Det råkar bli så
den här gången att jag först läser P.O. Enquist, innan jag tar
mig an Edgar Allan Poe. Enquist skriver i sin bok sina initialer
P.O.E., vilket får mig att fnissa lite konspiratoriskt. Sedan
handlar ju hans bok om Strindberg, som föddes samma år Poe dog –
en apokryfisk källa hävdar att den svenske författaren en gång
hävdat att han var en reinkarnation av Poe. De har i och för sig
åtskilligt gemensamt – kanske i synnerhet det febrila
förhållningssättet, i rastlösheten och mångsidigheten, och
Strindberg kunde ha varit en av protagonisterna i någon av Poes
noveller.
Med sina tre
välmatade volymer av dennes samlade noveller gjorde Erik Carlquist
för några år sedan en översättarbragd, när han äntligen gav
den spänt melodramatiska stilen en motsvarande svenska. Nu har han
åt ellerströms översatt Eureka, Poes helt klart mest
excentriska text.
Vår uppfattning om
vad en prosadikt är styrs av de franska exemplen från 1800-talets
mitt, strax efter detta Poes upptåg: Mallarmés sublima text om
piprök, till exempel, är bara en sida lång. Poe väljer att kalla
den här texten, som avslutar hans litterära bana, skriven året
innan han så hastigt dog, också för ”prosadikt”, trots att den
sträcker sig över cirka hundrafemtio sidor, i den här utgåvan.
Som är fantastiskt välgjord – med ett informativt förord av
idéhistorikern Gustav Holmberg, och ett i bästa mening suggestivt
omslag.
Ett förord behövs,
även om jag inte direkt blir klokare av att läsa Holmberg, till
vardags forskare i teknik och biomedicin, bland annat. Inte heller
blir jag klok eller klokare av Poes text, som jag minns att jag gav
mig på när jag pluggade i Umeå för snart tjugo år sedan. Eller
om jag inte hade tid, för jag gav upp.
Nu finns den för
första gången på svenska, och även med dessa reservationer är
den värd att läsa. Eftersom Poe alltid är poet tänker han alltid
poetiskt, och då ger han nya perspektiv på hur naturvetenskapen såg
ut i mitten av 1800-talet. Men det är en naturvetenskap som
korsbefruktas med filosofin, och i förlängningen också med Gud.
Allt utfört med poetens intuition som ledstjärna.
Att den här
märkliga texten inte har översatts tidigare – det är märkligt!
Den blickar 200 år framåt, utger sig i inledningen citera brev från
år 2048. För att skapa en fiktiv ram? Nej, mer för att skapa en
logisk lucka, som växer till ett gap. Poe använder Pierre Simon
Lapaches nebularhypotes för att leda i bevis världens symmetri –
en symmetri i det fördolda, bortom de ytliga observationerna.
Han är mycket för
att gå på djupet i den här texten, och kliva allt djupare in i det
svårare. Artonhundratalet, visar Holmberg, var realismens
århundrade, med bland annat fotografiets uppfinnande, något som gav
preciseringen ett företräde. Poes insats består i att han är
skrupulöst noggrann i sina vetenskapliga ambitioner, där han låter
sin abnorma beläsenhet brytas mot fantasins ifrågasättanden. Han
är också en suverän retoriker, som vet hur ett övertygande
argument ska slipas för att skaffa högt trovärdighetskapital.
Boken är tillägnad
Alexander von Humbol[d]t, som i sin senare forskning insåg det
empiriska förhållningssättets begränsningar, och rörde sig mot
en mer hypotetisk deduktiv metod. Poe utvecklar tanken, föreslår
att någon också måste våga sig på gissningen, för att
vetenskapen ska nå längre än sina förutsättningar. Det handlar
också om modet att tänka annorlunda.
Keats ord från den
grekiska urnan, att ”Beauty is truth, truth beauty”, kunde också
utgöra Poes motto. Hans Eureka är både typisk och helt
annorlunda för författaren. Även här den obevekliga logiken som
ställs över ända, och även här den otyglade hisnande humorn, som
på något sätt låter förtvivlan skratta formuleringarna i
ansiktet. Men som sagt, det är besvärlig läsning, och jag ska inte
undanhålla att mycket av innehållet rör sig ovanför mitt huvud: i
Poe-skolan är det här överkursen. Störst behållning finns mot
slutet, så det är värt att följa även när man vill hoppa av,
inför meningar som denna: ”den bästa kvaliteten hos ett äkta
tänkande är självkännedomen i det, och med en smula
dubbeltydighet skulle det kunna sägas, att ingen själslig dimma
gärna kan vara större än den som i det den sträcker sig ända
till gränserna för själens domäner omöjliggör förståelse av
just dessa gränser.”
Jag läser Eureka
som en vädjan att vi inte ska överge intuitionen. Men också att vi
ska vara försiktiga med kunskapen, inte behandla den som något
stelnat. I Poes händer blir den flyktig, opålitlig. Hans text
handlar ytterst om samspelet mellan hypotesen och beviset, och att
man kan förstå utan att intellektet är underrättat. Slutsatser
kan baseras på annat än ytliga betraktelser eller generaliseringar.
Så nog är Poe allt
möjligt här – inte bara poet, men främst, när han bevisar på
sitt sätt – ungefär som Strindberg gärna gjorde – att
naturen är ett poem, perfekt komponerat. Han är övertygad om den
bakomliggande dolda symmetrin, som därmed inte kan systematiseras:
”Något som är konsekvent är konsekvent i proportion till sin
sanning, sant i proportion till sin konsekvens.” I sitt sätt att
tänka ger han också utrymme åt Gud, och det är något som ger det
en extra dimension, och som också gör honom smartare än P.O.
Enquist.
Läs den innan
Ridley Scott filmatiserar den!
"Pierre Simon Lapaches nebularhypotes" - för all del men nog är "A Cask of Amontillado" bättre...
SvaraRaderaF.ö. framstår Selma Lagerlöf med mycket större rätt än Strindberg värd att kallas Sveriges Poe. Tänk bara på "Bannlyst", "Körkarlen", "Löwensköldska ringen" och många andra skräckhistorier av rang.
Jo, Poes noveller - där ska man börja!
SvaraRaderaDet finns ett resonemang kring Lagerlöf i Mattias Fyhrs bok om Lovecraft (som uppenbarligen läste Lagerlöf - lite grann).
Finns några Poe-inslag också i En herrgårdssägen.