En märklig sak, Sandra Lim, översättning Lars Gustaf Andersson, Rámus

 

Poeten Sandra Lim föddes i Sydkorea, men är uppvuxen i USA, och skriver på engelska. Hon har lovordats av Louise Glück och Ocean Vuong, och gett ut tre diktsamlingar. Den senaste kom 2021, och ges nu ut på svenska i Rámus pågående projekt att lansera nordamerikansk samtidspoesi (det var så det började med Glück, tre böcker som följdes av Nobelpriset och ytterligare fyra böcker). En märklig sak är en passande titel på denna poets särskilda bidrag.

 För, strikt talat, vad är poesi? Just det: en märklig sak. Poeter tillvaratar tillfället att uppmärksamma det som inte är omedelbart begripligt eller fattbart: det udda, det kufiska, det knasiga. Men notera: det måste ske på ett sätt där du som läser inte ifrågasätter motivet eller intentionen. Få saker är så irriterande som det sökta uttrycket.

Lim har det gemensamt med många bra poeter, att hon lämnar en med många frågor. Själva poängen är nivån på de frågor som ställs. Här är det befriande att läsa dikter av någon du vet så lite om på förhand. Hon har sagt: ”poetry always alerts me to the solitariness of individual consciousness, to the mystery of other people with other subjectivities, and to the conditions and dilemmas of moving through private and public forms of life.” Det här skänker en inkluderande tonart till hennes dikter, något som härrör från den uppenbara ambitionen att förstå andra människor.

 Ett tilltal, helt enkelt. Dikterna tar sin avstamp i vem du är i världen, i förhållande till dessa andra människor. I en av dikterna återberättas ett minne från fyraårsåldern, en feber och hur den påverkade relationen till mamman: diktjaget – barnet – spottar mamman i sin feberyra, ”och hon trodde jag höll på att bli något / som hon inte kunde begripa.” Detta ”något” skulle kunna vara identiteten som poet, för min bestämda uppfattning är att det inte är något som sker när vi publicerar oss. För att åberopa Simone de Beauvoir: man blir inte poet, man föds till det.

 Detta ”något” som styr våra beslut, denna förvandling (om det ens är en förvandling), kanske formas mindre av yttre påverkan och mer av inre beslut. Lims dikter befinner sig i denna pendlande rörelse. Något sker – beroende av något annat. Vi gör saker, och dess utfall påverkas av sådant vi inte bestämmer över: vi kanske är förälskade, och det får allt vi gör att te sig främmande och i efterhand som något antingen sublimt eller löjeväckande.

 En av dikterna handlar om Jean Rhys och förlusten av skönhet (jag kan inte låta bli att erinra mig en rad ur hennes Wide Sargasso Sea: ”Perhaps all beautiful things have sad destinies”). Här yttrar hon att hon vill ha skönhet, och självmordslängtan blir ett sätt att undkomma livssmärtan:

 

Jean Rhys säger

att om jag slängde mig ut ur fönstret,

en smäll och sedan skulle jag vara befriad.

 

Man brukar inte

erkänna den här sortens

behov,

 

men anden behöver ett hus

och varats korta parad

eskorterad genom

 

ordens sorgtyngda glädje.

 På engelska: “Jean Rhys is saying / If  I could jump out of the window / one bang and I’d be out of  it. / It isn’t done / to admit to this kind / of  need, / but spirit needs a house, / and the brief pageant of  being / escorted through / the grieving joy of words / set down right.”

 Något går förstås förlorat i översättningen – mestadels den skeva, spefulla humorn. Ironin som inte leder mot cynism och kyla (dessa återvändsgränder för omogna andar). Det är svårt att riktigt få fram den direkthet som Lim skriver på. Två av dikterna heter ”Pastoral”. I den ena tecknas en kärlekshistoria som omsluter Kristevas abjektsteori, med moln av flugor, upphängda fasaner:

         Kladdiga och hungriga var vi som överhettade barn som

stannar ute för länge i regnet. De känner sig ensamma men kan inte

   sätta ord på det.

 

En gång slog du upp ett jack i huvudet. Mitt ben böjdes under mig i en ny

vinkel. Vårt begär var det största, och det mest generösa.

 På engelska: “Sticky and hungry, we were like bad-tempered children who stay out / too long in the rain. They feel lonely but have no language for it. / You once gashed your head open. My leg twisted beneath me / at a serene new angle. Our greed was largest, and most generous.”

 Det kanske är pedantiskt, men jag saknar ordet ”serene” som angivare av vinkeln. I övrigt är det en återhållsamt vacker översättning, som skickligt ger glans åt Lims säregna bildvärld där du inte ska förvånas över en blommig baddräkt som morrar. Då blir det här mer än ännu en lovvärd prisbelönt diktsamling (en misstanke infinner sig: det verkar finnas lika många litterära priser i USA som det finns författare).

 Lim skriver en obekväm, rastlös och ibland rentav olämplig poesi, som lyser klart och starkt i sina skildringar av en kärlek som ”a many-splendored thing”: ”Inget fullbordar en idyll / som att bli övergiven. […] Min egen skygghet, blek som mjöl, / kommer visa sig bestå av ett visst mått hänsynslöshet.” På engelska: ”Nothing consummates an idyll / like abandonment. […] My own timidity, pale as meal, / will turn out to hold some ruthlessness, too.”

 Det är fint, men framför allt starkt – och sant. Lims dikter saknar perfektion (tack och lov för det!), men frammanar de mest intima stunderna som finns mellan två människor, och hon bejakar sårbarheten. Hon skriver med fullkomligt ärligt uppsåt i sina redovisningar av kärlekens mångskiftande förnimmelser, och hon går djupare än blicken ser i dessa redovisningar.

En fransk familj, Sandra Lillebø, översättning Felicia Stenroth, Weyler

 

Marianne är en norsk kvinna som aldrig sett sin pappa. Som ung åker hon till Paris för att plugga, och träffar Yoann, en fransk kille som övergetts av sin mamma och växt upp med sin pappa. När hon blir gravid sticker han, och hon fostrar deras son Theo på egen hand. Nu när det har gått nästan tjugo år återvänder hon till Frankrike för att få svar – den typ av svar som romaner går igång på, det vill säga: vem var hon? och vem har hon blivit?

 Sandra Lillebøs första roman Sakernas tillstånd kom på svenska för tre år sedan, och jag var en av många som tjusades av dess mogna bearbetning av trauman kring en förälder som blir sjuk. Den handlade om att övergivas, och den tråden har hon minst sagt tagit upp igen med sin andra roman, En fransk familj, som nu utkommer i Felicia Stenroths översättning (den förra översattes av Ninni Holmqvist).

Det ska genast sägas att det här är en mindre anmärkningsvärd roman, som det tar tid att komma in i, där åtskilligt lämnas outsagt, mellan raderna (som klyschan lyder). Det finns flera spår som Lillebø lägger ut för att inte riktigt ta tag i. Ett av dem rör två papperslösa tonårspojkar som dör av elstötar när de gömmer sig för polisen i ett elskåp – förvisso finns en diskussion kring farorna med elanläggningar som befinner sig för synliga, till skillnad från hur nybyggda dyra hus och lägenheter gömmer allt som är strömförande. De ekonomiska strukturerna benämns, men analysen stannar vid iakttagelser.

 Och Yoann, som vid minst ett tillfälle slår Marianne – det är också en tråd som bara glöms bort. Eller ska vi säga att den tystas ned, så som våld i hemmet osynliggörs? När Yoann försvann från Mariannes liv var det gatukravaller i Paris, och dessa kravaller fortsätter när hon återvänder. Samhället befinner sig i upplösningstillstånd. Ingen tid verkar ha förflutit, förutom att hon klagar på de djupare linjerna i hennes ansikte, och att sommaren lyckas slå nya värmerekord.  

 Det är faktiskt synd att Lillebø inte tar chansen att säga mer konkreta saker om orättvisorna som hon vidrör, för liksom i debuten visar hon sig ha en fallenhet för att summera tendenser i tiden, såsom de vita privilegier Marianne upplever som nordbo i ett annat europeiskt land. Fast dessa iakttagelser mynnar oftast ut i filosofiska maximer av ett slag som i värsta fall liknar livsstilsfloskler som man kan hitta på kuddar hos influencers eller som kitschiga citat på instagram: ”Vem kan tillåta sig att säga att underkastelse inte är en frigörelse god nog, när den upplevs som en frigörelse?”

 Lillebø gör det också lite onödigt krångligt för sig genom att uppfinna en berättare som ställer sig vid sidan av Marianne. Vi tar del av Mariannes historia från en författares blick, en berättarröst som kommenterar och skapar distans. Någon gång rör sig den rösten in mot Mariannes, i en mash-up som kan erinra om hur Liv Ullmanns och Bibi Anderssons ansikte smälter samman i Persona (Bergman nämns i förbifarten, men det kan vara en tillfällighet): ”Också Marianne är på väg att försvinna bort från mig. Hon är som ett språk jag en gång lärde mig och sedan glömde bort att använda.”

 Då och då kan den distansen närma sig det avmätta, men det ser jag inte som något större problem. Jag kan också fördra att Lillebø skrivit en roman som sätter berättarperspektivet på spel, även om jag kunde ha önskat att hon varit mer konsekvent. Att karaktärerna löses upp är också i samklang med hur platsen löses upp och blir allt grumligare i konturerna.

 Om något visar romanen också att det är en omöjlig uppgift att färdas i tiden. När Filip och Frediks odrägligt sentimentala film Den sista resan ska ge Filips pappa en upplevelse av det franska kynnet – hetsigt och bråkigt, vad då stereotypt? – måste de iscensätta det med skådespelare. Redan poeten Shelley visste 1817 hur stängd alla vägar till det förflutna var:

 

That time is dead for ever, child!

Drowned, frozen, dead for ever!

     We look on the past

     And stare aghast

At the spectres wailing, pale and ghast,

Of hopes which thou and I beguiled

     To death on life’s dark river.

                    

Ändå måste vi försöka, och ändå måste vi i någon mån beundras för att vi strävar efter en återförening med – vad vet jag? – den vi ”en gång var … och kanske hoppas få bli igen …?”

 Under läsningen av En fransk familj delar vi Mariannes fördunklade förnimmelser av världen. Ensamheten i att bli övergiven kanske inte är det värsta som kan hända en heller. Det kan vara en befrielse – om än en sorglig och beklagansvärd sådan. Att det finns så mycket i det outtalade är något den här romanen vill inskärpa.

Tristram Shandy. Hans liv och meningar, Laurence Sterne, översättning Klas Östergren, Natur & Kultur

 

Den engelskspråkiga romanen saknar inte originella och excentriska verk. Där finns portalverket Finnegans Wake som sysselsatte sin författare James Joyce i årtionden. Där finns även William Faulkners Stormen och vreden. Och Vladimir Nabokovs Blek låga. Och Anthony Burgess Jordiska makter. Och Eimear McBrides A Girl is a Hard-formed Thing. Och David Foster Wallaces Infinite Jest. Och Thomas Pynchons Gravitationens regnbåge.

 Men alla dessa exempel på språkliga och tematiska påhitt är från 1900-talet (McBrides rentav från 2000-talet) – med andra ord, modernistiska och postmodernistiska romaner. Laurence Sterne skrev redan på mitten av 1700-talet den roman som brukar ges det tveksamma epitetet att vara den som uppfann postmodernismen. The Life and Opinions of Tristram Shandy, gentleman har nu utkommit i en ny svensk översättning signerad Klas Östergren, och får då heta Tristram Shandy. Hans liv och meningar. Ruth Halldén skrev om boken i sin essäbok Vid romanens rötter 1997: ”Om Sterne hade haft ett valspråk, skulle detta ha kunnat lyda: varför inte tvärtom?”

 

Författaren Sterne var både irländare och präst, liksom den något tidigare misantropen Jonathan Swift, som han delar vissa drag med (främst ett osvikligt skämtlynne och en lika osviklig känsla för satir). När böckerna om Tristram landade på de engelska bokhandelsdiskarna var det med sådan ackuratess att författaren kunde ha – liksom Lord Byron gjorde drygt femtio år sedan – utbrustit i att han vaknade upp en morgon och upptäckte att han blivit en berömdhet. Det tål att påpekas att romanen styckades i totalt fem separata utgåvor från 1759 till 1767, med två nätta böcker i varje del (förutom den sista, som bara innehöll den nionde och dessutom kortare boken). Att därför läsa den som jag gjort nu, i ett enda svep, är historiskt inkorrekt. Det här var en gång pocketböcker långt innan Penguin skapade den moderna pocketen 1935.

 Men ändå korrekt, eftersom romanen är så förbluffande förtjust i att ägna sig åt allt som är inkorrekt, opassande, otillbörligt. Handlingen är säkerligen bekant för de flesta: det är upplagt för en biografi om Tristram Shandy, en ganska obemärkt man som föddes 1718. Fast Sterne är mer road av att berätta om pappan Walter Shandy, och om farbrorn Toby, och om kalfaktorn Trim. Vad Sterne mest uppehåller sig vid är de perifera detaljerna, och det är inte svårt att förstå varför valet föll på Klas Östergren som översättare. Jan Guillou låter i sina böcker om den pensionerade Carl Hamilton sina digressioner heta just ”östergrenare”.

 Synd då att Östergren verkar ha tagit så lätt på uppgiften. Min gissning är att den här översättningen kommer att ges unisona hyllningar, men då undrar jag om de som berömmer den har förstått vad Östergren har gjort med Sternes infallsrika original. Till att börja med har han skippat de många kursiveringarna, som ju är en vital del av Sternes stilkonst. Vidare ignorerar han de många versalt skrivna orden (”the GODDESS of COOLNESS herself” blir ”själva kylighetens gudinna”), liksom en del av de typografiska upptågen. När en mula i orignalet släpper en ”f –” blir det på svenska övertydligt ”f – s”. En enstaka fadäs? Nä, för när Sterne skriver ”G –” blir Östergrens val ”G – d”. I ordval har han också oftast missat chansen att vara lika uppfinningsrik som Sterne i denna flerspråkiga och encyklopediska roman. För vad gör översättaren med finurliga ord som verbet ”obstreperate”? Jo, det enkla ”dunka”. Och när Sterne skriver ”ejaculation” med sin tvetydiga betydelse får vi det kyska ”utgjutelse”. Resultatet är en mindre skabrös roman.  

 Förvisso är det svårt att överföra språket, som är en så stor del av handlingen i Sternes roman. Ibland väljer Östergren uppenbara arkaismer, och det är gott så. Däremot hade jag gärna sett mer originella försök att svara upp till originalets nymodigheter. En översättare måste väl få skarva lite, få hitta på lite, och om inte – gör det ändå! Som resultatet föreligger nu är det en förmildrad version av originalets subversiva halt, och ett rent ut sagt plattare språk. När jag läser Sterne på engelska gapskrattar jag – när jag läser den på Östergrens svenska drar jag på min höjd lite lätt på munnen. Pappan oroar sig för att sonen i sina nya byxor ska ”look like a beast” (på svenska: ”kommer han att se hemsk ut”). Och i ordsammanställningen om England, ”thou tenderest of mothers – and gentlest of nurses” reduceras det till ”du ömmaste av mödrar, – och finaste fostran” (med ett redundant kommatecken till råga på allt).

 I det kärlekens ABC som Sterne erbjuder i åttonde boken finns också några gloriösa glosor:

F   utilitous

G  alligaskinish

H  andy-dandish

I   racundulous[,]

som på svenska blir, konstaterar den alltmer uppgivna översättaren:

F   förföriska

G  revebyxiga

H  andsvettiga

I   rriterande[.]

 

Irriterande var ordet!

 Romanen handlar i stora drag om födseln och döden, och om allt som finns däremellan. Ganska mycket om krig – Toby och Trim ägnar stor del av sin tid åt att återskapa slaget vid Namur vid slottets trädgård, ett slag där Toby fick en skada på ett pikant ställe (ljumsktrakten). Men också om kärlek, åtminstone så som den kommer till uttryck när änkan Waldman uppvaktar Toby, som eventuellt gjorts impotent av sin krigsskada.

 Det är en roman som är både intelligent och tramsig. För min generation – uppfödd på Monty Pythons smarta banala humor – är steget förmodligen inte långt till Sternes ofta oförutsägbara tvister. Han börjar med ett dubbelt tabu: inte nog med att det är en sexscen, det är också föräldrarna som har sex. Det är tillfället när Tristram avlas, och de nio månaderna som följer tar ett par hundra sidor att avverka, då vi tvingas underkasta oss den bortkollrandets poetik som Sterne svurit sin trohetsed åt. För svenskt vidkommande kommer jag inte på en bättre representant för något liknande än hos Clas Livijn, vars Spader Dame äger något av den excentricitet som Sternes roman har i sådant överflöd (Livijns roman utkom 1824, men då och då är det någon som upptäcker hur uppfriskande modern den är.)

 Åtskilligt kretsar kring vad en annan tramsfarbror (Kapten Klänning) i en Nilecity-sketch benämnde ”de neeedre regionerna”. Annat berör krig och fältslag, knapphål, sömn, kammarpigor, näsor, hjälpverb, hattar, morgonrockar …  Men det är framför allt en roman om känslor, där den tekniska briljansen aldrig står i vägen för det viktigare uppdraget, att skriva från en människa (författaren) till en annan (läsaren): ”Vad är ett människoliv! Är det inte att bara gå från det ena till det andra? – från sorg till sorg? – att knyta ihop en säck full av elände – och öppna en annan?” Här gör Östergren vissa avvikelser från originalet med sin (omedvetna?) anspelning på Nick Caves ”sack of woe” från ”Up Jumped the Devil”, för den säcken finns inte hos Sterne: ”to button up one cause of vexation! – and unbutton another!”

 Pappan till Tristram har en benägenhet att föreläsa om allsköns ämnen, och mycket av hans utläggningar ska fungera som en Tristrapaedia, introduktioner till sonen (jämför en annan av digressionens okrönta konungar, Karl Ove Knausgård, vars svit om årstiderna väl var riktade åt ett av hans barn?). Det är irrande fokus och förvirrande fokalisering. Är det här en bok enbart för finsmakare och litteraturkritiker? Ingalunda, vill jag hävda: dess omåttliga popularitet när den gavs ut talar för annat. Den blev en omedelbar succé. Några år efter Sternes död gav den beryktade kritikern Samuel Johnson en lite för snar dom: ”Nothing odd will do long. Tristram Shandy did not last.”

 När Virginia Woolf tog sig an Sterne 1928 satte hon fokus på hur epokgörande stilen var, både i hans A Sentimental Journey och i Tristram Shandy. Hon påpekade att interpunktionen inte följde skriftens uttalade regler, utan imiterade talets, och gav oss därmed tillträde till en nyfunnen och mer närgången realism: ”The order of the ideas, their suddenness and irrelevancy, is more true to life than to literature. […] The usual ceremonies and conventions which keep reader and writer at arm’s length disappear. We are as close to life as we can be.” (Essän finns att läsa i andra volymen av The Common Reader.)

 Och det finns också i själva romanen en direkt anspelning på varför den måste se ut som den gör, för redan 1761, då femte boken utkom, finns ett försvar för den originella utformningen, som motgift till det konforma sättet att skriva romaner:

 

   Kan ni lärde säga mig, skall vi för evigt lägga till kvantiteten – men inte kvaliteten?

   Skall vi för evigt göra nya böcker, som apotekaren gör nya mixturer, genom att tömma en gammal flaska i en ny?

   Skall vi för evigt slå samma rep och upprepa det? i samma bana – i samma takt?

 Östergrens översättning saknar trots allt inte sina lyckade sidor. I rättvisans namn var väl Thomas Warburtons gamla översättning, som kom 1980, inte heller helt lyckad. Där löd titeln Välborne Herr Tristram Shandy, hans liv och meningar. Den har vad jag vet heller aldrig återutgivits. Så här kan det då se ut vid en jämförelse, då vi kastas in mitt i en av de överdjävligt långa meningarna där Toby ännu en gång återger slaget vid Namur.

 Sterne:

 

He proceeded next to Gallieleo and Torricellius, wherein, by certain geometrical rules, infallibly laid down, he found the precise path to be a PARABOLA, – or else an HYPERBOLA, – and that the parameter, or latus rectum, of the conic section of the said path, was to the quantity and amplitude in a direct ratio, as the whole line to the sine of double the angle of incidence, form’d by the breech upon an horizontal plane; – and that the semiparameter, —— stop! my dear uncle Toby, – stop! – go not one foot further into this thorny and bewilder’d track, – intricate are the steps! intricate are the mases of this labyrinth! intricate are the troubles which the pursuit of this bewitching phantom, KNOWLEDGE, will bring upon thee. – O my uncle! fly - - fly - - fly from it as from a serpent. – Is it fit, good-natur’d man! thou should’st sit up, with the wound upon thy groin, whole nights baking thy blood with hectic watchings?

 Östergren:

 

Varefter han fortsatte med Galileo och Torricellius, där han fann, genom vissa geometriska formler, givetvis åkallade, att det närmare bestämt rörde sig om en Parabel – eller en Hyperbel, – samt att parametern, eller latus rectum, av den koniska delen av sagda linje, förhöll sig till omfång och amplitud i direkt proportion till sinus av infallsvinkeln gånger två, vid avfyrning av en bakladdare på horisontellt plan; – och att semiparametern, – stopp! käre farbror Toby – stopp! – ta icke ett steg vidare på denna vansinnets törnbeströdda väg, – den är alltför vådlig! och vådlig varje vindling i denna labyrint! vådliga de våndor som denne demon kallad Kunskapen drabbar dem som försöker betvinga honom. – Ack, min onkel; – fly – fly och sky den som en giftorm. – Är det klokt – för en så godhjärtad människa! med detta sår i veka livet, att sitta uppe hela nätterna och låta blodet stockas av febrila studier?

 Hos Warburton:

 

Därefter fortsatte han till Galileo och Torricellius, hos vilka han, enligt vissa Geometriska regler, omotsägligen förklarade, fann att banan noga taget utgjorde en Parabel – eller ock en Hyperbel, – samt att Parametern, eller latus rectum, av koniska sektionen av sagda bana, stod i direkt proportion till tyngd och skottvidd, liksom hela sträckan till sinus av dubbla infallsvinkeln mot vågräta planet; – samt att Semiparametern, – håll! min käre farbror Toby – håll! – framträng ej en fot längre på denna törnbeströdda och villande stig, – invecklade bliva dina steg! invecklade äro irrgångarna i denna labyrint! invecklade de bekymmer, vilka jakten på denna förhäxande fantomen Kunskap skall förskaffa dig. – O min farbror; – fly – fly, fly henne som man flyr en orm. – Är det lämpligt —— du gode och välvillige! att du sitter uppe med din blesserade ljumske, nätterna i ända och stockar ditt blod med en ivrig vaka?

 Att det just i år, i vår gudsförgätna del av världen (Sverige) skänks nyöversättningar av den engelska romanens två mästerverk (det andra är förstås George Eliots Middlemarch, som vi kunde läsa i våras) ser ut som att någon eller några har satt det i sinnet att bilda de obildade. Gud ske lov för den optimismen, säger jag bara! Ändå saknar jag fotnoter, och vill inte nöja mig med påståendet att ”en kan googla”. Min engelska utgåva har nästan 200 sidor fotnoter och ordlistor. Därför missar vi om vi bara rådfrågar den svenska utgåvan den upplysande fotnoten till att egennamnet Gotham används. Fotnoten kan då berätta att det på 1700-talet pekade ut ett ordspråk om någon som var intelligent men dolde det bakom en mask av lättsinne – med andra ord ett utmärkt val att förlägga Batmans hemvist till en fiktiv stad med detta namn, då så mycket i Batmanverse handlar om maskeringar.

 Trots mina invändningar om översättningen är det förstås en unik glädje som bereds i Laurence Sternes sällskap. Min förhoppning är att du genast skaffar dig boken, och inte inväntar ljudboken – för då går du miste om de sublima upplevelserna. Den svarta sidan! De typografiska hyssen! De vackra illustrationerna! Ett kapitel som bara hoppas över! Alla asterisker som ska maskera det skabrösa (men givetvis bara förstärker dem)! Ärligt: du är värd bättre än en AI-röst baserad på Stefan Sauk ska läsa vad pigan Susannah säger till femårige Tristram när hon inte är snabb nog med pottan och vill att han ska pissa ut genom fönstret och olyckligtvis därför får sin penis omskuren av fönstrets giljotin: ”kära någon, kan han inte, för en gångs skull ***** ** ***** ********?”