order to destroy it. Perhaps she was amazed that the need to destroy love was love itself because love is also a struggle against love.”

Den allegoriska läsarten anmäler sitt intresse, men jag är inte säker på att det är den bästa eller mest givna lösningen. Martins brott konkretiseras långsamt, som om han drabbats av en minnesförlust. Han måste lära sig att tänka från början, utan förutfattade meningar, utan de egna intressens kategoriska partiskhet. Mellan människor byggs med osviklig nyckfullhet stängsel. Lispector vidrör de mörkaste platserna i människan – jag tror att det är så romanen ska läsas, att Martin når den plats som hans psyke har valt ut åt honom.

Benjamin Mosers förord lyfter fram och betonar Lispectors judiska arv, och läser romanen som en skapelseberättelse i motsatt riktning, med synden som förutsättningen för paradiset, och där mannen-människan skapar Gud i stället för tvärtom. Men mannen förblir förgöraren. Sedan följer skapelsen: sedan, Ermelinda, kvinnan, hon som är ett spöke – inte född ännu, ett barn, och en gamling, men också uråldrig, och likaså utan ålder. Här finns också referenser till den Golem-berättelse som den judiska traditionen fängslats av, men som jag inte känner mig tillräckligt bekant med för att säga något om: jag borde ha läst Gustav Meyrinks roman, jag har haft ett gammalt exemplar som jag har slarvat bort, och så gav Vertigo ut den i nyutgåva, men deras omslag var så otäckt så jag har inte vågat läsa den än.(Lustigt nog kallades mördaren i gårdagens Sherlock Holmes-avsnitt på tv för "Golem", men var inte ens gjord av lera ...)

Martins brott blir att han har vistats i en för trång och rigid värld. Men det handlar också om en ontologisk förståelse av världen, före orden förstår – jag menar, före de förstör – ödelägger – ruinerar – krossar – förintar – med alla sina syn(d)onymer … I den engelska versionen av Lispectors grymt skoningslösa vision blir ”evil” för Ermelinda palindromen för ”live” (som hos Black Sabbath, för den delen: ”Live Evil”). Det vi gör påverkar och förändrar världen: det finns alltid ett efteråt.

Tanken och handlandet blir ett viktigt motsatspar, vars avstånd hon låter överbrygga, i ett kretslopp mellan passivitet och rörelse, stillhet och liv, där allt blir dynamiskt, organiskt, flödande. Hon växlar det smidiga med det osmidiga, och låter allt handla om ”hur?” - det ledande ordet för texten blir detta outtalade diktat, en vägbeskrivning utan svar: ”Och nu? Hur?”

Nuet är vad det handlar om för Lispector, något som förenar henne med Woolf; jag tycker mig märka att även Kafka utövat någon form av inflytande, i några av de hårda sentenserna: ”as if a person had only one way out: himself”. Hennes språk är dock i motsats till Kafkas asketiska ideal ett lystnadens språk, även om det fortfarande handlar om icke-begärets dunkla(re) mål, i ett skrivande där allt kan negeras.

Som berättelse följer den det sublima i spåren, i utforskandet av mörkret, av smärtan, i förföljandet av en skräck som vibrerar av skönhet, en skönhet som vibrerar av skräck. Det är också nära till operan, med stiliserade figurer och stora känslor som hotar att bli för stora, för extrema. Med uthållighet berättar Lispector i allt vidare cirklar sina tre historier, där början handlar om Martin, mannen, och mitten om Ermelinda, flickan, och avslutningen om Vitória, kvinnan, vars namn bär på segern, på Victorian. Hennes joyceanska Molly-monolog är präglad av förvåning och bitterhet, där den irländska levnadsglada yttrar sitt mustiga ”ja” nedtonat till ett ”nej” till allt.

Lispectors uttalade vädjan innebär att du ska älska det du gör, och ha modet att göra det du älskar att göra. Hon lägger en ytterligare dimension till livet, vill att du ska se längre än till den snålt fördelade tillvaron. Äpplet i mörkret är förståelsesymbolen: äpplets hjärta – cor på latin, roten till ordet för kärna, äpplets hjärta.

Alla författare är mer eller mindre musikaliska i sin stil: de följer sin egen rytm, med sina egna avvägningar. Och Lispectors rytm! Den! Den utmanar offerrollen, ifrågasätter om det handlar om att vara ett offer, eller att bli ett offer: och vem frågar då efter skillnaden? Det handlar också om människor som skaver mot varandra, om anpassningen – lika mycket om uppoffring och frivillighet som om offerrollen.

Mycket har sagts om knepigheten i Lispectors skrivande: detta århundrade håller på att ärerädda henne, försäkra en plats i kanon, i knät på storheterna Borges, Pessoa och Kafka – kanske inte esoterikerna, men fortfarande de ännu inte färdigställda författarna. Men hon tänker inte på deras sätt: hon tänker mer som de metafysiska brittiska 1600-talspoeterna, som John Donne, i paradoxer som vänder världen rätt. Hon tänker som en poet, snarare än i medvetna försök att skriva poetisk prosa. Det är ett skrivande som trotsar alla inordningar. Därför förblir hon en författare som inte kan fångas in och förstås – hennes stil kommer aldrig att avväpnas, att bli föremål för akademiska undersökningar (hon tillhör inte deras värld).

Det besvärliga med Lispector är att hon utmanar läsarens förutbestämda uppfattningar. Som alla stora författare är hon alltså utmanande: hon förändrar världen. Här tänker hon (som) mannen, Martin, som kretsar kring sin melankoliska Intet-sol, cirkelgående. Hon skriver om de ögonblick som inte räknas, om att vi ska vakna upp och möta den fjärde dimensionen, världen utan(för) lagar och regler.

Lispectors stil är totalt lojal med hängivenheten och hänryckningen. Hon skriver med en slags lycklig brutalitet. Översättaren till engelska, Gregory Rabassa, har kritiserats för att mildra denna taggighet i stilen, men jag tycker ändå att denna nya översättning (2009) lyckas förmedla just hennes obekvämhet i språket.

Det är en helt särpräglad tyngd, en egen auktoritet, i tonfallet, i denna skapelseberättelse av bibliska dimensioner. Medan andra hanterar filosofiska begrepp med skalpell gör hon det med hammare och mejsel: allt tillåts gå till överdrift. Hon strävar alltid mot det högsta och det lägsta samtidigt, som Nietzsches idealväsen, flygfisken, eller Tranströmers ”på en gång mullvad och örn”. Det djuriska contra det mänskliga ges fritt utrymme här, som om det låg sanning i hennes elegiska klagomål: ”att inte ha fötts till djur är en av de hemligheter som jag mest saknar”. Det är en farlig besatthet som hotar att överta berättarrösten, det djuriska idealet, det omänskliga som samtidigt innebär rätten att äga sig själv, sin egen kropp.

I lockelsen att bli djur ingår också en önskan att överta dess renhet och osårbarhet. Den som inte har förstått har inte gjort någonting, i strikt juridisk mening. Där det också handlar om att slå sig själv med häpnad. Ja, där blir (rov)djurets oskuld idealtillståndet, att det är enbart en instinkt, inget uttänkt val. Men att bli djur är bara ena delen av begäret, eller frestelsen, där dess mörka tvilling är lockelsen att förstå – förmågan att vända sig bort, möta en ny slags förståelse.

Till det spännande med just hennes språk, hennes största tillgång, hör också hur hon på samma gång är melodramatisk och hårdkokt, sentimental och kall, som om hon strävade efter att förena eller åtminstone öka halten i någon av ingredienserna, i ett trots mot den fattigdom som hotar när vi tvingas till valmöjligheter: för Lispector existerar inte valen, utan hon låter två parallella begrepp samverka, och skapar ett skrivande befriat från antingen eller. Liv utan tvånget att välja, i en kompromisslös existens. Liv och död? - nä, livsdöd, dödsliv.

Probably she had counted on a God stronger than her mistake and stronger than her will to make mistakes.

Oh England, My Lionheart - - -

Jagged mountains, jutting out,
cracked like teeth in a rotten mouth.
On Battleship Hill I hear the wind,
Say "Cruel nature has won again."

Efter att under 90-talet ha gjort en kedja av ojämna skivor och inlett 00-talet med plumpen ”Uh Huh Her” gjorde P.J. Harvey för några år sedan en avskalad pianoskiva, ”White Chalk”, där hon också helt gjorde om sin röst, och lyckades ge melodierna en inre dramatik: tveklöst hennes bästa skiva. Vad som också imponerade var hur konsekvent skivan lät, där allt följde en noggrant utritad mall. Nu fortsätter hon med att göra en skiva som också är ett trendbrott, som tar ett helt annat spår. Det är faktiskt en ännu bättre skiva, när hon efter den gotiska inramningen på ”White Chalk” på nya ”Let England Shake” plockar in hippie-tongångar och gräver djupt i brittisk folkmusik, som en egensinnig arkeolog. Och det låter ljust, som om hon tonsätter soluppgångar med sitt nya favoritinstrument autoharpan – men det är soluppgångar över ödsliga slagfält, då hon oftast sjunger om krigets meningslösa skändligheter. Det är också fortsatt konsekvent, där varje låt harmonierar med de andra, och man får intrycket att hon har lekt fram skivans tolv låtar, tillsammans med bland andra John Parish och Mick Harvey (det är fint att höra den avhoppade Bad Seeds-medlemmen sjunga lite här och där). Som genomgående tema sjunger hon om sin hatkärlek till England, och hämtar hon sitt bildspråk från Cormac McCarthys Blood Meridian i ”The Words That Maketh Murder” (”I've seen soldiers fall like lumps of meat / blown and shot out beyond belief / arms and legs were in the trees”), en låt som också alluderar till den klassiska rocklåten ”Summertime Blues”. Många låtar är korta, liknar skisser, många av dem med döden som allestädes närvarande kraft, mest tydligt i den långa och hypnotiska ”All and Everyone”, med ständiga dödsreferenser. Det är också en skiva som parerar sorgen med ursinnet, där konstruktiva krafter bemästrar de destruktiva. Musiken har ställt sig långt från både den raka rockmusik hon inledde karriären med och från den pianobaserade föregångaren. Det är musik som inte följer något annat än hennes egna konstnärliga vision, och som lyssnare är man bara glad och tacksam över att hon har hittat fram till något så spännande. Även om jag aldrig har hört henne bättre tror jag att hon kommer att fortsätta utvecklas, för det finns inget här som låter som att hon är helt nöjd med det här, att hon kommer att stagnera.

Polly Jean kramar sin nya älskling.

Angry old sod

I tv-programmet Faulks on Fiction (romanförfattaren Sebastian F.s program) sa Martin Amis nyligen att han inte tänker skriva en barnbok förrän han drabbas av en hjärnskada. Som vanligt blir det ramaskri, och Amis fortsätter gnugga händerna - en författare som inte behöver någon pr-apparat. Men det han säger är ändå vettigt: "the idea of being conscious of who you're directing the story to is anathema to me, because, in my view, fiction is freedom and any restraints on that are intolerable." Men det finns något okränkbart kring barn- och ungdomslitteratur, och något liknande håller på att ske med den omvärdering av deckarna som skett de senaste tio-femton åren, att det är där samhällskritiken sker, att det finns något mästerligt över våra värdefulla deckarförfattare. Jag skulle välkomna en diskussion kring hur barn- och ungdomslitteraturen bidrar till den intellektuella utvecklingen hos ungdomarna, på vilket sätt dessa böcker är så smart skrivna, och hur barns språkutveckling gynnas av Harry Potter- och Twilight-läsning, om det innebär att de ratar läsning av Flaubert och Borges. Mina försök att hitta något hållbart i genren ungdomslitteratur har varit nedslående, utan det har mest bestått av förenklade intriger och klichéfylld karakterisering. Jag tror hela poängen med ungdomsböcker är att det är en övergångsfas - inget man stannar i - och att man tjänar mest på att ta sig därifrån så fort man bara kan.

Ond film

Med manus av Magnus Dahlström, regi av Kristian Petri, foto av Hoyte van Hoytema, och skådespel av Jonas Karlsson – borde förutsättningarna vara goda för att Ond tro skulle kunna vara den där efterlängtade lyckade svenska thrillern, något som har saknats alltsedan Hans Alfredson på 80-talet gjorde Falsk som vatten. Men resultatet är ljummet: att Dahlströms manus legat i påse i tjugo år är inget gott tecken, även om det mest synliga tecknet är att det inte har rökts så mycket på film på tjugo år. Petris regi är oengagerat, Hoytemas foto som vanligt kyligt och vackert, men med omotiverade långa kameraåkningar över ödsliga platser, och jag har aldrig sett Jonas Karlsson så dålig i en roll som här: hans sätt att uttala replikerna är totalt okänsligt. Han spelar Frank, Sonja Richter spelar Mona (båda namnen hämtade från Dahlström pjäs Järnbörd: är de samma personer? - ja, varför inte?) Hon är vittne till flera våldsdåd, han trakasserar henne, de dras till varandra. Men allt är så kyligt och distanserat, och jag bryr mig inte heller ett skvatt hur det ska gå. Det allvarligaste felet är bristen på spänning: den kan bara åstadkommas om man lyckas förmedla ett djup hos karaktärerna, att de blir levande gestalter. Frank är bara trött, Mona är bara konstig. De dras till varandra. Ska de få varandra? De förtjänar varandra.

Lord Byron om Tasso

O Leonora, du, som trodde dig
förnedrad, när du älskades av mig,
som tänkte, att din skönhet var en kyrka,
där blott monarker hade lov att dyrka:
gå, säg din broder, att i denna stund,
till trots av alla lidandes förbund,
varför ett vanligt hjärta måste brista,
av år, av sorger, kanske ock en gnista
av det hans högmod har tillräknat mig,
jag än av all min själ tillbeder dig:
och lägg därtill, att, när palatsen ramla,
som nu till dans och fröjd hans skaror samla,
och staden står på prakt och minnen tom,
skall detta ställe bli en helgedom.
Och dig - när skönhetens och bördens dager
förbleknat, som dig jordens hyllning gav,
dig hälften skänker jag utav den lager,
som sprida skall sin skugga på min grav.
Ej någon makt, ej själva dödens vilja
kan våra namn ifrån varandra skilja.
O, Leonora, liksom jag var din,
fastän för sent, du bliver även min.

Lord Byron, "Tassos klagan", övers K.A. Nicander.
(Bilden: Lord Byron, målad av Thomas Philips.)

The Glorious Land

The Glorious Land, P.J. Harvey

How is our glorious country ploughed?
Not by iron ploughs
Our lands is ploughed by tanks and feet,
Feet
Marching

Oh, America
Oh, England
How is our glorious country sown?
Not with wheat and corn.
How is our glorious land bestowed?

What is the glorious fruit of our land?
Its fruit is deformed children.
What is the glorious fruit of our land?
Its fruit is orphaned children.

(Illlustration Caterina Baldi.)

Aminta. Ett herdedrama, Torquato Tasso

Det är genom sitt temperament vi känner den italienske poeten Torquato Tasso, hans legendariska melankoliska kynne, som under romantiken filtrerades av både Goethe och Lord Byron. Natur & Kultur ger i Ingvar Björkessons översättning ut Aminta. Ett herdedrama, med ett förord av Anders Cullhed, där han redogör för Tassos bakgrund i slutet av 1500-talet.

Man kunde för inte så länge sedan tala om senrenässansens storheter som en trojka, där Tasso flankerades av Shakespeare och Cervantes, medan vår tids snåla kanonminimalism fördrivit Tasso ut ur denna gemenskap. Det är synd, för nog finns det beröringspunkter också till vår tid: slutet av 1500-talet var också en tid av förändringar och stora folkförflyttningar (relativt sett, måhända). Tasso var hovpoet, tills kärleksolyckan gav honom diagnosen melankoli och inlåsning i ett kloster, som om det skulle ha gjort saken bättre. (I denna cell bodde Byron en tid, för att kunna skriva sin empatiska dikt ”Lament to Tasso”, som trots att den finns i en fin översättning av K.A. Nicander översätta bokstavligt av Cullhed, och ger ett tråkigt exempel på hur det går när poesi får dykarskorna på sig.)

Vad som gör Aminta till något mer spännande än de där pastoralerna du lärde dig att avsky är hur han låter det höviska korsas med det erotiska. Amor bestämmer sig för att besegra den åtråvärda Silvia, som titelfiguren är olyckligt förälskad i – hon ger inte mycket för honom. In i handlingen snubblar en otrevlig satyr, och när Aminta ska ta sig till den nakna Silvia får han veta att hon våldtagits av satyren, en otrevlig typ som knappt hinner öppna sin mun förrän han hånar metrosexuella män.

En gång i tiden fungerade Tassos drama som vår tids nyckelromaner, upplyser Cullhed, med lätt identifierbara förebilder. Vi känner igen det ödesdigra misstaget från den antika myten Pyramus och Thisbe, ursprunget till Shakespeares Romeo och Juliet. Silvias skendöda gestalt får Aminta att stämma träff med den mer bokstavliga döden, och först då väcks hennes kärlek, och hon uttrycker sig på vacker italienska: ”Amante in vita, amato in morte” (I livet älskande, i döden älskad).

Men mest handlar det om begärets kamp mot tiden, att det (alltför snart) blir för sent. Det vådliga med Tassos projekt är att han pläderar för åtråns plats i den kyska samvaron. Dialogen innehåller fascinerande retoriska knep, tack vare tekniken med huvudpersonernas följeslagare, som fungerar som reflektorer för de starka åsikternas brytningspunkter, när Aminta och Silvia yttrar sig. Deras vänner blir förtrogna, där tankar övergår i repliker, med uppfattningar som inte känns främmande för oss (att en kvinnas nej inte alltid är ett nej, som Silvias väninna Dafne hävdar, försökte en kvinnlig advokat slå i oss för tio år sedan i en uppmärksammad våldtäktsrättegång).

Läsdramat innehåller också några politiska poänger, som att Silvia ”vägrar vara kvinna” när hon förnekar Amintas uppvaktning, enligt Dafne – bland annat betonas att hon är jägare – och jakten fungerar som en förlängd metafor, med Silvia i förbund med Diana, både kyskhetens och jaktens gudinna. Dafne är en stark biroll i dramat, med många klokheter på lager, så som att vi älskar mot vår vilja.

Men samtidigt är det inte långt till det parodiska, och man undrar titt som tätt när någon Monty Python-figur ska ta sig in på scenen, för replikerna ser ibland lite fjantiga ut. Alla konventioner har väl sina löjliga drag: tänk bara på hur eftervärlden kommer att flabba åt våra idiotier. Tvärs genom det lite väl överdrivna utspelet drabbar ändå Tassos temperament, där kärleken fungerar som en förhäxning av alla sinnen, med ett allvar synliggjort i körens refräng ”Tillåtet är allt som bringar lycka”.

(Bild: Delacroix målning av Tasso i fängelset/dårhuset.)

Regnet och gräset, Pamela Jaskoviak

Att skriva bra haiku-dikter hör till poesins stora gesällprov, kanske något som är svårare än bemästrandet av de erkänt svårskapade sonetterna. För en dålig haiku liknar den uppblåsta ballongen – ser prydlig ut, men så fort du är där och fingrar på den råkar du träffa en ömtålig punkt och så slutar det med en bedövande smäll och du har inget annat än splitter i nävarna.

Ändå räknar Pamela Jaskoviak när hon efter några utflykter till barnböcker och romaner återkommer som poet in haiku-takten – fem, sju, fem stavelser, i sin nya diktsamling ”Regnet och gräset”, som innehåller en kedja av haikudikter, som ändå inte förmedlar mer än twitterliknande beskrivningar av en sommars vardag. Hon grillar, dricker, tittar på fotbolls-EM, plockar svamp, menstruerar.

I övrigt består hennes bok av längre berättande partier, som ändå ger ett mer koncentrerat intryck än haiku-försöken. I diktsamlingen är det sommar, och nog blir det somrigt – på svensk vis, med kyla och regn parallellt med den klibbiga hettan. Det är suggestivt och tätt, ibland vackert: ”Sjön ligger ljus / och oskyldig / Jag dansar med min syster / våra nya skor vita som djur / och månen häller / sitt vatten över oss / Hon viskar / Allt är förlåtet / i mitt hår”. Jaskoviak slår sig ned vid samma blodbok där Christine Falkenland har suttit, intill ett vattendrag Ann Jäderlund precis har lämnat: även här finns sorg över tidens gång – jag registrerar två dödsfall inom familjen – och några omöjliga försök att besvärja tiden, försöken att få några ögonblick från barndomen att kristallisera sig.

Mycket består av fragment, stycken från psalmer och sånger, som mals ned i den större texten. Den barndomens sommar som hon vänder sig till är inte helt förstörd, kan förmodas. Det liknar betraktandet av bleknade färgfoton, minnen av dammiga vägar som den vuxne aldrig kan hitta tillbaka till.

Försiktigheten i bildspråket kan vara ett frustrerande inslag, att man uppfattar det som att hon inte vågar gå lite längre in i mer snillrika formuleringar – men det stärker intrycket av samlingen, att den är lojal mot upplevelsen, att det är just så här blek och vag den förflutna världen måste återges. Det finns en spontanitet i det varsamma också. Det bestående intrycket blir då att Jaskoviaks bok mest av allt blir en prolog, att hon slår in på en stig där det finns förutsättningar att du vill följa henne (kanske det inte är en tillfällighet att hon citerar Walt Whitman, den poet som så gärna vände sig till läsaren, med uppmaningen att dela hans upplevelser).

Här är det festens efterdyningar som blir Jaskoviaks uppdrag att skildra, med ett diktjag som försöker göra sig mottaglig för önskan och längtan. Någon gång vistas hon nära det banala, men räddar sig, tack vare att samlingen balanserar mellan stillhet och intensitet, utan att definitivt ta ställning till vilket ideal som föredras: därmed bevarar hon en inre dynamik i dikterna, och behandlar dem med en slags integritet som vårdar deras ingivelser mot ett obehag, med det kantiga och spretiga som ideal. Kanske hon borde ha undvikit haikun då? Ja, men de relativt få av de nästan femtio som är riktigt lyckade är just de som bejakar det såriga och ignorerar strävan efter perfektion.

(En något kortare version publicerad i Jönköpings-Posten 11/2.)