För nio år sedan
skulle Carl-Göran Ekerwald utkomma med en av sina monografier, där
han avslutade ett tioårigt projekt efter att ha låtit en författare
få bli portalfigur för var sitt århundrade, där Shakespeare fick
1600-talet, Voltaire 1700-talet, Goethe typ 1700-1800, och Nietzsche
1800-talet. Vem skulle då symbolisera 1900-talet: Kafka? Sartre?
Camus? Joyce?
Nä, till förlagets
förtret valde Ekerwald Louis-Ferdinand Céline, mest känd för
debutromanen Resa till nattens ände. Men givetvis ännu mer
känd för sin antisemitism. Jag kan föreställa mig förlagets
samfälliga suckar – för dels blev boken inte lika flitigt
recenserad som sina föregångare, och inte heller blev det någon
pocketupplaga. Kort sagt: Céline i Sverige är en nedtystad
historia. Det jag minns mest var några hatiska uppläxande artiklar
i Svenska Dagbladet.
Nyligen ondgjorde
sig förläggaren Carl-Michael Edenborg på twitter om de ytterst få
recensioner hans förlag Vertigos nya utgåva av Célines Från
slott till slott fått (en enda!). Finns det en beröringsskräck?
Nog kan jag erkänna
att det är svårt att skriva om Céline, men huvudsakligen av andra
skäl. Hans sätt att skriva … Nej, jag menar: Hans sätt att
skriva! … Jag har förstått att det inom konsthållningen finns en
LCHF-metod: inom litterär stil borde det finnas en LFC-metod, där
man tar bort språkets kolhydrater (alltså sötningsmedlen) men ökar
dosen av språkets fett (alltså förtjockningsmedlen). Det är en
jobbig stil att uthärda, och är det svårt att skriva om Céline,
är det ändå inget jämfört med att läsa honom.
Det är en stilens
återvändsgränd. Nu gäller det här ganska många modernistiska
författare med stark röst, att det är en don't try this at
home-skola: Beckett, Faulkner, Gombrovicz, Bernhard. Thomas
Bernhard, den store ältaren: gillar man honom finns ju mycket att
hämta hos hans franske motpart. Här hatas det lika friskt. Liksom
hos Kafka kan sägas att Céline är en början och ett slut.
Jag kan hålla med
Edenborg att det är skandalöst att kultursidorna inte bryr sig mer
om Céline: inte för att vi får de världsförfattare vi förtjänar,
men helt enkelt för att det här måste diskuteras, litteratur av
också det här slaget. Vi som eventuellt lider av beröringsskräck
kan då ta del av hans ord om exempelvis det Nobelpris han kunde ha
fått (nä, det kunde han aldrig ha fått, jag bara skojar): ”En
plötslig idé! … tänk om dom skulle ge mig Nobelpriset? … Det
skulle verkligen hjälpa mig att betala gasen, skatterna, morötterna!
men varken rövknullarna där uppe eller deras kung kommer att ge mig
det! det går till alla möjliga bögar! … ja, det är planetens
största vaselinförbrukare! … förvisso, tärningen är kastad! …
ni måste ha sett Mauriac i frack, buga sig, gångjärn, villig till
allt, hänförd, tillmötesgående på sin lilla plattform …” Det
här är faktiskt endast den fjärde romanen som översätts, och det
är sexton år sedan den senaste.
Tidigare har erkänt
duktiga översättare som C-G Bjurström och Einar Heckscher översatt
Céline – den här gången är det Hans Johansson, som bland annat
har översatt Markis de Sade tidigare. Och det finns nog en affinitet
mellan Sade och Céline, i själva den språkliga överdriftsattacken,
att här får inga invändningar eller reservationer plats.
Det är ett
motstånd. Han går i bräschen, skriver fram paradoxerna – som det
där att han var misantrop och fattigläkare, tydligen med usel
betalning, eller oftast ingen alls. Mer eller mindre valde han egen
fattigdom, något som ger honom tillfälle att vomera sin bitterhet
över de otacksamma arbetsgivarna. För bland litteraturens hatare
måste Céline ha en rangplats, och det är också det som har gett
honom rätt många svenska fiender. För man får inte hata! Det är
inte konstruktivt! Det har (de djävla) experterna bestämt!
Handlingen är
alltså Célines egna liv, tillvaron i krigsexil i franska kolonin
Sigmaringen (här kallad Siegmaringen, efter ordet ”Sieg” för
seger), åren efter andra världskriget, hans personliga nederlag,
åren i fångenskap i Danmark, en sexårig karantän, och återkomsten
till ett Frankrike som inte vill veta av honom. Med språklig anarki
tar han sig an sitt enda ämne: sig själv.
Även om det här
inte kan imiteras, har aspirerande författare en del att lära. Inte
i första hand i tonfall – något Vallgren gick vilse i med sin
pamflett För Herr Bachmanns broschyr – utan mer i
ärligheten i redovisningen, att inte utelämna något, att också få
med de egna tillkortakommandena. Här glorifieras inget. Men också i
busigheten: att läsa Céline är som att tänka sig en inverterad
Proust, för de har ju så mycket gemensamt, bara det att de har helt
väsensskild utgångspunkt.
Det är den
orättmätigt förorättades logik som härskar. Kanske Céline är
litteraturens argaste protagonist sedan Akilles. Det sades om
Pasolini att det var lika svårt att hejda hans konservationsflöde
som att få stopp på en F 1-bil på tävlingsbanan, och det är
ungefär så det känns att läsa Céline, att man ställs inför
(häst)krafter som man inte kan rubba.
En energi av annat
slag. Ingen teknik kan förbereda dig på hur det är att läsa
heller: glöm allt du har lärt dig, liksom. Bland annat också
därför är det en nödvändig bok att läsa – som en påminnelse
om vikten att överge alla fasta läsrutiner, att du behöver lära
dig läsa på nytt för att kunna läsa den här illbattingens
monolog med behållning, utan (enbart) yrsel. En yrsel som
visserligen är inskriven i förlagets presentation: ”Yrsel och
illamående, hänförelse och uppenbarelse – läsningens sötma ska
vara ett aktivt gift som fräter och undergräver det lata sinnet.”
Den här gången uppfattar jag det bokstavligt.
Jo, det är unikt –
men samtidigt skriver Céline i en utpräglat fransk tradition, där
jag inte bara ser Proust speglad. Rabelais var lika glad i
hyperbolen, och kunde vara lika fräck, men med mer av gamäng i
tonfallet, även om båda har satiren i blickfånget. Sade var alltså
också delvis ute i samma ärende, och senare Houellebecq. Men
kränkningsgraden är högre än hos någon annan här. Hans bok är
en enda virvel av gnäll, och jag ids inte bry mig om det är
konstruktivt eller inte.
Nu ser det kanske ut
som att jag inte skrivit mycket om själva boken, men det har jag ju
gjort – indirekt. För det här är helt typiskt Céline, och någon
handling att orda om är det inte mycket snack om. Däremot är han
skicklig på att återge den krigspanik som fanns när han vistades i
Sigmaringen, och de dråpliga situationerna han har en tendens att
hamna i. Och på tal om Nobelpris och Sverige, kan Tranströmers
avslutande ord från ”En konstnär i Norr”, som lär handla om
Grieg, också stå som en epitaf över Céline: ”Slagfält inom oss
/ där vi Dödas Ben / slåss för att bli levande.”
Från slott till
slott utkom 1957, bara fyra år innan författarens död, och
inleder en trilogi med hans avslutande verk. Det är trots
utmattningen och känslan av att man överlevt en pärs en befriande
upplevelse att läsa Céline, även på svenska, och jag har
förtroende för Johansson som översättare.
"... varken rövknullarna där uppe eller deras kung kommer att ge mig det! det går till alla möjliga bögar! … ja, det är planetens största vaselinförbrukare!"
SvaraRaderaSom exempel på suverän elakhet är det här ju patetiskt. Verklig elakhet är inte att höja rösten och kalla folk för bögar. Elakhet är att skärpa blicken, att se lite djupare in i den/det man vill angripa. Först då kan man säga något riktigt vasst, något som träffar i hjärtat.
Visste inte att denna bok hade kommit ut så jag är tacksam för din blogg.
SvaraRaderaI den får man veta det väsentliga om viktiga böcker.
Ja, kanske citatet om Sverige inte är höjdpunkten i boken! Äsch, jag vet inte riktigt vad Céline syftade på, om han kände till nåt speciellt då på 50-talet kring Akademiens sammansättning, eller om det var kungen han syftade på.
SvaraRaderaSamuel, tacksamheten riktas lämpligen mot förlaget Vertigo, som tycker det är lönt att ge ut de här böckerna. Bland annat!
Du har alldeles rätt visst är man tacksam mot dom små förlagen.
SvaraRaderaSpeciellt om man tycker om kvalitetslitteratur.
Men jag är också tacksam för de få bloggar som kan ge intressanta aspekter på litteraturen och världen
En läsvärd artikel Om Céline kunde man läsa i förra *(eller möjligtvis förrförra) numret av tidskriften Axess.
SvaraRaderaTack Samuel, det är oftast otacksamt att blogga - många som ser snett på det, raljerar, och ibland med all rätt förvisso, men ibland lite orättvist!
SvaraRaderaAnon, jag måste kolla upp detta.