Mansklubben, Leonard Michaels, översättning Britt Arenander, Natur & Kultur

Män gör saker tillsammans, något som alltid får mig att associera till brandmännen i Killinggängets Nilecity-serie på mitten av 90-talet. Skämtet: machomän i bar överkropp gjorde traditionellt icke-maskulint kodade grejer, bakade sockerkaka till exempel, eller lyssnade på varandra med förstående nickar.

 

Fenomenet eller konceptet ”män”: är inte det lite uttjatat? Speciellt när vi under de senaste årens #metoo-debatt upptäckt att det inte lika mycket handlar om kvinnor som utsätts för subtila eller grova övergrepp (oönskad intimitet av varierad grad), som det handlar om hur de utpekade männen drabbas. Hur synd det är om alla dessa män som inte fälls i våra stränga rättegångar, och därmed ska anses oskyldiga tills dom förkunnats. Något som visserligen nästan aldrig sker i till exempel våldtäktsmål.

 

Nåväl. Amerikanen Leonard Michaels skrev 1981 en roman som handlar om män som gör saker tillsammans. Mansklubben utkom redan året därpå i svensk översättning av Britt Arenander, och det är den som nu plockas fram av förlaget i en nyutgåva. Eventuellt tänker man sig att den ska bli lika framgångsrik som förlagets tidigare satsningar med John Williams Stoner och Paula Foxs Förtvivlade människor, även om dessa var helt nyöversatta.

 

Premissen är enkel: sju män kommer överens om att samlas i en mansklubb, inspirerade av kvinnor som börjat organisera sig. Hos Kramer samlas de, Cavanaugh, Terry, Canterbury, Paul, Berliner, samt berättaren som är där som motvillig betraktare till en början, och tar inte så mycket plats. Han är lärare, men det är också i princip allt vi får veta om honom.  

 

Inte mycket händer. De röker lite gräs, turas om att prata, att berätta saker om sig själva och sina liv. Vad det handlar om? Nästan uteslutande om sex. Men inte på det skrytsamma sätt man kunde förvänta sig, utan mer om misslyckat, ibland katastrofalt sex. Kramer visar foton på hundratalet av de 622 kvinnor han har legat med, väcker de förväntat imponerade suckarna, men det blir mörkare, mer desperat i takt med att historierna knyter an till varandra. Ungefär som i Decamerone, fast i avsaknad av den livsglädje och okomplicerade erotik som Boccaccio förde med sig.

 

Michaels språk är barskt, korthugget, rappt och ofta träffsäkert i sina humoristiska vändningar. Som när han låter berättaren raskt pessimistiskt avfärda allt vad gemenskap heter:

 

Vad våra apsläktingar beträffar snubblade de omkring på marken. Djungeln var borta. De var hemlösa, höll på att gå under; men bordet var underbart och vi var glömska för all förtvivlan. Brödraskap är slutet, inte allomfattande. Freud säger att det bygger på mord. Han går för långt. Vilken idiot som helst kan se att när vissa varelser går samman dör andra varelser.

 

Hans skildring av mansvärlden är ironisk, men också med en bevarad ömhet inför sitt studieobjekt. Han visar hur fyrkantig mannens världsbild är, och hur mycket av det kroppsliga och hur lite av det cerebrala som upptar mannen. Skildringen blir allt mer aggressiv, eller om det i stället ska kallas förtvivlad, liksom för att illustrera att ilska är så intimt sammankopplad med desperationen.

 

I stället för bildningskomplex kan man tala om ett tankekomplex: de saknar kognitiv förmåga, och därför är de så upptagna av att hålla sina monologer vid liv, eftersom det värsta av allt vore att hejda sig för reflektion, kontemplation och utvärdering av vad allt ska betyda. Det beror ju också på att mannen inte har behövt tänka, att det är något som inte har värdesatts eller premierats i ett patriarkalt samhälle. Det löser sig ändå för mannen. Meritokrati kan man snacka sig blå om, det handlar ändå alltid om meritokrati för de redan utvalda, för de redan gynnade.

 

Det är en roman som jag inte helt kommer överens med, och mitt intryck pendlar mellan att den inte är tillräckligt äkta och alldeles för äkta i sin gestaltning av det manliga, alltför manliga. Problemet med Michaels bok är inte att tiden har sprungit ifrån den, snarare det motsatta – att tiden ännu inte hunnit ikapp den. Det som skildras övergår i något som förutspår filmen Fight Club från 1999: trots allt var nog författaren Chuck Palahniuk något på spåren.

 

För cirka tio år sedan populariserades begreppet mancave, där män förvarade sina barnsliga prylar (typ sportgrejer och vapen), och jag råkade hamna i ett par sådana. Aldrig utan att det medföljde en viss nervositet, generade leenden och krampaktiga försök att avdramatisera allt och se det utifrån. Men det gick aldrig att helt lämna det töntiga åsido – det är något i grunden fel med maskuliniteten, så som den har sett ut, och så som den gestaltades i mansgrottorna.

 

Michaels visar detta i sin nersolkade, mörka och faktiskt rätt deprimerade roman, där han nästan tjugo år innan Susan Faludi gjorde detsamma i reportagets form med boken Ställd, hur mannen har gjorts vilsen, övergiven, överflödig. Ett modernt samhälle behöver inte längre den traditionella mannen, och ju snabbare männen fattar det, desto bättre. Ett annat förhållningssätt är möjligt.

Undergången, Malte Persson, Bonniers

Poeten och ordvrängaren Malte Persson är både respektlös och vördnadsfull, både traditionalist och nyskapande. I sin nya omfångsrika diktsamling bjussar han på olika versmått, främst de favoriserade sonetterna skrivna så flyhänt att man bara kan häpna över associationskonsten och de många kopplingarna mellan dåtid och nutid. Här trängs lärda referenser, uttalade och outtalade, men också charmiga tramsigheter. Kort sagt: bildande och bildskapande i en helgjuten kontext som tillvaratar de fyndiga infallen.

 

Ännu kortare sagt: oändligt underhållande. Lite gnäll i marginalen skulle då gälla ett visst effektsökeri. Men mer övertygande är grunduppsåtet, som fångar upp tendenser och debatter och omvandlar dem till poetiskt guld. Inte så lite likt mytens Kung Midas. Det som knyter ihop dikterna blir då en reträtt bakåt, till ideal som må vara ålderstigna men fortfarande högst gångbara. Den här alerta boken illustrerar vad dikt kan vara: något som blåser liv i ett gammalt stoff och gör det högst angeläget för oss just nu.

 

(Också publicerad i Vi, 5/21)

De oskiljaktiga, Simone de Beauvoir, översättning Kristoffer Leandoer, Lind & Co

Bakgrunden. Simone de Beauvoir (1908-1986), filosof med världsrykte främst för storverket Det andra könet, portalfigur för den franska existentialismen tillsammans med Camus och i viss mån den andre mannen, som också var hennes livskamrat. Men också skönlitterär författare, främst till romaner som Mandarinerna, Andras blod och Avled stilla. För några år sedan utkom Kristoffer Leandoers översättning av 60-talsromanen Den brutna kvinnan, och efter att den tidigare outgivna romanen Les inséparables utkom på franska i oktober finns den redan efter ett halvår i Leandoers minst sagt behöriga översättning.  

 

Om vi tidigare kunnat enas om att Beauvoir tillhör en av 1900-talets viktigaste tänkare har på senare år hennes fiktion skapat större intresse. En del av hennes böcker förstörde hon medvetet, men denna lämnades intakt. Om det var förlaget som ansåg den vara för avslöjande eller om det var livskamraten som var för svartsjuk är ouppklarat, men manuset är sanktionerat av Beauvoirs adoptivdotter, som också bidrar med ett förord (om än bra, helt underlägset den understreckare Leandoer själv skrev i oktober, och som anbefalles för ytterligare fördjupning).

 

Historien är välkänd för den som läst den självbiografiska En familjeflickas memoarer (nyligen återutgiven av Modernista). Det är barnet Simone som får en ny klasskamrat i Élisabeth Lacoin, tidigare kallad Zaza. Här maskeras de två kamraterna som Sylvie och Andrée. Andrée är ett år äldre, och har hållits hemma på grund av en brännskada. Snabbt blir de bästisar, och en vänskap grundad på både intellektuell och känslomässig gemenskap formas. Den fortsätter upp i tjugoårsåldern, tills Andrée dör.

 

Romanen skrevs 1954, några år innan självbiografin. Den saknar titel, men De oskiljaktiga är högst passande, och utgör lärarinnornas smeknamn på dem. Deras vänskap är gränslös, och Sylvie beundrar från början Andrées mer vildvuxna uppfostran. Snart blir hon varse att denna frihet är ett sken: i själva verket är kompisen hårt reglerad av inte bara modern och mormodern, utan också av Gud, som Sylvie själv lyckas frigöra sig ifrån, dock inte utan att reflektera över hur svårt det är att sluta tro, kanske svårare än att börja.

 

Det är en fin skildring av vänskap, och den skildras mer närgånget än i memoaren. Här är Beauvoirs skrivande mer ogarderat när hon återger vad Sylvie lär sig av gemenskapen med Andrée, bland annat den samtalskonst som hon som vuxen skulle briljera med. Andrée har också en sofistikerad litterär smak (en tioåring som läser Balzac kunde ge incitament till en debatt om vad som hänt med svenska skolan under 2000-talet). Det som uppstår mellan dem är också något som befinner sig utanför konkurrens; som bekant är ju den franska skolan aningen inriktad på prestationer och tävlingar, men de här två plugghästarna sträcker sig inte fram mot den mållinjen.  

 

Allra främst: tack vare Andrée blir det uppenbart för den något naiva Sylvie vad en personlighet är, och hur viktigt det är att upptäcka sin potential, att hitta det som gör dig anmärkningsvärd. Det är något så enkelt som när Andrée bara betraktar och upplever omvärlden: ”när hon fick syn på en persika eller en orkidé, eller helt enkelt fick höra orden uttalas, så rös Andrée, hon fick gåshud på armarna; då gav hon på det mest oroväckande sätt prov på denna gåva som himlen skänkt henne och som jag förundrades av: personligheten.”

 

Ja: personligheten ligger i vår förmåga att beröras – att slås av häpnad av det vi upplever. Detta förmedlar Beauvoir så smidigt och elegant (bekännelse: jag rös när jag läste ovanstående stycke). Som studie i karaktärsteckning kan den här korta romanen fungera som en ypperlig påminnelse om vikten att se någon annan, att beskriva någon annan med den koncentrerade blicken och upptäcka vilka förmågor som då framträder. Det är bara på ett ytligt plan det är en okritisk eller blind betraktelse.

 

Så där som man säger, att kärleken är blind. ”Jag var beredd att gå till fots i två dygn utan att äta eller dricka för att få träffa Andrée en timme”, konstaterar Sylvie, och givetvis är det en gestaltning av förälskelsen. Men i så fall en förälskelse av andlig karaktär. En hel del utrymme slösas åt skillnaden mellan platoniska kyssar och mer passionerad uppvaktning – Andrée är mer förslagen när det gäller pojkvänner. Hur erotisk är Sylvies förälskelse i Andrée?

Den liknar inte så lite det betydelsefulla mötet mellan tioåriga Jane Eyre och Helen Burns på Lowood-skolan i Charlotte Brontës roman. Även deras vänskap ges passionens outtalade attribut. Relationen speglas även i hur Helen är något äldre, och fungerar som en mentor åt den barnsligare Jane, både intellektuellt (hon läser Samuel Johnsons roman Rasselas) och känslomässigt, och lär henne lägga band på sin primitiva ilska.

 

Andrée lär Sylvie att tänka längre, att göra tanken mer spänstig, och mindre bunden till det förväntade, och till konventionen. Det är en viktig fas som avtecknas i tänkaren Simone de Beauvoir här. Andrée är synbart frimodigare, men det sker som sagt till ett högre pris, där familjen i högre grad styr hennes förehavanden, och lägger ut svårare hinder för att hon ska kunna bli den fria individ som Sylvie eftersträvar att bli.

 

Det som kunde ha infunnit sig, en kuriositet, blir i stället en helt lysande roman, där gränsen mellan vänskap och kärlek tecknas så tunn att den ibland upplöses: ”Hennes vackra hår var kammat i en förnuftig sidbena, så rörande i sin vithet att man ville dra fingret längs den med ömhet och respekt.” Så blir det en oförlöst kärleksroman, stor och stark och varaktig, och ständigt levande.  

Hummerns sköld, Caroline Albertine Minor, översättning Johanne Lykke Holm, Wahlström & Widstrand

Caroline Albertine Minor har skrivit en roman som vågar knacka på dörren till livet efter detta. Hon gör det med genuint realistiska anspråk, och lyckas skriva en roman som säger epokgörande saker om familjerelationer. 

 

Ett barn frågar sin mamma om hon får låna en snusnäsduk, och mammans svar är den finaste kärleksförklaring jag har läst: ”Mitt svar var ett ja så långt som livet.” Det ska visa sig att svaret är längre än så, för mamman yttrar sig efter döden.

 

Detta står att läsa i danska Caroline Albertine Minors roman Hummerns sköld, som följer efter den kufiskt glimrande novellsamlingen Välsignelser, som nominerades till Nordiska Rådets litteraturpris. Hon har minst sagt bevarat sinnet för det kufiska i denna udda roman.

 

På ett ytligt plan: en berättelse om tre syskon. Sidsel arbetar som konservator på Glyptoteket i Köpenhamn, och är ensamstående mamma. När hon får ett uppdrag att åka till London för att reparera en skadad byst blir hemlösa brodern Niels barnvakt åt dottern. I San Fransisco bor deras syster Ea. Hon försörjer sig på tatueringar och ett egentillverkat glidmedel. Nu har hon inlett en relation med en man och blivit bonusmamma åt hans dotter.

 

På ett djupare plan: en meditation över kärleken. Minor laborerar med olika berättarjag, oftast den allvetande som tar sig in i de olika karaktärernas medvetanden. Det sker ibland lekfullt, som när hon plötsligt återger en hunds utblick på tillvaron. Till en början stör jag mig en del på denna teknik, som tycks mig nonchalant och lite väl riktningslös.

 

Men det finns en poäng bakom detta. Hela förloppet utgår från det medium Ea träffar i San Fransisco, eller clairvoyant, som hon kallas. Ea tillkallar sin döda mamma, men sessionen avbryts då också pappan medföljer, för det är inget kärt återseende. Som kärna i romanen fungerar därför relationen mellan mamman och barnen, men i förlängd mening också hur barnen själva agerar i föräldrarollen, inte minst i hur Niels blir en extrapappa åt Sidsels dotter.

 

Minor arbetar med att utmana romangenrens förutsättningar, och har skrivit något som i hög grad liknar novellerna i debuten. Även den hade återkommande figurer och en gemensam tematik. Här blir också bifigurerna framträdande, och den clairvoyante Bee ges minst lika mycket utrymme som syskonen.

 

När jag läste novellerna funderade jag på om ”brutal realism” vore en adekvat beteckning. Det är något befriande med hur Minor vägrar skriva följsamt och insmickrande. Det är en berättarteknik som genererar en konfunderad läsart. Man får gnugga sig i ögonen en del för att hänga med i de här svängarna.

 

Men det är det värt. Minor återger verkligheten, men gör det med utrymme för det gåtfulla och mystiska som i vårt rationella samhälle blivit lämnat i sticket. Med sociologen Max Webers ord har världen blivit ”avförtrollad”, men Minor gör gränsen mellan liv och död öppen igen.

 

Flummigt? Tvärtom. Det här är hyperrealistiskt, och Minors berättelse myllrar som en rysk 1800-talsroman. Resultatet är en dunkelskön roman om kroppslig skörhet, om familjeband som är tätare än allt annat på jorden, och om en kärlek som läker alla sår. Om novellerna var glimrande är romanen inte mindre så.

 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 28/4 2021)

Ni, de döda och försvunna, Ann-Marie Ljungberg, Korpen

Militärkuppen i Chile 11 september 1973. Pinochet tar makten med våld, och därmed avbryts Allendes reformvänliga politik och oberoende från utländskt inflytande. Om detta handlar Ann-Marie Ljungbergs nya roman, Ni, de döda och försvunna.

 

Det är kollektivets roman. Genom hela berättelsen lyder rösterna från ett större antal av de offer för de våldsdåd som följde. Nyligen läste jag Felix Bruzzones Mullvadarna, som handlar om de många försvunna efter den tre år senare genomförda kuppen mot Argentinas Perón. I Ljungbergs bok nämns 1 500 döda, 3 500 försvunna. Här tecknas deras livshistoria, innan döden expedierar dem.

 

Ljungbergs metod är lika försynt som den är effektiv, och kan erinra om hur Peter Englund strukturerade sitt storverk om första världskriget, genom att göra de enskilda rösterna till förmedlare av erfarenheter. Dessa erfarenheter görs både solitära och gemensamma, och vi följer allt både på hög statsmannanivå och lägre folklig nivå.

 

Denna kollektivroman vilar på stark dokumentär grund, och ambitionen och arbetsinsatsen kan inte ifrågasättas. Det leder till att en viss redovisningsiver uppstår, och att det didaktiska uppsåtets ritning inte riktigt har suddats ut. Men det didaktiska behöver inte vara en belastning: kanske det är en förutsättning för att berätta om Chiles 70-tal i en svensk roman från 2021. De många berättarna lyckas ändå levandegöra människorna, och de tar oss med, låter oss följa förloppet inifrån, där bakgrund och kontext tecknas. Det sker med hjälp av förklaringar, fördjupningar, förtydliganden – men aldrig med förenklingar.

 

Genom katalogen av röster blir mönstret synligt allt eftersom, och effekten uppstår inte så mycket i själva läsningen som efteråt: en känslomässig utmattning. Det är som om man inte klarar av indignationen medan det pågår, att den måste komma efteråt. Kanske det i någon mån förklarar varför skändligheter tillåts utföras: vi vägrar ta in mänskliga katastrofer i dess fulla utsträckning, utan inväntar den fredade eftertanken. Det är dåliga nyheter för den som hoppas på förändringar i klimatpolitiken, för att inte tala om flyktingfrågan.

 

Ljungberg växlar fiktion med reportage i denna kalejdoskopiska roman, och visar trovärdigt och övertygande vilka politiska besvikelser som ligger bakom, och att en förståelse för Chiles omedelbara historia inför statskuppen är nödvändig. Alltså tar förloppet avstamp i 60-talets utrikespolitik och amerikanska CIA:s inblandning i landets förehavanden. Gamla misslyckanden ligger kvar och påverkar nuet: återigen en koppling som vi kunde ta lärdom av.

 

I stället för en dödsmässa har Ljungberg skrivit en plädering för värdet av en gemenskap, av ett samhälle – trots att vi vet att liberaler ihärdigt argumenterar för motsatsen. Det politiska våld som uppstår är beroende av ett sammanhang som säkrar de viktiga förutsättningarna. Till exempel ett utbrett eller upplevt missnöje. Därför känns det både avlägset den svenska trygga vardagen – och skrämmande närstående.

Avståndet från näbb till borterst hörbara läte, Metha Skog, Ellips

I Metha Skogs nione diktsamling Avståndet från näbb till bortersta hörbara läte är det mycket kropp, mycket träd, mycket fåglar (därav näbben i titeln). Hon skriver med försyntheten som riktmärke, en aktsamhet som skapar utrymme för ett ovanligt omsorgsfullt förhållningssätt till den yttre världen:

 

                          Öppnandets varma uppvind

                      Som löv sjunger från träd till träd

                          och ger överblick tillbaka

                      vad året lärt sig av fjolårets löv

                          Nåbarhetens läten längre in

                      tysta nog att höras till förra våren

 

Skog är också skulptör, ett arbete som liknar skrivande. Var och en som betraktat det vita pappret (eller den blinkande markören på skärmen) vet att det som ska ske är att man mejslar fram ett innehåll, en vision som ska uppfyllas, om man vill låta högtidlig. Det finns också i dikterna denna uppmärksamhet inför både det explicita och det implicita i tillvaron, själva den andning som man kan uppfatta från existensen, bara man lyssnar tillräckligt ihärdigt.

 

Hennes dikt ger exempel på det slags piggare tänkande som poesin ofta förunnar sina läsare. Det är skrivet i fragmentets form, med uttryck som lämnas öppna, punktlösa, som distinkta markeringar i egen rätt, i avsaknad av avslutningar helt enkelt för att sådana är överflödiga. Det är fragment som hålls ihop av ett konsekvent val att göra tillvaron gåtfull men inte skum eller opak. Läsaren blir en medhjälpare i att hålla ihop den här världen.

 

Skog låter orden associera på egen hand i något som liknar improvisationskonst. Det som uppstår är då insikten att orden i sig inte räcker till. Hon förevisar modet i att ifrågasätta själva meningen med allt. Där finns också en händelsehorisont, som manifesteras ett visst författartemperaments önskan att närma sig fysikens svarta hål (se Aase Berg, Nina Burton, Helena Granström, Balsam Karam). Poesin och naturvetenskapen är inte antagonister, utan syskon med liknande instinkter. Ur detta umgänge uppstår nya kontaktytor, både estetiska och vetenskapliga.

 

Dessa dikter är sällan dunkla, utan hellre ikläder de sig ett skogsgrönt ljus som silar in mellan radernas skuggor. Då kan de förefalla ospecifika, men med hjälp av diskreta förskjutningar uppstår nya innebörder. Notera hur ordet ”tag” lämnar plats åt ”jag” i dessa tre rader, för att demonstrera en inte obetydlig kamp med det som försvagar oss:

 

                      Försvara sin sömn med att orka ett litet jag till

                      Inte försova sina fjäderlätta fotavtryck igen

                      Stiga upp högre utan ny sömn att falla till

 

Det är fjäderlätt skrivet, men substans finns i den lättheten som skrivs fram. Skog belyser sin språkmedvetenhet, eller liksom avslöjar den, med sådana förslagna inskott. Hon skriver om klimathotet och om det lönlösa motståndet. Lästa separata spretar dikterna åt olika håll, och innehåller så ovanliga inslag som ekvationer och ett visst svävande i ovisshet, och hon tillåter sig att vila i den oro som uppstår i dikter som bejakar det instabila, och som nöjer sig med den häpnad som uppstår innan förståelsen kickar in.

 

Ibland är det farligt nära det interna, men så kan all genuin poesi tillåta sig vara – alltså en privat angelägenhet som bara kan delas av den som drabbas av det lockrop – det läte, för att tala med denna boks titel – som utgår från dikterna. Så tar jag från denna bok med mig enskildheter som ordet ”Blyertsminnen”, som en utmärkt illustration till hur förgängliga våra minnen är, att de när som helst kan suddas ut.

Senseis portfölj, Hiromi Kawakami, översättning Lars Vargö, Tranan

Två tvillingsjälar möts av en händelse i Tokyo, tidigt 2000-tal. De är olyckliga, vilsna, ensamma. Mannen är trettio år äldre, men en gemenskap uppstår. Frågan uppstår: ska det leda till mer än vänskap? Är det Sofia Coppolas film Lost in Translation jag beskriver? Nej, det är Hiromi Kawakamis roman Senseis portfölj, som utkom 2001 men nu har översatts till svenska. Jag frågar min son, som pluggar japanska, om han har läst den. ”För länge sen”, svarar han avmätt.

 

”Sensei” betyder ”den förstfödde”, men är också ett tilltalsnamn för bland annat lärare. Och titelns Sensei har också varit lärare i japanska åt berättaren Tsukiko. Nu är hon 38 år, arbetar på kontor, tillbringar kvällarna i ensamhet där hon dricker lite för mycket. Hon råkar stöta på sin gamle lärare, men kommer först inte på hans namn: därav räddar hon situationen genom att kalla honom Sensei.

 

Det som följer är deras okonventionella vänskap, för det visar sig att han är lika ensam, övergiven av sin fru, och så dricker han också lite för mycket. Oändligt många måltider beskrivs, men de ger sig också ut på svampexkursioner, bondar över batterier och grälar över baseboll. Liksom i Coppolas film är de olyckliga, vilsna, lika ensamma. Han bär omkring på sin portfölj, som ofta visar sig innehålla betydligt mer än rimligheten föreskriver, men alltid tillräckligt för vad nöden kräver. Alkoholen slipar ned gränserna, får dem att närma sig varandra, men alkoholen fungerar också så att den stöter bort dem ifrån varandra.

 

Tsukiko uppehåller sig gärna vid känslor av misslyckande, och så kan man se det som en berättelse om två kantstötta individer som finner varandra. Den musik som uppstår är inte heller enbart ljuv, utan här skapas också utrymme för en ömsesidig integritet. Sensei är en till synes oförarglig farbror, men det är inte helt lätt att tyda Kawakamis uppsåt med berättelsen. Hennes språk är nedtonat, avskalat, och kan sägas spegla det inre hos hennes karaktärer, att det är med en slags vemodig asketism de tar sig an tillvaron.

 

Både hon och Sensei saknar språk för att uttrycka vad de känner. De är likasinnade, och om något har Kawakami skrivit en bok som vänder sig till likasinnade: de som också upplever ett främlingskap inför allt, som känner sig så här tafatta och övergivna. Hon har en del tvångstankar hon arbetar med, erfarenheter som hon inte gärna tänker på, misslyckad kärlek. Gamla minnen väcks till liv när hon umgås med sin lärare, och hon framstår inte som någon exemplarisk elev, utan verkar ha glömt allt väsentligt från undervisningen.

 

Det blir en rörande historia om en oväntad vänskap, där vi länge hålls på halster hur det ska bli med kärleken. Kan en man och en kvinna vara vänner utan att mannen vill ligga med henne? Ja, sa Sofia Coppola, men nej, säger som bekant Karl Ove Knausgård. Vad Kawakami säger låter jag vara osagt: den som läser får se.

Berget vi bestiger, Amanda Gorman, översättning Jason "Timbuktu" Diakité, Polaris

Identitetspolitik är ett gissel. När vi underkänner någons rätt att berätta en historia för att denne saknar personliga erfarenheter inom området förbiser vi vad som är litteraturens största gåva: inlevelse. Fantasins förmåga att överbrygga alla barriärer är vad som tillåter Fjodor Dostojevskij att trovärdigt skildra en mördares psyke utan att själv ha begått ett mord, och även det som tillåter Bruce Springsteen att lika trovärdigt skriva sång efter sång om fabriksarbetare utan att han själv tillbringat en enda arbetsdag på ett fabriksgolv.

 

Därför var diskussionen kring Amanda Gorman inledningsvis oroande. En rekapitulation: blott 22 år gammal läste hon sin dikt ”The Hill We Climb” vid Joe Bidens presidentinstallation i januari i år. Ett ögonblick som genast blev viralt – dock inte i Sverige, som typiskt nog för vårt efterblivna land såg en poesiuppläsning som ett tillfälle att avbryta livesändningen för en lång diskussion om politik.

 

Dikten fick ett enormt genomslag, och översattes raskt till en mängd språk. Inte utan problem, dock. Den nederländska författaren Marieke Lucas Rijneveld kritiserades för att vara för vit och för icke-binär för uppdraget och beslöt sig för att hoppa av. Men det som såg ut som en fråga om identitetspolitik bär på andra bekymmer: kommersialisering.

 

Lucas Rijnevelds roman Obehaget om kvällarna vann nyligen det internationella Bookerpriset, och hen har blivit ett affischnamn för en progressiv litterär rörelse. Även om romanen är briljant saknar hen erfarenhet som översättare. Likadant i Sverige, där uppdraget gick till artisten Jason ”Timbuktu” Diakité, som unikt nog har fått sitt eget namn på omslaget till det särtryck av dikten som publiceras av Polaris, Berget vi bestiger.

 

Gorman skriver en välljudande dikt fylld av allitterationer, ordlekar och referenser. Diakité må liksom Lucas Rijneveld vara kompetent på annat, men som översättare finns ingen meritförteckning. Inte för att det saknas översättare med rutin av den här formen av poesi, som alltså förlitar sig på det klangliga och sångbara: Gunnar Harding, Malte Persson, Eva Ström, till exempel, eller Axel Englund, som med bravur översatte Samuel Taylor Coleridges melodiska Balladen om den gamla sjömannen.

 

I korthet kunde man säga att Gormans dikt är duglig. Jag tyckte mycket om hennes framförande, att hon reciterade dikten kaxigt och med betoningar som gjorde varje rad levande och innehållsdiger. Men som tryckt dikt är den bara snäppet över medioker, och det må låta som ett hårt omdöme, men den klarar sig inte utan att knytas till det situationsbundna.

 

Ett av de bästa tal jag har hört de senaste tio åren var det Jens Stoltenberg tyvärr tvingades hålla två dagar efter terrorattacken på Utøya, vid minnesgudstjänsten i domkyrkan i Oslo. Det är ett bra tal när man läser det, men det är när man lyssnar på hur Stoltenberg vid ett par tillfällen måste pausa, när hans röst stockas av känslor, som det blir ett enastående och minnesvärt tal. Detsamma gäller sångtexter, som sällan klarar av att överföras från inspelningar till tryckt text.

 

Och så är det förstås med Gormans dikt också, att den inte klarar sig på egna ben. I synnerhet inte när den ges ut som egen bok, eftersom man i kommersialismens tidevarv inte kan vänta tills i september då hennes diktsamling publiceras. För här gäller det att smida medan järnet är varmt, och det är nog mer än troligt att valet av Timbuktu som översättare beror på att man sökt någon med stark lyskraft i hemlandet.

 

Hur är då den svenska översättningen? Flera av Gormans lyckade allitterationer, alltså ord som inleds med samma ljud, ges svenska motsvarigheter som håller måttet. Tyvärr faller några andra av hennes välfunna ordalydelser helt platt på svenska. ”We’ve graved the belly of the beast” blir ”Vi har fruktat för våra liv”. Och när hon leker med ljudlikheten i ord som börjar på ”in”, ”We will not be turned around or interrupted by intimidation because we know our inaction and inertia will be the inheritance of the next generation” är det som att Timbuktu ger upp och skyndar sig igenom en ordagrann tolkning: ”Vi kommer inte att väja från vår kurs, / Avbrytas eller skrämmas bort, / För att vi vet att vår inaktivitet och indolens / Blir nästa generations lott.”

 

Men här råder andra principer än renodlat estetiska. Rupi Kaur har sålt 3 miljoner av sin debut Mjölk och honung, och nog finns potential att Amanda Gorman ska nå liknande siffror (fler än så har sett hennes uppläsning på youtube). Det kan i så fall bara välkomnas att något så coolt som poesi äntligen når sådana försäljningssiffror, så då är det kanske värt uppoffringen att den översätts av en kvackare.

 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 20/4 2021)

Viktor Rydberg och nazismen

När jag sträcker mig efter mina böcker av Esaias Tegnér, Verner von Heidenstam eller Viktor Rydberg måste jag först blåsa bort ett tjockt lager damm. Med andra ord: jag läser dem för sällan, och av allt att döma är jag inte ensam om att den sista tiden ha försummat dessa författare som för några generationer sedan var flitigt lästa och omdebatterade.

 

Borde vi därmed inte vara glada att de äntligen fått sina läsare? Kanske. Synd bara att det är nazisterna i NMR som läser dem. Ofta anses den gamla svenska litteraturen vara både svårläst och otidsenlig. Men om medlemmarna i NMR, med sin låga utbildningsnivå, kan uppskatta dessa 1800-talstexter finns det hopp att de ska kunna nå ut till fler läsare.

 

Men det är utopiskt att inbilla sig ett djupare intresse för Viktor Rydbergs humanistiskt präglade litteratur hos nazister, där konsten i stället ges instrumentella särdrag. Dess uppgift blir att stärka banden till det fosterländska, medan genuin konst strävar mot ambivalens och ironi.

Så också Viktor Rydbergs litteratur, som är mångsidig och motstridig. Det är både tondövt och osmakligt av NMR att utnyttja hans dikter i sin våldspropaganda, även om det är svårt att kritisera domen som ger dem rättigheten att citera dem så länge de inte förvanskas. En förlust för den goda smaken kan vara en vinst för tryckfriheten.

 

Är det något varken författare eller människor i allmänhet mår bra av, så är det etiketter. Det vore olyckligt om Rydberg på grund av NMR:s tilltag blir ihågkommen av denna anledning, och inte för att han skrivit en av 1800-talets starkaste dikter om solidaritet och medkänsla.

 

”Tomten”? Nä, jag menar ”Den nya grottesången” så klart, där han i starkt indignerade rader visar djup inlevelse med de samhällets utsatta som sätts i nöd av kapitalismen. Det är med Lars Forssells ord ”vår poesis enda protestdikt värd namnet”, och den förtjänar att plockas fram och citeras var gång vi upprörs över orättvisor.

 

Min förhoppning är därför att uppmärksamheten kan gynna de bortglömda författarna som NMR valt ut. Man kan reagera med bestörtning, men också med nyfikenhet. Det blir ett incitament för att med egna ögon se vad de har fått om bakfoten, och i så fall har de faktiskt åstadkommit mer för att skapa läsintresse än Svenska Akademien har gjort. 

 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 17/4 2021)

Gerontion, Andreas Lundberg, Modernista

”Gör ont igen” läser jag på sociala medier att författaren Andreas Lundberg drömt att den nya boken heter. Men även om ”Gör ont igen” vore passande är titeln faktiskt Gerontion, alltså identiskt med en dikt om åldrandet T.S. Eliot skrev när han bara var drygt 30. Och Eliot är den allra flitigast använda referensen i detta verk, tillsammans med Rimbaud, Augustinus, Johannes av Korset, John Milton, William Blake, Rainer Maria Rilke, Michael Strunge, Ian Curtis, och några till.

 

Samt Dante, förstås. Och man frestas tro att de tre böcker Lundberg nu gett ut bildar en svit som ekar av Dantes pilgrimsfärd, med Storm i den pelare som bär som ett Inferno, Ofarbar tystnad som en Purgatorio, och Gerontion som ett Paradiso. Men det är för tidigt att peka ut ett lyckligt slut. ”Slutet tar aldrig slut”, skriver Lundberg också.

 

Där de tidigare böckerna mer liknat rapporter från möten med det obehagliga, eller med hans egna ord, ”vansinne och ensamhet”, fortsätter det hemska verka i diktjaget. Det är en dagboksliknande text som till sitt yttre förlopp skildrar en period som vårdare på ett demensboende, och för egen del psykofarmaka och möten med likgiltiga psykologer. I stället för ett sammanhängande narrativ bildar texterna egna enheter.

 

Intryck och tankar avlöser varandra. Ljus och rymd finns, om inte annat så i ambitionen, i försöken att samverka med en yttre värld. Men det är svårt när tanken på att ta livet av sig känns som ett mindre problem än att utsätta sig för folks blickar på affären. Ljus pareras av bottenlöst mörker, och som hållpunkt bildar möten med de sjuka gamla dementa påminnelser om livets skröplighet. Som återkommande referens anges olika slags skorpor, oftast den som bildats på människors hud.

 

Möten som visar hur ohyggligt det är att bli gammal. I Hjalmar Söderbergs novell ”Det mörknar över vägen” säger en gamling: ”Det är skönt att bli gammal. Att vara ung var fördjävligt.” Ingen på demensboendet skulle hålla med. Allra mest gripande uttrycks det av en av männen som säger till Lundberg: ”Bli inte gammal.” Ändå är deras icke-liv ett öde som väntar många av oss.

 

Det här är en bok om vådan av att veta för mycket. Vi har utrustats med ett medvetande, men detta medvetande arbetar emot oss. Genom bokens förlopp vänder sig Lundberg till böcker som han har läst, och citaten flyger omkring – så som de gör, om man är en riktig läsare, där andras ord bildar hållpunkter och fungerar just som delaktiga instanser i det egna tänkandet. Vi tänker i samspråk med andra röster, och i Lundbergs fall är det med hjälp av litteraturen han navigerar genom det ohyggliga liv som vi har tilldelats.

 

Självföraktet är ett sammanhängande tema. Det dåliga samvetet hamrar fram sitt monument av självhat:

 

Men hjärnan vilar dov och svart under skallens ben. Paralyserad. Som en hoprullad orm under en solhet sten. Jag växte aldrig upp, jag åldrades bara. Snubblade över mitt lik när jag var barn och kom inte upp. Låg bara där och stirrade in i solen. Själens tröga knastrande spiralrörelse, som en skruv in i världens fästen. Är inte det ett dödsarbete?

 

Den estetik som Lundberg tillämpar skapar inte distans; den ökar närheten och skänker djupare kontakt mellan författare och läsare. Citaten blir inga dekorativa appendix, utan mer en fond av mening som kontrasterar den vulgära och meningslösa yttre världen, här representerad av de infantila tv-programmen. Som outtalad referens läser jag in Lars Norén, och jag vet inte om det beror på att han dog i januari, men här saknas inte beröringspunkter: jag läser Gerontion som ett skrivande lika modigt och ärligt som Noréns dagböcker, och om inte annat ingår Pindaros ode om ”Endagsvarelser” i den bank av citat som förfärdigas. Dessutom ingår en kanariefågel med avbitet huvud, liksom i Noréns pjäs Sanning och konsekvens.  

 

En återkommande trop är ”Guds tystnad”, men jag tänker att Gud av nödvändighet måste förbli tyst: det är upp till människan att klara sig. Betyder det att tystnad är detsamma som övergivenhet? Nej, ändå, för det finns ju i det eländiga något annat än närvaro. I stället för instängdhet öppnas nya rymder. ”Bönerna förorenar Gud”, skriver han på något ställe, något som låter både provocerande och sant.

 

Andra människors påträngande samvaro blir svåruthärdlig. Den lilla maktlösheten kryper fram. De gamla liknar skräckfigurer, och dagboken sammankopplas med rapporten från sjukvården. Bland annat hur de gamla blivit av med så mycket av sin mänsklighet, att det kan vara orsaken till att personalen så ofta säger deras namn – det är inte för att göra dem uppmärksamma på vem de är i glömskan, utan för att påminna sig själva att de är människor och inte sjuka varelser eller döda ting. Helt enkelt knyta fast dem vid något mänskligt.

 

Det är en bok som förtydligar förlusten, allt som går förlorat i ett människoliv, och ger dessa förluster kontur. Det är svåra sanningar som förmedlas: ”Att brista, gå förlorad. Och varken rädsla eller mod kan rädda oss.” Det är mer nedbrytande än uppbyggligt, och ändå så hoppingivande. Trots allt ohyggligt. I en av de avslutande texterna läser vi: ”Jag, som var nära, drömde oss en plats där regnet av sekunder genom kroppen inte urholkade oss längre.”

 

Tidigare har Lundberg ibland anklagats skriva för vackert och gjort sig för beroende av de litterära föregångarna. Det är en märklig dom, som i så fall säger något om i vilket torftigt läge den svenska litteraturen befinner sig. Hans böcker är en anomali, men det beror på att det är något allvarligt fel på svenska författare i allmänhet, där det talanglösa skvalet hyllas. Jag upplever dem också som berikande tillskott, och sällan ges man tillfälle att komma närma någon som berättar så här oförställt om sitt liv. Vackert skrivet? Ja, och tack och lov för det, i så fall. Det går att tyda skönheten som kompensatorisk, när livet är så här trasigt.

 

Lundberg befinner sig i dialog med det skrivna, och visar indirekt var den rätta hjälpen finns att få. Inte i kemikalierna. Inte i elchockerna. Inte på arbetsförmedlingen. Inte hos de oberörda psykologerna. Litteraturen har erbjudit det enda äkta stödet åt Lundberg, och därför är det så generöst att han med sina nu tre böcker har delat med sig av denna erfarenhet. Att många kan bli hjälpta av att läsa honom är en underdrift. 

Luster, Raven Leilani, Picador

Visst låter det här klyschigt? Edie, 20 nånting, har ett dödfött jobb på förlag, missköter sig med att porrsurfa och har snart legat med alla på kontoret. Hon börjar dejta en drygt 20 år äldre gift man, och när hans hustru får nys om detta blir Edie inbjuden att bo i familjens hus, som också inkluderar en 12-årig adoptivdotter. Oklart varför: kanske för att ingen annan klarar av att ta hand om dotterns hår (Edie är, liksom dottern, svart, medan det gifta paret är kritvita). 

 

Ja, men vilket suveränt handlag Raven Leiliani har med detta uttjatade material! Hennes debutroman Luster, som utkom i USA i höstas, är förbluffande bra. Framför allt i det oborstade porträttet av Edie, en oförglömlig litterär karaktär, men också i den stilistiska spänsten. Kort sagt: Leilani skriver med ena näven knuten, med den andra hållande ett rakblad som hon skär fram sina meningar med, vassa och potentiellt livsfarliga.

 

Porträttet av Edie: hon är en sjavig New York-tjej som helst vill jobba som konstnär, men hankar sig fram på lågavlönade jobb, har snygga bröst och vet varför män tappar intresset när hon pratar. Hon delar ett kyffe med en vän som knappt syns till, men när hon får sparken från jobbet (hon ersätts av en mer docil svart kvinna) tappar hon också lägenheten. Så kommer erbjudandet att bo hemma hos Eric, mannen hon börjat träffa för sexuella möten. Kruxet: han är borta på lång affärsresa, så i stället får hon bonda med hustrun, Rebecca, vars yrke är att, hm, borra i kadaver (döda kroppar). Om det går bra att bonda för dem? Så där, kan man väl säga. Arrangemanget liknar Atwoods i The Handmaid’s Tale, men Leilani är skicklig på att manövrera fram ett helt eget narrativ åt sin livegna protagonist.  

 

Och Edie är så charmigt ocharmig, så på snedden skildrad och gör alltså ett intryck som sitter varaktigt som en tatuering. (Handen på hjärtat: är inte de flesta karaktärer i romaner du läser mer att likna vid gnuggisar?) Hon är obekväm, besvärlig, alltså så som de flesta människor är eller som de vill vara men inte vågar, men som sällan får ta plats i litteraturen. En svensk jämförelse kunde vara Tone Schunnessons något äldre Baby i Dagarna, dagarna, dagarna.

 

Leilani åstadkommer en ny form av diskbänksrealism. Det är gott om möss och kackerlackor i skildringen av Edies första hem. Det gråa och smutsiga kontrasteras av den lyster som poleras fram i Leilanis språk, som måste kallas poetiskt. Det bygger på långa meningar som vidgas och expanderas nästan organiskt, och skapar en helt ny dynamisk struktur, en passionerad struktur. Till det livfulla intrycket hör förstås också det faktum att hennes intrig tar så oväntade vändningar. Grundförutsättningarna må vara efter klichéernas handboks stadga 1.A., men hon vänder alla premisser upp och ned.

 

Tre saker dominerar mina lösryckta anteckningar medan jag läser Leilainis roman: sex, coolhet, humor. Det handlar om pengar, prestige och makt, och även om jag är medveten om att majoriteten tycker sådant är sexigt är jag benägen att inte hålla med: ändå lyckas Leilani göra sin skildring om klassfrågor så oerhört sexig, rolig – och cool. Jag noterar ordet ”coolt” på nästan varje uppslag.

 

Så hur ska en sådan stil exemplifieras? Kanske med några typiska stilprov:

 

Från det poetiska,

 

there are gray, anonymous hours like this. Hours when I am desperate, when I am ravenous, when I know how a star becomes a void.

 

till det dråpliga, när Edie träffar Eric,

 

He may be the only man in recent history to make me come, but he is not even on Twitter.

 

till det våldsamma,

 

If I’m honest, all my relationships have been like this, parsing the intent of the jaws that lock around my head. Like, is he kidding, or is he hungry? In other words, all of it, even the love, is violence.

 

till det otäcka, när hon skär sig själv när hon får sparken,

 

Directly after the act comes a clarity so sharp it feels enhanced, the room ballooning such that his shout reaches me belatedly as I squeeze my hand into a fist and watch the blood well between my fingers. And even then, I feel nothing. But when I look at the carpet, the spot there is excellent, is proof, spreading into the shape of a smile.

 

Leilani skriver lidelsefullt om normer och avvikelser, privilegier och osynliggörande, och allt syns både som en tillgång och nackdel, men allra mest om underläge, undantag, och motstånd, om det nödvändiga i att trots usla omständigheter behålla sin integritet. Genom romanens förlopp, nedtecknat i åtta prydligt förtätade kapitel som vart och ett bidrar till att fördjupa och nyanserar Edies bakgrund och nuvarande predikament, avtäcks olika lager av hennes personlighet, och nya aspekter av hennes situation framträder. Det är en historia om drogmissbruk och frånvarande pappor, en kedja av överträdelser och försummelser. 

 

Skickligt skildras (polis)trakasserierna, våldet och obehaget, hur nära allt detta finns under ytan hos karaktärerna, och hur spräcklig den ytan är. Leilani har sinne för både det pikanta och det makabra. I sin gestaltning av bristen på genuin kontakt mellan människor påminner det en smula om hur Bret Easton Ellis – vitast av författare – skrev i sina bästa böcker, som Less Than Zero och American Psycho (mina exemplar råkar händelsevis vara utgivna av samma förlag, Picador, som ger ut Luster). De delar en medfödd coolhet som helt saknar drag av att vara tillkämpad, och även Leilani har gott öra för att ge sin roman ett soundtrack, med inslag av Mazzy Star, Portishead och King Crimson. Och lite japansk ska.

 

Samt disco. För Edie och Eric känner igen samma discolåt från 70-talet i början av romanen, han genom originalet och hon genom att den samplats flera årtionden senare: så kan åldersskillnad gestaltas. När han försöker spela en låt från 80-talet konstaterar Edie krasst att det verkar vara sant det många säger, att man måste ha varit vid liv under 80-talet för att kunna uppskatta musiken därifrån. Och när Edie ska spela musik i bilen inför den samlade familjen efter att Eric varit med om något penibelt väljer hon kaxigt nog Phil Collins skilsmässolåt ”In The Air Tonight”.

 

Däribland lyssnas en hel del på ABBA, som bara är en av kuriöst många referenser till Sverige, såsom Ikea, svensk dödsmetall, att man kör både Volvo och Saab, två svenskar tar plats i kollektivtrafiken, samt att en konstnär åker till Sverige för att sjunga opera och skapa en karriär med erotiska målningar.

 

Förloppet följer inga givna mallar. Med andra ord liknar det verkligheten. Varför ser verkligheten då ut så här? Jo, vi väljer att följa en intuition som är äldre än vår erfarenhet och vårt inlärda rationella tänkande. Förnuftet är starkt, men instinkten är starkare.

 

Luster är en roman som har så oändligt mycket att säga om vår tid just nu, och det är en sällsynt fröjd att läsa den. Men missta dig inte: den är full av mörka leenden, forcerade skratt, latent våld, implicita och explicita hot och sinistra böjelser. Raven Leilani skriver så snyggt att man lätt glömmer det där rakbladet hon har i sin ena handflata, och hur hon ger sin förutsägbara story så många twister att man blir smått vimmelkantig. Ständigt introduceras nya spelregler med allt högre insatser, i denna helt förbluffande roman.  

Gift, Tove Ditlevsen, översättning Ninni Holmqvist, Natur & Kultur

En del böcker är så bra att de borde förses med en varningsstämpel. Till exempel Tove Ditlevsens roman Gift från 1971, som avslutar en självbiografisk trilogi. Natur & Kultur gav ut den i Ninni Holmqvists nyöversättning för inte så länge sedan, och i september utkommer de första två delarna Barn och Ungdom, mig veterligen för första gången på svenska. Gift översattes redan på 70-talet, men det är skandalöst att den inte blivit mer omtalad som det obestridliga mästerverk det är.

 

Ditlevsen tog sitt liv 1976, och förvisso hör hennes namn till de ofta nämnda när man talar om 70-talets socialrealism och självbekännande prosa. Men liksom den svenska Kerstin Thorvall diskuteras hon oftare i relation till etiska än estetiska frågor: får man skriva så här självutlämnande om namngivna personer?

 

Det sensationslystna skvallervärdet som förelåg när boken utkom har klingat av nu, och de privata erfarenheterna har lämnat över till allmänt hållna frågor. I korthet: huvudpersonen Tove är kär i karlar, droger, skrivande. Hon gifter sig ung med den 33 år äldre tidningsredaktören Viggo F., men äktenskapet är vitt, och hon söker sig till älskare. Som romanens peripeti fungerar petidin, i sprutan hon får när hon utför en abort och blir svårt beroende. Hon blir så förälskad i drogen att hon gifter sig med läkaren för att få fri tillgång till bedövningen.

 

Ett par äktenskap, ett par barn, ett par böcker (däribland succén med debuten Man har gjort ett barn illa), ett par inläggningar för att bli kvitt drogberoendet. Huvudpersonen Tove är en sällsamt begåvad ung kvinna, som utrustar sig med en pragmatism som man gärna kallar kvinnlig. Det vill säga, den typ av överlevnadsinstinkt som förpassar de egna neuroserna utanför det egna jaget, och inrättar sig i en tradition av att städa upp och ta hand om bräckliga manliga egon.

 

Om viss konst säger man slentrianmässigt att den är före sin tid. På sätt och vis är Ditlevsen en föregångare för vår tids autofiktion, men all riktigt stor konst är också lika skicklig på att förmedla sin egen tids anda. Det är en ärlig och modig estetik som hon förespråkar, och om den är skoningslös mot andra – läs: männen – är den ännu mer skoningslös i blicken på sina egna tillkortakommanden.

 

Utan att det görs till en uttalad avsikt är det svårt att bortse från den frustration som möter den unga Tove, och som delvis förklarar varför hon trillar dit och blir beroende av drogen: ”så här vill jag alltid leva, låt mig aldrig mer uppleva verkligheten.” En flykt från grälen, från oförståndet, men också från rädslan och oron som en kvinna konfronteras med under denna tid (den utspelar sig under 40-talet).

 

Många har skrivit om drogberoende, men sällan har jag läst något som lika precist fångar lockelsen, ruset och avtändningen. Hur stark Toves förälskelse i männen och i skrivandet än är, blir förälskelsen i de smärtstillande drogerna ändå alltid starkare. Drogerna vinner alltid, det är den krassa verkligheten. Här visas exakt hur farligt det är att förälska sig i förälskelsen i sig, som också Depeche Mode visste när de skrev ”Strangelove”: ”I give in to sin / Because you have to make this life livable”.

 

Ditlevsen skriver dråpligt och dräpande, med hastiga växlingar, som när hon låter Tove diskutera sin graviditet med sin mamma, som ovarsamt meddelar att hon och brodern föddes ”i ett moln av såpbubblor eftersom hon försökte fördriva oss genom att äta grön såpa. Jag har aldrig tyckt om barn, säger hon.” Det här nämns i förbifarten, och lämnas helt okommenterat, liksom mycket annat som hos vilken människa som helst skulle lämna oläkliga sår.

 

När Ditlevsen plockades upp av Penguins klassikerserie för ett par år sedan innebar det inte bara att de självbiografiska böckerna uppmärksammades. I januari i år utkom hennes roman från 1968 Ansigterna på engelska, och den verkar av allt att döma vara tillräckligt stark för att också rendera en svensk översättning. Eller varför inte en satsning på hennes dikter? I Danmark väckte det missnöje när man 2006 upprättade en litteraturkanon för gymnasiet, med 24 dikter från medeltiden fram till 1985: inte en enda av dessa var skriven av en kvinna.

 

Till den här utgåvan har Vigdis Hjorth, som vet en del om hur det är att rasera gränserna mellan det privata och det offentliga, skrivit ett efterord, och hon hyllar Ditlevsens insats som pionjär. Det är inte heller svårt att spåra inflytandet hos nyare generationer skandinaviska författare, som Olga Ravn, vars senaste roman De ansatte är ett lika modigt projekt i att utforska tabun kring moderskap och skrivande.