Jag hoppas du också är vid sjön i natt, Larry Silván, Trombone

Litteraturhistorien kryllar av särlingar och outsiders, kufar och missanpassade individer. Finlandssvenska poeten Larry Silván hör definitivt till de mer minnesvärda. Han levde hastigt, och de dikter som har getts ut postumt har gett honom ett visst erkännande bland entusiaster. När jag läste två dikter av honom i höstas, i den nyutkomna antologin med finlandssvensk lyrik, Bländad av död och kärlek, var det frågan om kärlek vid första ögonkastet. Men döden fanns, och finns, och han begick självmord 1977, vid 21 års ålder.

 

Nu utkommer för tredje gången en utgåva med hans kvarlåtenskap. Jag hoppas du också är vid sjön i natt är mer ambitiöst utformad och innehåller ytterligare dikter. Detta tack vare en av entusiasterna, pålitlige Erik Jonsson, som sammanställt urvalet och skrivit ett kärleksfullt förord, samt luskat rätt på totalt cirka 150 dikter. Av dessa är ett femtiotal inte publicerade tidigare. Volymen inkluderar också förorden från 1977 och 1989, som om inte annat ger vissa biografiska bakgrundskunskaper.

 

Mest anmärkningsvärt: mot slutet av sitt liv vände Silván, som växte upp i Ekenäs, civilisationen ryggen och bosatte sig på en avstjälpningsplats. För en billig penning hyrde han ett ruckel där, och odlade sin mat i närheten. Enligt uppgifter var han ytterst beläst, men lär inte ha besökt stadens bibliotek en enda gång. Han fick en gitarr i sin hand en gång, och kunde på stört traktera instrumentet som en musiker. Han bodde i Danmark i några veckor och lärde sig prata flytande danska.

 

Sådant kallades ”naturbegåvning” på den tiden jag växte upp, och går man ännu längre tillbaka i tiden sa man ”geni”. Det ligger något i det: dessa dikter är som sagt skrivna av en ung man, men präglas av visdom och insikt som annars hör till de bittra erfarenheternas lager. Självmordet nämns redan i den dikt som har placerats först i detta urval – en papperslapp som hittades i hans skrivmaskin. Tematiskt är sedan dikterna ordnade i tre sektioner.

 

Det är anslående hur tidigt ute Silván är i sina observationer kring miljöförstörelse och i hur hög grad han kritiserar kapitalismen. Hans analys är skoningslös, och skriven med så tidlösa formuleringar att det inte har åldrats ett dugg. Jo, han nämner Henry Kissinger och Salvador Allende, men bortsett från dessa namn (och en viss mossighet i musiksmaken, med referenser som Jethro Tull och Syd Barrett) är hans dikt helt aktuell och relevant för att diskutera nutidens belägenheter. Och hans analys är omedelbar: ”Skjut Leif Holmström”, som den ursinniga dikten om mammans arbetsgivare heter. I förordet nämner Jonsson Michael Strunge och Yahya Hassan, och det är gångbart, men jag förnimmer också krutröken från Kristina Lugn, som åren efter 1977 gav ut diktsamlingarna Döda honom och Om ni hör ett skott …

 

Överlag vänds Silváns aggressioner utåt, mot yttre fiender som han återkommande gånger ber ”dra åt helvete”. Liksom Ekelöfs berömda utfall mot Sverige som ett ”fasterland, på sin höjd mosterland” har Silván ett ambivalent förhållande till sitt hem, men att det också är en avsky som är gräns- och statslös:

 

Jag är inte medborgare av Finland

Jag är inte

medlem i nåt jävla samhälle

Finland och alla

länder i världen kan dra åt helvete

 

Äckel är något han upplever, men också stunder av lycka. Denna lycka finns i samvaron med katten Laulu, som tillägnas flertalet dikter. Gulliga dikter? Jovars, men det finns i dem också spår av respekt för kattens unika väsen, där han kan nämna dess tårar (biologer reser invändningar, men varför ska vi alltid lyssna på dem? vad spelar det för roll om vi kallar det tårar eller något annat, de stunderna när katten är förtvivlad?). Här finns kärleksdikter, där det råbarkade och ömsinta inte är två motpoler.

 

Desto mer självklar är vådan med kapitalismen, vars hyckleri Silván genomgående påpekar. Men det är en besvärlig och prekär situation, för den som har mage att yppa ett uns kritik mot kapitalismen blir sällan populär. Hen gör sig ovän med allt och alla. Det hindrar inte Silváns oresonliga tonfall. I dikten ”Vägskäl” illustrerar han detta dilemma, och den utsatthet som följer för den som vill välja sanningen: ”det finns ingenting annat än ensamhet / och en ensam väg att gå / utanför alla lagar, alla moral – / det förbannade samhället”. Med andra ord är han en introvert personlighet med full utblick på omvärlden, och hans dom saknar pardon: kapitalismen gör människorna överflödiga.

 

I den värld han framlever kan han bara känna sig ensam:

Ingen kan nånsin

förstå på mitt sätt, och därför

är alla mina dikter

ett rop genom en rutten kropps tjocka skal

som studsar mot någon annans ruttnande kropp

 

En god sak med denna bok med dikter av Silván – det finns många – är att han skriver en poesi med potentialen att nå ut till många med mindre vana att läsa dikter. Det är kort sagt tillgänglig poesi – vilket inte är detsamma som enkelhet eller förenkling. Han skriver i en slags sofistikerad punkig attityd – 1977 är ju också året då punk slog igenom i England – med vissa kopplingar till beatförfattarna (Allen Ginsberg nämns).

 

Silván odlade inte bara föda under sin sista tid på avstjälpningsplatsen. Han odlade också sin särart som författare. Det är påfallande ofta sant att den som är tillräckligt konsekvent i sina förehavanden i marginalen så småningom finner sig hamna i centrum av den litterära kanon. Där hör Larry Silván hemma, som en svenskspråkig särling med klar förmåga att trollbinda en läsekrets av ansenligt slag. Hörde jag ordet ”kulturgärning” så hörde jag definitivt inte fel den här gången.

Astarte, Karin Boye, Lindelöws

Efter att under 20-talet ha gett ut tre diktsamlingar utkom Karin Boyes första roman Astarte 1931. I våra dagar lever den i skymundan av främst den evigt aktuella dystopin Kallocain, som med viss rätt kallas hennes mest fullgångna roman. Medan poeten Boye har säkerställt sin plats i centrum av svensk 1900-talspoesi har romanerna – utöver Kallocain då – inte riktigt fått lika starkt genomslag. Synd, då Kris från 1934 är en klar personlig favorit.

 

Hur står sig då Astarte, vid en prövande läsning nästan hundra år senare? Oväntat bra, vill jag nog säga. Den här utgåvan utkom i Lindelöws fina serie 2013, och har en fin introduktion av Johan Svedjedal, som poängterar att den underskattades när den utkom. Kritikerna var inte mottagliga för det sätt att skriva som Boye här förespråkar. Ett brev från Boye i oktober 1931 saknar inte heller det aktualitet och relevans för våra dagars kritikdebatter: ”Det är lustigt att se, hur kritikerna speglar sig i en bok och upptäcker sig själva på ett eller annat sätt (eller också känner de inte igen sig, och då blir de mycket besvikna.)”

 

Kort sagt: det här är en Karin Boye på gott (berättar)humör. Lite till mans ses hon nog som en poet för gymnasieelever, en sorglig underskattning av en djupt oroande (och oroad) författare, där de starkt omstörtande åsikterna är svåra att missa. Snarare än linjär handling är det en montagebok där olika scener avlöser varandra. Astarte är namnet på en skyltdocka, som i viss mån bildar romanens centrum. Ur denna gudomligt vackra modell – Astarte är en antik fruktbarhetsgudinna – växer olika berättelser fram, till största del kring sextonåriga Britt, som tar sig från landsorten till Stockholm, med dess frestelser i form av flärd och mer eller mindre önskvärd uppvaktning.

 

Men Boye har också skrivit en essäistisk roman om begär, om attraktionskraft, om de psykologiska mekanismerna bakom reklamens lockelse. Hon är spefull i sin analys, och skoningslöst djärv när hon låter mänsklighetens fascination för ytlighet avtäckas. Satir måste vara elak för att få maximal verkan, och det är med elakhet Boye avlägger sin rapport från modevärlden, där hon också inkluderar korta berättelser från tryckeriet där veckotidningarna framställs och från barnarbetaren Puh-li som slavar i sidenfabrikerna i ”Fjärran Östern”. Redan 1931 identifierar hon den amerikanisering som åstundar.

 

Ideal och illusion samverkar med drömmen. Vårt behov av förströelse var samma då som nu. Fantasin närs av det som är ouppnåeligt, och vi drömmer om saker vi inte vill ha. Med Motörheads sublima formel: ”The chase is better than the catch …” Det Boye gör är att med dristigt bildspråk visa hur elegans och lätthet kan bidra till karaktärernas frihetssträvan. Så här, till exempel, när författarämnet och journalisten Tage gestaltas:

 

Hans egna rytmiska steg bestämde världens pulsslag. En lång blekröd serpentin virvlade genom luften och snärjde in honom i sina ringlar, men utan att bekymra sig om snaran fortsatte han sin väg, och när den sköra pappersremsan slets av, utan att han ens kände det, och blev hängande som en dekoration över bröstet, andades han djupt och befriat och tog ut stegen djärvare än förut med ett leende som när en ung gud spränger sina bojor.

 

Dockan Astarte kan liknas vid vår tids AI. Lena Andersson nämnde i en krönika i SvD förra lördagen något som onekligen går att knyta till Boyes roman: ”Och längtan bort från det egna utseendet tar sikte på skyltdockan; i vissa fall porraktrisen, som också har något av maskin över sig. (Om roboten däremot någon gång längtar bort är det för att få bli organisk, få bli människa och enskild).” Utöver att det är en märklig premiss att föreställa sig roboten ”längta” använder sig Andersson av vår tids fixering vid det maskinella, att vi försöker slippa vara människa – det vill säga, skör – och söker oss mot en artificiell skönhet, där alla liknar varandra.

Som redan Boye förutsåg med Astarte. Anmärkningsvärt i sig, och än mer så med tanke på att hon knappt tio år senare skulle skriva ett så förutseende och profetiskt verk som Kallocain, vars kusliga övervakningsscenario håller på att förverkligas i det 21:a århundradet. Likaså är mode ett tidlöst ämne. Boye infiltrerar och imiterar och parodierar reklamens språk, som också är tidlöst. Eller så här: floskler har en benägenhet att bevara sin unkenhet, oavsett tidsepok. Visst får man här sig till livs en del bedagade begrepp – backfisch, aspirinpulver, grogg och jazz, till exempel – men viktigare är hur fortsatt dagsaktuell Boyes ämnesbehandling är. Och hur rastlöst irrande modern hennes roman är.

 

Det är möjligen en smula förvånande att Boye i den här romanen är så humoristisk, men så finns här också partier som utför samhällskritik dold bakom det förment ytliga motivet med kläder, och man kan med visst vemod sakna den här skarpa blicken på mode bland dagens modeskribenter:

 

Vill du avläsa tidens väsen, vill du se den unga generationens lynne, så kasta en blick i de stora skyltfönstren! Där är kvinnans frigörelse tecknad i gråspräckligt ylle, där lyser teknikens triumf ur sakligt stränga linjer. Och så vacker är denna tidens ande, att ingen kvinna går förbi utan en liten längtansblick på dess utställda härlighet …

The Death of Francis Bacon, Max Porter

Konst är ofta en tvekamp mellan ordning och kaos, mellan symmetri och frihet, mellan begränsning och gränslöshet. Jag vet ingen bildkonstnär som tydligare illustrerar dessa konflikthärdar än brittiske Francis Bacon. Hans målningar är helt oförglömliga, och även om det är lönlöst att gradera: säg en 1900-talskonstnär som har varit viktigare eller skapat mer obönhörligt drabbande konst.

 

Författaren Max Porters senaste bok utgår från Bacon, och närmare bestämt hans sista dagar. The Death of Francis Bacon är en kort meditation, där sju tablåer visar vad som sker under hans sista dagar. Snabb sammanfattning: i trots mot läkarnas rekommendationer åker den 82-årige Bacon till Madrid våren 1992. Han ska träffa sin senaste älskare, men astma och njurproblem skickar honom till akuten och intensiven, där han aldrig uppvaknar utan dör efter sex dagar. En nunna vid namn Mercedes sköter honom.

 

I Porters version är Bacon både ömsint och vulgär, och detsamma gäller systern, som kallar honom Piggy och avslutar varje session med frasen ”Instanta descantar” (försök vila). Han minns sitt liv, och olika händelser och olika vanföreställningar passerar revy. Han fantiserar om Mussolini, om mordet på Julius Caesar, om tidigare älskare – där fanns åtskilliga, eftersom han hade en benägenhet att med Oscar Wildes ord dinera med pantrar (läs: sex med grovt kriminella män). Han var en kaosig individ, och även om en av romanens refränger lyder ”Just the painting” går privatlivet inte att frikoppla från målningarna. Dessa målningar vibrerar av en neurotisk pendling mellan harmoni och uppbrott. Porter väljer sju målningar – ej namngivna – som ingång till samtalen mellan Bacon och Mercedes, motsägelsefulla och motstridiga samtal.

 

Det rör sig inte om regelrätta samtal heller. Bacon rör sig mellan medvetenhet och dröm, mellan fantasi och verklighet, mellan utslagenhet och hyperkoncentration. Det är en inre monolog, där språket rör sig hetsigt, och ibland slås sönder och blir obegripligt. Som prosaexperiment är det modigt, när Porter åskådliggör något av den konstnärliga processen. Där ingår ett slag mellan självförhärligande och självironi i en alltid klarvaken rastlöshet, i ett driv som kastar Bacon hitåt och ditåt i sjuksängen.

 

Porter har tidigare skrivit romanen Lanny, ett körverk i fablernas värld, där ordmassorna rörde sig friskt böljande – riktigt lika experimentell är han inte i den här kortromanen. Han har också skrivit sorgearbetet Grief is the Thing with Feathers, som sammanförde privat sorg med Ted Hughes poesi. Den gick utmärkt att läsa även för den som inte är helt inläst på Hughes, medan The Death of Francis Bacon nog ter sig svårbegriplig om man inte är förtrogen med konsten och konstnären. Det är å andra sidan lätt åtgärdat: det finns fina biografier (bland annat en helt ny av Mark Stevens och Annalyn Swan), och i spelfilmen Love is the Devil gestaltar den briljante Derek Jacobi den jagat härjande och härjade konstnären.

 

I projektet ingår att Porter själv kliver in och kommenterar sitt skrivande, med avsiktsförklaringar. ”Will you take out any really daft bits?” frågar Bacon. Porter skriver:

 

   It’s an attempt to get art history out of the way and let the paintings speak.

   It’s an attempt to hold catastrophe still so you can get a proper sniff at it.

 

Allvarligt: det här borde inte funka. Max Porter försöker skriva som Bacon målar, och den typen av försök är dömda att misslyckas, då det så lätt blir ansträngt och sökt. Ändå läser jag med behållning, med nyfikenhet, med förtjusning, och blir imponerad av hur både respektlöst och respektfullt han närmar sig monumentet Francis Bacon. Det underlättar för att vi som läser ska göras delaktiga i det som utspelar sig, någonstans mittemellan dödskamp och dödsförsoning. Då kan prosan tillåta sig att bli lika våldsam som målningarna, och det är svidande elegant gjort, och vackert på ett sätt som utmanar våra invanda skönhetsbegrepp – typ som Bacons målningar alltid gör.

Djuriska, Johan Espersson, Natur & Kultur

För två år sedan debuterade Johan Espersson med Kungsbacka ultras, om ungas vilsenhet och olycklig kärlek. Sådant har skildrats förr, men det var skrivet med ovanlig frenesi, och även formmässigt var framställningen annorlunda, i ett skrivsätt som närmade sig lyriken. Nu utkommer bok nummer två från denna yngling (ännu inte fyllda 30, med andra ord), och det är novellsamlingen Djuriska.

 

Den inledande novellen knyter an till debuten, med titeln ”Roma ultras”. Här är det en pojke strax över tio som följer med föräldrarna på en fotbollsmatch i Rom. Laglojaliteten kan bytas mitt i en match. Där ser man! Anledningen här antyds vara att pojken, som har en Inter-tröja på sig, ser hur Roma-fansen beter sig – det maskulina i sin prydno – och där presenterar sig också det djuriska som den tematiskt uppbyggda samlingen anger.

 

Vad är det djuriska? Det som helt enkelt finns inom oss. Där ingår driften att tävla. Men det är ju det manliga beteendet, och det är oftast män, eller låt oss säga pojkar i varierande ålder, som Espersson intresserar sig för. Det manliga beteendet är ju styrt av aggressioner, som bara finns där. Fotboll och tennis är givna idrottsmässiga delar i denna normalisering av kraftmätningar, där kampmoment premieras och konkurrens ses som något gynnsamt.

 

Oftast befinner vi oss i Göteborg med omnejd. Ett både geografiskt och könsmässigt undantag är min favorit, ”Min älskade älg”, om en kvinna i Stockholm som har oroande drömmar där hon jagar en älg som hon förstår är hennes man. Kvinnans man heter Pascal, i en kanske övertydlig hyllning till Isak Sundströms band (i debutromanen fanns en del referenser till ett annat Sundström-band, Skriet).

 

Varför är det en så bra novell? Helt enkelt därför att den inte vill lägga sig till rätta. Kvinnan lever ett inrutat liv som biljettförsäljare på T-centralen, och närmar sig något djuriskt i hur tillvaron luckras upp av de störande drömmarna. Hon försöker nå fram till Pascal, men han viftar bort hennes farhågor. Därmed skapas förutsättningarna för ett drama som ställer saker på sin spets, som sammankopplar neurotisk besatthet med  erotisk mani. Det är en novell som irriterar och bekymrar, inte minst genom att den är skriven med sådan insikt och insyn, samtidigt som det finns en viss distans till kvinnans belägenhet – som om hennes oro vore akut och samtidigt överdriven. 

 

Esperssons metod är inte så oäven. Han lyckas skriva med en nästan disträ blick på tillvaron. Det kan te sig lite lojt, nästan lättsinnigt – men det är samtidigt en vinnande stil, som gynnar hans uppsåt att säga något väsentligt om hur mänskliga instinkter är beroende av det djuriska. Det är också befriande med noveller som inte omedelbart rättar in sig i den stipulerade dirty realism som Raymond Carver verkar ha tvingat majoriteten av svenska novellister till.

 

Den mallen blir alldeles för förutsägbar, medan Espersson förordar slump och tvehågsenhet. Allt blir inte så direkt mättat med innebörd och tydligt markerad symbolik att avkoda; det blir ofta inte ens särdeles koncentrerat. De oväntade inslagen, de avgörande händelserna, blir novellernas kraftcentra. Att tvingas fatta beslut blir en del av den djuriska faktorn, där vi tvingas konfrontera varför vi väljer vissa saker och väljer bort andra. Mellan sveket och kompromissen utspelar sig flera av novellerna. Då blir det planlösa också något som liknar livet, och ger bra indikationer på vad som konstituerar en realistisk litteratur, att det på något sätt liknar verkligheten.

 

Låt gå för att det någon gång blir statiskt, och i synnerhet i några av de längre avslutande novellerna blir det tröttsamt, men överlag är det en ansats som bådar gott inför framtida verk. Espersson kan sägas vara både nonchig och pretto, med sitt ohämmade och respektlösa angreppssätt samtidigt som det finns sofistikerade referenser till André Malraux och Nguyên Huy Thiêp. En kännare, kunde man utbrista, men i så fall en kännare som inte gör så stor sak av sin kunskap, och det är förstås sympatiskt. Vad mig anbelangar får han gärna fortsätta smyga in Isak Sundström i nästa bok.

Sorte sonetter, Klaus Høeck, Gyldendal

Sonetten är den idealiska diktformen. Tillräckligt kort – 14 rader – för att tvinga fram förtätning, och tillräckligt lång för att tvinga fram ett innehåll som säger mer än till exempel den överskattade haikun. Det är inte förvånande att så många poeter fascineras av sonetten och vill skriva vidare i en tradition som har anor från senmedeltiden, och det ligger något både anspråkslöst och pretentiöst i att ta sig an denna form.

 

Klaus Høeck har av litteraturkritikern Frederik Stjernfelt kallas ”systemdiktarnas systemdiktare” (givetvis en ära att få heta så speciellt i Danmark), och han gav ut sin samling Sorte sonetter 1981. Dessa 60 traditionellt bundna sonetter är skrivna 1977, i anslutning till de sonetter han gav ut riktade till Ulrike Meinhof. Gyldendal passar på att återutge Sorte sonetter nu, när drygt 40 år har gått, med motiveringen att det här är dikter som fortfarande appellerar unga läsare. Høeck hör till grafomanerna i skandinavisk poesi, är fortsatt produktiv och gav så sent som i fjol ut storverket Password, en prisbelönt samling.

 

Med ett tidstypiskt omslag kan man fundera: vad är angelägenheten hos denna samling svarta sonetter nu? Ömsom inleds de med namnet ”Yasir Arafat”, ömsom med frasen ”Sorte September”, och det är en okritisk hyllning till Arafat, dåvarande PLO-ledare och förgrundsfigur i palestiniernas befrielserörelse mot israeliska staten. Att glorifiera Arafat var kanske mer passande då än det är nu – han avled 2004 – och verket ingår i en svit politiska dikter av Høeck, där han också passade på att hylla till exempel Meinhof och Che Guevara. Att marken är fortsatt minerad syns från senaste månadernas exempel när Sally Rooney och Emma Watson engagerat sig i Palestinafrågan, inte utan att möta starka protester.

 

Som sonettdiktare gör sig Høeck beroende av nödrim och överklivingar (enjambment), där vi ställs inför sönderhackade radbrytningar som ”mo/dermælk” och ”fød/selsdag”. Det är något som hör till hans signum, och stör man sig på sådant finns inte mycket att hämta här. I mina ögon tillför det en viss charm: härtill är han nödd och tvungen, liksom.

 

En annan egenhet är att den tredje strofen – den efter sonettens traditionella volta mellan rad 8 och 9 – ibland är ett kursiverat inskott, så att rad 8 fortsätter som om inget hänt på rad 12. Det kan se ut så här:

                     

                                          Tal

ikke til mig om terror og maf

 

maskinpistolerne men disse til

hvilken syvende tredje anden en den

femte fjerde tredje anden en den

 

ia, mens et helt folk udryddes. Jeg vil

dække alt dette med sort gaze og

tænde et lys for retfærdigheden.

 

Ja, Høeck vill tända ett ljus för Arafat, för sanningen och rättvisan. Det må kallas naivt, eller så kallar man det omsorg. Som vänsterorienterad poet påminner han om en annan skandinavisk grafoman med ett verk som också sträcker sig över tiotusentals sidor, alltså den ett år yngre svenske Göran Sonnevi (som ju också skrivit en hel del sonetter). Även Sonnevi har på senare år fått se återutgivning av sina äldre böcker, dels de sex första samlingarna i volymen Dikter 1959-1972, och dels boken Det omöjliga, som först utgavs 1975.

 

Sanningen och rättvisan är stora anspråk, och det är en både anspråksfull och ledig poesi som Høeck skriver. Här finns bensinsonetter och Molotov-dikter som kan sägas romantisera revolten i sig mer än våldshandlingarna. Han skriver om 70-talets terrorism, utan att glorifiera våldet, och återvänder till OS i München 1972:

 

Sorte September, da I åbnede

det syvende segl i München, trådte

engelene frem og blæste i deres

basunger og blod, hagl og røg blev res

 

ultatet.

 

Det handlar om pengar som fördriver både religionen och politiska ideologier, så Høecks kritik siktar mer än något annat in sig mot kapitalismen. Vad konsten och i förlängningen poesin ska åstadkomma är att förändra världen, och träffa hjärtat hos folket med annat än maskingevärskulor, med ordens icke-våld.

Nye mytologier, Andreas Vermehren Holm, Tredje september / H//O//F

I senaste numret av 20TAL kunde läsas ett sjok dikter av Andreas Vermehren Holm, översatta av Ann Jäderlund. Han är poet, förläggare och grafiker, och ger nu ut ett veritabelt storverk, Nye mytologier, som nog ter sig svåröverträffat. Det sker i samarbete mellan ett danskt (Tredje september) och ett norskt (H//O//F: House of Foundation) förlag. Han har en examen från litterär gestaltning från Valand i Göteborg, så det hade inte varit opassande om ett svenskt förlag fått vara med på ett litet hörn i den här utgivningen.

 

För en svensk översättning lär inte komma. Det är skrivet på danska, och verket – 680 sidor – är en hybrid mellan konstverk och poesi. En palimpsest, med avbildade boksidor som blandar illustrationer med raderad poesi, det som brukar kallas erasure, med företrädare som Jen Bervin (vars bok Nät bernur skrev om för fyra år sedan). Givetvis har Vermehren Holm översatt Bervin.

 

Med andra ord: övermålad text från olika källor, där vissa ord lämnas kvar. Ibland enstaka ord, ibland ord som bildar meningar. Det kan bli så här fyndigt: ”Jeg tror ikke / Derfor beder jeg”. Det är oväsentligt om den (det?) vi ber till existerar eller inte, eller hur? Huvudsaken är handlingen i sig: att tro är – liksom kärleken – ett verb, något vi gör. Eller det snyggt utförda när en hel boksida är övermålad förutom ett enda solitärt ord längst upp, följt av en lång grå tystnad. Ordet? Effektfullt nog är det ord som avses ”fremtid”.

 

Boksidorna är färglagda och förvrängda. Just förvrängningen är en del av Vermehren Holms poetik, där de enstaka orden lyser starkt, ges en sällsynt emfas. Gud bor i detaljen, heter det ju, och det brukar tillskrivas Gustave Flaubert, men det är ett gammalt judiskt ordspråk. Tyvärr har det förvrängts i vår tid, där Mona Sahlin och Conor Oberst (Bright Eyes på skivan ”Digital Ash in a Digital Urn”) ingick en pakt med Djävulen och fick det till att Djävulen bor i detaljen, och nu tror alla att det är så ordspråket ska lyda. Fan också!

 

För Vermehren Holm använder sig av religionen, av Bibeln, för att illustrera just detaljens avgörande betydelse. Det sker mestadels genom fragmentets estetik, i en linje som löper rakt från Sapfo via Novalis till Lars Norén. Men hans utforskning är både religiös och filosofisk, och estetisk – här finns också en del längre partier med brevväxlingar, och fjorton starka maximer som samlas i en minipoetik, som heter just ”Teori om förvrängning”, där en av de beska sanningarna ser ut så här:

 

Hvorfor nævnes Guds moder ikke? Ifølge dogmet er hun kun beata, salig, og ikke guddommelig. Skabende forbindelser og sammenstillinger på tværs af tid og rum, der opstår i kraft af opmærksomhed.

 

Det här kan vara en både löjlig och sublim fråga. Har Gud en moder? Jag frågar en mig närstående person med större insikt i spörsmålet om Guds eventuella moder, och får svaret att en feministisk tolkning väljer att se Gud som mer förälder än fader, och att det vore fel att ensidigt välja sida. ”Är Gud modern?” blir då min retoriska fråga.

 

Vermehren Holm skriver om författaren och ekot, och frilägger en egen och sällsam poesi ur sin metod. Han illustrerar med Graalsagan, Hamlet, Tarotkort, Buddhas visdomsord, tjurfäktning, sjöjungfrur, bestarium, med mera med mera med mera. Dessa korsläggningar mellan ord och bild påminner om William Blakes färglagda gravyrer. Här skapas också förutsättningar mellan möten mellan motpoler, idyll och katastrof, och båda frigör energin i detta våldsamma möte, som också förstärks av att sidorna då och då är avrivna. Slutsats: skönheten är alltid oväntad, alltid brådstörtad, alltid tillfällig.

 

Det unika dväljs i det allmänna, i denna otyglade men samtidigt strikt kontrollerade dikt. Poesin väntar på att bli upptäckt och vistas i böner som handlar om att göra sig vän med det som gör ont, att lära sig komma till rätta med sin olycka, få fason på sin ångest. När Vermehren Holm hävdar att ”det æstetiske er en moralsk kategori” skulle Oscar Wilde inte hålla med. Eller jag menar, Oscar Wilde skulle helt hålla med.

 

Andreas Vermehren Holm hyllar det som existerar, det som föreligger för handen. Hans poetik förespråkar behovet av förvrängning: att vrida fram den egentliga betydelsen, den mer autentiska betydelsen. Denna betydelse skimrar, gnistrar, glittrar och lyser ur denna mörka bok som hela tiden strävar mot förening, mot det som håller oss samman. Det är en djupt omskakande bok som gör ett oförglömligt intryck, där allt rör sig mot förändring och förbättring. En så himla optimistisk bok, helt enkelt, meditativ och uppfordrande.

Bakom fönstret skälver natten, Forough Farrokhzad, översättning Namdar Nasser, Modernista

I den iranska litteraturhistorien har Forough Farrokzad en särställning, och har blivit en förebild som poet och feminist både genom sina skrifter och genom sitt levnadssätt. Hon gifte sig som 16-åring, blev mor som 18-åring, skilde sig som 20-åring och gav samtidigt ut sin första diktsamling. Innehållet i den var så utmanande att hon tvingades lämna ifrån sig vårdnaden av sonen till före detta maken. Efter att ha stämplats som omoralisk av litteraturkritiker och imaner dog hon i en bilolycka 1967, endast 32 år gammal, och hennes rykte som en av 1900-talets starkaste iranska poeter är grundmurat.

 

Att hon nu lanseras i Sverige är välkommet. Bakom fönstret skälver natten är en generös samling som utgår från hennes sista diktsamling Ur en annan födelse samt de sju postuma dikterna från Låt oss tro på begynnelsen av en kall årstid … Den plikttrogna svenska läsaren stiftade troligen bekantskap med Farrokhzad för tiotalet år sedan, i en liten pocket på Lindelöws förlag, Mitt hjärta sörjer gården. Den innehöll 24 dikter, översatta av Namdar Nasser, Anja Malmberg och Lisa Frenold. Nu har Nasser själv stått för översättningen, och utöver de 24 dikterna från den återfinns ytterligare 12 dikter. Det är starkt reviderade översättningar, till det bättre oftast, så det finns all anledning att överge den gamla pocketen.

 

I förordet skriver danska poeten Shadi Angelina Bazeghi entusiastiskt om Farrokhzad, en poet hon har ägnat sitt läsande liv åt. Det finns på danska en fin volym från 2013, Kun stemmen bliver tilbage, där hennes tolkningar återfinns. Det mesta av informationen om Farrokhzads liv har jag lärt mig av Bazeghi, men också om hennes poetik, såsom att hon vänder på förutsättningarna med sina tre första diktsamlingar (tyvärr alltså inte representerade i det svenska urvalet), och låter den begärda kvinnan – objektet – bli den begärande kvinnan – subjektet. Exakt hur radikalt det här var i kontexten Iran på 50-talet är inte svårt att sätta sig in i.

 

Bazeghi nämner titeldikten från första samlingen, Fången, där hon jämför hustruns situation med fågelns, övervakad av en listig och sadistisk fångvaktare:

 

Jeg drømmer, og jeg ved at jeg aldrig

finder styrken til at forlade disse tremmer

Selvom fangevogteren slipper mig fri

kan jeg ikke lette med så tunge lemmer

 

Notera att denna dikt skrevs 1955, sju år innan Sylvia Plath skrev sin dikt om äktenskapet, ”The Jailer”: ”I wish him dead or away. / That, it seems, is the impossibility. / That being free. What would the dark / Do without fevers to eat?” Ted Hughes lyfte bryskt ut denna dikt från samlingen Ariel när den postumt utgavs, något som stärker Farrokhzads kurage. Även dikten ”Synd”, som hon skrev som nittonåring, utmanade med sina explicita bilder av åtrå (inte heller med i det svenska urvalet). Notera också att hon i en dikt skriver om ”det förskräckliga skriet från en fjäril”, och att samma år som hon dog hade Jim Morrison övertagit metaforen med ”the scream of the butterfly” i The Doors-låten ”When The Music’s Over” (Farrokhzad är en långt bättre poet än Morrison).

 

Men Farrokhzad ville modernisera poesin inte bara utifrån innehåll, utan också till form. Därför vänder hon sig mot en mer samtida diktion, med ett mer vardagligt tilltal. Bazeghi påminner att detta bildspråk kallas foroughskt. Det är inte svårt att få korn på detta bildspråk, som kombinerar ett gammaldags högstämt formspråk med ett helt nytt, dramatiskt modernt och okonstlat. I dikterna finns en uppenbar vilja att kommunicera, att nå ut till de många – att helt enkelt göra sin poesi tillgänglig. En poesi för alla. Och det blir det verkligen; förkunskaper behövs inte alls för att uppskatta dikterna.

 

Pendlingen mellan det högstämda och det nedtonade fungerar ypperligt, och laddar dikterna med angelägenhet och frenesi:

 

Nu när vi har nått höjderna

skölj mig i vågor av vin

linda mig i dina kyssars siden

Begär mig under de långa nätterna

skilj mig aldrig från stjärnorna

lämna mig inte nu och inte i framtiden

 

Jo, Farrokhzad skriver om romantiska stapelvaror: stjärnorna, nätterna, hjärtan som vill para sig med mörkret, kroppar som blomstrar, månen, fjärilslätta kyssar, fönster som står uppställda mot längtan … Men också: dödslängtan, gränsöverskridande, svårmod och övergivenhet. Så kan denna rörelse mellan rus och baksmälla påminna om The Weeknds första låtar, när han i ”The Party & The After Party” sjunger ”They don’t want my love / They just want my potential”. Hos Farrokhzad finns samma förnimmelse av kärlekens förgörande och ödeläggande kraft, och misstanken att inte vara tillräckligt älskad, att bara bli bedömd utifrån sin talang.

 

I någon mån liknar det också den exalterade men samtidigt vemodiga poesi som Marina Tsvetajeva skrev under 1900-talets första decennier. Båda har låsts in i en position som tragiska kärleksdiktare, men det är att underskatta just potentialen hos dem, och mångfalden. Bra poesi är alltid mer än sina beståndsdelar, och agerar i kraft av de förhoppningar som väcks. Hos Farrokhzad fungerar svårmodet parallellt med livsmodet, som en stark inspiration, även om lyckan bara är en skugga, undflyende och föränderlig och matt. Hennes förnamn Forough betyder för övrigt ljus på persiska.  

 

Pålitliga instanser är sorgen och smärtan, ställen där ”kärleken är en förbannelse”, som hon bittert skriver i en dikt. Genom upprepningar ramar in dikterna med obönhörliga principer. Det flitiga bruket av upprepningar betonar också sorgens kadens, som om hon vet på förhand att hon talar för döva öron med utsagor som både förstärks och försvagas genom dessa identiska upprepningar, som om hon grälar med själva existensen. Dessa dikter uppsöker och befinner sig i mellanlägen: mellan högstämt och vardagligt, mellan åtrå och besvikelse, mellan salighet och förtvivlan. Dikterna är också både självcentrerade och universella, med fokus på den egna kroppen, men också på gemensamma erfarenheter.

 

En av de mer kända dikterna är titeldikten till den postumt utgivna samlingen, den dikt som heter ”Låt oss tro på begynnelsen av en kall årstid …”. Det är en längre dikt som smidigt presenterar ett levnadsöde:

 

Jag kommer från

de likgiltiga rösternas, tankarnas och bokstävernas värld

och denna värld liknar ett ormbo

och denna värld är fylld av människors fotsteg

de människor som i sina huvuden tvinnar en snara åt dig

medan de kysser dig

 

Som jämförelse, den äldre översättningen signerad Nasser i samarbete med Malmberg och Frenold:

 

Jag kommer från

de likgiltiga ljudens,

tankarnas och bokstävernas värld

En väld som liknar ett ormbo

fyllt med ljud av fotsteg från de människor

som i sina huvuden tvinnar en snara åt dig

samtidigt som de kysser dig

Kontintentalbanan, Raja Bahari, Norstedts

I Kontinentalbanan, Raja Baharis andra roman, gör författaren en stor poäng av minnets förmåga att spela oss små spratt. Den utgår från tågbanan mellan Malmö och Trelleborg. Men världen är större än så för persongalleriet, och intrigen gör avstickare både till Mexiko och Norge. Samt till Libanon. Därifrån till Malmö åker Pierre och Nadja, vars son Nicolas är romanens huvudperson. Vi får oss till livs en ganska typisk uppväxtskildring med hyss och äventyr, och romanen kastar sig mellan olika tidsplan, där den vuxne Nicolas försöker hålla ihop sitt splittrade liv.

 

Han försöker hantera minnets opålitlighet och tillvarons ovisshet med hjälp av hållpunkter i det förflutna. Det är gott om bifigurer som mest har som uppgift att agera företrädare för olika idéer. Baharis metod är ganska intrikat och sofistikerad, och kräver en resolut insats hos läsaren för att händelseförloppet ska klarna. De resonemang som förs om svek, minnen, krig, svenskhet och meningslöshet är tyvärr ganska banala och intetsägande, i denna oväntat opersonliga roman.

 

(Också publicerad i Vi 1/22)

Poesi/filosofi. Filosofi/poesi, Magnus William-Olsson, Lilla serien

Lilla serien fyller femtio i år, och har fungerat som ett appendix till Lyrikvännen. Det har fungerat som ett reservat för poesi av både välkänt och obskyrt slag, både i form av introduktioner och återblickar. När den 68:e lilla boken (häftet, snarare) utkommer är det en essä signerad Magnus William-Olsson. Poesi/filosofi. Filosofi/poesi utreder i två texter relationen och grälen mellan de två disciplinerna. Essäerna tillägnas de två filosoferna Marcia Sá Cavalcante Schuback och Hans Ruin.

 

Grälet gäller anspråken på sanning, där filosofer och poeter närmar sig med olika metoder och olika krav. De två essäerna kommunicerar med varandra. I den första, ”Gräns och (o)möjlighet”, förlitar sig William-Olsson på italienska filosofen Giorgio Agamben som auktoritet. Ett ämnes potential rymmer alltid sin motsats. Allt som går att förverkliga kan också stanna vid ansatsen. Det gäller konstnärligt skapande, men också inom filosofins område.

 

Det här låter ju självklart: allt som ges uttryck har åstadkommits på bekostnad av det som inte gick att uttrycka. Är inte poesi en så pass generös konstform att man kan säga nästan vad som helst om den? Framför allt är poesi sällan bemärkt av att man talar om den i bestämd singulär form: den är mångfaldighetens konst. Enligt Agamben blir poesin en alternativ kommunikationsform, mellan det som inte går att säga och det som bara går att säga om man uppfinner ett nytt sätt att säga det på. Filosofin gör halt inför dessa möjligheter.

 

William-Olsson vänder sig också till Pindaros uppfattning om språkets precision, en list poeter gärna använder, men det är en list som ibland övergår i lallande, ett verb som aktualiserats i vår tid, med sina rötter i grekiskans ord lalein, det vill säga att tala, att forma ord på ljudlig väg. Här blir det en onomatopoetisk nyckel och vägvisare till William-Olssons tes och förslag, att det är genom att omvandla kampen mellan filosofin och poesin till en lek.

 

Leken blir medlare och mellanhand. Den andra essän, ”María Zambranos morgonrodnad”, utnyttjar den spanska filosofen Zambranos idé om aurora, alltså morgonrodnaden. Här fungerar också Sapfos fragment om gryningen som härskarinna. William-Olsson avstår från att närmare introducera Agamben och Zambrano, men det hör kanske till allmänbildningen för den som uppsöker Lilla seriens böcker? Jag är lite tveksam, eftersom serien tidigare hade en viktig roll att fylla i att presentera nya författarskap, och den tonåring som likt mig sitter på biblioteken och lusläser i dem kanske inte ännu har anlänt till stationerna Agamben och Zambrano på sin resa genom filosofins stambanor.

 

Nietzsche är väl däremot första eller andra stationen, så det är kanske på sin plats att William-Olsson inte inkluderar hans bok Morgonrodnad i sin genomgång av Zambrano. Den andra essän, tillkommen fyra år efter den första, konkretiserar och exemplifierar tankegångarna där. Zambrano blir filosofen som använder poesin i sitt sätt att tänka. Men så var hon också vad jag förstår inne på att förena olika discipliner, och ville också tänka i religionens ärende – en översättning av Simone Weil var inplanerad men hann inte genomföras.

 

Allegorin tas i försvar som det osynligas sfär, med anekdoter kring Homeros blindhet. Homeros angav gudarna som inspirerande kraft till sitt skapande, men det var å andra sidan dåtida konvention. Det har måhända styrt vår uppfattning om poesin som gudasänd konst, och kan i viss mån förklara varför poesin trots så många räddhågsna fiender fortfarande har en så hög ställning. Men poesin är alltid (minst) dubbel till sin natur: både gudasänd och vardaglig, och innehåller både hymniska stämmor och trivialt struntprat, med William-Olssons ordval ”lallandet”.  

 

Det är ibland snårigt skrivet. För att förstå tankegången tvingas man läsa så långsamt och noggrant att flera korrekturfel uppenbarar sig (stavning av grekiska ord, talspråklighet). Det är ändå alltid mödan värt att läsa William-Olsson, bland annat därför att han tar saker på ovanligt allvar, men kombinerar sin lärdom med – tja, den lekfullhet som han själv förordar. Det är behärskat och seriöst skrivet, men inte strängt eller högdraget.  

Essä nr 11-12; Lyrikvännen nr 5-6 2021; 20TAL #4-5 2021

Tre nya nummer av några av de mest bemärkta kulturtidskrifterna har anlänt. Vad har de gemensamt? En handlar om litteraturkritik, en om antiken, en om klimatfrågan. Tre disparata ämnen, kan tyckas. Men nog finns det beröringspunkter för den som bryr sig om att söka efter sådana.

 

Essä har som framgångsrecept den lika enkla som snillrika metoden att låta en äldre essä omges av olika kommenterande essäer. När de tar sig an den unika stjärnan Thomas Thorilds litteraturkritiska appell ”En critik öfver critiker” sker det generöst nog med ett dubbelnummer, där den ordinarie uppställningen med fyra namn ökas till åtta texter, däribland sensationellt nog Björn Ranelid. Vår tids Thorild, skulle man kunna säga. Hans bidrag är ovanligt nedtonat, men svamligheten består.

 

Annars finns allt från Lina Samuelssons pedagogiska historiska överblick av litteraturkritiken till Maxim Grigorievs polemiska stridsskrift, och en del däremellan, som Rebecka Kärdes koppling mellan Thorild och Lessing. Mest fastnar jag för konstkritikern Helen Korpak, som aktiverar en jämförelse med Valerie Solanas SCUM manifest, och landar i Thorilds vackra hyllning av svagheten:

 

Och om jag i lifvet ej hade känt alt detta i sin lilla fattiga enfald både vackra och heliga; så skulle hälften af min själ nu varit blind och kall; så skulle jag också aldrig känt den gudomliga höga åtrå att skydda svagheten, denna åtrå, min Herre, som är det enda mänskliga hos människan, och som en gång öfveralt på jorden skall störta Våldet.

 

Kärde är aktiv också i Lyrikvännens antiknummer, som är ytterst välkommet och fullmatat. Även det ett dubbelnummer, bör tilläggas, något som blivit kutym på senare år. Kärde bidrar med några dikter som utgår från fragment av komediförfattaren Alexis (ingen koppling till artisten Petter). Malte Persson skriver om återförtrollning modell Schiller, och en översättning av dennes dikt ”Greklands gudar”.

Är inte Jesper Svenbro med, undrar ni? Jo, han har med en dikt, och bland allt annat material – essäer och dikter samsas på ett fruktbart rörigt sätt – vill jag särskilt rekommendera Matilda Amundsen Bergströms essä om Sapfos inflytande på kommande författare, från Louise Labé, Renée Vivien och H.D. till de samtida Anne Carson och Mette Moestrup. Och kritiksektionen har den goda smaken att pricka in tre av debutanterna som vi nominerade till Borås Tidnings debutantpris i tisdags: Ali Derwish, Aya Kanbar och Sofia Dahlén.

 

20TAL har ett nummer med ”klimatvisioner” som tema, som får mig att erinra att de för inte länge sedan, när de hette 10TAL, hade ”klimatvrede” som tema. Även denna gång är perspektivet nordiskt, men de går från förlamande insikter mot mer bärande idéer. Även här finns dikter och essäer som samsas lite kors och tvärs. Bland dikterna finns norska Casper André Lugg och danska Nanna Storr-Hansen och Andreas Vermehren Holm – alla översatta av Ann Jäderlund, något som får åtminstone Lugg och Storr-Hansen att låta ganska jäderlundskt, men jag antar att det är helt på sin plats.

 

Och ja, även detta är ett dubbelnummer – se där, klentrogna som trodde att det skulle vara svårt att hitta något som förenar dessa tidskrifter. Sofia Roberg, som nyligen färdigställt sin avhandling om Inger Christensen återlanserar bland andra Carolyn Merchants Naturens död i en genomgång av människans relation till naturen utifrån parametrarna trickster, idyll och slavinna. Den renodlade debutantsektionen som 20TAL skämt bort oss med saknas däremot, men låt oss hoppas att den återkommer.

Jag såg ett träd, Eva Ström, Bonniers

Träd. De har en så stor betydelse i våra liv, trots att vi gör allt för att ignorera dem. ”De bara står där”, tror jag är mångas inställning till något jag bestämt betraktar som påminnelser om att människans tid är övergående i relation till dessa majestätiska rester om något större än det mänskliga. Många av mina minnen är knutna till träd. Städers parker är ofta nödvändiga att söka upp när oljud och bensinångor blivit övermäktiga. En kväll i Chicago höll mitt resesällskap på att fota stadens skyline, men jag vände mig om och betraktade en utsikt över en liten träddunge, sökte mig dit och tittade på dessa märkliga träd som alltid ger mig en nästan obetvinglig lust att följa exemplet från Calvinos Klätterbaronen, han som bestämmer sig för att leva bland träden i stället för på marken.

 

Jag såg ett träd heter Eva Ströms nya diktsamling, som på traditionellt vis samlar ett antal dikter – 43 stycken – i en enhetlig bok, dikter som oftast har titlar och liknar dikter så som vi lärt känna dem. Men den har tre avdelningar, där den första uttalat handlar om träd. Gemensamt för boken är att den pendlar mellan nutidsskildringar från pandemin, med munskydd och handsprit och restriktioner som flitiga referenser, och en tydlig svängning mot naturen. Inte bara i delen som explicit har träd i sin titel – utan även i andra delens berättelser om vassen och i sista delens nedsjunkande mot jorden.

 

Träddikterna visar att vi kan ha en speciell relation till dem. Vi kan ta betäckning bland dem i oroliga tider, vi kan söka upp dem för svalka, eller bara för att njuta av deras skönhet. Inledningen tecknar en katalog av olika trädslag. Ström har själv målat omslaget, ett träd som ter sig både typiskt och annorlunda, där något rött hukar bakom grenar och blad. Det är suggestivt, och detta uttryck tar sig in i dikterna.

 

Ström växlar i sitt författarskap poesi med prosa, och skriver en dikt som skulle kunna kallas tidlöst modernistisk. Hon kopplar uttryckligt till Rilke och Yeats, och mer underförstått till Södergran, med flera snillrika inskott från det finlandssvenska geniet, den enda svenskspråkiga värdig att nämnas i samma mening som Rilke. Det är med lätt hand hon behandlar sin lärdom, som aldrig blir påklistrad och omotiverad, utan rörlig och dynamisk, där Karen Blixen rör sig in och ut ur dikterna, liksom dronten i Alice i Underlandet. Tidlösheten gestaltas i trots mot flera kommentarer till nyhetsflödet, flyktingar på medelhavet, skogsbränder, domstolsprocesser mot fd presidenten Trump och giftattacken mot Aleksej Navalnyj.

 

Här finns en dikt om en necessär, som finurligt nog skrivs inom parentes (för att illustrera vad necessären gör: skyddar sitt innehåll), och där kontentan är av oroande slag. Här finns också hisnande kast mellan elever som försöker filma den svenska psalmboken till Paul Celans upplevelse av Grünewalds ”Isenheimsaltaret”, fram till den vindpinade skånska slätten – i samma dikt, som upplyser om trädens koppling till det heliga. I andra dikter talas om vårt godtyckliga förhållningssätt till Corona-pandemin, men också perspektiv på vilka konsekvenser våra försök att skydda oss får:

 

Just nu fylls varje strand av förbrukade munskydd

och fiskarna sväljer allt som människan

i sin enfald tillverkat för att skydda sig själv.

 

Det finns ett stillsamt miljöengagemang i flera av dikterna, som ges elegiska anspråk utan att det krävs stora eller starka ord; Ströms poetik rör sig mer porlande än strömmande. Det betyder inte att det saknas indignation eller känsloutbrott, men dessa sker utan förmaningar. Någon aktivistisk dikt kan man inte påstå att hon skriver. Uppmaningen ”att stå träd” som upprepas blir ett personligt ställningstagande.

 

Däremot möter diktjaget som barn en ängel, och ur  detta möte växer insikten att vissa saker gör man rätt i att tiga om – kompisarnas dom blir hård. Jag läser det som en övergång till några dikter som utspelar sig i Vadstena där Birgittasystrarna finns, och Heliga Birgitta såg som barn Jesus. Här saknas inte heller ett generellt religiöst perspektiv, där Klagovisorna bildar motto, men också i blicken på det vi har framför oss. En av de finaste dikterna heter ”Skörhetsskalan” och utnyttjar just denna blick, som ser oss människor som något mer än våra krämpor och våra brister. 

 

Var befinner du dig på skörhetsskalan?

Är du liten och bräcklig som knäckepilens gren,

eller bryts du som barnen i en greenstickfraktur?

Behöver du hjälp att dammsuga och läsa Bibeln

om Babels floder och pilträden som där voro?

Eller är du mästarnas mästare som klarar sig själv i varje sekund

och som aldrig förfaller till paranoia, schizofreni

eller maniska depressioner?

 

Lika fint fungerar det i en dikt om en annan ängel, en dikt som inleds ”Brinnande nymf”, och som porträtterar en sjuk persons färd mot döden. Här blir Ströms tilltal febrigt, jäktat, men också djupt berörande. Rastlöst rör sig iakttagelserna kring madonnan och myten, Jesussåret och mot det reella, mot det alltför verkliga.

 

På samma sätt som Ströms tilltal är en sammanblandning av det hymniska med det vardagliga sammanför hon vetenskapen med vidskepelsen, i dikter som betonar drömmar, farhågor, järtecken, Tarotkort. Det sker i en kontext där det också handlar om sjukdom och livsuppehållande teknologi. Hon är dubbelhetens poet, som förenar olika ytterligheter. Resultatet är en dikt som vecklar ut sig i en organisk rörelse och böljar genom boksidorna. Lite som träden gör, alltså: i stillsam förflyttning, knappt märkbar för blotta ögat.