Senast jag kollade
i en ordbok stod det så här på uppslagsordet ”kvinna”: ”s., v.; det som avviker
från normen, finns endast i pluralform.” När jag läste noggrannare upptäckte
jag en fotnot: ”också potential, glöm inte att kursivera det ordet: potential”.
Men vad är en
kvinna? Hur mycket är en fråga om biologi, hur mycket är en fråga om blivande,
utifrån Simone de Beauvoirs och Judith Butlers enormt inflytelserika arbeten?
Evelina Wilén och Johanna Sjöstedt ansvarar som redaktörer för en nyutkommen
antologi där elva skribenter ges utrymme att besvara denna fråga. Vad är en kvinna? heter den
följaktligen. Tre filosofer, tre idéhistoriker, två genusvetare, en
litteraturvetare, en historiker, en psykoanalytiker. Så blir frågan genomlyst
utifrån en lång rad områden både historiskt och i nutid, där utifrån
transperspektiven frågan svängt över till att mer handla om ”vem är en kvinna?”
Om det tidigare
handlat mer om dikotomin mellan biologi och performativitet är det mer och mer
en fråga om hur dessa begreppspar kan samverka. Att åtskillnad inte är en
fruktbar väg att gå. På ett enkelt plan har varje kvinnorörelse nått en
backlash: så fort kvinnor har tagit sig friheter (mer än ha beretts utrymme) har
de blivit häcklade och ifrågasatta. Vi påminns att i år är det exakt hundra år
sedan kvinnlig rösträtt tillämpades i Sverige. Och kvinna är något som
definieras endast i egenskap av brist. Det som saknar penis, liksom.
Historiskt har
kvinnan inte ens funnits, så som har visats av andra historiker. Det vill säga
att den som föddes penislös gick under identiteten ”flicka” och blev sedan
raskt ”hustru” (i fjortonårsåldern eller tidigare), och sedan ”mor”, sedan
”mormor” eller ”farmor”, sedan ”änka” – kvinnor lever längre än män – men
aldrig någonsin fick hon vara ”kvinna”. Sad.
Idéhistorikern
Johanna Sjöstedt använder i sitt inledande bidrag Simone de Beauvoirs studie från
1949, Det andra könet, som
språngbräda för att ge ämnet kontext. Antologins titel är en återkommande fras
i Beauvoirs klassiker. Det handlar om skillnaden mellan biologi och kultur,
eller med andra ord kön och genus. Här dominerar Lacans starka åsikt om kvinnan
som just utanförstående. Sjöstedt sammanför gärna olika kategorier, där
tankeverksamheten (filosofin) förenas med det levda livet (politiken). Det går
inte att separera dessa förment motsatta ämnen.
Det är i hög grad
en språklig fråga, det som berör kvinnlighet, så det är ingen tillfällighet att
jag inledde med ordboksdefinitionen. Här kan anas att ordet ”kvinna” görs till
ett verb, att det är mer en iscensättning än en statisk egenskap. Begreppet
kvinna skapas i flykten, av kvinnor, alltså det som endast finns i plural.
Flera av texterna tar upp just detta: hur själva ordet kvinna blivit
otillräckligt, att det inte kan härbärgera alla de olika typer av kvinnlighet
som existerar globalt. Att vara kvinna har helt enkelt blivit oöverskådligt.
Det är ett rörligt
begrepp, eller plastiskt, om vi beaktar Catherine Malbous idé, som Ulrika Björk
(en av filosoferna) skriver om. Här blir det plastiska dubbelt, både formbart
och formande. Överlag ser det gärna ut så: var och en berättar om någon av
auktoriteterna inom sitt eget gebit. Ibland överlappar det, och kanske man kan
tröttna på att det blir väl många introduktioner av Judith Butler. Fast Butler
är förstås en nödvändig referens, omöjlig att förbise.
Liksom Beauvoir,
vars svar på titelns fråga lyder: ”ingenting”. Alltså, att en kvinna bör
definieras mer i termer av vad hon gör än genom vad hon är. Och vad hon är blir
då något olikartat, beroende av att hon ställs inför olika situationer. Det vi
gör fluktuerar. Så tar oss antologins bidrag genom olika strategier, såsom
vilka metoder kvinnor behöver lära sig för att nå någon form av jämlikhet. Mest
handfast i historikern Sara Edenheims text, som förordar att Jacques Derridas
begrepp sous rature (”under utradering”) ska ersättas av sous rupture (”under
brytning, uppslagning”), inspirerat av Wittig och Irigaray, att begå uppbrott
och röra sig bort från patriarkatets hårda fängelse, till exempel genom att bli
lesbisk.
Boken illustrerar
olika typer av könsordningar. Det farliga är när vi bortser från mångfalden,
när vi faller för frestelsen att generalisera. Oavsett om det gäller ungdomar,
italienare, gymnasielärare, kvinnor … Lena Gunnarsson (en av genusvetarna)
skriver om behovet av ett mer abstrakt tänkande, något som brukade kallas att
hålla två saker i huvudet. Här finns både likheter och skillnader att ta vara
på. Det är historiens misstag att underskatta till exempel kvinnor, men deras
ursäkt var att de styrdes av normer, nedärvda uppfattningar. Vad ska vi skylla
på när vi fortsätter betrakta kvinnor som avvikande från en patriarkal norm?
I filosofen Camilla
Kronqvists bidrag visas hur man bara kan hitta likheter mellan kvinnor, att
inget finns som alla kvinnor har gemensamt. Hon undersöker hur Wittgensteins
språkfilosofi kan appliceras på Britney Spears ”I’m Not a Girl, Not Yet a
Woman” och Aretha Franklins ”You Make Me Feel Like a Natual Woman”. Därför
måste var och en av oss skapa våra egna definitioner. Det kanske var lite
fånigt av mig att inleda den här texten med min privata definition av kvinna,
eller så är det precis vad Kronqvist – med Wittgenstein – menar: att var och en
av oss har inte bara en bok inom oss, utan också en ordbok.
Litteraturvetaren Maria
Ramnehills text är mer personligt hållen, då hon använder sina egna erfarenheter
som transperson för att belysa svårigheter när det handlar om just transfrågor.
Hon skriver om hur det är att som kvinna ständigt bli bedömd – här påminns man
om hur Virginia Woolfs romankaraktär Orlando genomgick en fiktiv
könskorrigering, och upptäckte att när hon befann sig på en båt stirrade männen
på hennes vader, en erfarenhet hon inte vant sig vid under sin tidigare tid som
man. Ramnehill skriver om anpassning, hur framtiden för transpersoner görs
viktigare än det förflutna.
Det mest intressanta
med hennes text är att hon i den vevan diskuterar hur konceptet berättelse har
blivit så dominerande i en samhällelig hetero-diskurs. Där livet kan ges denna
form, skapas som just en berättelse. Själv har jag länge varit skeptisk till
denna benägenhet att ge livet ett skenbart narrativ, och sett det som
ofullkomligt och en falsk och tillrättalagd bild av verkligheten. Som icke-cis
eller icke-binär eller trans etc behöver berättelse-hegemonin utmanas, då
behovet att skapa en ny världsuppfattning är större och mer akut, och då kan
man behöva bryta med sitt förflutna (som jag försökt göra: sluta minnas). Ramnehill
ger ett vackert och nödvändigt alternativ:
En
berättelse är ju ett sätt att försöka fylla verkligheten med mening, den ordnar
händelser enligt orsakssamband som inte alltid finns. Brotten, det obegripliga
är en del av livet som vi alla försöker överbrygga med hjälp av en narrativ
identitet. Vi berättar för att få det som känns osammanhängande och trivialt
att verka sammanhängande och meningsfullt. Vi är det vi säger att vi har varit
för att vi vill vara de som vi hoppas att vi kan bli.
Transfrågan utmanar
också konventionella definitioner, genom att introducera termen
”livmoderbärare”. En annan sak som utmanas är den manliga egocentriska
världsbilden. Även för mannen blir vad du gör viktigare än vad du är, som Sara
Edenheim summerar det i sitt bidrag, som utgår från hennes läsningar av Monique
Wittig och Judith Butler. Denna debatt lär fortsätta, och man kan väl inte säga
att den här antologin ger några definitiva svar. Men det känns ändå som något
av poängen med en bok som denna. Det är
lärorikt, på det sättet som äkta kunskap blir – inte ögonblicket när bitar
faller på plats, utan mer som att bitarna hamnar på sniskan och sprids ut och
bildar nya mönster, som indikerar att något är vajsing. Endast så kan man
fortsätta tänka, och Vad är en kvinna?
är en bok som stimulerar nya tankar, i spelet mellan abstraktion och
konkretion.
Senare tids
intersektionella forskning har betonat hur feminism är knutet till både rasism
och klassfrågan. Här finns också behovet av en mer grundlig genomgång av
privilegier, och möjligen saknas detta perspektiv i antologin, eller att det
bara antyds lite i förbifarten. Ändå är det här en oerhört ambitiös bok, ett
resultat av ett arbete som inleddes i januari 2018 och togs till hamn först i
maj i år. Här bemöts en fråga där svaret löper i många olika riktningar, och
man når väl inte fram, men man når någonstans där man inte var tidigare.