Ibland
förundras jag över människor – läsande läskunniga människor – som behöver boktips. Jag
behöver bara gå in på twitter eller instagram för att varje timma översköljas
av bokomslag, och vore det inte för att jag så att säga är i motsatt situation
(har för många böcker att läsa) kunde jag dagligen inhämta ett dussin titlar.
Som
Chris Kraus roman I Love Dick, som
det senaste året definitivt varit den mest omtalade och –tipsade boken i mina
flöden. Trots att den utkom redan 1997 i USA, och alltså först nu på svenska, i
en översättning signerad Annelie Axén. Tyvärr med ett lite trist omslag, som
återfanns på en amerikansk pocket från 2006, ett foto av Baudrillard (som
givetvis nämns i romanen, eftersom han – he he – gillas av amerikaner).
Titelns
Dick introduceras redan i första meningen: ”Chris Kraus, en trettionioårig
experimentell filmskapare, och Sylvère Lotringer, en femtiosexårig universitetslektor
från New York, äter middag med Dick, en nära bekant till Sylvère, på ett
sushiställe i Pasadena.” Sedan, från den här första meningen, är det ju kört:
både för Chris och för mig som läser, det vill säga – jag blir fast.
Men
vad då ”Chris Kraus”? Hon skriver alltså om sig själv i tredje person här, en
typ av litterärt formexperiment jag brukar ha svårt för. Fast konstigt nog, i
den här konstiga romanen, är det som att Chris lyckas röra sig fritt mellan
författare och protagonist, och illustrerar genom sitt sätt att berätta den
kris – Chris-kris – som hon upplever när hon blir förälskad i Dick.
Förälskad?
Jag menar besatt. Dock inte på det litterära besatta sättet, typ Catherine
Earnshaws identitetsupplösande (id-entitet) besatthet av Heathcliff (Svindlande höjder, dummer, varför läser
du den här parentesen!), eller berättarjagets laglösa (jag-laglösa) besatthet
av poeten i Vid Grand Central Station där satt jag och grät (Elizabeth Smart, smarting). Nä, för här är Chris
besatthet realistisk, konkret, nere på jorden, och tar sig ned från det
himlastormande in i det mest vardagliga.
Chris
är alltså en gestaltning, ett formexperiment, och som sådant ovanligt lyckat
genomfört. Både hon och Sylvère skriver brev till Dick, erotomana monotona
brev, sådana som för stunden kan te sig briljanta men som i krank
eftertanksblekhet ter sig lite fadda.
Kraus
stil har nära till litterära referenser, ibland på ett aningen påklistrat sätt,
som närmar sig namedropping, och nog är det en delikat balansgång att gestalta
ett teoretiskt innehåll. Men det är också skickligt gjort att knyta ihop The
Ramones med Kierkegaard, speciellt när det som här öppnar för nya perspektiv
kring autenticitet. (Jag kunde referera det, men läs det gärna, det är tidigt i
boken, sid 17, så du hittar det lätt, och det är värt att upptäcka själv.)
Det
går inte så jättebra för Chris som konstnär, men desto mer framgångsrik är
Sylvère, och det orsakar slitningar i deras relation, som om det inte räckte
med hennes besatthet av Dick, och det är förstås en rolig mening att skriva, så
rolig att jag måste upprepa den (och kan då låtsas att den här recensionen
försöker spegla (spegla sig i) Kraus roman), hennes besatthet av Dick – tihi!
Så
det här är en studie av besatthet – ja, på det där kliniska sättet som visar
att vägen till psykosen ligger ett hjärtslag bort. Det är skrivet utan
skyddsnät. Kraus (Chris) skildrar hur förälskelsen förändrar Chris (Kraus).
Snart är Sylvère ute ur leken, men den som tror sig veta hur det ska gå får se
sina förhoppningar (eller misstankar eller befaranden) komma på skam. För Dick
är inte den vare sig Chris eller vi som läser tror honom vara. Ju mer manisk
Chris bli, desto mer blasé blir Dick, och allt mer en trist Sam Shepard-snubbe.
Så blir det här inte bara till sin form utan också till sitt innehåll en
ovanlig kärleksroman.
Och
ovanligare ska den bli, när den slår sina lovar kring en essä om feminism, och
lager på lager av anarki. Men först: exorcism. För vad håller Dick mer eller
mindre – fast mer mer – omedvetet på att göra med Chris? Förvandla henne till
att bli ”massmördare, buddhist, swinger”, vilket ju är en fin Morrissey-stöld
(”And the pain was enough to make a shy, bald buddhist reflect and plan a mass
murder”).
De
här stilblandningarna, de tvära kasten mellan yta och djup, får romanen att ta
ett hisnande steg från 1997 och bakåt – inte till modernismens landvinningar i
mitten av 20-talet, utan längre bakåt (tålamod, läsare), kanske ända till
romantikens vildsinta formexperiment, som vi känner den hos svenska
representanter som Carl Jonas Love Almquist (å, tänk bara Amorina, denna underskattade svenska roman) och Clas Livijn, eller
tyska som E.T.A. Hoffmann och varför inte ta steget ännu längre bakåt, till
Laurence Sternes Tristram Shandy. Det
ger svindelkänslor att följa med i allt vad Kraus tar sig för, och att försöka
beskriva hur det är att läsa den – sorry, gosse, det låter sig inte göras, men
det kan räcka med att konstatera att liksom dessa romantiska exempel ovan är I Love Dick svinrolig att läsa (”a
screwball tragedy”, kallade Joanna Walsh den i Guardian i höstas).
Chris
Kraus roman är ett fint exempel på den oväntade litteraturen. Hon visar att
klichéerna kan ta sig in de mest originella stunderna. Alla lyckliga
kärlekshistorier liknar varandra, men den olyckliga kärlekshistorien är
olycklig på sitt särskilda sätt? Glöm det, Viktoria Tolstoy, du har så fel! På
sätt och vis – och inte bara på sätt och vis – iscensätter Chris och Sylvère
Emma och Charles Bovarys äktenskap. Hon tar sig in i en relation med Dick
utifrån förutsättningarna att det ska ge henne frihet, men upptäcker att
tillvaron är fixerad, med repliker skrivna på förhand.
Hon
har blivit ett bihang till den framgångsrike och viktige och manlige
konstnären. Ett inget utan honom. Frustrationen över att reduceras till just
ett bihang genererar det feministiska ursinne (svalka) som tar över förälskelsens
virrvarr (hetta).
Så
som det ofta är – vad ser hon i Dick? En oansenlig engelsman. Åtrån har
förgiftat henne. Det ovanliga är den analys, den självanalys, som Kraus
bedriver, och hur klarsynt den är. En analys som också kan växla mellan
genialitet och tönteri (”att älska dig hade blivit ett heltidsjobb och jag var
inte redo för att bli arbetslös”, kom igen!).
Ändå
föredrar jag den här tappade balansen framför Lena Anderssons strukturella
analys i romanerna om Ester Nilsson (Jag
älskar Hugo Rask, liksom). Chris filmprojekt är döpt efter Simone Weils bok
Tyngden & nåden, och när hon
skriver Förnuft och Känsla är det mer att hon skriver Känsla och Förnuft
(Osäkerheten), eller Förnuftkänsla/Känsloförnuft.
Kraus
låter sin Chris krisa sig till sadomasochismen (måste vi bli det, förälskade i
plågan, för att uthärda den?), och frivilligt söka upp det som gör mest ont.
Cirklar – vi kan inbilla oss att de är stora eller små, men nog förbannat får
dem oss att återgå till utgångspunkten. Kanske mer stukade än innan, men vad
har vi lärt oss? Inte ett jota.
Översättningen
är kanske inte fullt ut tonsäker (att använda ”hen” i en amerikansk roman från
1997 är väl lite magstarkt, liksom att stycken ännu inte heter ”paragrafer” på
svenska, eller att Katherine Mansfields mest berömda novell heter ”Bloss” på
svenska, eller att en viss redundans vidlåder en del meningar, som ”han bad
henne om hennes adress”). Det här är faktiskt trots sådana fadäser en smått
fantastisk roman, som jag flera gånger stryker under meningar i och skriver
”SANT!” i marginalen (med blyerts, för säkerhets skull). För det är den typen
av roman som gör något, som förändrar, som tar kommando och påpekar och
argumenterar och grälar och blir en enda stor emfatisk motivering, en viljans
epistel.