1 juni 2012

Tegelkartor, Tove Folkesson


Att en stad kan medföra trygghet och lugn är ibland svårbegripligt – men få saker är lika rogivande som spatserandet i någon av våra större städer, där just omständigheten att du är omgiven av människor i större mängd betyder att här kan inget otrevligt hända.

Nja: snarare har väl nyhetsrapporteringen fastnat i loopar kring allt otrevligt som händer i städerna, om allt som går snett. Malmö är definitivt inte undantagen detta mediala Argusöga, men kanske det är ännu konstigare att städer är så funktionella, att det händer så mycket positivt där så många skumma element trängs.

Tove Folkesson har skrivit en svit dikter som tar staden som sin utgångspunkt – närmare bestämt Malmö, och närmare bestämt försöker hon ge en vidare bild än den negativa som präglar det vi får oss till livs i nyhetsflödet. I boken Tegelkartor (King ink) delges vi foton av obligatoriska inslag i alla städer, teckningar av husens silhuetter och typiska föremål inventerade från kaféer, samt dikter som inte alls bildar någon diskrepans med fotona, utan de kan läggas sida vid sida som likartade illustrationer av stadsmiljön. Som råkar vara Malmö, en stad som trots en del geografiskt identifierbara platser förblir anonymiserad.

Ja, teckningarna och främst fotona och dikterna bildar en enhet. En serie bilder på övergångsställ, finurligt samlade under rubriken ”HÄR GÅR MAN”, visar i närbild sprickor i den målade zebralinjen, detta vackra mönster av skönhet – det synliga beviset på hur slitaget visar hur staden ska komma till användning. Foton som inte behöver ”säga mer än tusen ord”, som klyschan lyder, utan som visar att bra foton klarar sig utan påträngande ord.

Annars är stadens skönhet så stark just därför att den lever så nära det fula, i symbios med det som hela tiden hotar att förstöra: därför blir det vackra i staden alltid värdefullt, i kraft av att vara så efemärt. Den som vistas i staden lär sig hålla korpgluggarna öppna för de dagliga epifani-doserna.

I impressionistiska iakttagelser av just denna karaktär demonstrerar Folkessons dikter vikten av detta observerande arbete. Staden existerar endast i egenskap av fragment – i utsnitt där man bara kan ana sig till en historia, ett samband: ungefär som fotografier, där det mest fascinerande ofta döljer sig utanför ramen, eller som ett avlyssnat samtal, som i en av dikterna här, där det pågående samtalet bara möter oss i form av avhuggna ord som försvinner. En närvaro i människoödena, utan att deltaga.

I mellanrummet mellan iskyla och omsorg finns stadens själ, även Malmös, kan jag tänka mig; det är inte svårt att finna exempel på bådadera, även om Folkesson aktar sig för att svartmåla. Hon skriver kärleksfullt, men inte utan kritisk udd, som i en dikt från Simrishmamnsgatan:
      Konstnärsknegarna har hål i fickorna
      men tål vintern
      ganska bra.

      I fasaden tecknas
      plumpa porträtt av världens ansikte
      när det riktar sig mot dig.
      Och ler.
      Sammanbitet.
Jag gillar rytmen i den här dikten, där hon ger emfas åt leendet, utan att behöva utnyttja de mest utslitna knepen för att nå den effekten. Det här är ett leende som dröjer sig kvar, en motsvarighet till när Mare Kandre lät skogens leende bli mörkt, och därför oerhört suggestivt.

Att några av dikterna närmar sig den politiska poesin utan att ta omvägen förbi plakaten uppfattar jag också som ett sympatiskt drag. Folkesson betraktar staden utan att ställa upp några villkor för hur den ska tolkas. Dessutom synliggör hon människorna, låter den anonyma massan anta individens kontur.

Att staden blir ett väsen, närmast en mytologisk figur, är ingen originell bild. Det kan påminna om hur Katarina Frostenson utnyttjade temat i sitt operalibretto Staden från 1998, och då är det inte konstigt om staden ibland får för sig att vända sina invånare ryggen. Hos Tove Folkesson är staden pigg och lite småbusig, för att inte säga lite opålitlig ibland. Dess invånare förkroppsligas, bildar en kör som sjunger flerstämmigt om sin försiktiga kärlek till asfalt och tegel. Och som en förklaring till titeln har vi en kartritare som två gånger får sin gåtfulla närvaro markerad. 

(Också publicerad i Ordkonst 2 2012) 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.