När Joseph Conrads
Mörkrets hjärta publicerades första gången, våren 1899 i
tidskriften Blackwood Magazine, kan man nog säga att läsarna
tog emot den med försiktig skepsis. Likaså när den utgavs i
bokform tre år senare, i samlingsvolymen Youth, där
titelnovellen behandlades flitigast i recensionerna.
Det dröjde också
nästan ett halvt sekel innan den första svenska översättningen
skulle komma, då två världskrig på något sätt hade introducerat
läsekretsen i de fasor som Conrad berättade om. Även i Frankrike
fanns ett initialt motstånd, men tack vare bland annat hårt arbete
av André Gide utkom den på 20-talet.
Nu har den blivit
något av det mest omskrivna litterära verket från de senaste cirka
hundra åren. En helt ny antologi tar sig an ämnet på ett
uppfriskande sätt: det är Nidesh Lawtoo som har redigerat den digra
volymen Conrad's Heart of
Darkness and Contemporary Thought. Revisiting the Horror
with Lacoue-Labarthe. I dess mitt finns en essä från 1990-talet
av den franske filosofen Philippe Lacoue-Labarthe, ”L'horreur
occidentale”, översatt till engelska: ”The Horror of the West”.
Kring denna kärna cirklar tolv olika kommenterande texter, som
presenterar detta fynd, denna snillrika essä.
Alltså kopierar
boken till sin form exakt det som försiggår i Conrads Mörkrets
hjärta, genom att bygga upp stämningen inför mötet med det
storslagna (Kurtz/Lacoue-Labarthes essä). Liksom i romanen kan med
visst fog hävdas att det som sägs sedan inte är så märkvärdigt
– men jag tänker inte gå i den fällan, vare sig när det handlar
om vad Kurtz eller hans franska filosof yttrar.
Boken inleds, efter
tillbörlig formalia i form av både förord, introduktion och
prolog, med ett omtryck av J. Hillis Millers ofta omtalade essä
”Heart of Darkness revisited”. Sedan vidtar alltså ett
antal texter som går i närkamp med eller polemik mot
Lacoue-Labarthe, mer eller mindre bejakande eller nekande. Och vad är
det speciella med den här nu tjugo år gamla texten, vars ursprung
är en teateruppsättning på franska av Conrads roman (minns att
franska var ett språk Conrad behärskade aningen bättre än
engelskan, och vore det inte för Flauberts påträngande inflytande
kunde vi ha talat mer om Au cœur des ténèbres
än om Heart of Darkness)?
Det
vilda finns inom oss, hävdar Lacoue-Labarthe. Så ska ”The horror”
uppfattas: som ett diplom för västvärldens skräck, som har
spridits och sprids över jorden. Det är givetvis ingen
tillfällighet som får Marlow att jämföra slutet av 1800-talets
europeiska kolonialism med romarrikets antika kolonialism. Som vi vet
utmynnade det koloniala projektet i två världskrig, med nazismen
som dess slutpunkt, åtminstone bokstavligt talat. Västvärldens
erövringsanspråk har fortsatt efter 1945, och Coppolas film
Apocalypse Now! visade
ju tydligt på den historiska kedjan
romarriket-kolonialismen-vietnamkriget.
I
sitt skrivande förenar Lacoue-Labarthe filosofin (tanken) med
litteraturen (känslan). Han gör det genom att visa hur beroende
både samhället och konsten är av etiken. Conrad väver försåtligt
nog in sanningen och lögnen i sin berättelse, och håller sig hela
tiden över ett gungfly av ovisshet, bland annat genom ett avancerat
bruk av ironi. En ironi som delvis har sitt ursprung i att Conrad
upprätthåller en nödvändig distans till Kurtz farliga inflytande.
Men
ironin har andra funktioner, mindre uppenbara. Så kan Kurtz
gestaltande uppfattas som ironiskt, då Marlow ger emfas åt dennes
spöklika gestalt, att han liknas vid en fantom, att han bara är en
röst – med andra ord, en figur mer än en människa. Därmed
förstärks Kurtz bestämda position som litterär karaktär, och
Conrad varnar för att han ska uppfattas som mänsklig, att vi ska
upprepa Emma Bovarys misstag när hon identifierar sig för starkt i
sin läsning. Conrad manar till att distansen behålls, genom att
påminna oss om att det här är litteratur, fiktion, inte
verklighet. Likaså jämförs Kurtz med elfenbenet, att han har
förvandlats till det han så girigt suktar efter. Han blir ett dött
ting, ungefär som en eolisk harpa som ges ljud av den afrikanska
vildmarken. Kurtz passivitet och brist på egen inriktning är också
något som inskärps när Marlow diskuterar hans eftermäle. Den här
rösten är också det enda som återstår av Kurtz efter hans död.
Som med all riktigt
god litteratur går det inte att fixera en tolkning som förklarar
och bestämmer vad Mörkrets hjärta ”handlar om”. Men jag
hävdar att det här gäller i olika hög grad, och knappt något
litterärt verk är lika tolkningsbart som Mörkrets
hjärta. Den delar denna erfarenhet med Kafkas böcker, att de
inte går att läsa, bara att tolka. J. Hillis Miller visar detta i
sitt bidrag, och säger uttryckligen att en essä inte kan utge sig
för att säga hela sanningen om ett verk.
Mörkrets hjärta
handlar ju också om det som inte kan sägas: romanens viktigaste
budskap är vad den säger om språkets otillräcklighet, som vore
den en anakronisitsk kommentar till Wittgensteins strategiska
aforism: ”Om det man inte kan tala får man tiga”. Kurtz sista
ord har blivit berömda, som kanske de mest bevingade sista ord någon
litterär karaktär yttrat: ”The horror!” För att nöja sig med
dem, så är ju de svenska översättningarna inte helt överens:
Renners från 1949 väljer ”skräck”, medan Odelberg från 1960
har ”ohyggligt” och Heckscher från 2006 har ”vilken fasa”.
Som ni ser, ingen träffar rätt, även om jag är svag för
Odelbergs lösning. Dock kanske nästa översättning väljer ”Det
hemska!” Det skulle i så fall agera i samklang med originalets
amfibrack (kort-lång-kort stavelse), och behålla det ihåliga
ljudet, och även vara tänkbart som något tillräckligt
oansträngande den utmattade Kurtz skulle orka uttrycka på sin
dödsbädd.
Men Mörkrets
hjärta handlar om sanningen, och Conrad utnyttjar sina
erfarenheter från den resa han företog till Kongo nästan tio år
tidigare. Om Marlow ljuger för den Tillkommande eller inte? Han
uppger att Kurtz yttrade hennes namn på sin dödsbädd. Vad heter då
kvinnan? På Conrads tid var nog kvinnans namn ”The Horror”. När
Nicholas Roeg filmatiserade romanen – samtidigt som Lacoue-Labarthe
skrev sin essä – lät han Tim Roths Marlow ge den Tillkommande
svaret ”your name” samtidigt som kameran zoomar in rätt mot
hennes kön.
Att Kurtz också
väljer den bestämda formen ”the horror” säger en del
(något ingen svensk översättare tagit fasta på). De flesta av
bidragsgivarna till den här antologin är nog ense ändå att det är
inom västvärlden skräcken ryms. Om än Conrad aldrig läste
Nietzsche ska vi nog ändå vara medvetna om att sanningen är en
armé av metaforer, och att the horror är sanningen som
metafor, att vi kan läsa den också som en omskrivning – en
paradoxal eufemism, som döljer något (ännu) värre, något som
alltså inte får yttras, åtminstone inte bokstavligt.
Romanen handlar om
både det som hålls tillbaka och det som släpps fram, om
återhållsamhet och bristen på detsamma. Där finns Kurtz brutala
instinkter och monstruösa passioner, allt det som Marlow på något
sätt låter balansera mellan humbug och åtråvärt.
Det är
civilisationens egna mörker som Conrad/Kurtz frambesvärjer. Från
politiskt håll hör vi då och då att konsten förädlar individen,
att det är uppbyggligt att läsa böcker (senast Kristdemokraternas
skolutspel innan årets Almedalen-vecka, att införa en litterär
kanon i grundskolan).
Den uppmaning som då
framkommer hos Lacoue-Labarthe är att vi ska titta på Kurtz. Han är
beläst, har konsten i sitt blod, beskrivs som målare, poet,
retoriker, ett geni och universalsnille. Här jämförs han med
Rimbaud – en inte helt originell uppfattning. Även Rimbaud var
konstnären som gick snett, som ersatte litteraturen med
entreprenörskap (varsågod för ännu en eufemism).
När jag undervisar
om Mörkrets hjärta brukar jag påpeka den här liknelsen. I
En säsong i helvetet är det som att Rimbaud skriver
anakronistiska Kurtz-aforismer:
”Låt städerna
tändas i skymningen. Mitt dagsverke är slut, jag lämnar Europa.
Havsluften ska sveda mina lungor, förlorade klimat skall bränna min
hud. Simma, trampa ner gräs, jaga, framför allt röka, dricka
drycker, starka som kokande metall – alldeles som de kära
förfäderna kring sina eldar.
Jag skall
återvända med lemmar av järn, huden mörk, ögat gnistrande: av
mina mask att döma skall man räkna mig till en starkare ras. Jag
skall ha guld, jag skall vara sysslolös och brutal.Kvinnorna brukar
omhulda dessa vilda krymplingar som återvänt från varmare länder.
Och jag skall blanda mig i politiken. Räddad. […]
Åt vem skall jag
hyra ut mig? Vilket djur är det man dyrkar nu? Vilken helgonbild är
det man störtar? Vilka hjärtan skall jag krossa? Vilken lögn skall
jag hålla för sann? Vilket blod skall jag vada i?” (översättning
Gunnar Ekelöf)
Men ekvationen
Kurtz=Rimbaud är bara en del av sanningen, och konstnärskapet är
bara en del av Kurtz egenskaper: det här är en roman som
uttryckligen handlar om vad som förtigs, vad som hålls tillbaka.
Några ytterligare kandidater till Kurtz lanseras i Adam Hochschilds
bok Kung Leopolds vålnad, där ett kapitel behandlar Conrads
roman. Den mest övertygande liknelsen finns hos den riktiga
människan Léon Rom, en fransman som vistats i Kongo, bland annat
när Conrad avlade sin visit, och som samlade på fjärilar, skrev
böcker, målade tavlor. Han var också känd för att förevisa
avhuggna afrikanska huvuden i sin trädgård.
Dessa exempel visar
att det inte finns något vaccin mot det ohyggliga, som finns i den
västerländska människans DNA. Vi vet inte ens om Kurtz är en stor
människa på riktigt eller om han är en charlatan – Conrad lämnar
båda möjligheterna öppna. Vad Marlow menar blir vi inte heller
klok på: när han raljerar om Kurtz gör han det kanske för att
skydda sig själv, rädda sin egen själ från det starka och starkt
negativa inflytandet. Därför påpekar han kvickt att han minsann
inte blir ”rörd” av att följa Kurtz dödskamp, utan
”fascinerad”.
Från att ha haft en
homogen grupp läsare har Mörkrets hjärta blivit en spridd
roman som läses av olika grupper. Conrad skulle kanske ha skrivit
romanen på ett annat vis om han kunde ha föreställt sig läsare
som var kvinnor eller svarta, och mildrat vissa inslag. Olika teorier
och infallsvinklar har förstås dominerat tolkningstraditionen, och
den här antologin lutar sig relativt starkt på den typ av
psykoanalytisk teori som gärna skriver i dialog med Jacques Lacan,
som inom detta skrå väl innehar något av Kurtz-liknande status
(jag kan aldrig uttala hans namn utan att påminnas om liknelsen med
ordet ”charlatan”). Andra exegeter som gärna söker sig till
Mörkrets hjärta tillhör fälten de historiska,
sociologiska, filosofiska, religiösa, berättartekniska. Ur en
berättarteknisk aspekt är det intressant att följa Marlows
tjuvlyssnande på andra, när han gömmer sig på den kapsejsade
båten, eller hur de många exemplen på ironi hela tiden
underminerar budskapet, skapar en besvärande ambivalens kring vad
Conrad egentligen avser.
I kombination med
tjuvlyssnandet finns förvrängningen, som även illustreras av att
Marlow misstar Harlekinens anteckningar i sjömansboken för chiffer,
när det visar sig vara skrivet med kyriliska bokstäver –
Harlekinen är ryss. Conrad var som författare hyperkänslig för
ords valörer, eftersom han skrev på sitt tredje eller fjärde språk
(han hade polska som modersmål, och hade bättre språkkänsla för
både franskan och ryskan, men valde engelskan som litterärt språk).
Händelser som återberättas innehåller alltid ett mått av
översättning, av anpassning, avvägningar och kompromisser.
En av essäerna, av
Jonathan Dollimore, liknar Kurtz vid några andra profilstarka
litterära karaktärer från perioden, dels Wildes Dorian Gray, dels
Stevensons Dr Jekyll/Mr Hyde samt Manns Aschenbach från Döden i
Venedig. Det ska inte underskattas att Mörkrets hjärta
utkom vid en gynnsam period för en viss typ av mystisk litteratur,
samt att de psykologiska landvinningarna av Freud skapade
förutsättningarna för att författare skulle våga nå längre i
sitt skrivande, våga ta sig an större utmaningar, både stilistiskt
och tematiskt.
En annan, av
fransmannen François Warin,
berättar personliga minnen, men bidrar också med en skarpsynt
tolkning av romanen utifrån dess dubbelgångartematik. Inte enbart
är Kurtz en möjlig dubbelgångare till författaren, vars polska
efternamn lyder Korzeniowski, utan också till Marlow – tänk på
att Orson Welles klokt nog ämnade spela de dubbla rollerna av både
Marlow och Kurtz i den filmatisering han planerade men fick
skrinlägga – och i förlängningen också till oss alla. Kurtz har
ett stänk av oss i sig, eller om det är vi som har ett stänk av
oss i Kurtz. Där blir det onda något som vi lokaliseras inte bortom
oss, utan inom oss. Det tillhör vår natur. Och Stephen Ross
pläderar för att det är kritiken mot kapitalismen som är Conrads
huvudsakliga ärende, med ideologins faror i sikte – alltså, att
det är ett misstag att blunda för dess samhällskritik som inte kan
reduceras till att enbart inrikta sig på samtidens kolonialism.
Därav dess aktualitet, när vi fortsätter se hur mönstret bara
upprepar sig.
Den märkligaste och
mest aparta texten här är nog ett bidrag från Martine Hennard
Dutheil de la Rochère, som handlar om hur Conrad utnyttjar den nya
tekniken med röntgenplåtar i sitt litterära verk. Västs hjärta
är ihåligt, säger Hennard Dutheil, och mörkt. Titeln kan utläsas
som ”hjärta av mörker”.
Med hjälp av
röntgen-tekniken genomskådas människan, blir kropp och på samma
sätt registreras de människor Marlow möter, med påfallande många
referenser till revben och de svartvita kontraster som vid
skrivtillfället var en helt ny uppfinning (röntgenplåtarna började
användas 1895). Hennard Dutheil argumenterar övertygande för att
vi ska förstå Marlows genomskådande som en metafor med hjälp av
röntgen, och som med många vildsinta idéer blir mitt första
intryck: ”aha, det är alltså så
det ligger till”, medan mitt andra intryck fastnar i skepsisen, att
det kanske är en väl vidlyftig idé ändå.
Allra sist i boken
finns också ett samtal mellan redaktören Lawtoo och
Lacoue-Labarthes kollega, Avital Ronell, som gladeligen tar sig an
Harlekinens roll som lärjunge, och talar om ”Philippe” i termer
som ekar starkt av Harlekinens omdöme kring Kurtz, inklusive några
sexuella antydningar: ”everything about Philippe and me was
pathos-filled, deep and quitely passionate. He made so much possible.
[…] I feel like I almost have to almost artificially inseminate
his work, in all sorts of places, some more plausible than others”
[min kursiv].
Så följer då som
den här antologins peripeti, Philippe Lacoue-Labarthes essä. Själv
framstår den mytiske författaren allt mer som något av en
Kurtz-gestalt: han var inte bara filosof och litteraturkritiker, utan
även poet, får vi veta, men även översättare, politiker, och
samarbetade med teateruppsättningar. I sin ungdom påbörjade han
ett filmmanus som byggde på Mörkrets hjärta …
Hans essä är på
flera plan banbrytande, och kan sägas vara det mest betydande som
sagts sedan Chinua Achebes famösa essä från slutet av 70-talet, om
Conrads påstådda rasism. Nu menar jag inte att Achebe entydigt hade
fel, som bland annat Olof Lagercrantz hävdar i sin bok Färd med
Mörkrets hjärta: det är att göra det för enkelt för sig,
och ta för lätt på problemet. Jag menar inte heller att
Lacoue-Labarthe har skrivit en essä som det går att ta till sig
entydigt och förbehållslöst. Skillnaden mellan hans essä och
exempelvis J. Hillis Millers berömda, är att medan Miller ville
göra ondskan till en mer universell erfarenhet, lägger
Lacoue-Labarthe det mer intimt samman med vår västerländska
historia och nutid, det vill säga Conrads samtid.
En ytterligare
skillnad är att medan Miller vill likna sin läsning vid ett ideal
som med Matthew Arnolds dikotomi kallas biblisk (egentligen
hebreisk), görs Lacoue-Labarthe till en representant för en
grekisk/hellensk tradition. Det handlar om en metod i tolkningen, ett
förhållningssätt till det skrivna. Lacoue-Labarthe visar med sin
text att för att förstå Mörkrets hjärta måste du vara
något av filosof: det är en roman som utforskar sanningsbegreppet,
men också kunskapen – en roman som på något sätt gestaltar
ontologin litterärt. Samtidigt som sanningsanspråket undermineras
av Conrad själv, när han väljer att ge sitt verk undertiteln
”tale” när den publiceras i bokform 1902.
Kanske för att det
är så uppenbart, men alltför sällan har tolkningar av Mörkrets
hjärta uppehållit sig vid mörkret. Det här är en djävligt
mörk roman, vill jag hävda, en tolkning Lacoue-Labarthe tar fasta
på, när han visar att det är ett verk som liknar ett oratorium –
Mörkeroratoriet, vill han hävda. Ett drama för två röster:
dels vildhetens kör och Kurtz soloröst.
En suggestiv tanke
eller möjlighet är att ju längre bort du kommer från källan,
desto närmare sanningen kommer du. I Lacoue-Labarthes fall handlar
det inte enbart om att ta till sig Conrads verk i översättning till
franska, utan även att det sker förmedlat vid en teateruppsättning,
snarast en uppläsning av verket. Jag kan i viss mån hålla med om
detta, då jag själv inte på riktigt kunde tillgodogöra mig
Mörkrets hjärta förrän jag fick tag på Max von Sydows
inläsning, på svenska. Men det kan ha att göra med att Conrad
skriver så gott som hela romanen som Marlows monolog, att det är en
muntlig berättelse.
Här handlar det
inte om att göra saker synliga, utan att göra dem hörbara. Romanen
refererar, som Lagercrantz visade i sin bok, ofta till ögonen och
synen. Men det är ett seende som störs, som inte får saker att
framträda. Inte ens solen förmår tränga igenom djungelns täthet,
som Marlow konstaterar vid ett tillfälle. ”Darkness visible”,
med Miltons ord från Paradise
Lost. En av Lacoue-Labarthes udda reflektioner är just
att ett verk är lättare att förstå när det läses högt. På ett
sätt instämmer jag, då jag själv var i behov av Max von Sydows
inläsning för att på riktigt bli indragen i detta litterära verk,
och det kan fungera som en påminnelse om att Mörkrets hjärta
är en muntlig berättelse, att det är så den ska förmedlas.
Då blir också
orden ”the horror” hörbara, och på slutet blir Marlow besatt av
dess klang, dess eko som förföljer honom från ”Afrika”
tillbaka till Europa. Det är också som ett eko orden kommer till
oss, delvis förstärkta av Marlon Brandos betoning från Coppolas
film - ”the horrah”. En teateruppsättning från BBC Radio 3,
iscensatt av Jeremy Howe och Ian Hunter, löser ”the horror”-frågan
på ett lyckat sätt, genom att Kurtz yttrar orden både som en
viskning och som en distinkt röst, och denna kontrapunktiska glosa
förföljer också Marlow till Europa, och blir därmed det eko som
förföljer oss, fortsätter tilltala oss. Att ”the horror”
ljuder dubbelt blir så en kommentar till dess dubbla budskap, att
det ska urskiljas på olika sätt.
Med sitt egna bidrag
visar redaktören Nidesh Lawtoo att orden ”the horror” har ett
dunkelt ursprung, något som sällan uppmärksammas. Marlow
spekulerar i prologen till yttrandet: ”Was he rehearsing some
speech in his sleep, or was it a fragment of a phrase of newspaper
article?” Därför kan sammanfattningen vara mindre originell än
vad man tror. Det hemska kan vara avsaknaden av substans, av det vi
brukar kalla för moralisk kompass, det som slutligen förintar Kurtz
välde.
I vilket fall
förblir orden ett profetisk uttalande över ett alltför ohyggligt
1900-tal, där makten kvickt sanktionerat cynism och plundring bara
det kan döljas för nyfikna blickar. Men orden handlar också om
Kurtz inflytande över hela berättelsen. Vi vet inte om han är
geniet personifierat, eller geniets slutpunkt. Detta är vad som
händer: så kunde Joseph Conrads utslag lyda, en dom över vår
fascination inför konstnärlig begåvning.
En fascination som
fortsatt in i vår tid, och jag tror att det finns mycket att hämta
i Lacoue-Labarthes liknelse mellan Kurtz och Rimbaud, att Kurtz
liksom den franske begåvade slyngeln blir en artiste maudit,
och att vi bör läsa Conrads verk som en eftertrycklig varning. Det
räcker med une saison de enfer.
(Konst: Leonard Baskin.)