Det röda är det gränslösa, Judith Kiros, Bonniers

Julian of Norwich (1342-ca 1416) är i religionshistorien känd för sina sexton mystiska uppenbarelser, som ömsom kallas ”Showings” och ömsom ”Revelations”. Hon tog sig antagligen sitt namn när hon blev anakoret (”anchoress”) i St Julians kyrka i Norwich (en anakoret är en slags eremit). Språk- och litteraturhistorien ser henne som en unikt tidig författare som kombinerar retorisk elegans med hemvävt bildspråk. När jag pluggade engelska läste vi några av hennes ”Showings”, och ett utdrag ger en liten uppfattning om hur levande hon skrev:

 

And in this suddenly I saw the red blood running down from under the garland, hot and freshly, plenteously and lively, right as it was in the time that the garland of thorns was pressed on his blessed head. Right so, both God and man, the same that suffered from me, I conceived truly and mightily that it was himself that shewed it me without any mean.

 

När Judith Kiros nu ger ut sin andra diktsamling efter den imponerande debuten O sker det med ambitionen intakt, och hon tar sikte på denna medeltida Julian of Norwich. Det röda är det gränslösa är en diktsamling som håller vad titeln lovar: den är röd, den är gränslös. Den är också ett stort äventyr att upptäcka, en bok som i ett huj får den svenska samtidspoesin att upptäcka sina dimensioner och hitta en plats där det inte anstår poeten att göra sig mindre än hen är.

 

Det är en bok att slå bo i, att vistas i under flera dagar. Omslaget visar en stygg djävul som sträcker sina skändliga armar mot en kyskt sovande kvinna, och bilden blir en modell som pekar ut en tid där både Djävulen och Gud höll sig närmare människorna än de gör nu. Den medeltida miljön har uppsökts av andra svenska poeter, mer eller mindre konsekvent. Exempelvis har Åsa Maria Kraft skrivit böcker som tagit sin utgångspunkt därifrån. Kiros projekt är ändå uppfriskande och tämligen oväntat.

 

De drömsyner som skrivs fram hämtar näring både från medeltiden och samtiden, och dikterna rör sig sömlöst mellan Guds lux perpetua och Comviqs kundtjänst. Nutiden sipprar in, i ett språkligt läckage i kollage-dikter. Här är rosorna röda, och blodet väller ymnigt fram över diktraderna. Kiros imiterar både metod och idiom från de medeltida förlagorna, och skapar ett narrativ bundet vid Julians anafor ”jag såg”. Dikterna är starkt sammanhållna, och det tarvas ju, när det gränslösa gjorts till ideal.  

 

Vi hamnar i en annan världsbild, och det är till en början inte helt lätt att förstå vad det är för värld vi har hamnat i. Men det är en bok som tål att läsas under en längre period, och jag vet just nu bara att jag får svårt att stoppa undan den i en bokhylla; det är en bok som inte lägger sig till ro när den är utläst. Det är mycket att bearbeta.

 

Liksom Kiros lånar inslag från vår tid finns en del diktcitat insmugna, bland annat från TS Eliot. Hon går uttryckligt i polemik med John Milton, och åtminstone uppfattar jag ”elektra bredvid en azalea” som en underförstådd blinkning till Sylvia Plaths dikt ”Electra on Azalea Path”, inte minst eftersom Kiros dikt apostroferar en dotter (Plaths dikttitel kan vara en ordlek som anspelar på modern, Aurela Plath). Och vår heliga Birgitta, hon kallas golare. Det sakrala språket i Kiros dikt skär sig ibland mot obsceniteter, men hon lyckas också vårda ett ömsint vackert tilltal:

 

som jag tar sats. som jag är tömd på allt förutom smärta. ett djur i konturerna av. knappt någon känsel i överkroppen. stockholm i ljus, livet exponerat i sin vidrighet, jag tar mig hela vägen till köket utan att svimma. ingenting att satsa på förutom smärta. och härifrån: svartfågeln över sjöns oberäkneliga skimrande. den spottas ut ur grenarna. en snusares loska. den ömkansvärda färden vinglande.

 

Att läsa den här boken är sannerligen en sällsam och annorlunda upplevelse. Smidigt infogas en obekväm samhällskritik, och det är inte att säga för mycket att hävda att Kiros uppfinner ett nytt sätt att skriva politisk dikt. Även när hon gör avkall på realistisk återgivning behålls fokus på verkligheten så som vi känner den, som när hon finner anledning att skriva satir över NPM-språket. Så kan dikten utbrista i ett slags trots mot allt: ”mitt hjärta (lat. cor meum) har övergivit mig (lat. dereliquit me) / fuck! (sv. knulla allt!)”

 

Dikterna befrämjar också sambanden mellan galenskap och skapande. Det är inte riktigt så att det krävs förkunskaper, däremot ett intresse – en vetgirighet och nyfikenhet. Kiros nördar loss, men är ingen renodlad ciceron i den medeltida världen, utan hon utnyttjar källmaterialet mer som en resurs, ett diskussionsmaterial. De olika stilnivåerna korsbefruktar varandra i en konstruktiv och snygg ömsesidighet (säg ett vackrare ord på svenska än ”ömsesidighet”).

 

Det är mycket kropp i dikterna. Liksom hos Julian of Norwich en hel del blod, men också svett, hjärtan, urin, svärd, ödesmättade symboler. Vi måste erkänna att poesin har angelägnare uppgifter än att bara formulera konventionellt vackra fraser, och vad en än säger om Det röda är det gränslösa som bok hamnar inte ”konventionell” högst på listan. Däremot är det en bok som tar risker, som vågar uppvakta patos, och det är ju som bekant en svår partner att stödja sig på. Men Kiros når långt:

 

dagen höjer sin glasklara klinga och jag inväntar den tålmodigt

ett snitt genom vilket ännu mer ljus kan föröda in

jag är här, jag är längre bort än jag någonsin har varit

en mjölkvit millimeter, någonting ett kors kan spotta ur sig

och vattnet i fjärran skimrar så mjölkvitt och pärla

om någon kunde kalla på mig med en mjukare stämma

en fåraktig, en dåraktig … en sådan stämma …

 

Jag kan inte låta bli att fråga mig vad det är som ger Judith Kiros detta självförtroende. Sällan har jag läst ny svensk poesi som gjort mig så här … ja, lycklig, för att inte säga … salig. Den här gränslösa ordrika – och roliga! – boken är en anomali, en otidsenlig skattkista som utmanar själva uppfattningen vad poesi är och vilka vägar den tillåter sig ta när poeten drivs av sublim ambition. I ett huj ställer den hennes kolleger i skamvrån och får dem att likna slashasar och slöfockar.

Det tredje riket, Karl Ove Knausgård, översättning Staffan Söderblom, Norstedts

Karl Ove Knausgård odlar en fascination för det marginaliserade och avvikande, gränsmänniskor som befinner sig nära psykotiska tillstånd. Konstnären Tove känner vi från Morgonstjärnan, första delen i hans senaste trilogi. Där skildrades hon genom maken Arnes blick, men här, i den avslutande Det tredje riket, är det hennes perspektiv som dominerar, och dessa sidor hör till det bästa Knausgård har skrivit (och han har som bekant skrivit många sidor!).

 

Hon blir något av huvudperson, men tyvärr måste vi vänta cirka 300 sidor innan hon återkommer i den här romanen, som tålmodigt ger ett stort persongalleri fritt spelrum. Bland de andra märks bibeltolkaren Katherine, läraren Gaute, arkitekten Helge, läkaren Jarle, polisen Geir, begravningsentreprenören Syvert, samt tonåringen Line, hon som dejtar en sångare i black metal-bandet Domen. En del scener hade jag gärna undvarit, som just Domens konsert och Jarles möte med en kvinna som säljer kristaller.

 

Möten mellan vidskepelse och vetenskap ges stort utrymme i den här romanen, som nog kunde ha bromsat en del av de mirakel och övernaturligheter som uppstår. Ändå är jag mestadels betydligt mer imponerad av den här romanen än de två föregående. Knausgård är expert på att orsaka bryderier, som när han resonerar om förnuftet som är så bedrägligt till sin natur och våra hjärnor som det mest tillkrånglade av allt, trots eller tack vare våra försök att rationalisera och skapa ordning. Därför får vi långa och oombedda utläggningar om neurologi. 

 

Det är bara ett exempel bland många på författarens essäkonst. Dessa essäer handlar annars mest om skapandet, om det som går förlorat mellan ingivelsen och det färdiga alstret. Vi känner sedan tidigare till Knausgårds faiblesse för skam, och här excellerar han också i flera karaktärers misstankar och svartsjuka, hur deras destruktiva tankar för dem vilse. Det är skickligt gjort, nästan för skickligt, så att det blir något av cirkusuppvisning, att det är en stilkonst som är för bra för sitt eget bästa.

 

Därför imponeras jag allra mest av porträttet av Tove, och kan tycka att det är synd att inte hela romanen ägnades åt hennes vankelmod när hon smyger upp på nätterna och målar trots överenskommelsen att hon ska ha semester. Här är Knausgårds inlevelse av unikt slag. Han går rätt in i hennes förtvivlan, och det blir svårt att värja sig för de krafter som släpps lös av en författare på höjden av sin skapande förmåga. Det kanske är så enkelt att han är en övernaturligt bra författare, åtminstone när han skriver om Tove.

 

(Också publicerad i Vi 4/23)

En underlig plats. Dikter 1979-1993, Madeleine Gustafsson, Ellerströms

Säg en bra litteraturkritiker som också är en bra poet. Samuel Taylor Coleridge och T.S. Eliot, kanske? William Empson? Visst, boken Seven Types of Ambiguity är en bra essä, men nämn titeln på någon av hans dikter … Svenskar då? Gunnar Ekelöf skrev en faslig mängd kritik, men var han någonsin en bra kritiker? Ok, jag kan sträcka mig till Anna Hallberg som sällsynt lyckad i båda disciplinerna. Sedan är det totalstopp.

 

Madeleine Gustafsson är med rätta mest känd som kritiker, och som sådan en given förebild. Om du är svensk prosaförfattare som debuterat under 2000-talet har du förstås också kommit i kontakt med henne som översättare: Marguerite Duras Älskaren i Gustafssons översättning är nog den flitigast lästa romanen hos i princip alla svenska romanförfattare från senare år. Hon är också en av medlemmarna i samfundet De Nio (a.k.a. den egentliga och lite bättre Akademien).

 

Som poet är Madeleine Gustafsson betydligt mindre omtalad. Det avhjälps nu med Ellerströms samlingsutgåva En underlig plats. Dikter 1979-1993, som smidigt tillgängliggör de tre diktsamlingar som utgetts i hennes namn, samt en del bonusmaterial. Titeln utgår från inledningsraden i en av dikterna: ”Vad är detta för en underlig plats?” I efterordet skriver förläggaren Nils-Aage Larsson om Gustafssons tålamod som en viktig beståndsdel i hur dikterna utformades. Tålamodet är förstås en ovärderlig egenskap också för en kritiker, men märks det då att det är en kritiker som har skrivit dessa dikter?

 

I klippboken Påminnelser från 2016 – en skatt för den som vill lära sig något överhuvudtaget om hur kritik kan skrivas – uppmärksammar Gustafsson själv den ”vibrerande uppmärksamhet” som läsningen genererar, och som sedan under gynnsamma omständigheter kan resultera i något som hon kallar ”en enda lång, lycklig inandning”. Det är svårt att inte läsa hennes dikter utan att beakta en sådan läsart, där ens uppmärksamhet vibrerar lite varstans, och med belöningen att ens inandning också den tar sikte mot det som kallas lycka.

 

När Larssons efterord kopplar samman Gustafsson med författare som Angela Carter och Samanta Schweblin känns det till en början långsökt. De två första böckerna i den här triaden liknar ganska konventionella dikter, där resemotiv dominerar, liksom ekfrasen. Visst, de är bra – en del av dem rentav utsökta, inte minst när hon skriver om träd – men först med den sista installationen, den djärvare skrivna Fång-lada, blir liknelsen mer begriplig. Där anlitar Gustafsson prosadikten, och låter varje dikt utgå från en dröm. Dessa drömrapporter är koncisa och effektiva.  

 

Det jag gillar skarpt med poeten Gustafsson är förmågan att skapa chockeffekt. Det gäller inte endast i drömmarna, utan även i de tidigare samlingarna finns inslag som väcker förundran. Hon balanserar sin skärpa med ett estetiskt sinnelag, och låter förskjutningar och vridningar av innehållet göra budskapet skevt och lutande, ungefär som i Emily Dickinsons lockande utsaga: ”Tell all the truth but tell it slant”.

 

Från denna position tillåter hon sig att röra sig mot de totalitära anspråken:

 

Mörkare än så här blir det inte.

Färgerna drar sig inåt bara,

hämtar andan. Snart

rasslar det första vindstråket genom asparna.

 

Så står det i en av dikterna i den äldsta boken. Gustafsson skriver ofta och vackert om träd, i impressionistisk anda. Den uppmärksamhetens konst hon ägnar sig åt skapar tillfällen att invänta dikten snarare än att skriva den. Hennes poesi är resistent mot stress, och det är ett gratis tips jag gärna förmedlar: det är otänkbart att läsa en viss typ av poesi med stress i hjärnan. Om inte annat upphör stressen av rader som dessa, ur den andra boken:

 

Styrka är skydda sin svaghet

Kunskap: att hålla sin vilsenhet kvar

 

Vid minsta säkerhet är han förlorad.

 

Här finns både närvaron i det befintliga och en förankring i det som lever. Och poesin trivs där i detta stillestånd mellan fullkomlig visshet och blind okunskap. I de här dikterna existerar båda instanserna samtidigt. Och poesin i sig görs till både det säkraste och mest osäkra vi har att tillgå. Kanske den därmed liknar religionen? I synnerhet den sista drömboken uppehåller sig vid den resonerande dikten, där tålamod och rastlöshet målas upp som något mer än motsatser. Det är en så ovanlig bok, lömsk och farlig, precis som drömmarna i sig är.

 

Vad är poesin, till syvende og sidst? En underlig plats, lyder Madeleine Gustafssons svar, och det är en poetik hon bejakar med sina dikter. Dessa dikter befinner sig i ett mellanläge mellan det hårt konstruerade och det spontana, mellan den förtätning som gjorts så solid att den tillåter utvikningar mot någonting obeständigt. Kort sagt: ett möte mellan abstraktion och konkretion, där cerebrala tankelekar övergår i sinnligt förnimmelsearbete. De här dikterna förmår både se bakåt och blicka framåt, i ständig nyfikenhet inför alltet.

Röd sol, Johanne Lykke Naderehvandi, Bonniers

Den opålitliga berättaren är ett tekniskt grepp mången författare har nyttjat, och den som vill studera fenomenet närmare kan förstås söka sig till hur Kazuo Ishiguro i romanen Återstoden av dagen låter butlern Stevens förtälja sin historia på ett minst sagt lömskt sätt. Men samtidigt slår det mig att vart jag än i romanvärlden vänder hittar exempel på liknande berättare, i varierande grad av opålitlighet. Och är inte exemplet Stevens nästan för övertydligt? Alla hans undanmanövrar ökar bara ljusstyrkan över allt han försöker dölja.

 

Det är möjligt att det är en trend, eller så är bara fiktionskontraktet som upprättas mellan författare och läsare svårförhandlat utan de insatser som offrar det pålitliga. Under namnet Johanne Lykke Holm har vi tillåtits följa en författares utveckling från en bra roman – Natten som föregick denna dag – till en fantastisk roman – Strega. Nu heter hon Johanne Lykke Naderehvandi, och ger ut romanen Röd sol. Jag tillbringar några dagar med att läsa denna roman, efterlängtad, märklig och svårgreppbar.

 

Och på många plan också mycket opålitlig. Berättaren är utomstående, och ger oss India som huvudperson. Hon är lektor i litteraturvetenskap på ett universitet, och i en relation med Kallas: de lever isolerade från omvärlden, som i en kokong. Han får ett telefonsamtal från vännen Desma, som bjuder in dem till deras stora hus vid havet. India slår följe med Kallas, och väl där etableras en vagt hotfull stämning, med det slags krypande obehag vi känner igen från skräcklitteraturen eller för all del från Magnus Dahlströms romaner den här sidan millennieskiftet.

 

Världen är stiliserad, förenklad och spartanskt skildrad. Radion rapporterar om försvunna barn, och området härjas av eldar. En man är på vippen att drunkna. Tre föräldralösa barn knackar på dörren vid huset och blir insläppta, och stannar där medan veckorna går. Barnen agerar kusligt, inte så lite likt barnen i Henry James spöksaga The Turn of the Screw – som India påpassligt tar upp i sin undervisning.

 

Hur låter det här när man skalar ned romanen till sina bärande beståndsdelar? Som en melodram? En allegori? Tja, något ditåt är vart det barkar. Liksom i Strega är platsen både anonym och precis. Var befinner vi oss? Det liknar verkligheten, men det är förstås en illusion. Vi är helt enkelt i fiktionens rike. Där råder andra lagar än de vi känner igen från verkligheten. Och Lykke Naderehvandi är suverän på att skildra just denna plats, som liknar vår. En får lust att citera Ekelöfs ord: ”Jag bor i en annan värld men du bor ju i samma”.

 

Här dominerar den oroliga stämningen som får allt att te sig sinistert och olycksbådande. Lykke Naderehvandi. Både platsen och personerna laddas med denna stämning, och det hör till att namnen förvaltar denna glidning mellan det reella och det fingerade. Det är en på flera plan instängd romanvärld, och jag ska erkänna att jag till en början läser med viss frustration. Det går långsamt, och språket lägger sig som dämpande vadd kring skeendet. Länge undrar jag om det ska vara mödan värt.

 

Men så skapar Lykke Naderehvandi sprickor i sin perfekta fasad. Hon är verkligen skicklig på att inrätta en atmosfär som pendlar mellan mys och fasa, och det energiskt originella bildspråket är oklanderligt och så hårt sammansatt att det bildar ett slags pansar kring allt som försiggår. Det är ett ont rike som frammanas, oavsett om vi befinner oss i Sverige eller – mer troligt – i något närliggande, diffust land, där landsbygden ”tycks uppfyllt inifrån av en stagnerad ondska som gått i arv genom generationerna och nu förvaras i själva den blodtunga jorden, där allting lagras och lagras och aldrig grävs upp så att man kan syna det i dagsljus, så att domarna kan falla över det ondas förvaltare.”

 

Världen är koncentrerad, full av tecken och varsel. Den röda solen från titeln rör sig sakta över himlen, och omslaget, signerat Karolin Dausien, ger med sin aggressivt röda färgsättning en indikation på att vi inte enbart ska se solen som en metafor. Johanne Lykke Naderehvandi är tveklöst en originell begåvning, med andra ambitioner än att bara gestalta en realistisk samtid. Hennes två senaste romaner bildar en slags diptyk där dynamiken mellan individer fäster ett övergripande tema.  

 

Till den här romanens starkaste kvaliteter hör hur oförutsägbar den är, trots att författaren låser sig vid skräcken som förklaringsmodell. Läsningen liknar att ta del av en rekonstruktion av ett rättsfall, där brottet har med föräldraskap och ansvar att göra. Det är en konsekvent utförd iscensättning, där Indias utvecklingskurva tar avstamp mer i det tänkbara än i det genomförbara. För en roman är det ingen dålig premiss.

Elefantupproret i Skänninge år 1806, Gunnar Nirstedt, Modernista

Minns ni Mad Men? Klart ni inte gör, tv-serien som var hett stoff för drygt tio år sedan vars rykte sedan gick upp i rök men hann generera ett oproportionerligt stort antal artiklar om tv-serien som den nya romanen – som om följetongsförfattaren Charles Dickens inte hade existerat. Dickens, 1800-talsförfattaren till dåtidens Mad Men med tjugo säsonger romaner som om han levt idag skulle kallas för den nya tv-serien.

 

Vad har nu detta med Gunnar Nirstedts nya roman att göra? Nirstedt är känd som legendarisk förläggare med meriter från Bonniers, som för några år sedan startade det egna förlaget Nirstedt/Litteratur. Han gav ut sin första roman Valborgsmässoafton på Nytorps gärde 2020, som du kanske missade? I så fall kan du återhämta dig med hans nya roman: Elefantupproret i Skänninge år 1806 har inte bara året hittills bästa boktitel – den är också en uppfriskande skröna med stark verklighetsanknytning, så länge du erkänner att verkligheten gör sitt bästa för att övertrumfa fiktionen med sina överdrifter och orimligheter och kuriösa sammanträffanden.

 

Mad Men, då? Jo, om romanen ska överleva, något det finns viss anledning att betvivla (vissa dagar i veckan), måste den utföra något annat än tv-serien. Helt enkelt bete sig som något annat än den regelmässigt linjära serien, med sina sidointriger och bihandlingar och förmåga att ge begreppet konstgjord andning negativa konnotationer. Och här, i Nirstedts gränslösa roman, finns allt det som tv-serien saknar – och för den delen som också ljudboken saknar, den som verkar ha lierat sig hårt med tv-serien till format och innehåll. För här samsas essän med kollektivromanen, med historieskrivningen, med pikaresken, med det journalistiska reportaget, och så vidare.

 

Handlingen bygger på ett autentiskt fall. En fransman, Gautier, tar med sig sitt menageri på en Sverigeturné som landar i den olyckdrabbade orten Skänninge på östgötaslätten. Som största attraktion har han elefanten Tristram – den första som skådats i Sverige. Det blir massivt publikintresse, men också, som titeln spoilar, upplopp, på grund av de höga biljettpriserna.

 

Vad Nirstedt har gjort är att återskapa händelsen genom minutiösa genomgångar av olika dokument. Till sin hjälp har han svensk litteraturs två mest besynnerliga skriftställare från 1800-talet: Carl Jonas Love Almquist och Clas Livijn (tips: dennes Spader Dame är en sällsynt bra tokrolig svensk roman). Att påstå att Nirstedt lånat idiom från dessa gynnare vore en underdrift, men det är till romanens  fördel, att den tillåts gå så långt in i det besynnerliga, excentriska, originella – utan att det blir sökt eller ansträngt.

 

Romanen är berättad i korta textstycken i tre delar, som skildrar upptakten, upploppet samt efterspelet. De korta texterna liknar protokoll, och får romanen att kantra över mot den typ av historieskrivningar Peter Englund ägnat sig åt. Men Nirstedt lyckas också servera några pikar mot några ömma punkter i vår historia, så som rasbiologin:

 

Såväl passioner som affekter är sjukdomar i människans inre, vilka står i vägen för förnuftet, och därmed för allt vi kallar civilisation. Befolkningens lägre skikt – liksom hottentotter, rödskinn och andra vilda folkslag – domineras ofrånkomligen av dessa sjukdomar, vilket förhindrar all utveckling mot ett högre mål. Blott genom behärskning, lugn och kylig beräkning kan de dygder uppammas som utmärker den ädlare människan i allmänhet och svensken i synnerhet.

 

Med sin debutroman, Valborgsboken, tog Nirstedt ut svängarna. Om han då var synbart influerad av Stig Dagerman (främst dennes Bröllopsbesvär), är stilen nu mer mångfacetterad, med hjälp av de olika lagren av text. Här blir det ännu mer experimentellt. Men också mänskligt, när vi med hjälp av snåriga dialekter, arkaiska imitationer och så vitt jag kan bedöma komplett autentiska dokument kommer nära figurerna, inte minst fransosen och de fördomar och rädslor hans framfart genererar hos de vidskepliga svenska bonnläpparna: Tänka sig! Han äter rå lök!

 

Det finns en inneboende munterhet i det här sättet att skriva, som i någon mån kan erinra om Malte Perssons lyckosamma flirt med samma tidsanda i Edelcrantz förbindelser från 2008. Att en författare haft roligt medan hen skrivit behöver inte betyda att läsaren delar denna lycka. Men jag blir ungefär lika uppmuntrad av Nirstedts bisarrerier som när jag läste Malte Perssons försök i genren. Den historiska romanen är förstås en bra täckmantel för den som vill uttala sig om nutiden, men om vi ska uppfatta de självgoda, trångsynta och snarstuckna 1800-talssvenskarna som samtida är det förstås upp till var och en som läsare att peka ut samtida förebilder.

 

Här aktiveras också ens polyglotta kunskaper när språket blir språken, och det är bara att tacka och ta emot en språkligt påhittig roman som ställer vissa krav på läsaren. Här finns både tyngd och lätthet, där Nirstedt balanserar det illmarigt vanvördiga med uppriktig nyfikenhet. Förvisso är det en skojfrisk roman, men den säger också saker om vidskepelse och fördomar som vi kan behöva höra nu, liksom en och annan gliring mot fake news, likväl som moderna företeelser som prokrastinering (belägg saknades inte på 1800-talet) och terrorbombning (belägg är mindre osäkra). Det skojfriska har också en liten dragning åt det vemodiga.

 

Genom att tänja på romanens gränser har vi här fått bevismaterial 1 a) i målet mot tv-serien som den nya romanen. Jag tror jag letar förgäves efter en svensk tv-serie som kan snärja mitt intresse lika geschwint som den här romanen gör. I kollagets form skapar Nirstedt något unikt, men också något som kämpar för sitt berättigande. Kolla här, säger den, vad romanen kan utföra, och vem är du att neka dig själv erfarenheten att ta del av den?

Tillåt mig tvivla. En bok om åsikter på gott och ont, Stefan Einhorn och Folke Tersman, Natur & Kultur

Är det här en bra bok? Tillåt mig tvivla … Nä, jag ska inte raljera, även om titeln inbjuder till det, och böcker som brukar gå under benämningen ”populärvetenskap” har redan ett välförtjänt dåligt rykte. Men är det en åsikt eller är det fakta? Stefan Einhorn och Folke Tersman har slagit ihop sina relativt kloka påsar för att samskriva Tillåt mig tvivla. En bok om åsikter på gott och ont.

 

Visst, den har sina brister. I första hand ett inställsamt tonfall som jag inte kan låta bli att föra in på tillgänglighetskontot. Här ska läsaren känna sig inkluderad, men följden blir att jag bara provoceras till att revoltera och vill omedelbart – tja, tvivla, om inte på uppsåtet så åtminstone på utförandet. Måste det vara så här försiktigt lismande, så här hovsamt skrapande på foten? De spelar ut hygglighetskortet så ofta att jag vill invända: ”hallå, ni får bara ha fyra ess!”

 

Einhorn har tidigare gjort sig känd som vänlighetsapostel (den jolmiga Konsten att vara snäll) och Tersman är filosof med viss lutning åt det praktiska (en Tännsjö-adept). Men att börja på minus kan ibland vara en tillgång, och under läsningen upptäcker jag att mitt initiala motstånd blir, kanske inte pulvriserat, men tja, lätt knådat och långsamt nernött.

 

I korthet, om vi tillåts generalisera (och det får vi väl?), så är Sverige ett konsensusland. Jag kan känna av det ibland, för det räcker med att någon gång ha en avvikande åsikt för att stämplas som knepig kuf eller besvärlig bestridare. Nyligen anlände ny statistik kring överdödlighet för covid-åren, som visar att Sveriges siffror var lägst i hela Europa, vilket kan intressera dem som stångades med förespråkare för mer drakoniska åtgärder som Sverige som bekant inte vidtog. Men inte innebär det att jag nu känner: åh, vad bra att jag hade rätt!

 

Att ha ”rätt” är för övrigt totalt överskattat. Min poäng är att – ja, jag försvarade Tegnell, tyckte att det var bra att ha samhället så öppet det gick, men hade inga problem med isoleringen (som folkskygg var det tbh ingen större skillnad på mitt liv pre-covid). Jag visste inte heller vad som var det rätta, tyckte bara att kritiken var oproportionerlig, eftersom det inte gick att veta konsekvenserna blev. Som helhet har väl Sverige klarat sig bra.

 

Einhorn tillhörde falangen ”22 forskare”, som ville ha starkare åtgärder (i korthet: stäng ned allt! lås in alla hemmavid, skicka kurirer i ansiktsmask att handla mat och inget annat!), och har väl inte helt ändrat riktning. Men annars är en av poängerna med boken att det är bra att ändra åsikt, om än med viss modifikation. För övrigt är just ordet ”modifikation” ett sorgligt eftersatt ord, som gärna fick återinföras i svenskan.

 

Einhorn och Tersman skriver i positiv anda med ett lättuggat peppande tonfall, och det får en väl fördra. De resonerar kring sanning som begrepp, men det är en förenkling att låsa fast tolkningen vid att den som ser sanningen som en konstruktion omedelbart blir postmodernist, och den som ser den som ett perspektiv bland andra omedelbart blir kontextuell. Som i så mycket annat måste en här agera eklektiskt. Sanningen bestäms av formella och informella makthavare, och är det något en har lärt sig är det att makthavare kommer och går, bara en har tålamod.

 

När Einhorn startade ett twitterkonto blev han mordhotad, vilket säger något om stämningen där. I sammanhanget anges en undersökning av FOI:s studie av kommentarer på lokaltidningars facebooksidor. Av de tusentals kommentarer riktade mot politiker var 99,5 procent negativa. Ganska beklämmande, men generellt visar Einhorn och Tersman hur godtyckligt vi formar våra åsikter, och det är en välbehövlig påminnelse, speciellt eftersom det är så svårt att överge en åsikt när den väl blivit en del av ens personlighet.

 

Det är också gott om peppande citat, dock inte det mest förväntade, Tage Danielssons ”Utan tvivel är man inte klok”. Men det gläder mig att Tove Janssons finurliga livsråd från Too-ticki fick medverka: ”Allting är mycket osäkert och det är just det som lugnar mig”. Diskussionerna stannar oftast vid ytliga reflektioner, och det är väl formens förbannelse, att det inte ges utrymme åt problematiseringar. I det här skicket ter sig slutsatserna lite för tvärsäkra, trots att författarna hela tiden bedyrar nyanseringar och lämnar plats för många ”å andra sidan”.

 

Till bokens fördel hör att den är hands-on, och den väcker de frågor många behöver tänka på: hur viktigt är det att stå fast vid en åsikt egentligen? Tyvärr löser boken inte kruxet att vi måste kompromissa med vår beslutsamhet och ändå undvika att bli en vindflöjel. Hur ska jag gå till väga för att vara både trygg i mina åsikter och ändå hålla mig öppen för förändring?

 

Den här boken är hyperintressant och –aktuell, och medvetandegör något som vi behöver lära oss mer om. Då och då pytsas forskningen ut med berömvärd diskretion, och det underlättar läsningen oerhört. Den som väntar sig omvälvande och nya insikter blir förstås snuvad på konfekten, men det är ändå trivsam läsning för stunden som bjuds av Einhorn och Tersman.

Nathalie, Anna Nygren, Dockhaveri

I gurleskens värld skildras personer i den oformliga fasen mellan barn och vuxen, individer som mentalt och fysiskt spärrats in i ett limbo av förvirrad identitet, eller kanske ännu hellre en förhöjt medveten identitet. Här råder sötheten och äcklet i tät och svettigt klibbig samvaro. Inom svensk litteratur fanns det på 80-talet flera gurleska tjejer hos Inger Edelfeldt och Mare Kandre, och under 2000-talet i dikter av Lina Hagelbäck och serier av Emilie Östergren, och det går också att hitta dem i romaner av Aylin Bloch Boynukisa, Sara Tuss Efrik, Helena Österlund – för att inte tala om Anna Nygren.

 

Nygren är något av det bästa som hänt svensk prosa, som annars kan te sig stelbent och välkammad. Här är någon som inte bara tar ut svängarna – hon ritar om hela kartan efter eget bevåg. Hon ger ut böcker i rasande takt, och bryr sig inte ett iota om genretillhörigheter. Hennes senaste bok hittade jag på Littfest i fredags, för givetvis var det Dockhaveris bokbord jag hittade till först av allt på förmiddagen, lockad av rykten om ett smygsläpp av Nygrens Nathalie.

 

Här är huvudpersonen – Andrea kallad – från barnsben besatt av Nathalie, som går i hennes klass. De följs åt genom barndom och tonår, det långsamma vuxenblivandet. De glider ifrån varandra täckta av bölder och päls, i spår av slem och glitter, men spåren av deras gemensamhet dröjer sig kvar och försvårar allt Andrea företar sig. Det är svårt att hålla ihop; det är svårt att hålla isär. Hon identifierar sig starkt med Nathalie, och det leder till panik, desperation: ”Vi är flickor som går i skogen. Vi är flickor som går i skolan. Hur man hittar något här.”

 

Den kärlek som den här romanen tecknar spänns över både Eros och Agape. Nygren skriver om en mer hållbar vänskap, där alla tider existerar samtidigt. Och det är med symbiosens vokabulär den här romanen är skriven, en berättelse som sannerligen har hittat sin form, hur ofullständig den än verkar. Det är en roman som översvämmas av farliga tankar, hatfulla tankar, svartsjuka tankar, och en regression som pekar rakt åt fördärvet. Den regression som indirekt anbefalles blir en partiell förklaring, och nog är regressionen generellt ett underskattat behov?

 

Det är skrivet på tonårens idiom: slängigt, svajigt, ryckigt, ostadigt, virrigt. Här görs inga eftergifter åt korrektheten, åt regelverken. Med andra ord: det är helt förtjusande. Hela grejen är att det ska vara så här, där allt är på riktigt. Tids nog kommer insikten att allt är på låtsas, men ok, låt oss låtsas att det är på riktigt då! Nygren skriver om tiden innan det slår en: det är skenet som betyder något i våra liv. Här är det fortfarande de äkta känslorna som styr oss. Det är också något skrämmande med dessa äkta känslor, där humorn svärtas av obehag:

 

Vi ska mörda i desperation. Planerat detaljerat, det är gjort i nödvärnsexcess, det är helt begripligt att det händer då, det är inte vårat fel. Men sen måste vi vårdas ändå. Pga så himla skadade.

 

Liksom tidigare betonar Nygren det primitiva och råa – något som accentueras av valet av typsnitt (courier new), som härmar skrivmaskinen. Därmed förstärks intrycket av spontanitet, att det är en oredigerad text som inte tål omskrivningar, för då skulle en censurerande instans lägga sig i och korrigera det som liknar slarv eller bara en ofärdig text. Meningarna lämnas innan de hinner stelna och bli intakta. De kan sakna punkt, så som tankar gör (inbillar jag mig). Hennes ord stökar, är ohyfsade, spefulla. Hon har skrivit en text som tigger om att bli berörd, en taktil, fysisk text av kött och blod och nerver.

 

Det är också en estetik som vill för mycket, och jag kan (väl? mer än?) förstå de läsare som stöts bort av det som kan uppfattas som too much. Men ibland är för mycket att föredra – inte minst när rådande ideal bestämt att det är för lite som ska gälla. Vem bestämde det, och varför fick inte jag lägga ett ord i saken? ”Perhaps only by going too far can we know what going too far means”, som den kloke T.S. Eliot en gång yttrade. Här visas att det går att skriva fullödig litteratur när spärrar saknas.

 

Nygrens skrivande befinner sig i de gränsland som romantikens författare så gärna sökte upp. Det vill säga: överskridandet av allt som lägger band. Med William Blakes genialt enkla ord: ”Damn braces; bless relaxes”. Det skriver nog Nygren mer än gärna under på. Här förbannas det som bromsar och välsignas det som frigör. Ett skrivande i frigörandets anda är en god startpunkt, men hur fortsätter en efter en så lovande upptakt? Det blir inte helt lätt för Nygren att hålla liv i berättelsen när Nathalie förloras ur sikte.

 

Men fram till det är det här en roman som håller vad den lovar. Nygren utforskar det möjliga, och det är det vi har litteraturen till (fatta). Hon ignorerar allt som säger ”nej” och ”stopp”. Det är ett skrivande som inbjuder till besatthet, som om Nygren vore en slags skogsbrand som får läsarhjärtat att inte bara bulta utan också fatta eld. Det är inget mindre än en sällsam lycka att ta del av ett författarskap medan det pågår, för den som vågar riskera en och annan eldhärjad yta i sitt inre.  

 

Även om det är en avundsvärd hållning är den också plågsam, och jobbig att befinna sig i. Som läsare kan jag inte känna annat än tacksamhet att författare som Anna Nygren vågar vistas där, och därifrån förmedla sina helt unika men relaterbara insikter. Att läsa hennes böcker innebär att du vidrörs av det underbara, av det stora som finns både bortom och inom oss. Det går att kalla det litteratur; det går också att kalla det liv.

Författare i norr, Littfest

Efter att i många år ha sneglat avundsjukt på det årliga Littfest som Umeå anordnat sedan 2007 åkte jag dit i år, och fick förutom magiska samtal (Jamaica Kincaid! Ilya Kaminsky! Carolyn Forche! Andrea Lundgren! Burcu Sahin! Maria Stepanova!) även korn på en begivenhet i form av en kortlek med norrländska författare. Jag skyndade mig att lägga beslag på en sådan. Ok, priset var hutlöst, men det är också något hutlöst med Norrland och författare. Hur många av dem ska inte möta svaret ”finns i sjön”?

 

Svar: femtiosex stycken, då det bereds utrymme åt fyra jokrar i leken. Givetvis är jokrarna väl valda; här ska väl inte hela leken spoilas, men Nikanor Teratologen som en av de svarta jokrarna – jo, jag tackar! Enligt en brasklapp ska inte kortens valörer ses som en kvalitetsbedömning, utöver de klädda korten. De mest kända namnen finns förstås bland essen och kungarna – åtta respektingivande namn. Men du, listan bara fortsätter och fortsätter!

 

Foto: Erik Jonsson.

Maria Persson har illustrerat författarna med den äran – vi känner henne som upphovspersonen till ”Dagens dam” på instagram, och här fångar hon ofta särdrag hos författare, där de flesta är bekanta (eller borde vara det). Det är lärorikt att få ett ansikte också till några av doldisarna, och Stig (inte Stieg, kom igen!) Larsson har getts nödvändig nerv och tillbörlig dos av anfäktelse.

 

Det vore ofint att anmärka på urvalet, som vad jag hastigt kan bedöma som ytterst kompetent. Men gränsdragningar måste ske. Från Sundsvall tillåts Lars Ahlin titta in, men inte Lyra Ekström Lindbäck. Från Luleå kommer Erik Lindegren som ges hög valör (som det ska), men Cecilia Hansson får en se sig om i stjärnorna efter. Nog kunde det också ha funnits plats för Stina Stoor?

 

Glädjande nog återfinns å andra sidan en annan Stina, Stina Aronson, som spader dam. Men det är lönlöst att klaga på det som inte finns. Här går det faktiskt att välja glädjen, så jag väljer att berömma initiativet. Och det går att hitta en del mönster. Klövrarna samlar författarna från de södra delarna av Norrland. Och ruter är vigda åt sapmi, och givetvis kan en hoppas att fler får upp ögonen för Áilluhas Nils-Aslak Valkeapää, den samiska storstjärnan som givetvis är ruter ess. (Om han är obekant kan jag hänvisa till Provins specialnummer 1/2021.) Några andra blivande stjärnor därifrån finns hos Sigbjørn Skåden, Elin Anna Labba och Linnea Axelsson.

 

Det högsta kortet, hjärter dam, är förstås redan vikt åt … Ja, gissa själv. Valet är självklart, förutsägbart, men också rättvist. Ingen annan har dominerat bilden av norrlandsförfattaren så som hon gjorde under så lång tid, från 50-talet in i vårt 2000-tal. Och bilden på henne blandar exakt sötheten med skärpan.

 

Ska man då spela med korten eller bara beundra dem? Tja, tills vidare får leken nog husera bland annan obskyr parafernalia i bokhyllan, där de samsas med Malte Perssons ölunderlägg med citat från Ofissim, kvittorullen med Emil Bergs Acceleration, en Virginia Woolf-docka, Prosak förlags Ömhets-lypsyl och en del annat.  

 

Att låta norrlandsförfattarna ingå i en kortlek är en idé som gränsar till det geniala. Bara en tar sig i akt för att spela om pengar: åtskilliga kulturarbetare har nog visat sig illa rustade för möten med speldjävulen. Men ett litet råd till nästa år: varför inte också satsa på en tarot-kortlek, nu när dessa blivit så inne bland författare? Det skulle nog inte vara allt för svårt att hitta representanter till både Djävulen och Narren …

Love Unknown. The Life and Worlds of Elizabeth Bishop, Thomas Travisano, Penguin

Den amerikanska poeten Elizabeth Bishop levde ett remarkabelt liv. Uppväxten var instabil. När hon var ett par månader gammal dog pappan. När hon var fem blev mamman intagen på mentalsjukhus, och dottern fick aldrig mer se henne. Som vuxen reste Elizabeth Bishop över kontinenterna, men inte i första hand för att söka ett hem eller trygghet, eller säkerhet. Vad hon sökte var hellre frihet.

 

Hur ska detta förstås? Kanske illustreras det allra bäst i hennes sonett, som hade sitt ursprung i de utkast hon arbetade med som tonåring. Som de flesta vet vid det här laget kunde det ta tio år eller mer innan Bishop var tillräckligt nöjd med att publicera den. Hennes egenartade sonett fick vänta på att publiceras till efter hennes död:

 

Caught – the bubble

in the spirit level,

a creature divided;

and the compass needle

wobbling and wavering

undecided.

Freed – the broken

thermometer’s mercury

running away;

and the rainbow-bird

from the narrow bevel

of the empty mirror,

flying wherever

it feels like, gay!

 

Det emfatiska ”gay” – med utropstecken till råga på allt! – smögs in för att göra dikten dubbeltydig. Ja, hon var gay. Och ja, regnbågen hade HBTQ-rörelsen adopterat året innan, men som sagt, dikten har en lång tillkomsthistoria. Och notera hur sonetten vänder den italienska ordningen, med terzinerna före de fyrradiga stroferna, med voltan efter rad 6 och inte 8 som i en konventionell sonett. Samt: de ledord som inleder rad 1 och 7: ”Caught” och ”Freed”, som skapar användbara ingångar till hennes poesi.

 

Thomas Travisano var med och startade Elizabeth Bishop-sällskapet i USA, och hans biografi Love Unknown. The Life and Worlds of Elizabeth Bishop är en annan bra ingång. Den kom 2019. Han går ut hårt med att hävda att Bishop är den största amerikanska konstnären alla kategorier under 1900-talets andra hälft. Det är stora ord, tänker jag först: större än Andy Warhol? Större än Nina Simone? Större än Sylvia Plath? Större än Toni Morrison? Större än Stanley Kubrick?

 

Men ja, jag tänker inte bestrida det påståendet. Hon gav ut fyra diktsamlingar, som utkom med cirka tio års mellanrum. Bland dem håller jag Questions of Travel allra högst, men i varje bok finns ett knippe favoritdikter. Du hittar dem också i North and South, A Cold Spring, samt Geography III. Hennes egna rekommendation var att läsa rubbet av ett mindre antal poeter, men också läsa deras brev och biografier över dem – men skippa litteraturkritiken.  

 

Bishop levde 1911-1979. Här finns så en del om den söndriga uppväxten, som mestadels tillbringades i Boston, med somrarna förlagda till Nova Scotia. Hon kallade sig själv till tre fjärdedelar kanadensisk och till en fjärdedel engelsk, något man visserligen kan ta med en viss nypa salt; födelseorten var Boston, och det är där hon ligger begravd. På gravstenen står några rader från en av hennes dikter: ”ALL THE UNTIDY ACTIVITY CONTINUES, / AWFUL BUT CHEERFUL”. Helst hade hon bara velat ha sista raden. Men det dröjde ända till 1996 innan orden hamnade på gravstenen.

 

Hon ärvde pappans blyghet, och kämpade med den under hela sitt liv. En manlig släkting förgrep sig på henne när hon var barn, och det pågick i flera år. Livet har en förmåga att hitta såren att hälla salt i, och för henne var det ett liv som också innebar krämpor och sjukdomar som astma, och periodvis svår alkoholism. Hon var en av pionjärerna som prövade Antabus, redan 1954. Det fungerade – ett tag.

 

I skolan kämpade hon också med matematiken, och belönades med höga betyg trots sin aversion. Som poet behärskade hon verstekniken till fulländning, och var noggrann med poetens bästa verktyg: förmågan att se och lägga på minnet. Travisano beskriver Bishops minne som somatiskt, det vill säga kroppsligt. Där lagrades materialet till de dikter hon senare skulle skriva. Den ursprungliga planen var annars att bli musiker, men när hon skulle framföra sin musik fick hon så svår scenskräck att hon inte kunde spela. Även när hon läste upp sina dikter var det med stor vånda. Travisano menar att den här skräcken kan ha inverkat på perfektionen i hur dikterna uppkom, att hon helt enkelt inte vågade släppa igenom några misstag. Tre saker som hon ansåg var poesins väsen: korrekthet, spontanitet, och mysterium.  

 

På 30-talet bodde hon i Paris ett tag, tillsammans med några andra bemärkta amerikanska författare och intellektuella. Senare bodde hon på Key West i Florida samtidigt som en av dessa, Ernest Hemingway. Hon blev bekant med en av hans hustrur, Pauline Pfeiffer, eller främst deras två söner. Av Hemingways böcker gillade hon bara hans två första romaner, samt några noveller – det är en klok bedömning. Men nog fanns det en viss likhet mellan de två, och Bishops ord i en intervju 1978 är talande: ”The greatest challenge, for me, is to try and express difficult thoughts in plain language. I prize clarity and simplicity.”

 

De poeter Bishop höll högst var 1600-talsförfattaren George Herbert (bokens titel är från en av hans dikter), den romantiska ateisten Percy Shelley, den kufiske 1800-talsförfattaren Gerard Manley Hopkins, samt Marianne Moore. För att hämta styrka i svåra tider citerade hon helst Herberts signalord, att du behöver bli ”new, tender, quick”.

 

Hon inledde också många vänskaper, allra mest med den sex år yngre poeten Robert Lowell, som vid minst ett tillfälle försökte fria till henne, men det resulterade främst i en livslång korrespondens. Hon kände också poeter som Pablo Neruda och Octavio Paz, och pedagogikgurun John Dewey. Hon reste i Brasilien tillsammans med Aldous Huxley. I Mary McCarthys klassiska New York-roman Gruppen är karaktären ”Lakey” (Elinor Eastlake) skapad med Bishop som förebild.

 

Men hon hade längre relationer enbart med kvinnor. Louis Crane på 30-talet, Marjorie Stevens på 40-talet, Lota de Mercedes Soares på 50- och 60-talet, Alice Methfessel på 70-talet. Stundtals var det dramatiskt i överkant: Louis var med om en bilolycka på vägen mot Paris, med Bishop i bilen, och miste en stor del av ena armen. Lota begick självmord på slutet av 60-talet, när Bishop var i färd med att flytta tillbaka till USA. Då hade de levt tillsammans i 15 år i Brasilien.   

 

Som sagt levde Elizabeth Bishop ett händelserikt liv. Det kan sammanfattas med ordet ”daring”, vad det nu blir på svenska – jag befarar att vi saknar den glosan, kanske för att vi saknar sådana människor, inte minst avseende författarnas skara. Birgitta Stenberg kanske kommer närmast. Men det är ett risktagande med konsekvenser. Bishops vän James Merrill sa att ”Elizabeth had more talent for life – and for poetry – than anyone else I’ve known”.

 

Travisano prisar utöver dikterna, som får lagom långa utläggningar, Bishops brevkonst, där det mesta finns utgivet, däribland alla brev om interpunktion hon hade med The New Yorkers redaktörer, som ofta ville tillrättavisa just skiljetecknen. Men brevväxlingen med Lowell intar en särställning, och de umgicks mestadels brevledes – det geografiska avståndet blev en förutsättning för detta.   

 

Av USA:s elva Nobelpristagare är bara två renodlade poeter: T.S. Eliot och Louise Glück (nej, jag räknar inte Bob Dylan som poet, sorry). Det är i sig ganska häpnadsväckande, med tanke på att det minst sagt funnits ett rikt urval. Jag älskar Glück. Men Elizabeth Bishop är något utöver allt. USA:s största konstnär under 1900-talets andra hälft låter nästan som en underdrift.  

Poetskötsel, Lina Hagelbäck, Lejd

Hybridboken har eventuellt fått en viss renässans på senare år bland svenska författare. Dels prosaböckerna som vistas i gränslandet mellan romanen och novellen, såsom Ia Genbergs Augustprisade Detaljerna och Hanna-Linnéa Rengfors skandalöst nog inte Augustprisnominerade Tillsammans i mörker. Och dels i böcker som inte trivs vare sig med att vara renodlad skönlitteratur eller renodlad facklitteratur. För hur ska Isabella Nilssons senaste, En bok för ingen, ens kategoriseras?

 

Det kanske är oviktigt: hellre nöja sig med att kalla det oundgänglig litteratur bara. Till denna kategori hör också Lina Hagelbäcks senaste, Poetskötsel, en bok som omslaget titulerar ”diktroman”. Hennes framfart inom den svenska poesin hör till 10-talets mest välkomna, och det har varit oerhört spännande att följa henne sedan hon gjorde sitt första intryck i en debutantantologi på Brombergs. Sedermera har det blivit sju böcker i eget namn och en samskriven med Ulrika Nielsen.

 

Poetskötsel skildrar hur en poet går i terapi, men på något sätt slinker också poesin med i terapisessionerna. Och Hagelbäck växlar hejvilt mellan poesi och prosa, mellan blankettskrivande och journalanteckningar, listor och citat, och allt är skrivet på en humor som balanserar över en avgrund. I tjugo korta kapitel återges en svindlande färd över denna avgrund, med välbehövliga pauser hos en psykoterapeut. Sa jag prosa? Hagelbäck förhåller sig minst sagt avmätt till denna texttyp, men det slår mig att hennes två första böcker – de om Violencia – kallades ”lyriska berättelser” och var skrivna på en slags prosa.

 

Vi följer ett rastlöst diktjag som ohämmat kastas mellan olika känslomässiga ytterligheter. Det är som om inga spärrar tillåts hålla uttrycken tillbaka. Och det är som att Hagelbäck fått för sig att skriva prosa, men att poesin inte kan hållas utanför – den bara tränger sig på. Likaså infiltrerar litteraturen, i form av citat och annat, för att stöka till och göra texten levande.

 

Men mest lever den här boken av Hagelbäcks helt egna ord, där hon i hyperprecisa bilder av inre tillstånd ger uttryck för själens språk, det som följer egna lagar och upprätthåller en egen logik: ”Hon vill inte se sig som ett offer men känner sig söndervittrad. Plågad blundar hon spänt och säger att hon inte vill ta sitt liv, men att det finns ett svart sken inom henne, en krävande blodspegel.” Det är ojämnt så det förslår, men det är som det ska vara, hela texten ges en nerv och en närvaro som kunde kallas ”hudlös” om det inte vore en så slö kritikerklyscha.

 

Och vad är då en ”poetskötare”? Ja, någon som sköter om poeten, och poesin, kan tänkas. Diktjaget övergår i poeten, som anklagas skriva för intensiv dikt: ”Det behöver inte åska och blixtra oavbrutet”, som han förnumstigt påpekar. I kringgående manövrar får vi höra hur terapin utförs. Somligt rör sig mot de gränstrakter som Isabella Nilsson mutat in – alltså nonsensversen – men Hagelbäck är för originell för att dröja allt för länge i någon annans trakter. Det är ändå ett skrivande som går i clinch med det skrivna, att hon alltså aktiverar tidigare litteratur, allra mest så i ett kapitel som låter Nelly Sachs Glödande gåtor skölja genom den egna texten.

 

Ovanligt nog har Hagelbäck splittringen som enande princip, och det ska nog inte underskattas att det går att föreställa sig en gränslös estetik bakom hur boken har utformats – en poetik som inte lärt sig säga nej. Det bidrar till det rastlösa intrycket, till det vådliga utslaget. Men det blir också fyndigt, när arbetssättet görs så här tillåtande. För vad är gränser till för, om inte att utsättas för prövningar?

 

Det blir en bok som kan läsas på två plan: 1) som en inblick i det privata, med en författare som delar med sig av sina skrivarvåndor och sitt egna mående. Här finns skisser, idéer, uppslag. 2) som ren fiktion, en påhittad berättelse som kickar igång en pålitlig motor som spinner vackert men inte alltid harmoniskt. Sanningen? Den befinner sig som vanligt någon annanstans.

 

Det gränsöverskridande blir både det som befriar och det som stänger in. Hagelbäck skriver stundtals så vackert om elände och olycka att det är som att hon har kontaktat Sara Stridsberg som spökskrivare. Men det här är också en orolig bok i farlig närhet till det maniska, med en poet som ser ”anemisk ut, som ett gevär”. Det är gott om sådana situationsbilder eller lägesrapporter som väcker otrygghetskänslor. 

 

Och poetskötaren ställer diagnos på dikten:

 

Anorexia triste, avgränsningar. Icke-uppmärksamhetskrävande dikt. Dödens domäner, likgiltig och krackelerande poesi. Loppor, löss … Har du insektsmedel hemma? Dina dikter har drabbats av ohyra. Jag anar en mjölklik beläggning på orden, oregelbundna fläckar, någon form av svampangrepp. Lyssna nu: om dikterna blir sämre och vill in i kylskåpet, då återstår inget annat än att ta dem av daga.

 

Det är knappast något nytt, att Hagelbäck skriver det slags text som är lite lös i konturerna. Anteckningarna resulterar i spridda skurar, ärligt, naket och oförställt, med en lite snedställd och kantstött humor: ”Det luktar bränt: det kommer inifrån mig, det är otåligheten […] Tänk att få vara vattentät, en blåklocka som kan smälta uppåt.”

 

Om det tidigare varit patos som varit härskande i Hagelbäcks böcker ser jag en stark dragning mot logos här, eller en drift mot ett förnuftsstyrt tänkande som kan stadga upp känslostormarna. Jo, nog kan jag i den här bokens början uppleva en viss brist på styrsel, men det blir stabilare allt eftersom. Det är en stabilitet som är nödvändig för att bemöta den ångest som hela tiden finns i vår närhet, och Hagelbäck påminner hur nära vi har till sammanbrottet. Jag läser hennes bok som en manual i levnadskonst, som ett motgift mot det onda. Och logos tränger inte heller helt undan patos – här finns dramatik så det räcker och blir över. 

 

Om hennes pappa liksom tidigare fungerar både som hämsko och inspiration, måste jag säga att det är oerhört inspirerande att läsa Lina Hagelbäck, oavsett om det ska kallas poesi eller prosa eller hybrid. Det är en egen plats, och där vistas jag mer än gärna. Den förefaller stiliserad, men vid närmare bekantskap bereder den utrymme för det tredimensionella, det snygga, det effektfulla. Men också ges plats för det farliga: hon skriver en litteratur vars leende är mörkt.