16 juni 2012

Eureka. En prosadikt, Edgar Allan Poe


Det råkar bli så den här gången att jag först läser P.O. Enquist, innan jag tar mig an Edgar Allan Poe. Enquist skriver i sin bok sina initialer P.O.E., vilket får mig att fnissa lite konspiratoriskt. Sedan handlar ju hans bok om Strindberg, som föddes samma år Poe dog – en apokryfisk källa hävdar att den svenske författaren en gång hävdat att han var en reinkarnation av Poe. De har i och för sig åtskilligt gemensamt – kanske i synnerhet det febrila förhållningssättet, i rastlösheten och mångsidigheten, och Strindberg kunde ha varit en av protagonisterna i någon av Poes noveller.

Med sina tre välmatade volymer av dennes samlade noveller gjorde Erik Carlquist för några år sedan en översättarbragd, när han äntligen gav den spänt melodramatiska stilen en motsvarande svenska. Nu har han åt ellerströms översatt Eureka, Poes helt klart mest excentriska text.

Vår uppfattning om vad en prosadikt är styrs av de franska exemplen från 1800-talets mitt, strax efter detta Poes upptåg: Mallarmés sublima text om piprök, till exempel, är bara en sida lång. Poe väljer att kalla den här texten, som avslutar hans litterära bana, skriven året innan han så hastigt dog, också för ”prosadikt”, trots att den sträcker sig över cirka hundrafemtio sidor, i den här utgåvan. Som är fantastiskt välgjord – med ett informativt förord av idéhistorikern Gustav Holmberg, och ett i bästa mening suggestivt omslag.

Ett förord behövs, även om jag inte direkt blir klokare av att läsa Holmberg, till vardags forskare i teknik och biomedicin, bland annat. Inte heller blir jag klok eller klokare av Poes text, som jag minns att jag gav mig på när jag pluggade i Umeå för snart tjugo år sedan. Eller om jag inte hade tid, för jag gav upp.

Nu finns den för första gången på svenska, och även med dessa reservationer är den värd att läsa. Eftersom Poe alltid är poet tänker han alltid poetiskt, och då ger han nya perspektiv på hur naturvetenskapen såg ut i mitten av 1800-talet. Men det är en naturvetenskap som korsbefruktas med filosofin, och i förlängningen också med Gud. Allt utfört med poetens intuition som ledstjärna.

Att den här märkliga texten inte har översatts tidigare – det är märkligt! Den blickar 200 år framåt, utger sig i inledningen citera brev från år 2048. För att skapa en fiktiv ram? Nej, mer för att skapa en logisk lucka, som växer till ett gap. Poe använder Pierre Simon Lapaches nebularhypotes för att leda i bevis världens symmetri – en symmetri i det fördolda, bortom de ytliga observationerna.

Han är mycket för att gå på djupet i den här texten, och kliva allt djupare in i det svårare. Artonhundratalet, visar Holmberg, var realismens århundrade, med bland annat fotografiets uppfinnande, något som gav preciseringen ett företräde. Poes insats består i att han är skrupulöst noggrann i sina vetenskapliga ambitioner, där han låter sin abnorma beläsenhet brytas mot fantasins ifrågasättanden. Han är också en suverän retoriker, som vet hur ett övertygande argument ska slipas för att skaffa högt trovärdighetskapital.

Boken är tillägnad Alexander von Humbol[d]t, som i sin senare forskning insåg det empiriska förhållningssättets begränsningar, och rörde sig mot en mer hypotetisk deduktiv metod. Poe utvecklar tanken, föreslår att någon också måste våga sig på gissningen, för att vetenskapen ska nå längre än sina förutsättningar. Det handlar också om modet att tänka annorlunda.

Keats ord från den grekiska urnan, att ”Beauty is truth, truth beauty”, kunde också utgöra Poes motto. Hans Eureka är både typisk och helt annorlunda för författaren. Även här den obevekliga logiken som ställs över ända, och även här den otyglade hisnande humorn, som på något sätt låter förtvivlan skratta formuleringarna i ansiktet. Men som sagt, det är besvärlig läsning, och jag ska inte undanhålla att mycket av innehållet rör sig ovanför mitt huvud: i Poe-skolan är det här överkursen. Störst behållning finns mot slutet, så det är värt att följa även när man vill hoppa av, inför meningar som denna: ”den bästa kvaliteten hos ett äkta tänkande är självkännedomen i det, och med en smula dubbeltydighet skulle det kunna sägas, att ingen själslig dimma gärna kan vara större än den som i det den sträcker sig ända till gränserna för själens domäner omöjliggör förståelse av just dessa gränser.”

Jag läser Eureka som en vädjan att vi inte ska överge intuitionen. Men också att vi ska vara försiktiga med kunskapen, inte behandla den som något stelnat. I Poes händer blir den flyktig, opålitlig. Hans text handlar ytterst om samspelet mellan hypotesen och beviset, och att man kan förstå utan att intellektet är underrättat. Slutsatser kan baseras på annat än ytliga betraktelser eller generaliseringar.

Så nog är Poe allt möjligt här – inte bara poet, men främst, när han bevisar på sitt sätt – ungefär som Strindberg gärna gjorde – att naturen är ett poem, perfekt komponerat. Han är övertygad om den bakomliggande dolda symmetrin, som därmed inte kan systematiseras: ”Något som är konsekvent är konsekvent i proportion till sin sanning, sant i proportion till sin konsekvens.” I sitt sätt att tänka ger han också utrymme åt Gud, och det är något som ger det en extra dimension, och som också gör honom smartare än P.O. Enquist.

Läs den innan Ridley Scott filmatiserar den!

2 kommentarer:

  1. "Pierre Simon Lapaches nebularhypotes" - för all del men nog är "A Cask of Amontillado" bättre...

    F.ö. framstår Selma Lagerlöf med mycket större rätt än Strindberg värd att kallas Sveriges Poe. Tänk bara på "Bannlyst", "Körkarlen", "Löwensköldska ringen" och många andra skräckhistorier av rang.

    SvaraRadera
  2. Jo, Poes noveller - där ska man börja!
    Det finns ett resonemang kring Lagerlöf i Mattias Fyhrs bok om Lovecraft (som uppenbarligen läste Lagerlöf - lite grann).
    Finns några Poe-inslag också i En herrgårdssägen.

    SvaraRadera

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.