Vilka är poesins vackraste ord? Kanske dessa fem oansenliga men
exakta rader av Paul Celan:
”Wir waren
Hände,
wir schöpften die Finsternis leer, wir fanden
das Wort, das den Sommer heraufkam:
Blume.”
I Lars-Inge Nilssons översättning, ännu mer språkligt pregnant
än originalet:
”Vi var
händer,
vi öste mörkret tomt, vi fann
ordet, som ur sommaren kom upp:
blomma.”
De flesta som läser Paul Celan är nog överens om att det är en
poet att drabbas av, som en farsot. Har jag ens hämtat mig från min första
läsning, min första darrande läsning (måste ha varit Sonnevis översättningar)?
En kan bli rädd för mindre. Att vi är relativt många svenska läsare intygas av
ett antal nya svenska utgåvor under 2000-talet, översättningar av både dikter
och prosa, brev, samt Jean Daives lilla skrift Under kupolen. Vandringar med Paul Celan.
Att det alltså finns ett behov av en bok om Celan är inte att
säga för mycket. Nu finns den: Mikael van Reis tunga stengråa kloss Den siste poeten. En essä om Paul Celans
aska (Daidalos). En tung bok på drygt 600 sidor, med gedigna noter,
förteckningar och register. Att säga att den är ambitiös är inte heller att
säga för mycket. van Reis har ägnat sig åt sitt ämne i många år, och då får man
den nödvändiga överblicken, samtidigt som han med stor förtjusning hänger sig
åt djupdykningar i enskildheterna.
En essä, verkligen. I nio fullmatade kapitel ges Celan en genomlysning
som heter duga. Men det är också ett kärleksvittne om vad poesin betyder för
van Reis. Ibland skriver han rentav som en poet, på ett livs levande skrivsätt.
Boken är som sagt indelad i olika avsnitt, med suggestiva titlar som ”Historien
slukar geografin” (en biografisk presentation), ”Stavelsens smärta”, ”Den
stålhårda spetsen”. Det ojämförligt längsta kapitlet handlar om boken Sprachgitter från 1959, och i synnerhet
den långa dikten ”Engführung”, som Sonnevi gav titeln ”Trångföring”.
Celan, född i Rumänien, bosatt i Paris, skriver på tyska. Född
som Paul Antschel gjorde han en tidig vändning i namnsättningen; vändningarna
återvänder han till i sina dikter. Han dog 49 år gammal. ”Je suis la poésie”,
sade han en gång, på en gång nonchalant och strängt. ”Jag är poesin”, eller:
”Jag följer poesin”. van Reis tar fasta på utsagan, och behandlar Celan, så som
titeln indikerar, som den siste
poeten. Men hallå! Är inte det väl dramatiskt? Eller inte – man kan se honom
som en slutpunkt, en definitiv sista version av något förgånget. Celan följer
poesin, men poesin kan inte följa honom tillbaka. I prosatexten ”Meridianen”,
alltså talet vid mottagandet av Büchner-priset, ges vi tillträde till en
sällsam poetik: ”Den hävdar sig – tillåt mig, efter så många extrema
formuleringar, nu också denna – , dikten hävdar sig vid gränsen till sig själv,
den kallar och hämtar sig, för att kunna bestå, oavbrutet tillbaka från sitt
redan-inte-längre till sitt alltjämt.” (Översättning: Lars-Inge Nilsson.)
Alltså: lika klart som dunkelt uttryckt!
Det lär finnas fler än 800 dikter av Celan: cirka hälften så
många som Emily Dickinson skrev. Det finns likheter i hur de krymper språket
för att få erfarenheterna att växa. Det är få poeter som jag har läst och som
visat sig vara lika hållbara som dessa två, som tål den utnötning som blir
följden av periodvis intensiv läsning. Poeter som du aldrig växer ikapp, som
bara fortsätter att vara gäckande figurer som manar dig. Poeter som kunde få
dig att säga ”Je suis Celan”, i betydelsen ”Jag följer Celan”. van Reis
definition av poesi är vacker: ”Poesi är nog allra mest det du inte kan
förutse.” Det stämmer nog, att poesin finns i det sökande, och det är
välgörande att vi här får en läsare som är så bekväm i detta sökande, som drar
sig för tvärsäkra påståenden.
Jag tycker mycket om van Reis sätt att närma sig materialet,
med nyfikenhet och mod. Han tar också med sig modet till sitt eget språk, som
obehindrat rör sig bland glosor som ”kontingens”, när han skriver i anslutning
till Celans förhoppning om vad poesin kan åstadkomma, en ”urdröm om en värld
utan kontingens och ofullkomlighet”. Att han väljer norskans ”gjentagelse” för
upprepning är synnerligen passande. Han gillar också ordet ”kalibrera”, som
kanske används någon gång för mycket. Men läsaren ska ju av nödvändighet utföra
en sådan när hen läser Celan. Och det är spännande att följa en så initierad
läsare som vägleder oss rätt in i dikten, ned på fonemnivå. Vändning, andning
och tid: så lyder några av nycklarna till detta poetiska universum.
Är Celan svår, eller bara sträng, uppfordrande? (Han ser så
mild ut på omslagsbilden, ett fotografi taget av Lütfi Özkök. Mild, ja. Farligt
mild.) Här kallas han opak, vilket är en framkomlig term. Språkdikter tenderar
nog att bli hermetiska, men till van Reis förtjänster hör hur han öppnar upp
kring slutna partier, får det som ter sig skugglikt att belysas. Ett exempel är
när han skriver om hur Celan rör sig mellan ”ja” och ”nej” i sina dikter, som
en av hans många vändningar. Plötsligt förstår jag. Det här är en bok som är
rik på sådana ögonblick.
Om än den förståelsen, som van Reis tålmodigt visar, riktas mot
en nollpunkt, mot ett Intet som ligger nihilismen nära. Där finns ändå oerhörda
sammanhang av betydelse. Celan är en romantisk poet – annars skulle epitetet
”den siste poeten” ha varit en löjlig etikett – som inte delger en förborgad
gåta, ett förlösande lösenord. Ibland tror jag att van Reis ändå fördunklar i
onödan, och ger så många alternativ att man baxnar en aning av hans totalitetsanspråk.
Men det finns som sagt gott om förklarande ögonblick, som när vi oväntat nog
får se vad Celan tar med sig från sin Rimbaud-översättning in i sina egna
dikter. Men vi får också uttömmande resonemang kring affiniteten mellan Celan
och Hölderlin, Rilke, Kafka, Mallarmé, Dante, med flera.
Med sina ambitiösa uttalat långsamma närläsningar (rentav
närsynta, som han själv påpekar någon gång) visar van Reis hur Celan med sina
dikter beskriver en rörelse från ögat till örat. Så ska också hans alternativa
metafor uppfattas, alltså hans unika sammansättningar. Ett exempel finns i det
genialt enkla ordet ”Herzzeit”, ”hjärttid”, ur dikten ”Köln, am Hof”. Hos van
Reis utgör dessa sammansättningar introverta metaforer. Hans bok påminner också
om att det jag gillade när jag började läsa Celan var just det ogripbara – som
strikt talat är något helt annat än ”det obegripliga” – något som även gäller
Dickinson, att man ska akta sig för att försöka ”förstå” dessa poeter, där
förståelsen inte är den framkomliga vägen.
Även om den här boken stundtals är snårig och besvärlig anar
jag att den måste vara så. När tolkningen riskerar att bli långsökt beror det
nog också på att den ska vara det, som när vi stöter på ännu en uppräkning av
etymologiska sammankopplingar. Här finns ju gott om anagram att försjunka i …
Ibland bottnar nog varken van Reis eller jag. Han kan nog en och annan gång bli
för närsynt. Även om jag tycker att han
gör en bitvis briljant läsning av den slipade sexradingen ”Kristall” ställer
jag mig lite tveksam till den kanske överdrivet esoteriska övergången: ”När den
tomma raden i Kristall var orten för ett mystiskt framträdande ur intet, är
tomraden i Sommerbericht platsen för ett tomrum där tiden står vidöppen men
öde.” Men många av analyserna är enastående i sin noggrannhet, och det gäller
inte bara det långa partiet kring ”Engführung”, utan också – för att ta ett
exempel – en svindlande text om ekfrasen ”Under en bild”, som utgår från van
Goghs sista målning, den med de svarta fåglarna över vetefältet (framför
konsthistoriens kanske mest suggestiva himmel). Det är lätt att förstå och dela
poetens uppskattning av denna tavla.
Den översättning van Reis oftast följer är Lars-Inge Nilsson,
som ju översatt flitigast (två ganska fullmatade böcker 1985 och 1999), men
annars förlitar han sig på mestadels egna. Då det är motiverat, som inledningen
till dikten ”Stille!” (Är det poesins mest iögonfallande utropstecken?) visar,
raderna:
”[die Rose] blutete schon, als wir mischten das Ja und das
Nein,
als wir schlürften,
weil ein Glas, das vom Tisch sprang, erklirrte:
es läutete ein eine Nacht, die finsterte länger als wir.”
Hos Nilsson:
”[rosen] blödde redan då vi blandade Ja och Nej,
då vi sörplade det,
emedan ett glas, som från bordet flög, klirrade till:
det ringde in en natt, som mörknade längre än vi.”
Hos van Reis:
”[rosen] blödde redan, när vi blandade Ja och Nej,
när vi sörplade,
då ett glas, som flög från bordet, klirrade till:
det ringde in en natt, som var mörkare och längre än vi.”
Som sagt är van Reis en utmärkt läsare: noggrann, samvetsgrann,
och framför allt rättvis. Och generös! Ofta får jag intryck av någon som
portionerar ut hemligheter, utan att kräva annan insats än koncentrerad
uppmärksamhet. Han blir osakligt gnällig när han menar att närläsning inte
längre är populärt (vi gör inget annat på mina litteraturkurser i skolan,
invänder jag surt), men det kan jag fördra, inte minst eftersom han indirekt
gör bra reklam för denna syssla. Det är alltså en oerhört ambitiös bok,
tillkommen efter ett mångårigt arbete. För vem? kan man undra, om vi är
tillräckligt många fans av denna sällsamma poesi.
Ja, men vi borde vara tillräckligt många, och tillräckligt
intresserade. För vi kan lära oss ta efter denna läsmetod, denna bitvis
tålamodsprövande men i första och sista hand finkalibrerade läsning som van
Reis åstadkommer. Som han också visar, och som var en tanke hos Anders Olsson i
efterordet till översättningen Andningsvändning
från i våras: så många svenska poeter har påverkats av Celan, alltifrån Hjalmar
Gullberg till Ann Jäderlund. Så läser jag plötsligt hennes rosdikt ”Vänder dig
rosen bladen” på ett helt nytt sätt efter att ha tillbringat en tid bland
Celans rosor. Hos Jäderlund:
”Vänder dig rosen bladen
Vänder sig rosens blad
Vänd då rosens blad
In mot rosens hjärta
Du har kanske inget hjärta
Vänd då rosens blad
Ett hjärta kan dölja bladen
Du har kanske inga blad”.
Den som förmår inspirera till sådana stordåd är förstås ingen
slutpunkt. Celan är den siste poeten lika lite som Ann Jäderlund är det. För
att parafrasera van Reis: hans bok om Celan är inte alls någon slutpunkt, eller
en slutets bok. Det är en bok om slutet.