Kort världshistoria med figurer, Andreas Lundberg, Modernista

 

Liksom många andra blev jag bestört häromveckan när undersökningar (läs: TikTok) bevisade att män tänker på Romarriket varje dag. Inte jag, protesterade jag i all tysthet: jag tänker varje dag i stället på träd.

 

Det finns många anledningar att gilla Andreas Lundberg. Inte minst för den ibland löst, ibland tätt sammanvävda trilogi han gett ut de senaste åren: Storm i den pelare som bär, Ofarbar tystnad, och Gerontion. Han har där gett språk åt rädslor, förtvivlan, ångest, psykos, dödstankar. Denna utgivning fortsätter nu med Kort världshistoria med figurer, som till min oförställda glädje till stor del handlar om just träd. 

 

Till den mytologi som boken vidrör finns den minst sagt märkliga Taliesin, en walesisk bard från tidig medeltid, vars Lyfr Taliesin (The Book of Taliesin) ses som ett profetiskt och magiskt verk i den brittiska litteraturhistorien. Som av en händelse berättade Gunnar Harding om denna Taliesin i sin bok Hardings café från i våras. Synkronicitet, som det kunde heta. Så nog handlar det om träd, och om sten, och om en förlorad dotter, i denna vindlande diktsamling som sträcker sig mot nästan 200 sidor.

 

Först blir jag lite konfunderad när det kallas Lundbergs ”första diktsamling”, för nog fanns det lyriska inslag i hans tidigare böcker, som kallats ”romaner”. I debuten kan vi läsa till exempel:

 

Jag ville rista mitt namn i dina knotor. Jag ville vara så djupt inuti dig att jag glömde bort mig själv. När jag smekte din rygg virvlade själen omkring därinne, brusade mot mina fingertoppar som en het duschstråle. Att vänja sig av med din kärlek är som att försöka sluta kunna läsa.

 

Vi kan nöja oss med att kalla det här för Lundbergs fjärde bok, helt enkelt. Ännu en gång rör vi oss ned mot det mörkaste, ned mot det hemskaste. Han tar hjälp av tidigare litteratur, för här finns ekon av John Milton, Gunnar Ekelöf, Arthur Rimbaud, W.B. Yeats, Robert Graves, med flera. Trolldomen från Taliesin inleder, han som lär ha inspirerat Tolkien till Ringen-trilogin. Hos Lundberg är anslaget också kosmiskt, i Walt Whitmans anda:

 

Jag har varit allt levandes första pip

och alla de dödas sista skrik

och stoftets suckar i kopparnaglat mörker

I mig brann drömmar

heta som änglarnas andedräkt

i de isiga basunerna

 

Låter det otidsenligt? Snarare uppfattar jag Lundbergs projekt som tidlöst, att det siktar på att frambesvärja saker som vi blundat för. I glömska? I ignorans? Eller bara i ointresse? Här finns en medeltida världssyn, och jag kan inte annat än kapitulera för två saker. Dels ambitionen, att Lundberg orkar genomföra ett så krävande arbete, och dels konsekvensen, att han också behåller sin inriktning mot något som befinner sig utanför vår egen tid. Att han inte bara vantrivs i utan också hatar samtiden blir mer än uppenbart. ”Livets motsats är förfalskningen / inte döden”, som han sardoniskt meddelar.

 

Genom dikten rör sig vidskepelsen, vaggvisorna, metamorfoserna, begravningsritualerna, där Lundberg för samman det gamla med det nya så att det inte spretar. En mamma föder en sten, en fågelskrämma väcks till liv. De blir olika representanter för utsatthet, för utstötthet. Om Beckett hävdade att kvinnan föder gränsle över en grav (en kliché, sorry), så menar Lundberg att kvinnan föder en gravsten. Bokstavligt.

 

Vad är det då som gör att det här inte blir too much? Kanske det enkla – jag menar, det svåra – i att Lundberg gestaltar universella känslor: ”Saknaden är allhärskande / för bara frånvaro kan vara överallt”. Och denna frånvaro är hjärtat i hans dikt, motorn, pulsen, livet. Genom att förvränga världen framträder en tydligare och skarpare bild av det som gör oss mänskliga.

 

Andreas Lundberg befinner sig på en annan plats, en oländigare plats. Hans diktade jag splittras i många olika skepnader, kroppar, varelser, själar. Hans dikter ger intryck av att de lika gärna kunde ha skrivits för hundra år sedan – eller femton hundra år sedan. Världen är densamma: blodig, girig, snål, hemsk, farlig, våldsam, otäck. Så visas i en av dikterna ett i sammanhanget chockerande ord: ”tevetittare”.

 

Som alternativ ställer Lundberg skönheten. Det är en skönhet som finns i ödeläggelsen. Bilderna av samtiden filtreras genom eviga värden. I den bilden citeras Horace Walpole, författaren till den första gotiska romanen Slottet Otranto, och där finns den stelnade lavan i svart obsidian. Kanske just den dikten går att läsa som en kommentar till hur vårt skärmberoende påverkar läskunnigheten negativt:

 

Människorna stirrar oavvänt hypnotiserade in i hallucinationen om framtid, dess skärmar av skärvor av John Dees mörka spegel och de är blinda för vad som blickar tillbaka ur det blanka glaset, ser inte sin reflektion bakom de främmande algoritmerna och det overkliga skenet: strålsjuka apmänniskor, missbildade av inavel och gudlöst tjutande från mörka soptippar eller dansande kring en härdsmälta.

 

Hörde jag att det blir överlastat? Då har du missuppfattat estetiken, som lånar den generösa gränsöverskridande normen från Romantiken. Om Shelley behövde drygt 600 rader för att beskriva sin syn på kärlek i ”Epipsychidion”, vilka är vi att kräva strykningar? Lundberg har också en språklig sensibilitet som länge varit satt på undantag i ingenjörslandet Sverige.

 

Här skildras ruttenheten och tomheten, där poesi och prosa går samman, precis som i Lundbergs tidigare böcker. Depressionens insikter skapar en ram till berättelsen, likväl som den besynnerliga Taliesin-inramningen. Dikterna frammanar upprepning, tvång, mani, och i en vacker bild av Taliesin i vildmarken, där det också går att läsa in Demeters längtan efter den bortrövade Persefone: ”ingen kan tyda mina spår nu / Bara ingen kan tyda mina spår”.

 

Slutsatserna i den här boken är tunga, mäktiga, oåterkalleliga. I Lundbergs dikter går allt åt helvete. Apokalypsen pågår både i yttre och inre mening. Människan är en avart. Vi går mot utplåningen vart vi än går. Medan världen blir allt fulare ökar behovet av poeter som Andreas Lundberg. Kanske är det som han säger, han som konstaterar: ”Det är en glaciär av sorg inom mig”. Kanske det är så världen är inrättad, och kanske vi just därför behöver poesi av det slag han skriver.

Fiskarnas Kristus, Yoel Hoffmann, översättning Gabriel Itkes-Sznap, Rámus

 

När det gäller den nyutgivna översatta litteraturen finns det några stycken relaitivt oetablerade översättare vars namn blivit en kvalitetsstämpel i sig. Ser du att någon av namnen Helena Fagertun, Lina Wolff, eller Hanna Nordenhök finns inblandad vet du att det är bok du inte bör missa. Till dessa namn verkar det bli dags att också inordna Gabriel Itkes-Sznap, som på kort tid ansvarat för några riktigt bra böcker, som Joshua Cohens Netanyahus och Zubair Ahmeds Floders stad. Och nu också Yoel Hoffmanns besynnerliga bok Fiskarnas Kristus.

 

Det är ett underbetyg till Sverige att det är så svårt att orientera sig i den israeliska litteraturen. Hoffmann föddes i Rumänien 1937, men skriver på hebreiska (översättning är gjord från den engelska utgåvan, vilket det går att ha synpunkter på). Han beskrivs som något av en israelisk Borges, och det är ingen oäven liknelse: även här är litteraturen på något sätt så viktig att den utgör en parafras på vad den legendariska fotbollsmanagern Bill Shankly sa om fotboll som viktigare än liv och död. Så är det nog med litteraturen för herrarna Borges och Hoffmann, och vem kan uppriktigt klandra dem?

 

Den här boken – ett mellanting mellan essä och roman – är ett försök att klä faster Magda i minnen. Jagberättaren ägnar 233 korta texter – boken är bara lite drygt 100 sidor lång – åt att ge substans och kontur åt denna släkting. Som bild av ett liv – ett kollage av ibland motsägelsefulla minnen – fungerar det ypperligt. Men fungerar det som litteratur?

 

Många av minnesbilderna är krångliga, och inte alltid helt sammanhängande. Ibland skapar Hoffmann halsbrytande hack i sina texter:

 

Min mor födde mig och dog (i denna händelsekedja finns bevis på perfekt ordning), alltså kom min far att leta i böckerna tills han hittade ett namn åt sin son som var möjligt att uttala baklänges och förblev (Dr. Theodor Weiss, öron-näsa-hals) ensam.

 

Säga vad man vill: det är svårt att ha tråkigt i Hoffmanns sällskap. Det är också ett felslut att hänvisa författare som Borges till intellektet enbart: han är ju en i högsta grad sentimental och känslostyrd författare. Och Hoffmann likaså, mestadels, genom de olika trådarna som han väver fram till sin textmatta, där många av mönstren kan tyckas godtyckliga. Ändå lyckas han landa med tassarna på marken varje gång, och till detta det sjätte sinnets skrivande hör den allra sista av de 233 texterna, med ett slut som imponerar utan att vara ansträngt.

 

Faster Magda kom från Wien, men hamnade i Tel Aviv, där hon fortsätter tala tyska, speciellt när hon gormar i telefon. Men vad då ”hamnade i”? Här ska vi inte skräda några ord. Hon fördrevs från sitt hem av nazisterna. Hoffmanns berättare drömmer ofta, och ofta handlar drömmarna om den norske kungen Håkon VII, som ju gjorde storartade insatser för att freda sitt hemland under andra världskriget.  

 

Hoffmann skriver med fantasin som ledstjärna, och det är till bokens fördel att han manövrerar förbi den typ av lättköpta sanningar som formen inbjuder till (ni vet: aforismen, den svårhanterade). Här är det svårflirtat kryptiskt till största del, och det skapar förutsättningar för en äventyrlig läsning. Bilden av Magda kryper fram: en deltidspoet, som njuter av den tämligen obskyre österrikiske Anton Wildgans dikter (i boken missvisande nämnd ”Wildegan”).  

 

Det jag gillar mest med Hoffmanns bok är att han så konsekvent förhåller sig till litteraturens förmåga att förbluffa. Han för samman disparata saker och skapar oanade effekter, där han sår tvivel och splittring – eventuellt för att gestalta den erfarenhet av splittring som det judiska folket delar. Några av de saker som delvis binder samman hans prosa till ett enhetligt verk är religion, jiddisch, filosofi, politik, och om hur språk formar oss, där grammatiska övervägningar kan vara skillnaden mellan död och överlevnad. En viss madame Blavatsky figurerar också, för att motivera vissa inslag av det övernaturliga.

 

Allt hanteras med lätt hand som ändå motar bort lättsinnet. Kommer vi då faster Magda nära med denna metod? Både ja och nej, vill jag svara. Ett människoliv kan inte reduceras genom 233 bilder, och människor är ju oförutsägbara och irrationella. Det är ändå inte med besvikelse jag slår igen boken. Någonstans där inne hörs ändå de bultande hjärtslag från en människa som bara riktigt skickliga författare kan åstadkomma. Yoel Hoffmann har skrivit ett tiotal böcker, och det här är den första att översättas till svenska. Det får gärna bli fler.  

Femton år. Den revolutionära våren, Vigdis Hjorth, översättning Jens Hjälte, Natur & Kultur

 

På relativt kort tid har norska författaren Vigdis Hjorth erövrat en ansenlig del av de läsande svenska människorna. Det har skett i första hand med de briljanta romanerna Arv och miljö och Är mor död, som båda blottställer den såriga relationen mellan en dotter och en mor. Hjorths skrivande är monomant, maniskt, besatt, och det här skapar förstås oreda hos somliga. Ska det vara så här … självupptaget jobbigt, och upprepande? Svar ja!

 

Nu utkommer på svenska hennes senaste roman. Femton år heter den, och skildrar huvudpersonen Paulas sista tid innan vuxenblivandet infaller. Hon bor med mamman och pappan, den något äldre systern Elisabet och sladdisen Pelle. Bästisen heter Karen. Livet är tryggt, ombonat, idylliskt. Paula har gjort sig beroende av den rytm som hon anser livet måste innehålla för att säkerställa just den tryggheten som vi andra förstår är villkorad. I femtonårsåldern är livet långt ifrån tryggt.

 

Det upptäcker Paula när hon en natt går upp för att kissa och av en händelse får läsa de brev mamman skriver till hennes mormor. En reva avtäcks, när hon ser hur mamman ljuger för att blidka mormodern med små fabriceringar för att familjen ska framstå som mer lyckad och mer gudfruktig. I en mindre förfaren författares händer hade det här förstås skett intensivt, i ett skred. Här sker det gradvis och tålmodigt. Eller så här: Pandoras ask har ett lock som inte kan öppnas med ett ryck, utan bara lyftas med långsamma händer. Och tröskeln till vuxenvärlden slipas ned, när små saker bildar ett mönster som växer fram successivt.

 

Paula är beroende av vanan, att livet ska vara som det alltid har varit. Men det är omvälvande att vara ung. Det visste Karin Boye, och det vet Vigdis Hjorth. Livet har otrevliga saker i beredskap. Här vaggas vi in i de falskaste av tryggheter. En dag får Paula en boll i magen när de spelar spökboll på gympan. På vägen hem smyger hon in på en begravning. Den gamla döda kvinnan heter Paula – där inleds den vandring mot upplysning som Paula sedan beträder. I skogen finns en porrtidning vid en koja som blivit kvar sedan barndomen. Se där: ytterligare en fördrivning från det Eden som barndomen inrymmer.

 

Så stäms Paulas rytm i allt dystrare tonart, ju längre perioden pågår. Det görs tydligt att det handlar om hennes svårighet att ta till sig sanningen, ”hantera” den, som det så vackert heter. Och där ligger väl Vigdis Hjorths kärna som författare: vad är sant i en människas liv? Som bekant tvistar ju hennes egna syskon om den version hon har lagt fram i sina tidigare böcker. Det är faktiskt ovidkommande hur mycket självbiografi hon lägger in i porträttet av Paula; vi kan nöja oss med att konstatera att vissa tidsangivelser indikerar att det utspelar sig vid 70-talets början.

 

I romanen upptäcker Paula hur opålitliga människor är. Ibsens livslögnsteori anförs både implicit och explicit. Mamman ljuger i sina brev för att göra världen bättre, och där infinner sig en obehaglig fråga: är det en samtidskommentar som pekar ut den falska idyllen som så många förevisar på sociala medier nuförtiden? Det intressanta blir vad Paula gör med sin nya kunskap: hon upptäcker vad språket förmår, vilken makt som ligger i formuleringskonsten. Den som skriver – den som diktar – går på lina över sanningen.

 

I Norge har Femton år delvis lästs som en ungdomsroman, och det är ingen dum benämning. Hjorth har arbetat hårt för att bevara Paulas naivt nyfikna blick på tillvaron. Det gör romanen aningen övertydlig och kategorisk, även om det är en förenkling att anklaga den äldre generationen som mormodern tillhör för att ställa orimliga krav på Paulas föräldrar.

 

I viss mån saknar den här romanen det driv som har gjort Hjorths tidigare romaner så framgångsrika. Det är stundtals för omständligt, stundtals för stillsamt. Samtidigt blir det en ytterligare beståndsdel i ett pågående projekt att skildra det verkliga i fiktiv form, en undersökning av begreppsparen sanning och lögn. Som undersökning förblir det intressant, även om det som litteratur är en något svagare brygd den här gången.

Svenska språkets dom

 

Tidigare i år var det en lång och periodvis hätsk debatt om pronomen, närmare bestämt förslaget att ersätta distinktionen mellan subjektet ”de” och objektet ”dem” med universalordet ”dom”. Som språkintresserad kan jag inte låta bli att följa alla sådana debatter, men ganska snart blev jag mer beklämd än upprymd. Varje gång jag såg ordet ”dom” uttalade jag det allt mindre med å-ljudet och allt mer med det dovare o-ljudet, som om det var svenska språkets dom som var föreliggande.

 

I framtiden kanske någon finner det intressant att vi år 2023 ägnade oss åt petitesser i stället för att oroa oss över något mer akut: att svenska språket kanske inte ens finns kvar om femtio år eller så. Nu låter det här förstås väldigt pessimistiskt, men tecken saknas inte. Om det är järtecken – onda varsel – eller bara krusningar, det får väl anstå än så länge. Eftersom jag är svensklärare och varit förälskad i det svenska språket sedan jag lärde mig läsa gör det mig väldigt orolig.

 

På gymnasiet har det alltid funnits en ansenlig del elever i mina klasser som jag tveklöst kallar läsare. Det vill säga, de som läser också på sin fritid, de som på skolbänken lägger fram böcker som inte ingår i kursplanen, för att ha dem lättillgängliga så fort en rast uppstår. De här elevernas antal kan variera från en handfull till en större del av klasserna.

 

För inte så många år sedan läste nästan alla böcker på svenska. De frågade om vilken av Dostojevskijs böcker det är bäst att börja med (Anteckningar från källarhålet, förstås), och om det var värt mödan att läsa något av Marguerite Duras (ja, men det spelar ingen roll var du börjar för allt är bra). De hade också erfarenhet av att som små barn tugga i sig rubbet av Maria Gripe, Tove Jansson, Astrid Lindgren, Selma Lagerlöf, med flera.

 

Och nu? De elever som har böcker ställer nästan undantagslöst fram dem på engelska. Gå in på någon av stadens boklådor, och du kommer att hitta flera hyllor med YA-böcker (Young Adult) på engelska. Eleverna läser serie efter serie av dessa tjocka böcker, och givetvis är det utvecklande för deras engelska, där de kan stoltsera med ett ganska imponerande ordförråd.

 

Dessutom: den elev som frågar efter Dostojevskij vill inte läsa Brott och straff utan hen vill läsa Crime and Punishment. Och Kafka? De har inte läst ”Förvandlingen”, utan de har läst ”Metamorphosis”, som den heter på engelska.

 

Jag kan luras till mycket, men inte att det här sker utan negativ påverkan på deras svenska ordförråd och deras svenska grammatikkunskaper. Elever som i skolan ska läsa böcker på svenska knotar och klagar, för svenskan döms ut som ”fattig”, ”töntig”, ”ocool”, och så vidare. Säg att det här då fortsätter i ytterligare någon generation, att vi får elevkullar som blir allt mer obekväma i att ta del av texter på svenska.

 

Är inte det här en mer angelägen fråga än att spekulera i om vi fortfarande behöver pronomenen ”de” och ”dem”? Universiteten har flaggat i flera år om hur dåligt förberedda gymnasieeleverna är när de ska skriva svenska, att de i många fall inte klarar av att formulera sig korrekt eller ens begripligt.

 

Inte konstigt alls, menar jag, som har sett hur kunskaperna i svenska har sjunkit de senaste tio åren eller så. Det är möjligt att jag är överdrivet pessimistisk här, men i den här takten är det bara en tidsfråga innan ungdomarna blir bättre på engelska än på svenska, och då väcks frågan vad vi i ett sådant samhälle ens ska ha svenska språket till? 

 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 27/9 2023)

Draumeskrivar, Gunnhild Øyehaug, Kolon

 

Norska författaren Gunnhild Øyehaug har gett ut tre novellsamlingar. De tunna böckerna innehåller nästan uteslutande korta berättelser om trassliga situationer, förändring och den panik som uppstår när livsvillkoren kastas om. En av dem – Knutar – finns på svenska, medan vi som girigt vill läsa mer av den här vildsint begåvade författaren får läsa på norska.

 

Ingen enkel match, eftersom hon dessutom skriver på nynorskan, som åtminstone jag uppfattar som svårare än bokmålet. Men det är, som det brukar heta, värt besväret. Draumeskrivar är en samling från 2016. Titeln låter nästan som den mest adekvata yrkesbeskrivningen för Øyehaug: ”drömförfattare”. Det handlar till stor del om just drömmar, om de rum som uppstår i oss när vi sätter kontrollerande instanser ur spel. Hos henne blir drömmen det gränslösas plats, där allt kan hända och allt verkligen händer. Där du som läser inte får höja varningens fingrar och ifrågasätta spelreglerna.

 

Øyehaug naglar fast världen med sina korta noveller. I den här boken på lite drygt 100 sidor ryms nitton stycken sådana korta bitar där hon skapar hållpunkter för verkligheten. Jag kallade henne vild, och det farliga ligger i hur hon hela tiden utmanar ens perception av saker, hur hon ingjuter tvivel på de beståndsdelar som utgör tillvaron. Där föds nya idéer, tack vare de ingivelser hon skänker den som läser.

 

Vad som händer i novellerna? Det är inte helt lätt att återge. Men det som sker är ofta att människor möter svårigheter. I novellen ”Lyse” sitter en kvinna på en buss i ett regnväder och ser hur en av passagerarna flyter bort genom fönsterrutan och försvinner ut ur bussen. Snart nog teleporteras en död kvinna, Alice, till gungstolen i kvinnans hus. Huvudpersonen uttrycker sin ledsnad över att hon indirekt har orsakat Alices brors död, och får svaret: ”Ønske er ballongar […] døden sit og ventar med ei nål.” Sannerligen är det så, vilket kvinnan får upptäcka när hon korsar gränser och hamnar i en lyktstolpe.

 

Knäppt? Skruvat? Jag höll på att säga att det här inte så lite påminner om David Lynchs olika försök att illustrera hur människor korsar gränser och hamnar i andra dimensioner. Men kom för all del ihåg att Twin Peaks. The Return utkom året efter denna novellsamling av Øyehaug. Ändå ter det sig inte helt långsökt: jag ser stora visuella kvaliteter i novellerna, och det har att göra med den omsorg som har investerats i att skildra det vi uppfattar med blicken, och hur intrycken styr vår verklighetsuppfattning, även när vi ställs inför det orealistiska.

 

Likväl som ”drömskriverier” skulle det kunna sägas handla om magiskt skrivande. Men Øyehaugs epifanier genererar ständigt nya frågeställningar. Här anländer inga svar i färdigpaketerad form, utan allt orsakar bara en ny slags förundran och häpnad. Världarna här saknar förklaring, klarhet och uppklaranden. I en av novellerna skriver huvudpersonen dagbok, och vidrör något som liknar en estetik: ”Korleis kan noko framstå som fantastisk, men ikkje vare det?”

 

Här överfaller minnet karaktärerna, och Øyehuag tecknar den brutalitet som vidlåder förloppet när vi minns saker. Drömmen blir en uppsamlingsplats för det olämpliga. Och det är inte bara den här författaren som är gränslös, utan det är en bild för det mänskliga tillståndet och vår anpassningsförmåga. När denna förmåga att inrätta sig i nya miljöer – hur dåligt förberedda vi än har varit – kombineras med vanan uppstår något konstnärligt fruktbart. Rädslan för förändring är en instinkt, men att vi ändå har mekanismer som gör förändring inte bara uthärdligt utan också åtråvärt hör till de många paradoxer som vi lärt oss leva med.

 

I novellerna inviterar Øyehaug kaoset och låter det härja fritt. Hon debuterade i slutet av 90-talet med en diktsamling, och en kan beklaga att hon har slutat skriva poesi. Fast, har hon verkligen det? Har hon inte snarare tagit med sig den poetiska inställningen, dess sensibilitet och egensinniga fullmakt, in i sin prosa, som därmed blir en hybrid? Händelserna som skildras kan vara våldsamma, men temperamentet är alltid behärskat, utan att det blir svalt distanserat.

 

I Sverige har det förts en debatt om ljudböckerna, och ljudboksförlagen som vägrar införliva de experimentella och icke-kommersiella böckerna i sitt utbud. Det är ju synd eftersom just novellen passar ypperligt för högläsning. I Norge finns dock denna bok inläst av actionfilmskådespelaren Silje Breivik, och jag är rätt säker på att svenska ljudboksfans skulle ha behållning av att hellre lyssna på än att läsa Øyehaug, om det nu är språket som är stötestenen: jag kan inte tänka mig någon annan anledning att avstå från att läsa henne.

Empusion, Olga Tokarczuk, översättning Jan Henrik Swahn, Bonniers

 

Olga Tokarczuk återkommer – med besked, skulle en kunna säga, vore det inte en sådan stygg kliché. Men det är ett faktum att det har gått åtta år sedan den senaste boken av henne på svenska – den magnifika Jakobsböckerna. Under tiden har hon fått ett Nobelpris som hamnade i skymundan av den skändlige Peter Hanke (annars är väl Tokarczuk 2000-talets värdigaste pristagare, jämte Elfriede Jelinek och Herta Müller).

 

Beskedet består alltså av romanen Empusion, med den lockande undertiteln ”Naturläkande skräck”. Den utspelar sig hösten 1913 i de sydpolska bergen där tuberkulossmittade män samlas. Ynglingen Mieczysław Wojnicz blir romanens nav, och han bor på ett pensionat med väntetid att bli upptagen i de högre regionerna där hierarkin styr vem som ska få behandling. Morfinsprutor och champagne hör till vardagsdoserna. Första kvällen dör värdens fru, och det blir inledningen på ett rafflande äventyr som inte drar sig för att involvera mytiska väsen från de lugubra skogspartierna som omgärdar sanatoriet. Perceptionen driver gäck med våra sinnen, tycks romanen vilja säga.  

 

Om Tokarczuk tidigare har nosat på deckargenren med Styr din plog över de dödas ben kan sägas att hon här går all in på den gotiska skräckromanen. Men det blir då en uppdatering av 1700-talsromanen – lite som när Johanne Lykke Naderehvandi (tidigare Holm) i Strega skapar skräckatmosfär i en sluten miljö. Tokarczuk är en i grunden vildsint författare som inte tvekar i att löpa amok. Resultatet är oförglömligt: vindlande, svindlande, förbryllande. Inbilla dig inte att det är en lätt match, men inbilla dig inte heller att belöningen skulle vara lägre ställd än insatsen.   

 

Mieczysław blir mer eller mindre passivt indragen i en krets män som konverserar om de ämnen som angår dem, frågor om politiska statsskick, ekonomi, religion, estetik – men allra mest diskuterar de kvinnan, och vana läsare av Tokarczuk ges högtidsstunder när hon låter dem frossa i misogyna tirader. En av männen råkar – bara råkar – heta August, och i den långa lista som utgör ett appendix till romanen listas de historiska författare som bistått med de misogyna citaten, och givetvis är ett av dessa as August Strindberg, där jag isstänker att utsagorna om kvinnan som evolutionens latmask är hämtade direkt från hans förord till novellsamlingarna Giftas och Giftas 2.

 

Diskussionerna som gång på gång chikanerar kvinnor kan nog lätt få läsaren att dra några lättnadens suckar att romanen utspelar sig för drygt 100 år sedan. Tills du blir påmind om att det ju är exakt så här många män fortfarande resonerar. När de avhandlar om kvinnan kan ses som ett subjekt trots att hennes kropp tillhör det allmänna, med argumentet att hon föder barn men saknar förmågan att kontrollera det. Då börjar vinden blåsa tag i en lövhög som förvandlas till ”en liten tromb, en trumpet, knappt större än en visselpipa.” Hörde jag en visselblåsare här? Det ges inget entydigt svar varför Tokarczuk valt att förlägga sin roman till just 1913, förutom att atmosfären av annalkande krig är allt för aktuell.

 

Skräcken ingår här en ohelig pakt med komedin (med förtvivlan som fond). Ironin spiller över inte enbart på karaktärerna utan också på platsen, på hur miljön återges. Det är en iscensättning som tar till vara de udda detaljerna, och allt är utfört med en slags rituell skärpa, och en distanserad berättare som på klassiskt gammaldags romanmaner gärna tilltalar sin läsare. Till distansen bidrar också fotografier och kartor, samt de parodiskt namngivna kapitelrubrikerna: ”Stackars, stackars mig!”, ”Hostsymfonin”, ”Herr Skutt”.

 

Allt det här sammantaget ger Tokarczuks roman ett drag av koreografi, och det är förstås ingen nyhet. Men jag kan tänka mig att det är ett sätt att skriva som somliga blir avogt inställda mot. Med sitt sätt att skriva undviker hon den maniska driften mot briljans som annars är ett rådande ideal. Det finns något skadeskjutet och vingklippt över hennes prosa, som jag finner helt oemotståndlig. Känslosträngarna är så hårt spända att varje åtbörd blir förvrängd och överdriven, som får karaktärerna att likna skådespelare i stumfilmer.

 

I sitt sätt att skildra löjet liknar det kanske 1700-talssatiren. Vi kan anklaga upplysningsepoken för mycket, men de fick sannerligen satiren att leva upp, och jag tror den aldrig har överträffats sedan dess. Tokarczuks ställningstaganden är glasklara, men för att undvika att det ska bli tendentiöst lyckas hon vrida sina sympatier gentemot sina gestalter att de blir betraktade med hälften aversion och hälften milt överseende. Det här är en skälmroman som lånar skräckens genredrag. Som vanligt är det en fröjd att läsa en författare med ett så snillrikt konsekvent bildspråk:

 

Det väldiga sanatoriekomplexet föreföll rymmas i handflatan var man än befann sig i Görbersdorf. Murarna i rött tegel blänkte vackert i höstsolen och de spetsiga tornen, avsedda att leda associationerna till gotiken, fick genast Wojnicz att tänka på en grammofonnål som avlockade skivan en hel himmel av fördolda ljud.

 

Och hur ska då titelns neologism ”empusion” uttydas? Enligt resonemanget i romanen härrör det från Aristofanes komedi Grodorna, där det grekiska ordet ”empousa” kan peka ut en slags kvinnlig demon, en trickster som kan byta skepnad för att locka män i fördärvet och anta formen av till exempel vampyren (som annars gick under namnet ”lamia” under den klassiska grekiska epoken). I pjäsen kallar Dionysos Empusa för en häxa.

 

Om det inte har framgått: det här är Olga Tokarczuk i högform. Målmedvetet och ambitiöst ger hon sin roman tvära kast men också en inre stadga som gör att kursen aldrig sviks. Att säga att hon får pennan att glöda i sin hand är ingen överdrift; det ursinne hon investerar i hur hon skildrar de manliga diskussionerna (kanske titeln också är en anspelning på Platons symposion?) firar många triumfer. Och Jan Henrik Swahns översättning är bra på att återge var och ens individuella tonläge i replikföringen. Min enda invändning är att förlaget gärna fick upplysa vad det ursnygga typsnittet som använts till omslaget och kapitelrubrikerna heter, samt att papperskvaliteten inte är i paritet med romanens innehåll.

Vulcan, Nino Mick, Norstedts

 

Vi är många som väntat länge på vad Nino Mick skulle företa sig, efter den spännande debuten med Tjugofemtusen kilometer nervtrådar, som välförtjänt nominerades till Borås Tidnings debutantpris för fyra år sedan. Nu anländer bok nummer två, en diger lunta som i viss mån antar kollektivromanens form. Vulcan är en brett upplagd episk roman om storstrejken 1909, där persongalleriet dessutom förstärks av 46 spöken.

 

Ja, du läste rätt: spöken. Om det är något som saknats i den svenska romanen är det inte brett upplagda episka romaner, men däremot inslag av det som lite vanvördigt kan kallas magisk realism. Micks roman utspelar sig i Tidaholm, på tändsticksfabriken Vulcan, som i början av 1900-talet hade 1400 anställda. 1875 brann 46 av de kvinnliga arbetarna ihjäl, flera av dem var barn, och det är dessa döda arbetare, som gick under beteckningen ”labbar”, som utgör spökgalleriet.

 

Det här låter mer som en historielektion än en skönlitterär text, men Mick har lyckats blåsa bort det mesta av det didaktiska dammet. Flera av de karaktärer som utkristalliserar sig är också intressanta att följa, däribland ensamstående mamman Sara med maken inlåst i fängelset för vapenvägran, den inneboende Berta som så småningom delar säng med Sara. Ur en krets ungsocialister framträder främst paret Naemi och Natanael, frälsningssoldaten Ester och det fjortonåriga fotbollsunderbarnet Vilhelm.

 

Nino Mick gör det mesta rätt när hen ska förhålla sig till tidsskildringen. Av allt att döma ligger det grundliga studier av källmaterialet bakom, och jag blir bara lite besviken av en viss benägenhet att upprepa några dialektala glosor (”för schöen!”). Det finns om än bildningsambitionen ibland tar överhanden anledning att ta del av också denna lite mindre omskrivna del av vår historia, minsann.

 

Spökinslaget fungerar förvånansvärt väl som språkrör för smärta och längtan. De är inte alltid godhjärtade, dessa 46 offer, som nu är dömda att existera i de levandes värld och ta del av deras tankar. Bland de levande ställs generationer mot varandra, och en ny tid randas där Leon Larssons Hatets sånger läses likväl som Frälsningsarméns förkunnelser. Det nya ligger också i det queera perspektiv som Mick anlägger, något som inte ter sig osannolikt utifrån hur vi omvärderat äldre tiders heterosexuella norm (tänk bara på vad Brokeback Mountain gjorde med westernmyten).

 

Till denna slutna smutsiga värld ansluter de nya politiska idéerna, där tidskriften Brand ger incitament till ett motstånd. Men pengar är förstås ett problem, där varje ruttet öre ska gå till något som kan dryga ut den magra skörden av ”betäter” (jag tippar på potatis?). När Naemi försöker sälja ett nummer av Brand för fem öre tycker Natanael att han inte kan avvara pengar som räcker till en hel purjolök, varpå hon svarar: ”En annen har aldrig förr träffat nån som älskar purjelök mer än frihet.” Smutsen, armodet och hungern är fint infångat av Mick.

 

Det blir en roman som liknar en anomali. Jag hade stor behållning av människoödena och greps av deras olika försök att uthärda en odräglig tillvaro. Spänningen smygs också fram i takt med att den politiska oron tilltar, med strejken som ett omen i bakgrunden. Det blir också tydligt att paralleller till vår egen tids politiska problem inte är obefintliga. Nino Mick har skrivit en verklighetssaga om de vedermödor som ser ut att aldrig upphöra.  

Lätt att jag odlar, Lina Ekdahl, Pamflett

 

Vad består Lina Ekdahls nya bok av, utgiven på lilla Pamflett förlag under titeln Lätt att jag odlar? 139 spadtag? I långdikten beskrivs vedermödorna med att sätta något i jorden. Potatis? Ja. Lök? Kanske. Potatisen drabbas av bladmögel, löken vägrar också att växa i torkan.

 

Är det en trend att odling blivit så inne den senaste tiden? För inte så länge sedan var det ockultism och tarotkort, och kanske det har ersatts av de gröna fingrarnas konst? Tja, hellre det än, vad vet jag? – jakt eller padel, kanske. Här odlas både födan och skönheten, i form av blommor.

 

 

Men torkan är ett ständigt hot, för tänk om sommaren blir lika förödande som 2018? Så lät det ofta i juni, men nu med facit i hand får vi väl konstatera att det blev en typisk svensk sommar – och det är inte alls illa, om du frågar mig. Ekdahl har som vanligt en välutvecklad förmåga att rikta siktet mot det lite småfarliga, det som hotar en tillvaro som på ytan kan te sig idyllisk. Så titelns lätthet ska vägas mot den oro som den odlande människan måste tampas med: ”du ska inte tro / att det inte finns ett helvete på jorden”.

 

Här tas vatten över huvudet, kanske:

 

97

detta händer bara inte

 

98

kämpa

 

99

gör inte en större grej

av det här

 

100

än vad det är

 

Ekdahls dikt är en monolog men inbegriper många andra personer, som tecknas med initialbokstav: E och K, O och A, C, S, T och Z och J. Det blir på något sätt inkluderande: odlandet som allas angelägenhet. De praktiska bestyren skildras med en väl avvägd blandning munterhet och bekymmer. Det meditativa lugnet vägrar dock infinna sig. Cirkeln av röster ger också dikten stadga och vi är mot slutet tillbaka vid början, vid grävandet.

 

Så det bara fortsätter. Vi måste föreställa oss odlaren lycklig.

Dereliker, Charlotta Jonasson, Vendels

 

Vad är nu dereliker? Min första association går till engelskans ”derelict”, som väl närmast betyder övergiven. ”Reliker” är enklare: helt enkelt kvarlevor. Titeln till Charlotta Jonassons tredje diktsamling på Vendels förlag, Dereliker, väcker många sådana funderingar. Ett slags svar ges i en av dikterna: ”derelict, lämnat, löst ur mänskovåld / relikt, visar på äldre bruk”. Ett annat ges i förläggaren Liv Gingnells efterord, som kombinerar just den engelska glosan ”derelict” med svenskans ”reliker”.

 

Ovanligt nog har denna Jonassons bok ett efterord, som återger en progression hos poeten genom de tre böckerna, en rörelse in i och bort ifrån en sjukdom hos diktens jag. I denna bok saknas en förankring i ett uttalat jag, och i stället rör sig dikterna kring beskrivningar av olika rum, tio till antalet. Sjukdomen är bortblåst, om man inte talar om den sjukdom som världen drabbats av, den farsot som bär mänsklighetens fingeravtryck.

 

Jonasson skriver en ovanlig ekokritsk dikt, från andra, mer jordnära och handfasta perspektiv. Det är en dikt som saknar uppenbar agenda, om vi inte tar i beaktande att poesin i sig är motsatsen till tärande och resurskrävande. Ur evighetens synvinkel är vi människor obetydliga: vi står oss slätt inför det som inte är odlat. Så uppfattar jag dikternas olika genomgångar av platser i naturen.

 

Dessutom görs en implicit koppling mellan hus och hjärna, lite som Tove Jansson gör i sin novell ”Filifjonkan som trodde på katastrofer”, som utreder vårt neurotiska förhållande till de döda tingen (om du inte känner till den bör du genast åtgärda detta; det är en av 1900-talets starkaste svenskspråkiga noveller). De samband som utförs mellan biologi och arkitektur kan också spåras till några av Emily Dickinsons mest förtjusande dikter (”One need not be a chamber to be haunted” och ”I felt a funeral in my brain”). Eller varför inte den Shirley Jackson som skrev det gotiska mästerverket The Haunting of Hill House?

 

Hos Jonasson finns onekligen inslag av en viss gotik, med schabloner som vampyrer och naturväsen och hemsökta platser. Där finns också den uncanny valley som verkar ha blivit vår tids största gissel (ungefär så som Oidipuskomplexen, narcissismen och genidyrkan tillhör 1900-talet):

 

dörren till vänthallen,

man stiger skuldmedveten in

vad driver en till det –

allt är välbekant, allt har ett stråk av skuld,

en dal kusligt lik

 

Hennes minnesrum är belamrade med material, ting, stoff, grejer. Naturen skapar också rum åt sig i diktvärldar med förmåga att sträcka sina iskalla fingrar ut mot en läsare som upplever något av det bästa som finns: en precis nerkylning av blodets temperatur.

 

Skräck? Nja, mer något som vidrör Ann Radcliffe (queen), och hennes klassiska distinktion mellan horror (farlig dödsångestframkallande skräck) och terror (vördnadsbjudande skönhetsframkallande skräck, typ det sublima). Jonasson opererar mer med terror än med horror, helt enkelt. I dikterna förekommer världar som satts ur spel, där det bildliga samverkar med det bokstavliga.

 

För att förenas? Nja, mer kvarstår de spänningsfält som uppstår, och det är bland annat detta som gör att det fortsätter vara spännande att följa Charlotta Jonasson, som går från klarhet till klarhet i sina böcker. Det betyder inte att dikterna alltid kan uppfattas med entydig klarhet. Genom referenser till den ohyggliga skräcken för tomrummet, horror vacui, som också inbegriper verk som John Cales ”4’33”. Det finns också något i dikten som vidrör de relevanta frågorna, de som är jobbiga just för att det relevanta också är det jobbigaste:

 

kvar på vinden: tingen lockar bakom tunga vepor

ur bjälkarna rinner skugga

det anade fascinerar mer än det faktiska

en svagt vittrad fasa är mångtydigare

rymmer fler tänkbarheter än den utskrivna,

singulära skräcken

det är i reservutrymmet alternativen grasserar,

ogallrade

de är alltid här –

 

Jag kan inte låta bli att läsa in en poetik här, som försvarar rätten att behålla något av den mångtydighet som poesi måste tillåta sig för att ge en önskvärd effekt. All poesi tjänar inte på att svära trohetseder till det abstrusa, men jag gläds åt den mångfald av uttryck som den svenska poesin äger för tillfället, när den ställs mot den ibland – förlåt – enfaldiga svenska prosan, som fortfarande styrs av räddhågsenhet och ideal som gjort sitt bästa.

Torv. Resor på brittiska öarna, Erik Andersson, Daidalos

 

Nej, jag tillstår att en bok om torv inte direkt gjorde att jag kastade mig över Erik Anderssons nya essäbok. Men Torv. Resor på brittiska öarna är en pärla värd att upptäcka, skriven med det slags lyckliga entusiasm som allt mer blivit en bristvara, i takt med att verkligheten blivit allt bistrare.

 

På närnivå i fem kapitel utforskar Andersson den brittiska marken, på jakt efter nya upplevelser som har med naturen och jorden att göra – ibland också vattnet. Han tar lärdom av Roger Deakin, som menade att det korrekta sättet att lära känna ett landskap inte är att gå i det – utan att simma i det.

 

Torven blir i Anderssons förfarna händer ett arkiv, som inrymmer både liv (fortfarande ätbart smör, om än med pikant bismak) och död (nedsjunkna lik). Det finns mycket att lära. Att man förr ofta eldade med torv, en tämligen mödosam process, indikerar att det rådde brist på den mer lättantända veden. Genom den här boken lär man sig ödmjukhet inför en värld som är större än både individen och mänskligheten. Vi är helt obetydliga när vi ställs i relation till naturen.

 

Det är lätt att sugas in i (sugas ned i?) Anderssons prosa. Jag läser med vidöppna ögon och en haka som sjunker allt djupare mot bordet. Han skriver torvens kulturhistoria, och letar rätt på brocher (gamla stentorn), blöta berg och trånga vikar, moorer, hedar, shake holes (slukhål) och det mer gruvliga swallow holes, gnejsrar och moräner, uddar, kärr och diken, gyttjeraviner och ävjesvalg, och mycket mycket annat.

 

Det här är ingen stridsskrift, och någon uttalad politisk agenda har Andersson nog inte. Däremot finns här en indirekt kritik mot människans usla hantering av naturresursen. Och uppenbarligen är hans formel enkel: vill du skriva fängslande bör du ha ordentligt på fötterna. Till och med jag, som inte ens äger ett par stövlar, har storartad behållning av den här boken. Kunskap är underskattat som medel för att uppnå största möjliga mål.

 

Visst bistånd hittar han hos Dr Johnson och Boswell, historiens kändaste levnadstecknare, och deras muntra skildringar, vars tradition Andersson ledigt kan fogas in i. Andersson torde vara känd i egenskap av författare (”i egen rätt”), men utöver essäer har han också översatt en del bekanta litterära verk av James Joyce och J.R.R.R. Tolkien. Här ångrar han att ”The Shire” i Tolkiens verk översattes till ”fylke” och inte ”härad”, med kopplingen till det gaeliska ordet ”heradh”.  

 

Givetvis är det här en duktigt nördig bok, där Andersson kan inleda en av sina texter så här:

 

Jag hittade en tågskiva i samlingarna. Det var fältinspelningar från 1955 till 1961 med ånglokomotiv som trafikerade London Midland & Scottish Railway. Jag satte på den. Mycket riktigt, där tuffade loken fram på olika ställen i det engelska landskapet.

 

Om 1900-talet blev, som Ellen Key menade, barnets århundrade, kanske det går att säga – att hoppas – att 2000-talet blir nördens århundrade. Erik Andersson har schvung i steget när han skriver sina essäer, och hans fascination är smittosam. Syftet med essän hinner han också reda ut med en kortfattad konklusion: ”Essäer är det närmaste vi kommer en hållbar litteratur.” Deckarförfattare kunde med fördel slå in på essäns fält, så blir det mindre förstörelse.  

Flyktdjurets dikter, Eric Fylkeson, Fri Press

 

Minnet är kort, brukar det heta. En gång var Eric Fylkeson en central gestalt i det svenska poesilandskapet, medan han nu intar en mer perifer roll. Är det verkligen ofrånkomligt att det måste bli så här? Att de nya poeterna tar ihjäl de gamla, att det inte finns utrymme för båda? Att det ofta är ett misstag att blunda för historien har märkts på senare års återutgivningar av exempelvis Anna Greta Wide och Kerstin Söderholm.

 

Eric Fylkeson borde kort sagt vara en angelägenhet för fler än de(n) som forskar i den svenska poesihistorien. Han debuterade för exakt 50 år sedan, och utkommer nu med den första boken med nyskrivna dikter på 20 år: Flyktdjurets dikter. En gång i tiden var han verksam som en av stencilpoeterna i konstnärsgruppen Vesuvius, tillsammans med bland andra Bruno K. Öijer, och båda gjorde sig ett namn som utvecklare av uppläst poesi. (Jag minns fortfarande en radioinspelning från slutet av 80-talet där Fylkesons bidrag var något av det bästa jag hört uppläst.)

 

Tyvärr är Fylkeson sällan nämnd numera. Hans nervigt nonchiga tilltal har en del drag gemensamma med den i dag (med rätta) omhuldade Elis Monteverde Burrau. Det är känslornas poesi, men utan att bli sentimental. ”Jag minns att vägen / till och från skolan var / minerad med onda aningar” kan en typisk dikt från inledningens många olika minnesbilder lyda.

 

Men vad vill jag säga? Burrau har få men hängivna läsare, och jag önskar något liknande åt Fylkeson: i en rättvis värld hade det här inte varit en samling som skyfflas åt sidan av dagstidningarnas kulturredaktioner till förmån för blixtskrivna recensioner av ännu en biografi över – ugh! – Elon Musk. Kort sagt: världen behöver mindre fulhet, och mer skönhet, och Fylkeson erbjuder ett alternativ till en ful samtid. Detta betyder inte att det är helt lyckat när han kommenterar Putins skändliga krig i Ukraina.

 

Nej, det som uppstår i det indirekta och outtalade blir ofta starkare konst. Fylkeson skriver inte för att förändra världen, och just därför har hans dikter större potential att göra juset det. Han har ett unikt sätt att se på världen, och den som vill lära sig mer om hur poesi ska skrivas har också saker här som ger ingivelser: ”Jag vet inte hur en minnesvärd dikt bör se ut / inte som en minnesvärd dikt i alla fall –”.

 

Inledningens kortare nedslag följs av tre avsnitt med mer reguljärt skrivna dikter. Men Fylkeson befinner sig bara delvis i en igenkännbar tradition, och väl där är han nästan provocerande disträ i sitt sätt att ta sig an allt. Han lånar vissa av prosans kännetecken, men visar främst att en samhällskritisk dikt kan se ut på många olika sätt och ta sig många nya uttryck. Fylkeson är ingen förnyare, men inte heller en förvaltare.

 

Då och då blir det mer än lovligt tramsigt (en dikt om Palmemordet är inte helt lyckad), men desto mer övertygad blir jag av en slitstark kort dikt som sätter fingret på väsentligare saker. ”Två torra villkor”:

 

Sorgligt nog räcker det inte längre att bara

suga på ett ord

för att bedöma sanningshalten.

 

Att dikta

är att stillsamt och noga

slita sig själv i stycken.

 

De här insikterna fick han gärna dröja vid längre, innan han skyndar sig vidare till nya intryck. Samtidigt vore det att göra det allt för lätt för sig att påstå att Fylkeson besjunger det lilla och det enkla livet. Han tigger om att bli underskattad – är inte också detta något som förenar honom med Burrau?

 

Slutligen vill jag för allt i världen inte undvara en av de längre dikterna, ”Flykten”, som vecklar ut sig likt en essä om hästens rädsla för det oförklarliga, och hur det förenar djur med människa. Det är en vacker dikt om överlevnad, och om de starka band som finns mellan hästen och den människa som rider (en lika fin skildring finns i Aase Bergs bok Spöket). Det är en dikt som borde nå fler läsare, så jag anbefaller att du genast skaffar boken, om inget annat än för just den här dikten.

Själens telegraf, Amanda Svensson, Norstedts

 

Har du hört talas om det skotska indiebandet Soul’s Telegraph, landets största succé sedan Primal Scream? Klart du inte har, för de existerar bara i fiktionen, i Amanda Svenssons nya roman Själens telegraf. Men bandet är bara ett av de många spår – de många trådar – som romanen består av, när den i första hand sysslar med huvudpersonen Iris Watkins 90-tal, som rör sig mellan årtalen 1992 och 1998. Som trettonåring bränner hon ner mammans hus i den engelska obygden. Som nittonåring spelar hon cello i sin partner Ruperts nystartade band i Glasgow.

 

Medan Svenssons förra roman, Ett system så magnifikt att det bländar, var en brett upplagd roman om släktband, är Själens telegraf en mer kärnfullt komponerad roman. Familjen är fortfarande det nav kring intrigen rör sig, genom att berättelsen växlar mellan de två tidsplanen. När Iris är tretton handlar det om den excentriska och fattiga mamman och grannen Hugo som hugger gravstenar. Pappan är frånvarande.

 

De bor i ett svårstädat sjavigt hus, som illustrerar en existens på fallrepet. Svensson har sinne för det dråpliga i sitt sätt att gestalta den värld som barnet Iris tar del av. Det sker med hjälp av en stilkonst med sinne för oanade riktlinjer. Det är piggt, fyndigt, och ofta går tanken till brittiska stilister som Jeanette Winterson och Ali Smith (att Svensson har översatt den senare visar att de inte bara delar initialer utan också stilistiskt DNA), när vi delges en historia om Ruperts vän Helen, ”som fram till puberteten hade trott att Storbritannien var en diktatur, eftersom Thatcher vann hela tiden trots att Helen aldrig i hela sitt liv hade träffat någon som röstade på kärringen.”

 

Romanen är skriven i första person, men ändå med någon slags märklig distanserande effekt. Den berättarröst som ledsagar Iris historia är skälmaktig och spefull. Till mammans hus kommer många kufar, särlingar och vinddrivna existenser, charmlösa och hopplösa. Svensson är följsam med både sitt innehåll och sin tematik. När det handlar om popmusiken blir det inte heller så krystat som det gärna blir när romanförfattare ska skriva om pop, om de inte heter Annika Norlin (vars träffsäkra novell ”Kul för dig, trist för mig” är ett stort undantag).

 

Det finns något som förenar just denna roman med IaGenbergs hybridverk från i fjol, Detaljerna. Också den uppehöll sig vid 90-talet, och också den lät delvis indiemusiken agera spelplan för de mellanmänskliga relationerna. Kanske det är en trend; kanske det bara är ett tecken på att popmusik börjar bli värt att tas på allvar inom skönlitteraturen. Både Genberg och Svensson lyckas låta en värld komma till liv, ett förflutet som saknar dammlager över de ting som skrivs fram för att göra den världen konkret och möjlig att uppleva för en läsare med viss distans till den. 90-talet må kännas som att det var igår, men det slår mig att 1992 faktiskt nästan var trettio år sedan nu.  

 

Det handlar också i hög grad om saknad, om ensamhet, om Iris ensamhet, men också om språk, hur svårt det är att sätta ord på känslor, för att inte tala om hur svårt det är att på ett adekvat sätt formulera sina tankar. Iris framstår som en optimist, eller så blir hon bara någon som har lärt sig leva utan att förvänta sig allmosor. Det finns en stark positiv energi i hur Svensson skildrar henne, en slags munterhet i misären som samtidigt inte blundar för hur djävligt ter sig för den som är där.

 

Den sentimentala romanen hade sin storhetstid på 1700-talet, men har i stort sett legat slumrande sedan dess. Det är möjligen lite beklagligt, men i någon mån försöker Svensson återupprätta en baktalad subgenre. Till sist blir det också en fråga om vilka konsekvenser lögnerna upprättar, att det inte längre spelar någon roll vad som är sant, när till och med det sanna uppfattas som lögn.

 

Jag tror att vi generellt talar för lite om romanförfattares intelligens – säkert för att denna intelligens är så svårfångad och omätbar. Men jag fastnar för flera partier i Svenssons roman, partier som erbjuder sanningar som levereras från oväntade håll och därför blir så mycket viktigare än de självklarheter som vi annars översköljs av. Så här, till exempel: ”smärtan i att inte tro på något är mindre än smärtan i att tro för mycket på fel sak.” Det är en intelligens som inte är rädd för att dra djärva slutsatser. Den här intelligensen är inte heller en del av marknaden, och därför inte samhällsnyttig – i omedelbar mening. Den gör mer nytta på sikt, dock, än de sanningar som vi får höra från de offentliga personer som förgiftar vår vardag.

 

Denna romanens intelligens har ett värde bortom allt världsligt och förgängligt, och Amanda Svensson utnyttjar romanen till att införliva sådana värden. Det är också en fröjd att läsa en författare som har ett så coolt bildspråk: ”Sanningen var ett Hubba Bubba att linda kring sitt finger, klibbig och nästan oändligt töjbar.” Det är så Iris förhåller sig till sin omgivning, men det är inte heller en olämplig utgångspunkt för en romanförfattare. Problemet med tuggummin är att de så snabbt förlorar i smak – nåväl, det är inget Amanda Svensson behöver bekymra sig om i den här romanen!