Gå i svaromål med havet, Marie Lundquist, Bonniers

 

Ofta när vi har möten på skolan (vi har ofta möten) och diskussionen hamnar i rundgång (den hamnar ofta i rundgång) brukar jag säga att det är lika lönt att fortsätta älta som att gå ned till Vättern och skrika argumenten, för ingen lyssnar ändå. Något av den betydelsen – när det är lönlöst att fortsätta debattera – finner jag i Marie Lundquists nya diktsamling Gå i svaromål med havet.

 

Men bara för att något är meningslöst betyder det inte att vi ska sluta göra det. Tvärtom är det väl så mening definieras: att det som vi automatiskt definierar som nyttigt eller nödvändigt är självklarheter, men att det som ter sig svårt eller omöjligt blir till sist det enda som är värt att utföra. Som att gå i svaromål med havet, eller den sjö som råkar heta Vättern.

 

Lundquist debuterade 1992 med en oförglömlig och omedelbar klassiker, Jag går runt och samlar in min trädgård för natten. Sedan dess har hon gett ut poesi och prosa, senast Dikten är tanken som far genom hjärtat och spränger det, en poetik i miniatyrformat, 88 korta sentenser, alla inledda med diktordet: ”Dikten smeker sig själv fri från varseblivningen” kunde en av dem lyda. Det var en vacker bok, full av vackra iakttagelser, men kanske inte så mycket mer än så.

 

Inledningsvis är jag också aningen på min vakt när jag läser Lundquists nya bok. Den gör ett intryck åt det timida hållet, där allt verkar hållas under strikt kontroll. Det som skildras är ett äldre diktjag som bevakar en suicid flicka, ”[h]on som måste kliva över en vallgrav för att säga sitt namn.” Men gränserna mellan identiteterna i dikterna skiftar, liksom perspektiven i de fem avsnitten. Avgjort starkast intryck gör en centralt placerad del, ”Ormtunga”, elva svärtat starka block om sjukdom och uppror.

 

I övrigt handlar det mycket om vatten och natur, och om rösten: att tystna och att tystas. Många av dikterna utspelar sig bokstavligt i munnarna på folk. Språket blir en motståndshandling, och i dikterna ges också språket agens och görs till huvudperson. Det finns en desperat vädjan i dikternas lägesrapporter om svårigheterna i att nå fram till andra människor. I sviten ”Vaggvisa” överger Lundquist sitt signum – de korta prosatexterna – för en konventionell centrallyrik, där vi invaggas i otrygghet, där det kusliga bildspråket skapar oanade konnotationer åt skräckhållet (passande nog utkommer boken just på halloween).

 

Här handlar det om ”ett barn” och ”en mor”: ”Ett barn väntar / på att få drunkna / i sin mors tårar”. Dikterna frammanar arketypiska stämningar i ett bildspråk som kamperar med surrealismen. Då och då tvingas jag dubbelkolla på omslaget så att författaren inte har skiftat efternamn till ”Lindegren”, men det är ett gott betyg åt språkkänslan hos Lundquist, att den alstrar sådana likheter, liksom att det då och då skönjs ett inflytande från Tranströmer.

 

Det är en hållning som måste kallas romantisk. Lundquists ironi är åt det allvarsamma hållet, utan alla inslag av postmodernism. Att skriva i Tranströmers efterföljd kan ge ett intryck av slutenhet, en dikt som presenterar färdiga rebusar i en snitslad bana som förgylls av prydliga metaforer. Lundquist undviker inte alltid den fällan, men jag uppskattar att hon då och då tappar kontrollen över sitt bildspråk: de flesta av de dikterna ingår i bokens andra hälft.

 

Där handlar det mycket om moderomsorgens brister. De bästa dikterna lyckas också skapa en friktion, där besvikelsen låter sin oro skina, som i den här ur ”Vaggvisa”:

 

En mor klär av sig

kroppens alla veck

och fåror

sänker sig ner

i sitt eget

fostervatten

spottar ut

en liten droppe

av det våta

sätter punkt

 

Likheter till Lindegren och Tranströmer till trots lyckas Lundquist åstadkomma en egen röst åt sitt innehåll, mycket tack vare att hon skapar ett narrativ. För den delen går det också att spåra ett bibliskt inflytande (Jesaja?) i dikternas dialektik. Flera av de enskilda dikterna bär på hårt förvärvade sanningar om det mänskliga tillståndet:

 

Att beskriva en människa är att täcka henne

med damm. Vistas i skuggspelet mellan slump

och ordning. Flytta in i någonting halsbrytande.

Bli inringad. Acceptera det. Leva i ordens

imperium och längta efter botgöring.

 

När världen är söndersplittrad erbjuder de här dikterna ofta en form av lindring, utan att förminska det prekära läge vi har hamnat i. Och ärligt talat: har inte du också tröttnat på den jagfixerade dominansen på kultursidorna? Alla dessa krönikor som utgår ifrån vad detta betyder för skribenten personligen: ”så här får det här mig att känna” till leda och förbannelse. Då blir det en lisa att vistas i Lundquists diktvärld, som låter den egna positionen uppgå i något större och mer allmängiltigt.

Maud Martha, Gwendolyn Brooks, översättning Marianne Tufvesson, Wahlström & Widstrand

 

Gwendolyn Brooks var amerikansk poet, och skrev bland annat den stenhårda dikten ”We Real Cool”:

 

We real cool. We

Left school. We

 

Lurk late. We

Strike straight. We

 

Sing sin. We

Thin gin. We

 

Jazz June. We

Die soon.

 

Trots att hon fick Pulitzerpriset för sin poesi finns hon inte översatt till svenska. Hon gav också ut en roman, och nu utkommer den i Marianne Tufvessons översättning. Maud Martha berättar om en svart kvinna, som likt Brooks föddes i Chicago 1917. På försättsbladet blir vi informerade om något anmärkningsvärt för en roman: ”Hon lever fortfarande.” Två saker: en romanfigur lever väl inte? Och om så vore, så var det förstås sant i någon mening för sjuttio år sedan när romanen publicerades, men knappast nu.

 

Brooks dog 2000, och vad ska vi säga om Maud Martha Browns vidare öden? Är romanfigur och författare identiska? Givetvis inte. Ingen läsare tänkte så 1953, och det vore ett nederlag för läskonsten om vi blivit så inskränkta att vi automatiskt sätter likhetstecken mellan det gestaltade och den som gestaltar.  

 

Det här är i högre utsträckning porträttet av en kvinna och av en värld. Brooks prosa är ivrigt pulserande, driven och målmedveten som snön. Maud Martha drivs inte heller av någon konstnärlig vilja, även om hon bekräftar konstens funktion:

 

   Att skapa – en roll, en dikt, bilder, musik, ur sten huggen extas: underbart. Men inget för henne.

   Det hon strävade efter var att skänka världen en bra Maud Martha. Det var hennes gåva, hennes konstverk, som inte kunde komma från någon annan.

 

Så blir det en roman om det som kunde kallas ”det stilla livet”. Brooks skriver hårt, kantigt och vackert om hur det är att vara ung och när sköra drömmar möter den hårda verklighetens klang. Det poetiska ligger mindre i att tälja guldmetaforer ur grå vardag och mer om att sätta punkt. Hennes språkligt påhittiga och innovativa roman är en typisk amerikansk novella, alltså en text som befinner sig mellan den långa novellen och den korta romanen. Själv uppfattade hon boken som en slags novellsamling, och kapitlen är korta som prosadikter.

 

Blicken på Maud Martha sker utifrån, av en distanserad betraktare. Brooks skildrar en värld där man definieras av vad ens föräldrar uträttat, och där klassfrågor behandlas indirekt utifrån osynliga strukturer. Maud Martha drömmer om ett större liv, men snärjs av samhälleliga konventioner. Hon är inte söt, upplyser Brooks, men ”rar”. Hon upplever sig vara för mörk; Paul däremot, som hon träffar och ska gifta sig med, är inte heller snygg, men en smula ljusare i hyn. Hon är också svartsjuk på sin vackrare syster Helena, och vad är intelligensen värd i den konkurrensen? Hm, ge Maud Martha några år, kanske du säger. Fast, det är inte riktigt sant att skönheten bleknar: vackra människor förblir oftast vackra, medan ganska många smarta människor blir dumma med tiden.

 

Äktenskapet med Paul är inte direkt lyckat, något vi blir varse i en briljant bild. Medan hon läser Somerset Maughan läser han en bok som heter Sex i äktenskapet, och när han somnar med boken i handen är den ”på väg att glida ner på golvet. Hon räckte inte ut någon räddande hand.” Sällan har väl ett havererat äktenskap skildrats så träffsäkert och lakoniskt.

 

Rasismen skrivs sällan ut, men förmedlas i indirekta situationer som uppstår. När Maud Marthas dotter på ett varuhus hamnar i Jultomtens knä blir barnet förvånad över att hon inte får lika hjärtligt bemötande som de andra barnen, men förstår inte vad det beror på. Och så fungerar Brooks teknik: den är ursinnig, men utan att orden avslöjar raseriets ursprung.

 

Så här kan ett liv se ut, vill Brooks mena. Ärligt talat ser väl de flestas liv ut så här, i avsaknad av stor yttre dramatik. Det finns en storhet också i det som inte gör avtryck i större sammanhang. För snart tio år sedan avslutade Kristina Sandberg med Liv till varje pris sin trilogi om Maj, och det finns en likhet i att båda dessa underskattade karaktärer, Maj och Maud Martha, lever i motstånd men också i tacksamhet inför livet.

Jon Fosses ABC, Daniel Pedersen, Faethon

 

När Jon Fosse fick Nobelpriset i början av oktober skrev jag en krönika i Jönköpings-Posten. Jag läste också några av pjäserna som samlats i tre volymer av Faethon. Och knappt två veckor efter tillkännagivandet av Nobelpriset recenserade jag sista delen i Septologin, också det i Jönköpings-Posten. Nu var det väl ändå färdigt med Fosse, tänkte jag.

 

Ingalunda. För med utsökt känsla för timing anländer nu ytterligare en bok utgiven på Faethon, där Daniel Pedersen diskuterar med den norske författaren i en bok som utgår från samtal i maj i år. Jon Fosses ABC heter den, och där går Pedersen igenom alfabetet med en författare som ter sig allt mer ödmjuk ju mer en lär känna honom. Det är en bok som borde väcka intresset för den som ännu inte tagit sig an hans fiktiva värld. Men enligt anekdotisk bevisföring från biblioteken i Sverige är det knappt ens kö på de Jon Fosse-titlar de har inne. Kanske säger det något om Sverige, att vi dels inte bryr oss om att läsa annat än deckare och feelgood, och dels att vi inte inbillar oss att Norge kan producera något läsvärt.

 

Pedersens intervjubok låg förstås redan hos tryckeriet när Fosse fick priset. Diskussionen här rör olika teman i hans författarskap, med viss betoning på dramatiken, men givetvis handlar det också mycket om hans senast publicerade roman, Septologin. Det är en kul idé som borde locka läsare som ännu inte gjort sig mödan att läsa Fosse. I ett efterord låter Pedersen en dikt av Inger Christensen utgöra en slags fond till Fosse, och jag kan inte låta bli att läsa det som en indirekt kritik mot Svenska Akademiens misstag att inte ge henne Nobelpriset.

 

Och för övrigt handlar en hel del av diskussionerna om Lars Norén. En framtid kommer kanske att klandra vår tid som gav priset till en mindre förtjänt svensk (Tomas Tranströmer). Norén hör till evigheten. Det är uppenbart att också Fosse håller honom högt. Norén blev aldrig någon kramgo farbror: han upphörde aldrig att vara oönskad, besvärlig och bråkig.

 

Men jag har också behållning av Fosses resonemang kring sitt skrivande, kring språket, och hur han diskret förmedlar små visdomar om konstarterna: ”De stora skådespelarna talar tyst, utan ord. Detsamma gäller för god diktning eller konst: den talar tyst.” Vi behöver inte hålla med om det – Francis Bacon talar väl inte tyst? Inte Sarah Kane heller, en annan dramatiker som Fosse håller högt.

 

En del kan förvåna (att Fosse i de tidiga tonåren spelade i dansband är ny kunskap för mig). Annat är bekant: som hans rörelse bort från alkoholen in mot katolicismen. Här framhåller han denna rörelse som att den katolska mässan ersätter alkoholen men att effekten är densamma: att komma bort från sig själv. Att skriva har förstås också den funktionen. Samt att knulla, men det är han för fin för att tillägga.

 

Den här boken blir en slags självbiografi i miniatyrformat. Att Fosse själv inte har regisserat sina pjäser verkar bero på att han är en i grunden skygg människa, som kanske också är en smula konflikträdd. Men han verkar tro på att det som förenar oss som människor är vår förmåga att gå samman och bilda enheter tillsammans; därför förtjänar de som vill splittra, söndra och härska bara vårt odelade förakt, för de bryter mot naturen.

 

Fosses estetik verkar mena att texterna bara finns till, att det är upp till författaren att skriva ned något som redan existerar. Det låter förstås mer än lovligt mystiskt, nästan lite flummigt, eller bara övernaturligt. Fosse talar en hel del om försoning, en kristen tanke som måste gå till handling för att förverkligas. Det är lätt att raljera över en sådan inställning, men jag tänker också: varför då? Varför hånar vi så lätt det vi inte förstår? En människas tro går inte att begripa, går inte att förklara, och går inte att omvandla i något som liknar rationell mening. Med en snygg paradox menar Fosse att det är det meningslösa som ger mening.

 

Och Daniel Pedersen är djupt förtrogen med Fosses verk, så förtrogen att författaren själv ibland lämnas på efterkälken. Så läser han ogärna om sina verk, för han vill helst gå vidare. Pedersen leder samtalet diskret, lite som en dirigent leder sin orkester. Så sätts krafter i rörelse, liksom det sker i Fosses skönlitterära verk, att både onda och goda krafter är i svang. Han är väl ingen riktig mussla, men inte alltid helt meddelsam heller. Det är goda förutsättningar för ett dynamiskt samtal.

Orons bok, Fernando Pessoa, översättning Örjan Sjögren, Modernista

 

En av 90-talets mest omsusade böcker för svenska läsare var Fernando Pessoas Orons bok, som översattes första gången 1991 (av Lars Axelsson och Margareta Marin). Länge svår att få tag på minns jag att jag fick nöja mig med en Penguin-utgåva på engelska, som dessutom var i förkortad version. Dock med förbehållet att alla versioner av Pessoas mest berömda, mest mytomspunna bok, alltid verkar skilja sig från varandra.

 

Så också nu, när den kommit i nyöversättning. Örjan Sjögren, som tidigare rosat marknaden med sina översättningar av Clarice Lispector, har tagit sig an portugisiskan, och det sker i en bok som är något längre än den tidigare svenska utgåvan, som nådde 416 kapitel (eller fragment). Nu 438 stycken, men fortfarande en bit ifrån den fullständiga, som lär innehålla 520 fragment (eller kapitel), eller rentav 700. Rörigt? Jovars, men mycket av bryderierna klarnar allt eftersom. Det intryck som kvarstår är att det är en bok att bli besatt av.

 

En kort summering av bakgrund: Fernando Pessoa var 47 år gammal när han dog 1935, och hade varit död i lika många år när Orons bok började publiceras. Hans litterära karriär påminner inte så lite om Franz Kafkas: båda var hängivna pessimister, och båda publicerade sig sparsamt. I Pessoas fall skrev han mycket poesi, varav en del har översats till svenska. Till hans egenheter hör att han uppfann olika pseudonymer till sina skrifter, och det är viktigt att dessa kallas ”heteronymer”, har jag förstått. Enligt den logiken är den här boken skriven av ”Vicente Guedes” och ”Bernardo Soares”.  

 

Pessoa efterlämnade cirka 25 000 lappar i en kista. Därmed är det inte konstigt att det har tagit sin tid att återskapa myllret i bokform. Dessutom lär han ha haft en svårtydd handstil. Med sina många olika versioner påminner Orons bok till viss del om Borges bok av sand, alltså den eviga boken som ändrar skepnad var gång man öppnar den.

 

Premissen är att dess författare är en kontorist som skriver en slags dagbok. Ska vi inflika här att Pessoa själv var kontorist? Påverkar det tolkningen? Kanske. Det får stå kvar. Gör vad du vill med den informationen. Är det trivsam läsning? Till viss del. Dess produktion inleds 1913, och avslutas 1934. Det är en ung Pessoa som skriver de första anteckningarna, i 25-årsåldern. Då har han redan nått fram till den uppgivenhet som skulle förfölja honom resten av livet.

 

Hans stil är strösslad med frågetecken. Den är också präglad av en lycklig förkärlek till aforismen. Därför skulle det lätt gå att citera dussintals vackert sanna maximer, kanske ännu fler – hundratals? För att undvika att den här recensionen blir en citatfest släpper jag några här:

 

All glädje är en last eftersom det alla gör hela tiden är att söka glädje, och det finns ingen värre last än att göra det som alla andra gör.

 

Varför är konsten vacker? Därför att den är meningslös. Varför är livet fult? Därför att det är fullt av mål och avsikter och intentioner.

 

Varför betrakta skymningen som sänker sig när jag har tusentals olika skymningar inom mig – däribland några som inte är skymningar – och när jag, förutom att jag ser dem inom mig, inombords själv är dessa skymningar?

 

Att ge uttryck för förnimmelser handlar mer om att övertyga sig själv om att man har förnimmelser än att man faktiskt har dem.

 

Mycket av det Pessoa yttrar är sant. Men det betyder inte att det saknas friktion: ofta vill jag gå i polemik mot saker som sägs. Det som smittar allra mest är ändå den munterhet som stilen uppvisar. Hur mycket innehållet än girar mot olyckliga avfartsvägar sker det med en stilens lycksalighet. Ibland är det här nästan lika bra som Nietzsches mest lyckade aforismer, som de han skapar i Den glada vetenskapen.

 

Det Pessoa gör så bra är att han genomskådar futtigheten i allas vår strävan efter mål, vår ambition, vår jakt efter framgång. Allt sådant förkastar han. (Horace Engdahl skulle några år efter att den första svenska upplagan kom göra stor sak av en egen variant av denna bortvändhet inför allt världsligt (i boken Meteorer)). Kort sagt: Pessoa menar att människan är en löjlig figur. Genom boken blir han en samtalspartner för läsaren. Han klagar, och vill äga sin depression, och vara unik och ensam med sitt lidande (spoiler: det är du aldrig, för det finns alltid andra som upplevt saker som är generande likartade).

 

Så skapas ändå ett unikt modus vivendi. Först när vi inser att livet är lönlöst går det att leva på riktigt. En paradox? Jo, fast bara i så måtto som att paradoxerna bär på den yttersta sanningen. Så kan han också vitsa om den andra av litteraturens paradox-mästare: ”Att tala är att visa alltför stort avseende vid andra. Både fisken och Oscar Wilde dog på grund av munnen.” Här finns också ljuv litteraturkritik, i en kort passus om charlataner inom konstens område: ”Jag accepterar att de är underliga, men jag skulle uppskatta om någon kunde bevisa för mig att de är underliga därför att de står över det normala och inte på grund av att de inte når upp till det.”

 

Är inte det en bra kommentar till någon av den senaste tidens kulturdebatter, välj själv vilken? Pessoas hållning kunde kallas anti-utilitaristisk. Han arbetar med negationer, och upphöjer drömmen som en viktigare instans än vakenheten. Är inte det en partiskhet som typ alla författare delar, förutom Balzac? Idealet är också en själslig och estetisk asketism. Vi får helt enkelt lära oss att skruva ned våra förväntningar på livet. Det krävs också en viss form av självbevarelsedrift för att släppa kontrollen. Pessoa närmar sig både det banala och det storslagna, och drar sig inte för att skriva om döden, om Gud, om kärleken. I stället för att hata människorna förespråkar han att vi borde hata livet.

 

Det är nog en sund inställning. Hata livet, men älska Orons bok, för allt vad den gör med dig som läsare. Att umgås med Pessoas oro kanske inte lindrar din egen (ärligt: du borde vara avvand från den typen av enkel stimuli). Den kanske ökar den, eller bara ger den en annan färg. Vad jag vet är bara att jag inte vill avvara det slags motstånd han erbjuder med sin bok.

Himlen nära. Stig Dagerman & Anita Björk. En bok om konstnärskap, livskamp och kärlek, Lo Dagerman, Norstedts

 

Det är i år 100 år sedan Stig Dagerman föddes, något som har uppmärksammats bland annat med en nyutgåva av hans sista roman Bröllopsgästen. Men det är också 100 år sedan Anita Björk föddes, hans andra hustru, skådespelaren som hade en lång framgångsrik karriär på Dramaten i uppsättningar av Alf Sjöberg (i början) och Ingmar Bergman (på slutet). Deras dotter Lo Dagerman har skrivit en bok om föräldrarna, Himen nära.

 

Titeln härrör från den ring Stig överräckte Anita vid deras bröllop. När de träffades var båda gifta, något som ställde till det främst när Anita skulle spela in film med Hitchcock i USA, och den amerikanska pressen fick nys om det. Lo Dagermans bok har ett mittenparti som koncentrerar sig på de få åren de fick tillsammans, inramat av några kapitel om vad som föregick och vad som hände efter Stigs självmord i november 1954. Då hade Lo inte fyllt tre år, så hon kan inte säga att hon lärde känna sin pappa.

 

Men inte mamman heller, åtminstone inte på lång tid. Det är hjärtskärande att läsa om de tafatta tillfällena när de träffas när Lo är i tonåren och något äldre, hur båda har svårt att formulera sig och nå fram till varandra.

 

Sorgligt är det också att läsa när Lo Dagerman redogör för Stig Dagermans författarskap. Ok, jag vet att konventionen lyder att referera till efternamn, men det blir krångligt: låt mig säga Stig och Lo här? Så: Lo skriver om 40-talets litteraturklimat i Sverige, när Stigs böcker når ut till allmänheten. Då togs litteraturen på allvar.

 

Och Anita hade som skådespelare mer ett behov av att höras än att synas, att ge röst åt andras ord. Hon skulle också säga att alla hade så lätt att förälska sig i den vackra, nervösa, känsliga Stig, och det var förstås sant, likväl som att han hade svårt att inte själv förälska sig. Lo vidrör dessa aspekter endast i förbifarten, men det är tydligt att det satte spår hos Anita, att hon trodde sig vara den enda för honom. På ett sätt var hon ju det: de var tvillingsjälar, som det heter med en lite cringe formulering.

 

Vad exemplet Stig Dagermans kärleksaffärer visar är väl hur svårt det är att vara andra till lags samtidigt som du ska vara trogen mot dig själv. Det svåra ligger i att kompromisser och principer ska bäddas ned i samma säng. Det skrivs väl aldrig riktigt ut i den här boken, men mellan raderna framstår Stig som en besynnerlig kombination av ett offer värt att ömka och ett bortskämt barn som förväntar sig att andra ska dansa efter hans pipa. Så jagades han av sitt dåliga samvete, och det var inte helt utan egen skuld han var så eftersökt av samvetet.

 

För givetvis är det här en sorglig bok på många plan. En av sorgerna rör alla skulder Stig hade till Norstedts, belopp som omräknat i dagens penningvärde var i miljonklassen. Den skrivkramp han tampades med i så många år underlättade inte. Mycket av boken handlar om denna kamp mot orden, som hade flödat så lätt under de gyllene åren när han inom några få år publicerade fyra romaner och en novellsamling, samt en del dramatik och mycket journalistik. Det enda som gick lätt var dagsverserna han publicerade i Arbetaren.

 

Lo Dagerman går sällan i polemik, men det märks att hon inte är helt ense med Olof Lagercrantz biografi över pappan, som utkom ett par år efter han hade dött. Lagercrantz var fientligt inställd till Anita Björk, som i mångas ögon hade fördärvat det konstnärliga geniet Stig Dagerman. Där blir den här boken en upprättelse för hennes konstnärskap: partierna som skildrar hennes arbete inom teatern är vacker läsning.

 

Det här är en fin bok som inte blundar för det gräsliga. Alltså: finstämt men med bevarad blick också mot det som inte är smickrande. Lo Dagerman har en förmåga att levandegöra scener. Hon upplåter ibland utrymmet åt sina föräldrars egna ord. Två exempel kan visa det. En efterlämnad lapp till Anita, skriven av Stig strax innan han dör:

 

På kvällen går man sönder, syster lilla.

När man går sönder faller blommor ut.

När man ger blommor gör man inte illa.

När man går sönder blir man gud till slut.

 

Och Anitas intervjusvar när hon uttalar sig om hur kvinnor tar på sig skuldbördan:

 

Män flyr till arbete, sammanträden, sprit, andra kvinnor. De har aldrig indoktrinerats i denna allmänneliga kvinnliga känsla att allt är vårt fel. Att det ligger något i varje anklagelse, hur vanvettig den än är.

 

Länge vankar Stig mot självmordets gräns, där han med sina egna ord leker med döden, uppenbarligen för att uppleva att han besegrar den först när han står vid dess tröskel. Jobbigt är det också att ta del av de dagböcker från augusti till november från Stigs sista månader. Dessa är de enda dagböcker som finns kvar, och där skildras då de återvändande turerna till garaget för att öva självmordet. Det är en rimlig teori att leken gick för långt den sista gången, att hans plan var att överleva. Men det är ju problemet med lekar, att de blir allvar när du tappar kontrollen.

Skärvorna, Bret Easton Ellis, översättning Johan Nilsson, Brombergs

 

När Bret Easton Ellis häromdagen framträdde i Stockholm sålde biljetterna slut direkt. Hans nya bok Skärvorna kom på engelska i våras, och har fått lysande recensioner överallt. Själv skrev jag bland annat detta (18 februari):

 

Det är skrivet med väl avvägda doser av indignation och indifferens, och det om något skapar ovisshet hos läsaren. Hur ärligt är Ellis uppsåt? Hur mycket av hans bevekelsegrunder kan tillskrivas moraliska och amoraliska avsikter? Lyckligtvis ges vi inga ordentliga svar på detta, och bland annat därför blir Ellis en angelägen författare – igen.

 

Nå, men var fanns ni 1991 när han släppte American Psycho, som sågades längs fotknölarna av en i stort sett enig svensk kritikerkår (undantag: Claire Wikholm och Gunnar Nirstedt), som tyckte att den var ett frosseri i ultravåld och misogyni. Och var fanns ni 1986, när debutromanen Less Than Zero (svensk undermålig titel: Noll att förlora) sågades som håglös anemisk prosa underlägsen stjärnskottet Jay McInerney, vars debut Bright Lights, Big City (svensk undermålig titel: Neon) hyllades – var det inte länge sedan vi hörde något från McInerney?

 

Sanningen är att Ellis karriär inte heller varit lysande efter American Psycho. Många av de romaner han släppt har varit i bästa fall halvbra, i sämsta fall urusla. För drygt tio år sedan återvände han till debutens marker med Imperial Bedrooms, som inte gladde någon. Därför fanns farhågor när han ännu en gång skulle besöka sin ungdomstid med föreliggande roman. Men här har han hittat den tonträff han hade i debuten, och dessutom lyckas han hålla ihop en drygt 600 sidor lång thriller, som skildrar samma miljöer och människor som i Less Than Zero, men utan att det blir nostalgiskt eller sentimentalt.

 

Handlingen är att han nu gör sig själv till huvudperson, och går sista året på Buckley College. Han dejtar Debbie, som är dotter till en filmproducent, men har sex med killar så fort han får tillfälle. En mystisk främling ansluter, Robert Mallory. Parallellt med denne tystlåtne typ huserar en seriemördare i trakten, en mördare som media döper till ”Trålaren”. Är det Robert som är mördaren?

 

Det kan tyckas vara en tunn premiss för en thriller. Men Ellis lyckas återskapa både ljuvlig tidsanda och lugubert mättad atmosfär. Det sker bland annat med hjälp av ett briljant soundtrack, och det kan inte inskärpas nog, för den som tycker sådant är ytligt: få romanförfattare har utnyttjat popmusiken så skickligt som Ellis. Det visade han redan i debuten, när till exempel Tom Pettys låt ”Straight Into Darkness” ackompanjerade en nattlig bilfärd. Här är det många lysande tonsatta scener, alltifrån Ultravox ”Vienna” (raden ”This means nothing to me” blir ett leitmotif eller en refräng för romanen) och The Clashs ”Somebody Got Murdered” (indeed), till Queens ”Another One Bites The Dust” (storartat svart humor!).

 

Tips: spellistorna på spotify som radar upp alla låtar som romanen listar tar ungefär lika lång tid att lyssna på som det tar att läsa romanen – just saying! Här gör han också en fullt adekvat analys av popmusikens funktion, när han skriver om en låt av det australiska bandet Icehouse: ”Låten gjorde mig sorgsen och ingav mig hopp – den bästa kombinationen för en poplåt.”

 

Mycket i den här romanen imponerar. Kanske främst Ellis förmåga att skildra ennui och leda utan att det blir långtråkigt. Han har skrivit en bladvändare om – tja, om inte ingenting, så åtminstone något som måste kallas ganska lite. Men det blir aldrig en tunn soppa. Det blir också en lek med autofiktionen, och kanske en underförstådd kritik av dess begränsningar. För Ellis tar ut svängarna när han lånar drag från verkligheten, men också att han gör denna verklighet en aning färgstarkare än den rimligen är på riktigt.

 

Slutligen (för jag ska inte göra den här recensionen längre än nödvändigt) är det förstås glädjande att det redan i år kommit en svensk översättning av denna på många plan läsvärda roman. (Jag är inte helt ense med omslagsestetiken, som är lite för steril och prydlig: min engelska originalversion har ett redan sjangserat och patinabelagt omslag, liksom för att visa att det är en pulp-roman.) Johan Nilsson har nog i stort sett också gjort ett gott arbete, och det har tidigare funnits många anledningar att klaga på de många olika svenska översättare som har försökt att överföra Ellis prosa utan att tämja den (kort svar: de har misslyckats). Därför finns det sällan anledning att rekommendera att läsa honom på svenska för den som behärskar engelskan.

 

Och jag kan förstå att Nilsson vill ge sin översättning en viss touch av 80-tal, som i de här meningarna: ”Skoldagen blev faktiskt en baggis när man fejkade allt och faktum var att allting blev verkligare när man förändrade sin attityd; rollen blev verklighet och det påverkade till synes allting i positiv riktning. Det var faktiskt bättre än verkligheten.” "Baggis"? Ellis trixar gärna på den där gränsen mellan verklighet och hyperverklighet (tips: läs Baudrillard i ämnet; det förhöjer upplevelsen av Ellis romaner). Och kanske det är den bästa summeringen av denna hans senaste och faktiskt överlägset bästa roman: ”bättre än verkligheten”.

Havandeskapet, Alva Dahl, Syster enbär

 

Havandeskap och moderskap: dessa ord låter lite ålderdomliga, men den språkvetande författaren Alva Dahl tvekar inte inför dem. Till sin andra, gravt efterlängtade skönlitterära bok efter den fantastiska Längtans flöde, väljer hon titeln Havandeskap. Den vackert rosa lilla boken utkommer på hennes egna förlag Syster enbär, och kallas en ”systerbok” till den förra.

 

Den som vill ha ett annat perspektiv på graviditetslitteraturen kan börja här. För här blir graviditeten inte ett hinder, utan ett sätt att utforska tacksamheten inför det som växer. Dahl frammanar en skönhet som nästan spricker. Är det ur den sprickan i alltet, som poeten (Leonard Cohen) säger, där ljuset hittar in? Dahl har funnit det ljuset, och det stavas G-u-d, här oftast angett som ”den”. Men Dahls skönhet inte bara spricker, den lagar också.

 

Och vad är en människas första ingivelse? Att skapa: ”Hennes första skapelse: ett allvarligt streck på en plaststicka.” Så fungerar Dahls poetik i denna hybridbok mellan poesi, bönbok, tankebok, språkbok, skapelseakt, självbiografi, och så vidare. Kanske det är enklast att kalla den för relationsbok i vidare mening: relationen till det växande barnet i hennes mage – det barn som ömsom kallas Bror, ömsom Nour – och till mannen.

 

Ja, det är väl det som definierar oss som människor: vi skapar. En del skapar i annat än ord, eller med Göran Greiders kaxiga formulering från en tidig diktsamling: ”Han byggde om en Volvo, jag byggde om ett språk.” I Dahls diktbön (bikt-dikt?) finns ett motsträvigt tilltal som får mig att läsa med dubbel blick. Det är en läsning som måste göras taktil, att jag får känna mig fram genom mörkret.

 

Hennes förslag är att ett havandeskap rimligen inte sinkar en kreativt skapande kvinna, utan det kan också fördjupa konstnärskapet. Och hon söker inte heller svaren, utan låter rädsla och förväntan samlas i en tillitsfull bävan. Den erfarenhet som skildras är både den vanligaste – nästan alla får barn – och den mest unika – ingen graviditetshistoria liknar någon annan. Hon vågar närma sig det oerhörda med denna lilla bok.

 

Sedan måste förstås frågan ställas, som Dahl också tangerar: är det etiskt försvarbart att föda barn till en så orolig värld? Det är en handling som inte saknar girighet (lex Doris Lessing i Det femte barnet); däremot kan jag inte hålla med somliga som säger att det är den yttersta akten av själviskhet (så säger väl bara den som själv saknar barn?).

 

Det här är en bok som är skriven i kärlek och ödmjukhet, och den vill kanske inget annat än att förmedla det storslagna i att det trots allt går att skapa nya människor. Dahl visar hur graviditeten äger all uppmärksamhet hos den gravida kvinnan, hur tankarna går besatthetens ärenden.

 

Ett kusligt inslag är när den blivande modern träffar spöket av den döda mormodern. När berättarjaget säger att hon saknar sin mormor fnyser spöket att det gör hon inte alls. Grymt? Inte alls. Vi bryr oss inte om de döda i den utsträckning vi påstår. Så sett är spöken bärare av den outhärdliga sanningen (är inte sanningen alltid outhärdlig?). Att Dahl skriver ut också dessa känslor gör hennes bok ärligare.

 

Den tacksamhet som Dahl indirekt och ibland direkt angriper gör det också till en otidsenlig bok. Hon bryter sig loss ur samtidens tyranni, som tvingar oss att vara effektiva och duktiga och nyttiga. Att bli gravid är ett sätt att både protestera och att bejaka tidsandan. Dahl visar den största av gåvor, genom att lära oss bli mer mottagliga för nya intryck, och att nåden infinner sig varje ny dag. Stöd hämtar hon både i Bibeln – väntat – och hos Sara Lidman – något mindre väntat.

 

Då kan Dahl också efter förlossningen nå fram till en vacker bild av vad vi också är, det vill säga både skapade och skapare, nämligen giriga efter kunskap:

 

Du suger och suger, sätter i halsen, suger och frustar av vällust innan du kräks igen – Gud, låt henne aldrig i livet sluta söka och finna och suga i sig, låt henne aldrig sluta förvänta sig det bästa och kräkas ut överflödet.

 

Tron är det naturliga tillståndet. Så lyder det outtalade credot för denna unika bok. Genom de känslopendlingar som graviditeten innebär lotsar Dahl sig själv och oss som läser, med en påtaglig förtröstan att lugn och trygghet är tillgänglig också när tiderna är allt annat än lugna och trygga.

Som om i morgon var i går, Pelle Andersson, Kaunitz-Olsson

 

För inte så länge sedan, på den tiden papperstidningarna regerade, var Pelle Andersson en flitig skribent på Aftonbladets kultursidor. Han gav också ut ett par diktsamlingar och en roman, men sedan 2007 har det inte kommit några nya böcker. Han har under tiden varit förläggare och förlagschef på Ordfront. Nu utkommer ändå en ny bok, Som om i morgon var i går, som den lite krångliga titeln lyder (är det inte en förlagsregel att en boktitel borde vara lätt att komma ihåg?). Men det är kanske en passande titel på en bok som inte gör sig bekväm med någon genrebeteckning, där den befinner sig mittemellan självbiografi och poetisk levnadsteckning.

 

Mycket består av tillbakablickande. Andersson är drygt 50 år: dags att summera? Ingalunda! Han skriver tillbakablickande, men han undviker den givna fällan att vada i nostalgin. Dessutom är kronologin uppfuckad, och det vässar ens uppmärksamhet. Minnen av läsning av Lucky Luke och Tintin bockas av, och här ska kanske inflikas att jag är relativt jämnårig med författaren, så det är inte utan att det finns beröringspunkter i våra respektive livshistorier. Här finns ett politiskt uppvaknande också, och det är kanske i dessa stunder hans bok lever upp allra mest: när han gör upp med den nutida marknadspolitiken, och den brist på solidaritet som hemsöker det politiska klimatet. När han skriver om vänsterns död är det svårt att inte nicka instämmande. Till viss del påminner den här boken om Göran Sonnevis böcker från Bok utan namn och framåt: dagboksdikt och minnen och politiskt vemod samsas om utrymmet.

 

Det jag också gillar är att Andersson vet när han ska sätta punkt. Det skapar förutsättningar för en säregen rytm. Pappans död är en sådan punkt, när sonen fortfarande är ett barn. Mycket lämnas osagt med sådana punkter, men det finns en poäng med det: allt behöver inte bli sagt. I det självbiografiska skrivandet handlar det mindre om vad som sägs och mer om vad som lämnas därhän. (På tal om det var det väl inte kronprinsessan, utan den 17-åriga Madeleine som Ken Ring rappade om?)

 

När han börjar skriva är ambitionen ”skriva dikter som Plura sjöng, inte som han skrev”. Det är nog en bra inställning. Och det handlar en del om poesi, men kanske mer om den slitstarka kärleken till hustrun och barnen. Sådana inslag blir lätt … ja men, lite pinsamma? Andersson portionerar ut dessa bitar i spridda doser, så han undviker det mesta som blir för privat. Annars tvekar han inte att också inkludera pinsamheter, som när han råkar se en naken solbadande kvinna, och – ja, ni kan gissa fortsättningen. Den typen av berättelser har väl alla, tänker jag, men det krävs ett visst mod att berätta det.

 

Nutida nyhetsbulletiner klipps in, och det skapar också det en spänning i texten och hindrar den att bli statiskt redovisande. Vänskap och fiendskap hanteras med samma ljusa nästan glada sinne. Det är en till stora delar välmående människas tankar som här förmedlas, och det ska inte underskattas att vi också behöver den blicken på världen, den blicken som omfamnar både världens grymhet som dess skönhet. Bildspråket blir mer vidlyftigt ju mer av kärleken som ska förmedlas, men det sker utan klichéer. Andersson är generös mot de som stöttat honom, alla dessa manliga förnamn från Aftonbladets 90-tal, alla dessa Gunder, Anders och Håkan och allt vad de heter.

 

Däremot finns också de som behandlade honom som luft när han var ung påläggskalv, författare som man förstår fortfarande inte tar honom på allvar. Det här är nog ett evigt problem, att den svenska kulturvärlden är så sluten och ointresserad av yttre impulser. Krisen kring Maja Lundgrens Myggor och tigrar får några rader som visar att det är ett oläkt trauma. Även relationen med Gud verkar ha fått sina törnar, men det är något han redde ut på ett tidigt stadium.

 

Fast där befarar jag att han utsätter sig själv för ett rationellt tänkande i överkant. Tillvaron äger i sig själv inslag som ändå överskrider det rationellas snäva gränser. Det här är en ljus bok, och även om Andersson troligen definierar sig som ateist tror jag att han skulle ha behållning av Simone Weils ord: ”Det finns bara ett fel: att inte kunna leva av ljus.” Det spelar ingen roll vad vi kallar de handlingar som utförs i kärlekens namn, men jag tar gärna med mig Anderssons bidrag i genren när han beskriver att hans älskade håller honom ”som en kopp varmt kaffe en vinterdag.”   

Vad är litteratur och vad ska man ha den till?, Ulrika Nielsen; ”Farväl kvalitet. Farväl konst.” Om litterärt värde, Fredrik Hertzberg, Ellips

 

Två nya små böcker anländer från Vasa-förlaget Ellips, två böcker som borde landa mitt i den smet som går under namnet svensk litteraturdebatt, eftersom de innehåller viktiga och aktuella frågor. Nej, visst ja, det ska ju den här hösten – som alla andra årstider – handla om relationen mellan det upplevda och det påhittade, om en författare får skriva om ditten eller datten, hur mycket negativ kritik en författare ska tåla (väldigt lite, enligt många), och så kan vi ju ta den där debatten om litteraturkritikens kris, den lockar säkert många läsare som inte själva är kritiker …

 

Man kan bli galen för mindre. Ulrika Nielsen och Fredrik Hertzberg är två välkända namn – eller borde vara det, också för en svenskspråkig läsekrets. Nielsen har gett ut många gränsöverskridande böcker som landar mellan lyrik och essä, och Hertzberg har bland annat skrivit en fin bok om Gunnar Björling, Mitt språk är ej i orden. Ett ordspråk från litteraturdjungeln: när de talar lyssnar man.

 

Nielsens bok heter Vad är litteratur och vad ska man ha den till?, och är en essä som utgår från den brist på formfrågor som litteraturkritiken så ofta gjort sig beroende av. Marknaden svämmar över av böcker som kanske inte direkt är dåliga, men på något sätt undermåliga i att de saknar ambitionsnivå att uträtta något annat än att berätta en historia. Är inte ”berättelser” det mest överskattade ordet på svenska? Vad är en berättelse värd om den inte har omvandlats till litteratur?

 

Trots allt handlade väl den debatt som har förts i höst en smula om detta, den som var intresserad av vilket datum Patrik Lundberg hade legat med sin tjej. Det är först när en privat text lämnar det egna jaget och de egna känslorna den blir intressant, blir litteratur. Nielsen hittar en bok om Quosego, det finlandssvenska kotteriet som för 100 år sedan tog litteratur på blodigt allvar: varför kan inte vår samtid vara lika hängiven litteraturen, ta den på stort allvar och låta den vara en betydelsefull beståndsdel i våra liv?

 

Nielsen visar också att det är den ofta motspänstiga och oinställsamma litteraturen som har överlevt, och vi kanske ska vara mer aktsamma om de samtidsförfattare som inte vill ställa in sig hos läsaren och stryka henne medhårs. Hon hävdar att läsarna har reducerats till en allt mindre skara entusiaster, och använder begreppet ”mainstreamismen” som orsak, att vi översköljs av den underhållande litteraturen, som inte vill annat än berätta historier. Hon är noga med att påpeka att sådant också måste finnas, problemet är att den är så invasiv, och att det som förr kallades ”höglitteratur” också måste finnas, men att den allt mer sätts på undantag.

 

För problemet med mainstreamismen (jag adopterar genast ordet) är att den är så beroende av algoritmer och mätbarhet, medan det som vi brukar (brukade?) associera med litteratur är irrationell, ogenomtränglig, och ofta svår att sammanfatta i välpaketerade säljtermer. När litteraturen börjar bli sedd som vilken vara som helst är det fara å färde, menar Nielsen. En sak som hon också varnar för, och som vi redan börjar se effekten av, är hur förmågan att tolka text och lära sig undertext håller på att tappas, eftersom vi läser för mycket självbiografiskt.

 

Kanske autofiktionen är dödsstöten för skönlitteraturen? Jag ställer bara frågan. I podcasten P3 klassikern talade Denise Rudberg nyligen om Jane Eyre, och påstod att den är övertydlig för att läsarna på 1800-talet var dåliga på att läsa undertext, medan den skulle ha skrivits mer subtilt i vår tid. Tillåt mig tvivla. Jag är rädd för att vi är sämre läsare nu än på 1800-talet. Men hopp finns: Nielsen hänvisar till en svensklärare hon talat med (det kan ha varit jag) som visat att litteratur är en utgångspunkt för att låta ungdomar tala om svåra saker och bli intresserad av en värld bortom tiktok och instagram-reels.

 

Hertzberg håller nog med. Titeln till hans bok, ”Farväl kvalitet. Farväl konst.” syftar på den slutsats som drogs i våras efter att konståkerskan Kiira Korpis diktsamling gett upphov till en debatt i Finland, då många tyckte att den var genomusel. Han är inne på tankar om litteraturkritikens död, och det finns nog fog för det, för vem läser bokrecensioner, förutom de som själva är kritiker?

 

Ett av exemplen han använder är Björn Werners famösa text från ifjol, när han som elektor för Augustpriset tvingades läsa tråkiga romaner och obegriplig poesi. Hertzberg tar Werner på allvar, men menar att en ärlig kritik måste sikta högre än att bara utgå från den egna känslan (”jag tycker det här är tråkigt” är en dålig utgångspunkt). Som exempel på en mer konstruktiv kritik anför han Henrika Ringboms inlägg efter att ha jobbat i juryn för Nordiska Rådets litteraturpris, där hon har synpunkter på de svenska bidragen:

 

They are impressive but in the same way as figure skating can be impressive, beautifully executed, poised, and smooth. These books are just not engaging, as art should be, they are not enraging and confusing, as art maybe also should be. They don’t ask difficult questions and give never before seen answers but are predictable.

 

Hårda ord, men jag tycker den svenska litteraturen – om vi tillåter oss vara generella – ska känna sig träffad. Här vill jag också citera vad Marianne Lindberg De Geer gjorde nyligen i en krönika i Expressen om just Lundbergs graviditetstext, nämligen citerade Blå Tågets sångtext, ”Jag har så otäcka drömmar, tyck synd om mig nu”. (Parentetiskt vill jag bara inflika att Ringboms text skrevs 2021, innan årets nomineringar av svenska böcker till Nordiska Rådet. Isabella Nilsson får ikväll Erik Lindegren-priset i Luleå, och nästa helg kan hon vinna Nordiska Rådets litteraturpris. Hon skriver inte medgörliga böcker!)

 

Hertzberg diskuterar en litteratur som befinner sig bortom ekonomiska kalkyler och lånar Marjorie Perloffs ord ”infratunn” (ytterligare ett ord jag gärna adopterar). Det ska vara en tunn linje mellan kvalitet och banalitet: den riktigt bra litteraturen måste ta risker, våga göra sig löjlig. Med Hertzbergs ord: ”Mellan det medelmåttigt och det förträffligt skrivna finns en artskillnad, inte bara en gradskillnad.”

 

Därför kan Chat-GPT inte skriva litteratur: den är för medgörlig och inställsam. Bra litteratur bråkar och bryter mot förväntningar och normer. Visst kan vi mata maskinerna med bättre data, lära dem sätta sig mer på tvären, men det är i så fall en sorglig syssla jag inte unnar någon. Det som har lett oss vidare i den estetiska utvecklingen har vägrat följa riktlinjerna.

Utdraget jag skickade, Anna Nygren & Linda Skugge, it-lit

 

När manliga kamrater ger ut böcker med deras brevväxling brukar det handla om fotboll. Här handlar det om sex, sjukdom, skam, konst, ätstörningar. Själva premissen är med andra ord lovande: Linda Skugge och Anna Nygren har inte träffats, men de ska ha en uppläsning tillsammans på bokmässan. De strålar samman i en vild och gränslös mailkonversation som resulterat i boken ”Utdraget jag skickade”. 

Läs hela recensionen i dagens Expressen.