23 okt. 2020

Har jag varit här förut, Sandra Holm, översättning Felicia Stenroth, Aska

Sandra Holm föddes 1943 och växte upp utanför Luleå, men flyttade till Köpenhamn som tonåring. Hon gav ut en bok med prosalyrik på Bonniers 1969 och började sedan skriva på danska. Nu utkommer, efter drygt 50 år, en andra bok på svenska, översatt av Felicia Stenroth på det nysatsande förlaget Aska.

 

Den heter Har jag varit här förut, och tar som utgångspunkt en brevroman av den finske poeten och rumlaren Pentti Saarikoski. Holm är på tillfälligt besök i barndomshemmet, och tar itu med en ovanligt öppen, fräck och rättfram berättelse där hon skriver fram sitt jag på ett stundtals chockerande sätt. Men chockerande, inte för att avsikten ligger där, utan kanske för att den så uppenbart är tillkommen i en annan tidsanda – ett 70-tal som betedde sig mindre ängsligt och neurotiskt till de ämnen Holm tar upp. (Boken utkom på danska 1978.)

 


Dessa ämnen är då till stor del sex och sprit. Att det ändå var en svårare position för en kvinna än en man blir tydligt, då Holms berättarjag hela tiden mäter sig med den manliga förebilden, som hon ömsom hyllar och ömsom hånar. Att det inte blir chock-effekten som är bokens mest anslående drag beror på att hon har en medveten plan, att pröva sina egna gränser. Vad som också blir uppdraget är att skildra någon som alltid är på väg, som alltid är rastlöst beroende av att röra sig geografiskt och biologiskt, alltså också använda kroppen som en flyktväg.

 

Hon skildrar ett liv där hon ligger med olika män, har bra sex och dåligt sex: ”Jag vandaliserar inget annat än min egen kropp som är hjärnan, fittan, längtan och minnena.” Hon drömmer om kvinnor i en surrealistisk vision där hon inte använder drömmen som ett filter för att mildra känsloyttringarna, utan där skeendet blir lika rabulistiskt och grandiost i hur kroppen betonas. Och det är mycket kropp som läggs fram i texten, med allt kiss, bajs, kräks, allt med Saarikoski som modell och förebild.

 

Det Holm vill åstadkomma blir då att bryta livets monotoni, att låta kvinnan ta del av mannens självklara privilegier att ägna sig åt skörlevnad, utan att begränsas av omgivningens förväntningar eller att fördömas för det. Det är ett djärvt projekt, och att läsa den här texten på svenska blir sannerligen en stark kontrast till det mesta av den samtida utgivningen, som alltså sällan rör sig så här närgånget dessa ämnen utan att hysa skam eller ånger. Så finns här en poäng i att gå från ett skåpsupande till att dricka i öppen dager, att förevisa sina brister utan att inbilla sig att ens värld rasar samman för det.

 

Även om Holm bejakar utlevelse på alla nivåer saknas inte smärtpunkter, förtvivlade utfall och gråt. Hon utmanar med sin outtalade fråga till läsaren: ”Och hur lever du själv?” Tål dina livsval ett synande i sömmarna? Det hon skriver är en självbiografi som blir ett självskapande, där hon skapar sin egen person, självständig och frigjord – se där, frigjord, ett ord som förekom förr i samhällsdebatten, men som helt mist sin glans. Holm skriver om åtrån som sträcker sig utöver det kroppsliga, en sexualitet som inte är i behov av mänskliga former för att utövas.

 

Holm skriver också fint om dansen, och det är ingen långsökt analogi att hävda att hon koreograferar sin text, låter den gestalta sina känslouttryck på ett dansant sätt. Det är en skarp bok som lever på sina idiosynkrasier och dråpliga bilder, som ändå lyckas förmedla de sanna erfarenheterna: ”Ärlighet är liksom att ta på sig rena trosor efter två dagar”, eller när hon återger sig själv som femåring som onanerar med en tesked av silver. Det här är en bok som är vacker, stark och modig, eftersom hon  vågar exponera fulheten, svagheten och fegheten. Det exemplariska förordet av Erik Jonsson presenterar författaren och ger bra kontext till en kvinna som hade svårt att hysa de olika kvinnorollerna inom sig.

 

Jag gnällde tidigare på att svenska författare alltför sällan lyckas skriva så här gränsöverskridande, och det är som alla sanningar något som behöver modifieras. På samma sätt som entusiasmen inför det nya blundar för det faktum att en av de värre klichéerna är ”så här har ingen gjort förut”. Därför kan det finns anledning att absolut välkomna Tone Schunnessons romaner för vad de gör med den svenska samtidsromanen, men också erkänna att det som är nytt sällan är lika nytt som vi inbillar oss.   

21 okt. 2020

Sidenkatedralen och andra texter, Sara Danius, Bonniers

Ingen regel utan undantag. Med det sagt: den som klär sig snyggt skriver snyggt. I fallet Sara Danius är detta synnerligen sant. Det kan  vara inbillning, men det kan också säga något om korrelation. För det handlar om att bry sig om väsentligheter – det vill säga: detaljen! – och vårdar man sin klädsel vårdar man också sina synonymer och skiljetecken, med andra ord, att det som är ens klädstil kan speglas i ens skriftliga stil.

 

I Sinziana Ravinis suveräna recension av den sista boken från Danius, Sidenkatedralen och andra texter, ges hon epitetet ”en kvinnlig dandy”. Det förment ytliga kan också vara djupt betydelsebärande, något som visas i flera av de texter i den här klippboken som handlar om mode. Förvisso var Danius briljant i sina litterära analyser, men störst behållning den här gången har jag nog ändå av texterna om klädkonst och fotografi.

 


Till denna volym, som var på gränsen till färdigställd när Danius dog i oktober förra året, har Toril Moi skrivit ett pliktskyldigt vänporträtt som förord. Hon är ändå inne på några intressanta aspekter, som att Danius rörde sig från att studera teknik till det vardagliga. Man kunde också travestera Simone de Beauvoirs formel: Man föds inte till feminist, man blir det. Så fungerade det för Danius, och så gör det nog också för oss alla – man behöver genomgå en radikalisering för att bli en god feminist. Att hon ändå skulle bli en feministisk ikon är kanske roligt, men också ett tecken på att det var en tanklös procedur som förde henne dit: den större allmänheten som tog hennes parti i striden om Svenska Akademien brydde sig inte om att läsa hennes böcker. ”Kvinnan som kvinna är en farlig sak. Kanske mest för kvinnor själva”, kan hon skriva, som en viktig påminnelse om en kamp som aldrig är vunnen.   

 

Ursprungstanken var att skriva två böcker, där den ena helt skulle ägnas åt fotokonsten. Nu återfinns nio sådana essäer här, om bland andra Irving Penn och Lee Miller. Genom hennes optik blir Christian Dior en arkitekt. Hon skildrar August Sander och Bill Cunninhgham som uttolkare av det vanliga, där de dokumenterar världen framför sig. Hennes omdömen om dem uttrycker också något om Danius egen estetik, att hon liksom dem inte roas av individen i sig, utan mer av vad denne representerar. Likaså i texten om en annan fotograf, Walker Evans, som framhålls som en människogestaltare i paritet med Balzac och Flaubert, som Danius ju skrivit så hänfört om i Den blå tvålen.

 

Ämnesbredden är imponerande, när hon rör sig mellan Svetlana Aleksijevitj (skitbra text) till Bob Dylan (skitdålig text). Danius är strängt generös i sina tillrättavisanden, som alltid sker med uppmuntrande tonfall, och då blir det lika snyggt som det är utvecklande. Hon skriver om mode med den förälskades blick, och då sker det sällsamma – hennes text blir förälskad, och jag som läser blir banne mig själv förälskad. I hennes stil finns en lätthet när hon låter sina formuleringar rinna över sidan, i något som inte på något vis har med begreppet ”flyt” att göra, för det är något annat som dikterar och styr hennes stil – något betydligt besvärligare och mer intrikat. Utan att det därmed blir snårigt eller obskyrt, bara ljuvligt egensinnigt.

 

Hon har en förmåga att vara allvarlig i sitt lättsinne, och vice versa, och det är ingen smal sak. Hon rycker på axlarna åt katastroferna, utan att förminska det hemska i situationen. Lärorik är också slutsatsen efter att ha pratat med en vän som är doktor, som gav henne stöttning genom långa monologer om matlagning. För att distrahera? Ja, men inte enbart, utan också som ett exempel på att man kan kombinera lyssnande med pratande, och att läkande inte är det viktigaste: ”Inget av det onda försvann, men det värkte inte lika mycket.”

 

Stil är i hög grad – men inte enbart – en fråga om exakthet, om pricksäkerhet. När Danius vill kan hon vara så nonchalant självsäker att man bara kan häpna, som i en text om fotografen Berenice Abbott: ”Alla Abbotts porträtt härrör ur nuet – och ruvar ändå på evigheten.” Sverige har ynkligt få stilister av rang, men Danius var definitivt en av de främsta, i egenskap av charm, flärd, elegans, där det självmedvetna verkar i det fördolda. Därför blir det en så unik upplevelse att läsa henne: en förväntad förvåning, en häpnad som befinner sig inom metodens spelramar, och som ändå inte är schematisk eller programenlig.

 

Det är en metod som tillåter henne att befinna sig farligt nära det hon skriver om, något man annars avråder från, men lyckas undvika den obehagliga intimiseringen och gullandet. När hon håller sitt installationstal i Svenska Akademien om sin föregångare Knut Ahnlund presenterar hon en karakteristik där det är lätt att byta ut hans namn mot hennes egna: ”Ahnlunds dygder som essäist står fram med tydlighet: bred lärdom, analytiskt skarpsinne, historisk detaljskärpa – och en högt utvecklad känsla för stil.” Denna stil yttrar sig förstås bland annat i det där snygga tankstrecket – för det är ofta så stilen ger sig till känna, som en plötslig avvikelse, något som skär rätt in i texten, eller – för att blanda in mode, som ett snitt, som i klädernas tillskärning.  

 

Som avslutning finns manusen till de tre sommar- och vinterprogram hon höll mellan 2013 och 2018, där det som främst sticker ut är vinterprogrammets osofistikerade redogörelse för cancerdiagnosen, samt det sista sommarprogrammet där hon fränt och bittert gjorde upp med grisarna i Svenska Akademien. Detta tal är lika fyndigt elegant som det är infamt kränkande, och borde bli en klassiker i konsten att leverera kritik på ett sätt som når fram till mottagaren, speciellt när hon läxar upp dessa bildade dignitärer för bristande insikter i vad något så självklart som jäv betyder.

 

Att läsa den här boken ger samma känsla som att stå framför en stängd dörr. Det är sorgligt att behöva känna sig utanför, då Danius främjar deltagande och skriver inbjudande och uppmuntrar till dialog. I hög grad var hon en författare som dog mitt i steget, med oändligt mycket kvar att uträtta. Sorgligt, ja, men också inspirerande, för att inte tala om lärorikt. Hennes sätt att ta sig an sina ämnen borde vara mönsterbildande, när hon åskådliggör, konkretiserar och synliggör. Hon är så bra på att avtäcka mönster, peka ut likheter. Hennes omdömen är sardoniska och hennes humor tvärsäker. Det är en fröjd att läsa dessa skarpa texter, men också vemodigt.  

18 okt. 2020

Herskerens nordiske hus, Kritiker, No. 56

Tidskriften Kritiker har i sin nuvarande form funnits sedan 2006, efter att sedan 1918 ha hetat Studiekamraten och sedan 1993 Ariel. På senare år har den fungerat som en nordisk samlingspunkt, med ett redaktionsråd som stoltserar med medlemmar från Finland, Sverige, Danmark och Norge.

 

Det nya numret, 56 i ordningen, ”Herskerens nordiske hus”, har redigerats av poeten och översättaren Shadi Angelina Bazeghi. Här utgår man från en beprövad metod som känns igen från tidskriften Essä: en källtext bildar utgångspunkt för ett antal olika kommenterande perspektiv. Snarare än att se det som plagiat borde det ske i samförstånd, som en slags hyllning till den lyckade idén som Essä har sjösatt med sina nummer.

 


Dessutom är metoden annorlunda. Källtexten är Audre Lordes essä ”The Master’s Tools Will Never Dismantle the Master’s House”. Det är svårt att föreställa sig en mer närvarande författare i samtiden än poeten och aktivisten Lorde, trots att hon är generande undermåligt översatt till svenska (två volymer är på gång tack vare Modernista och Ellerströms). På danska finns Bazeghis översättning av dikterna från i fjol att tillgå. Bland skribenterna i denna volym, en slags Lorde-antologi, var två inte ens födda när Lorde dog 1992, och de elva andra var små barn.

 

Här finns glimrande texter av bland andra Kayo Mpoyi och Valerie Kyeyune Backström, som presenterar den enkla men jobbiga premissen för en kvinna, att vilja se i stället för att bli sedd (att röra sig från objektet till subjektet). För Lordes text handlar ju om rättvisa i stora drag, om det underläge som kvinnan villkorslöst hamnar i så som samhället är uppbyggt. Hennes essä handlar ju om att det inte går att överta ett färdigt språk – färdiga tankemodeller – utan vad som måste tillföras är egna uttryck, en intern vokabulär som måste göras universell. Då krävs det ju att den manliga normen utmanas.

 

Männen är i minoritet, även om perspektiv på den manliga erfarenheten presenteras av Andreas Eckhardt-Læssø, som skriver om hur det känns att som del av maktstrukturen se sig själv i ögonen, och Marcel Mangold, som skriver om hur det är att översätta Lorde. Han skriver om skillnader, och hur de genererar nya likheter, nya utmaningar. 

 

Den andra normen som måste utmanas är vithetsnormen, som angår både skönhetsideal och kärleksindustrin. Flera av texterna visar hur rasism och feminism hör ihop. Metoden som anförs här är politisk aktivism, och det är en stor vinst hos de här texterna, hur de sammanför teori och praktik, och visar att det ena inte behöver utesluta det andra. Genom att utnyttja termen intersektionalitet kan de visa hur underordning är en trasighet i samhället som kräver nya verktyg för att repareras. Om man ibland talar om osynliggörande och brist på representation är det något som definitivt inte gäller här, där förebilder och inspirationskällor radar upp sig. 

 

Olika tillvägagångssätt utnyttjas av bidragsgivarna, alltifrån Merima Dizdarevics utförligare sätt att breda ut sig till Lina Bondes koncentrerade dikter. Mona Monasar upplyser: ”Mina texter är inte intressanta för en vit majoritet, både för läsare och recensenter om de inte har elementet av utsatthet i sig.” Det är en viktig iakttagelse: hur ska någon annars förstå den erfarenhet som Lorde uttalar i sin essä? Med andra ord: varför drabbas jag så hårt av hennes skrivande, som hör till det bästa jag läst de senaste åren, om det inte vore för att jag – även om det låter förmätet för någon med mina manliga vita privilegier – delar hennes utsatthet?

 

Monasar tangerar den fråga Burcu Sahin ställde i numret 41/42 från 2017: ”Varför kan svenska kritiker inte läsa våra böcker?” Förvisso är inte all läsning identifikatorisk. Men bra litteratur konfronterar dig med den akuta frågan: vem är du? Så är det att läsa Lorde, och så är det också att läsa dessa texter, hur lite eller hur mycket de än berör hennes ursprungliga text.

 

En av grejerna med rasism är att den förnekar rätten att vara otacksam. Som placerad utanför en norm blir du misstänkliggjord vid varje kritiskt ord. Så brutalt fungerar de mest rudimentära gruppdynamiker, att du också är fördömd om du följer och fördömd om du avstår från att följa de överenskommelser som är uppgjorda. Därför: skapa dig en egen verktygslåda, uppmanar Lorde, och det är just det som skribenterna demonstrerar med sina texter, som på anslående sätt väljer olika infallsvinklar, liksom för att bevisa att de har hittat sina egna verktyg, sina egna uttrycksmedel.

 

Jag gillar mycket i det här starkt sammanhållna numret av Kritiker. Fatuma Awil skriver en uppfriskande respektlös egenhändig text, balanserande mellan prosa och poesi, med klar inspiration från Lorde men ändå med en helt egen stämma: ”Hur mödrar vi något annat än att reproducera det vi fruktar? Hur mödrar vi monstruöst: hur mödrar vi häxor? Hur mödrar vi queers? Hur mödrar vi socialism? Hur mödrar vi det som inte förgör oss? Hur blir vi en värdkropp till det som inte förgör oss?” Hos henne blir poesi en slags respons på ett livlöst bemötande, eller en konfrontation med det livlösa.

 

En av de vackraste texterna är skrivna av Loretto Villalobos, kanske just för att den handlar om skönhet och att det är ouppnåeligt för många rasifierade, så som samhället ser ut. Ett av hennes exempel är Doves reklamkampanj ”Real Beauty”, och hur de anlitade en fantomtecknare för att gestalta hur mångas självbild är för negativ i förhållande till verkligheten (jag har använt den filmen i min undervisning). Villalobos slutsats är beklämmande, men också upplyftande, när hon drömmer om en eld som ska ”förgöra patriarkatets förtryckande vokabulär och istället göra rum för en befrielsens där ordet ’vacker’ inte ens finns.”

 

Hur det är att läsa Lorde demonstreras av Bazeghi själv, som har sin programförklaring ovanligt nog sist i tidskriftsnumret. Hon skriver liksom Kyeyune Backstöm om vikten att gå från att bli sedd till att själv se, om hur viktigt det är att bli bekräftad, men också att det är ett djupare och värdigare behov än att få bekräftelse, och utmynnar i minoriteters utsatthet, där det hoppfulla byts mot en sorgsen reflektion kring Yahya Hassans öde. Så här ursinnigt skriver man efter att ha umgåtts med Lorde:

 

Jeg er kun rasende, og har als ikke tænkt mig at spille på violinerne eller hviske om hverken mikro- eller makroaggressionerne, hviske sødt for at appelere til din sympati og medfølelse eler i håb om at vinde en eller anden skønlitterær skønhedskonkurrence eller blive udråbt til dronning. Jeg gir en fuck for sån noget pis. I am not here to please you, ej heller for att fremme en bestemt ideologi. Jeg er her, fordi jeg er FUCKING rasende. Ikke på den ene eller den anden personlighed, men på hele molevitten: ALLE de mekanismer og strukturer der bevirker eller nærmere dikterer, hvem der inkluderes og hvem der ekskluderer fra fælleskaber.    

 

Till det sympatiska med detta nummer hör hur texterna konsekvent visar hur Audre Lorde är en tänkare som väcker tankar men själv håller sig i bakgrunden. Flera av texterna är bara outtalat knutna till hennes essä, så det viktigaste blir att demonstrera hur själva idén är aktuell i vårt samhälle. I stället för att putsa fram ett monument har de skapat ett levande, dynamiskt tidskriftsnummer som frekvent visar hur man tillämpar idéerna från Lordes essä, och att tankarna fortsätter leva och verka i oss som lever nu, nästan trettio år efter hennes död.

 

Ämnet är ju större än personen, något som vi kan behöva bli påminda om, i synnerhet i politiska ärenden. Därför blir texterna här sällsynt angelägna just genom att de erbjuder sådana unika och personliga inblickar i något som är så gemensamt och allmängiltigt. Ibland kan man ställa sig frågan om ursinnet som representeras här går på repeat: har inte det här hörts förr? Å andra sidan: det som sägs här är saker som fortfarande behöver höras, beklagligt nog.

17 okt. 2020

Tänk om. En studie i oro, Roland Paulsen, Bonniers

Varför är vi så olyckliga? Frågan är felformulerad. Egentligen borde det stå: är vi olyckliga för att vi inbillar oss att andra har det bättre? Att lycka blir något att sträva efter, men det är omöjligt att uppnå. Eller så här: vi är olyckliga inte för att vi inbillar oss att andra har det bättre, utan vi är olyckliga enbart för att vi inbillar oss. Med andra ord: vi kan tänka, och – som poeten Paul Valéry visste redan för hundra år sedan – ”varje tanke slutar olyckligt”.

 

Sociologen Roland Paulsens bok Tänk om. En studie i oro handlar om vårt prekära läge. Vi som har det så materiellt bra, vad har vi att oroa oss för? Nu kan man invända att hans bok mer handlar om oro än om olycka, men i stora drag berör den missnöjet och otillfredsställelsen i att vara vid liv vid den här tidpunkten i mänsklighetens historia. Paradoxen är att för drygt hundra år sedan, när det verkligen fanns saker att oroa sig för, såsom dödliga sjukdomar som inte kunde behandlas, olyckor och våld, fattigdom och svält, då var befolkningen mindre orolig. Givetvis existerar exempelvis svält nu också, men – som Paulsen pedagogiskt visar – globalt sett är de överviktiga fler än de svältande. Och hans bok handlar om västvärlden.

 


I korthet vill han ändra våra tankebanor, göra så att vi kan lära oss att leva med oron. Det är lättare sagt än gjort, kanske, men värt ett försök. Ångestens klassiska definition är ju att den saknar ursprung eller orsak – det är bara genuin smärta – men här visar Paulsen att i de här fallet är behandling möjlig. Vi har gått miste om närvaro.

 

Närvaro? Föga förvånande hör Max Webers idé om avförtrollning till de exempel Paulsen tar upp, alltså hur den värld som en gång i tiden var magisk och själfull nu ter sig fadd och andefattig. Vi har frigjort vårt tänkande från auktoriteter, blivit helt autonoma som individer. I stället har vi fått valmöjligheter, men valen skapar bara nya problem, eftersom vi därmed måste välja bort något. Hans definition av oro lyder: ”kontrafaktiskt tänkande betingat av olust.” Att ständigt utsättas för val leder till ständiga tillfällen till ånger. Djur som lever utifrån sin instinkt ställs mot människor som belönats (straffats?) med ett medvetande, och då är det vi som lider.


Det här är självklarheter, och ska man kritisera Paulsen för något är det väl att han inte riktigt kan erbjuda några revolutionerande lösningar. Men å andra sidan har han en förmåga att diskutera hur ekonomiskt välstånd hör ihop med olycka på ett livfullt sätt. Han växlar genomgångar med fallstudier.

 

En av de saker han angriper är att vi i för hög grad förlitar oss på diagnoser, och hur denna benägenhet har eskalerat de senaste årtiondena. Men vad gör man när barn som inte ens nått tonåren börjar tycka att livet inte är värt att leva? För många blir ångesten, eller oron eller vad man än kallar det, en identitet, där man kan pendla mellan insikt och förnekande (eller bara förvirring). Om man inte klarar av att leva bra, så kan man i alla fall finna sig i att man klarar av att må dåligt. Så förklaras det av Patrik, en av de intervjuade personerna.

 

Ett av problemen lokaliserar Paulsen i vårt förhållande till tid. Från början var ju tiden lokal. USA hade under 1800-talet 70 olika tidszoner, och för många var en klocka mest en prydnad. (Något som anammats av en del av mina elever som jämt och ständigt anländer försenade till lektionerna.) Ett annat är psykologin, som får sina fiskar rejält varma. Inte lika mycket det nutida överskottet av diagnoser, utan mer pionjärernas långvariga påverkan på generationer av patienter, som misstänkliggjordes, stigmatiserades och traumatiserades av en övertro på förnekelser, utifrån en minst sagt tvivelaktig teori om bortträngning.

 

Webers avförtrollning är en lockande tanke, även om den liksom allt annat behöver ifrågasättas och nyanseras för att kunna tillämpas på vår samtid. Paulsen argumenterar för vetenskapens oförmåga att tillhandahålla en manual för hur vi ska leva. När vi har distanserat oss för mycket från det sanna och det äkta blir vi handlingsförlamade och – ja, oroliga. Det här är tankar som också Jonna Bornemark framförde för två år sedan i sin suveräna Det omätbara samhället, och som jag förstått det även Martin Hägglund i sin Vårt enda liv. Alltså att världen styrs av en annan kasualitet, och att vi behöver registrera det och omvärdera hur vi ska förhålla oss till existensen.

 

Men vi lider alltså för att vi kan lida: för att vi lärt oss lida, för att vi kan föreställa oss olyckliga. För att vi har ett medvetande. Proust hade en bra sak att säga i ärendet: ”Trötthet är den organiska yttringen av en förutfattad mening.” Detsamma kan tillämpas på oron. Den är också irrationell, och fixerar sig vid sådant som har ett tilltalande narrativ. Därför är vi mer oroade för cancer, stroke och olyckor, när verkligheten ger oss mer ordinära påföljder.

 

Paulsens huvudsakliga syssla tidigare har varit att studera arbetsplatser, och givetvis finns det saker där som borde ha genererat en mer omfattande undersökning. Hans bok vidrör pandemin och den isolering som inleddes under våren, där många arbetade hemifrån. Det är en truism att hävda att det här kommer att påverka det psykiska måendet. Enligt de undersökningar som boken hänvisar till är vi olyckligare när vi jobbar (då har folk fel jobb, vill jag invända).  

 

Det är en bok som greppar efter mycket. Så finns här utläggningar om relativt nya fenomen som skärmberoende, även om forskningen om internets påverkan inte är helt entydig. Förutom nödvändiga och ibland fyndiga sågningar av psykologins allra värsta försyndelser är ett av de sympatiska dragen Paulsens förslag att ersätta diagnosen ”psykisk sjukdom” med ”psykiska problem”. Enda hjälpen, som kan vara lättare gjort än sagt, är att vi som individer blir mindre självupptagna. Säg att du är orolig: än sen?  

16 okt. 2020

Klädesplagg mot kvinnor, Anne Boyer, översättning Andreas Lundberg, Modernista

Oktober är en bra månad för amerikansk poesi. Louise Glück fick Nobelpriset förra veckan. Lana Del Rey gav ut sin debutdiktsamling. Och så kommer Anne Boyer för första gången på svenska i och med boken Klädesplagg mot kvinnor, i Andreas Lundbergs översättning. Hon är trettio år yngre än Glück, men redan prisbehängd.

 

Hon skriver en poesi som lånar från prosan, eller om det är tvärtom. Hennes bok innebär nya vägval för det självbiografiska skrivandet. Tidigare har vi, inte minst genom förlaget Modernistas omsorg, kunnat läsa många amerikanska essäböcker som kombinerar självbiografin med essän: författare som Chris Krauss, Maggie Nelson, Jenny Offill, Kate Zambreno. Boyer både påminner om och avviker från deras poetik, med sin besynnerliga historia, där det egna livet bildar utgångspunkt men sällan utgör en slutpunkt för vad hon vill förmedla.  

 


Det blir ett sätt att skriva som genererar nya insikter av värdefullt slag. Eller vad sägs om denna: man behöver inte älska sin olycka, men man kan lära sig leva med den. Det påminner om Louise Glücks besvikelse när hon i sin ungdom efter sex års terapi blev befriad från sin aneroxi, och skällde ut terapeuten för att han tagit bort hennes förmåga att skriva poesi när hon gjorts lycklig. ”Lev ett par år så kommer du att bli tillräckligt orolig för att börja skriva igen”, löd terapeutens lakoniska svar.

 

Boyer blir både patienten och terapeuten när hon resonerar med och ifrågasätter sig själv. Hon kan ta upp trivialiteter för att leda dem mot det vettiga, mot det verkningsfulla: ”Vilken är skillnaden mellan lycka och pornografi? Jag menar vilken är skillnaden mellan litteratur och fotografi?” Det blir en fin påminnelse om den lyckoframkallande litteraturen. Ofta arbetar hon också med negationen, i en vägran att upprätthålla det samförstånd som

 

Den enda humor som möjligtvis går att uthärda är ju den elaka, och Boyer kan vara både rolig och bitsk i sina korta nedslag i sitt levda liv, så som hon väljer att framställa det. När livet är så oanständigt visar hon att vi kan vara lika goda kålsupare allihop, det vill säga så som Fröding formulerade det i sin dikt ”En fattig munk från Skara”: ”Den gode han är väl ej så god, / som han själv tror i sitt övermod. / Den onde han är ej så ond ändå, / som själv han tror, när kvalen slå.”

 

Hon skriver en uppkäftig poesi som uppmuntrar till nya förhållningssätt till världen, men också till det egna psyket. Här blir de invanda insikterna och åsikterna ersatta av nya, och det är inspirerande att läsa när hon ställer saker på huvudet. Att läsa Anne Boyer är att utsätta sig för en stränghet, som att hon petar med ett retsamt pekfinger i sidan på en. Det är inte endast förtjusande, men å andra sidan är det ju den litteratur som går i konflikt med vad vi tycker som utvecklar oss. Här stryks man mothårs.

 

Och hon skriver självreflekterande, modigt och fräckt, kategoriskt och rått, fast på lite oväntade sätt (annars riskerar ju det oppositionella att bli lite väl fyrkantigt och förutsägbart). Hon menar att det finns två sorters människor, och det är lätt att instämma i det: det finns strikt talat bara genier och de mediokra. Men Boyer kan nyansera sina tvärsäkra påståenden också:

 

”Det finns kanske inte två sorters människor, utan två sorters öden. Det första är mjukt och vanligt. Det andra är en förvirrad sort, och magnetisk bara för den andra substansen, och skapade sig själv ur en annan andra substans, och har, i sitt slut, en andra belöning med nästan nollställt ansikte.”

 

I denna hybridbok på poetisk prosa växlar Boyer mellan privata erfarenheter och agitatoriska angrepp på orättvisor, till exempel avseende lönevillkoren inom klädindustrin – därav den lite styltiga titeln. Men titeln är rättvisande, och pekar ut den brist på insmickrande frasmakeri som hon arbetar med. Hon utmanar den gängse bilden av hur poesi ska se ut, men behåller i sann poetisk anda en stil som går på tvären och hejdar det behagfulla flöde som man ibland inbillar sig är det enda poetiska modus som är godkänt.  

15 okt. 2020

Dottern. En berättelse om folkhemmets upplösning, Lena Andersson, Polaris

Med sin andra roman om folkhemmet förvandlar Lena Andersson sig till Sisyfos när hon stretar med sin uppgift att visa dess förfall. Tyvärr blir resultatet för henne ett lika förutsägbart misslyckande som hos den grekiska förebilden. 

 

Elsa Johansson bär som sexåring sin cykel hem från förskolan eftersom hon inte kunde hitta cykelnyckeln. Att ringa hem till föräldrarna är otänkbart, eftersom överenskommelsen var att hon skulle cykla hem själv. Alltså upp för den tunga backen som en mini-Sisyfos. Och sturskheten blir hon inte av med under de följande åren: här ska saker följa givna uppgörelser.

 


Bilden av Sisyfos återkommer genom Elsas unga liv, så som det skildras i Lena Anderssons nya roman Dottern. Hon är slöjdläraren Ragnars dotter, han som vi kunde läsa om i den förra romanen Sveas son. Andersson har föresatt sig att skriva en roman, vilket undertiteln pedagogiskt förklarar, om folkhemmets upplösning.

 

Gång på gång stångas Elsa mot patetiska paragrafryttare och jobbiga jämlikhetssträvare. Varför ska inte hon få åtnjuta friheten i att tugga i sig ett äpple på ett förintelsemuseum? Det finns många svar på den frågan, men Andersson är inte intresserad av att lyssna på argument, utan hennes syssla består i att rida till storms mot dumheten och inskränkningar i den okränkbara intellektuella maktbefogenheten.

 

Idéromaner kan fungera i teorin, men som praktik blir de nästan alltid oläsliga. Speciellt om man som Andersson glömmer bort det allra mest väsentliga: att skapa levande karaktärer. Hennes romaner befolkas av pappfigurer, vars enda funktion är att till punkt och pricka följa den schematiska plan författaren ritat upp. Det som tar överhand blir då ett porträtt av den intellektuella stjärnan som … ung skidåkare.

 

Det är en gåta att Elsa, som verkar vara en karbonkopia av författaren, läser Henry James, utan att ta med sig ett uns av dennes magnifika förmåga att gjuta liv i sina romankaraktärer. Eftersom Elsa blir ett alter ego för Lena får vi en mer än skälig dos av skidåkningens utförliga ritualer. Det finns säkert en och annan slavisk följare av ”Vinterstudion” som njuter av mångordiga analyser av olika klistervalla, minutiösa genomgångar av tidtagning, och i vilken ordning man tar på sig träningskläderna.

 

Andersson vill göra upp med folkhemmet, men hennes roman är parodisk i sina förenklingar. Det är en gåta att författaren som i början av 2000-talet skrev en så smart och elak satir som Duck City nu skriver så förutsägbart, uddlös och tråkigt. Hon slår numera in de öppnaste av dörrar, till exempel denna: varför tillåter vi elitklasser inom musik och idrott, men inte inom teoretisk kunskap?

 

All riktig konst bär spår av poröst tvivel. Hos Anderssonskans Elsa är världen inrättad efter det egna huvudet, det egna kynnet. Där råder en visshet som är hållbarare än stål. De egna tankebanorna utmanas aldrig eller sätts på prov. Däremot finns några obehagliga sekvenser som raljerar över de som inte passar in i folkhemmet: de enfaldiga, de funktionshindrade, de narkotikaberoende.

 

Den lilla Sisyfos stretar vidare. Vi kan, likt Camus, beundra ett sådant uppdrag, men vi behöver inte tycka att det är litteratur av bestående värde.    

 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 15/10 2020)

14 okt. 2020

Notturno, Ola Hansson, Ymer

Det är lätt att raljera över den okunskap KD:s partiledare Ebba Busch Thor visade i Aktuellt för tre år sedan, när hon inte kunde namnge författarna Strindberg, Lagerlöf och Östergren. När jag förra veckan, efter Louise Glücks Nobelpris bad eleverna i en SA-klass säga någon svensk Nobelpristagare blev det tyst länge, tills någon sa ”Astrid Lindgren?”

 

Så: visst kan vi och visst ska vi begära mer av en politiker som driver frågor om en kanon för svensk litteratur, men viktigare än att rabbla namn och titlar är att man har ett levande förhållningssätt till en litterär tradition. Något som Busch Thor uppenbarligen inte har, trots att hon gick IB-programmet på gymnasiet, fast det är klart att hon kan ha prioriterat andra ämnen då.

 


Ett sätt att upprätthålla ett fördjupat förhållningssätt till svensk litteraturhistoria – alltså den som sträcker sig längre än de tre kanoniska namn som räknades upp nyss – är att följa Litterbanken på internet, som outtröttligt tillgängliggör både den breda och den smala traditionen, samt Nirstedt/Litteraturs fina poesibibliotek med klassiska svenska diktsamlingar, med hittills femton utgåvor, från 1674 till 2003.

 

En bok som definitivt hade platsat där är Ola Hanssons Notturno från 1885. Nu hann det nystartade förlaget Ymer före, med en fint ljusblå volym, försedd med ett kunnigt efterord av Per Erik Ljung. Han kallar Hansson för ”en tidig modernist”, och menar att detta verk förebådar den dekadenta epok som tar vid under 1890-talet. Samtidigt är dessa dikter verklighetsförankrade.

 

Något som inte riktigt visar sig vid en initial läsning, där snarare intrycket av det abstrakta – för att inte säga abstrusa – dominerar. Det är skirt stämningsfullt. Men jag ska erkänna: jag är ett fan av Ola Hansson, och denna är definitivt en av hans bästa böcker (den något senare Sensitiva Amorosa hör förstås också dit). Samtida med Strindberg var han också relativt stor i Tyskland, dit han hamnade delvis på grund av det ogina mottagandet för böcker som denna. Kritiken var, som Ljung visar i efterordet, nästan undantagslöst negativ och hånfull, mot denna hans andra bok (han hade debuterat med Dikter året innan).

 

Det är synd, för att inte säga ynkligt, att vi är så få som vårdar Hansson som en av svenskt 1800-tals finaste poeter. Vilhelm Ekelund hade en hög uppfattning, och menade att Hansson var det största svenska namnet sedan Stagnelius. Tillsammans med Ekelund själv bildar de här en trio ojämförligt nerviga poeter som skriver på svenska. Det finns en klar likhet med Stagnelius, även om Hansson inte är lika uttalad i synen på erotiken som en förlösande kraft för neuroserna: hos honom ligger befrielsen annorstädes. Det som parar ihop dem är arbetet med kontraster, att se världens skuggsidor och att hela tiden hysa en längtan mot ljuset.

 

Skuggsidorna är dock påtagligare, främst i den svit som gett samlingen sin titel. Hansson är också krassare än sin föregångare, men bevarar förhoppningen att det onda ska föra något gott med sig. Här finns den postromantiska dragningen mot natten, men också flera uppmaningar till ett mer innerligt förhållande till naturen, ett ämne som knappast mist sin aktualitet: ”allting svinner. / Mitt väsen in i / naturen rinner.” Ordet ”svinner” blir – tyvärr – något överanvänt av Hansson i denna samling, men det ska väl tillskrivas en ungdomlig förkärlek för vissa fraser, och en oförmåga att se när de blir utnötta.

 

Ofta förefaller Hansson vara betraktaren – stundtals rentav voyeuren – av skeenden, likväl som en passiv mottagare av andlig inspiration, likt den eoliska harpa som romantiker som Shelley föreslog som ideal för det konstnärliga skapandet. För den delen kan Hansson ibland ge intryck av att skapa ett självspelande piano med en del av sina dikter, att rimkonsten tar udden av innehållet. Men det är bara stundtals: ofta framträder känslorna i all sin nakenhet och sårbarhet, och då blir det också stark poesi som gestaltar ett öde med förmåga att nå ut och drabba en läsare också 135 år senare.

 

Då finns rader som dessa, som förstärker intrycket och konkretiserar de äkta uttrycken: ”Men, liksom i nattluften / dröjer en pinsam skälfning / af dagens hetta / och dagens larm, / något som våndas och vrider sig, / som skorrar så smärtsamt / som ett falskt ackord, / som kvider så hjelplöst / som ett sjukt barn, – / så sitter i mitt väsens / innersta gömslen, / i det hudlösa köttets nervnät, / som en aldrig domnande oro, / lifsångestens ryckande, / hullingtäckta tagg.” Det är bra timing i dessa rader. Som synes använder denna upplaga originalutgåvans stavning, medan min gamla volym från Tidens förlags samlade skrifter från 1919 hade låtit den genomgå stavningsreformens reningsbad. En smaksak vad man föredrar: det blir en smått udda känsla att läsa dikter som man har tyckt låtit modernare plötsligt anta formen av något mer ålderdomligt, utan att det påverkar dem i negativ riktning.

 

Höstmörkret sänker sig tungt i flera av dikterna, och det är nära till det skräckartade. Redan ett par år senare skulle Hansson skriva en initierad introduktion av Edgar Allan Poe, på tyska. Poe, som då knappt hade översatts till svenska, blir en författare som Hansson känner starkt för, i en animerad och fortfarande giltig karakteristik: ”En fullblods aristokrat i en myrstack av plebejer; en skönhetens svärmiska eldsdyrkare bland krämarsjälar; en hänförd talsman för det mest eteriska i känslan och det mest utsökta i stämningen stående på nyttans marknadsplats; en apostel för avlägsna framtidssanningar och för den mänskliga intelligensens quinta essentia bland en menighet av uppkomlingar i bildningens värld, vilka ännu stavade på dess abc”. 

 

I Notturno finns också flera inslag av den typ av livsleda man måste vara riktigt ung för att uppleva och erfara. Den uppgivenhet han kan ge uttryck för blir sällan statisk eller verkningslös, som dessa två strofer kan få illustrera:

 

                      Och när du ser,

                      att lyckan ler,

                      du vågar ej att gripa till.

                      Och när du så med allvar vill,

                      hur starkt, hur rent, – –

                      det är för sent.

 

                      Det finns ej bot.

                      Det ondas rot

                      går allt för djupt. Det finns ej hopp.

                      Blott fantasien bygger opp

                      sitt skira bo

                      i blomsterro. – –

 

Hanssons värld ångar och jäser, men rör sig mot den kyla som stelnar och förlamar. Då finns i den sammanhängande prosaberättelsen ”Senhöstblad” även utrymme för mystik och en drift mot ett Via negativa, uttryckt i isande vackra rader: ”Du frostblomma, som isen blå och hvit som snön! Jag plockar dig! / Du sköna form kring ett intet! / Isblomma!”

 

Det är imponerande att en 25-åring var kapabel att skriva dikter som dessa. Det finns här så mycket blompoesi att man nästan inbillar sig att det är en bok som torde tilltala den massa som till exempel intresserar sig för de trädgårdsböcker av Jamaica Kincaid och om Virginia Woolf som getts ut bara denna höst. Se där: en blombok av Ola Hansson, det är väl om något vad som borde finnas inslagen under julgranen?

12 okt. 2020

Violent Bent Backwards Over the Grass, Lana Del Rey, Simon & Schuster

Om 40 år kommer Lana Del Rey att få Nobelpriset i litteratur. Ingen annan popartist har en lika stark utvecklingskurva. Hon började på toppen med sina första två singlar ”Video Games” och ”Born to Die”, och har bara fortsätt klättra uppåt, allt högre över all konkurrens. Förhoppningsvis ger hennes pris upphov till en lika infekterad debatt som när Bob Dylan fick det för fyra år sedan. Då skulle en tillfällig ständig sekreterare behöva förklara sig inför en förstummad press, med argument om amerikansk sångtradition och förmågan att rimma, samt att Del Rey knyter an till poeter i litteraturhistorien, såsom Walt Whitman, Sylvia Plath, T.S. Eliot ...

 

Dessutom lär hon, likt Dylan, vid det laget ha gett ut ett knippe böcker vid sidan av sina sångtexter, som hittills samlats på fem fenomenala album. Den första att ges ut är diktsamlingen Violent Bent Backwards Over the Grass. Den är som väntat spröd och obesvärad, en poesi som befinner sig på sin egen plats. Boksidorna är maskinskrivna, ibland med införda korrigeringar – något som adderar till det spontana nästan vårdslösa intrycket, men det rör sig ju om en poesi som inte verkar veta hur den ska bete sig när den nu samlas som bok.

 


Det maskinskrivna ger också associationer till Jim Morrison, som blir en uttalad referens inte bara i en av dikterna utan också sedan tidigare i sångerna (redan på Paradise-versionen på första skivan Born to Die i låten ”Gods & Monsters”). Lyckligtvis skriver Del Rey bättre poesi än Morrison. Hon skriver också bättre poesi än Patti Smith, med ett mer hälsosamt förhållande till konstnärsmyten. Till skillnad från dessa amerikanska föregångare är hennes poesi inte lika pumpad av konstnärsmyten, även om Del Rey flirtar med bilden av sig själv (”i’m good on the stage as you know, you may have heard of me”, som hon skriver i en av de bästa dikterna, ”La Who am I to Love You”). Det är en blyg form av narcissism som hon utövar, en narcissism som dryper av subtilt självförakt.

 

Med sin bok försöker hon nog säga att vi alla är poeter, att vi alla kan vara poeter. Om även hon, artisten med världens ljus på sig, vågar blotta sig och exponera sina svagheter – något sångtexterna i hög grad har fokuserat på – då bidrar hon till ett bättre samtalsklimat kring psykisk ohälsa. Det behöver inte vara briljant poesi som får läsare att upptäcka nya saker: ”stay on your path Sylvia Plath” är kanske en pinsamhet som en mer rutinerad poet hade undvikit. Men poängen går fram, precis som när majoriteten av alla postpunk-band  under 80-talet refererade till litteratur, speciellt kanske när mindre självklara val premierades, som Morrissey med sitt tjat om Elizabeth Smart och Shelagh Delaney, och Nick Caves om Flannery O’Connor.  

 

Som en del av estetetiken finns Del Reys egna foton, som frambesvärjer ödslighet både hos platser och hos människor. Antingen skildrar de tomma, övergivna platser eller människor i olika stadier av läsning. Bilderna förstärker den spöklika atmosfärerna hos dikterna. Det är både korniga färgbilder som getts tidlös patina och svartvita nostalgiska foton från ett obestämt då, cirka 1940- eller 1950-tal. Lite som en udda mix av Edward Hopper och Norman Rockwell, alltså en idyll som bär på sin egen undergång. Hennes idealiserande är också medveten om det monstruösa.

 

Så fungerar ju också dikterna i hög utsträckning, och bildar en förlängd arm från sångtexterna. Det ansågs revolutionerande när hon på sin förra skiva ”Lust for Life” började sjunga om världspolitik, efter en rad skivor med texter om privat dekadens, droger och såriga relationer. Faktiskt finns genom hela karriären en upptagenhet, för att inte säga besatthet, av ett USA som huserar mittemellan myt och verklighet, ett sagoland som låter verkligheten sippra in. Och här fortsätter hon skriva politiskt, om än lite väl vagt valhänt när hon berör de många skogsbränderna och ”hurricanes and rising sea levels”. Hon skriver helst om Los Angeles, som en plats man bara kan hatälska. Det blir en sorgsen och uppgiven text, som förtvivlat försöker nå kontakt med något som bara kan lämna henne. Hon skriver om vår nutid som något som inte förmår skänka någon transcendens, utan bara smärtlindring genom falska förhoppningar.

 

Helt uppfylld av USA, eller Amerika, var förstås också hennes andra stora förebild, utöver Plath – alltså Walt Whitman. Kanske Del Reys poesi behöver läsas jämsides med honom för att bli begriplig. Att även hon skildrar en allmän amerikansk identitet, förlorad i de senaste årens politiska vilsenhet. Hon skriver om ett landskap där det som befriar dig också är det som tynger dig. Hennes vältrande i det förflutna fungerar, därför att hon är så ärlig i sitt sökande efter en tidsepok där hon inte inbillar sig att allt glittrade mindre neurotiskt. Att hon lyckas göra sin nostalgi så levande är den största bedriften, i sitt sökande efter förlorade paradis. Hennes glamour är alltid solkad, lusten alltid svärtad med olust. ”Live your life like / no one’s listening” lyder en av många deppiga summeringar.

 

Men det är i ärlighetens namn en ojämn bok. Ibland rör hon sig mer än lovligt nära livsstilscoachers peppande floskler. Bättre fungerar det när hon visar otyglat mod och uppriktig ödmjukhet inför tillvaron. Därför skriver hon en poesi som inte ber om ursäkt för sig eller blir ansträngt pretentiös. Hon skriver också en poesi som är helt desillusionerad utan att bli cynisk eller bitter. Därför kan det ibland också bli farligt nära en hippie-estetik, men i så fall ger hon uttryck för att vara en stenad hippie – på ytan helt lost, men det inre ständigt vaksamt och redo att slå världen med häpnad. Hon är en drömmare – som bara förmedlar sina mardrömmar.

 

Många av dikterna är monologer formmässigt, och bildar olika narrativ, olika förhållningssätt till en värld som alltid skildras i ett slags dis. Om det är ett bildligt eller bokstavligt dis är ointressant: det är ett filter över hela tillvaron. När dikterna är som starkast finns det en öppning mot världen, försök att interagera med den, hur svårt det än är (världen är ju som bekant oftast bara dum eller medioker). Då kan Del Rey även citera stapelvaror från Robert Frost och ändå låta som en genuint originell poet:

 

                      at the end of Lime and 10th street down the road that’s green

                      and winding

                                   Past the bushes cypress thriving past the chain

                      link fence

                         and driving

                                           farther down the road less traveled

                                   there u are athleisure wear unraveled

                      Now I see you clear

                     

                      Standing stoic blue and denim

                      eyes not blue but clear like

                      heaven

 

                      you don’t want to be forgotten

 

                     

 

                      You just want to disappear

 

De tio haikus som avslutar boken är tyvärr inte de mest lyckade försöken i denna lockande men svårbemästrade diktform. Någon enskild fungerar väl, men som vanligt ger haikun mest ett slött intryck. Hon behöver inte skämmas för det: även andra Nobelpristagare som skrivit haikus har misslyckats, såsom Tomas Tranströmer.

 

Rock- och popartister som ger ut poesi kan lätt sorteras in i facket ”hellre än bra”, och man ska väl inte inbilla sig att Del Reys bok revolutionerar poesin. Vad som ändå ska premieras är hur hon med denna enskilda bok kan visa sina mångmiljonfans att poesi är en existerande och livaktig litterär form. Därför är det så sympatiskt att hennes bok avslutas med en gullig sektion med tomma linjerade sidor och rubriken ”notes for a poet”. Hon inte bara sträcker ut en hand till sina lyssnare, hon leder in dem i litteraturen, och det är som sagt ingen vild gissning att hon redan har gjort Sylvia Plaths poesi till en given referens för olycksaliga tonåringar.  

11 okt. 2020

Genom märg och ben, Jacqueline Woodson, översättning Alva Dahl, Natur & Kultur

Melody är 16 år gammal när vi stiftar bekantskap med henne. Hon står i trappan, på sin födelsedag, med släkten ivrigt väntande där nere. En orkester spelar en instrumentell version av Princes snuskigt snygga sång ”Darling Nikki”, som mamman förbjudit henne att lyssna på. Hon fyller i orden själv i sitt huvud, och man kan föreställa sig saligheten, den hemliga lyckan.  

 

Så elegant inleds Jacqueline Woodsons roman Genom märg och ben. Författaren är bekant främst som ALMA-pristagare 2018 och den uppmärksammade versromanen för unga, Brun flicka drömmer. Hon har också skrivit romaner för vuxna, och den första att översättas till svenska är denna som utkom förra året.

 


Det är med det känsligaste av språköron Alva Dahl har överfört Woodsons ibland överlastat poetiska idiom, på ett mestadels lyckat sätt. Här samsas olika stilnivåer, olika muntliga jargonger och slangiga tugg, och språkvetaren Dahl har redan etablerat sig som en suverän översättare (för att inte tala om den briljanta essäromanen Längtans flöde som hon utgav i fjol).

 

Därmed skapas förutsättningar för en pigg och läsbar roman om historiens trauman som upprepas genom olika generationer. Melodys födelsedag blir katalysatorn för familjehistorien och de paralleller som framträder. Hon framstår först som romanens centrum och huvudperson, men ersätts snart av föräldrarnas historia, Iris och Aubrey, och morföräldrarna Sammy Po’Boy och Sabe. Som sextonåring blev Iris gravid, och därmed introduceras det stora temat för romanen: tonårsgraviditet.

 

Vanligt tema i ungdomsromaner (YA), visst, men Woodson ger ämnet flera subtila twister. Omslaget indikerar kollaget som litterärt verkningsmedel, ja, med den unga kvinnan framför ett lapptäcke av olika färger – eller om det är sprickorna inom och mellan och utom oss som avses? Splittringen blir till en estetisk princip. Woodsons sätt att skriva är subtilt rastlöst, fullt av dolda kopplingar och ledtrådar som lämnas hängande. Frustrerande och belönande i lika hög grad.

 

Hon gör graviditeten till både berättelsens begynnelse och slut. Slutet på en epok (ungdomen). Början – ja, men också en början som bär på slutet. En början som bär på en medvetenhet om det slut som inringar oss, det definitiva slutet. Det är en förhållandevis kort roman, ordknapp och koncis. Här saknas överflödiga ord. Det är en berättelse som inte slösas bort på oväsentligheter.

 

Är den onödigt svår? Länge är jag oklar vad det är för slags roman jag läser. Woodsons berättarröst rör sig mellan olika medvetanden och olika tidsplan, och landar i vad man är beredd att göra för sin överlevnad. Iris överger Melody som tonårsmorsa, så dottern får växa upp hos pappan och morföräldrarna. Iris väljer att fullfölja skolan, väljer också att ingå i en lesbisk relation med Jam, som – informerar Woodson lömskt – läser Lorde (aktivisten Audre och inte artisten med samma namn). En roman som prioriterar Prince och Audre Lorde: vad mer kan man begära? Förstås en kanon som också inkluderar bell hooks Ain’t I a Woman, och lyckligtvis gör Woodson just detta.

 

Tonårsgraviditet är bara ett av romanens tema. Det handlar också om utbildning, och vikten av att ta hand om sitt intellekt. Likaså handlar det om sex, om kärlek, om det queera, om relationer, men också om klass, om ras, om genus – men minst lika mycket om arv, och hur vi förhåller oss till det vi bär med oss från vår familj. Det handlar bokstavligen också om överlevnad: om de förföljelser och trakasserier som kan ta sig dödande uttryck för den som fötts i avsaknad av vita privilegier.

Men det är inte bara det som gör Genom märg och ben till en så lyckad roman. Den är arg, men också fylld av en uppriktig vilja att nå förståelse och skapa sammanhang. Den vägrar förenkla, och den är befriad från all inställsamhet. Det finns en balans mellan epik och lyrik, med fina passager där det framgår med all önskvärd tydlighet ett uppsåt som lösgjort sig från didaktiska intentioner. Därmed blir det ett helgjutet konstverk, och en läsupplevelse utöver det vanliga.   

9 okt. 2020

Louise Glücks nobelpris

Det tyska ordet ”Glück” betyder lycka, och nog är det med lycka jag tar emot beskedet att den amerikanska poeten Louise Glück fått Nobelpriset i litteratur 2020. Med viss reservation för ironin, eller smolket i glädjebägaren: hon skriver inte på något vis en poesi som domineras av lyckokänslor. Hon skildrar vår utsatthet i tillvaron utifrån en evig längtan efter en andlig aspekt som tar hand om oss.

 

Religiös? Ja, om du så vill, men inte av bekännande eller missionerande slag. Mer handlar det om närvaron av något gudomligt, mer som adjektiv än substantiv. Tre av de tolv diktsamlingarna har översatts till svenska på det lilla Malmö-förlaget Rámus. Så sent som i september kom den senaste, Vild iris.

 


Hennes svenska utgivning inleddes med Averno, som jag recenserade i JP 29/4 2017. I denna samling återvänder hon till myten om Persefone som rövades bort av Hades och tvingades tillbringa halva året i dödsriket som hans hustru. Glück tillämpar en teknik som ställer den antika myten mot samtiden: ”var hon själv medskyldig till att hon blev våldtagen, / eller blev hon drogad och tagen mot sin vilja, / som moderna flickor blir så ofta nuförtiden”.

 

Det är en stil som kombinerar ett vardagligt tilltal med formsäker elegans. Genom denna samling löper berättelsen om Persefone, belyst av den krassa verkligheten. Det må vara att det är en dyster eller pessimistisk poesi – jag blir helt upprymd av att läsa den, och därför känns det så glädjande att uppmärksamma. Det är poesi som förtjänar fler läsare än den hittills fått på svenska.

 

I fjol utkom Ararat, som är en chockerande uppgörelse med familjen: dels som den manifesteras när mamman är oförmögen att hantera sin döda dotter, och dels poetens bristfälliga kärlek till sitt eget barn. Det är en av de mest smärtsamma uppgörelser jag har läst, när den utmynnar i hur hon ger sin förklaring till sin olycka:

 

Jag sårades, för länge sedan. Jag levde

för att hämnas

på min far, inte

för den han var –

för den jag var: från allra första början,

i barndomen, trodde jag

att smärta betydde

att jag inte var älskad.

Det betydde att jag älskade.

 

Både Averno och Ararat är berättande dikter, och borde fungera som läsning också för de som skräms av poesin och tycker den är ”obegriplig”. Även ”Vild iris” har ett narrativ, den här gången med blommor och växter som ges agens och röst. Det sker med ett tillvägagångssätt som är både subtilt och enkelt. Hos Glück är det inte människan, utan naturen själv, som får sista ordet: ”Jag har sjungit länge nog för er i sommarnatten. / Till sist kommer jag att vinna över er; världen förmår inte ge er / en sammanhängande bild. / Ni måste läras att älska mig. Mänskliga varelser måste läras att älska / tystnad och mörker.”    

 

Tack vare formidabla översättarinsatser av Jonas Brun och Stewe Claeson finns nu dessa tre fenomenala böcker på svenska, och Brun har dessutom i Averno skrivit en exemplariskt introduktion till denna tillgängliga poet. Man ska också komma ihåg att det här är ett pris till poesin, som länge varit undanskuffad av Svenska Akademien. Under 2000-talet har de poeter som belönats hetat Tomas Tranströmer och Bob Dylan. Sett utifrån det perspektivet är Louise Glück ett utomordentligt val.   

 

Även om det alltid finns anledning att ifrågasätta en litteratursyn som är snäv nog att nästan konsekvent förbigå kontinenter som Afrika, Asien och Sydamerika. Även om engelskan redan har fått för många priser. Även om jag tveklöst föredrar Anne Carson av de engelskspråkiga poeter som kan komma på fråga.

 

Med dessa reservationer är det ändå glädjande att så många tack vare detta pris kommer att övervinna sin motvilja mot poesin som litterär form. Glück är en poet som inte skriver uttalat politiskt, men är så privat och närgången i sin skärskådan av det egna livet att det blir en gestaltning av allas våra liv. De tre böckerna som hittills – förhoppningsvis blir det fler inom kort – kan och borde läsas av alla med minsta intresse för hur vi ska förhålla oss till världen.

 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 9/10 2020)