En
bok samlar tre texter om den store August Strindberg, skrivna av den
nästan lika store P.O. Enquist. Det är alltid intressant att läsa
om vår litteräre superstjärna, även om Enquist inte riktigt
tillverkar guld av stoffet.
Internationellt
är P.O. Enquist så respekterad att det för vissa är obegripligt
att han inte har fått Nobelpriset. I år, när vi uppmärksammar
hundraårsminnet av August Strindbergs död, samlas tre olika texter
av Enquist, där Strindberg är ofrånkomlig huvudperson.
Äldst
är debutpjäsen ”Tribadernas natt” från 70-talet, där Enquist
skildrar teaterrepetitonerna med första hustrun Siri von Essen och
hennes älskade Marie David (en tribad är ju en äldre beteckning
för lesbisk).
I
full medvetenhet om hur uppskattad och spelad pjäsen är – nu i
Thommy Berggrens uppsättning på Stockholms stadsteater – måste
jag säga att jag i dess manusform inte riktigt tycker om dess
teatertekniska lösningar. Diskussionerna är statiska, fulla av
upprepningar.
Något
bättre fungerar det långa manuset till tv-serien från 80-talet.
Där skriver Enquist engagerat och med fin inlevelse. Det är inget
renodlat manuskript: här kallas det ”televisionsroman”, med
telegramliknande redovisningar av livet, som flimrar förbi i korta
sekvenser.
Men
vi tillåts komma i direktkontakt med den stora gåtan August
Strindberg. Han inbjuder ju själv till biografiska läsningar, och
Enquist tar fasta på de besvärliga aspekterna. I viss mån måste
bilden friseras för att karikatyren ska göras duglig, och det är
mer fascinerande än direkt likt. Det blir ytterligare en
biografiskrivares version av föremålet.
Oron,
ilskan och sorgen – detta fångar Enquist med sitt porträtt, men
det är ändå utfört inom vissa begränsningar. Jo, Enquist är en
klok karl, men han saknar en dimension som Strindberg har, och det är
den religiösa dimensionen. Det må vara att Strindbergs religiositet
var vidskeplig, men det ger hans tänkande ett försprång, som
Enquist inte lyckas hämta in.
Mest
intressant av de tre texterna är i så fall essän ”Målet mot
Fröken Julie” från 90-talet, där Enquist tänker mer originellt,
som om han tillåter sig att släppa fram mer fantasifulla tankar.
Där finns lika mycket tvivel som klarsyn, och hans analys rör sig
utanför den självklara förståelsen.
Mycket
har skrivits om ”Fröken Julie”, men jag har nog inte läst något
lika omedelbart omtumlande som den här essän, som lyckas
ifrågasätta både författarens intentioner och den
tolkningstradition som med alltför rigida medel låst in den i
förutsägbara resolutioner.
(Också
publicerad i Jönköpings-Posten 21/6 2012)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.