Favoritlåtar 1-10

1.     Love Will Tear Us Apart, Joy Division (1980)

2.     The River, Bruce Springsteen (1980)

3.     Running Up That Hill, Kate Bush (1985)

4.     The Queen Is Dead, The Smiths (1986)

5.     Deanna, Nick Cave & The Bad Seeds (1988)

6.     Gloomy Sunday, Billie Holiday (1941)

7.     Animal Nitrate, Suede (1993)

8.     Dark Parts, Perfume Genius (2012)

9.     Back To Black, Amy Winehouse (2006)

10.  Dress Rehearsal Rag, Leonard Cohen (1971)

Det mörka nätet. Nedslag i den digitala underjorden, Jamie Bartlett, översättning Joel Nordqvist, Daidalos

Böcker om internet ska förstås läsas medan de är dagsfärska. 2014 utkom Jamie Bartlett med Det mörka nätet. Nedslag i den digitala underjorden, och reserverar sig som brukligt är för att mycket av det han påstår kommer att ha reviderats innan det nått fram till läsaren. I synnerhet för den här läsaren, som har inväntat den svenska upplagan.

Men det finns alla anledning att sätta sig in i – gå ned på djupet i – samlingsbegreppet ”det mörka nätet”, som förstås inte bara är den krypterade webben, utan också de skumraskhandlingar som utförs på det sedvanliga nätet, i dess minst upplysta skrymslen. Därför rör sig Bartlett stegvis in mot en allt mer sluten krets människor, där den gemensamma faktorn syns vara anonymitet och ett försök att klara sig utan kapitalismen.

Den som är sugen på internethistoria får sitt lystmäte när Bartlett går igenom uppkomsten. Med lätt hand tecknas livshistorien för detta fenomen, och raskt hamnar vi i de hemliga sällskapens dolda rum. Det får mig att tänka på ”elitlistan”, som förekom kring millennieskiftet, där självutnämnda småpåvar utbytte skvaller om andra småpåvar – ett slags internt flashback. Det var väl Alexander Bard, Katerina Janouch, Jessica Gedin och någon till (Anna Kinberg Batra).

Alltså, internet hann knappt etablera sig innan avarterna började frodas, lyder Bartletts tes, underbyggd av diverse exempel. Det är den farliga kreativiteten, tänker jag lite avmätt – att människan till sin natur har både det värsta och sämsta inom sig, och att alla konstruktiva element rymmer destruktiva inslag. Det hade förstås varit oerhört intressant att få höra Freuds åsikt om vad internet gör med människan. Bartlett refererar tyvärr bara undantagsvis till psykologin, men onekligen hade det varit givande med fler diskussioner kring relationen det mänskliga versus det teknologiska.

Men inte bara så. De ursprungliga datateknikerna använde avancerad matematik i sin kryptering, och visar många exempel på när logik övertrumfar känslor, eller när logik försöker klara sig utan känslor.  

Bartlett berättar om tidiga chifferpunkare, usenettare, troll – ack! – bitcoinhandlare, Ayn Rand-inspirerade libertarianer – fy fan! – Robin Hood-ideologer, och det är lärorikt, åtminstone för mig som är så gott som total novis i detta ämne. Han visar hur de drivs av förakt mot svaghet, och det är nog ingen tillfällighet att det är solitärer som tar sig någonstans i den här simulacrum-världen. Solitärer som ibland bildar kotterier, men dessa upplöses snabbt och ingen varaktighet består.

Med silkeshandskarna på skriver Bartlett om trollen, och deras uppsåt att demaskera hyckleriet från det etablerade samhället. Det låter inte så lite som när marginaliserade grupper – eller snarare marginaliserade individer – gnäller om det politiskt korrekta. Det finns här ett hat mot demokratin som gnisslar olycksbådande. För det som driver många av dessa aktivister är ett hat, och oavsett dess premisser är hatet alltid otäckt.

Vi får följa med till några av nätets ljusskyggaste sidor, såsom barnpornografin, droghandeln (dock inte vapenhandeln, som väl också hade varit intressant att utforska). Enligt boken är droghandeln på nätet säkrare än på gatan, och för att bevisa det köper han ett gram marijuana, som enligt ”en kompis” håller extremt hög kvalitet. Han skriver om anorektikers thinspo-nätverk. Ett långt reportage handlar om tre kvinnor som har en tre timmars session framför en webbkamera medan han sitter i rummet och antecknar. Jo, han lägger in några pliktskyldiga moralkakor om att man inte ska tro på myten om den lyckliga camgirlen, men generellt skriver han aningslöst och naivt. Det skorrar lite osmakligt när han explicit skriver om webcam-stjärnan Vex som entreprenör, och att det är ett bra karriärval när alternativet är arbetslöshet.

Det finns inte heller någon anledning att fortsätta sprida myten att Goethes roman om Werther skapade en självmordsvåg bland tyskar i slutet av 1700-talet – en myt som uppstod efter en artikel av den amerikanske psykologen David P. Phillips så sent som 1974, men Bartlett avstår klädsamt nog från att nämna sin källa i detta fall.

Jag hade nog önskat mer kritiskt tänkande än att bara konstaterar att många av rebellerna är ett slags oskyldiga lamm, som lockats in och snärjts av tekniken. Att sympatisera med missnöjesapostlar är sällan en lämplig utgångspunkt. Jag kan tycka att det blir lite väl naivt ibland: ”Det finns många människor som vrålar ut sitt hat på nätet. Även om det bara är en pytteliten bråkdel som någonsin begår en våldshandling är det nästan omöjligt att veta vem det blir.” Nu är kanske inte problemet att de som vrålar är passiva, utan att deras hat normaliserar kränkningar, trakasserier, förföljelser, och i slutändan våldshandlingar mot oskyldiga. 

Tyvärr gäller också för många långa partier att de är monotont och humorlöst skrivna. Även om Bartlett är insatt i och uppfylld av sitt ämne lyckas hans engagemang inte lysa igenom. Översättningen lämnar en del övrigt att önska, men delvis beror det på att intervjuerna som genomförs återger repliker som kanske ska höras mer än läsas. Det finns å andra sidan ingen anledning att slarva i valet mellan ”varken” eller ”vare sig”, eller att byta ut hjälpverb mot huvudverb.

Böcker om internet blir som sagt var snabbt obsoleta, men jag har då åtminstone inte lyckats hitta en bättre översikt över det mörker som ligger över det så kallat vanliga nätet. Nog kunde Bartlett ha problematiserat och analyserat mer – nu refererar han, och därför blir det mer encyklopediskt sammanställande än polemiskt diskuterande. Nåväl, läs den gärna, och för all del också Henrik Bromanders troll-roman Vän av ordning från i våras.  

Autumn, Ali Smith, Hamish Hamilton

Att romaner tar upp dagsaktuella händelser hör inte till vanligheterna. Med tanke på förlagens utgivningspolitik hinner debatterna svalna innan fiktionsförfattarna hunnit fästa dem på papper. Något av ett undantag var Lyra Ekström Lindbäcks suveränt samtida roman från i våras, I tiden. Och i oktober utkom på engelska Ali Smiths besynnerliga roman, Autumn.  

Jag kallar den besynnerlig med visst förbehåll. Jag har nog läst henne sedan drygt tio år, och man vet vad man får avseende stilistiska och berättartekniska experiment. Det besynnerliga hör ju mer till att den kommenterar sommarens händelser, i synnerhet Brexit och Englands uttryckliga ”sod off” till EU. Som vi alla vet: efter sommaren kommer hösten.

I romanen svävar den åtminstone hundraårige Daniel Gluck mellan medvetslöshet och sömn, i en sjukbädd. Om han drömmer eller minns låter vi vara osagt. Han besöks av en 32-årig konstprofessor, den tidigare grannen Elisabeth Demand. Ja, namnen ska vara precis så sökta (Lycka och Krav) – det här är fiktion, inskärper Smith, och då kan vi smälta namn som verkligheten skulle rycka på ögonen åt. Ungefär som hos Dickens.

Smiths första mening är en tydlig travesti på en av Dickens mest lysande inledningar. Hos Smith lyder den lakoniskt: ”It was the worst of times, it was the worst of times.” Där slås tonen an. Det är höst, och det ska inte bli någon solskenshistoria. Det ominösa finns i själva atmosfären, samtidigt som det otrygga smittats av Smiths sedvanligt lättsamma handlag, eller om det bara är skenbart lättsamt. Den melankoli hon manar fram är blygsam, visar inga yviga gester.

Vad Ali Smith visar är att vi behöver ta ett kliv tillbaka – helst två – för att förstå samtiden. Hon gör det med hjälp av Daniels och Elisabeths gemensamma minneskonst, och vecklar ut deras historia, och tar oss också längre in i Daniels smärtsamma familjeförflutna. Det blir en historia om den brittiska konstnären Pauline Boty, som introducerade popkonsten på 60-talet men dog i cancer 1966, endast 28 år gammal, och fram tills för inte så länge sedan helt utraderad ur konsthistorien. Men hösten är också John Keats årstid, och det här är en roman också om poesin, om ord – ord som organismer, som oregano-ismer, som Smith låter Elisabeth skalda som barn, och om historieberättande. Och om Brave New World, både Huxleys strävt dystopiska roman och Shakespeares stormande avskedsmättade drama.   

Vad har det då med Brexit att göra? Smith fångar nationens stämning från i somras – en dos vansinne, en dos panik – lika skickligt som Morrissey gjorde efter Tjernobyl 1986 med Smiths-låten ”Panic”. En av de kusligt exakta slutsatserna lyder hos Smith utan s: ”It’s the end of dialogue”. När Elisabeth scrollar sig ned längs telefonens nyhetssidor läser hon ordet ”Trump”, och det räcker ju så – att se det ordet i en roman från 2016 känns så ohyggligt profetiskt.   

Det finns något snillrikt över Smiths romaner, samtidigt som de sällan blir så där avskräckande intelligenta. Hon arbetar med lärda referenser och dolda citat, som man förstås avkodar som den duktige läsare man är (scener från Thomas Hardys roman Far from the Madding Crowd, Vanessa Stephens smeknamn på systern Virginia). Det är också en fröjd att läsa en författare som inte är rädd för att skicka läsaren till ordboken: pusillanimosity, perspicacious, assiduously, indubitably, execrable, alacrity, erudite … Hon arbetar också med poesins verkningsmedel, anaforen och allitterationen, för att väcka liv i läsaren. Det krävs ett särskilt temperament för att inleda varje mening i ett helt kapitel med frasen ”All across the country …”: All across the country, money money money money. All across the country, no money no money no money no money.”

Det är ett sätt att skriva som går utanför alla dina förväntningar på prosa – tänk dig en målare med en pensel som sveper fram olika lager av personligheter och tematiker, eller en musiker som bygger ackordföljder och harmonier, eller … Ja, det blir förstås bara flummigt, om man ska förklara hur Smith skriver: hon jämförs ofta med Virginia Woolf, och det är nog inte helt utan förskyllan, kanske speciellt om man tänker på Woolfs djärvaste roman, The Waves. Men snarare liknar det Clarice Lispector – när Smith för några år sedan ställde samman en antologi, The Book Lover, innehöll den självklart ett utdrag av Clarice. 

Nä, det är inte med en bokstavlig allegori Smith vill berätta om det politiska dagsläget. Som vanligt tar hon hjälp av myter, av påhitten, av berättelserna som vi väver kring verkligheten. Med hjälp av metaforen för hon samman begrepp. Här görs det med de två väldigt olika människorna – Daniel och Elisabeth (lyckan och kravet) – som illustrationer av de(t) oförenliga. Andra oförenliga saker: en kontinent, säg Europa, och en inbilsk och arrogant ö som en dag bara bestämmer sig för att vägra vara med i EU. Vi ska inte göra misstaget att underskatta Smiths sardoniska sida. Det här är en elegisk bok, doppad i en beska som inte kan skakas bort. Relationen mellan lögn och sanning är ju kanske det viktigaste en romanförfattare kan syssla med i dessa tider, inte minst när så mycket av politiken ägnar sig åt att vända sanningen åt ryggen för den mer lukrativa lögnen. Post-truth, som det heter med ett av årets vidrigaste neologismer. 

När tiden sår split, när tiden manar oss att vara misstänksamma, rentav hatiska – då förespråkar Smith försoning. Hon hittar oväntade beröringspunkter mellan människorna, som om hon vill mana till besinning – vi har ju med varandra att göra, försöker hon säga.

Är historien också en metafor? Om det vore så väl. Smith visar att den enbart är en stenhård djävla verklighet. Det hon intresserar sig för är tiden, vad tiden gör med oss. Ja, gör – men också vad den har gjort, och kommer att göra. Därför nödgas hon ta sig bakåt i tiden för att förklara nutiden. Det blir en roman om det möjliga, och därför är den aningen hoppfull, utan att bli överslätande i sin kritik mot det som skedde i somras. Hos Dickens blev å andra sidan det hopp våren lovade krossat av vinterns förtvivlan – ”it was the spring of hope, it was the winter of despair”.   

Om det är demokratins sista stapplande steg vi har bevittnat under det här deprimerande året, det är väl för tidigt att säga. Men Smith ger oss en del nycklar till varför det gick så illa. En del av skulden ligger hos Thatcher, som redan på 80-talet försökte slå i oss att det inte finns något sådant som ”ett samhälle”, utan bara individer. Det var för tidigt då, men så som världen har utvecklat sig har hon fått mer och mer rätt. Det här är del ett i en utlovad serie om alla fyra årstiderna, och då torde Winter komma härnäst. (Det här påminner om Knausgårds nyligen avslutade projekt, fast hans uppsåt är helt väsensskilt.)

Ali Smiths skrivande tar sig hela tiden nya vägar. Hon skriver intrikata romaner som är oförutsägbara och knepiga, ibland helt underbara, men ibland också lite stillastående. Hennes förra roman How to be both från 2014 vann flera priser, men tråkigt nog finns bara två av hennes romaner – Jag är allt du drömt och Pojke möter flicka – översatta till svenska. Nu ser det ut som att Atlas har tagit över utgivningen, men det är vanskligt att översätta så här språkmedveten prosa, som så ofta tar sig friheter med glosorna och låter ordens betydelser glida in i varandra, och bli en kraft att räkna med.       

Favoritlåtar 11-20

11.     Wild Is The Wind, Nina Simone (1966)

12.     Speedway, Morrissey (1994)

13.     Peek-A-Boo, Siouxsie & The Banshees (1988)

14.     Pissing In A River, Patti Smith (1976)

15.     Dark End Of The Street, James Carr (1967)

16.     I Spy, Pulp (1995)

17.     Ghost Rider, Suicide (1977)

18.     Black Lake, Björk (2015)

19.     Love Is A Laser Quest, Arctic Monkeys (2011)

20.    Missing, The Xx (2012)

Favoritlåtar 21-30

21.     Aly, Walk With Me, The Raveonettes (2007)

22.     White Rabbit, Jefferson Airplane (1967)

23.     Bad Religion, Frank Ocean (2012)

24.     Walking In My Shoes, Depeche Mode (1992)

25.     Mutiny In Heaven, The Birthday Party (1983)

26.     A Song From Under The Floorboards, Magazine (1980)

27.     Teardrop, Massive Attack (1998)

28.     Hope There’s Someone, Antony & The Johnsons (2005)

29.     Bizarre Love Triangle, New Order (1986)

30.   The Chain, Fleetwood Mac (1977)

10-TAL #25 2016

”Bildstormare” är samlingsbegreppet för det nya numret av 10-TAL (#25 2016), som jag läser under jullovet. ”Ikonoklaster”, sufflerar jag slött, för jag är ju inte helt ledig …

Det är ett väldigt genomtänkt tema, och om jag tidigare ibland har stört mig på hur man i den här tidskriften blandat konst och litteratur hejvilt har man nu lyckats hitta beröringspunkter. Som när Elis Burrau i numrets längsta text med lös och ledig hand håller i ett samtal mellan poeten Joar Tiberg och Karin Mamma Andersson. Det är ett samtal som ger inblickar i … ja, mycket, men i stort sett: varför konsten finns, varför poesin finns, och vad de två konstarterna kan tillföra varandra, om det nu inte låter för högtidligt. För högtidligt är ju samtalet minst av allt, även om Tiberg är pigg på att citera auktoriteter. Trots detta tycker jag det blir lite lättare att ta till sig Tibergs böcker nu, att han skickar lite vind till åtminstone den här läsarens segel med sina förklarande ord i det här samtalet.

På omslaget den gåtfullt leende Katarina Frostenson, som ägnas en ambitiös essä av Victor Malm, som driver tesen att hennes fyra senaste diktsamlingar är … ja, en kvalitativ vändpunkt för henne som poet. Det kanske inte låter så märkvärdigt, men jag har förhållit mig rätt sval till dem. Dock med brasklappen att jag tidigare i höstas tog fram de fyra för att läsa om dem – har inte hunnits med ännu, på grund av … ja, bland annat för att jag har läst en massa långa essäer.

Ja, Malms essä är lång, och här sägs saker om Frostenson som jag inte läst tidigare, även om det som sagt inte är så värst revolutionerande uttryckt, att hon här renodlar. Det är ju något poeter gör, och det är något som blir synligt i efterhand. Men jag välkomnar den här överblicken, och blir intresserad av att läsa mer om bildstormandet hos Frostenson. Det sätts förvisso in i ett sammanhang här, men jag tror det är ett ämne som kräver fler referenspunkter.

Paula Rego är en av mina få favoritkonstnärer från 1900-talet – hon, Francis Bacon och Andrew Wyeth är ju de enda som med Kjell Espmarks ord lyckas ”översätta själen” (ja, ja, Baudelaires ord då). Matilda Södergran kopplar ihop Regos konst med Theodor Roethe och växthusdikter och Deryn Rees-Jones ekfras på hennes ”Dog Woman”, och det är starka dikter till denna starka konst.

Ja, och Kristofer Flensmarck, som skrivit en rätt bra roman om Hill, redovisar för tidigare författares insatser i ämnet – den som läst hans roman känner nog igen dem. Åtskilligt har sagts och behöver sägas om varför Hill lockar så många, och varför han lockar så. Och Linnéa Sjödin är numrets debutant, med en ovanlig och ovanligt bra text, som hittar balansen mellan liv och död, förälskelsens sentimentalitet och eftertankens cynism. Men mest gillar jag att det är ett exempel på skrivande som inte är ute efter att behaga och ställa sig in.

Därför, och bland annat: ett mycket lyckat nummer av 10-TAL. Jag vet inte om jag ska revidera min tidigare uppfattning om hur de kombinerar konst och litteratur, men jag ska i alla fall se på sambandet med nyare ögon nu.   

Det svenska lyrikåret 2016

Årets bästa diktsamling är tveklöst antologin Svensk poesi, som utkom i våras. Med början i runskrifterna och slut i Athena Farrokhzad innehåller den på drygt tusen sidor många av de dikter som borde finnas i alla svenska hem – att den inte blev årets julklapp är inget mindre än en skandal.   

Den är bara obetydligt tjockare än Johan Jönsons dit.dit.hään. Hans expansiva böcker visar emfatiskt att poesi kan vara något annat än anemiska böcker som ibland är så tunna att man knappt hittar dem i bokhyllan. Å andra sidan är Jönsons böcker så bra att de aldrig blir kvar i hyllan, utan man nödgas plocka fram dem då och då för att läsa lite, och förundras över att han behåller skärpan och kontinuiteten.

Att poesi tillhör litteraturens mest heterogena genrer finns det många exempel på från årets utgivning. Athena Farrokhzad gav ut en bok tillsammans med sin rumänska kollega Svetlana Cârstean. Trado är tre böcker: Farrokhzads svenska, Cârsteans rumänska (översatt till svenska av Farrokhzad), samt en bok de skrivit tillsammans.

Eller Siri Johanssons enastående framgång med ensamheten värst, där sonen Sven Teglund redigerar moderns dagboksanteckningar, från ålderdom, sjukdom och död. Ett magnifikt sorgearbete, som blev en av årets mest sålda diktsamlingar. Det är en bok som i all enkelhet ger livet en förklaring, men också ett erkännande.   

Eller poeten Malte Perssons kryptiska Om Offisim. En textsamling helt utanför alla genrer, men klart läsvärd för alla som uppskattar poesins förmåga att ge tillvaron den glans den ibland saknar. Eller David Vikgrens Kväden, där han utgår från Antti Keksis 1600-talssånger på tornedalsfinska, och skapar ett minimalistiskt norrländskt nej.

Mer reguljär poesi utges givetvis också. Eva Ströms Och morgonen redan stark och vaken omkring dig innehåller den sedvanliga blandningen av befriande spontanitet och hypermedveten uppmärksamhet mot formen. Lars Noréns Stoft består av poetiskt spillmaterial från det större arbetet, En dramatikers dagbok. Den innebar också en återkomst till poesin för Norén, hans första diktsamling sedan 1980.    

Jonas Grens Antropocen erbjuder ekopoesins milt ursinniga klimatkritik. Magnus William Olssons Eremitkräftans sånger smyger in samhällskritiken i en pedagogisk barnbokspoesi. Charlotte Qvandts Epikris undersöker kroppen, själen, hjärtat, psyket, samt vetenskapen och vad som finns vid dess gränser.

Debatten om svensk poesi har på senare år till stor del handlat om att de stora förlagen sviker de unga poeterna. Till skillnad från hur det är i Danmark. Även om vi nog kan vara avundsjuka på att det skrivs så förbannat angelägen dikt där behöver vi inte alltid gå över sundet efter vatten.

Det har getts ut rätt mycket bra svensk poesi i år, men kanske inte direkt av ungtupparna. Gunilla Johansson från Östersund gav i somras på det lilla Förlag 404 ut Stenen från grunden. Hon är född 1941, och det är hennes debut. Den är förbluffande bra, inte minst genom att visa att det faktiskt går att skriva en poesi som är rakt på sak utan att den blir banal. Dikterna berättar om poetens mor, och det blir en poetisk biografi som är omedelbar och direkt i sin överföring av en erfarenhet – poetens – till en annan – läsarens.      

Hur bra den än är finns det ingen som slår Ann Jäderlund på fingrarna. Hennes Ofeliavita djupa kärlek ingen nominerades självklart till Augustpriset. Här finns en provkarta över det mest sensuella som skrivits på svenska under de senaste drygt tjugo åren. Dikterna är så starkt koncentrerade att jag knappt kan läsa mer än ett par sidor i taget.   

Om tomten hade plats för den två kilo tunga Svensk poesi i sin säck får du ta fram pennan och skriva in dödsåret 2016 för Göran Palm och Lars Gustafsson, som båda dog i april. Sedan 60-talet har de tillhört svensk lyriks absoluta centrum. Bodil Malmsten dog i februari, och det innebär en ofattbart stor saknad för poesiläsaren.     

Därför hoppas jag att du inte ska behöva ta fram den där pennan och skriva ett 2017 efter någon poets födelseår i din julklappsbok.    

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 28/12 2016)

Favoritlåtar 31-40

31.     Down By The Water, PJ Harvey (1995)

32.     (Marie’s The Name Of) His Latest Flame, Elvis Presley (1961)

33.     Can’t Be Sure, The Sundays (1990)

34.     When You Sleep, My Bloody Valentine (1991)

35.     Way To Blue, Nick Drake (1969)

36.     Be My Baby, The Ronettes (1964)

37.     Some Velvet Morning, Nancy Sinatra & Lee Hazelwood (1967)

38.     Perpetuum Mobile, Einstürzende Neubauten (2004)

39.     We Both Go Down Together, The Decemberists (2005)

40.    Where Are You, Frank Sinatra (1957)

Etyder för en gammal skrivmaskin, Lars Gustafsson, Bonniers

Det är nog svårt att hitta två mer väsensskilda poeter än Lars Gustafsson och Göran Palm. Båda kom ut med sina första diktsamlingar på tidigt 60-tal, och båda har gjort bestående avtryck i den svenska poesins historia fast de stod långt ifrån varandra både estetiskt och ideologiskt. Båda dog i år, och medan Palms sista bok blev en samlingsutgåva av det monumentala blankverseposet Sverige. En vintersaga som tog drygt trettio år att sammanställa, blev Gustafssons sista en modest diktsamling med titeln Etyder för en gammal skrivmaskin.  

Titeln kan nog bereda en del bryderier. Eftersom jag är en tillräckligt gammal läsare vet jag ju vad en skrivmaskin är – till skillnad från merparten av mina tonårselever, misstänker jag. Och eftersom jag är en tillräckligt beläst läsare vet jag ju vad etyder betyder, men be mig helst inte att förklara, då det skulle verka som att jag underskattade mina läsare.

Till det yttre liknar Gustafssons diktsamlingar varandra, och har väl så gjort sedan åtminstone Världens tystnad före Bach utkom 1982. Han skriver i ständig dialog, men inte enbart med sig själv. Det här är – till skillnad från Palms konkreta, nyenkla dikter – ett skrivande fullt av intellektuella stötestenar att snava fram på, snårigheter att snubbla fram bland, och som med självklar auktoritet tar plats i litteraturens ekokamrar. Att en dikt handlar om Borges är långt ifrån förvånande.

Men då kan det låta kryptiskt och besvärligt, och det är det inte alls, snarare lekfullt och med den pigga nyfikenheten som är Gustafssons helt egna inslag – åtminstone vad det svenska anbelangar. Den typ av munterhet som han förespråkar har ju en hel del med Borges att göra. Det loja kombineras med det strama, i korta dikter som vajar fram – ibland lite väl oföretagsamt, men ofta nog påfallande idogt och vitalt. 

Det är filosofiskt, höll jag på att säga, men är inte det att göra det lite väl enkelt för sig? All läsning är ju efterhandskonstruktioner, och kanske i synnerhet när författaren inte längre finns närvarande. För den delen: närvarande var Gustafssons signum, och den närvaron fanns in i det sista. Den här boken är så pass avklarad att en epilog hanns med, en tröstande påstötning till de rådlösa.

En av dikterna avslutas med att Gustafsson så att säga returnerar en av Jean Baudrillards ovissheter från 90-talet, den om att vi kanske redan är i Helvetet utan att ens ha förmågan att uppfatta det: ”Jag undrar: / när man alltså anländer till Helvetet, / hur vet man att det verkligen är till Helvetet man har kommit? / Och inte bara ett hörn / av det vanliga?” 

Nyfikenheten, ja. Gustafsson skriver med lätt hand, utan att tramsa bort innehållet. Vore han fotbollsspelare skulle vi säga att han inte bara dribblar bort motståndet upp till läktaren, utan han producerar också – gör mål, och också snygga mål. Fast han var ju mer tennisspelare, inser jag, och man kan väl säga som så att han inte vinner några matcher i raka set.

De korta dikterna är ordknappa, och det är väl lätt att föreställa sig att orden tryter före orken gör det, vad vet jag. Det allvarliga visar sig i några oförställda dikter om sömnsvårigheter, om nattens tomma tomhet, men också i några ifrågasättanden av Gud, samt i barndomsminnen som visar sig likt glimtar av oförstörd tillvaro. Lite uppgivet kan han också avsluta en berättande dikt att ”[o]m Kyrkbyn berättar vi en annan gång”, med vissheten att en annan gång inte infinner sig.

Flera av dikterna här kunde inte ha någon annan upphovsman än Lars Gustafsson. Det är dock något nästan ynkligt över de korta dikterna, och då menar jag inte i värderande avseende. Lakonismerna ger dikterna en yta av stillsamt accepterande. Det här är inte poesi som rasar, rasar mot det döende ljuset – men inte heller är det poesi som går fridfullt in i den goda natten.  

Både närvaro och distans visar sig i Gustafssons förhållande till de här dikterna, fyllda av lika delar grubblande försök som av distraherad resignation. Man kan fråga sig om en poet får det lättare eller svårare att skriva efter framgång. Jag kan föreställa mig att det ökande självförtroendet gör det lättare, men att kraven reser hinder, liksom fallhöjdens vertigo. Nu har poeten dessutom inte längre något att bevisa, vilket onekligen torde ge en viss frihet, men också bli något som hämmar kreativiteten.

Nu är det här snarare en generell fråga än något som angår Gustafsson själv, fast det hade varit givande att fråga honom. Det gör vi en annan gång.