En modern familj, Helga Flatland, översättning Urban Andersson, Polaris

Familjen är måltavla för norska författaren Helga Flatlands satiriska roman En modern familj. Ett äldre par i den övre medelklassen firar mannens 70-årsdag. Oron och nervositeten är påtaglig för alla inblandade, även om de tre barnen anstränger sig för att agera belevat. Något stort ska avslöjas: en skilsmässa, som resulterar i att barnen bryter ihop. Borde inte dessa vuxna döttrar vara bättre rustade för sina gamla föräldrars skilsmässa? 

Det är de båda döttrarna som för ordet. Den ena, Liv, är missnöjd i sitt äktenskap, och på väg in i en depression. Den andra, Ellen, försöker få barn med sin man, utan att lyckas. Sonen, Håkon, tar det lugnare: han är motståndare mot kärnfamiljen, vilket han lägger ut texten om i det långa slutkapitlet, genom att docera om Sartre och Beauvoir. Tyvärr har Flatland skrivit en sval, distanserad och ointressant roman med irriterande karaktärer som ständigt går runt och analyserar sin lyxångest utifrån psykologins slitnaste klichéer. Satiren är för enkelspårig och förutsägbar, och hon är förstås inte den första som försöker skjuta familjebildningen i sank. Om hon ändå hade förmåga att uttrycka något nyskapande i sin kritik, men hennes roman är ineffektiv och passé.     

(Också publicerad i Vi 4/18)

Orkidébarn, Eva-Stina Byggmästar, Wahlström & Widstrand

På ett märkligt sätt går den österrikiske Thomas Bernhards pessimism så långt in i eländet att det slår ut i sin motsats, så att han hamnar på andra sidan som en ljus och gladlynt författare. Likaledes fast tvärtom för finlandssvenska feelgood-poeten Eva-Stina Byggmästar, vars optimism går så långt in i idyllen att den också når sin motsats – ett mörker, ett hotande förfall …

Med sin nya bok Orkidébarn varierar Byggmästar sin ljusa poetik, där hon bandagerar, plåstrar om och bäddar in själva dikten: ”de lindblomsdoftande diktbandagen / och lyrikplåstren, lindade kring det tunnhudade / och kristallglassköra livet”. Skörheten är hela tiden närvarande, liksom dockhus, katter, växtlighet, och en rymdresa som kanske ska illustrera längtan bort från den kvävande trevligheten.

Byggmästar blir nästan lite för självmedveten här, och kunde kanske dels ha sållat bland de många utropstecknen, och dels ha varit något mindre övertydlig i sina anspråk på det mysiga livet. Å andra sidan är det trevligt att bli omplåstrad av dessa söta dikter.   

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 30/3 2018)

Hängiven, Patti Smith, översättning Peter Samuelsson, Brombergs

Patti Smith fick ett sent genombrott i Sverige. Först under 2000-talet skulle det bredare folklagret få upp öronen för henne, höll jag på att säga, men det är väl snarare så att de fick upp ögonen för henne – tack vare de böcker hon skulle skriva under senare år, som Just Kids och M Train, och en del översatta diktsamlingar. Medan de skivor hon har gjort på senare år har blivit allt tröttare och förutsägbara.

Nu utkommer på svenska den lilla boken Hängiven, som tar vi efter den senaste M Train, och även här handlar det till viss del om kafferitualer. Själva premissen här verkar vara en vilja att reda ut frågan varför vi skriver (boken tillkom i Yale Universitys serie ”Why I Write”). För att komma fram till något slags svar åker hon till Frankrike, vilket leder till skriften ”Hängiven” (mer om den strax), omgiven av två kortare essäer som till viss del berör just skrivandet.

Den som tycker att Smith hittills inte gått tillräckligt långt i sin konstnärsfetischism har mycket att hämta i den inledande texten ”Tankens väg”, där hon i första hand koncentrerar sig på Simone Weil. Redan i första meningen nämner hon musan … Ja, men det blir både ansträngt och avslappnat, både pretentiöst och avväpnande.

Hon åker till Frankrike för att tala om skrivandet. Hon refererar till vad hon ser (filmtrailers?), vad hon läser, en del om musik, en del fotvandring, en del om kaffe … Ett typ av flöde som har blivit vardagsmat i senare års sociala media – att Smith häromveckan startade ett instagramkonto förvånar föga (ett av de första fotona är typiskt nog på Borges skrivbord från nationalbiblioteket i Buenos Aires). En del dikter läggs till som appendix, men det är ganska dåliga dikter, om man jämför med de egentliga diktsamlingar hon har gett ut

Tillvaron liknar en svartvit film. Smith ger ett intryck att vara disträ när hon återger vad som försiggår. Hon vallfärdar till adresser som har någon koppling till någon konstnär, en typ av syssla jag alltid har tyckt varit helt befängd. Jag minns att jag i min ungdom åkte till London och nosade fram Poland Street för att hitta en adress där Shelley hade bott, men det enda av intresse jag hittade på den gatan var affären Shelly’s Shoes.  

Smith blir ibland onödigt sentimental. När hon letar efter Simone Weils grav i Ashford utanför London på en gigantisk kyrkogård misströstar hon tills hon ber sin döde bror Todd (vars dotter råkar heta Simone) att visa vägen dit, och givetvis tar han henne i handen och leder henne dit. Gulligt, eller bara outhärdligt sentimentalt.

Till det som gjorde framför allt Just Kids bra var att hon avstod från nostalgi. Porträttet av Robert Mapplethorpe var klanderfritt inte bara litterärt, utan också emotionellt. Halva den här boken består alltså av den märkliga texten ”Hängiven” – märklig bland annat därför att jag misstänker att en mindre känd författare än Patti Smith knappast kunde ha fått ge ut den.

En sextonårig rysk konståkerska, Eugenia, har en kärleksrelation med en äldre man, och förlorar sin ”oskuld”. Texten är en märklig hybrid mellan romanutkast, novell och saga. I den inledande texten skriver Smith om konståkning och om Estland, och ger någon form av resonansbotten åt denna minst sagt obetydliga text. Den är fyrkantigt berättad, och med förlov sagt, väldigt amatörmässigt utformad.

Det är väldigt tråkigt, inte minst med tanke på att Patti Smith som sångerska ibland är så oerhört mycket bättre än just denna bok. Det är också tråkigt att detta inte kommer att hindra att många kommer att läsa hennes bok, med tanke på hur populär hon har blivit på senare år. Det finns ju så oändligt många andra böcker som är mycket bättre, som inte alls når lika många läsare, bara för att de inte är Patti Smith.

Synet af lys, Pia Tafdrup, Gyldendal

Jo, men det är väl självklart att Pia Tafdrup skulle välja just ljuset när hon i sin kvintett böcker om de fem sinnena når fram till synen. Självklart, eftersom hon är, även i sina sorgsna stunder, ljusets och optimismens poet. Synet af lys heter denna, som alltså kompletterar de hittills utgivna Smagen af stål (2014) och Lugten af sne (2016).   

Det är alltså ljusets dikter, alltifrån det första ljusintrycket vid födseln som samlingens första dikt illustrerar till sista diktens möte med dödens klichéartade ljus (anropat av alla från Goethe till Astrid Lindgren). Man frågar sig fortfarande varför barnet skriker det första hen gör: inte så konstigt när det föds in i ett så kalt, sterilt och skarpt ljus.

Ljuset är alltså både det första och det sista vi möter. Även Dylan Thomas har ju apostroferat ljuset i sin bästa dikt, ”Do Not Go Gentle Into That Good Night”, med raden ”Rage, rage against the dying of the light”. Något av samma rytmkänsla visar Tafdrup påfallande ofta i sina dikter, och det är fullt möjligt att läsa den här dikten både enskilt och som en given fortsättning på de tidigare – inte bara de två föregående i böckerna om sinnena, utan generellt genom hela hennes karriär som poet. Alltså, som en provkarta över hennes poesi: med resedikter, sensuella kärleksdikter, ekfraser, barndomsminnen, vardagsskildringar …    

Den vana Tafdrupläsaren behöver alltså inte känna sig vilse, för vare sig stilistiskt eller tematiskt avviker hon från sin tidigare bana. Kärleksdikterna kan vara helt lysande, som i den raka ”Begæret fødes nat efter nat”: ”helst i et rum, hvor intet kan skelnes, / helst derinde, hvor ordene er blevet væk, / helst med bevidstheden koblet fra, / helst især i vores indre rum, / ét med vores skjulte væsen”. Hennes osvikliga metod att nyttja kommatecknet som en pulsmarkör i kärleksdikterna, innan punkten oundvikligt sätter stopp, är ju en etablerad Tafdrup-trop, och den pulsen markeras tydligt och sinnligt i den här samlingens kärleksdikter.

Här uppmanar hon oss också att vända blicken bort från jorden, i mindre utsträckning koncentrera oss på stjärnorna och hellre upptäcka vad som finns här på Jorden. Vår värld förtjänar det, säger hon implicit, innan det är för sent. Underförstått finns också uppfattningen att vår värld verkligen håller på att slockna, att det redan börjar finnas allt mindre av värde att se. Liksom vi tar vår värld för given tar vi ju synen för given, kanske i högre grad än något annat sinne.

Och Tafdrup skriver fortsatt om allvarliga ämnen, och den privata sorg som tidigare sipprat fram i bland annat sorgedikten över fadern (Tarkovskijs hästar), och modern i de tidigare sinnesböckerna, får ibland träda tillbaka inför en större och mer allmän sorg, gestaltad i antydningar om senare års terroristattacker, i allt mer utåtblickande politiska dikter. Fast hon skriver mer om terror än om terrorism, det vill säga mer om den förlamande rädslan som blir resultatet av attackerna. Hon vill helt enkelt behålla sin integritet i en tillvaro där identitet blivit ett allt mer flytande begrepp, där vårt inre bevakas i allt högre utsträckning.

Det är ändå optimismen och hoppet som fortsätter utgöra det dominerande intrycket – helt klart låter hon sorgen inte svälla över i negativism och hopplöshet. Men är det verkligen ett beslut? Kan man, så att säga, välja bort misströstan?

Det är mycket eld när Tafdrup gör synen till huvudsaklig arbetsmetod den här gången. Elden löper genom dikterna, sätter dem i brand (på ett positivt sätt). Hon använder sig av en cirkulär poetik, där fraser och motiv återklingar från tidigare böcker, och skapar förbindelser. Det här är förstås inte mer märkligt än att också filmregissörer, romanförfattare, musiker gör liknande saker i sina verk, anspelar på tidigare prestationer. Det sker i lekfullhetens anda, i en balans mellan precision och spontanitet, mellan det planerade och det slumpmässiga. När hon är som allra bäst skriver hon dikter som sätter sin egen existens på spel, som utmanar den egna praktiken.

Vad Tafdrup gör är att fortsätta bearbeta sitt poetiska Universum, där en av uppgifterna består i att återskapa det förflutna. Minnets poesi är svår att gjuta liv i – ”Beware of the view back”, som redan Lord Byron varnade, livrädd för den typ av sentimentalitet och nostalgi som vidlåder nästan all barndomsskildring. Tafdrup fortsätter se på sin barndom med den typ av förundran som nästan gör henne immun mot just sentimentalitet. Då kan hon också undvika en annan sentimentalitetsfälla, när hon smärtsamt vackert skriver om sin då tioårige son, och återskapar ett ljusomstrålat huvud som får honom att anta Jesus gestalt.

Tyvärr är det kanske ändå lite för många dikter, då det finns några som inte riktigt når fram till den nerv man kan ana att hon är ute efter. En dikt om Ikaros lyfter inte, skulle man kunna säga. En dikt med ”Carpe diem” som titel blir kanske oundvikligt banal. I en serie ekfraser vänder hon sig till fem kanoniserade målningar, och man kan tycka att hon kunde ha valt något mer originella konstnärer än Pablo Picasso, Frida Kahlo, Gerhard Richter, etc.  

På svenska finns utöver en tidig samlingsvolym i översättning fem av de totalt arton diktsamlingarna som denna produktiva författare gett ut sedan debuten 1981. Jag är tveksam till att sinnes-kvintetten någonsin kommer på svenska – inte för att det rör sig om svagare böcker än ett par av de andra som översatts i sin helhet, utan bara för att det rör sig om så mycket poesi. Totalt kommer det att bli fem böcker på vardera en bra bit över 100 sidor. Det rör sig ändå om en relativt liten del ur hennes totala produktion, som ju också omfattar två romaner, två dramer, samt en poetik.

Att det är synd kan illustreras av en av den här samlingens många fina dikter. Med arton samlingar bakom sig har Pia Tafdrup förstås många stora och oförglömliga dikter bakom sig, men det är också uppenbart att hon fortsätter skriva väsentlig och relevant dikt, som faktiskt kan mäta sig med hennes allra yppersta dikter från 80-talet, som ”Gift siver” från den makalösa boken Hvid feber. ”Dit blik møder mit” kan förstås läsas som en rak kärleksdikt, men för att förstå vem föremålet är krävs att den sätts in i sin kontext:

En jæger uden synssans er ingen jæger,

dit blik spejder omkring,

møder mit, sår lys.

Solen buldrer i brystet,

det er ikke et genskær sendt

i den virtuelle verden.

Det, du har set i dag, findes i dine øjne,

brænder gennem mig,

en ring af ild omkring dine pupiller.

Min tanke, første gang jeg så dig, var:

de mennesker, der ses af dig,

må være lykkelige.

Hver gang jeg ses af dine øjne,

ser jeg nyt vokse frem, overraskes over,

at det kendte igen åbner for noget ukendt.

I dine pupiller ser jeg natten,

de vider sig ud af lyst,

dine øjne holder mine fast.

I dit blik il dog drøm, skønt døden

lyser på os so skinnet fra de yderste stjerner,

dit blik varmer mig, varmer hele kroppen.

Jeg lyser, når du ser mig, siger du,

når dit blik fanger mit,

er mere end synssansen på spil.

Produkt af solen er du, ild er du,

rejs gennem mit liv, rejs gennem mig,

jeg fanger lysstråler, fanger solen.  

Solar, Theis Ørntoft, Gyldendal

Efter att under några år ha läst en försvarlig mängd dansk samtidspoesi står det klart att det gör mig dåligt skickad att sätta in deras verk i en inomspråklig kontext, då jag saknar referensramar. Därför befarar jag att mina texter om de danska poeterna kryllar av referenser till svenska poeter, som jag är mer inläst på. Och det är ju pinsamt.

Vad ska jag då säga om den danska prosan, som jag är ännu sämre inläst på? Det är tydligt att Theis Ørntoft med sin romandebut Solar skriver in sig i en tradition, nämligen generationsroman. Det är endast med stor ansträngning jag undviker att därmed nämna de svenska motsvarigheterna Lundell, Hagman, Koli, Ståhl …

Befriande nog tycks det mig att Ørntoft också ger blanka fan i sina danska föregångare, något som inte förvånar den som sedan tidigare är bekant med hans poesi, som i den kaxigt självständiga Dikter 2014. Det är lätt att läsa den här romanen som en vidareutveckling av stil och tematik från den diktsamlingen, att det även här rör sig om ett jag som släntrar fram i tillvaron, en ung man som heter Theis, som bekämpar tristessen med de för genren beprövade knepen sex, droger, fester, resor … Men också en del kanske mer oväntade inslag, som en fotbollsmatch, och en del krocket spelas också – allt skildrat lika minutiöst i en protokollartad stil som är högst underhållande.

Tomhetskänslan härskar starkt hos Theis: ”Der var noget bundløst og tomt over min tilstand”, skriver han redan på första sidan. Han är den registrerande flanören, som ju också känns igen från ett otal romaner. Inledningsvis beskriver han den personliga ledan, och irritationen kring de unga eleverna han undervisar på Testrups Højskoles skrivarlinje – de bortskämda glinen som inte ens klarar av att dricka sig fulla och orka släpa sig till morgondagens föreläsningar. De är så förbannat tråkiga, dessa spolingar, konstaterar han. De löper inte amok – eller, jo, fast när de gör det sker det på det danska, städade sättet.

Därpå följer Theis nedstigning i – ja, amok är väl att säga för mycket. Han onanerar till filmer med Kelsi Monroe, spelar GTA, tittar på tennismatcher på tv, dricker öl och tar kokain, börjar träna på gym och råkar hamna i ett förhållande med den skitsnygga Nadja, och de har sex, ibland över flera sidor, skildrade på ett sätt som ligger närmare renodlad pornografi än den cringeworthy prosa som brukar belönas med Bad Sex Award i England. Sedan hamnar han ute i Europa, och både närmar sig och löper över amok-tillståndet tillsammans med den nyfunna vännen Diago.

Romanen rör sig i kronologin över tre delar, över tre tillstånd. I första delen handlar det om huvudpersonens misslyckande att ta sig in i världen, i den andra delen lyckas han så gestalta vardagligt liv tillsammans med Nadja (tills han blir påkommen onanerande i städskåpet), och i tredje delen tar han sig ut ur världen, in i det där som han spanat efter men som kanske inte är lika njutningsfullt som han trott.

Theis är en registrerande människa, och berättelsen löper som ett flöde. I stället för ett narrativ blir det en jagberättares osorterade och ofokuserade flöde, och konstigt nog blir det bättre som roman betraktad än det kan låta. Helt enkelt därför att Ørntoft är så odistanserad, att han vågar krypa in i skinnet på sin berättare, som alltså heter Theis, men det blir aldrig besvärande med denna lek med autofiktionen. För Theis är ju mannen utan egenskaper, en helt anonymiserad gestalt.

Genom hela romanen lyser en ond sol, en allt mer klibbig obehaglig värmande het-hätsk sol. De kosmiska undertonerna från diktsamlingen ges här fritt spelrum. Theis utför ontologiska undersökningar med nonchalans, och skriver med en lyrisk sensibilitet, även den utförd med en nonchalans som är uppfriskande och välgörande:

                      Mennesket har intet sprog for det der foregår.

                      Mit liv indgår i denne uoverskuelighed.

                      Det private er ikke politisk.

                      Det private er planetarisk.

Han är avskärmad, men vill försöka se sammanhangen, vill nå fram till vad som förankrar honom i existensen. Det sorgliga, visar Ørntoft, är ju att den moderna människan är avskuren från det som omger  oss. I en rolig kedja av exempel visas hur obefintlig vår praktiska kunskap är – att allt som vi sysslar med har blivit abstraktioner, och sorry men här kommer ytterligare en av dessa egocentriska referenser, men jag tänker på Sara Danius essä Husmoderns död, hur vi inte längre kan stycka ett djur (det är också ett av Ørntofts exempel).

Den här bristen på praktisk kunskap leder till att vi också har tappat respekten för det som omger oss, och där finns också naturkunskapen. Klart som fan att vi inte bryr oss om planeten när vi inte har kunskap om hur den påverkas av hur vi förhåller oss till den. Sorry, biologer, jag vet att ni vet, men ni måste göra ett bättre jobb.

I Ørntofts roman, som inte är en roman lika mycket som en lyrisk monolog, förekommer samtiden som en kuliss. Det är 2016, det är 2017, samtidsmarkörerna är flitiga men blinkar svagt, pockar inte ens på någons uppmärksamhet. Allt bara sker, ingen bryr sig. Det är en prosa som kunde ha skrivits av Bret Easton Ellis 1985, och det må låta som negativ kritik, men det är högsta beröm. För hur mycket Ellis än kritiserades då, i synnerhet av de svenska kritikerna som tävlade i att såga hans böcker, har vår tid nu kommit ikapp hans skildring av det postkapitalistiska samhället som rovdjursaktigt egoistiskt och hedonistiskt.

Ørntoft låter sin berättare Theis vandra omkring i resterna av den värld som vi själva har slagit i spillror. Det är en roman som utmanar både formmässigt och innehållsmässigt, och liknar på ett plan inget annat i den genre som går under namnet generationsroman. I synnerhet när Theis lämnar landet och så att säga även lämnar jaget bakom sig i fullständig jagupplösning, något som kan sägas speglas i att Ørntoft samtidigt lämnar mimesis och går in i ett absurt läge som både roar och oroar.

Oberättat, W.G. Sebald, översättning Fedja Wierød Borcak och Vasilis Papageorgiou, Chromata

Vana läsare av den tyske författaren W.G. Sebalds prosaböcker lär känna igen motiven i de 33 korta dikterna som utgör samlingen Oberättat. Det är minnet, vandringen, resan, dödsnärvaron, arkiveringen, och autentiska personer som gör små framträdanden. Det är texter präglade av både sorgsenhet och uppsluppenhet. Så här koncis kan en dikt se ut i sin helhet: ”Mitt i sömnen / kom en polsk / mekaniker & för tusen daler / gjorde han i ordning åt mig / ett nytt perfekt / fungerande huvud”.

Till varje dikt har konstnären Jan Peter Tripp målat fotorealistiska ögon, från både människor och en hund, som ledsagar och på sätt och vis spänner blicken i läsaren. Det kan te sig lite olustigt, något som förstärker den ensamhet som läsningen oundvikligt blir. Men också lämpligt, då Sebald har blicken som utgångspunkt i sitt skrivande, både i sina längre böcker och i denna miniatyrversion. Tyvärr lämnade denna fascinerande författare jordelivet i förtid 2001, men hans böcker kommer att överleva oss alla. 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 23/3 2018)

Poesiåret 2017. Litteraturkritisk kalender, [red] Magnus William-Olsson, Örnen och Kråkan

Om du inte känner till Örnen och Kråkan är det synd om dig. När jag skrivit den raden inser jag, med skammens rodnad, att det är en sensationslysten inledning, inte värdig att passera den stränga redaktören för just sajten Örnen och Kråkan, som sedan mars 2017 varje vecka publicerar en recension av en nyutgiven diktsamling. För det är själva poängen här, att det är kvalificerat skrivna recensioner, som genomgått lika kvalificerat redaktionellt arbete. Resultatet kan läsas varje vecka, eller i den bok som nu utkommer, Poesiåret 2017.

Det är länge sedan en lika ambitiös summering presenterats för svenska poesiläsare. I ett mer kortfattat forum (Aftonbladet) gick den danske kritikernestorn Poul Borum i början av 90-talet igenom samtliga svenska diktsamlingar. Han gjorde mer än gärna slarvsylta av de flesta. Här i denna sensationella nya bok om 2017 finns alltså inalles 23 långa recensioner, ofta skrivna av några av de bästa kritikerna, som Rebecka Kärde, Tatjana Brandt, och Magnus William-Olsson, som också är bokens redaktör. Alexandra Borg har bidragit med en essä om poesiåret 2017.  

Enligt förordet har 88 böcker nämnts under året, antingen i recensionerna eller i de podcasts som också sänts, och det ska sättas i relation till de 409 diktböcker som getts ut under året, enligt Libris. Det är, hur man än ser på saken, svindlande summor.

Utrymmet i dessa internet-recensioner ger kritikerna tillfälle att göra nyanserade jämförelser och exemplifiera ur böckerna på helt andra villkor än i dagstidningsrecensionerna. Här finns den fördjupning som ofta åberopas vara saknad i våra dagar. Och det var väl det jag egentligen menade med att påstå att det är synd om dig om du inte känner till Örnen och Kråkan.

Här gör kritikerna initierade och noggranna läsningar av böckerna. I sin iver att nyansera sina värderingar riskerar de ibland att bli lite för utslätande och förstående, och därför dominerar ju de positiva omdömena – inte så märkligt, då man antagligen väljer ut just de böcker som förefaller vara av störst intresse. Å andra sidan: sågningar av nyutgiven poesi är generellt sällsynt i dagspressen också.

Men man behöver ju inte alltid hålla med. En av poängerna med Borums gamla genomgångar var att han hade fel minst lika ofta som han hade rätt, och det polemiska är – eller borde vara – ett av kritikens grundtillstånd. Konsensus är farlig, och jag önskar mer debatt: den här boken är i sig ett debattinlägg, eller borde vara det … Förhoppningsvis blir den föremål för mer än korta notiser på de ställen där poesi diskuteras.

Att läsa recensioner av böcker jag läst för ett tag sedan är också spännande, för det har hänt saker med den egna läsningen under tiden. Som sagt: man behöver inte hålla med om allt, men att göra en omläsning av de här recensionerna nu visar att jag inser att jag kan behöva gå i polemik med mig själv, börja debattera med min egen läsning.

Boken visar också olika kritikertemperament, att de tar sig an böckerna på unika sätt. Även om redaktionen är sträng (inbillar jag mig, varför gör jag det?) känns det också som att kritikerna tillåts ta ut svängarna, bevara sin särart. Ett friare förhållningssätt tillåter dem också – de flesta skriver ju också dagstidningskritik – att befria sig från det schematiska, att röra sig mot ett friare förhållningssätt. Också det är ett ställningstagande, något som kunde fungera som ett föredöme. Så kan till exempel Lyra Koli skriva om Gunnar D Hansson, utan att det handlar särskilt mycket om Gunnar D Hansson, utan att man blir irriterad på det …

Då blir denna bok en provkarta över olika teoretiska principer, med flera olika kritiska metoder som sätts i praktik. Nej, det är långt ifrån en teoretisk kritik som bedrivs, utan texterna är tillgängliga, läsaranpassade. Det är kritik som alla kan läsa. Någon gång blir mumlet internt, men oftast övergår det i tillgänglig dialog. Tolkningarna tillåts bli kreativa, fantasifulla, spännande – sådant man annars inte är bortskämd med när man läser kritik. Recensionerna byts ut mot resonemang.

Boken vill vara en antologi för framtida arkeologer, och det är förståeligt att det skulle bli en bok av det flyktiga väsen som internet ändå förblir, om än det ter sig lite paradoxalt. Då ska framtiden nog ändå få stora ögon om de hittar fram till denna artefakt, och ställer den i relation till debatten om kritikens kris.

Jag instämmer gärna i de slutsatser Magnus William-Olsson gör, både i sitt korta förord dr han menar att poesirecensioner ofta resulterar i dynamiska och inspirerande texter, och i sitt långa efterord där han med suverän överblick diskuterar de böcker som inte hann recenseras. Bokens allra sista ord gör mig också hoppfull, när han summerar:  ”Kanske ser vi början på slutet på den destruktiva era då alla ville skriva, men ingen ville läsa poesi.” 

Transparens: i boken nämns bernur, i likhet med en del andra kritikerentiteter. Det har inte hindrat mig från att skriva om boken. 

Att snara en fågel, Ingela Strandberg, Norstedts

Jag har skrivit om Ingela Strandbergs diktsamling Att snara en fågel (Expressen 14/3 2018). 

Den fågel som titeln omnämner är en metafor för barndomen. Vi är alla fåglar, som hotas att snaras – att snärjas av plikter, konventioner och samhällets krav på anpassning. Det finns ett rebelliskt motstånd här som ges ytterst vackra uttryck, i dikter som sitt korta format till trots öppnar mot storslagna vyer. 

Ma, Ida Börjel, Bonniers (a second visit)

Jag har skrivit om Ida Börjels Ma på Versopolis. Hela artikeln kan läsas här: 

It is also a poem that conducts the void that occurs when the world goes awry. Here are references to the 20th century disasters, which are added in parallel with the challenges of the 21st century, in the form of terrorist deeds and refugees – when the poem reaches the letter “L”, we end up in Lampedusa. It is a poem that can be said to prosecute Europe. There are also poems that reveal the hypocrisy in Swedish arms exports. It also manifests itself in a profound criticism of the neutral Sweden's flatness against the Nazis during World War II. Here Börjel's assignment is twofold: she is scraping the old wounds, and she also puts a bandage on them. She brings solace - but does not forget or forgive anything. She calls for action, and gives her book incentives to a new approach to the world.

Jag recenserade boken när den kom ut på svenska (10/1 2014). Sedan nominerade vi den till Augustpriset. Nu fyra år senare tycker jag nog det är 10-talets bästa diktsamling på svenska.

Till dikten, Malte Persson, Bonniers

På 50-talet tröttnade Werner Aspenström på alla generationskamraters dikter med högstämt innehåll, gestaltat i synnerhet av att alla skrev var sin Ikaros-dikt. Aspenström kontrade fräckt, jag menar käckt, med sin ikariska reträtt: ”Efter att ha läst 73 (förträffliga) dikter om Ikaros / önskar jag lägga ett ord för hans lantlige kusin, / gossen Gråsten, kvarlämnad på ängen.”

Malte Persson, som jag ibland utläser som ett anagram på Werner Aspenström, reagerar på sina generationskamraters politiska dikter med att skriva dikter om – getter. Till hans försvar handlar hans krönikor i högre grad än tidigare om politik, och jag tror det är en rimlig prioritering. Det är ändå där politiken hör hemma – och dessutom, vem skulle annars skriva dikterna om getterna?  

Nu är det väl bara i första dikten, ”Fanns poesin”, som getterna trängs. De gör det alltså i Perssons återkomst till dikten – Till dikten, som den heter, sju år efter sonettsamlingen Underjorden. Som titeln indikerar är det här en diktsamling som handlar om att skriva dikt. Det är knappast min favorit bland diktarter: det riskerar att bli instängt, en intern angelägenhet. Men man kan liksom med getterna hellre utläsa det som att här finns en öppning mot en eftersatt genre – alltså, poetiken. Det här är nog den närmaste Persson har kommit att skriva en poetik.

Och även om det här är en ojämn bok, där man får sila en del sand för att hitta guldet – för nog glimmar det på många ställen – måste jag erkänna att det är underhållande att följa den här svajigheten. Bara ibland blir Persson för rolig för sitt eget bästa. Bäst fungerar det när hans fyndigheter blir läsarens fynd, i de enklaste partierna, de minst tillkrånglade. I flera av dikterna vandrar han genom poesihistorien  - från, säg Sapfo till, säg Stig Larsson, med några stopp på vägen – ofta hos Goethe.

Sådant värmer ett poesihjärta. Och ofta sägs ju värdefulla saker om dikten. Till exempel hur poesin kommer in i ens liv, i några självbiografiska stycken:

                      Det fanns en spricka,

                      nej, en spricka uppstod omärkligt mellan

                      en skoldag och en annan, mellan barndom

                      och en annan dom, mellan komplexen

                      och komplexiteten, des- och illusionen,

                      en plötslig radbrytning / i tidens text[.]

Så är det ju: den där stunden av icke-vaksamhet, och så är allt annorlunda efteråt.  

Ibland utmynnar några av de kortare dikterna i plattityder, och kanske det vore en bra idé med ett längre episkt verk en annan gång. För det är i de längre dikterna de njutbara stunderna uppstår. När koncentrationen tillåts sätta sig ned, och den där patenterade driften att roa lugnar ned sig en aning. För ordvitsar är ju som tomtebloss: skitsnygga, en skitkort stund.   

Desto mer njutningsfyllt blir det då att följa med i associationsbanornas smatterband, där det visserligen även där blir så att dynamiten då och då pyser ut i knallpulvrets sordinerade skräll. Jag kan ändå inte få nog av själva piggheten i stilen, något som varit uppenbart sedan Perssons sensationellt roliga debut, den encyklopediska romanen Livet på den här planeten. Kan det vara enerverande någon gång, och går han då och då för långt? Jo, men å andra sidan, man har så förbannat roligt på vägen dit att man kan förlåta att han vrider skämten en aning för många gånger. Lennart Hellsing i all ära, liksom.

Det finns också stunder av allvar, då tramset ersätts av en strängare blick på samtiden. Som i ett lysande försvarstal för boken, i en dikt om just boken och dess eventuella framtid. För Persson har alltid haft ett gott öga till samtiden, och alltid poängterat förankringen i nuet, och att bokstavligen låta den nya teknologin agera i samspel med dikternas tidlöshet. Här är han allvarlig när han skojar, och vice versa. Han växlar mellan nonchalans och skärpa. Och nog går det att både fnittra och sucka tungt åt rader som dessa: ”I helvetet pågår poesidebatter / men ingen minns någon poesi. / Allt man får läsa är ledarsidor. / Allt man får läsa är copy.”

Satiren övergår ibland också i en välbehövlig självironi. Stundtals sänker han garden, och när han argumenterar om diktens värde och betydelse är det ju svårt att inte beröras. Dikt som ska försvara sin ställning, eller överhuvudtaget litteratur som talar i sin egen sak, tar gärna formen av besvärjelse. Undviker Persson den fällan (är det en fälla?)?

Jag vet inte ens om det spelar någon roll. Vad som spelar roll är att det är tillgänglig dikt, och överraskande mångsidig för att ha ett så homogent ämne. Han antyder mot slutet att han är på väg att överge sin varierade stil för upprepningen, och oavsett vart det tar vägen kommer det att bli ett äventyr att följa honom dit.   

Ædnan, Linnea Axelsson, Bonniers

Linnea Axelsson har skrivit ett versepos med alla förutsättningar att bli en av årets mest omistliga läsningar. Här skildras en bortträngd del av svensk historia, ambitiöst och nödtvunget.

Då och då händer det att jag läser en bok som jag vill att många ska läsa, som det känns värt att missionera om. På senare år har det rört sig om Thom Lundbergs För vad sorg och smärta, David Väyrynens Marken, Anneli Jordahls Som hundarna i Lafayette Park. Alltså böcker som berättar en nödvändig historia, en historia som annars varit åsidosatt. I dessa fall romernas, norrlänningarnas, och den svarta medborgarrättsrörelsens.  

En sådan bok är också Linnea Axelssons på många plan aparta epos Ædnan. Den är udda både till form och innehåll. Formmässigt är det ett konventionellt epos – en lång berättande dikt – och innehållsmässigt handlar det om samisk 1900-talshistoria.

Det är två familjers historia som berättas, från tidigt 1900-tal fram till nutid. Första delen heter ”Ædnan”, gammal nordsamiska för marken, landet, jorden. Andra delen heter ”Ædno”, älven, och sista delen ”Ædni”, modern. Jag lär mig detta i en fotnot, eftersom jag är skamligt okunnig om samisk kultur.

Måste den vara så här tjock, nästan 800 sidor? Ja, för även om jag har en del invändningar, att personteckningen är lite väl distanserad med anonyma karaktärer, ligger det nödvändiga i själva längden. Med det längre tidsperspektivet visas hur lite som har hänt, hur fördomarna finns kvar – bara det att det sker på mer subtila sätt än 1920-talets frenologi och vetenskapsmännens hånskratt över samernas bristande intelligens.

Helheten blir också större än de enskilda delarna. Förändring blir för individerna i berättelsen en fråga om liv eller död, men det handlar också om i vilken mån man kan eller om man ens ska anpassa sig. Axelsson skriver enkelt, men undviker förenklingar, och det åstadkoms med hjälp av en nästan grandios ambition, som ändå inte gör boken baktung.

Om naturen traditionellt i svensk poesi fungerat som en projektionsyta för poetens drömmar om transcendens, blir den i Axelssons händer reducerad till ett självklart inslag, något som bara finns där omkring människorna. Inget man trånande söker en djupare symbolik i eller använder som material för storvulna drömmar.

Eller utnyttjar, för den delen. Genom berättelsen löper en stillsam samhällskritik, manifesterad av närvaron av Vattenfall, som plundrar de norrbottniska älvarna. För de samiska invånarna är naturen något man vördar och respekterar.

Konflikten mellan samen och svensken märks i hur språket blir delaktig i kolonisationen: ”Det svenska / språket växte / längs tankarna – / Samiskan sov / sen länge i kroppen / av skam / under lydnaden.” Svenskan är alltså intellektets språk, och samiskan känslans språk.

Det är inte för mycket sagt att kalla det kolonisation, och däri ligger min rekommendation eller varför inte något starkare än så: att jag anbefaller läsningen av denna bortglömda del av Sveriges historia. När vi fördömer andra nationers giriga och egoistiska kolonisering av folkslag får vi inte glömma vår egen skuld. 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 15/3 2018)

Teotwawki, Lars Skinnebach, Gyldendal

Vilken märklig diktsamling det är han har skrivit, danske Lars Skinnebach (f 1973)! Till att börja med titeln: Teotwawki. Vad fan[1]? Och så har dikterna genomgått en process av konstnären Goodiepal, där de har illuminerats och kommenterats. Så har den spiralbindning. När jag öppnar boken liknar det en grafisk roman, och det väcker oändligt med frågor. Till att börja med: hur läser man?

Ja. Hur går läsning till? Skinnebach överlämnar sin bok till den dansk-färöiske konstnären Goodiepal (riktigt namn: Parl Kristian Bjørn Vester, född 1974). Det är vågat, men så blir resultatet också äventyrligt. Vad resultatet liknar? Framtidsarkeologi, ska svaret lyda. Skinnebach står för text, Goodiepal för bilder.

Diktsamlingen ska utspela sig åren kring 2000, det som går under namnet millennieskiftet. En ny religion kristalliseras, en internetreligion, som närs av storhetsvansinnet. Goodiepal växlar mellan datagenererade konstverk (maskinens verk) och kalligrafi (den mänskliga handens verk). Det hela utförs i dialog med dansk samtidskonst. Det är verkligen en spejsad bok. Genom de korrigeringar som lämnats kvar i texten lämnas utrymme för en spontanitet som fortfarande är ovanlig att hitta i en diktsamling som utges på ett etablerat förlag.

Vad det liknar? Något av Michael Strunges påhitt, kanske, när han var på sitt vildaste och mest provokativa humör. Framtidsminnen. En chockverkan, som tar till vara serietecknandets estetik. Från svenskt håll kan man tänka sig 60-talets konkretism, Åke Hodell (hette han?), och de maskinskrivna dikterna som löpte kors och tvärs över boksidan, bland annat en om ishockeymålvakten Honken …  

Det blir lätt så att det visuella tar över, på bekostnad av det skrivna ordet. Det iögonfallande, som är bildens fördel (nackdel). En del trams blir det. I dikten förekommer en artificiell trädgård, gestaltad i en återkommande dialog mellan karaktärerna Timo och Dana. Men att kalla det här för berättande eller episk dikt vore orättvist.

I stället framträder en klimatkrisens poesi, och då blir det apokalyptiskt. Det enda hoppet för vår värld – att vi kvickt som Satan överger den här världen och hittar en ny – iscensattes ju när Anohni (f.d. Antony) gav ut sin mest sublima sång i oktober 2008, ”Another World”, och med elegins obetingade medvind i ryggen sjöng:

                      I'm gonna miss the trees
                      I'm gonna miss the sound
                      I'll miss the animals
                      I'm gonna miss you all

                      I need another place
                      Will there be peace?
                      I need another world
                      This one's nearly gone

Jag tänker på Alliansen, på Centerledaren, vars namn jag för tillfället glömt, som nyligen hävdade att det är bra att flyga, för då kan flygbolagen utveckla en mer miljövänlig teknik, med grönare flygbränsle. Vad fan? Så kan alltså egoismen också se ut: försök till varje pris rättfärdiga ditt beteende. Den onde blir god, med George Orwells språklogik.

Vad Skinnebach kan tillföra är en vilt visionär, surrealistisk poesi. Att citera ur den är väl tämligen meningslöst, då det inte kan återge den uttrycksfulla kalifgrafin. Men ett försök: ”stjernedød i haven / træer blomstrer / med amerikanske navne / gylden / er øs vifte, Prometheus”. Nä, vad ska man göra med en sådan här bok …  

Det här blir också en bok som förblir helt unik, och måste förbli så. Till skillnad från många andra starka danska diktböcker från senare år lär den inte översättas – jag har svårt att föreställa mig den fungera på svenska, för den skulle bara bli tam. I all sin knasighet är det alltså en bok som saknar motstycke, och jag menar att den måste vara just så här, att den har tillkommit utifrån en nödvändighet. Vän av ordning kan hävda att alla böcker i någon mån utgör en simulation, men sällan har det bevisats med sådan här stark emfas.  

---

[1] https://www.youtube.com/watch?v=Z0GFRcFm-aY

Utgående farkost, Ursula Andkjær Olsen, översättning Jonas Rasmussen, Rámus

I sin senaste diktsamling är den flitigt prisbelönade danska poeten Ursula Andkjær Olsen på jakt efter de låga känslorna. Genom att inse och acceptera hur världen håller på att falla sönder finns det bara en utväg, menar hon: att ta sig an och vårda hatet. Hon gör det i en tirad av självförakt: ”har ingen respekt för människor som inte hatar sig själva, människor som inte hatar sig själva fyller mig med avsky, människor som inte hatar sig själva är inte människor”.

Det som riskerar att bli långrandigt bryts upp av utopiska utblickar, de utgående farkosterna, i s/f-hymner som pekar ut en möjlig framtid, en bättre framtid. I dessa dikter är språket korrumperat, och jag gillar dem nästan lika mycket som jag gillar tjat-dikterna, där Andkjær Olsen excellerar i språkligt lekfulla attacker mot det städade och vårdade. Det är konsekvent skrivet av en surtant med noll intresse i att vara till lags. Här finns också en rytmkänsla som överrumplar läsaren. Skyll för all del inte på mig om ditt skratt fastnar i halsen!

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 9/3 2018)

Framtidens kritik. Två essäer, Axel Andersson, Alexander Svedberg, Ariel litterär kritik

Kritikens kris är konstant. Det enda man med säkerhet kan säga är att det var bättre förr, och säg den tid som inte har klagat på dagskritiken: än har det gällt förytligande, att den har blivit för kort, att den bara recenserar fel sorts böcker … Som Carl-Michael Edenborg visade nyligen i en undersökning i Aftonbladet, inspirerad av nordiska kollegers arbete i Danmark och Norge, så kan man i alla fall konstatera att recensionerna har blivit färre.

Men det är en sak att befinna sig i kris – tydligen går det ju att klara kriser hur länge som helst – och en annan att befinna sig dödförklarad. Nog finns det ett större allvar i de senaste årens kritikdebatt, nämligen att den inte längre är en angelägenhet för en större bildad publik. Om det förr var kutym att följa kritikernas arbete har det nog mer och mer blivit fråga om att skriva recensioner som på sin höjd läses av andra recensenter. Att debatten intensifieras just nu, bland annat manifesterat i att det kommit en drös nya böcker i ämnet det senaste halvåret, kunde vara ett tecken på dödsryckningar. Men så apokalyptiska kan man väl inte vara, ens på en blogg?

Hur ser då en framtida kritik ut? Axel Andersson och Alexander Svedberg, två hyfsat unga kritiker själva (typ 30 och 40 år) har skrivit var sin essä som har samlats i Fria Seminariet i Litterär kritiks serie på Ariel: Framtidens kritik. Utifrån var sitt perspektiv har de koncentrerat sig på vilka konsekvenser digitaliseringen får för den litterära kritiken. Ibland blir det mer än lovligt teoretiskt, när det inte bara är mer än lovligt spekulativt, men å andra sidan välkomnar jag ett gediget försök att ändå närma sig ett svar på hur framtida kritik kan skrivas. Det är mer än någon annan orkat med.

Båda kommer de från Kritiklabbet, där Magnus William-Olssons ande svävar både bokstavligt och bildligt över deras respektive arbete. Till de kusligheter som kan registreras när det gäller kritikens status i dag är att det inte ens märks hur mycket mark som har tappats. När jag någon gång har tillfrågats har jag svarat att ett alternativ kunde vara att recensionen ersattes av ett mer essäistiskt skrivande – kalla det för all del ett mer konstnärligt förhållningssätt. Framför allt Svedberg är inne på liknande tankegångar i sin essä här.

Man behöver inte heller se det som att recension och essä nödvändigtvis måste vara motsatspar: man kan tillåta att de kompletterar varandra. Vad som inte får glömmas bort är att kritiken inte kan abdikera från sitt ansvar att också fälla en dom, att det är en bedömningsarbete. Men om för mycket av kritiken rör sig om att säga ”ja” eller ”nej” kunde kritikern lätt bytas ut mot en bot, en AI, där algoritmerna gör jobbet lika bra. På sätt och vis är bedömningsarbetet redan i sig automatiserat, och bygger på erfarenhet, eller för att tala dataspråk, på information som bearbetats. Av den mänskliga hjärnan, än så länge. Nu är ju en recension inte enbart bedömning, och mitt intryck är att dess andra del – den känsligare delen, den resonerande delen, åtminstone i dagsläget omöjligt kan ersättas av en AI.

För att överleva måste kritikern anpassa sig, överskrida de begränsningar som skrivandet innebär. Ett av de problem Axel Andersson identifierar är att kritikern inte kan ta allt för nya vägar, utan det skrivna måste fortfarande ingå i ett igenkännbart sammanhang. Annars blir det för apart, och kan inte längre kallas kritik.

Vad är det där extra som tillförs, bortom algoritmerna? Man kunde kalla det dagsform. Kritikern som är att lita på, utan att bli förutsägbar. Den svåra balansgången i att vara konsekvent men med förmåga att överraska sina läsare. Det finns trots allt en slags nyckfullhet som håller sig inom det konsekventas ramar.

Andersson skriver om behovet av nya fält, där bloggar kunde vara ett exempel. (Men det har väl sedan 2006 talats om att bloggen kommer att göra den traditionella dagstidningskritiken överflödig …) Då skapas i vilket fall behovet av redaktionell kompetens, för att överbrygga avståndet mellan professionella och amatöristiska skribenter. (Själv befinner jag mig väl, om parentesen tillåts, någonstans mittemellan.)

I Anderssons värld blir demokratisering och digitalisering indikationer på historiens slut, där behovet av konst och filosofi blir överflödigt. Kanske kritikens kris löses av sig själv, genom att det saknas verk att längre bedöma. Att det saknas goda instanser i den typen av framtid blir tydligt: ”Det är inte vi som grammatiserar vår värld, utan snarare vår värld som grammatiseras av strukturer som kontrolleras av personer vilka befinner sig långt utanför en demokratisk beslutsordning.” En elit i avsaknad av kompetens, kunde man också säga. Man kunde också säga: internet är inget demokratiskt verktyg, för det är ju debila kändisar och populistiska influencers som dominerar och har makt.

Nya sätt att berätta – digitalt – kräver ny kritik, det kan man vara ense med, men det är svårare att definiera hur denna nya kritik ska se ut. Alexander Svedberg försöker göra det, med mer eller mindre spännande förslag. Att det kommer att involvera en annan teknik än den som används i dag, det kan vi nog slå fast. Han föreställer sig tidningsredaktioner som utvidgar begreppet ”recension” till att låta texten bli föremål för medialisering, och anpassa sig utifrån annat än tryckt text. Något som redan skett med internet, men det kan göras på fler sätt, med uppläsningar, länkar, filmade inslag, musik …

Man kan undra vilka syften som uppfylls här. En bok är i sig inget statiskt föremål, och i allra minsta grad de så kallat klassiska böckerna. De blir ständigt utsatta för omvärderingar och nya tolkningar, i ett kontinuerligt samspel mellan samtid och dåtid, och man behöver inte heller se det som att en ny kritik av en klassisk bok avrättar (eller avfärdar, med en mindre drastisk metafor) den gamla kritiken, utan att de kompletterar och förstärker varandra. En bra bok mår bra av en utmanande tolkning.

Till Svedbergs försvar ska föras att han verkligen tar den alternativa kritiken på allvar, och menar att om nu ny kritik skrivs på nätet av så kallade ”stans” (efter Eminems låt), det vill säga stalkande fangirls, då behöver de ändå ingå i det kritiska samtalet. Ett av hans mer konstruktiva förslag är att låta kritiken få en mer framskjuten plats, genom att utöka kommentarsfunktionen, och i förlängningen öppna för mer utbyte mellan olika kritiker. Spontant tänker jag: låt två kritiker debattera en nyutgiven bok, och utifrån olika läsningar argumentera mot varandra. Det skulle stärka kritikerns position. Byt ut de djävla tårtprogrammen i Tv 4 – ha tävlingen ”Sveriges bästa recension” i stället. Eller varför inte låta ”Arga snickaren” ta paus till förmån för ”Arga kritikern”. (Nä, jag skojar bara. Eller?)  

Både Andersson och Svedberg talar sig varma för AR (Augmented Reality), och det är kanske där den nya kritiken finns. Den måste i vilket fall bli mer dialogisk: ”En framtida kritik konserverar inte, utan responderar”, menar Svedberg. Det gör den väl redan, tänker jag, men hör redan invändningen ”inte tillräckligt mycket!”

Så tänker jag, att det inte blev mycket till recension det här. Hade jag haft en redaktör kunde jag nog ha fått synpunkter på hur jag kunde utveckla och exemplifiera bättre, och förmodligen rådet att ta med mindre av ointressanta privata tankar. Å andra sidan är det tack vare Andersson och Svedberg jag överhuvutaget har tänkt, och det slår mig också att det här inte ens är en recension, för det här är en bokblogg och jag bestämmer själv vad jag vill kalla det, och för stunden kallar jag det essä.