Jag föreslår att vi vaknar, Beate Grimsrud, Bonniers

Vilde Berg heter huvudpersonen i Beate Grimsruds nya roman. Hon är författare som diagnostiseras med bröstcancer. Under nästan 600 sidor följer vi Vilde genom behandlingen av sjukdomen, i återkommande dialoger med en räv och en råtta, och med knappt några andra personer än vännen O. Den mest närstående vännen är språket: hela tiden piggt, egensinnigt, och genuint originellt. Sjukdomsskildringar är inget som saknas i samtidslitteraturen, men här beskrivs ett föredömligt osentimentalt uppror, manifesterat i Vildes strävan att fortsätta leva ett aktivt liv med fotboll och boxning. Tack vare språkkänslan slipper vi de dumma ”besegra cancer”-klichéerna.  

Jag är ändå något kluven till den här romanen, som verkligen inte är något för den som uppskattar ”less is more”-principen. Att säga att det blir både självupptaget och instängt är en underdrift, med flitiga upprepningar som en något onödig krydda. Samtidigt imponeras jag av bedriften att vara så här lojal mot det udda. Kanske det bara är att kapitulera inför den kaotiska estetiken, att bristen på struktur är priset man får betala. Det är skrivet med hög insats, och till sist besegras jag i viss mån av den konsekventa utformningen, och den dråpliga och ofta helt oförutsägbara humorn.  

(Också publicerad i Vi 9/19)

Atlas över en invecklad värld. Dikter 1988-1991, Adrienne Rich, översättning Athena Farrokhzad & John Swedenmark, Ellerströms

Plötsligt är Athena Farrokhzad överallt. Än är hon redaktör för den nyutgivna antologin Berör och förstör, med dikter för unga, och än ger hon inom kort ut I rörelse, en ny diktsamling. Ja, och så har hon tillsammans med John Swedenmark översatt Adrienne Richs diktsamling Atlas över en invecklad värd, som efter ett par års fördröjning gör en efterlängtad entré.

Adrienne Rich (1929-2012) var amerikansk poet och politisk tänkare. Tidigare har hennes essäer i viss mån översatts till svenska, men den som velat läsa hennes poesi har tvingats vända sig till det danska språkområdet, med boken Drømmen om ett fælles sprog, som utkom så sent som i maj i år. Det var fråga om en kärleksdikt, medan den aktuella boken på svenska mer handlar om politik.

Det är en bok i två delar. Dels en längre dikt som ger bokens titel, och dels tolv kortare dikter, som bland annat innehåller kärleksdikter till en anonym kvinna. Titeldikten är en dikt om USA, där Rich tecknar nationens porträtt, fångat i farten. Hon försöker fånga sitt lands ögonblick – helt enkelt skriva (i) nuet. Det sker med hjälp av en historisk exposé, som tar oss rätt in i nutidens problem, något som i de efterföljande dikterna ges resonans genom en färd längs den europeiska 1900-talets historia om skändligheter.

I efterordet skriver Farrokhzad om den sammanhållna rösten hos Rich. Här citeras också den kaxiga repliken som poeten använde när presidenten Bill Clinton 1997 ville förära henne ett pris: ”jag vet att konsten är värdelös om den bara pryder middagsbordet hos den makt som håller den gisslan.” Det är en lurig balansgång, när så mycket för en författare är beroende av stipendier och prispengar, att fortsätta bedriva omstörtande idéer. Eller vill vi att konsten ska reduceras till en dekoration?

Richs sätt att skriva uppmuntrar det ordrikt böljande. Vill man vara schematisk kan man teckna den amerikanska moderna poesin utifrån Emily Dickinsons sparsmakade koncisa kortdikter och Walt Whitmans allomfattande pratsamma långdikter. Men det är en orättvis betraktelse, och i sanningens namn är Dickinson estetiskt sett en återvändsgränd – majoriteten av amerikanska poeter har varit lojala mot Whitmans poetik.

Så även Rich. I de här dikterna, i synnerhet i titeldikten, ges förnimmelsen att det redan är för sent – inga korrigeringar eller justeringar kan rädda världen. Att läsa de här dikterna ger mig samma känsla som att lyssna på några av Lana Del Reys nya låtar, som ”The Greatest”, med rader som ”And I'm wasted / Don't leave‚ I just need a wake-up call / I'm facing the greatest / The greatest loss of them all / The culture is lit and I had a ball / I guess I'm signing off after all”.

Hos Rich lyder vemodet så här:

En höst utan mördande kyla så här långt, alltjämt varm

känns som självbedrägerietst tid, minnet av att tänja på

gränser i en ungdomstid, den där hopplösa leken med en oskuld som för länge sen löpt ut.

I natt väntas frost, trädgårdsverktygen samlas ihop, krukväxterna tas in, det talas om att vissna, om övervintring.

Den förlorade skulden ges emfas i ett par av stroferna hos Rich, och ingen har väl gjort så mycket för att skadeskjuta oskulden som Lana Del Rey, oavsett om det är explicit som i ”Gods & Monsters” eller implicit i snart sagt alla sina dekadenta låtar. Hos Rich finns en uttalad sorg över åldrandet och de spår tiden sätter.

Vad hon också gör är att ge sorgen ett nonchalant tilltal som ändå lyckas vara uppfordrande. För att inte tala om hur vasst och genomtänkt det är. I hög grad är hon en resonerande poet, men inte i den meningen att hon är babblig – snarare gör hon sig gravt angelägen med sin ursinniga pacifism, man vill nästan benämna den ”militant pacifism”: ”Raseri:      vem törs be om skydd åt sina egna / omgiven av en sådan skyddslöshet?      Vad är det för slags / bön?      Till vilket slags gud?      Vad för slags önskan?”    

Slutligen måste något sägas om översättningen, hur lyckad den är. Farrokhzad och Swedenmark har ansträngt sig för att hitta fram till originalets rytm (ja, jag har läst en hel del av Rich på engelska, och i viss mån visar jag förståelse för att det har dröjt med svenska översättningar). Hon är ingen smeksam poet som bländar med bon mots eller starka formuleringar – mer är det fråga om ett kärvt och strängt idiom som inte får lattjas bort. Det är tacknämligt att två så kompetenta översättare har tagit sig an denna poet.  

Köttets tid, Lina Wolff, Bonniers

I Lina Wolffs nya roman är det som vanligt hejdlöst, med en författare som öser på med sex, övergrepp, straff. Ambitionsnivån är hög, skrattet är rått, och bangar man inte för avancerad berättarteknik hägrar högtidsstunder.

För den som i likhet med mig tycker att den svenska samtidsromanen saknar ambitioner, att den oftast nöjer sig med att återge ett välbekant stoff på ett välbekant sätt, kom Lina Wolffs roman De polyglotta älskarna som en uppenbarelse 2016. Mycket välförtjänt vann den Augustpriset.

Ja, och så skruvas förstås förhoppningarna upp, när hon nu ger ut Köttets tid, som i hög grad påminner om den vildsint uppsluppna föregångaren. Mycket är sig likt. Det handlar om sex, om svek, om makt, om den typ av illdåd som begås av människor som kan unna sig en frikostig moral.

En svensk skribent får ett resestipendium och åker till Madrid, där hon strax träffar den mystiske mannen Mercuro Cano. Det visar sig att han varit en usling i sitt äktenskap. Som botgöring deltar han i en förnedringsshow på internet, iscensatt av en nunna, som vill frälsa världen från de köttsliga lustarna.

Att återberätta handlingen i Wolffs nya roman får den att te sig som en melodram, som ibland övergår i fars. Betyder det att den är snaskig och billig? Nä – snarare är det ett modigt sätt att skriva, som vittnar om inflytande från helt annat håll än vad den gängse svenska författaren annars uppsöker. Med andra ord: mindre prydlighet, mer excess.

Wolff har varit bosatt i Spanien, och översatt en del spanskspråkig litteratur, såsom den mexikanske Roberto Bolaño och argentinska Samanta Schweblin. Detta verkar ha injicerat hennes eget skrivande med svart humor, och underlättat dess förutsättningar att vara frodigare och mer ohämmad, eller helt enkelt gränslös. För att inte tala om hur underhållande det är, även när Wolff då och då kostar på sig att vara aningen för långsökt i sina upptåg.   

Litteratur vars syfte är att chockera blir lätt påfrestande, och man kan bli blasé för mindre. Det är en balansakt att hantera risken att det blir onödigt spekulativt. Wolff är flitig med sina överdrifter, för att inte säga att hon har överdriften som utgångspunkt, och sedan tar berättelsen vidare därifrån.

Det som får mig att gilla henne så mycket är inte för den i och för sig lovvärda viljan att gå för långt. Genom romanen löper tanken om förlåtelse, och vad som kan förlåtas. Enligt den franske filosofen Jacques Derrida är endast det oförlåtliga möjligt att förlåta. Det kan vara värt att bli påmind om det: hur svårt är det att förlåta små misstag, i jämförelse med grova överträdelser?

Därför blir Köttets tid en undersökning av etiska och existentiella frågor, en roman om ansvar. Wolffs teknik påminner om kalejdoskopet: hon vrider och vänder på sitt stoff med jämna mellanrum, och visar därmed nya mönster. Hon litar på att läsaren ska hamna rätt, och det gör man väl, om än med viss ansträngning.  

Ambitionsnivån kan nog avskräcka en och annan läsare, men om man bemästrar en stundtals knivig berättarteknik är det här rena drömmen.  

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 26/8 2019)

Som en gång varit äng, Ann Jäderlund, Nirstedt/Litteratur

Ibland kan man påminna sig att tiderna varit annorlunda. Så sent som 2002 utkom Ann Jäderlunds Dikter 1984-2000 som Månpocket. När såg du senast samtida poesi i deras utgivning? Eftersom diktsamlingar är dyra fick den som skaffade sig den här rosa pocketen sex diktsamlingar med extramaterial för lite drygt en femtiolapp. Och Ann Jäderlund är de ungas poet, och att en så viktig författare inte görs tillgänglig för de relativt fattiga unga är inte mindre än skandalöst.  

Efter denna ”det var en gång”-inledning kan infogas brasklappen som torde yttras av de som har pengar och tid att länsa antikvariaten: poesi ska inte läsas i samlad form, utan som enskilda böcker. Som kompromiss kan man väl se Nirstedt/Litteraturs exemplariska poesibibliotek, som inletts i år med några storartade volymer av klassiska svenska diktsamlingar. Klart Jäderlund är given i den uppsättningen.  

Som en gång varit äng är Jäderlunds andra bok, utkom 1988, och blev startskottet för en av svensk litteraturhistorias infekterade obegriplighetsdebatter, något vi blir påminda om av Burcu Sahins förord. Sahin är poet, och det märks att det är poeten som skriver: så är också Jäderlunds poesi svår att skriva om utan att ens inre poet väcks till liv. Samtidigt kan man fråga sig hur så rutinerade poesiläsare som Mats Gellerfelt och Tommy Olofsson var så oemottagliga för boken – det i sig är ju obegripligt.

Kanske, spekulerar Sahin, måste de ”ha provocerats av Jäderlunds synliggörande av ideologiproduktion och längtan efter en annan ordning.” Det är troligen så enkelt att en stark självkänsla hos en kvinna var provocerande på 80-talet. Nu i efterhand är det lätt att se Jäderlunds insats som en hälsning till Edith Södergrans insats, och det är också så jag läser henne – som den enskilt starkaste poetiska rösten på hundra år.

Till att börja med är det två saker man behöver hålla i sitt huvud. Som en gång varit äng innebär en klar utveckling från debuten, Vimpelstaden, som väl i bästa fall kan sägas vara löftesrik. Att den nu ges status av klassiker är ändå lite missvisande. På rak arm kunde jag nämna en handfull böcker av Jäderlund som är bättre. Hon har ju för i princip varje bok övergett sin poetik och uppfunnit en ny, samtidigt som hon bevarat sitt unika tilltal. Eller så är det bara så att dessa senare böcker har betytt mer för mig, att de har landat hos mig när jag varit mer redo för dem: Mörker mörka mörkt kristaller och Vad hjälper det en människa om hon häller rent vatten över sig i alla sina dagar är därför mina favoriter.  

Eftersom Jäderlund befinner sig i ständig variation är det motiverat att läsa henne så här, och inte hasta vidare från bok till bok. Då ska man upptäcka hur mycket intuitionen styr skrivandet, hur hon arbetar med den koncentration och täthet vi brukar förknippa med dikt (vars ord etymologiskt har med tätning att göra: ”dikt an”, som Ernst Kirchsteiger tycker om att säga). Ett begränsat ordförråd knutet till botaniken upprepas och varieras genom samlingen.  

Hon leker fram naturen, sammanställer den med människokroppen, och visar hur de mänskliga sinnena lever i ett samspel med växtligheten. I hennes dikter är det fuktigt, sexigt, ångande, sött, klibbigt. Med hjälp av kodspråk och chiffer ges naturen mänskliga konnotationer. Begreppsvärlden är botanisk, och blomman och människan är identiska inslag i dikterna.

Allt det här vet vi ju, vi som är besatta av det här som kallas poesi, och som gång på gång läser om Jäderlunds böcker. Men hur i helvete kunde det uppfattas som ”obegripligt”? På ett plan kan jag ändå uppskatta den reaktionen, för poesi behöver också vara farlig och ogynnsam – minst av allt ska den reduceras till ”vackra ord”. Man kunde lika gärna säga: ingen annan dikt är så här tillgänglig och öppen, och framför allt – ingen annan dikt är så här mycket på riktigt:

                      Betyder min kärlek intet för dig

                      Jag vet att sanningen finns

                      Nu ser du den

                      Nu går du

                      Snart ska du tvätta mig för alltid

                      Snart ska du tvätta mig

                      Söta smärta  

                      Jag ska plåga dig

                      Jag ska dra kanalerna ur din kropp

                      Så uttorkad som stranden

                      O källa! Utan dig fanns ingen längtan

Första dikten i samlingen är emblematisk, och kan förstås läsas som ett poetiskt manifest. Det finns en fin tolkning av den i Staffan Bergstens bok Klang och åter från 1997, om Jäderlund, Frostenson och Lillpers. Bland annat tar han fasta på ordet ”skiffer”, och dess likhet till just ”chiffer”. Denna dikts titel ”Stark struktur” kan ses som en vägvisare. Ordet ”struktur” är återkommande i samlingen, och utgör diktens ryggrad.  

Att läsa Som en gång varit äng nu innebär ett återinträde i det bekanta. Ur litteraturhistorisk aspekt är det svårt att hitta viktigare svenska diktsamlingar från de senaste fyrtio åren. Mitt gnäll att det finns (ännu) bättre böcker av Ann Jäderlund blir kontraproduktivt: möjligen är det här den allra bästa ingången till hennes poesi, nu när vi förgäves väntar efter till exempel Månpockets Dikter 2003-2016. I oktober utkommer hennes nya bok Ensamtal.   

Leviatan, Lyra Koli, Modernista

Det bibliska monstret Leviatan är i fokus för Lyra Kolis nya bok, som lägligt nog heter Leviatan. Efter att i fyra böcker tidigare skrivit prosa växlar hon nu över till poesi, ett vägval som är lika ovanligt som det motsatta är vanligt. Litteraturhistorien vimlar av misslyckade poeter som skriver romaner.

Ska man vara pedantisk är Leviatan ett sjöodjur som Gud besegrar, mer för att motivera sin storhet än för att rädda människorna. Han har också liknats vid en krokodil, en orm, en drake. Koli uppehåller sig vid berättelsen om Job och hans prövningar, och Leviatan som en bild för gudsfienden. Som en metafor? Tja, på sätt och vis, en metafor i så fall över det som är för stort, för mycket och för ofattbart, men även för det skadliga. Det kan te sig paradoxalt att boken är så kort: hur kan en tunn diktsamling mäta sig med det största?  

Koli har skrivit en slags långdikt, som närmar sig essän i sin utredning av ämnet, men även unnar sig en del bibelexegetik. Hon skapar balans mellan definitioner och konnotationer – i korthet kunde tilläggas att poetens arbete börjar där, i associationerna, i den skapande fantasin omtolkning av tillvaron. Här blir då Leviatan ett exempel på vad naturen mäktar med:

                      är leviatan god eller ond?

                      någon på yahoo answers säger

                      att han är skrämmande som fan

                      men att det inte nödvändigtvis gör honom ond

                      leviatan bara är

Leviatan är: också internet, föreslår Koli på ett underfundigt sätt, och ja, som exempel på det väldiga och oformliga är det träffande, och för all del, nog finns det odjur så det räcker och blir över på internet. Leviatan finns också i storpolitiken, och så vidare … Just i sitt ”och så vidare” frodas Leviatan: som exempel på fortsättningen, på det oavslutade, på entropin.  

Genom dikten löper en dialog med tidigare författare: Simone Weil, Ursula K. Le Guin, Linné, Thomas Hobbes och John Milton. Moby-Dick, Melvilles monumentala roman, är en annan parallell som lätt infinner sig (Koli nämner valen i sinom tid). Då och då tappar Koli tråden, och det blir ofokuserat:

                      john milton

                      var en annan poet som blev fascinerad av leviatan

                      lite före mig

                      han är störst av alla varelser som gud skapat

                      leviatan alltså

Det blir som resultat en helt otidsenlig bok, och ovanlig i sin målsättning att återförtrolla världen och flytta fram positionerna för andlighet i den mer än lovligt sekulära svenska samtidslitteraturen. Hennes dikt pläderar för behovet av fantasi, och argumenterar implicit att världen blir mindre om man exkluderar monstren. Vi behöver detta något som gömmer sig i sitt ”kanske”, i sin håla bortom den här världen och bortom vad våra sinnen kan tillgodogöra sig. I Kolis version går myt och verklighet ihop, sammansmälter, i trots mot en ekvation som inte går ut.  

Det är religiöst, på ett okonventionellt sätt, eller kanske bara ovanligt för att det är så gammeldags. Underförstått fästs villkoret att ska man tro får man acceptera också nackdelarna, livets fulhet. Koli gör ett allvarligt försök att komma till rätta med det avskyvärda, med livets hemskhet.   

Hennes Leviatan, hennes Leviatan, är det oöverskådliga. När Lyra Koli stegar upp trons gränser märker hon att foten plötsligt inte bottnar, att det vi har trott var gränser var öppna riktningar. Där finns, för att tala med Almqvist, djup under hennes djup. Det är … att kalla det ”skickligt” vore att förminska, för här rör det sig om en annan slags poetik, som tar omvägar kring sådana begrepp som ”övertygande” och ”autentisk”.

Då blir min första reaktion ett snålt ”vad är det här?” Senare tilltar fascinationen för denna raritet i utgivningen, och det blir lättare att beundra det konsekvent genomförda uppdraget att ge det monstruösa utrymme. Då blir det en nödvändigt besvärlig och svårhanterlig bok, tvär och avig i sitt arbete att uppmärksamma det vi annars inte pratar om.

II. 1945-1970, Jorge Luis Borges, översättning Lasse Söderberg, Oscar Hemer, Sun Axelsson/Marina Torres, Ingegerd Wiking, Irmgard Pingel, Lars Bjurman, Anders Cullhed/Andreas Gedin, Hans Ruin, Jöran Mjöberg, Tranan

Borges påpekade en gång att ingen läsare borde missunna sig ynnesten att läsa Dante. Givetvis går det att byta ut namnet Dante mot – Jorge Luis Borges. Få saker är så intellektuellt, estetiskt och känslomässigt belönande som att läsa den här argentinske trollkarlen. Här kommer så den andra volymen i Tranans generösa samlingsutgåva, en grå koloss blygsamt kallad II. 1945-1970.

Denna bok samlar sju av Borges böcker från perioden 1945-1970, en del av dem i urval, samt ett par övriga texter (bland annat en klarsynt recension av Citizen Kane). Det är som vanligt uppiggande att läsa Borges, oavsett om man väljer novellerna / berättelserna / fiktionerna, eller essäerna – fast som bekant är genrebeteckningar lönlösa här, då de går in i varandra. Novellerna representeras av Alefen och David Brodies rapport, men då de har översatts tidigare är det betydligt mer intressant att ta del av essäerna, något jag för övrigt uttryckte förhoppningar om redan när jag presenterade första boken i den här serien.

Borges erbjuder perspektiv av de ovanligare slagen. Han skriver finurligt, utan att det blir påträngande eller tillkrånglat eller onödigt esoteriskt. Här finns en balans mellan det kryptiska och det klarsynta. Men hans främsta bidrag till litteraturhistorien, eller kulturhistorien i stort, är det unika förhållningssättet – mitt emellan stolt arrogans och förintande ödmjukhet.

Han koketterar ju bara, invänder du, och jo, nog finns det något av humblebrag över hans många konklusioner. Dock blir jag mer förtjust än förargad över den typ av lärdom som han demonstrerar, då den är så individuell. Encyklopedisk, men också nyckfull. I hans litterära kanon är annars förbisedda namn som Stevenson, Kipling, Wells och Chesterton minst lika centrala som Goethe, Shakespeare, Joyce och Kafka. Och definitionen av en klassiker är fortfarande giltig: ”Ett verk som består är alltid förmöget till en oändlig och formbar tvetydighet”. Denna tvetydighet är kanske mer än någonsin eftertraktad just nu, för oss som lever i den stöddigt tvärsäkra samtiden.

Generellt arbetar han gärna i det kortkorta formatet, över endast en handfull sidor. Delvis beroende på att han under den här tidsperioden tappar synen och sedermera blir blind, och får förlita sig i än högre grad på minnet. Och vilket minne! Där verkar filosofi- och litteraturhistoria inrymmas i överflöd, utifrån en unik förtrogenhet som aldrig verkar sina på referenser. En smak som är förfinad och alltså väldigt särpräglad. Ett egensinnigt och självständigt tänkande – samtidigt som det gör sig beroende av så mycken skåpmat. Det besynnerliga med Borges är då att denna skåpmat aldrig blir fadd eller smaklös.

Både novellen och essän förnyas av Borges. Inom poesin är han möjligen mer konventionell, men det är inte heller dikterna som är huvudnumret i den här volymen. Tid är ett av Borges stora teman. Några andra är: speglar, svärd, labyrinter, dubbelgångare, återkomster, mod, förlust, sällhet … Han är på ett förbluffande sätt både barn(slig) och vis åldring.  

Tiden är kejsarämnet, hur den tillåter anakronistiska övergrepp. Inflytande sker inte i efterhand, utan i förväg – främst gestaltas denna tanke i den klassiska essän ”Kafkas föregångare”, där vi äntligen på svenska får läsa hur flera 1800-talsförfattare skrev verk influerade av Kafka, att deras verk är otänkbara utan denna Kafka … Det här blir förstås bara tänkbart om man accepterar den fantasins formel som Borges omfattar. Anakronismen visar också att den näktergal Keats lyssnade till är samma fågel som den svala Schopenhauer hörde. Men också att moabiten Rut i Bibeln uppfångade ljud från en näktergal, och det var samma fågel. Det sker genom att upprätta inbillningens värde, förställningskonstens betydelse i en allt för ordentligt logisk värld.

Man talar ibland om ”en författare för författare” (Faulkner brukar framhållas). Borges är i högsta grad ”en författare för läsare”. Konsekvent och genomgående lyfter han fram sina insatser som läsare – påstår rentav att han är mer stolt över de böcker han har läst än de han har skrivit. Att läsa Borges innebär att man blir botad från dogmer och ideologier – han är den sant eklektiske författaren, som griper efter de trådar han behöver, och visar de sig vara halmstrån kan de duga lika bra, för han lyckas förtrolla detta obrukbara ting till ett – trollspö. Inte konstigt då att Borges utövat så starkt inflytande på svensk litteratur, ifrån säg Lars Gustafsson till säg Gabriella Håkansson – namn som kan bytas ut efter eget behag. (Säg, Lars Jacobsson till Kristofer Leandoer.)

Han är också en paradoxernas författare (få har skrivit lika inkännande om Oscar Wilde som Borges). Han är lika full av tvärsäkerhet som skepsis. Så blir han som tänkare både grund och djup. Hans förtjänst ligger i att tänka associativt. Där hittar han de oväntade kopplingarna, de oförutsägbar likheterna genom tid och rum. Så blir Coleridge i sin dröm när dikten ”Kubla Khan” koncipierades reducerad till en bricka i historien, och kanske menar Borges att poeten Coleridge drömmer en annans dröm, och drömmer att han är Coleridge. Trådar förbinder alla författare, även Borges själv, och idéer är kollektiva, och allt originellt har redan tänkts av en föregångare …

I en och samma essä (om språkfördärvet i Rio de la Plata) kan han illustrera sina milt ironiska omdömen i en slags hyperkoncentrerad antologi: ”infantil allvarsamhet … pittoreska dårskaper … beskedlig kåkfararjargong …” Genomgående är tonfallet sorgsolkat. Lyckan är alltid svärtad. Men han har också Blakes förmåga att se en värld i ett sandkorn – för att inte tala om att se ett sandkorn i världen, det vill säga uppmärksamma den ofta förbisedda detaljen, det obetydliga bidraget som kan lyftas upp till absolut dominans. Detaljen som avslöjar hemligheten, som exponerar gåtan.   

(Rent parentetiskt kan väl också inflikas att även om det blir spretigt och kvalitetssutspritt med så många olika översättare inblandade, elva stycken, så inbillar man sig gärna att Borges själv i den evighet han nu innehar ler det belåtnaste av leenden åt de svenska namnen. För här inryms flera av de saker han tar upp: elementen solen (Sun) och havet (Marina), det nordiska (Wiking) - för att inte tala om det förgängliga och nedbrytande (Ruin).) 

Man kan säga mycket om Borges (kanske för mycket redan har sagts, både annorstädes och här), men man har sällan tråkigt i hans sällskap. Man återvänder hit, för att förbluffas och inspireras, och blir efter läsningen osäker om vad som har förändrats under tiden: världen eller en själv.  

Berör och förstör. Dikter för unga, [red] Athena Farrokhzad och Kristofer Folkhammar, Rabén & Sjögren

En okulärbesiktning av den nya diktantologin Berör och förstör. Dikter för unga i jämförelse med den fyrtio år gamla Kärlek och uppror ger för handen att det är färre dikter, men att mångfalden är betydligt större. Framför allt är den nya en bok som kan placeras i sin tid, medan den gamla var inaktuell redan när den utkom, med en majoritet av författare som var gamla redan då. Yngst var en trettioåttaårig Lars Andersson.

Vad som är bra poesi för unga är svårt att förutsäga, men något som i hög grad gällde för Kärlek och uppror är att det nog mer var fråga om 210 bra dikter generellt än 210 bra dikter för unga. I Berör och förstör har de urvalsansvariga Athena Farrokhzad och Kristofer Folkhammar gjort ett gediget jobb för att hitta dikter med potential att slå an hos de riktigt unga – målgruppen är 12-15 år, hälsar förlaget.

Några av poeterna var med redan i den förra, så som Göran Sonnevi, Kjell Espmark, Bodil Malmsten, Kristina Lugn, Thomas Tidholm. Merparten av poeterna är dock betydligt yngre, och många som debuterat på senare år återfinns: Yolanda Aurora Bohm Ramirez, Elis Burrau, Johanna Frid, Kalle Hedström Gustafsson, Theodor Hildeman Togner, Gabriel Itkes-Sznap, Judith Kiros, Nino Mick, Jasim Mohamed, Iman Mohammed, Felicia Mulinari, Daniel Mårs, Petra Mölstad, Khasayar Naderehvandi, Hanna Rajs Lara, Matilda Roos, Burcu Sahin, Gordana Spasic. (Jag har säkert glömt någon, men ber om ursäkt då författarna inte står med födelseår i boken.)  

Dikterna är beskedligt ordnade tematiskt, utifrån bland annat kärleken, döden, motståndet, arbetet, klimathotet. Motståndet, ja: den aktivistiska dikten är starkt representerad, inte minst genom Johan Jönsons famösa ”herpes-dikt” från Efter arbetsschema. Det är en dikt där de starka raderna dominerar, och så har de också valt att namnge de olika sektionerna, med en rad från någon av dikterna, såsom ”Vi är som små nallar i helvetet”, från en dikt av Agneta Enckell. Som ung poesiläsare är det väl just de starka raderna som fastnar, när man oftast kommer till poesin utifrån att man lyssnat på popsånger, där de starka raderna också premieras.

Jag gillar den här boken ungefär lika mycket som jag ogillar den förra, som jag väl egentligen aldrig har fattat vad den var bra till. Här är det tydligt vad poesi är till för, och vad dikter gör – ger förståelse. Här finns det dikter som visar dig, du unga läsare, att lugn i stormen, det finns någon som också har fattat hur djävligt eller bara tungt eller överväldigande det kan vara att leva, att det finns tröst att få när du har det kämpigt. Poesin botar inte, men den lindrar.

Men tröst är bara det ena benet som poesin står på. Det andra är handlingskraften, att man läser dikter och blir stärkt i sin övertygelse om att det lönar sig att göra något. I den här antologin finns det åtskilliga sådana exempel, och den visar också på mångfald på minst två sätt. Dels i representationen, med flertalet rasifierade namn, och dels i poetiken, där vi kan se att det som härskar är variationen, att man inte kan säga något sammanfattande eller enhetligt om hur svenska dikter skrivs under 2000-talet.

Med två undantag är rubbet i den här boken från 2000-talet, och det är bra tänkt. Det betyder att vi inte får ännu en reproduktion av Edith Södergrans ”Dagen svalnar” eller Karin Boyes ”Ja visst gör det ont”. I stället får vi många exempel på redaktörens fina känsla för poesi, och vilka starka dikter de har vaskat fram ur de senaste cirka tjugo årens poesiutgivning på svenska! För oss som läser poesi är namnen de väntade – men det är roligt att se hur urvalet blivit så genomtänkt och konsekvent.

För det blir gärna tillrättalagt när vuxna ska tilltala unga. Här elimineras den risken av det känsliga och pigga urvalet, liksom av tilltalet, som är käckt men inte nedlåtande. Givetvis dominerar den politiska poesin – men det är också ett tecken på att den politiska dikten är stark i samtiden, och att den också är tillgänglig och aktuell. Det finns också exempel från spoken word-scenen, men några av dem bidrar möjligen till att det ibland blir något ojämnt. Det är snyggt att inkludera en dikt av Jila Mossaeds från Varje natt kysser jag markens fötter, då den innehåller en rad som Farrokhzad själv gav stark återklang i sin Vitsvit: ”Någon gång ville jag dö i ett land / där människor kunde uttala mitt namn”.    

Så ja, jag fattar ju att syftet är att unga ska hitta fram till boken, och de borde de göra –omslaget är vasst och lockande, och titeln är ju utsökt. Men jag kan lova att den håller också för vuxna läsare, och ger en förträfflig provkarta på var svensk poesi står 2019. Så sett blir boken en slags kanonisering, och de 79 poeter som är representerade har all anledning att känna sig stolta över att ingå i ett så dugligt sammanhang.

Vaka över dem som sover, Sigbjørn Skåden, översättning David Vikgren, Teg Publishing

Vilken obehaglig pärla till roman han har skrivit, Sigbjørn Skåden. Vaka över dem som sover är skriven på norska, av en författare som brukar växla mellan norska och nordsamiska, och behandlar både språklig identitet och kollektiv glömska.

Det är en berättelse om övergrepp. Sonen, som huvudpersonen Amund konsekvent kallas, är konstnär och jobbar med sin första separatutställning. Han anländer till Kautokeino i Nordnorge, för att jobba med några högstadieelever. Så småningom groomar han en av flickorna i en av klasserna, och utsätter henne för ett iscensatt övergrepp. Allt detta skildras kyligt och sakligt, utifrån förövarens perspektiv. Det är en minutiös skildring av ett cyniskt och nästan psykopatiskt beteende – allt i konstens namn, där filmen med övergreppet blir en hämnd på ortens tystnadskultur.    

För Skåden utgår från verkliga övergrepp från 2007 i just Kautokeino, där arton vuxna män utsatte minderåriga flickor för övergrepp. Huvudpersonen normaliseras, men han är också del i en längre process, en bricka i ett maktspel om samisk identitet. Han försöker tala samiska när han anländer, men alla talar norska med honom. Genom återblickar i familjehistorien får vi veta mer om den plågsamma uppväxten, och hur den samiska identiteten medvetet undertryckts av norsktalande lärare och andra vuxna.  

En sak som vi får veta har yttrats av en släkting ger en nyckel till Amunds drift efter revansch: ”Det är de mjuka hjärtana som till slut blir hårdast […] därför att de mjuka hjärtana har inget val.” Det blir en påminnelse om att vi bör akta oss för de troskyldiga. Som Helen Zahavi skriver i Dirty Weekend: ”När en svag människa slår tillbaka slår hon hårt.”

Genom denna modiga roman om övergreppets mekanismer lägger sig en dov, ödesmättad stämning.  Skåden skriver med en kuslig precision, som blir en passande spegling av Amunds egoistiska inställning. Att han till exempel läser Bret Easton Ellis medan han planerar sin iscensättning är mer än lägligt. Det är också modigt, då Skåden jobbar hårt för att vi ska ta oss in under huden på en så genuint olustig protagonist. Modigt är det också hur vi blir medvetna om grupptrycket. 

Som förövare är Amund trovärdig, och lyckas dupera sin omgivning genom att utnyttja sitt förtroendekapital. Samtidigt finns fingervisningar om att han vill avbryta det dubiösa projektet innan det fullbordas; så kan man åtminstone tolka scenerna när han berättar för sina vänner om konstverket, att han öppnar för dem att be honom sluta, även om man i så fall får tycka att han är mer än lovligt dunkel i sina antydningar.   

Det här är då en stark och brutal bok, påfrestande utan att bli spekulativ. Det är också en bra översättning av David Vikgren, även om jag inte är ense om att norskans glosa ”ödelägga” har samma vardagliga klang på svenska. Den som vill veta mer om Skådens språkliga hemvist kan läsa hans poetik, som påpassligt nog i vintras gavs ut i boxen Autor Chap.

Teonauterna, Sam Ghazi, Norstedts

På senare år har det glädjande nog kommit flera ambitiösa svenska sf-romaner, men frågan är om inte Sam Ghazis Teonauterna ska räknas till de mer vågade och mer lyckosamma. På en rymdresa med avsikt att kartlägga livets uppkomst dör teonauten Jasmin. Hennes kollega Adam pusslar ihop henne artificiellt, och de tar sig tillbaka till jorden, men som ”digital fantom” blir välkomnandet av henne inte så överdådigt. 

Ghazi hanterar atmosfären ypperligt, och skriver en rymdsaga där tekniken blir en fond för stora känslor att utspelas mot. Den stora frågan om liv och död tas på berättigat allvar. Det krävs starka krafter för att få en rymdraket att lyfta, och Ghazis roman tar också stora berättartekniska krafter i anspråk; ibland kan det te sig aningen diffust, men jag gillar ändå de visionära anspråken. Här finns också en spännande diskussion om relationen mellan det mänskliga och det maskinella. Det här blir då en roman som både rymdnördar och alla med båda fötterna på jorden kan läsa med stor behållning.

(Också publicerad i Vi 8/19)

Kirke, Madeline Miller, översättning Niclas Nilsson, Wahlström & Widstrand

Madeline Millers roman om antikens Kirke är ett blodigt drama om överlevnad, men också en berättelse om kvinnlig vänskap. Den bekanta historien återberättas piggt och initierat. 

En vanlig missuppfattning om klassiker är att de är användbara för oss endast i egenskap av sina tidlösa värden. I själva verket ter sig klassiker – alltså verk från det förgångna – oftast både främmande och bekanta, och framställer egenskaper som är både aparta och besläktade. Att söka efter nutida paralleller i exempelvis antiken är sällan fruktbart: det räcker med att nämna den sonliga plikten att vedergälla blod för blod, eller att offra sina närstående för att blidka gudarna.

På senare år har många skönlitterära författare utgått från antikens myter för att på olika sätt beröra myterna utan att helt omskapa dem. Colm Toíbín berättar i Namnens hus om släkten Agamemnon och Klytaimnestra, Kamila Shamsies ger i Vår älskade en helt ny version av berättelsen om Antigone, och Theodor Kalifatides speglar andra världskriget genom Iliaden i Slaget om Troja.

Madeline Miller väljer häxan Kirke som huvudperson när hon tar antiken i anspråk. Hennes roman Kirke har blivit vida omtalad och hyllad, och finns nu på svenska i Niclas Nilssons nästan uteslutande exemplariska översättning. Intrigen följer de bekanta spåren: Kirke är dotter till titanen Helios och najaden Perse. I ett anfall av svartsjuka förhäxar hon sin rival Skylla till ett monster, och förvisas därför till en ö, där hon har lejon och vargar som husdjur.

Miller väljer i stort sett att följa myten. Även om historien i sig är välbekant är det hela tiden spännande, och gränsen mellan gudar och dödliga suddas ideligen ut. Vi får träffa brorsdottern Medea, Daidalos och gossen Ikaros, Minotaurus, Prometheus, med flera.

Kirke är alltså häxa, vilket innebär att hon har makten att förvandla våldtäktsmän – ”oönskad intimitet” är ju ingen modern företeelse – till svin. Till ön kommer så Odysseus, på hemväg från kriget i Troja. Han längtar efter sin fru och sin son, men han har inte mer bråttom än att han ankrar skeppet och stannar tillräckligt länge hos Kirke för att få en son tillsammans med henne.

Det är subjektivt berättat, med Kirke som självständig och frimodig protagonist. Hon är bra på att klara sig själv, men det är inte romanens huvudbudskap, utan mer handlar det om behovet av samarbete, något som märks när hon bondar med Odysseus änka Penelope.

Till stor del handlar det om den undanskuffades revansch. Mycket blod spills, så inbilla dig inte att antiken var idyllisk och fridfull. När röken skingras kvarstår Kirke som en överlevare som trotsar mobbning, förtal, attacker, förvisning, våldtäkter och mordförsök. 

Kirke har kallats för en metoo-roman, men det är kanske att gå lite för långt att entydigt läsa det som ett hämnddrama. Mer läser jag den som en äventyrsroman med några stänk fantasy, och gudavärlden påminner inte så lite om superhjältesagorna som fått sådant uppsving under 2000-talet.

Millers roman är rapp och fyndig, och det är inte svårt att uppskatta skickligheten. Kirke är en romanfigur att fängslas av, ett flexibelt föredöme i sin förmåga att ta sig an motgångar. Och ärligt talat: vem har inte önskat uttala förbannelser som fungerar på riktigt?

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 17/8 2019)

Mamma, Adrian Perera, Förlaget

Anmärkningsvärt nog blev en av 2017 års bästa böcker på svenska knappt recenserad i svenska tidningar. Jag tror UKONs försenade recension i Göteborgs-Posten är den enda dagstidningsrecension jag kunde hitta av Adrian Pereras White Monkey. En helt apart uppväxtskildring skriven i raseri mot rasism, ja, men också i raseri mot själva berättandets struktur, mot de sanningsanspråk som autofiktion reser, och som resultat en trasig historia som visar att rasistiska strukturer finns även på ställen där man inte letar efter dem.

Nu har han skrivit en slags prequel. Mamma är en bok som förvisso går tillbaka till ett uttalat jags barndom, och på sätt och vis är det ju samma barn som i debuten, men här i mer koncentrerad form. Vi följer Anthony – Tony – genom några få dagar, i en gisslansituation mellan mamman Constance och den frånskilde pappan Reidar, som har besöksrätt på lördagar. De två vuxna tävlar om sonens uppmärksamhet, men det är svårt, främst för mamman, som jobbar på fabrik och tvingas lämna barnet vind för våg på dagarna.

Hon har också språkproblem, och hela boken är skriven på fyra språk, som Perera växlar mellan. I fotnoter har han oftast inte direkt översatt men gett referat av innehållet, en slags tolkning från barnets perspektiv. Dessutom finns ett behändigt appendix som översätter allt som är på andra språk, men den delen behöver faktiskt inte konsulteras: hellre blir jag kvar i den förvirring som berättelsen ger, och replikerna på finska behöver inte denna kontextualisering.   

Förvirringen består i att barnet upplever världen exakt så här. Vad Perera gör är något exceptionellt, något jag knappt har upplevt när jag läst andra barndomsskildringar. Mare Kandre var kanske ett undantag, hon var så bra på detta i sina 80-talsböcker: att skriva utan det vuxna filtret, att helt kliva in i barnets värld, och inte ta med sig sina vuxna ställningstaganden och överväganden, för ärligt talat är det oftast outhärdligt odrägligt och opålitligt att läsa barndomsskildringar, gnuggade i sentimentalitet och nostalgi. Perera är befriande okonventionell i detta avseende.

Den otrygghet han gestaltar ifrån Tonys perspektiv är klart övertygande. Där blir Jesus en räddande figur, så som han manifesteras från ett väggporträtt. Och Jesus behövs, i denna värld där skumraskfigurer kryper i kulissen. Vad som händer på riktigt och vad som är Tonys inbillning är inte alltid rätt att reda ut, men klart är att i källaren i huset finns både det olämpliga och det farliga.

Tonys tillvaro, utifrån det tidiga 90-talsperspektivet, innebär att titta på tecknade VHS-filmer, äta torftig mat. Det som kanske imponerar mest, egentligen mer än det i sig okonventionella berättandet, är den slitstarka kärleken mellan Tony och föräldrarna – båda älskar honom, och båda har så svårt att få det att gå ihop. Det är så mycket som är trasigt i denna relation. Humorn blir en skyddsmekanism för Tony, liksom upprätthållandet av de nödvändiga lögnerna. Se där en läxa i vad det innebär att växa upp, kanske, hur man tvingas lära sig hantera det osanna.

Att tala om förnyelse inom litteraturen blir lätt klichéer. Men jag tvekar inte i det här fallet: Adrian Perera lyckas hitta ett nytt sätt att skriva om uppväxt, ett sätt som inte nöjer sig med att följa den snitslade bana som föregångare har markerat. Här finns dock inte bara ett spännande formexperiment, utan även ett emfatiskt klassperspektiv, i mammans livegenhet inför företaget.

Föreställningar, Thom Lundberg, Bonniers

Thom Lundbergs andra roman befäster hans position som ambitiös berättare. Det är en thriller i operamiljö, ojämn men ganska spännande när den väl lämnar sitt uppsåt att väcka bryderier.

Efter Thom Lundbergs debut, den magnifika För vad sorg och smärta, infann sig en viss oro: tänk om det här var hans stora ögonblick, att han inte skulle ha fler lika bra berättelser i bakfickan. Den farhågan kan genast tillbakavisas, då hans andra roman Föreställningar innebär en markant utveckling, i synnerhet berättartekniskt.

Det handlar om skribenten Johan som får i uppdrag att dokumentera en uppsättning av Leoncavallos opera Pajazzo. Hans flickvän Elin har nyligen lämnat honom, och Johan upptäcker kusliga paralleller mellan sin egen livssituation och operans huvudpersoner. Så träffar han på ett möte för en grupp sörjande Agnes.

Hon framställs först som en manic pixie dream girl, det vill säga som en vimsigt charmig knas-Fia. Men det beror mest på att det är Johan som porträtterar henne. När romanen byter perspektiv och vi följer Agnes upptäcker vi att det här är en kvinna med full koll på vad hon vill uppnå. Hon blir också en mer dynamisk karaktär än man i förstone tror. Hon är en aspirerande författare som upptäcker litterär potential i Johans historia. Mer än så behöver inte förklaras här.

Det blir då en intrikat berättad historia där vi följer dessa människor som skuggas av olyckliga omständigheter. Uppenbarligen är syftet att skriva den typ av psykologisk thriller som var populär på 90-talet, i synnerhet på film. Berättelser där verklighetsuppfattningen skevar till och man inte kan lita på sina sinnen, där ont uppsåt tar för sig på de godhjärtades bekostnad.  

Hur lyckas Lundberg med det? Ganska bra, faktiskt, även om det inte riktigt blir lika sinistert som hos Shirley Jackson, Ira Levin och Patricia Highsmith. Anledningen är att dessa amerikanska föregångare lierade sig med det otäcka på riktigt, och det gick inte att lita på att de konsekvent ställde sig på det godas sida med några lyckliga slut.

Det blir i Lundbergs händer indirekt en diskussion om moral, vad en författare kan tillåta sig göra för att berätta om närstående. Storyn om Johan och Agnes är dyster, men det är skrivet med friskt humör. Resultatet är en bladvändare, som bara ibland förlitar sig väl mycket på att förbrylla hellre än att förskräcka.   

Stilistiskt lämnar Lundberg tyvärr något i övrigt att önska, där den korta meningsbyggnaden ibland väcker irritation. Det är också trist att se klichén med långa kursiverade partier i Agnes långrandiga tolkning av Elins dagbok åt Johan, liksom det urvattnade greppet att växla berättarperspektiv. Samt att det vore önskvärt med mer variation i ordförrådet, där vissa ord som ”sordin” återanvänds för mycket.

Ändå är det en i flera avseenden imponerande roman. På ett snillrikt sätt lyckas Lundberg spegla operans lite högtravande stil. Därför blir också vissa invändningar om att det blir förutsägbart meningslösa, även om de ledtrådar och varningssignaler som läggs ut gärna får vara mindre blinkande nästa gång. 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 15/8 2019)