Det enda som är gratis i Malmö är utsikten ut ur Malmö;, Tomas Klas Ekström, Tove Folkesson, Freke Räihä

Omslaget till den här lilla boken från 668 förlag – Det enda som är gratis i Malmö är utsikten ut ur Malmö; – visar en stiliserad kartbild över en stads gatunät. Det liknar ett utsnitt av människohjärtat, med förmaken och artärerna och venerna. Stadens centrum heter ju på engelska ”the heart of the city”, dess hjärta – på samma sätt som deras ord för kärna, ”core”, kommer från latinets cor, som också betyder hjärta. Inget märkvärdigt med den liknelsen, för den som upplevt stadens pulserande hjärta.

Malmö, till exempel, en stad vars anseende svårt förfallit på senare år. Och titeln till den här boken är rätt nedslående – åtminstone får vi omedelbart veta att det här inte är någon bok som beställts av stadens turistbyrå. Vad som hänt i Malmö, och håller på att hända, det kanske har sin förklaring i de mekanismer Joseph Conrad frilägger med sin roman Mörkrets hjärta, där han visar konsekvenserna av en civilisation som löper amok, i de allsköns hemskheter som Kurtz ägnar sig åt utanför stadens sociala kontroll.

Men Malmö då, som uppenbarligen är en stad, hur kan mörkrens gärningar tillåtas härja där? Något tillfredsställande svar på den frågan ges kanske inte i den här märkliga lilla boken, som är frukten av ett samarbete mellan tre bidragsgivare: Tomas Klas Ekström, som tidigare gett ut sex diktsamlingar, Tove Folkesson, som debuterat med Tegelkartor, samt Freke Räihä, produktiv poet i olika sammanhang. Däremot en bok som präglas av ett starkt temperament, ett enhetligt budskap.

Tonfallet är både brutalt och elegiskt, där dikterna ger ett spontant intryck, som vore de skrivna i affekt – rakt på sak och en smula uppkäftigt. Det är en lämplig metod för att skildra en stads atmosfär, för sådan är den ju också, en förvaltare av en charm av det mest diskreta slaget.

Det vi också får är ett alternativ till schablonbilden av Malmö som ett problembarn, en obstinat tonåring som bara bråkar med sin förälder (som vi kan ge namnet ”Sverige”), trots ständiga förmaningar. Men de trivsamma kaféerna och promenadstråken hotas av ideliga påminnelser om allt som förorenar: skräpet, slagget, isande tystnader …

Utsikten får vi gratis, ja, men ingen väg ut ur Malmö: den kostar. För de jag som bor i dikten återstår bara en längtan bort, men det är en längtan som inte tar dem någonstans. De blir kvar med sin förtvivlan och sitt gagnlösa sug efter något annat, något bättre. Dikterna lyckas förmedla den här instängdheten på ett bra sätt: det är en upplevelse lika medfödd och hejdlös som impulsen att skicka blod ut och in ur hjärtat. Vi har hjärtat, vare sig vi vill eller inte, och likadant är det med vår relation till staden, som vi hatälskar utan att dess tålamod med oss någonsin verkar mattas. 

(Också publicerad i Ordkonst 2 2012)