30 apr. 2012

Well Donne!

I Svd har Carl-Johan Malmberg skrivit en understreckare om John Donne, med anledning av Gunnar Hardings översättningar, som jag skrev om tidigare. Det finns mycket att uppmärksamma hos Donne, och hos Malmberg, något jag inte riktigt har tid till nu, men jag känner varje gång jag läser Malmberg att det här är så himla bra, att jag lär mig saker, att det är något storslaget över allt han ägnar sin uppmärksamhet åt. Men när han skriver att det är underligt att dikten "On His Mistress" kallas elegi missar han väl att "elegi" endast handlar om versmåttet, att det är skrivet utifrån latinets ideal - orimmade daktyliska hexameter och pentameter, att det snarare var regel än undantag att det handlade om annat än död och begravning. En av de tidigare elegierna innehåller också en elegant allusion till Ovidius, när Donne skriver om nordanvindens gud, "Boreas'  harshness", där romaren skriver om Orithea. Nåväl: jag är full av beundran för Malmberg. Och Donne. Och Harding. Tre hyvens killar.

28 apr. 2012

Huliganer på och utanför planen

Länge hade jag för vana att rutinmässigt avfärda DN:krönikören Johan Croneman som en gaphals som driver sina teser så hårt att det bara blir löjeväckande, men ibland tycker jag att han har en poäng. Som i dag, när han skriver i sportbilagan om NHL-slutspelet, och att spelarna efter avslutad serie inte gjorde som i det svenska slutspelet - där förlorarna snabbt skyndade sig in i omklädningsrummet, utan att ens snegla åt vinnarna. Nej, här tackade man för kampen, med att ta varandra i hand, prata med varandra. Det som alltså är otänkbart i Sverige.

Här har det ältats den usla läktarkulturen, där man länge stött och blött frågan hur huliganismen ska bli ett mindre problem. Jag tror det är mindre huliganism i NHL, och det har säkert andra orsaker än enbart spelarnas och ledarnas beteende - det finns andra kanaler för våldsamma män i USA - men nog skulle det vara hedersamt om ledare och spelare till att börja med kunde sluta vara så infernaliskt dåliga förlorare. Det skulle åtminstone inför fansen avbryta den kultur där det är legitimt att hata.

Den vanligaste reaktionen när laget förlorar är att det var domaren som saboterade det egna lagets möjligheter att vinna matchen, ett resonemang som är särskilt korkat när laget förlorat med 0-1 eller liknande - alltså inte klarat av att göra något mål själva. Till exempel borde Brynäs ha lämnat tillbaka sina guldmedaljer i år, då deras vinst föregicks av osportsligt uppförande, med domargnäll och en massa filmningar i varje match - Skellefteå spelade mycket mer renhårigt. Brynäs må ha vunnit medaljerna, men de är ett skitlag, och de som håller på laget ska bara skämmas och tala tyst om hur det gick till.

För några år sedan var det några uppmärksammade fall med fotbollsdomare som blev måltavlor för publikens vansinniga ursinne, och några domare slutade helt döma fotboll efter att ha blivit hotade till livet och fått livsfarliga projektiler kastade mot sig. Det finns ett samband med hur ledare och spelare behandlar domarna, när de oupphörligt håller på att ifrågasätta domslut och skrika och peka mot domarna, i (miss)uppfattningen att det ger tuffhetskredd. Om det någon gång är befogat om att tala om att sopa framför sin egen dörr, så är det väl här. Först när lagen själva börjar uppföra sig med ett minimum av värdighet kan de börja diskutera hur huliganismen ska hejdas.

26 apr. 2012

A Big(ger) Bang

Efter BLM följer CLP(r) eller CL(p)R. Eller bara CLP: Const Literary (P)Review, en tidskrift för "utmanande litteratur". Ida Therén och Maria Mårsell formulerar sig på ett sätt som gör att man måste förvänta sig förvåning när tidskriften lanseras i höst:
"Vi gillar när litteratur är begriplig utan att vara fördummande, spännande utan att det måste vara en mordgåta inblandad. Litteratur som bränner till och säger något om vårt samhälle utan att vara en präktig politisk pamflett." 

Det ser oerhört ambitiöst ut, och jag kan inte tro något annat än att den kommer att slå ned mer som en bang än en snyftning (med Lindegrens översättning: mer som en skräll än ett pip) när den lanseras i höst på Bokmässan. 

Laglös

En trailer till John Hillcoats nya film Lawless. Nick Cave har skrivit manus, efter en roman av Matt Bondurant. Cave har även skrivit musiken (liksom till Hillcoats film The Road, samt The Proposition, som han också skrev manuset till). Den här filmen utspelar sig under den amerikanska depressionen (den förra, 1930-talet, ej den nuvarande), och verkar ha samma atmosfär som The Proposition, kanske den bästa australiska westernfilmen någonsin. Den vann fyra statyetter på den största australiska filmgalan för sex år sedan. Lawless har en imponerande rollista, med personliga favoritskådespelare som Gary Oldman och Guy Pearce, liksom Tom Hardy och Mia Wasikowska. Jag tror att den är skitbra. Hardy och Shia LaBebouf spelar två bröder som bränner sprit och både polisen (Pearce, som spelar FBI-agent) och gangstern (Oldman) vill åt deras profit. 

Drömbokhandeln, Laurence Cossé


I filmatiseringen av Nick Hornbys roman High Fidelity finns en rolig scen när skivaffärsexpediten Barry, spelad av Jack Black, vägrar sälja Stevie Wonders ”I Just Called to Say I Love You” till en man som vill köpa den till sin dotter: ”it's sentimental tacky crap. Do we look like a store that sells 'I Just Called to Say I Love You'? Go to the mall!”

Att de som jobbar i skivaffärer är snobbar är nog något som vi kunder alla någon gång har stött på – åtminstone vi som har sökt oss till någon obskyr specialaffär och begått någon oförlåtlig blunder. Boklådor lider mindre ofta av den här typen av elitism, kanske på grund av bästsäljarismen, som dikterar villkoren. Eller så är bara bokfanatiker mer ödmjuka.

Sekwas utgåva av Laurence Cossés roman Drömbokhandeln (översatt av Marianne Öjerskog) har alla yttre förtecken som anses tilltala just bokfanatikern. Omslagsfotots interiör av en bokhandel kan nog få en och annan att dåndimpa. Handlingen utgörs av det omaka paret den rika Francesca och charmslarvern Ivan (Van), som öppnar bokhandeln ”Au Bon Roman”, som specialiserar sig på kvalitetslitteratur – böcker som väljs ut av en exklusiv kommitté som sållar ut det mest exklusiva.

Van (Ivan) är själv extremläsare, som bedriver smygverksamhet för att etablera ”honungsgömmor” av bara de bästa böckerna, i den bokhandel han arbetar i och som är föregångare till Drömbokhandeln. Det finns en exakthet i hur hans urskiljningsförmåga arbetar, när han först ger de goda böckerna sin fulla uppmärksamhet: ”De övriga ägnade han exakt så mycket tid som de förtjänade: tre minuter åt någon pseudogranskning av en undersökande journalist som blåste upp en tidigare publicerad artikel, fem minuter åt någon tegelsten där det uppenbarligen inte fanns en enda tänkvärd formulering, en kvart åt någon i dubbel bemärkelse väntad och förväntad roman av en kändisförfattare som riskfritt red på framgångsvågen genom att skriva samma verk om och om igen.” På något sätt ser det ut som att han skildrar den svenska bokutgivningen.

Så långt allt gott och väl. Men polisen kopplas in, för här står inte saker rätt till. Nota bene – en läsande polis. Bokhandeln har provocerat fram andra än godartade reaktioner. Idyllen öppnar sig mot svindlande perspektiv, när intrigen sneglar mot deckaren, med bibehållen humor och mestadels gott humör.

Det är också möjligt att läsa Cossés roman som en satir över bokälskarnas humorlösa förhållningssätt till just goda böcker, även om Francesca och Ivan väl är mer bokmalar än bibliofiler. Men de förstår inte att det räcker med att ställa den goda litteraturen utanför konkurrensen – utan också utanför konsensus. Därför blir de listor som kommittén sammanställer förkastliga exempel, och i praktiken omöjliga att genomföra, trots de matematiska och långrandiga skälen som anges. Den som kastar ett getöga på den litteraturlista som summeras i slutet av boken kan nog inte heller avstå från att göra en viktigpetter-harkling. (För övrigt har svensk litteratur fått en blygsam placering i Au bon romans hyllor, placerad intill Albanien.)

Intrigen lånar grepp från dokumentären, i sitt förmenta pysslande och tillrättaläggande av vad som har hänt, i en utförlig rekonstruktion av händelseförloppet. Flera representanter från den franska offentligheten deltar, liksom Peter Carey, den australienske romanförfattaren. Det är berättat med kvickhet och raska steg, och onekligen är det en god idé och goda intentioner som ligger bakom planering och utförande av denna roman.

För det här är en roman som med försynta argument propagerar för läsningens betydelse. Böckers förmåga att på djupet skära in i ett människoliv och förändra henne från grunden. Riktigt så långt når väl inte just Drömbokhandeln som bok: finge jag själv inrätta en Drömbokhandel är väl frågan om romanen med den titeln skulle kvalificera sig till dess hyllor. När den ett flertal gånger argumenterar för att Cormac McCarthy är den ”största nu levande romanförfattaren” borde den använda ett annat exempel än Gräns-trilogin, för det är inte tack vare den, utan trots den, som han är just detta.

25 apr. 2012

Jag vill inte vara rädd (för mörkret), varför måste jag vara rädd (för mörkret)


Strax efter att jag hade köpt ”Vapen & ammunition” på den skivaffär som nu är nedlagd sedan många år gick skivan sönder. Det här kunde uppfattas som symtomatiskt för den som är upplagd för att söka symbolik – för nog var det något som gick sönder med Kent med den skivan. Nu gjorde det inte heller inte något att skivan var obrukbar, då grannen spelade sitt exemplar ett par gånger om dagen, och radion gjorde inget annat än spelade låtar från den här skivan.

Nu släpper Kent sin tionde skiva, ”Jag är inte rädd för mörkret”, och tråkigt nog har ingenting hänt. Här fortsätter de med att spela Kent-låtar, och det finns ingenting att irritera sig på, ingenting som skaver. Allt låter bra: produktionen är svindyr, instrumenten ligger soft i ljudbilden, texterna är mysmörka, och Berg sjunger så där smeksamt och tydligt, även om han artikulerar sämre än han gjorde i början (för första gången missuppfattar jag ett ord i en låt, när jag tror att ”Marken ligger uppskrapad” egentligen sjungs ”Majken ligger uppskrapad”, ur låten ”Petroleum”, vars titel nog är beställd av Fredrik Strage: överhuvudtaget verkar Kent snegla lite väl mycket på rockjournalister när de skriver låtar).

Inte vill jag heller ha ett band som sjunger om sina grillar, om att ”skaffa barn”, om att svika sin klass och sedan ångra det offentligt (så där skevt ironiskt). Som bara skriver låtar för att beveka en stor massa, och lägger in ett utanförskapskoketterande, men som aldrig bränner till. För hellre ett band som vågar göra bort sig på riktigt, som gör några bottennapp: men här är allt lika bra, eller – lika dåligt. Det är lika utslätat och jämnt: totalt ofarligt.

(Eller var det en tillfällighet – om jag nu minns rätt – att det var djurparksrovdjur på omslaget till ”Vapen & ammunition”-skivan? Det tämjda rovdjuret: människans fega övergrepp på det vilda.)

Ett band som konsekvent sjunger om rädsla, men vad består rädslan av? Barnets mörkerrädsla – ja, gång efter gång återgår texterna till barndomen – likaså i referenserna till sådant som barn gillar, som tabletter, självförakt och egyptisk mytologi. I den outgivna extralåten ”Ett år utan sommar”, som givetvis är lika fläckfri som resten av skivan, staplas referenser till all den litteratur som ryms i en gymnasists antologiläsning.

Men de blir aldrig rädda så att det märks, så att jag kan föreställa mig att Berg verkligen menar vad han sjunger. Även om alla Kents skivor på 2000-talet har varit besvikelser i varierande grad har det alltid funnits något glädjeämne – som den nästan lika sorgliga ”Röd”s ”Svarta linjer”. Jag befarar att den här skivan kommer att ha ännu mindre att säga mig om något eller några år, men det spelar förstås ingen roll, för det här är ändå musik som ska konsumeras och inte konserveras. 
 
Tracey Pew, basisten i The Birthday Party, sa att ”Rock music will be remembered as the anus of culture” – ett omdöme som det är värt att påminna sig om, när man tar del av bandet Kents självupptagna påhitt. Det är ett problem för Kent att de fortsätter odla sin utanförskapsmyt, samtidigt som de gör allt för att smickra in sig överallt med en musik som aldrig går utanför de förväntade ramarna för hur en Kent-låt ska se ut. Undantaget är inledningen till sista låten, ”Hänsyn”, där Portishead sträcker ut en försynt hand. Kent stirrar lite undrande på den, ruskar på sina huvuden, och stänger dörren till den förnyelsen.
 

24 apr. 2012

*


djävligare än det är och djävligare kan det
avvägningen att vänja sig av det är
att hålla sig undan då och kalla det för omedvetenhet
att vara besviken på livet och låtsas att det är konstruktivt
att den lyckliga stunden skriver orättvisans ärr
förhastade ögonblick som bygger sömnkors
en tillförsikt som går över ändå
de nio famlande misstagen
nej, den är osynlig ingen steg
att det vore underligt bara
att gråta över spilld sömn
bort(p)lockad drömstängd
du kan inte hindra kristallens dumhetsgnister

Ett förtydligande och en chock

1. Jag förtydligar. Häromdagen råkade jag yttra något obetänksamt vid en konversation, när jag diskuterade skillnaden mellan de texter jag skriver under namnet "bernur" och under eget namn i tidningen. När jag skriver för bloggen gör jag det i en t-shirt, sa jag, och när jag skriver i tidningen tar jag på mig skjorta, och slips (och ibland byxor), sa jag, men - äh, det där var ju bara snack, inget jag hade tänkt säga. För det stämmer inte ens. Jag gör ingen skillnad, och jag tror inte att det gör någon skillnad heller. Texterna i tidningen är 3 000 tecken, på bloggen helt obegränsat - det är en skillnad, men annars är jag densamme. (Betyder detta att jag har förståelse för Annie Lööf?) 

2. En kollega sa något chockerande nyligen. Hen sa att det händer att hen rätt ofta hoppar över tråkiga partier när hen läser böcker. Det skulle jag aldrig göra: för mig är det oärligt, och ett svek mot författaren. Det krävs också väldigt mycket för att jag ska sluta läsa en bok innan jag har läst klart: kanske en gång vart tredje-fjärde år, på sin höjd. Vilket procentuellt är en låg siffra. Men jag kan inte förstå hur man kan avstå från att läsa - det är ju ett slags fusk.

23 apr. 2012

Undantagen, Mats Kolmisoppi


Genom att förvränga världen mot det mer udda lyckas Mats Kolmisoppi göra den en smula mer begriplig. Hans noveller är oslagbart angelägen läsning, för den som vågar skåda några av våra mest akuta samhällsproblem i vitögat. 

Svenska författare borde generellt bli lite mer kufiska och fantasifulla. En av litteraturens uppgifter borde vara att förbereda oss bättre för tillvarons konstigheter. Undantagen heter den egensinnige Mats Kolmisoppis fjärde bok, där han fortsätter muta in sitt eget område inom svensk litteratur. I de tolv novellerna undersöker han ämnen som ondska, förakt, äckel, missnöje, vantrivsel – och gör det med nyfiken blick och med högst oförutsägbart resultat.
 
Titeln kan lika gärna avläsas som ”avvikelserna”: i centrum är det människor som hamnat lite vid utkanten, dumpats där av hårda yttre omständigheter. Här handlar det alltså om det som finns utanför normen, det som har blivit en av litteraturens mest angelägna sysslor, att intressera sig för det som inte ryms inom det vi kallar för ”normalt”.

Kolmisopppi skruvar till verkligheten en smula, och utvinner en egen slags realism. Novellerna utspelar sig i något vi kan kalla för ”Sverige”. En parodierad värld, där han får in flera politiska poänger, i skildringar som ångar av undertryckt ilska.

Det som gör just de här novellerna lite mer speciella än många andra (svenska) noveller jag har läst är att Kolmisoppi undviker de lättköpta igenkänningspoängerna. Han smyger in en del oro i det roliga, när han rannsakar den svenska självgodheten. Tonen går från det raljanta till det bittra, men där bitterheten annars avslöjar att kritiken tappat sin sans, blir Kolmisoppis indignanta fokus bibehållet. Det här är samtidsbetraktelser som inte siktar mot det mysiga, det småfinurliga och charmiga.

Han uppfinner en ny stil till varje novell: något som lätt kan uppfattas som ett maner, en irriterande pose. Men det blir uppfriskande att läsa dessa noveller, även när ens förväntningar ställs på ända, eller kanske speciellt just då.

Även i några av sina tidigare böcker, senast den skumma romanen Bryssel, har Kolmisoppi intresserat sig för människor som håller på att gå sönder. Han gör det på ett övertygande sätt. Kanske allra mest här i novellen ”Att utplåna ondskan”, där en monologisk röst sakta rör sig mot en allt mer obehaglig avslutning.

Där ifrågasätts vår självklara rätt att vältra oss i egoism, lyxresor, plundring av jordens resurser. Berättarjagets oresonliga kritik av individens ansvar ter sig absurd och överdriven, för oss som fortsätter hävda att ”ingen människa är en ö”. Sanningen, säger novellen, är att vi skiter i andra människor.

I denna minnesvärda novell lyfter Mats Kolmisoppi fram en av våra mest nedtystade frågor. Det är en skräcknovell vars ofrånkomliga slut faktiskt gör mig livrädd, när jag får den där nödvändiga påminnelsen om vad vi ska ha litteraturen till – nämligen just till att behandla samhällsfrågor, utan ideologiska förtecken.  

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 23/4 2012.)

21 apr. 2012

Ariel, Sylvia Plath


Att läsa Sylvia Plath är ingen lätt match. Dels skriver hon en besvärlig synonymrik engelska med många esoteriska ord, och dels är hon obevekligt stark i sitt uttryck, där känslorna är avskalade och nakna, när dikterna rör sig rakt mot den privata förtvivlan. Mödan värt? Absolut!

Jonas Ellerström och Jenny Tunedal har underlättat mödan för oss andra och översatt Ariel, Plaths mest kända samling, utgiven ett par år efter hennes död. En samling som mestadels består av dikter skrivna hösten 1962, när maken Ted Hughes lämnat henne för en annan kvinna, och hon stiger upp varje morgon klockan fyra för att skriva, innan de två barnen vaknar. 
 
Kanske några av 1900-talets starkaste enskilda diktrader finns att läsa i de här obönhörliga dikterna. Ett dussin fanns tidigare att tillgå i en översättning från 1970-talet, utförd av Siv Arb. Den här nya översättningen håller sig oftast närmare originalet, och förtydligar på ställen där Plath är medvetet introvert och intim.

När Plath i dikten ”Daddy” skriver ”I do, I do” syftar hon på bröllopsritualens bejakande, något Arb i sin översättning får till ”jag duger, jag duger”. Ellerström/Tunedal väljer mer lämpligt: ”jag vill, jag vill”. I rättvisans namn är några av de nyare översättningarna lite klumpigare än Arbs. En av svårigheterna är att fånga nyanserna i Plaths frekventa användande av ett emfatiskt ”surely”, som hämtar sin kreativa näring mellan vissheten och tvivlet, men i den här nya översättningen slarvas denna möjlighet bort.

Hughes brände Plaths sista dagböcker, men i flera av de här dikterna är hon så privat att man kan undra om dagböckerna skulle bidra till mer förståelse till hur hon mådde under sitt livs sista halvår: ”Under tiden sprider sig stanken av flott och spädbarnsbajs. / Jag är bedövad och trög av den senaste sömntabletten.”

Diktsamlingen Ariel utgavs första gången 1965, och den här svenska utgåvan – som också har ett makalöst vackert nedtonat omslag – kompletterar Plaths egna manuskriptversion med tillagda dikter från de engelska och amerikanska utgåvorna.

Det här är poesi som på samma gång är besvärjelse och förhäxning – en utdrivning av onda känslor som härjar poeten. Det är starkt, nästan övermäktigt, att ta del av dikter som är så privata att den personliga integriteten överskrids, när outspädd förtvivlan rinner rätt igenom poetens fingrar i detta terapiarbete som lyckas bli så konstnärligt helgjutet.

Det blir också så att styrkan i rösten övervinner det fientliga, och tonfallet i dikterna närmar sig extas och jubel, trots eller i trots mot djävligheten i känslorna.

Rörelsen i dikterna strävar mot utplåning, mot otillräckligheten i att vara sig själv: världen blir ändå bara en cell. Dikterna illustrerar inte bara hur tunn gränsen är mellan det privata och det personliga, utan också mellan det destruktiva och det konstruktiva. Det här blir då en fenomenal diktsamling, som gång på gång visar poesins förmåga att vara en uttrycksform för riktigt starka känslor, filtrerade genom ett intellekt kapat av det oöverkomligt svåra livet. 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 21/4 2012.) 

20 apr. 2012

Inunder, Ann-Marie Tung Hermelin


Det är en ambitiös roman Ann-Marie Tung Hermelin har skrivit, om sorgens mekanismer. Tyvärr lyckas hon aldrig göra ämnet angeläget, då huvudpersonen är tråkig och språket likaså.

Enligt Dylan Thomas, som kanske är den störste auktoriteten i området, har barndomsminnen varken en struktur eller ett avslut. Här är det verkligen osorterat och ryckigt, när vi tar del av Alices minnen, i Ann-Marie Tung Hermelins debutroman Inunder. Hon väljer att lägga sig nära det självupplevda, när huvudpersonen delar födelseår och huvudsaklig yrkesbakgrund med författaren själv – konstvetare och översättare.

Efter att hennes käresta Paolo dör beger hon sig till väninnan Karins hus Corahill, för att där återskapa sitt liv. Det gör hon i fragmentariska återblickar, som tar oss tillbaka till barndom och ungdom. Den trygga uppväxten ger Alice förutsättningarna att hantera kommande svårigheter, och hon får sannerligen ett jobbigt liv. Men en roman måste ha mer att ge, vill jag invända: mer gestaltning av huvudpersonens inre, när det nu så utpräglat är berättat utifrån första persons perspektiv. Alice förblir en självupptagen tråkmåns.

I första hand handlar det om identitet, om vantrivsel i den här världen, och om att inte höra hemma: att vara annorlunda. Tung Hermelin har ett allvarligt tonfall, och ett något tungrott språk, som kan låta så här när hon beskriver ”ett övermoget huvud där min existens skapas i tomma intet. Överlevnadens synapser genomströmmar hjärnan och med tankens kraft frambringar jag livet.”

Det här är en roman om dubblerad sorg, för strax efter mannens död dör också den franska mormodern, som Alice har ett innerligt förhållande till. Paolo är vårdslöst hanterad som romanfigur: de träffar varandra, och så dör han, efter att de haft sex några gånger, beskrivet på ett sätt som lägger sig farligt nära de fåniga klichéernas marker.

Inunder är en roman med ambitioner, helt klart. Den försöker utforska sorgen, minnet, språket, förälskelsen. Men jag är inte förtjust i hennes minnesarbete, som rör sig på en teoretisk nivå, med inflikningar av läsning – en hund heter Marcel Proust, hon läser Isabelle Allende och somnar med näsan i boken, man citerar Petrarca, och så vidare.

Mest irriteras jag av malplacerade värdeomdömen, som när en lång essä om impressionismen avslutas med en intetsägande summering att konsten handlar om ”att uppleva”, eller att huvudpersonen har ”svårt” för Hemingway: ”Annat var det med Gertrude Stein och Alice B. Toklas. De förstod sig på konst och hade en avundsvärd livsstil.”

Det är också irriterande med en huvudperson som är så odrägligt självgod mest hela tiden, med ett omedgörligt gnällande till hands. Alice blir aldrig mer än en mesig protagonist. Det är synd på den fina ambitionen att dryfta allvarliga frågor. Tyvärr misstänker jag att romanformen passar författaren illa, att det hade kunnat bli en helt annan bok om hon hade släppt de fiktiva ambitionerna och skrivit helt förbehållslöst självbiografiskt. 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 20/4 2012.) 
 

19 apr. 2012

Stål, Silvia Avallone


I låten ”Common People” träffar Pulp-sångaren Jarvis Cocker en rik tjej som vill lära känna de fattiga, de vanliga människorna. Hur ska hon göra? frågar hon när de hamnar på en affär, och en dialog utspelar sig:
”I said pretend you've got no money,
she just laughed and said,
'Oh you're so funny.'
I said 'yeah?
Well I can't see anyone else smiling in here.'”

Det är verkligen inte lätt att förstå sig på fattigdomen, för den som fötts med silverskeden i munnen. Inte heller tror jag att de rika blir klokare av att lyssna på Pulps låt, som nog mer har mer att säga dem som lever utan(för) rikedomen. En del nytta gör nog också en roman som Silvia Avallones Stål, utgiven av Natur & Kultur, i Johanna Hedenbergs översättning. En veritabel succé, utgiven i halva Europa, samt Brasilien och Japan.

I den lilla kuststaden Piombino bor två tjejer, tretton på väg att fylla fjorton, Francesca och Anna, som inte snabbt nog kan ta sig därifrån, med storslagna men sköra drömmar som enda möjlighet att utvecklas. I deras värld är man antingen en snygging eller en tönt, och de är båda det förstnämnda – till töntarnas förtret.

Ärligt talat är Stål en ganska fyrkantigt berättad roman, med stereotyper hårt utmejslade. Könsförtrycket är starkt, där kvinnor sliter och män passiviseras: den svettige pappan spanar in dottern i kikaren, med allt annat än godhjärtade motiv. Det finns incestuösa drifter både här och där i den här romanen, men framför allt en objektifiering av de två protagonisterna, vars snygga kroppar beskrivs detaljerat och minutiöst av en författare,  som inte heller verkar ha helt godhjärtade motiv.

Avallone, född 1984, verkar ha tagit starka intryck av Moodyssons film Fucking Åmål, som hon kan ha sett som femtonåring. Och ibland ser det ut som att hennes roman ska bli en Fucking Piombino, när tjejerna tillbringar mer och mer tid med att kyssa varandra. Nu ska hennes roman också filmatiseras.

Men mest vill hon visa hur den här hårda världen ställer till det för individens levnadsvillkor. Att vara kvinna här innebär också att du definieras endast utifrån hur långt du kan nå med din skönhet: den är ditt enda kapital. Världen är inskränkt, och fattigdom handlar inte bara om pengar – det handlar om en avsaknad av intryck överhuvudtaget, om begränsning. Människor dras till och ifrån varandra, när vänskap och lojalitet genomgår hårda prövningar.

Vad fattigdomen åstadkommer då blir en frustration, som måste ges fritt spelrum någon gång. Då släpps våldet löst. Avallone är väldigt ivrig att visa fram orättvisorna – ibland lite väl ivrig, kanske. Lika missriktade blir hennes försök att problematisera schablonerna, med män låsta i traditionen, där de upprepar tidigare generationers misstag. Hon skriver själv ungefär lika valhänt och schablonmässigt som det hon vill kritisera, och med ett beräknande som inte riktigt går intrigens ärende.

Som hotfull kuliss finns stålfabriken, som paradoxalt också ger friheten – en viss frihet, en ekonomisk lindring – eller, en provisorisk respit från bekymren. För det är ett jobb som bryter ned och sliter ut, för hur man än ser på det är stålet alltid starkare än människan. Då behövs drömmarna, hur sköra och orealistiska de än är. Alternativet – att ge upp – finns inte. De enda genvägarna är kriminella.

I sin med all rätta hyllade debut Ingenbarnsland visade Eija Hetekivi Olsson att det går att skildra den fattiga världen utan att det blir övertydligt pedagogiskt, att det finns en historia om värdighet värd att gestalta utan självklarheter. Jag kan inte riktigt tycka att Silvia Avallones debutroman Stål är lika hårt drabbande. Den är för ojämnt skriven – men nog finns det viss potential att hon kan utveckla sitt skrivande, att det valhänta bär på en spontanitet som hon kan tillvarata bättre en annan gång.   

18 apr. 2012

Stilla havet, Malin Nord

En av förra årets bästa debutanter var Veronica Malmgrens Gracie, som utspelade sig i USA. En tunn löftesrik roman. I år debuterar Malin Nord med Stilla havet, som också utspelar sig i USA. Alltså håller USA på att bli det nya Paris för debuterande svenska författare – trodde jag, tills jag ser att Ida Pyk i maj debuterar med romanen Paris, chérie, liksom för att återställa ordningen.

Till sin yttre form påminner Nords bok om Modernista-böckerna – en ung kvinna som skriver tunt på glesa sidor, introvert och sorgesamt, på en prosa som i brist på annat brukar kallas ”lyrisk”. En av litteraturens ”skönandar”, som mer bastanta deckarförfattare brukar kalla dem.

Ja, och inte bara titeln får mig att tänka på Marguerite Duras: även här dricks det – sangria och vodka mest – och även här är det begäret och längtan som står i fokus för berättandet. Och så det massiva havet som fonden, det ödsliga havet som människan kan pröva sin litenhet inför.

Nords grej är att hon har skrivit en destruktiv historia, om en namnlös kvinna som är inne i en kärleksrelation med en annan kvinna, en Jean, och hon gör inget annat än dricker och skriver: ”Jag skriver i ett försök att förstöra det som verkar vara så oförstörbart i mig; det är som om jag kan göra vad som helst mot mig själv utan att gå sönder. Jag skriver för att göra plats för något annat som jag ännu inte vet vad det är.”

Nä, och som läsare delar du förvirringen. Hon dricker, synbart inte för att glömma eller för att bedöva en sorg – utan för att skärpa intrycken, för att göra världen mer begriplig. Nord är bra på att skildra den där intensiva känslan, där det påtagliga och konkreta liksom hålls på halster av något ännu starkare. Hennes protagonist härjas av en längtan efter något mer, något mer definitivt. Och berusningen blir där inte ett skydd, utan något som gör henne mer mottaglig för den framrusande världen och dess intryck. Det handlar också mycket om risken att förlora, men också att våga.

Där i de långa bilresorna blir också Stilla havet en suggestiv roman som lever gott på sina antydningar, och känns som en ungefär lika stark debut som Gracie var – också en roman som i mycket handlade om bilresor. Det är också en roman som inte så mycket imiterar det filmiska berättandet för att bli visuell, utan snarare vet att utnyttja litteraturens fördel – som när Jeans rygg luktar sömn och klementin, en liknelse som filmen aldrig kan överträffa. I sitt sätt att skildra känslor påminner det mer än om film om en sångtext, i sin iver och i sitt känsloutspel.

Elden och döttrarna, Lars Gustafsson

Det finns mycket hos den mångförslagne Lars Gustafsson som jag antingen inte förstår eller bara tycker att han har fel. Men det förhindrar inte att jag ändå gärna läser honom, och speciellt hans dikter. För två år sedan gav han ut Om begagnandet av elden, och nu har han på Atlantis gett ut en ny bok, Elden och döttrarna.

Men då är det för mycket sagt att säga att det är en ny bok. Snarare är det en uppvärmd eld som fått sällskap av en hare – inledningsdikten – och ytterligare några nyskrivna dikter. Resten är faktiskt en repris av hans förra bok, utan att det riktigt framgår av hur den nya boken presenteras på omslaget, som bara nämner den föregående bokens ”fruktbara men ännu inte avslutade sammanhang”. Här antyds att det handlar om ”valda och nya dikter”, men något representativt urval är det knappast frågan om.

Om det ofta blir klarare och konkretare hos många äldre författare – eller det gäller nog konstnärer överhuvudtaget, tänk bara på äldre bildkonstnärers mindre expressiva alster – finns hos Lars Gustafsson ingen tillstymmelse till någon försonande mildhet.

Dikten om haren utmynnar i en surmulen betraktelse över reklamspråkets imbecilla påstående om naturens godhet. Den som någon gång sett de rov utföras av naturens varelser är nog benägna att instämma i Gustafssons ifrågasättande. Ska det stå något på margarinpaketen är det inte ”Naturen är god”, och inte heller ”Naturen är ond”, utan ”Naturen är djävligt likgiltig”.

I dikterna finns åtskilliga ledtrådar till Gustafssons poetiska värld. Klockan visar fel, påminnelser om att känna sig snuvad på konfekten. I många dikter handlar det om läsning: böcker som läser sig själva, läsare som läser (också sig själva, i lika hög utsträckning som de läser böcker), och så vidare. Och tiden, som dateras i dikternas ständiga återkommande till månaderna.

Han utgår gärna från banaliteter, allra helst ett djur – eller en kvarglömd julgran, och låter det sällsamma sällskapa med det vardagliga. I dikten om julgranen låter han ett oväntat fynd alstra kraft från den till synes obetydliga detaljen.

Att läsa innebär alltid i viss mån att du ska bli författaren. I fallet Lars Gustafsson handlar det om att du blir lite finurligare än du är annars. Här handlar det som så ofta annars om filosofin, om ödmjukheten som bara kan erhållas av den som verkligen har fattat vad vishet är – att gå bortom vetskapen, att se kunskapen som mer ett medel än ett mål. Förnuftet kräver sin gnutta skepsis för att bli hållbar i längden.

I några av dikterna finns också en ödmjukhet i att skildra kärleken som en vaksamhet, att det är något som existerar i beredskap inför de hotfulla krafterna. Likaså en dikt som återkallar något av styrkan i Rilkes underbara tanke om att vara närvarande i andra(s) drömmar, i Gustafssons dikt ”Genom spegeln”:

Käraste

sovande så långt ifrån varandra

delar vi ändå natten


Och vi drömmer varandra

Om jag vaknade nu

skulle jag inte finnas.


Jag drömmer dig

som drömmer mig.


Om jag väcker dig

kommer jag att försvinna.

Gustafsson kan förefalla vara en fryntlig farbror – en roll han är bra på att spela – men han är inte någon ofarlig författare, som sysslar med trevligheter. Mindre lyckat är några krampaktiga försök att vara medvetet rolig: den typen av humor fungerar kanske bättre i andra sammanhang. Som helhet är det här, trots det tveksamma i repriseringen, ännu en stark diktsamling.

17 apr. 2012

Osmakligt är bara förnamnet

Foto Marianne Lindberg De Geer

Allvarligt talat: är det svårt att vara kulturminister? Med tanke på den flagranta omdömesbristen hos Lena Adelsohn Liljeroth börjar jag fundera på exakt när vi kom på idén att ersätta kompetens med namn (kändisfaktorn). Nu har hon skurit i en svart tårta, utan att förstå att hon lurats in i en besvärlig konstinstallation. "Tårtan är rasistisk", säger då Afrosvenskarnas riksförbund, medan konstnären själv, Makode Aj Linde, menar att den inte alls är rasistisk. Det spelar ingen roll vem som anser sig ha tolkningsföreträde: kulturministern har bara visat dåligt omdöme, när hon har spelat med i det här osmakliga spelet.

Man behöver inte vara så blåögd att man med ett ängsligt gapflabb deltar i allt, bara för att det kan uppfattas som dåligt för opinionssiffrorna att avstå. Vi västerlänningar har i århundraden förtryckt och plundrat och avrättat människor av annan hudfärg - med Joseph Conrads ord i "Heart of Darkness": "The conquest of the earth, which mostly means the taking it away from those who have a different complexion or slightly flatter nose than ourselves, is not a pretty thing when you look into it too much."

Jag skulle rekommendera en mycket mer ödmjuk och värdig hållning när man som ämbetsperson hanterar detta ämne. Oavsett om tårtan anses symbolisera könsstympning eller inte måste man som kulturell människa förstå symbolvärdet i vårt utnyttjande av andras kroppar, att det verkligen inte är något att skratta åt.

Liberty, Jakob Ejersbo

Söker du en rik och omfångsrik roman, ska du välja Jakob Ejersbos roman ”Liberty”. Den lyckas diskutera ett samhällsproblem utan att använda moraliska pekpinnar, och är dessutom en fin uppväxtskildring om svåra yttre omständigheter.

Världsdelen Afrika blir för den västerländske författaren gärna en tom kanvas att fylla med diverse fördomar. Åtminstone tycker den nigerianske författaren Chinua Achebe det, och han har tröttnat på det rutinmässiga hyllandet av Joseph Conrads Mörkrets hjärta, som han uppfattar som ett rasistiskt verk.

Danske författaren Jakob Ejersbo är i sin roman Liberty knappast lika mycket kolonialist som Conrad, även om hans bok har kallats en modern Mörkrets hjärta. Medan Conrad skrev om européernas plundring av belgiska Kongo, har Ejersbo i första hand 80-talets Tanzania i blickfånget, och är den avslutande delen i en trilogi om Afrika, översatt till svenska av Urban Andersson.

Dit kommer tonåringen Christian för att bo med sina föräldrar, där fadern ägnar sig åt biståndsprojekt. Snart visar det sig att här finns en hel nordisk koloni av olika familjer. Vartannat avsnitt i boken har Christian som huvudperson, och vartannat har den jämnårige tanzaniern Marcus. De gillar reggae, och smider planer att ha ett disko.

Dock kommer andra saker i vägen: andra människors cynism och brutalitet, svek och lögner, fiffel och båg. Det visar sig att Christians föräldrars äktenskap håller på att krascha, och ganska snart att de inte bryr sig om sin son. Åtminstone uppfattar Christian det så, och barnet har ensamrätt på sina egna känslor. Ejersbo förlitar sig helt på dessa tonårskänslor, och ger tonfallet en snarstucken puls, som passar ypperligt till de två figurerna.

Romanen utspelar sig under hela 80-talet, och är en sorglig uppgörelse med den falskhet som präglade den maskerade filantropin, där välgörenhet mest handlar om att i framställningen av sig själv som god kunna släppa fältet fritt för ohämmade dåligheter. Som läsare ligger du ett steg före karaktärerna, men det uppfattar jag inte som ett berättartekniskt problem. Tvärtom blir tonåringarna mer trovärdiga, där de vacklar mellan att vara naivt lättlurade och att försöka öva sig i att vara desillusionerade. Det är också lyckat att Ejersbo avstår från att göra dem till helylleskillar, utan båda äger mindre lovvärda egenskaper.

Christians strävan att anamma det afrikanska livssättet är rörande, men dömt att misslyckas, likväl som Marcus försök att sko sig finansiellt möts av ständiga besvikelser. Afrika ska kuvas, lyder det osentimentala underförstådda västerländska budskapet: kuvas strukturellt och individuellt. Korruptionen blir själva normen, och överhetens människosyn utvecklas mot det äckligare allt mer romanen fortskrider.

Afrika under 80-talet var ingen lätt värld för tonåringar, och Liberty är en stundtals hård roman, där rotlösheten driver människorna till excesser som inkluderar oskyddat sex och drogmissbruk, där döden inte är någon långväga gäst. Det är ett äventyr att läsa denna frenetiskt spännande roman, som har åtskilligt att säga om människans egentliga natur.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 17/4 2012.)