Vinternoveller, Ingvild H. Rishøi

Det finns författare som fungerar som isbrytare. Norska Ingvild H. Rishøi är definitivt en sådan, men eftersom hon skriver noveller lär du få vänta förgäves på svenska översättningar. Så när jag berättar för I att jag läser henne på norska himlar hon först med ögonen och ger mig sedan ett långt ögonkast, för att få mig att förstå att jag ägnar mig åt snobbism på hög nivå.

Isbrytare: för mig personligen, i alla fall, när jag läste tidskriften Granta förra våren, där hon var representerad med novellen ”Vi kan inte hjälpa alla”. En novell som använde både isbrytarens förstärkta skrov och starka maskin för att skära genom allt kompakt som omger den infrusne läsaren.

Tre noveller ingår i Rishøis nya samling Vinternoveller (Gyldendal), vilket kan te sig snålt. Men det är då sällsynt med en författare som är så hemma i sitt modus, som vet att utnyttja exakt de redskap som behövs för att uppnå effekt. Förmodligen slår romangenren sina lockande lovar kring henne, men jag är inte helt säker på att det är en bra idé; nu har hon gett ut tre novellsamlingar, men jag kan inte säga att jag tycker att hon är färdig med novellen, att hon bemästrar den helt. Kort sagt: att hon hellre ska gå vidare för att se vad som kan uträttas här, att det är något av en skyldighet att förvalta sin talang på det bästa sättet. Romaner skrivs det redan så många, men det är ont om så här bra novellförfattare.

De tre novellerna handlar om känslor. Granta-novellen inleder, och jag tänker på den Expressenbild som publicerades i veckan, med Östermalmkärringen som gav den tiggande 24-årige David Monteanu i Stockholm ett fuck-finger. I novellen är det en kvinna som tillsammans med sin lilla dotter passerar en tiggare, ger bort den slant hon behöver för att köpa rena trosor åt dottern, som har kissat ned sig.

Det Rishøi gör är lika enkelt som svårt: hon tar sig in i kvinnan, skildrar hennes desperation, gör den påtaglig, omöjlig att värja sig mot (med undantag för Östermalmkärringar, kanske). Det är en insikt som förmedlas, en annan erfarenhet, något som sträcker sig förbi trovärdighet, erfarenhet. Med ett enkelt ord: det häpnadsväckande ögonblicket när fiktionen träder i kraft, när litteraturen lägger sig kind mot kind mot verkligheten och låter dessa förmenta ytterligheter agera tillsammans. Estetik och politik av lika hög intensitet.

Estetik? Nja, för samtidigt skriver Rishøi konstlöst, åtminstone synbart konstlöst. Det är konstateranden som läggs ned, som faller lika lätt som den snö som omger karaktärerna i de tre vinternovellerna. Det är en vardaglig stil som i brist på annat kan karakteriseras som ”icke-litterär”, även om det låter som en feg klyscha. Det är en stil som inte gärna låter sig citeras – den är alldeles för blygsam för det, söker inte efter den slående formuleringen, utan förlitar sig mer på att nå ut med subtila knappt märkbara fingervisningar.

Tänk bara på hur Stig Dagerman arbetade, i några av sina noveller, när han övergav sin förkärlek för obskyr symbolism och påhittiga metaforer. När Dagerman helt gav sig hän åt en nedtonad realism kunde han bli så här känslodrabbande. Även här kan det handla om det svåra i att vara förälder, barnets osäkra position, detta att vara så fruktansvärt utsatt och rädd.

Berättartekniskt arbetar Rishøi med abrupta scenbyten och tvära klipp, något som ger berättelserna en rytm som skärper sinnena. De hastiga och oförutsedda kasten skapar också en viss osäkerhetskänsla, som får dig att ifrågasätta och nästan tvivla på vad du läser. Allra mest syns det, tycks det mig, i den tredje novellen, om tjejen Rebekka som rymmer tillsammans med några syskon. Det är något som är fel med henne, anar man snart, men vad? Några återblickar antyder olustiga episoder, men vi hålls på alster.

Likaså i novellen om mannen som efter en fängelsevistelse ska köpa en kudde till sitt barn, men förhalas av enorma mindervärdeskänslor. Det är en liknande desperation som den stackars mamman erfar i första novellen. Det som knyter ihop de tre novellerna är enligt baksidestexten att de handlar om kärlek – jodå, men jag ser det också som att det rör sig om att komma till insikt, att bli varse saker.

Saker om sig själv, saker om sin omgivning. Likaså handlar det om att nå en gräns: att upptäcka att den finns, denna gräns inom oss. Den sista utposten, och vad den gör med oss. Jag vet inte hur många gånger jag läser ordet ”snu”, alltså att karaktärerna vänder sig om – det blir som en refräng, att något händer som får dem att ändra sig, att de upptäcker att en gräns är nådd, något som manifesteras i rörelsen, att ”sno sig om”, som vi kanske säger på svenska när vi vill låta lite arkaiska.

Då upprätthålls en dramatik, som i Rebekkas möte med en en kvinna som agerar lite påfluget: ”jeg blir helt stiv, hun tar på hånda mi og jeg hater det, jeg hater fremmede folks hud, jeg hater at de er så lunka [ljumma], akkurat som meg, dette er fælt gjennom hele kroppen, hun klapper hånda mi.”

Är dramatiken då kalkylerad? Det skulle förklara varför det här är litteratur som man gråter av, att det är något liknande som vid vissa filmer, de gånger du inte kan eller inte orkar genomskåda de manipulerande tricksen. Fast om det vore så enkelt skulle jag inte uppleva det här som något nästan helt unikt, utan skrivarskolorna skulle årligen examinera författare som lyckades åstadkomma den här effekten, och så ser det ju inte ut.

Det är så tidlöst att bilar nästan är det enda som signalerar samtid. Man går på puben, öppnar ett kylskåp, tar upp en mobiltelefon, men det är i stort sett allt av modernitet. Ändå: de här novellerna utspelar sig ju inte nu. Inte i det vi kallar ”nutid”. Också det här ingår i konceptet som vi kallar fiktionens kraft, det som går rätt genom tid och rum, där etablerade överenskommelser upphör att gälla.

En gång recenserade Horace Engdahl i DN en nyutgåva av Selma Lagerlöfs Gösta Berlings saga, där han skrev att han läste ”med föresatsen att hålla en nykter analytisk distans till Selma Lagerlöfs trollkonster. Redan vid de första tårarna efter 18 sidor vet jag att det inte kommer att lyckas. 'Gösta Berlings saga' är en bok som besegrar läsaren med samma kraftmedel som majorskan begagnar mot Gösta när han vill gå och lägga sig i snön för att dö. Hon får honom att uppleva sin egen godhet.” Det är inte långt från Lagerlöfs trolldom till Rishøis.

Jag tänker också, på tal om Engdahl, på det han en gång sa att man tänker sämre på engelska än på svenska. Det är inte heller en drift att känna sig märkvärdig som får mig att läsa Rishøi på norska, eller att jag inbillar mig att jag kommer ”närmre” texten eller att det är ett absolut krav att läsa litteratur på originalspråket. Däremot är jag tacksam åt google översätt, och tänker på att jag skulle ha haft nytta av den när jag för så länge sedan läste danska poeter som Michael Strunge, Pia Tafdrup och Søren Ulrik Thomsen på originalspråk: det var verkligen inte lätt när biblioteket satte röd referenslapp på sitt exemplar av sin dansk-svenska ordlista.

Att jag fortsätter önska – kräva – översättningar handlar bara om att jag vill att fler ska få ta del av dessa märkligt känsloladdade noveller. Att de ska få uppleva den isbrytande kraft som finns i just det här sättet att berätta. Noveller som är både dunkla och klara, som litar på att mysterierna inte behöver förklaras fullt ut, utan att de kan nå en helt ny form av tydlighet. Då sprider sig också en märklig värme efteråt, trots vintertemat och den kyliga atmosfären i novellerna.

Portrait of a Novel. Henry James and the Making of an American Masterpiece, Michael Gorra

Att Henry James författarskap erhåller så låg status i Sverige är beklagligt. Kanske i första hand därför att vi går miste om något väsentligt inom romankonsten: förmågan att hantera ett mysterium, att bevara det gåtfulla och själva konsten i att hålla en läsare på halster. Mycket kan sägas om svensk litteratur generellt, men aldrig att vi har författare som är duktiga i antydningens konst.

De borde läsa mer av Henry James romaner, däribland den nästan skrämmande välskrivna The Portrait of a Lady. Trots att den har översatts till svenska två gånger – på 40-talet av Lisbeth och Louis Renner som Ett kvinnoporträtt och på 90-talet av John-Henri Holmberg som Porträtt av en dam (aktualiserad av Jane Campions filmatisering) – har jag aldrig träffat någon som har läst den.

Desto mer har Michael Gorra läst. Hans bok Portrait of a Novel. Henry James and the Making of an American Masterpiece är något så ovanligt som en biografi över en bok – ja, det handlar om själva bokens liv. Gorra har tidigare sysslat med att redigera böcker av Faulkner och Conrad (Louis Renner har förresten gjort en fin översättning av Mörkrets hjärta), så man kan säga att han är kapabel att ägna sig åt starka stilister.

Det här är alltså ett nytt sätt att skriva biografi. För självklart är det här en bok också för den som vill läsa en bok om författaren Henry James, då det handlar om en så avgörande period av hans liv, och Gorra gör avstickare framåt och bakåt i tiden – delvis motiverat av att James som bekant redigerade sina äldre romaner för de nya utgåvorna i början av 1900-talet. Men också för att allt en författare skriver hör ihop, och därför får vi ett fint porträtt av den skrivande författaren överlag, och stundtals häpnadsväckande analyser av hans verk. Det låter kanske som en trist bok: en bok om en bok, men här finns gott om de givande slutsatserna, de som öppnar upp ditt eget sätt att läsa, och inspirerar till omtolkningar.

Det nya sättet att skriva: ja, det är sannerligen inspirerande, och man önskar att det kunde ympa av sig på andra böcker, att andra forskare gör något liknande med andra lika laddade romaner. För Gorra skriver inte enbart en kritisk bok – det går att läsa den som en spännande roman, med James som protagonisten. Visst, det har skrivits ett par romaner redan om denna författare – mest minnesvärt av Colm Tóibín – men den här har ändå ett försprång.

Gorra ser Henry James som länken mellan George Eliot och Virginia Woolf. Det är en intressant iakttagelse. Han nämner konstnären John Singer Sargent, vars porträtt av James från 1913 nog tillhör mina favoriter bland författareporträtt. Sargent var en duglig konstnär, men han avslutade en epok, utan att tillföra något, enligt Gorra. Skillnaden med James är att han verkligen bidrar till den kommande generationen. Dock var Woolf ambivalent, på ett sätt påverkad av att hon mindes oerhört tråkiga möten med honom och hans monotona konversation. James tar något väsentligt från Eliot, men han modifierar det: utnyttjar både hennes svagheter och hennes styrka.

Om James ska tillhöra den amerikanska eller europeiska romanen är en annan knivig fråga. Förvisso övergav han sitt hemland – och ändå inte. Han blev nog aldrig assimilerad europé, utan förblev främling. Men skrev han amerikansk litteratur? Ja och nej, kan tyckas – för det är en förenkling att hävda att han skrev i skarven, skildrade mötet mellan de olika kulturerna. Under sin livstid var James mer känd än läst.

Det som imponerar på mig är hur skicklig Gorra är som läsare, hur han hela tiden lyckas avlägga nya mönster. Det kan man bara göra om man är förtrogen på djupet, och det förvånar inte att han är lärare som gång på gång har arbetat med The Portrait of a Lady i skolan: här är det gott om den typen av insikter som man når först när läsningen övergår i tvåsiffriga tal.

Enligt James själv var The Portrait of a Lady inte ens hans mästerverk, utan han höll den något senare The Ambassadors lite högre – man ska nog sällan lita på författares omdöme om sina egna böcker. Medan han var en säker bedömare av andras verk vacklade omdömet när han läste sig själv, och gjorde fiasko med sin pjäs Guy Domville i London, samtidigt som Oscar Wilde lade hela teaterpubliken för sina fötter.

Dock är Isabel Archer hans överlägset mest förtrollande karaktär, och det har i mångt och mycket att göra med att hon med kritikern James Woods ord är mer opak än transparent. Vi kan inte helt bli kloka på henne och hennes bevekelsegrunder, och det är det som gör henne intressant. Till det som gör henne gäckande är att James inte ens ger oss hennes utseende: är hon snygg? Det antyds att andra kan uppfatta henne så, men vi vet inte säkert.

En del handlar om Henrys relation till den något äldre brodern William, känd filosof och psykolog. William erkände nog aldrig riktigt Henry som skönlitterär författare. Här fanns i deras relation svartsjuka – avund – åtrå – konkurrens. Man kan jämföra med systrarna Brontë, där Charlotte i ren förtvivlan efter att systrarnas godkännande skrev Jane Eyre efter att hennes egentliga debut refuserats, och ingen vet vad Charlotte gjorde med Emilys eventuella andra roman innan hon dog. William James gav mot slutet av 1800-talet ord på hur en litterär karaktärs inre monolog kom till uttryck i prosan, den numera bekanta termen ”stream of consciousness”, vars teknik Joyce så klart förfinade.

Mycket i Gorras bok berör hur det är att skriva en roman. Aspirerande författare brukar hylla Stephens Kings bok On Writing, men jag tror de har mer att hämta här. Inte minst om man läser parallellt med de arton förord han skrev till nyutgåvorna som presenterades i början av 1900-talet. Med Gorras ord: ”no novelist has left a more sustained account of his own creative process.” James var legendariskt nitisk med sina bearbetningar, även om han gärna koketterade med att han nöjde sig med att trycka sitt first draft. Se där en av de många halvsanningar han njöt av att omge sig med. I själva verket tillhör han liksom Flaubert och Joyce de neurotiskt reviderande författarnas skola. Detta förfinades med de nya utgåvorna, de som kallas ”The New York Editions”, med ibland rejält bearbetade versioner av de äldre böckerna.

Kritikern Nina Buym hävdar att det därmed finns två olika romaner av i synnerhet The Portrait of a Lady – riktigt så långt går inte Gorra, även om han ibland betonar de olika versionerna. I stället visar han att romanerna ger oss en Isabel som växer upp – det går 27 år mellan dem – och att James vet saker om henne inför nyutgåvan som han inte hade en aning om när han skrev första versionen.

Gorra sätter fingret på vad som är Henry James egenart som författare: ”Usually we talk about books in pieces: plot and character, language and theme. We pull them apart because it's easier that way, and if we're lucky, we manage to put them back together again. James won't let us do that. He insists that we take it whole.”

Ska man vara expert på Henry James för att läsa Gorras bok? Ja och nej, liksom alla frågor som handlar om James bör besvaras (var han homosexuell, till exempel). Klart man kan börja här, om man inte är förtrogen med annat han skrev. Å andra sidan: ibland när jag läser vissa författare kan jag känna att det är ett slöseri med tid, men det är aldrig så när jag läser Henry James. Nog ger sig Gorra ut på nörderi-insamling, men främst blir det redovisning av hans kärleksaffär med denna roman.

En förståelig kärleksaffär. För att kunna skriva så här bra krävs ett engagemang, en personlig insats, och Gorra riskerar en hel del. Hans bok tenderar att bli besatthet, när han söker efter spår av James i London, Rom och Venedig, städer han uppehöll sig i under skrivandet av romanen. Liksom det Paris där James umgicks med Turgenjev och i Flauberts våning träffade författare som Zola och Maupassant. Men vi ska nog vara tacksamma att James inte var tillräckligt imponerad för att helt följa naturalismen i spåren.

Och Gorras stil liknar bara till viss del James berömda – här finns det noggranna och minutiösa, liksom det där metodiska i interpunktionen. Men samtidigt är han mer meddelsam, skriver mer rakt på sak – med syfte att skingra dimman som lägger sig över James syntax. Det är en tålmodig stil, som litar på läsaren, som inte förlitar sig på billiga stilistiska fyrverkerier. Att metodiskt följa hur James roman växer fram är ändå ett stort äventyr, så som Gorra presenterar det.

Gorras huvudargument till just den här romanens storhet handlar mycket om just Isabel Archers gåtfullhet, att hon som fiktiv karaktär är ofullständig. Det finns en del verkliga kvinnor som kan sägas ha fungerat som modeller – dock sopade Henry James nogsamt igen alla spår, eller, han försökte. Dessutom får man vara bra dum om man inte fattar att hon till stor del bygger på författaren själv – med det tillägget att man får vara lika bra dum om man tror att det enbart är så enkelt, att det självbiografiska ger någon slags nyckel eller kod till romanens gåtor. Givetvis har olika händelser påverkat vad han skriver om.

En sådan gåta är hur Isabel ser på äktenskapet, där Gorra jämför med Jane Austens kvinnliga karaktärer: för även om de kan uppleva motstånd mot bröllopet, är de alltid gynnsamt inställda till äktenskapet. Isabel förblir ambivalent, även efter att ha ratat två friare och sedan accepterat Gilbert Osmond, trots att allt talar emot honom. Hennes tvekan är vad som gör henne till en mer intressant figur. För det får henne att sammanstråla med sin författare, som ungefär samtidigt bestämde sig för att förbli i stadiet ”not the marrying kind”, det som under sent 1800-tal inte var helt ovanligt för en man i hans ställning, samtidigt som det var kodspråk för en homosexuell (Faulkner gör förresten en poäng av det i sin novell ”En ros för Emily”).

Återigen: var James bög? Gayfolket har nog inte helt lyckats annektera honom. På hans tid handlade det dessutom mer om en aktivitet än en identitet. Att vi inte vet, men kan läsa in det i flera av hans texter – inte minst i novellen ”The Beast in the Jungle”, samtidigt som jag vill värja mig för en sådan låst tolkning: just den novellen är så oerhört rik utan att man fastnar för en definitiv läsning av den.

En av Gorras slutsatser handlar just om hur lite vi vet, hur lite vi får veta, när vi läser James. Till en av ironierna hör att han gav en senare roman titeln What Maisie Knew, medan boken på intet sätt berättar vad det är hon visste. Till största del beror det på att han själv inte visste, och själv inte var intresserad av att förmedla: ”Knowledge in his world remains a scarce resource”. För övrigt är detta något som kopplar ihop James med Gorras två tidigare forskningsobjekt, Conrad och Faulkner.

Det imponerande med Gorras bok är hur han ändå, med så knappa förutsättningar, får James att träda fram i helfigur för oss, så att det verkligen påminner om hur det är att läsa en roman av en riktigt bra romanförfattare. Det är nog ingen tillfällighet heller att Gorra delar in sin bok i just fem sektioner – det påminner om dramatiken, liksom den innehåller just de tjugofyra kapitel som påminner om epikens Homeros utmätta siffra.

En av de viktigaste slutsatserna är ändå att vi nu har blivit bättre läsare än på James tid. Vi kan raljera över den tidens oförstående kritiker – James författarskap var sannerligen inte det enda av våra nutida klassiker som bemöttes med snåla omdömen – men vi kan inte klandra dem, för de visste inte bättre. Det här gäller också för Virginia Woolf, vilket jag också påpekade i min bok om henne, att det rör sig om ett sätt att skriva som väntar på sina framtida läsare. Tack vare kommande generationer som går i deras fotspår har läsarna tvingats bli mer sofistikerade, vant sig vid stil och berättarteknik som var främmande när den lanserades. Det är vanan som fått oss att bli mer accepterande. För när vi ställs inför något nytt aktiverar vi de repellerande mekanismerna.

Är kylan en förutsättning för att James ska kunna vara så skarp i sin analys av Isabel Archer i första hand? Kanske han medvetet måste välja bort passionen för att kunna behålla sansen i sitt skrivande. Men det är bara en spekulation: vi vet inte hur hårt han tog uppoffringen, om han ens såg det som en uppoffring. (Hans farfar som var gift tre gånger hade tretton barn; själv förblev Henry James både ogift och barnlös.)

Gorra påminner också om hur det viktorianska samhället tvingade fram mystik hos författarna, att det fanns påbud att romaner skulle tåla en högläsning inför hela familjen – inklusive de förment känsligare döttrarna. Detta påverkade så klart hur Dickens skrev, och var en förutsättning till hans popularitet. Men det fanns även hos biblioteken – böcker var ofattbart dyra på 1800-talet, och det första James gjorde i London var att skaffa lånekort hos Mudie's, det största biblioteket. Där var det dock inte ovanligt att man strök känsliga böcker. Något liknande gällde på de tidskrifter som var så populära – de flesta 1800-talsromaner, inklusive The Portrait of a Lady, publicerades som följetong. Redaktörerna var känsliga för läsarnas reaktion, så även där fick författarna akta sig för att provocera. Några bemärkta undantag var systrarna Brontë, Melville och Hawthorne, som inte gick omvägen kring tidskriftsföljetongen när de publicerade sina romaner – vilket till viss del kan förklara deras mer burdusa stil.

Denna mer eller mindre uttalade censur passade dock James stil ypperligt, så pass att man kan tycka att han verkligen hade fötts i rättan tid. Han handskades bättre än någon annan med den hemlighetsfulla stilen. Dock rör sig Gorra lite för snabbt över detta område, och kunde ha uppmärksammat att Sandra Gilbert och Susan Gubar för drygt trettio år sedan fattade att 1800-talsförfattare tvingades skriva utifrån en teknik de kallar palimpsest – alltså, med det egentliga budskapet dolt av en harmlösare yta, där man som läsare ska skrapa fram det riktiga innehållet. Det är också så att man undrar om han ens har brytt sig om att läsa Walter Scott, som hon avfärdar som ”that model of innocuous virtue”.

Gorras bok demonstrerar hur oerhört rika många av 1800-talets romaner är: utan att jämföra inbördes kan tänkas liknande böcker om Brott och straff, Madame Bovary, Middlemarch … Lite kusligt är det att både Flaubert och Eliot dog medan han skrev The Portrait of a Lady. Det James tar med sig från läsningen av George Eliots Middlemarch är bland annat hur hon presenterade äktenskapet som fundamentalt felaktigt. Men vad kan man då göra med vår tids uppburna mästerverk inom romankonsten? Kan du föreställa dig en bok på nästan 400 sidor som tar sig an Jonathan Franzéns Frihet?

Expeditionen. En kärlekshistoria, Bea Uusma

Jag tröttnade på den redan första gången Bea Uusma berättade historien om hur hon en gång på 90-talet var på en fest som var så tråkig att hon drog fram en slumpmässig bok ur värdparets bokhylla och började läsa en bok som var så fascinerande att hon tog den med sig hem, en bok alltså om Andrées polarexpedition från 1897 som resulterade i tre döda svenskar på Vitön. Det kändes som en så konstruerad historia, men var och en med någon form av erfarenhet av verklighet vet ju att den excellerar i att överträffa det overkliga, så låt gå för att det gick till så.

Hennes besatthet har nu nått sin punkt med boken Expeditionen. En kärlekshistoria, som i höstas fick Augustpriset för bästa fackbok. Kärlekshistorian berör en av deltagarna som åkte mot Nordpolen nyförlovad, men kan också syfta på Uusmas kärlekshistoria till myten och berättelsen, till isen och vidderna och de sönderrivna långkalsongerna som just denne nyförlovade Nils Strindberg hade på sig när han eventuellt revs ihjäl av en av de isbjörnar de inte hade vett att vara rädda för.

För trots att resterna av kropparna hittades drygt trettio år senare vet man fortfarande inte vad som orsakade deras död. Det finns åtskilliga teorier, och Uusma redogör för dessa, spekulerar en aning, men når förstås inget svar.

Det är en överdådig bok på ett plan, men på ett annat anorektisk. Formmässigt har Lotta Külhorn fått frispel – jag gillar henne annars, men här går hon bärsärk på innehållet, med bilder och text i bilderna och färger och typsnitt och så mycket extramaterial utöver Uusmas text att boken sväller över av intryck. Bristen blir då att texten inte behöver förlita sig på att beskriva, när minsta detalj kan presenteras visuellt. Det tenderar att gå så långt att man börjar undra vad texten har i den här boken att göra, när bilderna i sig redan berättar hela innehållet.

En berättelse som i sig är nästan övertydligt enkel. Och Uusma berättar pedagogiskt, överskådligt. Det som gör boken mest intressant är inte bara de genuina kunskaperna som hon har förvärvat, utan mer när hon redovisar sina egna resor i området. Tyvärr är dessa lite för kortfattade, och hade gärna fått innehålla lite mer lodande färder in i hennes medvetande. Nu vidrör hon sin besatthet, utan att egentligen resonera kring den. För det är en psykologisk gåta, besattheten. ”Man väljer inte”, låter ju Hjalmar Söderberg Markel säga i Den allvarsamma leken. Jag hade gärna läst mer om Uusmas icke-val att bli besatt av något så oländigt – speciellt för den som har köldfobi – som också utgör den primära orsaken till att hon läser till läkare, vilket i och för sig låter nästan knasigare än historien om bokstölden.

För det är en fascinerande story, och att läsa den här boken innebär att sugas in i hennes besatthet, som speglar de tre ursprungsmännens besatthet. De var ju tre veklingar, skrivbordsprodukter, som var illa rustade för färden. Berättelsen saknar inte farsartade inslag, som tre Beckettfigurer inskrivna i en miljö som inte vill veta av dem. När de ska släpa slädar över isen gör de sig av med den mest onödiga packningen, men behåller en massa tunga hänglås, portvin och champagne, flera uppslagsverk …

Det som ger Uusmas berättelse styrfart är en sorgsenhet, att hon kommit för sent, att hon helst vill träffa de tre döda och förhöra dem, men får nöja sig med tidningsreferaten, obduktionsprotokollen, dagböckerna. Samt alla föremål, patronerna i Andrées byxfickor, naglarna i Fraenkels vantar. Som en skänk från ovan, eller närmare bestämt Tromsø, får hon ett revben som kan ha suttit på en av de tre. Undersökningar vidtar. Hon söker förgäves efter ett brev som Strindberg kan ha slängt. Hon går till och med till en spådam, men förbluffande följder, och då menar jag inte enbart att den annars effektiva stilen avlöses av en förkärlek för tautologin: ”dessutom tror jag ändå inte på spådomar.”

I Uusmas själva attityd finns en märklig naivitet, som demonstreras av att hon blir förvånad i sin läsning av tidigare forskning, att den är beroende av annan tidigare forskning (det är så akademiskt arbete bedrivs, vill man teaterviska), eller den banala slutsatsen att ju mer man blir insatt i ett ämne, desto mer ökar ovissheten (det är kunskapsteori på högstadienivå, vill man då teaterviska).

Lustigt nog har jag precis läst Lotta Lotass bok Varia, med ett par essäer om polarfärder, bland annat en från 2002 om just Andrée-expeditionen. Den ger förstås inte heller något entydigt svar, men med sin koncisa hållning finns hela gåtan utlagd. Uusma säger sig söka efter formen till den saknade pusselbiten, att hon därmed ska nå förståelsen, och kunna se hela bilden. Men så fungerar inte heller kunskap: hon drömmer att hon träffar Andréé, som troligen dog sist, för att fråga honom vad dödsorsaken var. Min gissning är att han inte ens vet själv.

Så vad dog de av? Det är naturens vinst över vetenskapen, kort sagt. Jag har min egen teori. Det var kicken som dödade dem: adrenalinidiotin som får människan att frivilligt söka upp det som förr eller senare dödar. Uusma har känt smaken av den – mest påtagligt när hon lägger tungan mot en bit från havsbottnen som fiskats upp under en expedition, innan hon tänker på att det kan finnas helt okända och dödliga bakterier på detta djup. Men sådant tänker man inte på förrän man har låtit tungan smaka på det.

Varia, Lotta Lotass

En samling essäer av Lotta Lotass innebär tankebyten av hisnande slag, när hon med nyfikenheten som karta ger sig iväg mot obekant mark. Det är intelligent och välbalanserat skrivet, med lika mycket entusiastisk hetta som distanserad kyla.

Bra litteratur har en förmåga att utmana dina fördomar och förändra din världsbild. Risken är annars att man stagnerar med sina föråldrade ideal, av bekvämlighet och trygghet – för det är smärtsamt att överge åsikter och tankar som man har bott in sig med.

Lotta Lotass debuterade 2000, och denna produktiva romanförfattare och dramatiker ger nu redan ut sin tjugonde bok, en samling essäer från 1998-2010, under den smått arkaiska titeln Varia. Låt dig inte luras av dess oansenliga yttre, som kamouflerar ett omvälvande innehåll.

För här får vi verkligen tillfälle att ompröva ståndpunkter när de invanda värderingarna provoceras. Hon skriver upplysande om vikten att hålla två tankar i huvudet samtidigt, att du kan släppa in både den analytiska förståelsen och det förvirrade kaoset. Det låter paradoxalt, men tolkningsarbetet handlar om att skapa synteser, förena motsatser. Du ska vara både dum och klok. Då bevaras en tvetydighet, som kan vara fruktbar och leda till nya insikter.

Lotass är något så sällsamt som en lättillgänglig nörd. Texterna här spänner från relativt traditionell litteraturkritik som avhandlar författare som Faulkner, Pynchon och McCarthy – till naturvetenskapliga undersökningar, över kartbetraktelser, upptäcktsfärder, rymdresor, fiktionsfragment, och rentav ett minidrama.

Det är en litteraturvetare som skriver, men hon verkar vara obekväm med sin roll, och söker sig mot andra discipliner. Förutsättningen för dessa texter är främst tidskriften, där de längre texterna tillåts utrymme. En del av uppdragsgivaren är nedlagda. Andra texter kommer från internetsidan ”Ett lysande namn”, likväl som telefonkatalogstjocka ”OEI”, 00-talets teoritidskrift nummer ett, som kanske av framtiden blir lika omsusat som 80-talets ”KRIS”.

Att läsa Lotass innebär alltså att du får lära dig att tänka om - att tänka nytt. Det är ingen liten prestation som utförs på de här sidorna. Efter de någorlunda traditionella essäerna kommer det korta diktavsnittet ”Gränsen mellan fakta och fiktion”, och därefter sker en glidning in mot det fiktiva, där idéerna från essäerna gestaltas och får liv.

Det är en spretig bok. I de tidiga texterna är Lotass mån om att ta ställning. Att positionera sig, som det heter. Senare blir åsikterna mer nyanserade, mindre kategoriska. Det sammanhållande elementen är den barnsliga förtjusningen, nyfikenheten. Hon förefaller inte på förhand veta vad det ska leda till.

Därför är det här i bästa mening just essäer, som ordet ska förstås bokstavligt översatt från franskans ”essai”, alltså försök. Det går också att läsa boken som en karta som förevisar landskapet i Lotass sällsamma romaner, där hon utnyttjar tematik och stil som hon introducerar i de här speglande texterna. Hon skriver företrädelsevis om äventyr. Det är också ett äventyr att läsa henne.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 24/1 2014)

Under all denna vinter, Negar Naseh

En debutroman inleds som ett familjedrama där handlingen allt mer siktar in sig på katastrofal utgång. Det är en sällsynt raffinerad berättelse, som följs av en givande inblick i skrivarverkstaden.

Handlingen i Negar Nasehs debutroman Under all denna vinter är enkel nog: i det västerbottniska inlandet bor översättaren Helene med musikern Adam. Snön omger dem, och en neurotisk Helene plockar upp modern på Umeå flygplats. Under några juldagar umgås de – försöker umgås, för det är tydligt att något inte står rätt till. Helene är hela tiden trött, irriterar sig på att mamman och Adam kommer så bra överens. 

Stämningen byggs upp, skickligt. Man väntar sig en förlösning, en konfrontation. Den kommer mot slutet, där Naseh förenar det ofrånkomligt förväntade med det fullkomligt häpnadsväckande. Jag läser dessa romanens sista sidor med uppspärrade ögon, munnen ett gapande versalt ”O”.

I Helenes minutiösa förberedelser anas en ängslighet, gestaltat bland annat i hur hon tvångsmässigt tillagar lavendelskorpor, för att blidka modern. Överhuvudtaget finns i de små detaljerna noggrant utlagda ledtrådar till Helenes personlighet, i hur hon biter på nagelbanden tills de blöder, hur hennes minnesbilder korrigeras av modern, hur hon regredierar i förälderns närhet och börjar drömma om monster.

Och den där tröttheten. Inte konstigt, kan läsaren nyktert påpeka, då hon hela tiden är på helspänn. Hon tycker sig se något slags kusliga varelser nere vid sjön, något som inte är människa eller djur.

Kammarspelet övergår i thriller. Det här är en sällsynt lyckad debut, som leder tanken in på hur bra Magnus Dahlström var med Fyr på 80-talet, eller Carina Rydberg i sina första tre romaner. Detta åstadkommer Naseh genom att med sitt skrivande imitera Helenes minutiösa förberedelser.

Då är det här så övertygande skrivet att Naseh minst av allt liknar den gängse debutanten. Det är ett intryck som förstärks av den hundrasidiga essä om skrivandet som vidtar efter romanens slut. Där får vi unika inblickar i hur hon har gått till väga.

Jag säger ”unika”, trots att tilltaget påminner om Sami Said, vars debutroman Väldigt sällan fin följdes av en bok där han kommenterade hur han hade skrivit sin roman. Medan den var nonchalant och jagfixerad visar Negar Naseh en oerhörd ambition, och markerar med eftertryck att hon har kommit för att stanna.

I essän kallar hon sitt skrivande för en exorcism, och resonerar insiktsfullt om psykologiska och litteraturhistoriska referenser till sin romans tematik. Vi får också veta bakgrunden till varför Helene läser noveller av Patricia Highsmith – den mest eleganta planteringen jag har sett i en svensk roman på länge. Dock kunde hon ha undvarat några slentrianmässiga iakttagelser kring den obligatoriska ikonen Duras.

Desto mer intressant är hennes diskussion kring hur hon frivilligt söker efter en trasig stil, som ställer sig på tvären mot det som är helgjutet och stringent. Hon har med den aviga stilen på ett djupt imponerande sätt lyckats skriva en roman som förmedlar en fysisk oro. 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 23/1 2014)

Drömbilder. Songes och andra dikter, Carl Jonas Love Almqvist

Det är en fin bok ellerströms ger ut med dikter av Carl Jonas Love Almqvist. Men så är det också fina dikter, mestadels hämtade från samlingen Songes, tryckt 1849 för första gången. Det är en välkommen nyutgåva, med belysande kommentarer av Jonas Ellerströms. Dessutom finns en del andra dikter, vilket förklarar titeln Drömbilder. Songes och andra dikter.

Det är något med tilltalet, tonfallet, som måste härledas till tidsepoken, romantiken. Det märks inte minst i Almqvists inledning. Han har gett en ram till dikterna i Songes, låter dem ingå i serien Törnrosens bok.

Till det märkliga med Almqvist är att han som författare är både provinsiellt svensk och kosmopolitisk. Nog för att vi har en del författare som skapat någon form av succé utomlands, en kortvarig framgång för Bremer, Strindberg, Ola Hansson, Stieg Larsson. Endast Almqvist skriver utpräglat svenskt, samtidigt som han är utpräglat internationell. Ett par av hans dikter håller världsklass.

Men hållningen är också svensk, som när han i inledningen låter Henrik förkunna att ”när våren kommer för att bryta isens despoti, så blir jag ganska glad”. Ganska glad – det är en bit kvar till de känslopendlingar tyska, franska och brittiska romantiker samtidigt gav uttryck för.

Med ramberättelsen om Jaktslottet skapas en privat mytologi som i viss mån kan påminna om William Blakes mer omfattande poetiska bygge. En annan likhet är hur båda liksom rör sig mellan naiv idyll och otäckt våld – en fantasi som spänner över hela registret mellan det gulliga och det fasansfulla. (Almqvist är ju också en författare som har försökt mörda.) Åtskilligt har skrivits om Almqvist som en romanfigur, och nog är det svårare att föreställa sig honom vandra på vår prosaiska jord än det är att tänka sig låt säga Carl Snoilsky göra detsamma. Blake var barnet och cynikern förenad i samma stil, och det känns som att Almqvist doppar sin penna i samma horn som sin brittiske kollega.

Den där friskheten i uttrycket finns det gott om exempel på bland dikterna i Songes. Det är det franska ordet för dröm, och det är en drömstämning i dikterna, som ursprungligen skrevs för att sjungas. De brukar tryckas med bifogade noter, men jag håller med Ellerström när han skippar dem för denna utgåva, som därmed blir mer läsaranpassad. Situationer, kvällsdrömmar, tillståndet när fantasin släpps fram: dunkla, trolska begär. I sättet att skriva, i klang och botten, påminner det kanske en del också om Poe, som ju också var mer romanfigur än mänsklig gestalt.

Det mörka finns inte minst i Almqvists märkliga novell-roman Murnis, en fortfarande märklig och fortfarande utmanande erotisk roman-novell. Den inspirerade också till några dikter. Som helhetsintryck dominerar det varierade, spännvidden mellan helt olika intryck. Det är högstämt, överdrivet – men sådan är romantiken, och så ska den vara, du får acceptera det. Det var ett sätt att skriva som tog litteraturen på blodigt allvar, samtidigt som det fanns en nonchalans i anslaget. Varje ansats till allvar möts av självironi, och det här skapar en sällsam effekt, en slags poetisk galghumor.

Det som också imponerar blir hur Almqvist verkligen vågar ta till sig en låg stil – att han skriver dikter som gränsar till nonsens och med banala rim. I första hand är det avskalat, enkelt – men också i någon mån formexperimenterande. Rätt många av dikterna kan man söka upp i diverse antologier, men man har fått nöja sig med urvalet. I gamla tiders gymnasieantologier brukade det finnas utrymme för ett par Songes, men det var nog rätt länge sedan nu. Det experimenterande syns i en epizeuxisk upprepning i sjunde sångdikten:

”Sedan aldrig jag

fann i världen behag.

Sedan aldrig aldrig jag

fann i världen behag.”

En så besynnerligt gripande upprepning! Men diktsångerna flödar över av liknande ögonblick, som inte kan ges annan glosa än ordet ”häpnad”. Sällan är Almqvist kategorisk; han ägnar sig åt nyansering, undrande, tvivel.

Det blir dikter som handlar om att vara eller bli utpekad, att vara sedd. För en gångs skull. Det är som ett ljus som sträcker sig från dikten in i den som läser, som också leder in mot den som det handlar om. Att vara utvald, att det unika hos dig har identifierats.

Men låt dig inte luras av att det låter så smeksamt, så fridfullt. En blomma lockar diktjaget, men det som händer när du plockar den är att du möter dess gift: ”stilla vissnar jag; / stilla vissnar jag! / vissnar jag!” Det är likt Blakes ros: ”his dark and secret love / Does thy life destroy”.

Barnkammarrim som övergår i skräck. Vi vet att Edith Södergran hade Tintomara som förebild, Almqvists androgyna geniala gestalt från Drottningens juvelsmycke (den mest underskattade svenska romanen någonsin). Den här boken inkluderar avslutningsvis Tintomaras sublima sång, ”Mig finner ingen, / ingen jag finner”. Men också en ”Livets visa”, utanför Songes-cykeln. Det är en dikt som Södergran kunde ha skrivit:

”Saliga livets ängel står hos Gud:

sänker sitt huvud stilla i skönhet och eld.

Ej någons krona bär han på sitt huvud,

glimmande strålar har hans väsen likväl.

Ack dessa strålar äro ej strålar …

De äro klara Guds ögonkast på ängelns själ.

Sjung, o sjung, du levande hjärta i gudalunden,

livets djupa, vackra, heliga, friska visa.

Oskuldens eld är: skönhet, enfald och sång.”

Och jag kan inte undgå att tycka att det var synd att Mando Diao valde att tonsätta just Frödings dikter. Inget ont om Fröding, men problemet är att du får så mycket gratis – det blir bara inställsamt, ljuvt. Jag saknar kantigheten, det råa: något sådant kunde den få som sökte sig till Almqvist – inte bara Songes, utan generellt i hans övriga dikterna. Håkan Hellström med alla sina miljoner kunde leta fram en slant och köpa ett antikvariatiskt exemplar av Dikter i landsflykt, där Almqvist verkar ha tänkt på just Hellström när han skrev dessa rader:

”Jag satt en qväll på Lilljans

och sjöng som en alladi galant,

kom en mamsell, gaf mig en slant

och frågte, der hon stod på tå:

'Hvem har lärt Magistern sjunga så?'

Jo, svarte jag, det kommer allt af Viljans

allsmäktiga quadrant …”

Men också här i den aktuella samlingen finns alltså ett par dikter som jag tycker håller yppersta klass. Där finns ”Du går icke ensam”, som nog på det bästa sättet förenar det enkla med det allmängiltiga, och resulterar i en av de mest tröstande dikter jag känner till. I ramberättelsen beskriver Almqvist så vad hans dikter ska utgöra: ”små gnistor på firmamentets ocean”. De ska uppfattas så: gnistor av insikt, av tröst, av häpnad.

I hear a new world. 1958-1962, [red] Elias Hillström & Stefan Zachrisson

Inom popmusiken, liksom inom så många andra konstområden, råder konsensus av hårdaste slag. En av de givna förutsättningarna är att perioden 1958-1962 var ett vakuum, en bortglömd epok mittemellan Elvis Presley och The Beatles.

Det hävdas i boken I hear a new world. 1958-1962, utgiven av förlaget Bläck Charm Nostalgi Vassa Tänder, redigerad av Elias Hillström & Stefan Zachrisson. Det är en antologi som radar upp ett antal låtar från den aktuella perioden, texter skrivna av olika skribenter som tar uppdraget på största allvar.

Fast, vänta nu, är det inte en efterhandskonstruktion att tala om musik i tidsepoker? Det blir allt för lätt att avgränsa, men man missar då att när något riktigt revolutionerande äger rum har det redan funnits små ringar på vattnet, och att inga musikaliska jordbävningar inträffar utan förskalv.

Boken inleds med de mest citerade orden i allt som någonsin har skrivits om pop, Christopher Hills majestätiska utsaga från 1972: ”History has to be rewritten in every generation”. Inte en ledare i Lokkotidningen pop inleddes utan en variant av dessa ord. Men Zachrisson nöjer sig inte: han påminner om det akuta dilemmat, att vi inte kan förstå hur denna musik togs emot av sin samtid. Det vi nu hör som något kan uppfattas som häftigt kanske då var klichéartat. Eller tvärtom. Det kan samtidigt vara en tillgång, att vi nu i efterhand kan lyssna förbehållslöst, utan fördomar.

Vad jag då hör när jag läser den här boken är entusiasmen hos de skrivande, en närmast påtaglig hänförelse i sitt ämne. Utan att det blir introvert: för den styrande principen verkar ha varit av förmedlande slag. De skriver mer anspråkslöst än ängsligt trendkänsligt. Då kan man få ny kunskap också, som när Jenny Franzén skriver om Ellie Greenwich, kvinnan bakom sångarrangemangen i Phil Spectors Wall of Sound. Under namnet Ellie Gaye gav hon ut låtar i slutet av 50-talet.

Lärda anekdoter avlöses av privata bekännelser. Alla är inte lika drivna stilister, men det är som sagt oftast kompenserat av entusisamen. Olika genrer passerar: bossanova, jazz, pop, blues, till och med electronica från 1959. Elias Hillström skriver om den bästa låten någonsin, om man ignorerar ”Love Will Tear Us Apart”, alltså Nina Simones ”Wild Is The Wind”. Han skriver verkligen fint om den här låten, även om jag inte för mitt liv kan dela uppfattningen att David Bowies version är bra.

Titeln till tagen är tagen från en låt av den excentriske Joe Meek, som gjorde yttre rymd-musik 1960, för att senare avancera till producent. Hans trumljud lär ha inspirerat till Joy Divisions ”She's Lost Control”. Det är bara en av de roliga insikterna som boken ger: en annan är att instrumentallåten ”Apache” blev viktig för den tidiga hip hoppen, eller att Etta James nyligen bashade Beyoncé. När jag nästan läst klart boken ser jag att de infiltrerat den med bok- och filmtitlar längst ned, vilket ökar värdet av boken som en kulturhistorisk referens. Den är dock kort, alldeles för kort, upptäcker man också när man läst klart – att det alltså ger mersmak.

Skribenterna ser perioden 1958-1962 som en pionjärepok. Det stämmer nog: för texterna förmedlar en experimentlusta, en nästan naiv vilja att göra annorlunda och djärva saker. Man vill dit, kort sagt, följa med och bli delaktigt i upptäckandet av den här spännande musiken som de skriver om. Boken har också blivit ett pionjärverk – eller, jag hoppas det, en bok som kan peka ut en färdriktning åt andra, att det går att vaska fram saker där man inte anade att det fanns något av värde.

Tove Jansson. Arbeta och älska, Tuula Karjalainen

Den biografi om Tove Jansson som utkommer lagom till författarens 100-årsjubileum är noggrant utförd, och vackert illustrerad. Tyvärr är den en aning för inställsamt skriven, och skulle ha lånat en del av Lilla Mys trots.

”Man blir aldrig riktig fri om man beundrar nån för mycket”. Det är Snusmumriken som yttrar dessa ord i Det osynliga barnet, en av Tove Janssons bästa Muminböcker. Jansson ägnade sig gärna åt att ta ned saker på jorden, åt att trotsa auktoriteter. Hon var som konstnär orädd, kaxig, och inte intresserad av inställsamhet.

Därför tror jag inte att hon hade trivts på den piedestal Tuula Karjalainen avsätter åt henne med boken Tove Jansson. Arbeta och älska. Den utkom på finska sent i fjol, och nu i Hanna Lahdenperäs svenska översättning.

Förvisso är det ett noggrant arbete, som täcker in Janssons olika perioder som både bildkonstnär, illustratör och författare, samt sätter in henne i sitt tidsmässiga samband. I synnerhet andra världskrigets påverkan på Muminböckerna får en grundlig genomgång.

Men Karjalainen beundrar sitt föremål för mycket, och har skrivit en hagiografi, som ständigt tar Tove Janssons parti i kamp mot den likgiltiga eller onda omvärlden. Det är försiktigt och tassande skrivet, ibland med besvärande banala slutsatser.

Vilket är synd, då Jansson själv var en så egensinnig och trotsig konstnär. Det är dessa egenskaper som har gett henne fans som Philip Pullman, Jeanette Winterson och Ali Smith, för att bara nämna tre anglosaxiska kolleger. Jansson fick också sitt genombrott i England på tidigt 50-tal, och först därefter rönte hon någon slags uppskattning i hemlandet Finland.

Boken är flitigt bildsatt med Janssons egna besynnerliga konst, något konsthistorikern Karjalainen är lämpad att bedöma sakligt. Referat av böckerna ger en ganska heltäckande föreställning om deras innehåll, och utförligt citerade brevutdrag ger detsamma om människan bakom konstnären.

Det problematiska med boken är inte bara det undfallande, beundrande perspektivet. Inte heller den lätt tautologiska stilen. Mer störs jag av att Karjalainen hela tiden söker facit till Janssons berättelser, vill visa att den och den figuren är inspirerad av den och den förlagan. Man kan givetvis hitta spår av författaren själv i flera av hennes figurer – men vad har man för nytta av sådant när man läser berättelserna?

Att exempelvis Too-ticki är skapad med livskamraten Tuulikki Pietilä som förebild är obestridligt, men den här boken nöjer sig oftast med konstateranden, att etablera det andra biografier redan slagit fast. Den som på allvar läst Jansson – läst henne som författare – kan inte undgå att notera den dystra atmosfären, dragningen till hotfulla situationer. För att inte tala om ilskan, och hur vi ska hantera dessa destruktiva känslor.

Detta nämns av Karjalainen, men jag saknar en mer ambitiös analys. Jansson var en i första hand modig författare, och förtjänar en modigt skriven biografi. Minst av allt var hon det helgon hon framstår som här. 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 22/1 2014)

Hamnen, Sanna Hartnor

Sanna Hartnor är en av förlaget Brombergs Blå blixtar – med det menas alltså att hon debuterade i en av debutantantologierna, förra årets Mot denna sol. Nu är hon redo med sin fullfjädrade debut på samma förlag, med boken Hamnen.

Redo? Ja, med viss tvekan. För först undrar jag vad det här är för något, vad det ska vara bra för. En bok om området Västra hamnen i Malmö, en diktsamling som mer liknar en långdikt, eller ett drama där främst karaktären ”arkitekten” spelar en framträdande roll. Arkitekten vill det ena eller det andra, skapa ordning, något som inte låter sig göras. Världen kan inte tuktas, eller ens kontrolleras.

Nybyggda hus som människor flyttar in i. Ytan är polerad, tomrummen väntar på att inredas. Men varsamt ska det ske, kärnfamiljens stiliserade invasion med hygglighet, fondväggar, husdjur, ketchupflaskor … I överförd bemärkelse kan sägas att det handlar om hus utan patina, liksom människorna förändras av denna glatta yta, och likaså saknar patina – ett eget uttryck. Småhusfascismen som breder ut sig, sprider sin ointressanthet. För det är ju skavankerna som skapar en personlighet, när det uttänkta får kortslutning och blir fördärvat.

Det är det ena. Det andra är människans relation till det som är större: det stora havet. Som en konstant närvaro i samlingen finns naturen med sina diskreta åtbörder – vindarna – men framför allt havet. Havet är den yttersta fondväggen, där människan kontrasterar sin egen oduglighet. Hartnor förmår ta in naturen i stora drag. Mötet mellan människan och havet är fint illustrerat:

ibland hörde man havets botten

råma

ibland kunde man höra

sin egen botten

resa sig till svar”.

Och det gör hon, tar in omvärlden. Men först tycker jag nog att hon går lite för försynt fram, att hon rör sig trippande med sina konsekvent gemena utsagor. Jag saknar mer busighet: så småningom infrias dessa förväntningar, men som sagt så blygt att jag knappt märker det, hur det tillrättalagda liksom förskjuts in i smått absurdistiska upptåg, som när några småbarn stressas av havets närvaro, ”till den grad / att de varit tvungna att ligga / tjugo minuter på spikmattan / innan läggdags”. Detta är något som inte låter sig göras när omfånget är mindre – kan vara därför jag förra året inte var så imponerad av Hartnor.

Därför är det imponerande att hon redan nu ser ut att ha hittat en självständig röst. Nästa steg blir väl att försöka göra något med denna unika röst. Det hon gör i den här samlingen duger till hälften. Risken är att det uppfattas som harmlöst, men jag vet inte om det är rätt metod att vässa till vokabulären eller injicera mer gift i stilen: för nog tycker jag ändå att det går att läsa Hamnen som en stundtals raljant satir över vår ängslan i samtiden, vår rädsla för att sticka ut – jo, sticka ut ska man, men bara lite! Det är viktigt att det sker ”utan att någon skulle / höja på ögonbrynen”, som det står här.

För det som man kan lära sig av den här samlingen är också att tålamodet får sin belöning. Inledningsvis läser jag alltså lite frustrerat, fundersamt. Men Hartnors bok blir en påminnelse om hur överskattat det är med ordning, och då illustrerar hennes texts prydlighet hamnområdets prydlighet. Kaos behövs, och är ibland nödvändigt.

Fria serien: 2013

I det besvärligaste av format, minipocketen, med minimal skrift, presenterar förlaget BCNVT (Bläck Charm Nostalgi Vassa Tänder) sin antologi med nio texter som utgavs under förra året. Uppdraget gick till nio olika skribenter, som själva fick styra över innehållet. Dessa nio separata böcker har nu samlats i volymen Fria serien: 2013. Då varje bok hade inledningsbokstaven i själva titeln: F R I A  S E R I E, utgör följaktligen denna tionde bok(staven) ”N”. Lite fyndigt är det allt!

”Vad du vill” har resulterat i nio ganska olika böcker. Det är poesi, essä, resebrev, konst. Petter Eklund har rentav gjort ett popalbum i textform, efter att först ha inventerat artefakter. Ur en textsamling från sitt 80-tal har han vaskat fram åtta texter/låtar till sitt album. Elias Hillström skriver också om musik, mestadels om hur vi lyssnar, och hur lyssnandet har förändrats över tid. Här blir nostalgifaktorn hög.

Han gör en intressant jämförelse kring cd-skivans shufflefunktion, ett sätt att lyssna som nog har blivit ännu mer vanlig med mp3-lyssnandet. Viljan att låta slumpen styra vad du ska lyssna på härnäst. Det påminner om hur det var på 90-talet, när jag ägnade dygn åt att titta på MTV. Ständigt med förhoppningen: den här låten må vara usel, men nästa låt kanske … eller nästa … näst-nästa … etc …

Vidare bland annat Albin Werles drömjournal. Det är en myt att det tråkigaste som finns är att lyssna på någon som återger sina drömmar, men det beror ju bara på att alla är så tjatigt långrandiga när de ska berätta allt. När beskrivningen skalar bort onödiga detaljer kan det bli fruktbart ur en estetisk synpunkt, en fragmentarisk poesi. Man måste inte heller tyda, förklara. Det är spännande när olika världar möts, när fantasin intar en självklar plats i verkligheten; till exempel utspelar sig mina drömmar ofta i barndomsmiljöer, medan jag själv är vuxen. Det är något som är fel, platsen eller människan.

Till boken (böckernas) höjdpunkter hör också Anna-Karin Brus märkliga encyklopedi, som innebär felhörningar av konstnärligt slag. Så här borde orden låta i stället, med Brus ”Flersägningar”: Doppfunt, Gravidifet, Klimaxterium, Äcklivok … Det är kreativt, fantasifullt, och man kan nog föreställa sig att det kunde roa den som roas av James Joyces ordvitsande. Brus behåller delvis modifierade definitioner från Nordisk Familjebok från 1904-1926, vilket skapar en märklig effekt där det officiella och auktoritära invaderas av b(r)us …

Sedan vill jag förstås påminna om att här finns en chans att läsa Jonas Ellerströms resebrev från Amerika. Han skriver som vanligt stiligt, klokt, och följer mest i Edgar Allan Poes fotspår, men hinner också genomkorsa indianreservat – och elegiskt konstatera att barndomens pojkboksfascination övergetts av desillusionerad avsky för en machokultur som glorifierar våld – samt en period i ett New York som är lite luggslitet och mindre inbjudande än man tar del av andras resereportage. Är man i Amerika eller i en(s) bild av Amerika, undrar Ellerström, som delvis är duperad av Amerika och delvis sakligt kritisk.

Som antologi betraktad är det ojämnt och spretigt, men det är inte underligt med dessa förutsättningar. Att göra vad man vill är inte alltid det bästa – någon gång kunde en hårdare redigering ha varit att föredra. En del av dikterna ger ett lite oklart intryck. Å andra sidan finns det gott om charm i de andra texterna, en omedelbar närhet som är svår att uppnå när så många intressen ska tillgodoses.

Kort over himlen, Mia Degner

Poesin har blivit allt mer marginaliserad under 2000-talet. Nu kan hävdas att det är en riktning som har pågått längre än så, sedan kanske femtiotalet, det vill säga innan tv och spektakelkulturens glättiga intåg. Fast om det tidigare ändå fanns någon slags skimmer över poesin, att den som inte läste ändå tänkte gott om den som ägnade sig åt att läsa dikter, att det tidigare fanns ett värde, ett slags erkännande – då verkar detta ha blivit allt mer bortsopat. Nu ses det som mer suspekt, rentav subversivt.

Äntligen, i så fall. För poesin trivs med att vara i underläge, och skulle jag vara poet hade jag hellre 50 noggranna läsare som tog mig på allvar än 500 000 som läste mig förstrött. Den som skriver vill nå ut till någon som bryr sig på riktigt.

Den danska poeten Mia Degner ger nu ut sin andra diktsamling på Gyldendal: Kort over himlen. Den har som underrubrik ”Forløb”, alltså förlopp, och det är fint uttryckt. För det är verkligen ett förlopp som skildras, en historia, som inkluderar farföräldrarnas tillvaro under andra världskriget. En erinring om verkligheten.

”Koncentrationslejr er det første ord.” Så dramatiskt inleds boken. Inte minst om man tar i beaktning bokens sista ord: ”gravene”. Det är olycksbådande, och den olyckliga stämningen präglar innehållet, där koncentrationsläger också kallas för ett slitet och ynkligt ord: ”Allting er gråt”, står det också tidigt, vilket etablerar den lite kusliga atmosfären.

Dikterna hör ihop, berättar sin historia. Titeln ska uttydas som att man fotograferar himlen: ”I himlen, hvor alting står lysende klart som stjerner, således også på jorden, således tegner man kort over himlen og jorden, på én gang, efter gang, således, således talte du og blev talt til, gentalt, således også på jorden, på jorden skal vi vandre, skal vi være til, skal vi gå og hoppe, således lige op i himlen, hvor æbletræerna vokser fra rødderna og opefter, et spædt æbletræ.” Det som får dem att höra ihop är upprepningarna, den rytm som skapas av varierad upprepning. För den med begränsad frihet får en annan relation till himlen, som Oscar Wilde demonstrerade i sin dikt ”Ballad of Reading Gaol”, där vyn mot stålhimlen blir diktens ledmotiv: ”a casque of scorching steel”, som den bland annat kallas.

Degner skrev i sin förra bok om illusionen, att vi frivilligt väljer den inte minst därför att den garanterar en form av lycka – saliga äro de fåkunniga, som det (inte) skrivits. Men här är hon mer handfast, mindre blåögd. Språket tangerar den religiösa hymnen, och då aktiveras genast en ironi-sensor hos mig som läsare: kan man göra så bokstavligt? Kan man säga ”Gud” utan att samtidigt spotta på det?

Man vet inte. Det är ju en del av poesins styrka, som ger den ett försprång. Man vet inte. Här fotograferas himlen – himlen är också en sådan ambivalent aspekt, där du inte vet när den övergår från bokstavlig till bildlig instans. Närvaron i det lantliga, där du som individ måste söka ditt eget spår, samtidigt som du följer släktens upptrampade. Degner skriver en del om kor också, och om de dyrbara dropparna mjölk och blod som styr våra öden.

I farföräldrarnas värld tar sig de hårda omständigheterna in. Ett förlopp styrs av beslut. Det inbillar vi oss, men det är lika ofta sammanträffandena som råder. Den som har kontroll över sin situation – ja, då kan man snacka om beslut, följd, logik, men när det sker något oväntat, som ett krig, då kan man bara invänta slumpen. Som svensk i avsaknad av ockupationserfarenheter är det svårt att ta sig in i den förtvivlan som får dem att sy in cyanidpiller i hemliga fack i jackan.

Att röka eller att inte röka

Jag röker bara när jag känner mig nervös, vilket betyder att det är en ganska oregelbunden last, att jag ibland röker varje dag och ibland dröjer det ett halvår mellan varje cigarett. När jag var i Berlin förra året hamnade jag en kväll ensam utanför Bahnhof Zoo, med en tänd cigarett halvvägs på väg mot sitt oåterkalleliga slut. En uteliggare tiggde efter fimpen, men jag snäste tillbaka. Antingen tyckte jag bara att det kändes djävligt jobbigt att han skulle dela något intimt med mig, att han som jag tyckte synd om behövde hamna i en så förnedrande situation. Eller var jag snål? Men jag delar ju ut cigaretter till andra annars, och ett paket kan alltså räcka för mig i drygt ett halvår.

I alla fall har den där händelsen grämt mig: jag ångrade mig bara några minuter senare, föraktade mig själv för att jag ens reflekterade över att han skulle ens bry sig om att få mitt spott på sina läppar. Efter att ha läst det nya numret av Hjärnstorm, #117, som har tema ”cigarett”, förstår jag också att det här bevisar att jag inte är en riktig rökare. Det är Håkan Nilsson som visar det i sin text om att sluta röka, en text som också handlar om rökarnas gemenskap, att man inte säger nej när en cigarett erbjuds – underförstått ska man ju bjuda, det fattar jag, och jag fattar att jag den där sena majkvällen i Berlin bröt mot en hederskodex.

Men det betyder också att jag är och förblir en wannabe-rökare, ingen som på riktigt kan hävda medlemskap. Jag har alltid befunnit mig på utsidan, en utsida som i takt med att rökning nesligt nog flyttat utomhus blivit mer av insidan, med avundsamma sneglande blickar på de beroende slavarna. Det var värre förr, när de huserade i rökrum, och jag drogs dit ibland, helt enkelt för att skvallret var på högre nivå där, samtalen mer intressanta (forskning har visat att människan tänker bättre om hon har ett tingest i handen).

Artiklarna har ofta ett personligt anslag, där egna erfarenheter bildar en ingång till texten, med privata bekännelser som övergår i mer allmänna resonemang. Det handlar bland annat om konstnären Oh-Seok-Kwon som ställt ut femhundra fimpar i plastpåsar med en kort text om tillfället när den röktes. Eller Björn Larssons kritiska text om Marlboro.

Samt Einar Askestads minst sagt olydiga text om kvinnan, på den där fruktbara gränsen mellan essä och novell. Askestad är en av de mest besynnerliga svenska författarna, och här låter han sina vanvördiga idéer löpa fritt.

Det här lär inte bli det sista temanumret om rökning i svensk tidskriftshistoria. Det kommer alltid att finnas människor som lockas av det subversiva i rökningen, i cigarettens destruktiva potential – cigarren och pipan har inte samma fördärvliga effekt. Möjligen är det bara ett tecken på att apokalypsen kommer närmare, att rökarna blir fler – för även om du vet att det är ”onyttigt” att röka maximerar det ju andra saker medan du lever din korta tid på jorden. Cigaretten må döda dig, som det står på paketet, men vad som är viktigare i mitt fall: den dödar först min nervositet, och det är en mer aktuell fråga medan jag finns till.

Ma, Ida Börjel

Med sin nya diktbok tar Ida Börjel alfabetet till hjälp för att kommentera samtiden i lyrisk form. Det är vackert och humoristiskt utfört, ett språkligt upptåg som sammanfattar världen och gör den en aning mer begriplig.

Ida Börjel är en påhittig poet med gehör för samtidens kryptiska utsagor, som hon filtrerar och gör begripliga. Kring mitten av 00-talet gav hon ut tre böcker som väckte stor uppmärksamhet, och genererade lika många priser som läsare. Jag minns när hon för tio år sedan på poesifestivalen i Nässjö läste ur sin debutsamling, hur hon införde en uppfriskande humor i det svenska poesiklimatet.

Ma är hennes första bok på fem år, och mina förväntningar är nästan löjligt uppskruvade. Att däremot förklara vad det är för slags bok hon har skrivit kan jag bara gå bet på. Jag nöjer mig med att säga att det är en fantastisk bok: lika egensinnig som den är uppiggande, inspirerande och tankeväckande.

Som vanligt kommenterar hon det politiska skeendet, tar temperaturen på tillståndet i samhället. Hon gör det med hjälp av i första hand alfabetet: hela boken är indelad i tjugonio avdelningar alfabetiskt uppställda från A till Ö.

Så, varför titeln Ma? Först associerar jag till Willy Kyrklunds bok Mästaren Ma, men det finns nog större anledning att se det som ett tilltal till den danska poeten Inger Christensen, och i synnerhet hennes förträffliga bok Alfabet. ”Ma som i mamma”, som det står i en av Börjels dikter. För Christensen är den stora modern i skandinavisk poesi. Den stora förebilden, eller som det här heter: ”en mor fanns, en mors eko”.

Det här är en svindlande bok på många plan. Börjel är en ytterst språkkänslig poet, som skriver vackert, med en omedelbar humor, i ingivelsens ögonblick. Framför allt tar hon in omvärlden, låter den bli delaktig i det hon skriver om. Till bokens märkliga egenskaper hör bland annat att den endast har text på varannan sida, högersidan, med högerställd marginal. Liksom att sidorna doppats i något som är svart som silver.

Börjel ger sina dikter struktur, hittar de tidigare oupptäckta mönstren. Rytmen åstadkoms med hjälp av upprepningar, variation, och några häpnadsväckande allitterationer, tack vare den alfabetiska principen. Till varje bokstav hör några glosor som inleds med den aktuella bokstaven – inte lika extremt som i Alf Henrikssons legendariska Alfabetets användning anar aporna aldrig, eller ens lika frekvent som i Christensens Alfabet: ”digtene findes; digtene, dagene, døden”.

Att läsa Ida Börjel innebär därför ett sinnligt äventyr, där hon påminner om alfabetets betydelse för språket. Hon ger emfas åt enskilda ord, lägger tyngd åt väsentliga inslag som du säkerligen känner igen.

Här finns referenser och förmodligen dolda citat. Du behöver inte känna dig dum om du inte känner igen esoteriska begrepp. Viktigare är att Börjel skriver nyskapande litteratur, en slags dokupoesi som inte bara bevarar vår mytomspunnet flyktiga tillvaro. Hon visar vad som håller på att hända, och förklarar och varnar.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 10/1 2014)

Journaler, Martin Högström

Bok nummer femton i Litterär gestaltnings serie från Göteborgs universitet är bok nummer fem från Martin Högström, poeten som slog igenom med visst dunder och brak 2005 med Transfutura. Den heter Journaler, och beter sig ungefär som diktböcker brukar bete sig i det svenska 2000-talet. Freud och Adorno citeras.

Enligt förlaget handlar det om tid och ljus. Hjälper det min läsning? Nja, här lämnas jag mer eller mindre i sticket. Jag vill tillägga att det också handlar om plats. En ort, som på 80-talet? Nja, mer om en adress.

Låter det flummigt? Nja, jag skulle vilja tillägga: där det finns något (utrymme) finns också tomrum, mellanrum. Diktböcker är kända för att uppmuntra det spatiösa. Glöm inte heller att där det finns utrymme finns det ett intet, ett gungfly. Poesin är bra på att uppmuntra den känslan, den svindeln.

Om prosan rör sig i maklig promenadtakt – generellt, klart jag fattar att det finns undantag – rör sig poesin på höjden. Ibland – faller den, och då är det bäst att poeten skapat förutsättningar för att landa med tassarna på marken. Gör Högström det? Ja: ”J    o r d e n böjer sig”.

Det handlar också om beröringspunkterna mellan människor. Vi är mer lika varandra än olika, vill dikterna säga. Det är dikter som illustrerar, gestaltar, förmedlar, mer än berättar. Det är starkt, vackert:

”det som paralyserar           klyvs

i två ideal”.

Visst är det bra? Men vad ska jag göra med det? Ska man göra något med det? Räcker det inte?

Det finns gott om sådana starka rader, som jag tar med mig, utan att som sagt veta vad jag ska göra. Jag spar, samlar. I väntan? Brottstycken, skärvor, formuleringar som bevarar skärytan.

Just det såriga, trasiga, tas till vara av Högström. Typ semantikens bristtillstånd. Det som ytan lockar med, som djupet antyder. Där det maskinella möter det mänskliga, utan att något behöver ge avkall på något, där integritet är ett ömsesidigt begrepp.

Om jag irriterar mig på medhårspoesin är det sällan så hos Högström, som skriver med en fin kärvhet. Här går det inte att bocka av igenkänningsmarkörer, de rumsrena bekvämlighetsindikationerna. Om första intrycket är nonsens blir jag varse en allt mer allvarlig konsekvent hållning, en allt mer bergsäker och fast övertygelse. Och att hans dikter bär. Bortom det bokstavliga. Att det både bär och hör ihop, att det går att skapa musik ur lösryckta sammanhang, där mytologi besannas.

Högström skapar ett eget rum. En egen riktning: ”Jag lever i den ångest som är allt liv / I världens skapelse. I dess öga. Världens själva / skönhet, denna ångest”. Poesins sanning är en vidareutveckling av exaktheten.

De fyra delarna hör också ihop, även om de avhandlar olika saker. Den avslutande delen berör de elektriska kandelabrar som för första gången användes i en kyrka i New Jersey. Det finns drag av konceptuell poesi här, och det nära tröttsamma, det nära monotona och poänglösa – men rundgången är nödvändig, tycks Högström mena, när han låter det gamla ordet transfutura återkomma.

När Jonas Thente häromåret efterlyste ackord i poesin skulle jag genast kunna säga att det finns gott om sådana effekter i mången poesi, med material som upprepas med viss variation. Nog finns ett Södergran-ackord för den som lärt sig lyssna – nog finns kopian – skuggan – ekot, också hos en del andra röststarka poeter, där jag tycker Högström också hör hemma.

Tanken som gestaltas som dikt: det svåraste uppdraget. Högström skapar högst medvetet sitt simulacrum, sin chimär. Det gäller att hitta sin ingång, för där plats finns, där finns också en öppning. Där går jag in. Och försvinner –

Nytt BLM

I nya numret (4.2013) av BLM, norska Bokvennen Litterært Magasin, läser jag att italiensk tv satsar på att föra över talangjakts-konceptet på litteraturen, där programmet ”Masterpiece” låter aspirerande författare framföra sina alster inför en jury precis som i Idol-serien. Vinnaren får sin bok tryckt i 100 000 exemplar.

Nu innehåller så klart numret en del annat också, i första hand tre essäer av Camus – Norge uppmärksammade givetvis att det i fjol var 100 år sedan dennes födsel, med bland annat nya bokutgåvor, medan Sverige som vanligt såg sig yrvaket omkring. Men att läsa Camus på norska är svårt. Lika svårt att läsa den översatta novellen av Kleist, som jag inte brukar ha svårt att läsa på svenska. Svårt överhuvudtaget att läsa fiktion på norska, för det är lättare att höra en stämma i de andra texterna.

Som en intervju med Johannes Anyuru, som säger att ”Sverige er et rasistiskt land”, något som förstås är lika riktigt som det är oriktigt. Man kan också laga den julpudding som serveras i Dickens ”A Christmas Carol”, som jag skulle ha lagat om jag inte hade saknat brandy hemma. Också en oerhört sorglig intervju med Imre Kertész, som blivit så sjuk att han framstår som allt mer ynklig, där han sitter i Budapest efter sina år i Berlin, och bara verkar vänta på att eländet ska ta slut, med sin trötthet och sina skakande händer oförmögna att fortsätta skriva.

Dessutom en fin essä om Faulkners kanske bästa roman Absalom, Absalom!, skriven av Merete Røsvik Granlund. Jag önskar verkligen att jag haft något liknande till min hjälp när jag första gången läste – försökte läsa – denna förbluffande roman. Det är en essä som gör sitt bästa för att skapa ordning och reda kring de mystiska spåren, och som säger bra saker både om romanens tematik och om Faulkners raffinerade berättarteknik, ett sätt att skriva som nästan ter sig mer exotiskt ju längre vi tidsmässigt avlägsnar oss från tillblivelsen. Alltså framstår Faulkner nu som ännu mer modernistisk och nydanande.

För varje gång det svenska förlaget Bonniers får ny ägare vaknar den nostalgiska ådran hos svenska intellektuella, som inbillar sig att nu finns en möjlighet att väcka den sovande Bonniers Litterära Magasin. Man kan också nöja sig med att det i Norden redan finns ett dugligt BLM, alltså den här norska tidskriften som lyckats finna den exakt avvägda balansen mellan det seriösa och det småtramsiga, och som gör en tidskrift som bryr sig om läsaren, då den skapar förutsättningar för att dess texter ska bli lästa, att de helt enkelt vill att någon ska läsa dem.