Och du kom inte tillbaka, Marceline Loridan-Ivens, översättning Lotta Riad, Natur & Kultur

”Men det var inte döden som ryckte bort dig. Det var ett stort svart hål vars botten och rök jag sett.”

Liten bok, stort ämne. Titeln till Marceline Loridan-Ivens minnesskrift om Förintelsen, Och du kom inte tillbaka, förutsätter i sig den förlust som hon berättar om: ”men det gjorde jag”. Den som inte kom tillbaka är pappan, från nazisternas dödsläger, dit båda skickades i april 1944. Därför handlar boken om en utebliven återförening.

Loridan-Ivens, vars bok utkom på franska för tre år sedan, var då 86 år gammal. Hon skriver den som ett brev till pappan. Formatet tillåter inga stora känsloyttringar, utan knappheten bidrar till en koncentrerad berättelse. Hur skulle man ändå förstå själva Shoah?

Medan pappan hamnar i Auschwitz, blir Marcelines station Birkenau. Avståndet mellan dem är knappt tre kilometer, men det är också oändligt, eftersom det uppmäts av ovissheten. Hon berättar om tillvaron, bekant för oss som tagit del av tidigare historier. De magra matransonerna, sjukdomarna, misshandeln, men också det fasansfulla i att tvingas sortera kläder från de avrättade och bidra till att de fina plaggen skickas till Tyskland och de utslitna behålls för att bäras av lägerfångarna, som alltså får förnedringen att gå runt i de dödas kläder. Eller det avskyvärda i att tvingas gräva de diken där nazisterna skulle knuffa ned judar och hälla bensin över dem och tända på, och noggrant se till att eldslågorna inte nådde gräset och därmed bli synliga för fienden.

Det är krigets slutskede, men Marceline bryr sig inte mycket om de positiva rapporterna som når henne genom de nya fångarna. Att vistas i dödslägret innebär att hoppet nöts ut. Likaså tron på att det finns något gott. Naiva svenska präster kan prata sig blå om att det var gudstron som fick somliga av lägerfångarna att överleva, och det kan finnas anekdotisk evidens på det, men gång på gång vederläggs dessa sagor av berättelser om att vad det än var som räddade dem var Gud inte inblandad. Ibland var det egoism, ibland var det slump. Loridan-Ivens betonar att det enda som gjorde att hon slapp dö var att hon var ung: barnen och gamlingarna avrättades på en gång. Så länge hon var arbetsför fick hon leva, så det gällde bara att se till att vara frisk. Att ”hoppas” var inget hon unnade sig.

Dessutom blir tillvaron efteråt ändå inte annat än ett mörker. Flera av Marcelines syskon begår senare självmord, och hon menar att de gör det för att de undkom lägret. Själv måste hon leva med minnet, men det är något som egentligen inte går: ”Minnet måste brytas sönder, annars går det inte att leva.” Först som mycket gammal kan hon minnas tillräckligt för att skriva den här boken.

Det handlar mycket om svårigheten i att komma tillbaka, utan pappan, med en oförstående mamma, som var en av dem som undkom. Loridan-Ivens lägger ingen skuld på henne – knappt på någon, för den delen. Nazisterna förblir helt anonyma i berättelsen, och det är kanske en del av överlevnadsstrategin. Hur kan man leva vidare med minnen av dem som begick sådana djävulska dåd som vore de faktiska människor?

Hon delger oss en berättelse från det första lägrets utrotning via Bergen-Belsens koncentrationsläger, till fabriken i Raguhn, där nazisterna alltså in i det sista utgick från att behovet av krigsmaterial inte skulle minska. Det är med tillknäppt absurdistisk galghumor hon förmedlar glädjen i att upptäcka bristen på gaskamrar i Bergen-Belsen.

Genom boken lyder en refräng, ibland uttalad, ibland outtalad: ”Jag kom tillbaka.” Det är som att hon inte vågar tro på det. Med några talande exempel visar hon svårigheten i att efteråt kunna leva ett någorlunda normalt liv. Att sova i en mjuk säng var länge omöjligt. Man kan bara föreställa sig hur minnets detaljer senare skulle överrumpla henne. Som när hon ser sin vän från lägret Simone, nu som gammal kvinna, efter att ha bland annat varit minister i Frankrike, stjäla billiga teskedar på kaféer, för att minnet av den äckliga soppan i Birkenau är så starkt.  

Vad Loridan-Ivens ges är en mental livstidsdom. De irrationella skuldkänslorna: att det borde ha varit pappan som kom tillbaka, inte minst för hans barns skull. Själv känner hon att hennes överlevnad inte var till nytta för någon.

Fast det ändras ju nu, med den här boken, som kan fungera som bister påminnelse för alla som verkar tro att det går att dra osmakliga paralleller med egna erfarenheter och Auschwitz, som ishockeyspelaren som häromdagen uttalade sig i Aftonbladet. Så länge den formen av relativism är vanlig behöver vi bli påminda.   

Vi er her, Liv Sejrbo Lidegaard, Gyldendal

Innan jag öppnar boken läser jag titeln till Liv Sejrbo Lidegaards andra diktsamling, Vi er her. Jag låter varje ord ges emfas. ”Vi”. ”Är”. ”Här”. Under läsningen märker jag hur de tre orden tillåts verka i en återklang, med lika stark betoning på det kollektiv som ett vi utgör, liksom på den närvaro som inryms i att vara – finnas till – samt på det starka nu som titelns sista ord anknyter till.

Först en exkursion. Under 10-talet har, som bekant, det danska poesiundret avhandlats till leda på svenska kultursidor, vilket nog har gjort en och annan lite trött, för att inte säga avundsjuk, om man läser med blågula ögon. Jag har läst en stor del av detta under, och häpnat över att den utmärks av att här finns kvaliteten och kvantiteten i lika stora mått. Kanske just detta är det förunderliga, för det går historiskt att hitta epoker som är starka med en handfull lysande namn, men här är de starka namnen mer en fråga om en ström, en veritabel flodvåg. Allt är inte lika bra, men allt är tamigfan bra.    

Ungdomlig och kaxig – så har jag lärt känna detta danska underbara fenomen. Även om det inte kan sägas vara en uttalad agenda måste ändå sägas att det vardagliga är en styrande princip för de flesta av de danska poeter som debuterat under detta 10-tal.

Sejrbo Lidegaard har med sin bok skrivit en resejournal, från ett Europa på dekis. Det är som att det Europa vi förhåller oss till håller på att slockna. De namngivna städerna fungerar som ödsliga utpekanden. Så kan också titeln ge en diskret hänvisning. Vi är här – nu, ja, men sedan då? Hur länge till?

Eftersom framtiden är aningen mindre säker än nutiden finns det all anledning till både alarmism och vemod, vilket kan förklara att så många poeter väljer elegin till sitt modus. Och så sorgesamma dikter de skriver! Den tidigare poetiska skapelseberättelsen har blivit redundant – tänk Inger Christensens sublima sonettkrans Fjärilsdalen, med sin hoppfulla inledning:  ”De stiger op, planetens sommerfugle / som farvestøv fra jordens varme krop, / zinnober, okker, guld og fosforgule, / en sværm af kemisk grundstof løftet op.”

Vad finns kvar att skriva om, när allt är annalkande förlust? Liv Sejrbo Lidegaard inleder sin bok med en bild som kan sägas sjunger i kör med Christensens fjärilar, ersatt av den mer prosaiska myggan: ”der hvor vejen ender blindt / stiger søjler af myg op / der står vi midt i forelskelsen / eller vi kører rundt og opholder os i forandringens mulighed”.

Ja, man kan säga att mjuka värden – visioner, drömmar – håller på att avlösas av hårda sanningar. Sköra drömmar som krossas av verklighetens hårda klang. Och Sejrbo Lidegaard skriver en kallhamrad besvärjelse, som en reaktion på att alla åtbörder visat sig vara förgäves.

Och för att avsluta parallellen Christensen: det 80-talstempus hon lät begagna sig av i sin nästan otäckt magnifika dikt Alfabet (epiforen ”det finns”) har här blivit 2000-talets strängare och även sorgsnare tempus – alltså imperfekt, eller preteritum (epiforen ”det fanns”) – alltså en liknande rörelse som Ida Börjel tecknade i sin mycket Christensen-liknande bok Ma.

Trots detta lyckas Sejrbo Lidegaard återupptäcka nuet, genom att skapa sin starka närvarokänsla. Hon lyckas också erövra det viktigaste av allt: ett eget språk. Hennes lakoniska dom över det samtida Danmark lyder: ”vi er rædselslagne / og jo mere vi prøver at forskanse os / jo mere rædsel skaber vi”. Nå, du må invända med barsk röst, att det där låter programmatiskt – jo, men så kan sanningen också se ut, vill jag då hävda.

Och i den här boken klingar ofta ett politiskt idiom, där man hör de utslitna fraserna, men också växlingen mot ett nytt uttryckssätt. Det görs i ett sökande efter upplevelsen, efter erfarenheten. Så här: bara för att känna att man lever. Slippa vara något som satts på undantag, bli åsidosatt, och i stället uppleva en större närvaro, ja en större påtaglighet.

Med sina dikter rör sig också Sejrbo Lidegaard från stadsmiljöerna ut mot naturen, mot insektsvärlden (”cikadan finns”, vill hon säga, och de sjunger så högt de bara kan i hennes dikter). Det blir en rörelse mot det organiska, som inte exkluderar det till synes livlösa – som stenen. Så uppfattar jag omslaget, en närbild av just en sten, en flintsten. I extrem close up blir det ju något annat, något som pekar ut det som håller på att gå sönder.

I boken leder resejournalen så småningom in mot en svit kärleksdikter, som i sig utgör en paus – men av det intensivare slaget, genom att de är skrivna i så ovanligt ljus och lätt ton. Det finns en direkthet i de här dikterna, som vore de skrivna i flykten (vilket de naturligtvis inte är: spontan dikt hör till den mest välplanerade). Här blir orden performativa, och det är som om de blir till när de skrivs och blir verkliga. Sejrbo Lidegaard skriver något, och så finns det. Häpnaden i detta.

Och det här: vad är det för verklighet egentligen? Det är glädjen trots sorgen. De danska poeterna utnyttjar som sagt prosans mekanismer. Vi er her är en viktig beståndsdel i detta stora verk som håller på att ta form framför våra ögon. Vad Liv Sejrbo Lidegaard gör som är så storartat är att hon visar hur man kan kombinera denna prosateknik, hur hon låter frasen – den till ytterlighet koncentrerade formen – vässas genom pratigheten hos prosan, att det berättande kan vara det mest poetiska. Och allt är verkligen viktigt, lika viktigt: ”og når jeg skriver alligvel, i andre mindre oplyste rum, på andre, mindre forblæste dage, kan jeg pludselig huske igen, og alle detaljer får betydning.”

Då framkallas dessa ögonblicksbilder av en verklighet just här och just nu, och det är en fin upplevelse. Framför allt när vi får det förmedlat genom ett så starkt vi – en påminnelse om att vi – vi! – inte är ensamma i den här världen, även om det kan kännas så ibland.    

En kort krönika om sju mord, Marlon James, översättning Niclas Hval, Bonniers

Den ambitiösa romanen ger oftast känslan att det är roligare att ha läst den än det är att läsa den. Marlon James nästan löjligt ambitiösa En kort krönika om sju mord vann Bookerpriset 2015, och den är verkligen imponerande skriven, där kapitlen förmedlas av olika röster hela tiden, oftast på ogrammatiskt talspråk. Sådant som kan vara njutbart en stund, men som efter nästan 800 sidor lämnar mig fullständigt mörbultad.

Titelns sju mord är i underkant, i denna våldsamma krönika om mordkomplotter i Kingston, Jamaica, med omnejder. I centrum en världsberömd artist, ”Sångaren”, som tämligen genomskinligt är byggd på Bob Marley. Sättet att berätta skapar en närhet till karaktärerna, och James virvelvindsprosa kan definitivt vara fängslande – för en stund. Hans kaotiska metod ger nog också en ganska ackurat bild av verkligheten, som ju kan te sig intrikat och snårig.

Som ett stycke nutidshistoria från slutet av 70-talet fram till början av 90-talet är detta en roman som tar upp ett nödvändigt ämne. Det är en politiskt laddad historia, full av det slags våld som befinner sig mittemellan det organiserade och det helt slumpartade. Styrkan ligger i ett dokumentärt anslag, en verklighetsförankring som aldrig sviktar. Det blir tyvärr i längden omöjligt att hålla isär alla dessa hel- och halvgangsters, musikjournalister, knarkare, politiker, gängmedlemmar. Det handlar mycket om musik och droger, och en hel del om sex – dock mer snack än action. Men så är hela denna roman i snacksaligaste laget.    

(Också publicerad i Vi 1/18)

Kärleken och hatet, Mara Lee, Bonniers

Kärleken och hatet, i bestämd form – så lyder titeln på Mara Lees nya diktsamling, och det är med fast och bestämd hand hon skriver sin poesi. Här inryms lyriska dikter, teoretiska analyser, där hon tar hjälp av bland andra Roland Barthes och Anne Carson (som hon översatt med glans), känsliga dikttolkningar, samt identitetsresonemang.

Lee skriver berättande, privat, om relationer – dels moderrelationen, dels relationen till en man. Det finns ett absolut gehör för aggressiviteten, något hon också visat i sina romaner. Ofta kan samma utsaga vara både skör och hård: ”detta hem är tillverkat på knä / mellan det röda och det röda som bleknar / förklarar du din kärlek”. Även om splittringen är fullt medveten, hade jag önskat mindre abrupta övergångar mellan de teoretiska utläggningarna och de lyriska utbrotten.

Trots denna invändning: det här är akut angelägen poesi, bland annat därför att den sinnlighet Lee skriver fram är ett så unikt inslag i svensk litteratur. Om Kaos är granne med Gud hos andra poeter dejtar våldet ömheten hos Mara Lee. 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 19/1 2018)

Karismasamhället – en roman, Elis Burrau, Bonniers

I sin första roman skriver poeten Elis Burrau slackerprosa som kan vara irriterande slö. Men det är också ett frigörande sätt att skriva, som förhoppningsvis blir inledningen på ett paradigmskifte.

Om Elis Burrau vore en fotbollsspelare hade han ställt sig i målet, och i stället för att rädda bollarna hade han applåderat motståndarnas snygga skott. Så uppfattar jag den generösa inställningen till litteraturen och existensen som blir påtaglig i allt han skriver, om än det är diktsamlingar eller fyndiga oneliners på twitter. Han visar en förundran inför allt han stöter på, och en nyfikenhet som knappast är spelad.

Nu har han dessutom gett ut en roman, Karismasamhället, med den uttalade ambitionen att skriva en kärleksroman. I så fall är det en kärlek och generositet till det närliggande, oavsett om det är namngivna kompisar och kolleger, eller bara sådant som berättarjaget råkar läsa.

Titeln är förresten hämtad från rubriken till en artikel om kirurgen Paolo Macchiarini – ett typiskt exempel på hur Burrau samplar populärkulturen, om man inte vill säga att han plundrar den. Han är i sanningens namn väldigt noga med att redovisa sina källor, och visar en fullständig öppenhet, eller transparens som det heter numera.

Under berättelsens gång får vi ta del av dråpliga historier från uppläsningsturnéer med andra poeter, idoldyrkan av bland andra Olle Ljungström, kärlek (dock inte tillräckligt mycket för att det någonsin blir kärleksroman av det), läsning, tankar, alkohol, internetvanor. Det är dagboksliknande text, som beskriver mer än gestaltar.

Det rycks på axlarna åt det mesta – som det ska i en generationsroman. Det må vara att det saknas motsvarighet i samtidslitteraturen, men jag tänker att så här knasigt och respektlöst skrev Stig Larsson på 80-talet, kanske allra mest i sina diktsamlingar. Båda har en sällsynt förmåga att ge nerv åt det som finns framför ögonen, och att göra lojheten till en medveten estetik.

Ja, och är det bra litteratur? Jag tycker det är en onödigt lång bok. Burrau nämner på typiskt vis att han håller på att skriva en roman som heter Karismasamhället, och att den borde bli 100 sidor lång. Nu är den drygt dubbelt så lång, och det blir tomgång lite här och där.

Det är som att han inte har orkat redigera sina infall, och oförmågan att lägga band på sig är inte enbart en tillgång. Samtidigt kan jag tycka så här: så många svenska författare skildrar andra erfarenheter, och de ger ut bok efter bok – tänk Per Wästberg, Elsie Johansson. Inget ont om dem (som Burrau själv skulle ha sagt!), men det här är en erfarenhet som också förtjänar att nå ut till läsare.

Genom att läsa Burrau får man inblickar i en vardag som hålls ihop av relationer till andra. Berättarjaget är genuint nyfiken, och det är som om alla erfarenheter inte sätter några spår på den oskuldsfulla personan som går under namnet ”Elis Burrau”. Författaren är fortfarande ung (25 år), och kommer nog att skriva fler, och bättre böcker. Men det skulle inte förvåna mig om framtidens läsare kommer att lyfta fram den här boken och säga: ”Det var här det började”.  

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 18/1 2018)

Poeter om poeter. 12 essäer, [red] Ralf Andtbacka, Catharina Gripenberg & Metha Skog, Ellips

Det fanns förr intresse för och även utrymme för en typ av böcker som jag inte sett till på länge i den svenska utgivningen. Böcker om poesi, ofta utgivna av Fib:s Lyrikklubb, ibland med poeter som valde andra poeter eller dikter att kommentera. Värt att påpeka är väl att tidskriften Lyrikvännen har det som stående inslag sedan några år tillbaka, en poet som väljer en favoritdikt.

Nu utkommer på finlandssvenska förlaget Ellips en oerhört fint formgiven och även i övrigt spännande bok: Poeter om poeter. Det är tolv relativt korta och ofta högst effektiva presentationer, gjorda av poeter (om poeter, sa jag det?), som ibland också är kritiker. Kruxet, och det som kan verka avskräckande, är alltså att vi befinner oss bland de finlandssvenska poeterna.

Av de tolv omskrivna poeterna är det nog bara Erik Granvik som jag inte hade läst sedan tidigare. Det är Ralf Andtbacka, tillika en av bokens tre redaktörer, som skriver om honom – Andtbacka är för övrigt den enda som befinner sig på båda sidorna, då han själv blir omskriven av Oscar Rossi (välkänd som kritiker för oss som läser Lyrikvännen).

Några spridda observationer: åtta av de omskrivna poeterna är kvinnor. Det är inte förvånande för den som följt den finlandssvenska utgivningen på senare år, med namn som Eva-Stina Byggmästar, Agneta Enckell, Tua Forsström, Catharina Gripenberg – fyra poeter som onekligen hör till de starkaste inom den svenskspråkiga samtida poesin. Då kan det vara aningen mer förvånande när inte ens hälften av de poeter som skrivit essäerna är kvinnor.

(Bara som en liten kommentar: Sofia Lilly Jönsson skrev nyligen en fruktansvärt viktig text på sin blogg, som kommenterade manliga kotterier, alltså att manliga kritiker hellre väljer andra män att skriva om, att dela inlägg av, och att generellt lyfta fram och hylla. Här finns definitivt mer att säga om detta, men den här antologin visar åtminstone att det inte alltid behöver vara så.)

Texterna i den här antologin rör sig från det privata till det teoretiska. Flera skriver med utgångspunkt från en vänskaplig relation till sitt objekt. Det behöver inte vara negativt, även om jag kan tycka att det blir en aning för mycket umgänge på förnamnsnivå. En poet blir inte heller automtiskt bra för en annan läsare bara för att någon med hög auktoritet gång på gång påtalar hur bra hen är. Men ofta fungerar den metoden – entusiasm har en benägenhet att smitta, eller åtminstone väcka nyfikenheten. Thomas Brunells text om Byggmästar, till exempel, är rolig och lustfylld, och ovärderlig för oss som gillar henne, med flera nya ingångar till hennes ljusdunkla poesi.

Som sagt, de behandlade poeterna är bekanta, och påminner om hur rik den finlandssvenska traditionen är – men också hur levande den är. De flesta av namnen är fortfarande aktiva som poeter. De egenheter författarna kan ta sig språkligt – finlandismerna – är en del av förklaringen, och kanske särskilt gynnsamt för den som skriver poesi. Mycket kan sägas om de finlandssvenska poeterna, men det viktigaste är kanske det språkliga modet, och det är faktiskt något som också avspeglas i de kritiska texterna.

Andtbackas essä om den okända Erik Granvik är fascinerande, genom att den går på djupet, och även tillåter sig att gå vilse – så som en bra essä bör göra. ”Han är humoristisk men utan att stå på skrattarnas sida”, får vi veta om Granvik – en utsaga som i sig väcker följdfrågor, och det är som det ska vara.

Boken erbjuder en blandning av porträtt och kritisk analys. Främst Carina Karlsson lyckas göra det privata till en styrka, när hon skriver om Matilda Södergran. Hon skriver om kroppsdefekterna, de egna och de som gestaltas i Södergrans poesi. Här blir poesin ett sätt att överleva, och det är faktiskt ingen överdrift. Det är en brist eller en defekt – eller båda – som får oss att välja poesin. För att överleva. Men inte för att bli kvitt skavankerna. Karlsson skriver: ”Det gör ingenting att jag går sönder hela tiden. I Matilda Södergrans blick blir jag skev och hel.”

Problemet med en sådan här läsning, Karlssons, är väl att den riskerar att utestänga andra läsare. Vad ska jag med hennes privata upplevelse till, när den är så unik och bara tillhör henne? Mitt möte med Södergran (en väldigt bra poet) ser annorlunda ut. Då kan jag samtidigt tycka att det är berikande att ställas inför denna annorlunda läsning, att den kan ge perspektiv på hur jag läser – inte för att den ska överta mitt tolkningsföreträde, men det är nästan alltid en fördel att ta del av hur personligt någon annan läser.  

Av de mer akademiska texterna är Sven-Erik Klinkmanns långa text om Vasa-poeten Tomas Mikael Bäck kanske mest intressant. Klinkmann – som jag läst åtskilligt av tidigare – visar eftertryckligt hur viktig platsen är, och hur Bäcks poesi kan sägas syssla med en minnesgeografi i sitt sätt att återskapa platsen i poesin. Därför blir också Klinkmanns text, liksom Karlssons, ett fint exempel på hur det privata då kan bli en idealisk utgångspunkt för en kritisk text.

Och Ulrika Nielsen avfärdar uppfattningen att det är en dålig idé att skriva om jämnåriga, när hon tar sig an Catharina Gripenberg, i en essä om hennes komplicerade förhållande till friheten, till frigörelsen. Ett komplement till en mer trångsynt litteraturläsning, som jag tycker kan vara förhärskande hos den svensksvenska kritikerkåren.  

Korsstygn; rastplats, [red] Tatjana Brandt, Ariel litterär kritik

För ett par år sedan utkom antologin Poesin – en debattbok på Ellips förlag. Där diskuterade sex finlandssvenska poeter villkoren för den samtida finlandssvenska poesin. Jag läste den, och hoppades verkligen att den skulle leda till debatt. Nu gjorde den inte det – inte i Sverige, kanske bäst att tillägga.

Och förra året utkom en annan antologi, Korsstygn; rastplats, utgiven av Ariel, i samarbete med det Fria Seminariet i Litterär kritik. Även här avhandlas den finlandssvenska poesin, fast från lite andra perspektiv, från andra förutsättningar. Hittills har den kanske inte väckt den debatt man kunde ha hoppats.

Tatjana Brandt hör till de avgjort skarpaste kritiker jag har läst på senare år (hennes essäbok Fängslad hörde till förra årets definitiva favoritläsningar). Nu är det hon som har agerat redaktör, och skriver ett förord fullt av idéer, tankar, uppslag – bland annat om hur språk kan vara avslöjande, om de komplex som bor i vår språkanvändning. Brandt har ett sällsynt mod i sitt kritiska skrivande, då hon vågar vara självkritisk, och ofta ifrågasätter sina egna formuleringar, men också sina egna ställningstagande. (Är det inte så generellt, att kritiker hellre ifrågasätter andras?)

Hon gör också en infallsrik läsning av Tua Forsströms bok Sånger, utifrån hur den är skriven i samspråk med bland andra Ann Jäderlund och Eva-Stina Byggmästar, men också Inger Christensen. Det vore givande om vi oftare stötte på den typen av läsningar, som såg fler transnationella samband, som i det här fallet mellan Finland, Sverige och Danmark, men här finns också den franska kritkern Maïmoouna Jagne-Sourau, som har språket i fokus när hon läser Ralf Andtbacka.

Samspråk, ja. Många av texterna i den här antologin utnyttjar just språket som nyckel för att öppna upp de poeter som behandlas. Det blir allra mest anmärkningsvärt i de två texter som tar upp Cia Rinne, som ju verkligen är ett särfall i den finlandssvenska poesin. Johanne Lykke Holm utgår från sina egna erfarenheter som tvåspråkig, och landar i ett resonemang om Edith Södergrans val av svenskan, som betydde att hon ”visste att språket är en fiende”. Ungefär som Paul Celans val att skriva på tyska, bödlarnas språk. Ur den positionen föds en oresonlig poesi, som också måste vara hermetisk och oförlöst.

Susanne Christensen visar hur Rinnes poesi – med inslag av franska, engelska och tyska – blir ett nollspråk, och därmed omöjligt att läsa ”korrekt”, ungefär som Joyces Finnegans Wake, alltså. Och vad jag gillar att läsa Lykke Holms annorlunda sätt att skriva kritik, och lika mycket om inte mer, Christensens också annorlunda kritik. Det märks att här har vi att göra med en kritiker som är glad när hon skriver.

Poesins egna språk är också utgångspunkten i Magnus William-Olssons polemiska anförande vid ett seminarium i Helsingfors 2015. För honom blir frågan om det finns en finlandssvensk poesi ingen provokation, utan en fråga om det poetiska språkets hemvist – en sympatisk syn på poesin som ett eget språk, kanske, och därmed något som är fritt från nationsgränser. Han kontextualiserar platsen, som både idé och konkretion.

Elisabeth Hjorth korsläser Matilda Södergran och Henrika Ringbom, utifrån en våldets estetik, och visar hur poeten kan vända svagheter till styrka, och underläge till makt. Brevväxlingen mellan Pauliina Haasjoki och Peter Mickwitz visar inte bara att dialog är en underskattad resurs i essägenren, men också att begreppet ”finlandssvensk” begränsar, att många poeter har vidare ambitioner. Något som alltså tangerar Brandts resonemang om Forsström: vi måste helt enkelt bli bättre på att se mönstren, leta utanför våra egna inskränkta erfarenheter.

Antologier blir alltid splittrade, och denna är inget undantag, även om ämnet i sig är nog så enhetligt. Men jag gillar att den rör sig i så många olika riktningar, att den inte kan fixeras. Det är en styrka i den här boken att så många perspektiv blir belysta, att så många olika spår pekas ut – utan att det fördenskull betyder att något måste förordas eller anbefallas. Som läsare kan man bara bli inspirerad, och känna – ja, så här kan man också läsa, tänk att jag behövde bli påmind om det!

Fragment II, Lars Norén, Bonniers

Det krävs lite god vilja för att en ska tycka att Lars Noréns Fragment, vars del II nu utkommer, är poesi. Men det krävs kanske ännu mer god vilja för att tycka att det ens är fragment, i den mening Jenaromantikerna förädlade genren åren kring 1800.

Ibland kan de många korta textstyckena likna självklarheter förklädda till fyndiga aforismer, och Norén är ibland också mer än lovligt gnällig, när han inte bara är elak eller medvetet provocerande. Men här finns också en hel del som är värt att stanna vid: ”Jag vill skriva böcker av skugga, svåra att få tag i, trots / att de finns hos var och en av oss, som tålamod, förväntan / – ett sätt att transportera döda, i en guds värme”.

I sina spontana reaktioner på saker som lästs blir fragmenten mer dialog än monolog. Hyvlar man bort de värsta banaliteterna finns här språklig glöd. Låt gå för att Norén inte är någon djup tänkare, och kanske han inte ens är en författare – han är i stället ett språk. Och vilket fantastiskt språk det ibland är!

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 12/1 2018)

Nät, Jen Bervin, översättning Niclas Nilsson, Rámus

Låt mig bara säga: det här är en problematisk bok. Men det ska inte uppfattas avfärdande – är det något vi behöver, är det fler böcker som inte är omedelbart enkla att kategorisera och ha färdiga åsikter om.

För vad är det Jen Bervin har gjort med sin bok Nät? Hon har valt ut 60 av William Shakespeares sonetter  - knappt hälften – och så att säga highlightat några av orden för att därmed skapa helt nya dikter. Givetvis för att visa – tja, kanske det tidlösa i bardens ursprungliga ord, en tanke som också uttrycks i originalsonetterna, och som också Bervin betonar i sonett 122: ”bortom all tid”. Vad som händer i flera av dikterna är också att de kommenterar nutiden.

Det är spännande, men också frustrerande, och alltså problematiskt. Spännande blir dikterna när nya samband uppstår, allra tydligast i en dikt som direkt anspelar på attacken mot World Trade Center 11 september 2001. Tyvärr framkommer inte detta i Niclas Nilssons översättning. I originaldikten har Bervin fetstilat ordet ”loss” två gånger, med ett tomrum mellan dem. På svenska väljer Nilsson i stället ”en ruin”, när han kunde ha valt ”förlust”.

Shakespeares dikter återges i Eva Ströms mästerliga översättning från 2010, vilket ytterligare problematiserar förhållandet mellan original och översättning, och alla de nya variationer och varianter som uppstår. När Bervin gav ut sin bok var det en dubblering, ett sätt att spegla sig i en originalkälla, medan det med denna svenska version blir en fyrdubblering: från Shakespeares tidiga 1600-tal till Bervins 2004 – vidare genom Ströms 2010 till Nilssons 2018.

Så kan exempelvis den mest kända av kända sonetter, nummer 18 med sin retoriska fråga till inledning, ”Shall I compare thee to a summer’s day?” i Bervins/Nissons (Ströms) nya dikt helt annorlunda, och faktiskt en riktigt bra dikt: ”Du är / skymd / av / vissna / ögon”.

Givetvis pekar indicier på att Shakespeare skulle ha uppskattat även detta upptåg. För något man lär sig av att läsa honom är att hans intellekt är i ständig rörelse, och därför uppmuntrar han gränsöverskridande läsningar. Så kan man med lite god vilja läsa Bervins projekt, som att hon står för en ny tolkning av originalet. Sonetterna har kanske under 2000-talet upplevt en slags renässans, med flera översättningar vid sidan av Ströms.

Jag vill inte heller gå all Jesper Högström här och hävda att om Shakespeare levt idag hade han varit rappare – men ganska mycket av både rimförtjusningen och kaxigheten hos modern hip hop finns redan investerad i Shakespeares sonetter, när han prisar sin förmåga att skapa ord som kommer att överskrida tiden. En bok som denna blir ju också ett bevis på hur rätt han hade.

Modern poesi ser också ut så här, det kan vi ändå vara överens om. Att använda sig av redan existerande textmaterial, found poetry. Föga förvånande är Bervin också verksam som konstnär. Ibland skapar hon nya dikter som kommenterar hennes egen metod.  

Översättningen fungerar bra ibland, och ger oss nya tolkningar av Shakespeare. Ibland blir det dock för lång väg mellan original och översättning, med förenklingar och renodlingar som inte blir till svenskans fördel. Sonett 20 lyder så här hos Bervin: ”master-mistress of my / shifting / by adding / nothing / prick’d thee out for / pleasure”. Nilsson får det till: ”härskar-härskarinna / som / lugnt / skapades / för / njutnings skull”. Onekligen en fattigare version. Till hans försvar är det här något som också drabbar Eva Ströms översättning – hur bra den än är blir den inte lika häpnadsväckande njutbar som Shakespeares engelska.  

Även bokens titel går förlorad vid en översättning. Nets är ju en fyndig förkortning av Sonnets, medan svenskans Nät saknar sådana dolda konnotationer. Det blir också en väldigt kort bok om man nöjer sig med att läsa de fetstilta orden – 390 ord totalt, eller knappt 50 öre per ord om du lyckas hitta boken i någon boklåda. Men jag råder dig att försöka tyda originaltexten under – då bildas ett visserligen inte autentiskt palimpsest som efterordet förespråkar (ordet betyder ju att måla över helt), men ändå något som måste betraktas i relation till vad som har utelämnats.

Man kan väl säga att det blir en ytterligare ny dikt, i en bok som aktualiserar vad en översättning ofrånkomligt måste göra med ett original. Till det positiva hör att jag antar att vi tack vare läsningen av Sapfo blivit bättre på att läsa fragmentet, se dess estetiska potential. Som fragment fungerar också Bervins bok ypperligt.

I sitt efterord nämner Nilsson en föregångare till Bervin, som utsatte John Miltons Paradise Lost för en liknande behandling. Men även Shakespeare har visat sig vara gångbar för modernistiska spratt, allt ifrån John Tranters Blackout, som utgick från The Tempest, eller varför inte Tom Stoppards sublima Hamlet-version Rosencrantz and Guildenstern Are Dead. Sonetterna har bearbetats tidigare av bland andra Ted Berrigan i The Sonnets, William Bronk i To Praise The Music, samt Bernadette Mayer i Sonnets.

Från svenskt håll kan man ändå sakna den här typen av experiment. Inte för att Jen Bervins bok är så epokgörande i sig, eller ett exempel på den bästa poesi jag kommer att läsa i år. Men vi kunde tjäna på att bli mindre allvarliga, låta lekfullheten spritta till lite oftare. Det närmaste jag kommer att tänka på är Lars-Mikael Raattamaas Svensk dikt från 2006. Åtminstone blir Bervins bok inspirerande, och väcker ens fantasi. Hur var det nu Tranströmers ”Romanska bågar” såg ut?

                      väldiga

            ljuslågor

             öppnar

                            tårar

                                                    oändligt

Låt oss förvandlas, Kristian Lundberg, Ellerströms

Det kan tyckas att den högproduktive Kristian Lundberg i bok efter bok, om än det rör sig om poetik, tankebok, teologi eller diktsamling, skriver samma slags dikt. Vilket inte nödvändigtvis behöver vara negativt. I Låt oss förvandlas utgår han som vanligt ifrån cirkelrörelser som ständigt når samma fixpunkt, det enda hem som ges i denna världen: dikten. Något som kan tyckas både sorgligt och vackert, när Lundberg brottas med tiden, med Gud, med livet, men främst alltså med dikten.

Det är en snyggt formgiven fosforröd dagbok, odramatisk och anspråkslös: ”Det finns ett annat slags ljus mellan oss, / mörkare, tyngre, det finns nu ett annat slags mörker / mellan oss, ljusare, lättare”. Lundberg skriver om misslyckanden, om frånvaro, om sin mor, om Tarotkort. Återigen, kan tyckas efemärt eller sorgligt, men det är vackert, och dikterna utgör ett slags koncentrat av vad som återstår av en ordinär dag när det oviktiga filtreras bort. Då återstår dikter som lyser självklart och rätt vackert.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 5/1 2018)