Älvkungens dotter, Sarah Kirsch, översättning Marie Tonkin, Faethon

 

Sarah Kirsch? Om namnet låter bekant för er beror det troligen på att hon finns representerad i den lilla boken Glashussplitter, en översättning av hennes dikter till svenska, på Ellerströms i mitten av 90-talet. För mig är hon mest bekant för att jag ofta tänker på hennes förhållande till interpunktion – som hon liknade vid hållplatser för läsarens rytm.

Den äldre översättningen fokuserade mest på den tidiga poesin, medan det urval som Faethon nu ger ut – Älvkungens dotter, i översättning av begåvade Marie Tonkin – har den senare poesin som riktmärke. Kirsch levde 1935-2013, och tillhörde länge DDR:s författarskara, tills hon hamnade i onåd och fick lämna för Västtyskland. I efterordet kallar Tonkin henne för ”både återhållsam och vildvuxen”, och urvalet bär syn för sägen. Hon är en poet som inte går att inordna i något slutet system eller en fixerad inriktning.

Hur var det nu med interpunktionen? I flera av dikterna är den sparsamt hanterad, med avsikten att leda till en andlös läsning utan uppehåll (”atemlos und ohne abzusetzen”). Dikterna är hämtade från tio diktsamlingar från 1967 till 2001. Hon föddes som Ingrid Bernstein, men tog förnamnet Sarah för att hedra de judar som mördades av nazisterna under andra världskriget. Kirsch var något hon fick på köpet när hon gifte sig.

Det vildvuxna och återhållsamma som Tonkin nämner etableras i många av dikternas tematik och bildspråk. Snön är ett återkommande inslag, med dubbla funktioner: dels den bokstavliga – kylan – och dels den bildliga. Kasten mellan olika stämningslägen är tvära och oförutsägbara. Ungefär raka motsatsen till den sorgsna ursäkt till poesi som AI:s ChatGPT hittills har lyckats prestera. Rytmen som Kirsch åstadkommer främst med sin säreget okonventionella interpunktion är våldsam och jazzig, med en puls av visst modernistiskt snitt: ”Världens fyra hörn / Är fulla av sorg. Kärlek / Är som när ryggraden bryts.”

Det finns också tidsförskjutningar till forna tiders ideal, främst 1700-talet. Det här är dikter som är bra på att bevara gåtfullheten och mystiken intakt, utan att det blir obskyrt eller diffust. Det är mycket djur och natur, som ju är välbekanta inslag i poesin. Men Kirschs dikter slår sig aldrig till ro. Hon förfrämligar sin värld och ger den samtidigt tydliga konturer. Det saknas inte referenspunkter till en igenkännbar verklighet, men hon renodlar och förenklar: många dikter är så korta att de liknar fragment: ”Den vilsne mannan knackade förgäves / De sönderfallande dörrarna kunde inte / Erbjuda något mänskligt”.

Som titeln antyder anspelar Kirsch ibland på myter, där religion och historia vävs samman och samverkar i legender, för att visa hur allt hänger ihop. Man kunde kalla det en pågående återförtrollning, eller bara att hon är ute efter att skapa en struktur åt det bortflyende, som i dikten ”Kattliv”:

Poeter älskar ju katter

De okontrollerbara milda

Fria som sover drömmer bort

Novemberregnet i sidenfåtöljer

Eller bland trasor ger

Stumma svar ruskar på sig och

Lever vidare bakom jägarens stängsel

Medan de besatta grannarna

Ännu antecknar registreringsnummer

Den övervakade mellan sina fyra väggar

Har för länge sedan lagt gränserna bakom sig.

Så handlar dikterna om att befinna sig i ett tillblivande: ”Allt har förändrats / Bara molnen är / Som förut / Jag vet inte om jag / Är som förut.” Kan det göras tydligare än så: poesi ska inte bara väcka häpnad och förundran hos läsaren, utan också hos poeten själv (lex Søren Kierkegaard). Det finns en ogarderad ärlighet hos Kirsch som får dikterna att bli lika cerebrala som sensuella, eller menar jag sensoriska? Kanske är det en efterhandskonstruktion, men jag ser en märkbar progression mot en allt djärvare och mer anspråksfull poetik. Kort sagt: dikter som är så bra att jag inte gärna vill plocka sönder dem allt för mycket i en analys.

Förbannad kanin, Bora Chung, översättning Anders Karlsson & Okkyoung Park, Tranan

 

När sydkoreanska Han Kang i höstas fick Nobelpriset i litteratur utbröt en debatt kring hennes romaner, som ansågs vara kitschiga och i stort sett skrivna för att infria förväntningar hos de jurygrupper som belönar internationella böcker som erövrar främst den anglosaxiska marknaden. En ganska märklig konspirationsteori, som ignorerar att det finns litterära traditioner som vi i väst har svårt att bedöma med våra begränsade referensramar.

Nå, nu utkommer en bok i svensk översättning som i har vissa beröringspunkter med Han Kang. Bora Chung är också från Sydkorea, och hon skriver noveller som i någon mån närmar sig det vi brukar kalla magisk realism. Det är tio noveller i hennes samling Förbannad kanin, och de handlar om spådomar, magi, förtrollningar och förbannelser. Intrigerna börjar i det kryptiska, och klättrar allt djupare in i det kufiska. Jag ska genast säga att jag är oerhört ambivalent inför den här neurotiskt drivna samlingen.

Till exempel novellen ”Huvudet”. Även när jag ligger på dödsbädden kommer jag förmodligen att minnas denna novell, om en kvinna som hemsöks av en tingest som föds ur toalettstolen och består av restprodukterna från hennes kropp: bajs, toalettpapper, smuts och hårstrån. Tingesten yttrar ordet ”mor”. Freud skulle förstås ha jublat om han ställts inför den här novellen. Men är den mer äckligt minnesvärd än bra litteratur? Är det knasiga och excentriska ett självändamål?

Huvudet går inte att bli av med, och växer sig allt större. Det finns för all del en aningens likhet med filmens faiblesse för body horror, och särskilt en äldre film som Brian Yuznas Society eller för en mindre farfarsaktig referens, Coralie Fargeats The Substance. När Bora Chung är som bäst resonerar hon underförstått kring de nya rädslor som ny teknik medför, kring girigheten som en naturkraft och kring kvinnokroppen och allt den utsätts för. Här verkar allt gå åt helvete av den enkla anledningen att det kan gå åt helvete (jag har läst sämre manualer till livet); det är de onda makterna som råder.

Tonfallet i novellerna är sakligt, nästan på gränsen till provocerande nedtonat och likställt. Det kan leda tanken till Franz Kafka – i synnerhet när novellerna så uttryckligen handlar om föräldrars påtryckningar att deras barn ska gifta sig (alltid en farlig faktor hos Kafka). I en av novellerna är det en kvinna som blir gravid, trots att hon inte har haft sex. Det här kan bara lösas om hon träffar en man, enligt novellens logik. I en annan är det en bilkrasch som påminner om Pär Lagerkvists enaktare ”Tunneln”, det vill säga om människor i ett slags limbo – döda fast de inte själva är medvetna om det.

Flera av novellerna handlar om vår tids fixering vid ytan, och det pris vi är beredda att betala för det. Det finns en uppenbar vilja att utforska den här sjuka ytligheten. Problemet med att använda chocken som litterär metod är att effekten avtar efter en tid. Till sist blir det sökt eller ansträngt med alla försök att vända världsbilder till ett tvärtom-läge. Men visst kommer jag att bära med mig den besynnerliga ”Huvudet”, och kanske också novellen om ett barn som börjar blöda guld och pappan som försöker slå mynt (hehe) av det – även om det måste ske på bekostnad av att barnet behöver suga systerns blod …

Här ges ingen smickrande bild av människan i senkapitalismens era. Om novellerna vill jag nästan utbrista: ”Det här är inte roligt för att det är för sant!” Vi förtjänar förstås inte bättre, vi som haft oturen att födas rätt in i något som allt mer liknar Roms sista dagar. Hur var det nu de sa, de gamla romarna: ”Människan är människans varg”, eller hur?

Dikter 1915-1945, T. S. Eliot, översättning Karin Boye och Erik Mesterton, Johannes Edfelt, Gunnar Ekelöf, Erik Lindgren, Erik Lindman Mata, Modernista

 

Kan en författare som T. S. Eliot – ständigt omnämnd som central figur i modernismens kanon – anses vara bortglömd? Förvisso omtalas ofta hans insatser med ord som ”banbrytande” och ”inflytelserik”, men ärligt: hur ofta hör du talas om någon som läser honom för att berätta vilken fantastisk poet han är? Låt gå för att han inte är helt bortglömd, men nog får man säga att han är underskattad.

Något av detta försöker förlaget Modernista ändra på med utgåvan Dikter 1915-1945, som utgör något av en best of-samling. Till de nio längre dikterna hör förstås klassikerna ”Det öde landet”, ”De ihåliga männen” och ”J. Alfred Prufrocks kärlekssång”, men också det som kan vara hans bästa dikt, ”Fyra kvartetter”. De äldre översättningarna, där Karin Boye och Erik Mesterton tog sig an ”The Waste Land” och de vitt skilda poet-temperamenten Gunnar Ekelöf, Erik Lindegen och Johannes Edfelt översatte andra delar, kompletteras här av Erik Lindman Matas nya översättningar av tre dikter.

Det är förstås glädjande och på tiden med nya översättningar, för med undantag för Jonas Ellerströms nyöversättning av ”Det öde landet” för drygt tjugo år sedan har det varit glest med översättningar av Eliot. I förordet berättar Lindman Mata om monumentet Eliot, som börjar bli lite anfrätt: ”Framför mig ligger ett verk ansatt av hundra år av öm abrasion.” Samtidigt vet vi att Eliot i ”Fyra kvartetter” skrev ”human kind / Cannot bear very much reality”, och på samma sätt kanske vi kan säga om konsten, att konstnären inte tål för mycket beundran.

I förordet bedriver Lindman Mata fin litteraturkritik med fokus på Eliots upprepningar och hur han behandlade tid tematiskt i så många av dikterna. Vi kan behöva påminna oss om vilken skicklig kritiker Eliot själv var – bland annat delaktig i att uppvärdera det metafysiska snillet John Donne. För den delen ska vi inte nöja oss med att andäktigt sucka över Eliots storhet, utan behandla honom ungefär som den finlandssvenske översättaren Thomas Warburton formulerade det i förordet till sin översättning av ”Fyra kvartetter”: ”Bakom [diktens] komprimerade ord skall man finna en grubblande diktargestalt som har undgått faran i att slå sig till ro.”

Den gången översatte Warburton två av kvartettens dikter, medan Artur Lundkvist och Gunnar Ekelöf översatte de andra två. Nu har Lindman Mata bidragit med sin översättning av denna fantastiska dikt. En yngre läsare torde känna igen den från Lana Del Reys inläsning av inledningen på skivan ”Honeymoon”:

Time present and time past

Are both perhaps present in time future

And time future contained in time past.

If all time is eternally present

All time is unredeemable.

Lundkvist:

Närvarande tid och förfluten tid

är kanske båda närvarande i kommande tid

och kommande tid inrymd i förfluten tid.

Om all tid är evigt närvarande

är all tid oåterlöslig.

Lindman Mata:

Tid nu liksom tid då

är båda kanske närvarande i stundande tid,

och stundande tid innefattad i tid förfluten.

Om all tid är evigt närvarande

är all tid utan frälsning.

Som synes, en kantigare översättning, men samtidigt mer följsam mot det andliga hos Eliot. Det går förstås också att tänka sig hur Karin Boye drogs till detta drag hos Eliot, i sin gemensamt med Erik Mesterton utförda översättning av ”Det öde landet”. Hon lånade två rader ur dikten som motto till sin roman Kallocain – något som tyvärr ofta faller bort i de många olika utgåvorna av romanen: ”The awful daring of a moment’s surrender […] / By this, and this only, we have existed”.

Redan som tjugosjuåring skrev Eliot om ålderdomen, i den mäktiga ”J. Alfred Prufrocks kärlekssång”, liksom i den något senare ”Gerontion”, här i Gunnar Ekelöfs översättningar. Att läsa en poet så här med facit i hand, alltså med hela 1900-talspoesin i backspegeln, innebär att vi inte kan överskatta Eliots överväldigande inflytande. Det går att hitta spår av honom hos en så avgörande del av – tja, nästan all poesi som skrevs efter 1920-talet. Något liknande går att säga om Ekelöf, en poet jag länge drog mig för att läsa, men när jag väl gjorde det upptäckte hans monumentala inflytande på all den svenskspråkiga poesi jag läst från 70-, 80- och -90-talet. Jag betvivlar att det är så fortfarande: dagens yngre poeter läser förstås alt-poesi (som i och för sig ibland ger intrycket av att ha skrivits av antingen Eliot eller Ekelöf).

Det är med viss nostalgi jag nu återbesöker dikten ”Det öde landet”. Det kommer sig av att jag som ny lärare – för drygt 25 år sedan – lät eleverna läsa den. Hela dikten alltså, eftersom den ingick i den antologi som vi använde på skolan. Dessa gamla antologier har förstås ersatts nu, och i de nya är Eliot undantagslöst inte representerad med denna långdikt. Säkert tror någon att dagens unga inte skulle orka. Det är förstås synd: den här dikten förvånar mig varje gång jag läser den, som om jag inte vågar tro mina egna ögon – för den är fortfarande så kompromisslöst bra! Den är så utsökt komponerad, och rytmen är så exakt, och jag kan gott föreställa mig Boye sitta där och mysa över rader som dessa: ”Vad kan slå rot, och vilka grenar växer / ur grus och bråte? Du människobarn, / vad vill du svara eller gissa – allt du känner / är bilder, splittrade under solens tyngd”.

Till viss del är Eliot helt förankrad i sin tid, men även helt tidlös. Han är också ibland esoteriskt svår, men samtidigt omedelbart tillgänglig. Nu när litteraturen mest har blivit en accessoar (många som säger eller skyltar med att de läser, och booktok har gjort det ”coolt” att läsa) har jag svårt att tänka mig en coolare bok att äga än Eliots dikter. Eller så här: den som vill ha lite intellektuell spänst till sin läsning borde ge den ett seriöst försök.

Här finns fem landskapsdikter, där endast två av dem vad jag vet har översatts tidigare. Lindman Mata översätter dessa, men även en av de mest kända, ”The Hollow Men”, delvis känd för att Marlon Brando läser inledningen i Coppolas film Apocalypse Now. Där spelar han Kurtz, den fantomlike narcissisten i Joseph Conrads Mörkrets hjärta. Det är förstås lämpligt av Coppola att låta en domedagsdikt ingå i sin apokalyps. Diktens slutord: ”This is the way the world ends / Not with a bang but a whimper”. Jämför Lindegrens översättning: ”på så sätt tar världen slut / ej med en skräll men ett pip”. Lindman Matas översättning är mer korrekt: ”och så tar världen slut / ej med en smäll, men ett gny”.

Lindman Matas översättning av ”Fyra kvartetter” är mer rakt på sak än den äldre versionen, och mer i samklang med originalets direkta tilltal. Visst kan ordvalet ”lasarett” låta ålderdomligt, men det rimmas snyggt i delen som heter ”East Coker”. Han uppmärksammar också arkaismen "behovely" ("Nödwendig") medan Warburton opassande nog har det moderniserade "passande". Sedan om det är rätt väg att gå för att ge en yngre läsekrets möjligheten att upptäcka Eliot låter jag vara osagt. Hade jag som typ nittonåring fått den här boken i min hand hade jag nog haft svårt att slita mig från den, då den har den perfekta kombinationen av högmod och ödmjukhet. Eliot är poeten som infattar det genuint mänskliga, i alla våra brister och förtjänster.

En inre angelägenhet, Kristian Fredén, Ordfront

 

Kristian Fredén debuterade som 24-åring med den besynnerliga novellsamlingen Ostkaka. SvD:s kritiker trodde att det var Stig Larsson som hade skrivit den – själv minns jag hur jag lånade den på biblioteket, lockad av titeln, och roades av upptågen och den medvetna nollställdheten. Vad som sedan följde var åratal av refuseringar, och efter knappt tio år romanen Offret. Nu utkommer en självbiografisk roman – En inre angelägenhet – som utgår från mammans självmord för tio år sedan.

I 108 korta kapitel berättas familjens historia, där en tung mörk skugga kastas av gammelmorfarn Nathan Söderblom, religionshistorikern och ärkebiskopen som satt i Svenska Akademien och fick fredspriset strax innan sin död. I mataffären får Kristian ett sms från brodern Staffan, med oron över mammans uteblivna svar. Minnena korsklipps och tar oss bakåt, lager för lager, till 1980 då en sjuårig Kristian formas i Borås med föräldrar som båda arbetar på bibliotekshögskolan.

Hur slår sorgen till? I film detonerar den och ödelägger allt, resonerar Fredén, men i verkligheten släpper inte huvudpersonen matkassorna och rusar ut. Trots döden ska barnen hämtas, mat ska lagas. Kanske Selma Lagerlöf har rätt när hon låter karaktären Fru Sorg i berättelsen En herrgårdssägen anlända med små diskreta klockor på sin släde.

Vi får veta att Kristian inte var något önskat barn. Dels hade föräldrarna velat vänta med ett syskon till storebrorsan Staffan, och dels hade de velat ha en flicka. Med känselspröten i alert position skildrar Fredén en uppväxt som går i elitismens tecken, där det är viktigt att urskilja den som begåvats med talang och den som inte har det. Att han själv debuterade så ung verkar inte ha gjort någon skillnad – på de områden där det verkligen gällde att visa sig på styva linan (som att vara musikalisk) kom han ändå till korta. Det föder en mild variant av revanschlusta, som förföljer honom in i tillvaron som författare.

Det tar honom till Svenska Akademien, där han först jobbar som ämnesexpert i Nobelbiblioteket och sedermera som redaktör. Men inom familjen har klyftorna växt sig breda, allt med finkulturens diskreta charm påkopplad. I den skuggan odlas en psykisk ohälsa, och det skapar en nerv i Fredéns framställning, som gör texten orolig. Minnen och infall presenteras utan inbördes ordning, och porträttet av mamman blir sällan konturskarpt – något som i sig är talande för den distans som uppstått.

Det betyder inte att det saknas värme i hur hon porträtteras. Fredén hittar foton från mammans studenttid i Uppsala, och slås av att hon ser så fri och rebellisk ut, kortklippt och med en cigg i munnen: ”Sådär så att man skulle tänka sig dig på omslaget till en platta av The Smiths.” Det är träffande, men jag stör mig lite på otyget att skriva ”The” med versalt ”t”, eftersom bandet ju heter the Smiths – detsamma gäller the Cure, som olyckligt nog ibland får heta The Cure. Dessutom var Kristian nog inte i elva- eller tolvårsåldern när hans mamma läste Christina Maslachs bok Utbränd, för den kom på svenska när han var tretton. Pedantiskt? Ja men, hur var det nu, var det Conor Oberst eller Mona Sahlin som yppade att djävulen bor i detaljerna, som en allusion på Flauberts ord att det är i detaljerna Gud finns?

Det här är en kaosig och ostrukturerad bok, men det är förstås sorgens fel, att den slår sönder ens tillvaro även när det sker utan stora åthävor. Sorgen tvingar oss att bli impulsiva och kanske också småaktiga – här demonstrerat i Fredéns ärligt redovisade avund mot brodern Staffan.

Efter Sapfo, Selby Wynn Schwartz, översättning Anna Bengtsson, Ersatz

 

För två och ett halvt år sedan deltog jag på en tidskriftsfestival i Helsingfors. På kvällen, eller om det var natten, hamnade vi på en svartklubb, och som de litteraturnördar vi alla var hamnade diskussionen kring författare som vi kunde enas om tillhörde de viktigaste. Med andra ord: vi pratade om Sapfo. Någon sa: det borde skrivas en bok om Sapfo. Mm, svarade jag och plockade diskret fram den bok jag hade i tygväskan och hade påbörjat: Selby Wynn Schwartz After Sappho.

Att den nu kommer i svensk översättning, genom Anna Bengtsson försorg, gör mig överlycklig. För det är en bok som alla borde läsa. Men jag känner också att det är svårt att göra den rättvisa – den spretar åt så många olika håll. För det är en roman, som samtidigt är en kollektivbiografi om kvinnor som i någon mån kan sägas lever i Sapfos anda eller efterföljd. Med Sapfos fragment som språngbräda diskuterar Schwartz frågor som rör representation, röst, agens, självständighet – och kärlek. Stor, stor kärlek …

Liksom det ibland sägs inom filosofin, att allt efter Platon är fotnoter, kan poesin efter Sapfo också sägas vara ett slags appendix. Bland de kvinnor Schwartz skriver om finns italienska Cordula Poletti, som tar sig namnet Lina när hon upptäcker Sapfo. Vissa upptäckter kräver byte av identitet, eller en rejäl omstuvning av den egna personligheten. Lina Poletti, som levde i slutet av 1800-talet, blir således en portalfigur för modernismens framstående kvinnor, där främst Gertrude Stein, Virginia Woolf, Colette och Djuna Barnes ges utrymme i boken. Men också den franska Renée Vivien (som kallades ”Sapfo 1900”), som vi känner till tack vare Alastors utgivning av Damen med vargen och Från grönt till violett. Kort sagt skapande kvinnor som är normbrytare och gränsöverskridare, och med vårt språkbruk queera.

Dessa kvinnor blir alla exempel på vad som kan uppnås för den som inte finner sig i konformitet, oavsett om vi kallar dem lesbianer, sapfister, tribader, sexuell inversion (samt något med ordet ”klitoris”). Tidigare har Schwartz skrivit om drag-kulturen, och hon visar med sina minibiografier vikten av att fästa sig vid avgörande detaljer. Det är medryckande historieskrivning av alternativ art, där mycket som förmedlas torde vara nyheter för läsarna, som tvångsmatats med den typ av historia som skrivits av ”vinnarna”. Eller så här: visste du att på 1800-talet var straffet för våldtäkt att du blev bortgift – den våldtagna kvinnan, alltså? Det kallades ”patria potestas”, eller ”latin för fäder som sålde sina döttrar billigt till just de män som förgripit sig på dem”.

Men det är också en bok om språk, och om ordens relation till känslor, och en bok om liv och litteratur, där världen väcks till liv just genom litteraturen, genom det lästa. Därmed blir det också ett outtalat försvarstal för läsningens värde – något oerhört välkommet i dessa tider av läskris och mängder av funktionella analfabeter som lämnar grundskolan och gymnasiet. För här visas vad litteraturen kan åstadkomma och utföra när den är i sin prydno. Så här livfullt har väl grammatik aldrig presenterats:

Genetiv är ett kasus som beskriver det inbördes förhållandet mellan substantiv. Ofta definieras genitiv som ägandeskap, som om det enda sättet ett substantiv kunde vara med ett annat var att äga det, girigt. Men faktum är att det också finns hågkomstens genitiv, där ett substantiv ständigt tänker på ett annat och vägrar att glömma henne.

Ja, Schwartz är genuint besjälad av sitt ämne, och det är en underdrift att hävda att det smittat av sig på texten. Hon gör halsbrytande kopplingar och hittar associationsbanor som ter sig långsökta för stunden men som visar sig hänga ihop, och tecknar ett anslående och övertygande mönster. Det är ett mönster av feminism och systerskap och kollektiv sammanhållning. Poängen är implicit: allt hör ihop. Schwartz visar hur tätt förbundna konsten och politiken är. Och hur var det med Virginia Woolf och sierskan Kassandra, som förebådade olyckor? Jo, att ”Virginia Stephen [dopnamnet] inte föddes den 25 januari 1882, utan många tusen år tidigare, och måste från början konfronteras med instinkter som redan förvärvats av tusen anmödrar i det förgångna. Vi uppfattade detta som att både mardrömmar och människor har många liv.”

”Vi”? Ja, Schwartz metod är att anta den kollektiva rösten, skriva utifrån gruppens perspektiv. Det fungerar ypperligt, och ger framställningen en ännu starkare slagkraft, och ger romanessän (essäromanen?) en estetisk skjuts in mot vår tids upptagenhet med individen och jagets självförverkligande. Men fuck all sådan solipsism, lyder den här bokens implicita budskap: det enda som kan rädda oss när världen går i fel riktning är att gå samman och stärka varandra och vara – förlåt om jag använder ett arkaiskt ord – hyggliga mot varandra.

Rörelsen går över tid och rum, och jag kan förvisso förstå en läsare som frustrerat försöker navigera genom de många kvinnoödena. Men ge dig själv chansen att upptäcka den klart lysande röda tråden som Schwartz har lagt ut i textens labyrint. Det är något som får alla de korta texterna att hållas samman, och det är det tydliga uppsåtet att berätta historier som blir en gemensam historia. Jag har sällan läst något så inspirerande, eller något så vackert, så tufft eller så modigt (det vill säga, de vackraste av egenskaper). Kedjor av händelser bildar något sammanhängande, med följder, effekter, konsekvenser.

Bara ett av många exempel från Schwartz originella och sällsynt glimrande och skarpslipade prosa: på de skandinaviska scenerna, noterade Henrik Ibsen, svimmade skådespelerskorna alltid till vänster på scenen. Underförstått: där var trägolvet polerat och de kunde ta emot sig utan att få stickor i händerna. Italienska skådespelerskor var mer oförutsägbara, vilket leder till Eleonora Duses slutsats när hon spelar Nora i Ett dockhem: ”Våra liv är fulla av vassa små stickor, det finns inget som kommer att dämpa fallet.”

Till den svenska utgåvan hör Alexandra Borgs efterord. Hon skrev en fin understreckare i SvD om den engelskspråkiga utgåvan i november 2022 – det vill säga, bara drygt två månader efter min text, just saying – och det här efterordet är en fin och initierad genomgång, som tyvärr missförstår några väsentliga saker om Sapfo. För det stämmer inte alls att av hennes dikter är ”allt i fragment”, med undantag för en dikt som är ”så när som på några rader fullständig”, den ”fyrastrofiga dikt” som har nummer 31. Nej, den fortsätter i så gott som alla tolkningar med en ofullbordad femte strof, och det är i stället nummer 1 som är en helt fullbordad dikt. Det är också en underskattning att hävda att Sapfos litteratur enbart sysslar med ”honungslen harmoni”. My god, har du läst fragment 38 i Anne Carsons översättning: ”you burn me”. Nummer 48: ”you came and I was crazy for you / and you cooled my mind that burned with longing”. Nummer 96: ”into desire I shall come”.

Efter Sapfo är det Virginia Woolf som är den klarast lysande stjärnan i den här framställningen. Schwartz skriver om Woolfs roman Orlando, men det liknar också en autentisk beskrivning av hennes egna projekt:

Detta var en biografi, tillkännagav titeln. Men det var också en roman, en hel fantasi, två kvinnors utsikt högst upp i ett hus, ett föredrag om skönlitteraturen och framtiden, en ny biografi, fragment av en sapfisk dikt, en komposition som förklaring, ett heroiskt privat skämt, en serie porträtt, ett manifest, en alkov i litteraturhistorien, ett alkemiskt experiment, en självbiografi och ett långt verk efter nu levande modell. Faktiskt kunde ingen säga vilken genre den tillhörde, den var lika ombytlig i humöret och formrik som alla Orlando tillsammans.

Här ställs vi inför något helt oprövat. Det finns böcker som är antingen varma eller kalla. Eller så är det bara så att böcker är det ena eller det andra. Men vad ska en då göra med en bok som denna, av Selby Wynn Schwartz? Den är ju glödande, eller – nej, den är eldfängd, helt enkelt. Det är en bok att gå i dialog med, och en dialog ska ju vara som en vänskap: den ska ställa krav och vara konfrontativ och väcka ditt intellekt. Därmed finns det också något utopiskt i Schwartz projekt, där hon kan skriva:

Har ni glömt att en poet lägger sig ner i skuggan av framtiden? Hon ropar, hon väntar. Våra liv är de saknade raderna i fragmenten. Hoppet om att bli till i alla våra former och genrer finns. Sapfos framtid skall bli vi.

Men om det är något vi är i avsaknad av, så är det väl just fruktbara utopier? Hur är det att läsa en författare som Selby Wynn Schwartz? Ja men, det är väl som när jag i skarven mellan 80- och 90-talet upptäckte Jeanette Winterson, en annan författare som ignorerade kontraktet om böcker som antingen kalla eller varma. En bok som Art Objects är också eldfängd, och till vissa delar en föregångare till Efter Sapfo. Fast ibland undrar jag om inte Schwartz också har åstadkommit något ännu större: att skriva en bok så som Virginia Woolf skulle ha skrivit på 2000-talet. Ett gemensamt drag hos dessa tidigare genier är att Schwartz är lika besjälad av förhoppningen att en bättre och vackrare värld är tänkbar och möjlig att föreställa sig.