30 apr. 2012
Well Donne!
28 apr. 2012
Huliganer på och utanför planen
Här har det ältats den usla läktarkulturen, där man länge stött och blött frågan hur huliganismen ska bli ett mindre problem. Jag tror det är mindre huliganism i NHL, och det har säkert andra orsaker än enbart spelarnas och ledarnas beteende - det finns andra kanaler för våldsamma män i USA - men nog skulle det vara hedersamt om ledare och spelare till att börja med kunde sluta vara så infernaliskt dåliga förlorare. Det skulle åtminstone inför fansen avbryta den kultur där det är legitimt att hata.
Den vanligaste reaktionen när laget förlorar är att det var domaren som saboterade det egna lagets möjligheter att vinna matchen, ett resonemang som är särskilt korkat när laget förlorat med 0-1 eller liknande - alltså inte klarat av att göra något mål själva. Till exempel borde Brynäs ha lämnat tillbaka sina guldmedaljer i år, då deras vinst föregicks av osportsligt uppförande, med domargnäll och en massa filmningar i varje match - Skellefteå spelade mycket mer renhårigt. Brynäs må ha vunnit medaljerna, men de är ett skitlag, och de som håller på laget ska bara skämmas och tala tyst om hur det gick till.
För några år sedan var det några uppmärksammade fall med fotbollsdomare som blev måltavlor för publikens vansinniga ursinne, och några domare slutade helt döma fotboll efter att ha blivit hotade till livet och fått livsfarliga projektiler kastade mot sig. Det finns ett samband med hur ledare och spelare behandlar domarna, när de oupphörligt håller på att ifrågasätta domslut och skrika och peka mot domarna, i (miss)uppfattningen att det ger tuffhetskredd. Om det någon gång är befogat om att tala om att sopa framför sin egen dörr, så är det väl här. Först när lagen själva börjar uppföra sig med ett minimum av värdighet kan de börja diskutera hur huliganismen ska hejdas.
26 apr. 2012
A Big(ger) Bang
Laglös
Drömbokhandeln, Laurence Cossé
25 apr. 2012
Jag vill inte vara rädd (för mörkret), varför måste jag vara rädd (för mörkret)
24 apr. 2012
*
avvägningen att vänja sig av det är
att vara besviken på livet och låtsas att det är konstruktivt
Ett förtydligande och en chock
23 apr. 2012
Undantagen, Mats Kolmisoppi
21 apr. 2012
Ariel, Sylvia Plath
20 apr. 2012
Inunder, Ann-Marie Tung Hermelin
19 apr. 2012
Stål, Silvia Avallone
she just laughed and said,
'Oh you're so funny.'
I said 'yeah?
Well I can't see anyone else smiling in here.'”
18 apr. 2012
Stilla havet, Malin Nord
En av förra årets bästa debutanter var Veronica Malmgrens Gracie, som utspelade sig i USA. En tunn löftesrik roman. I år debuterar Malin Nord med Stilla havet, som också utspelar sig i USA. Alltså håller USA på att bli det nya Paris för debuterande svenska författare – trodde jag, tills jag ser att Ida Pyk i maj debuterar med romanen Paris, chérie, liksom för att återställa ordningen.
Till sin yttre form påminner Nords bok om Modernista-böckerna – en ung kvinna som skriver tunt på glesa sidor, introvert och sorgesamt, på en prosa som i brist på annat brukar kallas ”lyrisk”. En av litteraturens ”skönandar”, som mer bastanta deckarförfattare brukar kalla dem.
Ja, och inte bara titeln får mig att tänka på Marguerite Duras: även här dricks det – sangria och vodka mest – och även här är det begäret och längtan som står i fokus för berättandet. Och så det massiva havet som fonden, det ödsliga havet som människan kan pröva sin litenhet inför.
Nords grej är att hon har skrivit en destruktiv historia, om en namnlös kvinna som är inne i en kärleksrelation med en annan kvinna, en Jean, och hon gör inget annat än dricker och skriver: ”Jag skriver i ett försök att förstöra det som verkar vara så oförstörbart i mig; det är som om jag kan göra vad som helst mot mig själv utan att gå sönder. Jag skriver för att göra plats för något annat som jag ännu inte vet vad det är.”
Nä, och som läsare delar du förvirringen. Hon dricker, synbart inte för att glömma eller för att bedöva en sorg – utan för att skärpa intrycken, för att göra världen mer begriplig. Nord är bra på att skildra den där intensiva känslan, där det påtagliga och konkreta liksom hålls på halster av något ännu starkare. Hennes protagonist härjas av en längtan efter något mer, något mer definitivt. Och berusningen blir där inte ett skydd, utan något som gör henne mer mottaglig för den framrusande världen och dess intryck. Det handlar också mycket om risken att förlora, men också att våga.
Där i de långa bilresorna blir också Stilla havet en suggestiv roman som lever gott på sina antydningar, och känns som en ungefär lika stark debut som Gracie var – också en roman som i mycket handlade om bilresor. Det är också en roman som inte så mycket imiterar det filmiska berättandet för att bli visuell, utan snarare vet att utnyttja litteraturens fördel – som när Jeans rygg luktar sömn och klementin, en liknelse som filmen aldrig kan överträffa. I sitt sätt att skildra känslor påminner det mer än om film om en sångtext, i sin iver och i sitt känsloutspel.
Elden och döttrarna, Lars Gustafsson
Det finns mycket hos den mångförslagne Lars Gustafsson som jag antingen inte förstår eller bara tycker att han har fel. Men det förhindrar inte att jag ändå gärna läser honom, och speciellt hans dikter. För två år sedan gav han ut Om begagnandet av elden, och nu har han på Atlantis gett ut en ny bok, Elden och döttrarna.
Men då är det för mycket sagt att säga att det är en ny bok. Snarare är det en uppvärmd eld som fått sällskap av en hare – inledningsdikten – och ytterligare några nyskrivna dikter. Resten är faktiskt en repris av hans förra bok, utan att det riktigt framgår av hur den nya boken presenteras på omslaget, som bara nämner den föregående bokens ”fruktbara men ännu inte avslutade sammanhang”. Här antyds att det handlar om ”valda och nya dikter”, men något representativt urval är det knappast frågan om.
Om det ofta blir klarare och konkretare hos många äldre författare – eller det gäller nog konstnärer överhuvudtaget, tänk bara på äldre bildkonstnärers mindre expressiva alster – finns hos Lars Gustafsson ingen tillstymmelse till någon försonande mildhet.
Dikten om haren utmynnar i en surmulen betraktelse över reklamspråkets imbecilla påstående om naturens godhet. Den som någon gång sett de rov utföras av naturens varelser är nog benägna att instämma i Gustafssons ifrågasättande. Ska det stå något på margarinpaketen är det inte ”Naturen är god”, och inte heller ”Naturen är ond”, utan ”Naturen är djävligt likgiltig”.
I dikterna finns åtskilliga ledtrådar till Gustafssons poetiska värld. Klockan visar fel, påminnelser om att känna sig snuvad på konfekten. I många dikter handlar det om läsning: böcker som läser sig själva, läsare som läser (också sig själva, i lika hög utsträckning som de läser böcker), och så vidare. Och tiden, som dateras i dikternas ständiga återkommande till månaderna.
Han utgår gärna från banaliteter, allra helst ett djur – eller en kvarglömd julgran, och låter det sällsamma sällskapa med det vardagliga. I dikten om julgranen låter han ett oväntat fynd alstra kraft från den till synes obetydliga detaljen.
Att läsa innebär alltid i viss mån att du ska bli författaren. I fallet Lars Gustafsson handlar det om att du blir lite finurligare än du är annars. Här handlar det som så ofta annars om filosofin, om ödmjukheten som bara kan erhållas av den som verkligen har fattat vad vishet är – att gå bortom vetskapen, att se kunskapen som mer ett medel än ett mål. Förnuftet kräver sin gnutta skepsis för att bli hållbar i längden.
I några av dikterna finns också en ödmjukhet i att skildra kärleken som en vaksamhet, att det är något som existerar i beredskap inför de hotfulla krafterna. Likaså en dikt som återkallar något av styrkan i Rilkes underbara tanke om att vara närvarande i andra(s) drömmar, i Gustafssons dikt ”Genom spegeln”:
Käraste
sovande så långt ifrån varandra
delar vi ändå natten
Och vi drömmer varandra
Om jag vaknade nu
skulle jag inte finnas.
Jag drömmer dig
som drömmer mig.
Om jag väcker dig
kommer jag att försvinna.
Gustafsson kan förefalla vara en fryntlig farbror – en roll han är bra på att spela – men han är inte någon ofarlig författare, som sysslar med trevligheter. Mindre lyckat är några krampaktiga försök att vara medvetet rolig: den typen av humor fungerar kanske bättre i andra sammanhang. Som helhet är det här, trots det tveksamma i repriseringen, ännu en stark diktsamling.
17 apr. 2012
Osmakligt är bara förnamnet
Man behöver inte vara så blåögd att man med ett ängsligt gapflabb deltar i allt, bara för att det kan uppfattas som dåligt för opinionssiffrorna att avstå. Vi västerlänningar har i århundraden förtryckt och plundrat och avrättat människor av annan hudfärg - med Joseph Conrads ord i "Heart of Darkness": "The conquest of the earth, which mostly means the taking it away from those who have a different complexion or slightly flatter nose than ourselves, is not a pretty thing when you look into it too much."
Jag skulle rekommendera en mycket mer ödmjuk och värdig hållning när man som ämbetsperson hanterar detta ämne. Oavsett om tårtan anses symbolisera könsstympning eller inte måste man som kulturell människa förstå symbolvärdet i vårt utnyttjande av andras kroppar, att det verkligen inte är något att skratta åt.
Liberty, Jakob Ejersbo
Söker du en rik och omfångsrik roman, ska du välja Jakob Ejersbos roman ”Liberty”. Den lyckas diskutera ett samhällsproblem utan att använda moraliska pekpinnar, och är dessutom en fin uppväxtskildring om svåra yttre omständigheter.
Världsdelen Afrika blir för den västerländske författaren gärna en tom kanvas att fylla med diverse fördomar. Åtminstone tycker den nigerianske författaren Chinua Achebe det, och han har tröttnat på det rutinmässiga hyllandet av Joseph Conrads Mörkrets hjärta, som han uppfattar som ett rasistiskt verk.
Danske författaren Jakob Ejersbo är i sin roman Liberty knappast lika mycket kolonialist som Conrad, även om hans bok har kallats en modern Mörkrets hjärta. Medan Conrad skrev om européernas plundring av belgiska Kongo, har Ejersbo i första hand 80-talets Tanzania i blickfånget, och är den avslutande delen i en trilogi om Afrika, översatt till svenska av Urban Andersson.
Dit kommer tonåringen Christian för att bo med sina föräldrar, där fadern ägnar sig åt biståndsprojekt. Snart visar det sig att här finns en hel nordisk koloni av olika familjer. Vartannat avsnitt i boken har Christian som huvudperson, och vartannat har den jämnårige tanzaniern Marcus. De gillar reggae, och smider planer att ha ett disko.
Dock kommer andra saker i vägen: andra människors cynism och brutalitet, svek och lögner, fiffel och båg. Det visar sig att Christians föräldrars äktenskap håller på att krascha, och ganska snart att de inte bryr sig om sin son. Åtminstone uppfattar Christian det så, och barnet har ensamrätt på sina egna känslor. Ejersbo förlitar sig helt på dessa tonårskänslor, och ger tonfallet en snarstucken puls, som passar ypperligt till de två figurerna.
Romanen utspelar sig under hela 80-talet, och är en sorglig uppgörelse med den falskhet som präglade den maskerade filantropin, där välgörenhet mest handlar om att i framställningen av sig själv som god kunna släppa fältet fritt för ohämmade dåligheter. Som läsare ligger du ett steg före karaktärerna, men det uppfattar jag inte som ett berättartekniskt problem. Tvärtom blir tonåringarna mer trovärdiga, där de vacklar mellan att vara naivt lättlurade och att försöka öva sig i att vara desillusionerade. Det är också lyckat att Ejersbo avstår från att göra dem till helylleskillar, utan båda äger mindre lovvärda egenskaper.
Christians strävan att anamma det afrikanska livssättet är rörande, men dömt att misslyckas, likväl som Marcus försök att sko sig finansiellt möts av ständiga besvikelser. Afrika ska kuvas, lyder det osentimentala underförstådda västerländska budskapet: kuvas strukturellt och individuellt. Korruptionen blir själva normen, och överhetens människosyn utvecklas mot det äckligare allt mer romanen fortskrider.
Afrika under 80-talet var ingen lätt värld för tonåringar, och Liberty är en stundtals hård roman, där rotlösheten driver människorna till excesser som inkluderar oskyddat sex och drogmissbruk, där döden inte är någon långväga gäst. Det är ett äventyr att läsa denna frenetiskt spännande roman, som har åtskilligt att säga om människans egentliga natur.
(Också publicerad i Jönköpings-Posten 17/4 2012.)