Det var jag som kom hem till dig, Nina Hemmingsson

Du vet att det var (för) länge sedan du läste tecknade serier när du i ett samtal refererar till Lena Ackebo som exempel på kvinna som är serietecknare, och de andra stirrar på dig som vore du en idiot, och börjar rabbla namn som Liv Strömquist och Nina Hemmingsson. Du nickar bekräftande, ”ja, dom också, visst …”

Ungefär som med humor: jag vet inte hur många gånger jag har lyssnat på äldre män som har snackat om förträffligheten hos Hasse å Tage, den oövervinneliga förträffligheten. Nåja – humor och poesi är inga såta kamrater, eller borde inte vara det, tänker jag när jag läser serietecknaren Nina Hemmingssons debut som poet, i boken Det var jag som kom hem till dig.

Men, vänta nu: Karl Kraus menade för hundra år sedan att begreppet ”dålig poesi” är att betrakta som närmast en tautologi, för antingen är det bra, och då är det poesi eller så är det dåligt, och då är det inte längre poesi, utan något annat. Ungefär så tänker jag när jag läser Hemmingssons dikter, att det här är inte poesi.

Men så är det ju med rätt mycket som ges ut under den här beteckningen. Fyndigheter som vi känner igen dem från den tiden det brukade hetta ”poetry slam”, alltså sådant som ska väcka igenkänning, lite lagom instämmande. Här kryddat med utanförskapet i att växa upp, det som är för djävligt för alla riktiga människor, och ödsligheten runt omkring dig.

Att växa upp rätt in i kraven, neuroserna, våndan – den ständiga frågan: duger jag? Hemmingsson bemöter det hemska med en slags näpen charm, samtidigt som hon vill vara vågad, men då tycker jag att hon inte är tillräckligt insyltad i det farliga som hon flirtar med. För det räcker inte med att säga ”fitta” och ”knulla”, eller att låtsas liera sig med grannens slynglar och leka huligan med dem. Det räcker inte när uppsåtet mer handlar om att vara till lags, vara till lags med billiga skämt.

I stället för poesi blir det typiskt svenska iakttagelser som kunde ha platsat i någon av Fredrik Lindströms lika poänglösa diktsamlingar (som innehåller lika lite poesi som den här). Här blir det banalt och uttråkande, och den där löftesrika ödsligheten som kunde skönjas i några av de tidiga dikterna i samlingen leder ändå bara till en tomhet i slutändan.

Avklädda på ett fält, Stig Larsson

I boken Avklädda på ett fält från 2000 jämför sig Stig Larsson med Goethe. Det kan man fnissa lite åt, men samtidigt tycka att det är lite sorgligt, att det känns som att det är något som har hänt under detta vårt nya århundrade. Och det som har hänt är inte något bra!

Som det här med hur en text ska se ut: på något sätt är det ett helt annat klimat nu för det vi läser, att det ser annorlunda ut. Och då menar jag inte enbart internets genomslag, som bara kunde anas då, utan snarare hur tryckta texter har förändrats i samklang med de virtuella texterna. Men det är en annan diskussion.

Ja, att ha ambitioner med sitt skrivande, att hysa en hög uppfattning om sin prestation – det har gått förlorat mer eller mindre. Eller, det är fel sorts författare som tycker att de själva skriver bra (typ Jan Guillou och Björn Ranelid). Skillnaden finns i tilltalet, hur Larsson förväntar sig en läsare som ska vara i paritet med honom själv. Alltså vägrar han nämna förnamnet på poeten Celan – det skulle vara en förolämpning, med hans logik. Liksom den naiva uppfattningen om sin egen person: ”jag upplever mig vara den mest privilegierade person som jag inte bara själv har mött, utan som jag överhuvudtaget hört talas om – ända tills jag i Första Mosebok läste om Jakob.” När har någonsin en svensk komiker varit lika förtjusande rolig?

Ja, och trots att det bara har gått tolv år upplever jag hans bok som kom den från en svunnen värld, från ett helt annat sätt att resonera. Lika lätt som det är att störa sig på enskildheter, som att han inte kan ge emfas nog utan växlar lojt mellan kursiveringen och  s p ä r r n i n g e n  och VERSALERNA och rentav fetstilen.

Larsson är på flera plan en gåta: en rationell människa som är klärvoyant och tror på Gud trots att han avskyr mystifikationer. Allt hålls samman av skärpan i blicken, eller som om han svamlar skärpt. Redan i den tidigare boken Natta de mina var ett uttalat syfte att skriva dåligt, eller åtminstone att bejaka det främmande. Själv såg han det nog som något annat än litteratur, en helt ny genre.

Fast så nytt är det kanske inte? Flera av texterna härmar essäns form, och det känns som ett slöseri att han skulle sluta, eller åtminstone göra ett uppehåll efter den här boken. Essän kunde ha blivit en tillflykt om han nu ville komma undan sina skönlitterära böcker, en potentiell guldgruva för hans nyckfulla och orädda temperament, där allt han säger är intressant. Men den ordhållige Larsson har i stort sett hållit sitt löfte.

Ändå har nog Larssons ryktbarhet snarast ökat under hans frånvaro. För sex år sedan hade Nöjesguiden en stor enkät om den bästa svenska romanen någonsin, där Stig Larsson delade sjätte platsen med Hjalmar Söderberg. Bandet Autisterna har givetvis tagit sitt namn från hans debutroman, och SKRIETs låt ”Ett hål i sommaren” refererar till just den här boktiteln: ”Tänk om vi stod avklädda på ett fält / Bredvid varandra och lät oss bränna sönder sommaren”. Då vore det nästan konstigt om han inte unnade sig en släng av storhetsvansinnessleven.

Matar, Stig Larsson

När Stig Larsson 1995 gav ut diktsamlingen Matar var han 40 år gammal, men redan en veteran, då det var hans artonde bok. Som han själv berättar i den bok han kommer ut med i november hade han använt amfetamin i flera år för att kunna unna sig de långa arbetspassen med skrivandet.

Behöver jag nämna detta? Jo, för när jag nu går tillbaka till den här boken är det med ett intryck av att här har det minsann inte slarvats. Förutom att boken innehåller ett par av mina favoriter – ”Nyponsoppa” (som jag hörde honom läsa för några år sedan i Nässjö, en helt oslagbar läsning), ”Blodbrun stig” och ”Zimmermann, Bernd Alois – 1969 förmodligen död” – är det en bok som präglas av att slarvet är bortrensat, att det är så oerhört metodiskt och skickligt skrivet. Samtidigt som det alltså ger intryck av att vara spontant: direktheten i tilltalet är ju Larssons bidrag till svensk poesi.

Alltså är det så att arbetstimmarna som har investerats inte går läsaren förbi: det är ordentligt gjort, där det spontana och det planerade möts och kommunicerar med varandra. Strikt talat rör det sig om huvudsak dikter och två prosatexter, båda lika besynnerliga: den otäcka ”Värdet” och den självbiografiska ”Qatars extremt vackra flagga”, och båda pekar ut de senare ännu mer besynnerliga böcker som avslutade Larssons 1900-tal.

Att läsa dikten ”Nyponsoppa”, hur ska sådant kunna beskrivas? Det är ren lycka förmedlad av författaren, en underbar närvaro i orden. I kontrast är ”Blodbrun stig” en rent oförblommerat sorglig dikt. Samtidigt som Matar är en övergångsbok till de senare böckerna är det en stark bok i sig själv. Även om det skulle dröja ytterligare någon bok innan han uteslutande började skriva ren prosa i sina förmenta diktsamlingar (snarlikt formgivna, med titlar som bildar en kedja), är han här på väg: dikterna börjar bli lite för långa, och hinnan mellan det erfarna och fiktionen håller på att spricka. Det är dikter som inte beter sig som dikter längre.

Det som kan uppfattas som en störning i dikterna – kursiveringarna, och den maniska jakten efter det autentiska, i repliker som lägger sig som kalkeringspapper över det sagda: ”Jo´o, så är det” – det kan bli lite övertydligt, samtidigt som det ändå inte blir tillgjort. Men nog är det ett maner, hur mycket Larsson än vill svära sig fri från att tillämpa en stil. Att skriva stillöst – nä, det får han lura någon annan med. För han har en utpräglad stil, där han ger emfas åt detaljen: exempelvis kan han skriva om farinsocker så att prepositionen försvinner, att han skriver farinsocker.

Det hände att jag såg Larsson i Umeå på somrarna, sittande på 1:ans buss mot Umedalen, där han läste båda kvällstidningarna bakifrån (han började med serierna, ägnade lika lång tid åt sporten som åt kultursidan). Men jag vågade aldrig säga något till honom – inte ens den gången då jag i min väska hade ett nyinköpt exemplar av pocketen Nyår. Inte heller när jag flera gånger sett honom i Nässjö har jag vågat närma mig honom, inte ens för att fråga om sambandet mellan ”Blodbrun stig” och Kellgrens ”Den nya skapelsen”, hur genomtänkt det är.

Realism, Stig Larsson

När Stig Larsson för ungefär ett år sedan gav ut den här grå boken med titeln Realism. Två pjäser och ett filmmanus, då fick den vad jag minns ett rätt svalt mottagande. Det skrivna emanerar dels ur en vilja att reagera mot teaterns konventioner och dels mot en ovilja mot teaterscenernas negligerande av Larsson som dramatiker.

För reguljär dramatik rör det sig förstås inte om, och vore jag teaterchef skulle jag nog ha lika svårt att se det kommersiella värdet i de två pjäserna. Tja, det konstnärliga då? Att läsa dem är mest förvirrande. I den ena, ”Passion är lika med lidande”, handlar det om något inom fiktionen så ovanligt som en basist i ett rockband, och hans relation till den något äldre flickvännen och hennes väninna, och delvis dito mor. Paret går i familjeterapi, och snackar med och förbi varandra.

Den andra pjäsen är den ”Ta stryk” som havererade på 90-talet, när Thorsten Flinck tog sig rätten att ändra i manuset och göra sin egen version. Han handplockade åtta värstingar (som det hette då) i roller som skulle spegla deras privata liv – det här var strax innan Lars Norén havererade med fångarna i 7:3. Verkligheten och konsten går sannerligen hand i hand i Larssons pjäs, som förefaller relativt spelbar. När värstingarna tar över blir det med osnyggt resultat, och poängen framträder tydligt.

I förordet till den här pjäsen berättar Larsson en anekdot kring det omöjliga samarbetet med Flinck. Tidigare spelade han i Flincks uppsättning av ”Gertrud”, Hjalmar Söderbergs pjäs, och nämner här ett framförande i Umeå: ”en oförglömlig upplevelse”, påpekar Larsson, och eftersom jag var där kan jag intyga – ja, det var något helt unikt, och jag har aldrig på teatern blivit så berörd. Därför vill jag ifrågasätta Larssons kommentar när han återger hur han ”tänkte på att folk här nog inte förstår hur bra det här är”, för det gjorde jag minsann redan då.

Filmmanuset har den omöjliga titeln ”Verklighetsuppfattning”, och stryker under främst temat i pjäsen om rockmusikern – här ersatt av något så aktuellt som en nyligen frånskild manlig statsminister (manuset är skrivet 2001, reviderat 2009). Larsson fäster sig obönhörligt vid det som ser obetydligt ut, naglar fast det till synes ovidkommande, i en lång och långsam berättelse där statsministern med entourage tillbringar en stund vid en sommarstuga, utan att något egentligen händer.

Så dramatik är det knappt frågan om. Larssons mål att väcka oro och skrämsel är förstås intakt, och han surrar fast sitt surr vid ett obehag som ändå berör, om än det är lite rörigt och stundtals ofokuserat. Problemet realism går förstås inte att lösa med fiktiva verk, hur ofiltrerat snacket än presenteras. Här rör sig replikerna oftast bort från problemets kärna, och intrigen är stillastående. Som på riktigt, kan tyckas – men sanningen är ju ändå någon annanstans.

I ett annat filmklimat än det svenska kunde kanske ”Verklighetsuppfattning” fungera – om någon som typ David Cronenberg tog tag i det, och förlöste det potentiellt dramatiska i den konstlösa dialogen. Men som vi vet har ju svensk film svårartade komplex angående komplexitetsgrad, det där att precis alla ska känna igen precis allt precis alltid. Liksom pjäserna är det här en text som förbryllar, och då kan det ju – enligt svensk lag – inte vara bra!

Jag ringer mina bröder, Jonas Hassen Khemiri

Efter sitt fenomenala genombrott med debutromanen Ett öga rött blev det för Jonas Hassen Khemiri efter ett par år tid för den svåra andra boken (Montecore), och sedan efter ytterligare några års omtalad skrivvånda tid för den svåra tredje boken (Invasion! Pjäser noveller texter), och nu i år har det blivit tid för den svåra fjärde boken, Jag ringer mina bröder. Om några år kommer den svåra femte boken. (Nu räknar jag inte två små volymer som har kommit ut i skymundan de senaste åren.)

Det här är en kort berättelse som tar sin utgångspunkt i den tidningsartikel Khemiri skrev veckan efter bombdådet i Stockholm i december 2010. Senare kommer den att uppföras som teaterpjäs, och det ante mig – för någon roman är det knappast frågan om, även om det rör sig om fiktiva karaktärer, i första hand en kille som heter Amor, som stalkar en tjej som heter Valerie, och har gjort sig skyldig till att en bomb har smällt i Stockholm. Åtminstone tror eller tycker han att han har gjort det.

Så Khemiris text fungerar som en kommentar till Kafka, som en inverterad Processen – här mannen som tar på sig en skuld. Khemiri menar nog att om vi ska söka efter en skyldig, söka efter en skuld, då ska vi börja med att söka hos oss själva.

Jag blir inte riktigt imponerad av den här boken, även om det finns några repliker mot slutet som bränner till. Det är samma typ av humor som i Ett öga rött och Montecore, med invandrarspråk som ska vara dråpligt sött, men nog har den poängen redan hamrats in för länge sedan? På 90-talet fanns det möjligen en skillnad i den svenska som talades av infödda och utomlands födda, men den svenska tonårseleverna snackar och skriver i skolan är mycket mer homogen, där det påfallande ofta är infödda svenskar som använder det mindre korrekta grammatiska språket.

Amor är en känslig kille, kanske för känslig för sitt eget bästa. Khemiri skriver fram den paranoia som präglar Stockholm efter terrorbomben, om rädslan, om den påtvingade normaliteten som dådet tog kål på. Han gör det med hjälp av replikutbyten, som nog fungerar bättre på en teaterscen: här är det svårare att urskilja vem som yttrar sig, om de ens gör det (Khemiri är bra på att leka kurragömma med läsarens förväntningar: gott så, men man blir ibland lite frustrerad över tricksen, kan tycka att han kunde tona ned sin iver att blända och stajla).

Khemiris förläggare (han har nyligen bytt förlag från Norstedts till Bonniers) missade att skicka in boken till Augustprisjuryn, något som givetvis gjorde författaren ledsen – men ärligt talat vore det mer än osannolikt att den skulle ha tagit plats bland de sex nominerade till detta pris. Det här är för tunt, men också för slarvigt genomfört.

Lyckliga i alla sina dagar. Om pengars och människors värde, Nina Björk

Lika högt i tak som det är i Nina Björks kök, lika lågt i tak är det i den svenska debatten som vill att hon ska klä sig i säck och aska och ”leva som hon lär”: den slutsatsen kan man i alla fall dra efter att ha följt de ynkliga reaktionerna på den DN-intervju som gjordes i samband med lanseringen av Björks nya bok Lyckliga i alla sina dagar. Om pengars och människors värde.

Jag tycker alltid om att läsa den här författaren, och det har jag gjort sedan hon gjorde succé med sin debut Under det rosa täcket på 90-talet. Vore den här boken inte så styggt formgiven skulle jag nog också ha köpt den, i stället för att ha väntat på att bibliotekets exemplar skulle bli tillgängligt.

Här menar hon att utopin om ett bättre samhälle har ersatts av drömmen, och det är individen som tjänar på att drömma. På sätt och vis bildar den här boken mer en fortsättning på hennes avhandling om Locke, Mill och Benedictsson (Fria själar), att vi som lever är en del av något större. Vi glömmer ständigt detta – hur vi hör ihop med varandra, och att det vi gör påverkar andra människor.

Det finns en direkthet i tilltalet hos Nina Björk: det är de uppkavlade ärmarnas stilistik. Hennes famösa artikel om ”skitdrömmar” fick stort genomslag, men det handlar ju om en genuin längtan efter förändring, att det här nuvarande livet är ett skitliv och att vi förtjänar bättre. Individen i centrum och att frivilligt bli nersövd i gullegull – tycker du att det låter människovärdigt?

Drömmarna som kommer till oss och tar över, de är projektiler från tidskrifter som Mama, som ingjuter konsumtionsbegäret. Ja, och Björk är lysande när hon är på det här bitska humöret, och behöver inte göra mycket mer än att lyfta fram avslöjande godbitar från lakejernas produktion. Homestyling har ersatt religionen som opium för folket. För vi måste unna oss! Lite guldkant på tillvaron. Lite livskvalitet. Lite vardagslyx.

Det blir ett njutningstvång, menar Björk syrligt. Omgivningen förändrar oss, och försöker ingjuta det dåliga samvetet i trivselimperativet. Däri ligger bokens varning, för vad händer med oss när vi förställer oss, inte hyser känslor som är äkta. Elegiskt skriver hon om hur politiken har förändrats från att hysa kollektiva visioner till individuella drömmar, där vi röstar utifrån vad som gynnar den egna plånboken. En svartmålning, kanske du invänder, men då ignorerar du den faktiska samhällsdiskursen. Björk tvekar inte: ”Jag ser valrörelsen 2010 som ett långt farväl till den politiska människan. Ett långt farväl till hon som tänker gemensamt, kollektivt, solidariskt. Till hon som vet att tiden är öppen, att nästan allt är möjligt att göra annorlunda.”

Nina Björk har en dröm utopi. Hennes bok är en vädjan om ett annorlunda samhälle där egoismen ersätts av just solidaritet, där prestationer inte kräver någon annan belöning än glädjen i själva prestationen. Men det räcker ju inte med individnivån, det är samhället som måste peka ut riktningen. Som Morrissey sa till den stackars musikjournalisten som inför honom beklagade sig över alla dåliga tv-program och stolt förklarade att han slängt bort sin tv-apparat. Efter att ha fått det bekräftat att det var ett principiellt beslut avfärdade Morrissey honom med orden ”your neighbours must be very proud of you.”

Att jag avstår från att köpa Nina Björks bok är delvis i linje med den tanke Björk framställer: du skall icke äga. Jag lånar boken, men behåller dess tankar. Tänk på att det ofta är det motsatta förhållandet!

Marken. En dikt, Martin Glaz Serup

En av de saker jag fick med mig från höstens bokmässa i Göteborg var en fin utgåva av Walt Whitmans Leaves of Grass, eftersom jag typ varje (v)år brukar läsa ”Song of Myself”, och har i stort sett slitit ut min gamla pocket. I bilen hem skulle jag förklara för mina kolleger vad det är för dikt: ”jaa … det är typ allas självbiografi”, sa jag lite lagom luddigt flummigt om den här boken med sina kosmiska anspråk.

En annan sak var boken Marken. En dikt, av danske poeten Martin Glaz Serup, utgiven av 10TAL bok, i Stewe Claesons översättning. Där läser jag senare på kvällen på baksidan att författaren har kallat boken för ”allas självbiografi”.

Men frasen Everybodys's Autobiography är ju titeln på en bok av Gertrude Stein, som också skrev romanen Ida, och det var Ida jag drack kaffe med efter att ha stiftat bekantskap med Marken och gått på seminarium om Joyce, som skrev Finnegans Wake, med huvudpersonen HCE som brukar utläsas ”Here Comes Everybody”. Hur hänger allt ihop? Jaa, kanske det finns också ett spår av Joyce i de spralliga språkspratt Glaz Serup ägnar sig åt i sin udda bok.

Ulf Karl Olov Nilsson har skrivit ett efterord till den här utgåvan. UKON är bra på att slå knutar, men säger också en del öppnande saker, där han diskuterar namnlikheten mellan poetens förnamn och titeln, att Martin och Marken är både metafor och metonymi.

Marken är en bok som lever i sin egenskap av hybrid, mellan poesi och biografi, men en biografi i avsaknad av karaktär: protagonisten heter ”Marken”, har en fru (och barn, om än parentetiska sådana), agerar utifrån principer som vi brukar kalla mänskliga, har behov av de enklare slagen, och är väl precis som vi andra. Här kommer genomsnittsmänniskan?

Boken imiterar konsten också, i sin grafiska utformning, där slagordsformuleringar samsas med längre passager, utvikningar som så småningom formar ett biografiskt liv. Glaz Serup kombinerar det naiva med det genomskådande, och skapar en lyckad kombination, där han visar att cynismen är beroende av troskyldigheten – att det kan vara en tillgång att vara blåögd, helt enkelt.

Personligheten mejslas fram, där Marken ter sig allt vettigare, om än du kan tröttna och tycka att han/hon/hen/den blir lite beskäftig, för att inte säga självgod. Och när du läser meningar som den här: ”Marken vet inte om den är alltför självupptagen, men den har fått det bättre med sig själv sedan den börjat cykla till arbetet”, då kan undra, vad du ska göra med den? Vad är meningen?

Har konst en mening, ska den ha det? För jag uppfattar Glaz Serups arbete som ett samhällskritiskt projekt, men det är en kritik som kikar fram i smyg, och säger de oväntade sakerna ur ett ännu outforskat perspektiv. Detta perspektiv kommer både inifrån och utifrån, och då blir de här inslagen som du irriterar dig på något som känns ytterst bekant.

Hallå! vill boken då säga, jag håller ju bara upp en spegel. Har du glömt att Marken, det är du? Texten svindlar till ibland, med sina påminnelser om det uppfriskande i att leka fram sitt budskap: ”Marken behöver inte tänka så mycket mer på vad han säger och det är kanske det musikern menar, tänker marken, att man inte ska ta det på allvar, att det bara var på skoj.”

Det är en konceptuellt skriven bok, en närmast rituell skrift, där Marken vill revoltera, skapa sig ett liv på egna villkor, oberoende av den (författare) som drar i marionettrådarna. Den är fången, precis som vi. Och jag läser storögt fascinerad, och påminner mig i förhand att den här gröna boken förmodligen gärna gör mig sällskap när jag sedan efter vintern och snön sätter mig någonstans ute i naturen och läser Walt Whitman igen.

In som ett lamm, ut som en tigrinna, Vanja Hermele

Det var 1871 som den danske litteraturkritikern Georg Brandes myntade det geniala konceptet att litteraturens uppgift var att ”sätta problem under debatt”. Genialt, men också vådligt, eftersom det lätt kan bli en ursäkt för fyrkantig och didaktisk konst, eller rentav skittråkiga böcker.

Vanja Hermele har tidigare undersökt strukturellt könsförtryck inom filmen, teatern och konsten, och gör nu sin debut som romanförfattare med den minst sagt märkliga In som ett lamm, ut som en tigrinna (Natur & Kultur). Att kalla den för roman är att säga både för mycket och för lite, på något sätt. Redan kolofonen är befriande kaxig: ”Alla likheter med verkliga människor, levande som döda, är förhoppningsvis bara övergående.”

Hennes bok samlar olika texttyper: dialogen, anekdoten, berättelsen – minnet, fantasin. Det talande exemplet tillåts tala till punkt, men stannar gärna vid små antydningar, där läsaren liksom får en diskret knuff. Ibland lite mer bryska knuffar, ska medges.

För låt oss ändå vara överens om detta: könsförtycket är strukturellt, men det är också något som finns i språket, och på så sätt är det exakt som med rasismen, att språket blir hantlangare åt värderingarna, åt attityderna, och man behöver inte vara hyperkänslig för att reagera småsurt. Hermele har skrivit en dokuroman med pixlade figurer, som man nog med viss möda kan identifiera. Det är de gamla vanliga kulturkändisarna som uttalar sig, mer eller mindre fiktivt: det känns som att läsa autentiska intervjuutdrag ibland.

Nu är romanen lite skumt skriven, spontant och rakt på sak (jag har svårt att acceptera formen ”även fast” som en ersättning åt ”även om” eller ”trots att, även utanför replikåtergivningen), och raseriet kan tendera att ibland bli lite blint – men här finns också den nödvändiga klarsynen, ofta hand i hand med den blinda bitterheten. Och jag måste få hävda att det finns något vackert och konstruktivt även i det synbart mest destruktiva rättshaveriet – det kan bli en utgångspunkt för något utvecklande. Åtminstone när det som här sker med hjälp av ett tonfall som på pricken fångar in naiviteten hos de som uttalar sig.

Mönstret framträder tydligt, och lika tydligt är det att en förändring måste ske, att så här kan och får det inte fortsätta: men vem vill en förändring? Förändring är ju – jobbigt! Och att bara yttra ordet ”genus” kan få den mest beskedlige att sniffa sig fram till krigsstigen (som Solsidans parodi på den ”normkritiska” förskolans henifieringsiver).

Hermeles bok är ett påhitt som tecknar ett större sammanhang, kring de evinnerliga bortförklaringarnas ”har vi hört det förr?” Jämställdhet handlar inte heller om siffror enbart, utan det är i attityden de genuina förändringarna måste åstadkommas. Det här fattar nog Hermele, och jag uppfattar kritiken som ett nödvändigt ont, att den måste fokusera på statistik och tabeller, för det är därifrån arbetet sedan ska fortgå: att enbart nöja sig med siffrorna vore förödande. Konsten är ju alltid politisk, och en bok som denna har förmågan att sätta problemet under debatt. För den som bryr sig.

The Chemistry of Tears, Peter Carey

Den australiske författaren Peter Carey har en vild fantasi som inte vet av några gränser, där högmodet tillåts kuta runt och vara så där uppfriskande respektlös mot allt vad konventioner heter. Han skriver böcker där det stilfulla kamperar med uppkäftig busighet. Hans senaste roman The Chemistry of Tears är på många sätt en strålande bok, och det är bara beklagligt att så få av hans stiliga och livliga böcker har översatts till svenska.

Inte minst Svenska Akademien borde vara mer förtjusta i den typ av skröna som Carey arbetar med. Skröna och fingerade upptåg är hans signum, och det räcker med att ta del av några ord från titlarna: Illywhacker, Unusual, True History, Fake, Wrong, Theft, Illegal …

I den här romanen blir protagonisten Catherine Gehrig (horologist) redan i första meningen, faktiskt med första ordet: ”Dead”, berövad sitt livs kärlek, sin hemlige älskare och gifta kollega Matthew. Hon sörjer i smyg, men vaksamma överordnade ger henne som terapi uppdraget att läsa manuskript från 1800-talet, skrivna av uppfinnaren Henry Brandling, som skapar en mekanisk automaton för att roa sin döende son Percy. Maskinen bygger på Jacques de Vaucansons mekaniska anka från 1700-talet, och Catherine misstar den först för en apa, men det rör sig mer om historien om ankungen som blir en svan.

Carey behärskar givetvis både 2000-talsstilen i Catherines ohyggligt sorgsna tillvaro likväl som 1800-talsstilen i Henrys mekaniskt nerknåpade meningar. De två karaktärerna kommer till livs, fast på helt olika sätt – blir närvarande för läsaren, tack vare Careys varsamt precisa hand, som verkligen imiterar klockmakeriets konst. Kopplingen mellan klockan – maskinen – och människan, den finns där hela tiden i Catherines försök att tick vidare trots att hela hennes väsen skriker efter att bara få ropa ut sin sorg. Samtidigt fortsätter hon arbeta, hon måste fortsätta arbeta, fortsätta se med sitt tränade öga att tråden i klockan hon för tillfället arbetar med är satt med 55 graders vinkling: ”Could I really see those 55 degrees? Oh yes, even with tears in my eyes”, intalar hon sig lakoniskt.

Kanske är det så att Careys stil mår ännu bättre av att dämpas, något som sker här. Historien är tålmodigt berättad, som om 1800-talstempot tränger sig in i nutiden, för att visa att vi har mer gemensamt med det förflutna än vi tror och förnekar. Det är också en historia som växer fram gradvis, där inledningen kanske inte riktigt griper tag, där du som läsare måste visa tålamod. Då träder också Careys pigga men samtidigt buttra temperament fram.

Som dominerande tema är tiden det som förenar lika mycket som den skiljer. Catherine minns Matthew i minnesfragment alltmedan hon tar del av Henrys berättelse, allt mer fascinerad och uppslukad, och det blir en välsignelse att som läsare ta del av hennes läsning, att följa den över hennes axel, att tillåtas vara så nära en annan människa, när hon hanterar sorgen med de förväntade åtbörderna – supa bort smärtan, försöka ta sig i den där kragen, göra något handfast: hon börjar återskapa automatonen.

Sorg och saknad bildar alltså grundpelarna i berättelsen om Catherine och Henry och deras brustna hjärtan, en berättelse helt suveränt återgiven av Peter Carey, i en roman som påminner om vad litteratur ska vara bra för. Kropp och maskin förenas i underlig och underbar symbios med varmt resultat.

Carey jämförs ibland med Dickens, och även om det finns fog för det har han den här gången tagit sig an ett mer romantiskt temperament, och skriver delvis i E.T.A. Hoffmanns anda. Det har han lyckats förträffligt med.

Gång på gång är skogarna rosa, Emily Dickinson

Är det nödvändigt att översätta engelskspråkig poesi? Man kan ställa sig den frågan just i år, då vi har sett den berömda ketchupeffekten, med tolkningar av Sylvia Plath, John Milton, W.B. Yeats (X 2), John Donne – och nu som den omtalade grädden på moset: Emily Dickinson, översatt av poeten Ann Jäderlund, i boken Gång på gång är skogarna rosa (Bonniers).

Jo, nog kan man ställa sig frågan, men mitt svar kommer alltid att vara jakande, så länge engelskan är ett så ordrikt språk. Dickinson är också en poet som är svår på flera olika plan, med en vokabulär som ibland närmar sig de esoteriska räjongerna. Då kan de svenska glosorna vara en hjälp i den egna läsningen, så länge vi kommer ihåg att det handlar om just tolkningar, att det aldrig finns anledning att ignorera originalen.

När Jäderlund presenterade en handfull tolkningar i vänboken till Gunnar D Hansson som kom för drygt två år sedan, då var jag fortfarande lite tvivlande. Men nu måste jag, åtminstone delvis, kapitulera – för det här är en oerhört ambitiöst utförd bok. Att det finns tveksamheter i enskildheterna hör till, men hade jag inte läst Dickinson på engelska skulle jag förmodligen vara mindre gnällig.

Men att som Jäderlund gör här, ofta utgå från manuskriptversioner, det är ett tilltag som inte tillför särskilt mycket. Dikter som i sig redan är modernistiskt fragmentariska blir ännu knasigare med en mer nyckfull och spontan radindelning, som gör våld på symmetrin. Dessutom tappas en hel del av rimmen bort därmed, och det är synd, eftersom just de orena rimmen är ett av den här kryptiska poetens signum.

Vi får också ta del av Staffan Söderbloms förord, som diskuterar just översättningsproblematik: det finns ett antal tidigare översättningar av Dickinson, men dessa har med några enskilda undantag – i synnerhet Ann-Marie Vindes från boken Min flod flyter till dig (2010) – varit missriktade och förminskade försök att tämja den karga diktionen. Tidigare översättningar har intimiserat poeten, något som också resulterat i otyget att ständigt kalla henne ”Emily”. Jäderlund fortsätter Vindes arbete med att lägga sig kind mot kind med originalen, och det är en fruktbar metod, för då framställs dikterna med bibehållet anlag att väcka förbluffning hos den mottaglige läsaren.

För att vara ärlig: Emily Dickinson är ju en rolig poet att läsa, då hon liksom barnet är nyfiken och pigg, och oförställd – jag vet att det är förbjudet i det här landet att använda ord som ”geni”, men om jag tillåts att förhålla mig lite vanvördigt till svensk lag – då upptäcker jag här hur hon ständigt leker fram sin vision av världen, och det är glädjande att Jäderlund har varit följsam nog att behålla den här aspekten i dikterna, den odygdiga attityden som är omisskänneligt poetens helt egna bidrag till litteraturhistorien. Då blir resultatet dikter som ler.

Och även om Jäderlund alltså inte direkt gör våld på dikterna, genom att välja manusets oredigerade form, är rytmen fortfarande udda med sina streck – pauser som får dikten att studsa mer än snubbla. Då är det avsevärt viktigare att hon är relativt bokstavstrogen i sina tolkningar. Resultatet blir en slags aforismliknande sentenser som går fel: som rör sig i riktningar du inte visste existerade. Då tanken hos poeten är ett steg både framför och bakom dig som läser.

Hon skriver också djärvt om kärlek och sexualitet, något som givetvis har satt biografiskrivarnas fantasi i spinn – hur celibat var hon egentligen? Men hennes egen fantasi ligger också ett steg bakom och framför alla exegeter. Hon var en produkt av sin tid, ja, men liksom alla egentliga författare var hon också före sin tid: hon var överskridande, och det är ett markant kriterium för stor litteratur, att den på något sätt inte riktigt kan förstås, att den fortsätter att vara självsvåldigt knepig.

Jag gillar också hennes kaxiga naturvetenskapliga dikter, liksom de dikter där hon leker med ordens konnotationer (ett intressant kapitel i Jed Deppmans bok om det svaga tänkandet, Trying to Think with Emily Dickinson, handlar om hur hon skriver dikter som härmar ordboksdefinitioner; se min understreckare från mars 2009). Dessa dikter utökar vår förståelse, visar att världen är mindre förutsägbar än vi har trott. Hon tar fakta och vetenskap och provoceras av dem, stör sig på det hon förstår, vägrar acceptera dess utsagor om sanningen, denna armé av metaforer. För hon säger hela sanningen, men hon säger den ”lutande”.

Exempelvis om krig: soldaten är inte lika modig som den som strider i sitt eget huvud. Och när någon säger att havet är djupt, då kontrar Dickinson med att den egna hjärnan är djupare … En dikt som hon skrev två år före sin död – den finns med i svensk version här – får vi också prov på att hon måste räknas till de stora 1800-talsfilosoferna:

”There are two Mays

And then a Must

And after that a Shall.

How infinite the compromise

That indicates I will!”

I dikterna kombineras känsla och förnuft: känslorna är stora, gigantiska, och det är som i den där Bondfilmen (The World is Not Enough). Hon vänder sig till bergen, havet, rymden, i dikter som är expansiva, trots sitt ringa omfång – jämför för all del Walt Whitman, en helt annan poet, en helt likadan poet! Känslorna är stora, förvisso, men det är förnuftet också. Här ges utrymme åt riktigt primitiva känslor också: hämnd, svartsjuka, mordränker …

”Hjärtat är

Tankarnas

Huvudstad –”

Jäderlunds urval är personligt utformat, och verkar vara styrt utifrån principer som inte handlat om att röra sig mot definitiva anspråk. Några så kallade antologipärlor finns med, men mest handlar det om dikter som verkar betyda något för den svenska översättaren/poeten, eller ska man säga poeten/översättaren? Hon bevarar också konsekvent de inledande versalerna, vilket jag tycker är nödvändigt – det ser kryptiskt ut, men det är ett nödvändigt inslag, dels för att ge emfas åt de enskilda orden och dels för att markera den säregna rytmen.

Det jag har lite svårt för är när Jäderlund väljer att översätta ”adequate” med ”lagom”. De beskedliga orden söker du så gott som förgäves efter i Dickinsons dikter, som vägrar acceptera att det finns någon slags normalitet i existensen. Ibland blir översättningen också onödigt förtydligande, som när originalets ”and then / I could not see to see” blir ”och sen / kunde jag inte se för att inse”.

Vanetänkandet är satt ur spel när du läser de här dikterna, som fortsätter att vara chockerande. Det här är explosivt skrivet, med en våldsam intelligens (tankens rikoschetter, typ) som jag inte gärna söker efter paralleller till. Riktigt bra poesi klarar sig undan billiga liknelser, även om det kan vara frestande att säga något om knappheten som också finns hos Paul Celan, poeten som gärna stensatte sina dikter, medan Dickinson blysätter dem. Jag kan inte göra annat än att skicka en stilla vädjan att svenska aspirerande poeter söker sig hit – att de ska överge de skittråkiga beatförfattarna, som verkar vara obligatoriska att gilla för svenska författare. Det här är som Hamlet säger till sin mor när han väljer att lägga sig i Ofelias knä, "metal more attractive”.

När jag för många år sedan började läsa dikter var Emily Dickinson och Sylvia Plath två utgångspunkter, lika viktiga. Föga anade jag att jag tjugofem år senare skulle fortsätta att läsa dem, eller att det i den här avlägsna framtiden skulle finnas två likartat sobert formgivna översättningsvolymer av de två, och att dessa översättningar skulle vara så mycket bättre än de jag fick hålla till godo med då. Det här är en vacker bok, med ett livsfarligt innehåll, för ”Hon spred sina vackra / ord likt Klingor –”

Album, [red] Therese Eriksson & Jenny Maria Nilsson

När Norstedts för två år sedan lanserade sin litterära tidskrift Album var jag till en början starkt positiv, men tyckte väl att resultatet, under Bokhoras redaktion, kunde ha varit mer ambitiöst. Som jag minns det: väldigt många illustrationer, påfallande ofta på bokhororna själva, men också korta texter som återkommande gånger hyllade boken som produkt.

Till nummer två var redaktörskapet mer skarpt utformat, och mer genomtänkt: mer än en tidskrift påminde det om en antologi, med personligt urval. Till årets utgåva av Album har redaktörerna Therese Eriksson och Jenny Maria Nilsson valt att arbeta utifrån samma princip som förra året, att alltså välja ett antal skribenter som utifrån ett lite lagom löst sammanfogat tema – i fjol ett årtionde, i år karaktärer – skriver egenartat och med ganska originella infallsvinklar. Genom att stolt skriva ordet ”karaktärer” på omslaget hoppas jag att ordet äntligen kan förankras som en sanktionerad synonym till figurer, utan att språkpoliser opponerar sig. Eriksson och Nilsson har jag en längre tid följt som två av de mest läsvärda litterära bloggarna i landet.

Deras bidragsgivare har i stort sett varit framgångsrika i sina försök att säga något eget om karaktärer. Allra mest imponeras jag av Håkan Lindgrens text om Dostojevskijs källarmänniska. Lindgren är ytterligare en av de doldisar till bloggare som alltid skriver intelligent och på något sätt helt självrådigt.

Han har en förmåga att lyfta blicken. När jag som här läser en längre text av honom är han alltid nere på ett konkret plan i början, där jag tycker att jag känner mig hemma, att det är lätt att följa hans tankar. Men så – han förskjuter tanken, gör ett sådant där gammaldags tankesprång, och jag blir helt förbluffad över hur korkad jag har varit som inte har sett det han har sett. Jag blir lika avundsjuk som jag blir glad över att få lära mig något nytt: få svenska skribenter lyckas som han få mig att känna mig lite smartare. Men som sagt grämer jag mig till hälften, undrar varför inte jag kan vara lika briljant.

Överlag är essäerna av hög kvalitet, även om de påminner om litterära essäer av traditionellt snitt – ett undantag är Jenny Maria Nilssons längre text, där hon växlar mellan ett biografiskt ärende och en djupgående analys av Bradburys, Tolkiens och Bremers karaktärer – där det biografiska innehållet motiveras, när det speglar och kommenterar de fiktiva gestalterna. Ett annat gott exempel är när Crister Enander lyfter fram Hjalmar Söderbergs orättvist förbisedda mästerverk Hjärtats oro. Jag gläds också åt att formgivningen skett med finess, genomtänkt och smart men fortfarande lekfullt.

Smolket i bägaren är väl Johan Klings loja text, som mest liknar en reklamtext, och Andres Lokkos presentation av Malcolm Lowrys jobbiga Under vulkanen. I de här texterna staplas självklarheter om litterärt skapande som om de vore unika fynd, med ett lillgammalt auktoritärt tonfall som man kanske gör bäst i att le överseende åt. Kling har jag alltid tyckt varit överskattad, och Lokko blir tråkigare för varje gång han skriver – men så blir det väl om man har den gubbige Lowry som förebild.

Halvdana nomineringar

Augustprisets nomineringar: nä, jag har väldigt svårt för att bry mig om detta, speciellt när det handlar om vem som vinner, att tycka att det skulle ha någon betydelse, att det skulle gå att ta det på allvar, det är ju bara ett pris. Som vanligt har sex skönlitterära författare nominerats:
Johannes Anyuru, En storm kom från paradiset
Peter Fröberg Idling, Sång till den storm som ska komma
Eija Hetekivi Olsson, Ingenbarnsland
Cilla Naumann, Springa med åror
Göran Rosenberg, Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz
Sara Stridsberg, Medealand och andra pjäser

Jag har som synes läst tre av de nominerade, och jag skulle utan tvekan rekommendera alla tre, och vinner någon av dem tycker jag det är helt ok. Johannes Anyuru har jag aldrig läst med behållning, och Cilla Naumann har jag aldrig läst - det finns inget i det här livet som skulle få mig att heller, och Göran Rosenberg är för mycket Göran Rosenberg. Den stora skandalen är att årets överlägset bästa roman, Carl-Michael Edenborgs Mitt grymma öde, inte ens är nominerad. Inte heller Magnus Dahlström eller Susanne Lundin, för att bara nämna två andra som jag saknar. Men det blir säkert Anyuru som vinner, och då kanske någon kan berätta för mig vari hans storhet ligger.

Släng alla kartor. Memoarer mitt i livet 1992-2012, Marcus Birro

Marcus Birro är svenska kulturlivets egna Lucky Luke. Han som sköt snabbare än sin egen skugga: Birro nöjer sig med att skriva snabbare än han tänker, och då hamnar han ibland i trångmål.

För om vi människor i allmänhet borde sträva efter att balansera känsla och förnuft känns det som att Birro uteslutande består av känslor – vilket alltså inte betyder att han är dum. Nu har han lite lagom kaxigt gett ut boken Släng alla kartor. Memoarer mitt i livet 1992-2012, en krönika över hans liv i offentligheten, kan sägas.

Krönika, ja: för även om Birro har gett ut fjorton böcker är han nog mest känd som den där krönikören med åsikter som blivit allt mer reaktionära. Fotbollsdåren och Livets Ord-kramaren. Men han börjar som poet, som tjugoåring det år då den här boken rivstartar, för tjugo år sedan, med en bok som trycks tillsammans med brodern Peter. De lever som siamesiska tvillingar under några år på 90-talet, och om du aldrig har läst en krönika av Birro följer här en kort rekapitulation.

”Jag … skinnjacka … jag … Thåström … jag … Dr Martens … jag … kajal … jag …. svartsjuka … jag … öl … jag … Öijer … jag … drömmar … jag … fotboll … jag … GP … jag … hat … jag … krig … jag …” Multiplicera. Raljerar jag? Ja, men boken lider av de ständiga upprepningarna, de ideliga redovisningarna av ett puerilt Thåström-komplex som gränsar till och ibland grenslar stalkning, men också en knäsvag generell dyrkan av Det Manliga Geniet (alla stora konstnärer har kuk, enligt Birro, som är beredd att ge Karin Boye en vrå i sin annars uteslutande manliga kanon). En strängare redaktör hade haft synpunkter på detta, liksom en vassare blick hos korrekturläsaren. För språket och stilistiken är av begränsat snitt. Men vänta nu: varför ska jag, som bara har skrivit en bok, behöva läxa upp en författare som har skrivit fjorton böcker?

Krönika, ja … Förlåt mig om jag tjatar, men att läsa den här boken är som att ta del av just en krönika som kavlats ut över 374 sidor. Det är journalistiskt och talspråkligt och trots Birros ständiga referenser om subjektivitet förlamande objektivt, när han rapporterar nitiskt och detaljerat, utan att förstå att en historia tjänar på att gestaltas mer än enbart berättas.

Trots sitt sorglösa tonfall bärs berättelsen av sorg och saknad, och blir en livsteckning som periodvis vinner över de stilistiska belastningarna. Bäst fungerar det när Birro förevisar någon form av självkritik – när han analyserar sitt bekräftelsebehov. Sämre är inblickarna i hur han tänker, som hur han resonerar när han sökte tjänsten som kulturchef på Expressen: ”det underbara i att öppna paket med böcker och skriva kulturpolitiska pamfletter och ha två sidor varje dag att dominera på”. Men han har någon gång ibland också fin blick för andra människor, som i det rörande mötet från 1995 med en känslomässigt avskuren Henrik Berggren, där Birro inte förmår berätta hur mycket Broder Daniel har betytt för honom.

Men dessa sällsynta stunder slarvas bort, för det är raskt iväg till nästa fylla, nästa tjej med mörka ögon. Framgången kommer relativt sent en bit in på 00-talet, med Dan Andersson-pris och viss uppskattning från recensenters håll. Inga lovord når riktigt fram för att bryta den bitterhet han hyser, dock. Kanske det måste vara så: utan kränktheten som motor skulle inte mycket bli skrivet för Birro, antar jag. "Den bittres revansch" vore en smidigare titel än den smått pompösa som han valt, och jag vet att jag talar för döva öron när jag påpekar att det går att leva med att andra har varit dumma mot dig.

(Och mellan dig och mig, Marcus, du får sluta kalla dig punkare om du ska ha så dåligt omdöme att du ”gillar” Bert Karlsson.)

Ximen Nao och hans sju liv, Mo Yan

Att läsa den nyblivne Nobelpristagaren Mo Yan liknar inget annat, åtminstone inte ur västerländsk horisont. Hans berättelse om den kinesiska landsbygden är udda och rolig, skabrös och utmattande, samt bra, på ett skruvat vis.

I prisnomineringen till Mo Yans Nobelpris talar Svenska Akademien om författarens ”hallucinatorisk skärpa”, en olycklig formulering från en sextonhövdad skara läsare lite väl förtjusta i magisk realism. Det finns uppenbara beröringspunkter med Haruki Murakami, men i stället för att välja denne tillgängliga japan blev det alltså den betydligt snårigare kinesen.

Medan Murakami kan vara nästan inställsamt västerländsk i sitt skrivande sneglar inte Mo Yan särskilt mycket mot någon annan tradition än den inhemska. Därför är det nästan chockartat när han i sin långa roman Ximen Nao och hans sju liv en gång nämner att den svenske regissören Ingmar Bergman funderade på att filmatisera en novell av författaren Mo Yan.

Mo Yan är en framträdande figur i den roman han själv har skrivit, ett trick vi känner igen från postmoderna författare. Han kallas för ”det äckliga svinet […] den mest avskyvärda personen i hela Gaomi”. Berättaren (som alltså inte är Mo Yan själv) tröttnar aldrig på att tillrättavisa och ifrågasätta den här stackars författaren, i ett självironiskt skämt som kanske tillåts gå lite för långt.

Gaomi är namnet på delstaten där romanen utspelar sig, från 1950, då godsägaren Ximen Nao efter ett par år i dödsriket återvänder i olika djurskepnader, för att följa utvecklingen i den kinesiska landsbygden. Det är dock inte helt lätt att återge händelseförloppets alla komplicerade sidospår.

Jag har fått frågan hur det är att läsa Mo Yan, och kan bara svara: ”annorlunda”. Hans roman är ett avancerat formexperiment, stundtals rejält tålamodsprövande med alla tokroliga situationer som uppstår när åsnan/oxen/grisen/hunden Ximen Nao samverkar i människornas värld. Det är nära till skrattet, men också till sexualiteten, där Yan skriver en smått parodisk machoprosa: romanen är lika burdus som den är burlesk.

Yan har fått åtskillig kritik i sitt hemland, där han kallats feg opportunist som inte tillräckligt öppet tagit ställning för mänskliga rättigheter. Men som partimedlem har han givits något av carte blanche, och nog finns här några svidande regimkritiska stycken – framför allt i inlevelsen i hur de fattiga utnyttjas, men också i skildringen av makten som pompös och uppblåst löjlig. Här finns också en vass kommentar kring en kinesisk operasångare som kallas ”den bästa operasångaren i världen”, en tydlig markering mot den kinesiska statligt sanktionerade tävlingshysterin.

Så det är sannerligen utmanande att ta sig an den här exotiska stilen, utan några givna referenspunkter. Om det är bra, eller om det är något du ska bry dig om, det beror på vad du är ute efter. Är ditt mål en fängslande berättelse finns det nog enklare möjligheter, men om du är nyfiken på en författare som förnyar romanen, då är det här förstås gångbar läsning.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 18/10 2012)

Som en saga

(Foto Marlene Bergmark)

För en tid sedan tog Anna von Hausswolff sin kyrkorgel-emo till en konsert i Umeå (lämpligt nog på Sagateatern), och jag hade lyckan att råka befinna mig där just då. Till en början var jag lite gramse för att hon inte spelade en enda låt från den förra skivan, men då glömde jag bort att det här är en artist som inte gör som de andra. Och det känns också som att hon har rört sig musikaliskt ganska långt från ”Singing from the Grave” till ”Ceremony”, och att det blev påtagligt när hon spelade de nya låtarna live, att det är musik som inte motsvaras av någonting.

Ja, för det är ju en skiva som inte heller liknar annat, med sina instrumentala avbrott, som ändå fungerar i sitt sammanhang, även om hon på konserten tänjer ut dessa stycken lite för länge, och låter de två spänstiga gitarristerna leka lite för mycket. Däremot fungerar trummisen ypperligt, med fantasifulla utsmyckningar som ofta bidrar till att göra låtarna ännu mer hotfullt dramatiska och digra med sina illavarslande toner.

Några av låtarna som kanske blir ännu mer dramatiska är ”Sova”, på skiva av mer beskedlig karaktär när de ärliga raderna - ”Jag vill inte – jag vill inte – jag vill inte … sova” + ”kommer aldrig – kommer aldrig – kommer aldrig … vakna” – låter försynta, är de här infångade i en panikartad virvel. Detsamma gäller ”Funeral for My Future Children”, med sin sublimt triumfatoriska refräng, men överlag är musiken så påträngande intensiv att sången ibland inte riktigt når fram, att rösten dränks i för mycket gitarrer. När hon plockar fram en akustisk gitarr för ”Liturgy of Light” låter det sällsamt nog som en Broder Daniel-cover, inte minst med textrader som ”Well it's a / hard life / that we share / It's a / hard life / for us young ones”.

För det är en makalöst ren stämma Anna von Hausswolff har. På skiva, ja, och live kunde den tas till vara ännu mer. Nu är den mörka atmosfären lyckligtvis bevarad och rentav mer förtätad. Att hon då och då pratar mellan låtarna med några nervösa anekdoter känns nästan kusligt, som om man inbillat sig att hon har kapat alla band till sådant som vi andra dödliga sysslar med, det märkliga i att hennes röst också fungerar som spontant tal.

(Foto Anders Nydam)

Det känns oerhört spännande att följa en artist som är så tidig i sin utveckling, att hon härifrån kan göra något helt annat – att hon redan med två ynka skivor har skapat musik som gör henne fridlyst, att hon inte heller har ett dugg att bevisa, utan kan förlita sig på att vårda sin gränslösa gåva.

Mer hemsökt än utsökt

Eftersom jag tycker att Bat for Lashes tidigare skivor har varit ojämna, där sublima poplåtar blandats med tråkiga ballader, är jag lite försiktigt misstänksam när jag börjar lyssna på det här nya alstret från Natasha Khan. Och farhågorna besannas, men de kommer i viss mån också på skam. För den överlägset bästa låten på skivan, ”The Haunted Man”, är ju den spröda balladen ”Laura”, där hon drar ned på tempot och ändå lyckas göra en låt som är lika omedelbart drabbande och majestätiskt mäktig som ”Daniel”.

Poplåtarna på skivan är däremot lite väl försiktiga. Tyvärr är musiken ofta ospännande, och matchar varken den kristallklara sångrösten eller de excentriska sångtexterna. Det är inte riktigt fegt framförd musik, men ändå inte tillräckligt experimenterande: det är för försynt, för tillbakadraget. ”All Your Gold” innehåller riktigt fängslande inslag musikaliskt, men flera av låtarna är repeteterande, och saknar den råhet som förgyllde några stunder på de två föregångarna.

Nåväl. Hon sjunger fortfarande oslagbart vackert, och bara man har överseende med några lite väl framträdande Kate Bush-influenser i ”Winter Fields” och ”A Wall” (den där manskören har klivit rätt ut ur ”Hounds of Love”-inspelningen; ”Rest Your Head” innehåller förresten en oblyg referens till ”Running Up That Hill”) kan det låta fräscht och hyfsat originellt. Att jag är besviken beror kanske mest på förväntningarna, att det handlar om att förvalta sin talang på ett bättre sätt. Tyvärr känns det som en kompromiss, att det här är vad bossarna bedömer som en mer kommersiell inriktning. Resultatet blir då att det inte finns så mycket som stör, men inte heller så mycket som fascinerar.

Här har hon samarbetat med bland andra Adrian Utley från Portishead, något som borde ha hörts tydligare, fått skivan att bli lika modigt originell som ”3”. Den rovdjursliknande atmosfären är också ett saknat inslag, som i den honungindränkta ”Moon and Moon” från ”Two Suns”, eller i den okynnigt uppsluppna ”Prescilla” från ”Fur and Gold”. Popmusik som inte klarar av att vara farlig är inte mycket att ha.

En MAN fick Nobelpriset i litteratur!

När Gao Xingjian fick Nobelpriset i litteratur 2000 var det faktiskt första gången som världens största språk erhöll detta pris. Så när årets pristagare heter Mo Yan och vi kanske lite till mans suckar åt att det går till en författare vi inte har läst, finns det anledning att idka lite självkritik. Inte minst därför att Sverige, ett språk med betydligt färre utövare, har tilldelats priset åtta gånger.

Vad har vi då att lära av Kina och av kinesisk litteratur? Vi glömmer lätt att litteraturen har ett oslagbart försprång i förmågan att minska avståndet till andra kulturer. Vill du studera fjärran samhällen är fiktionen en given utgångspunkt, därför att du erbjuds möta världen på djupet, där författaren utnyttjar fantasins hela register för att skildra människor och miljöer.

Ser det här ut som en Nobelpristagare - - -

Det jag obetingat gillar med utnämningen av Mo Yan är att det är en ny bekantskap för mig. Här på bordet framför mig ligger hans senast utgivna bok på svenska, lyckosamt inlånad från kommunens bibliotek: Ximen Nao och hans sju liv (Tranan). Det är upp till den intresserade att själv bilda sin uppfattning, och där gör Akadmien något viktigt, och ofta både underskattat och otacksamt: att läsa Joyce Carol Oates eller Haruki Murakami, det gör vi ju ändå. Där skulle ett Nobelpris varken göra till eller från.

Jag har svårt att dela den här förtjusningen i att uppfatta litteraturpriset som en tävling, att det skulle vara något slags ”VM i litteratur”. Det är bara ovärdigt att göra den typen av jämförelser, påstå att ”författare A skriver viktigare böcker än författare B”. Det är också en bedömning som utgår från vår begränsade horisont, vår självcentrerade bild (drygt 70 % av pristagarna är européer).

Däremot tycker jag det är ynkligt att Svenska Akademien fortfarande har svårt att upptäcka författare som är kvinnor. Av sammanlagt 109 pristagare har 12 stycken varit kvinnor, och min uppfattning om litterär kvalitet godkänner inte att kvinnorna skulle skriva böcker som inte var ens tiondelen så bra som männens. 

(Också publicerat i Jönköpings-Posten 12/10 2012)

Mumieland, Sara Tuss Efrik

Rosenlarv är ett feministiskt förlag som med egna ord ”penetrerar kanon” och söker upp bortkastade litterära verk. De har också gett ut några kaxiga antologier, och äntligen ger de nu ut helt nyskriven litteratur. Nämligen dramatikern Sara Tuss Efriks burdust burleska Mumieland, en pigg nykomling i den samtida svenska romanen, där den kommer in som ett yrväder och inte riktigt vet hur man ska uppföra sig.

En debut som väcker den fantasi som sover. Att Tuss Efrik är dramatiker är till att börja med bara det en oväntad ingång: notera att hon inte är journalist! Det ska också sägas att Emelie Östergren har gjort ett briljant omslag. Det är en bedårande vacker bok, en sagogotisk skröna, och att läsa den är som att tjuvlyssna på när Elfriede Jelinek och Sara Stridsberg möts i Natasha Khans skivstudio. (Bat for Lashes tredje skiva släpps om några dagar.)

Prologen utgörs av ett kombinerat mordhot/självmordsbrev, där en dotter vädjar till sin mor – till sin Mum, sin Mumie/Mummy. De bor tillsammans i en frisörsalong nära Borlänge, och dottern hanterar en verklighet där människan blir en vara för andra att hantera, ett objekt att hantera hårt. Det finns en far – en Pap, med en ny polsk tjej med fixade tänder. Och så finns fnitterfittor, dockjävlar, monsterknippen, lortiga våp, tjurnackar …

En förvriden, grotesk värld – ja, skruvad och vriden, precis som världen ter sig, kan te sig: därför uppfattar jag sagan som den genuint verkliga realismen, när vi följer dotterns subjektivt upplevda värld(ar). För hon pendlar djärvt mellan megalomanin och självföraktet, och en naiv önskan att göra sig osynlig. Det är en sann värld: vanställd, vanvårdad, vanvördig, där hon ömsom gullar med och ömsom äcklar läsaren.

Det är en oformlig men också ofoglig roman, som är skriven ur en konstruktiv förtvivlan. Tuss Efrik gör sig själv till mottagare som förmedlar intrycken, osorterade och kaotiska. Hennes vision är mardrömslik, men endast utifrån ett nödvändighetsperspektiv. Hon spottar livet i motvind, skriver ett rekviem i realtid, där minnena aldrig stelnar och blir till form, utan (för)blir levande, pulserande ögonblick i nuet.

Dottern är kameleonten, hon som ständigt skiftar identitet. Ibland heter hon rentav Tuss, men identifierar mest det kvinnliga ödet att aldrig riktigt duga, att ständigt sträva mot att bli någon annan, något annat. Men det är eller kan vara också ett mänskligt öde: att vara ifrågasatt, att få höra att du inte duger. Det finns anledning för både kvinnor och män att då och då lokalisera sig själv i Rimbauds formulering: ”Je est un autre”.

Tuss Efrik gestaltar ovissheten och osäkerheten med fast hand, och skriver in oron i sitt projekt. Hennes text är också irrande på ett kreativt sätt:

”Gengångare, fantomer, andar och halvdöda ska lära mig att tiga, sedan att återuppväcka och recitera. Det är bara dem jag ska tänka på från och med nu, bara andas luft som är deras andhämtning. Mina löften blir aldrig särskilt långvariga men från och med nu ska jag sitta i min hyttstuga och andas tystnad. Jag ska byggas av denna tystnad. Min kropp ska stärkas av tystnad.”

Irrande och inte alltid grammatiskt klanderfritt. Handling och intrig ersätts dessutom av yrsel och förvåning. Romanen som hallucinatorisk skapelseberättelse, i en upprorisk stil där de militanta inslagen sockras och de söta sotas, och där skapelsen hela tiden plötsligt snackar med apokalypsen. Tuss Efrik bygger ett kalejdoskop där bilderna växlar, där du ser verkligheten ur nya vinklar, men hur mycket den än förändras förblir det verkliga intakt, oförstörbart. De nya vinklarna indikerar också en värld i rörelse(n), som aldrig söker stillheten, utan bara driften att ta sig vidare, om än det sker i fantasin.

Jag läser det här som en uppfriskande ny variant av dokumentärromanen. Det är ett ursinnigt skrivet försvarstal för barnets rätt att få vara barn, att slippa bli det där hjälplösa offret för vuxnas dumheter. Och det är långt från Ranelidfloskler om att bära barnet som den sista droppen whatever, utan här är det på allvar, långt bortom de till intet förpliktande skitmetaforerna. Det här är oblygt skrivet och äkta och svidande på riktigt, helt distanslöst och helt underbart bra.

Orestes tvekade aldrig, Björn Runeborg

I sin förra bok Dödas kärlek skrev Björn Runeborg om Ronnie Peterson, Formel 1-föraren som dog 11 september 1978 i sviterna efter en olycka på Monza-banan i Italien. I sin nya bok Orestes tvekade aldrig skriver Runeborg om Anna Lindh, den socialdemokratiska ministern som knivhöggs på NK mitt i Stockholm 11 september 2003, och dog dagen efter i sviterna efter attacken.

Men den förra boken handlade i ärlighetens namn mest om andra saker, om livet i småstaden för en kille som råkade dela namn med racingföraren. Och den här boken handlar också mest om hur gestalter från den grekiska mytologin rör sig i Sverige, utan att det anses uppseendeväckande på något sätt.

Först trodde jag att Runeborg var intresserad av att göra grekisk tragedi av mordet på Anna Lindh. Ingen långsökt tanke: händelsen hösten 2003 var större än vi orkade ta in, att den bara lyckades göra oss helt lamslagna. Men det är en långt mer besvärlig historia som vi får oss till livs, en historia som inte helt lätt kan återges eller refereras.

Det är med andra ord inte som när Johannes Anyuru recyclade antika myter i sina tidiga dikter, på ett sätt som gjorde honom oslagbart cool bland kritiker. Så cool blir nog Runeborg aldrig: han är ingens gunstling.

I den här mytologin föds Orestes på natten 28 februari 1986 – ja, nästan exakt i samma ögonblick Olof Palme skjuts till döds mitt i Stockholm. Att det gör honom till en sjuttonårig student på högskolan är väl sådant som får tillskrivas fiktionens ibland generösa konto av fenomenala mirakel. En författare är skyldig att förvalta slumpen, och sådant är Runeborg bra på.

Hans roman handlar om den kollektiva skulden, ur vårt samhälle är skapat av oss tillsammans, att det är skapat ur ett gemensamt ansvar. I den här romanen är det befriande att följa sms som skickas av syskonen Elektra och Orestes. Den märkliga effekt som uppstår är en slags dubblerad realism, att det blir dubbelt verkligt. Politiska figurer är väl också en sorts mytiska figurer.

Enligt myten mördade Orestes sin mor Klytemnestra för att hämnas att hon svikit hans far Agamemnon. Som fond till det antika dramat fanns det trojanska kriget, medan det här är Kosovo-kriget som är det sår som fortsätter vara ett trauma för karaktärerna.

Vad vet vi för resten om vilka krafter som eventuellt finns omkring oss? Lika troligt som något annat, lika troligt som vetenskapens sanningar, är väl att en sådan som Orestes skulle kunna finnas mitt ibland oss. Orättvisa föder hämnd, i ett virrvarr av lösa trådar. Att säga att det är en lätt match att följa Runeborgs historia är att ljuga ungefär lika mycket som han själv skarvar med sanningen. Verkligheten och myten överlappar varandra, skär in och sliter och hugger sin nya väg. Orestes möter Anna Lindh på NK strax innan hon mördas, och han undrar varför han inte gjorde något för att hejda mördaren.

Det är en litteratur som är modig och som vågar utmana och inte väjer för att vara svår och krävande. Kassandras ord till Orestes låter som ett credo från författaren själv: ”Okej. Allting är ännu oklart. Jag vet. Det är gjort medvetet. Avsiktlig oklarhet, kallar Apollon det.”Runeborg förstorar händelserna, ger dem de rätta dimensionerna. Evigheten blandar sig i, på något sätt, i den här sorgliga historien som utspelar sig några septemberdagar, prydligt daterade. Jag läser boken exakt nio år senare, påminns om den obehagliga stämning som Sverige hamnade i.

Konsten att vara kvinna, Caitlin Moran

När jag lånar Caitlin Morans bok med titeln Konsten att vara kvinna på skolans bibliotek får några av mina kolleger anledning att kommentera titeln. – Ja, vad då? svarar jag, den här läser jag för jag ska ha queer-perspektiv på alla mina lektioner från och med nu. Likt förbannat är det någon som måste ta det bokstavligt, som måste uttrycka synpunkten att hela queer-grejen är den värsta grejen som har hänt mänskligheten sedan andra världskriget. – Okej, svarar jag.

Eftersom jag generellt inte gillar komiker (jag tycker om att skratta: thus - - - ) har jag ingen uppfattning om just Caitlin Moran: för mig är hon dessutom mest känd som skribent på Melody Maker, som jag läste halvslaviskt ungefär då hon var verksam där. Men hon tillhör en stolt tradition så kallat kvinnliga komiker också: djärva, frispråkiga, kaxiga. Och eftersom hon redan på första sidan nämner pjäsförfattaren (och komikern) Alan Bennett och filmen Whitnail And I är alla dörrar för anglofilen redan öppnade.

Det är också svårt att motstå charmen när hon öppenhjärtigt berättar om sin rediga arbetarklassuppväxt i Wolverhampton, med sju syskon och föräldrar som lämnar henne vind för våg mestadels. Det är så energiskt skrivet att man ibland önskar att hon kunde vila lite på hanen någon gång, men det är forcerat framvällande hejdlös prosa som dominerar. Förvisso tar hon upp allvarliga aspekter, där ärendet är en ganska vidlyftig tolkning av feminismen, där det handlar om att kvinnor i stora drag mår sämre än män, och hon ser det som sin uppgift att råda bot på detta.

Energin slår ibland över i gapighet – något som för övrigt också brukar drabba Julie Burchill, Morans stora förebild. Hon har dock sunda värderingar i det stora hela (med undantag för att hon tjatar om Guns 'N Roses). När hon skriver långrandigt om skor, om bröllop, om barnafödslar, om droger, om besök på strippklubb, då tycker jag ändå att hon kunde ha varit mindre meddelsam. Någon gång tycker jag också att hon borde komma fram till originellare slutsatser än truismen att Lady Gaga är en bättre förebild än Katy Perry.

Det klämkäckt vitsiga får man på köpet: hon är i alla fall smartare än Petra Mede, och betydligt mer skojfriskt ordvitsande än någon av sina svenska diton. Det är en inspirationsbok som försöker agera mot den urgamla och urfåniga systerskapstanken, det där att kvinnor ska hjälpa varandra, leta fram ”kvinnliga förebilder”. Tyvärr tycker jag att hon ägnar för mycket utrymme åt att försvara sådant som andra bara borde skita i: att hon anlitar städare, till exempel. Och att det skulle vara synd om henne, när hon som sextonåring får det där jobbet på Melody Maker, och som tonåring som tv-programledare. Att då gnälla över en taskig tonårstid är bara koketterande.

Dessutom omgavs hon av sublim musik när hon var barn och ungdom i England i slutet av 80-talet och början av 90-talet. I Sverige hade vi ”Peter's Pop Show”, ett tyskt program som visade artister som körde playback, samt Kaj Kindvalls söndagsprogram ”Discorama” på radion, där man en gång i veckan kunde höra något annat än schlager och Anders Glennmark.

Rör inte min Tintin!

För några veckor sedan bestämde sig Behrang Miri för att flytta Tintin-böckerna från barn- och ungdomsavdelningen på Kulturhuset. På twitter döptes tilltaget snabbt till #tintingate, och någon uttryckte sig fyndigt och menade att svenska twitter under en halv dag förvandlades till Kapten Haddock.

För reaktionen blev lika hätsk som debatten blev förutsägbar. Det är inte första gången exemplet Tintin används, förmodligen inte heller den sista. Kanske debatten var extra känslig så tätt inpå premiären av Stina Wirséns barnfilm ”Liten skär och alla små brokiga”, med den svarta stereotypen Lilla hjärtat. För att inte tala om vårens debacle med kulturministern Lena Adelsohn Liljeroths bokstavliga medverkan i konstnären Makode Lindes black face-tårta till konstverk.

Är det en viktig debatt? Som vanligt hävdar företrädesvis vita medelålders män vikten av det fria ordet. ”Tintin i Kongo”, det verk Miri syftade på, fanns inte ens i Kulturhusets bestånd, och har synnerligen låg status – förutom Tintin-kännarna har nog få ens läst det.

Ett perspektiv jag har saknat har handlat om den förment goda viljan att skydda barnen från en farlig kultur. Men det är en underskattning av barnets estetiska kompetens: barn och ungdomar förstår att skilja på uppenbara stolligheter, och jag har länge tyckt att den gamla klyschan att barn inte ”fattar” ironi är felaktig (däremot verkar många vuxna ha svårt att förstå ironi).

Givetvis kan det här uppfattas som att konst fortfarande har sprängkraft, att den har en subversiv potential att påverka. Det borde betyda att vi tar kulturen på större allvar, placerar den i själva kärnan av samtidsdebatten, där den hör hemma. Kultur är något som angår oss alla, som betyder något i våra dagliga liv, och är ingen udda sidoverksamhet.

Synen på konst som enbart instrumentell får inte ställa sig i vägen för en upplevelse av den som utmanande, krävande, svår. Annars får vi en konst som ska sanktioneras på förhand, som sysslar med det för stunden igenkännbara.

Det måste finnas konstnärer som går över gränsen, som är banbrytande och kanske rentav chockerande. Som Sex Pistols var för 35 år sedan när de släppte singeln ”God Save The Queen”, en låt som har betytt mer för rockmusiken än någon av The Beatles låtar, eftersom den släppte fram helt andra förlösande krafter, och visade att motstånd lönar sig. Pussy Riots vackra punkbön i Moskva i våras hade varit otänkbar utan det mod Sex Pistols visade när de inför drottning Elizabeths silverjubileum kallade henne en idiot som saknade mänskliga drag.
 

Karl Fredrik Mattsson, konstnären bakom sommarens falska mynt med devisen ”vår horkarl till kung”, och Elisabeth Ohlson Wallin, fotografen som nyligen publicerat en smädande bild av kungen och drottningen: båda står i skuld till Sex Pistols. Som i sin tur står i skuld till Lord Byron, som 1822 hånade kung George III i punkdikten ”The Vision of Judgment”, en dikt som placerade poeten långt utanför det salongsfähiga engelska etablissemanget. Vi ska vara tacksamma för de konstnärer som frivilligt utsätter sig för den ryggradsreflexens kritik som blir den omedelbara reaktionen, de som vågar vara stigfinnare helt enkelt därför att vi förtjänar en konst som är dynamisk och utvecklande.

Vi är skyldiga det förflutna en respekt för deras åsikter, även när deras representanter inte var förutseende nog att hysa åsikter som skulle bli politiskt korrekta i Sverige 2012. Att revidera dåtiden är både korkat och farligt, då det finns större anledning att studera historien inte enbart för att lokalisera när den var trångsynt, utan också för att lära av den när den var klartänkt och försigkommen på sätt som vi nutida människor bara kan känna avund inför.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 10/10 2012, något förkortad)