För
drygt tre år sedan läste Bruno K. Öijer sina dikter på Stora
teatern i Linköping, och presenterade då dikten ”Ishjärtat”
med orden att den aldrig lär bli svensk nationalsång, följt av en
sardonisk reservation: ”fast osvuret är bäst!”
”Ishjärtat”
är hämtad från diktsamlingen Dimman
av allt från 2000, och
jag minns att jag redan då under den där uppläsningen i Linköping
tyckte att den var lämpad för just nationalsångsstatus , om än av
alternativ art, eftersom den skildrar vårt ambivalenta förhållande
till hemlandet:
”jag
var ung
när
jag bröt förlovningen
med
detta djävulska land
detta
avlånga ishjärta
detta
sjuka
sadistiska
urberg
där
en ängel
aldrig
satt sin fot”.
Svenskar
förhåller sig ängsliga till sitt land, och det är närmast en
dygd att inte uttrycka något som kan uppfattas som stolthet. Det är
symtomatiskt då att Öijer på senare tid blivit så
reservationslöst uppskattad som poet, då han har fortsatt att
skända Sverige i sin senaste bok Svart som silver, med ett
ursinne som ibland – i dikten ”Så få” – kulminerar i ett
hat mot samtidssvenskens intresse för det ovärdiga.
Men
vi ska också komma ihåg att det är just en ambivalens: han
beskriver sitt förhållande som en uppbruten förlovning, att det
ändå en gång har funnits en förälskelse. Något har hänt –
med en välfunnen metafor använder poeten bilden av ett hjärta av
is för att visa den älskades förvandling.
Med
”Ishjärtat” fortsätter Öijer en tradition inom svensk poesi:
att hacka på Sverige. Det här var jag knappast medveten om när jag
på en engelsklektion på högstadiet fick i uppgift att översätta
en svensk sångtext till engelska. Jag valde Ebba Gröns ”Schweden
Schweden”, en ironisk hyllning till det ytligt toleranta och
välvilliga hemlandet.
Uppgiften
fick mig också att lära mig den bokstavliga innebörden i de två
raderna ”och käfta aldrig med äldre folk / för du vet att dom
alltid har rätt”, när jag försökte övertyga min engelsklärare
att ”aldrig käfta” skulle översätta med ”never jaw”, då
han ville ha ”never talk back”.
Något
senare upptäckte jag Gunnar Ekelöfs monumentalt svidande satir över
det svenska i dikten ”Non Serviam” (”jag tjänar icke”, på
latin), en dikt som ytterligare förstärker svensk poesis ambivalens
för hemlandet.
Egentligen
uttrycker han en identisk känsla som Öijer skulle göra 55 år
senare: känslan av ett förlorat Sverige, att hemkänslan bara kan
sökas i det förflutna. Båda dikterna skildrar ett kylslaget och
förfulat Sverige. Ekelöfs dikt är en revolt mot att göra sig
hemtam:
”Jag
är en främling i detta land
men
detta land är ingen främling i mig!
Jag
är inte hemma i detta land
men
detta land beter sig som hemma i mig!”
Den
här dikten fungerar också som räddning för de förföljda och
utnyttjade människorna; dess ord om att inte höra hemma finns
inristade på Ernst Nordins staty intill Malmskilnadsgatan, gatan där
torskar i långa tider plockat upp prostituerade. Så blir det en
dikt som visar att en av poesins uppgifter är att vara utanför och
utforska utanförskapet.
En
något mindre oresonlig hållning till Sverige finns i en av Malte
Perssons dikter från samlingen Dikter (2007). ”Saft i
Sverige” handlar om något som ser ut som en typiskt svensk
midsommar, med hembränt, husvagnar, hånglande ungdomar, korv med
sötad ketchup och likaledes sötad ”blandsaft”: ”en geting
drunknad: dödlig sötma – se begäret stillas, straffas”.
Och
saften ”rinner ut som sommaren i sanden. Föreställ dig /framtiden
och späd den 1 till 5.” Så kan Sverige också skildras:
töntstämplat, lite klumpigt, lite håglöst och allt mer utspätt –
och då blir närheten till framför allt Ekelöfs dikt påtaglig.
Även hos Malte Persson finns den där känslan att Sverige, det är
något som fanns förr, en essens som vi allt mer håller på att
späda ut.
Så
finns hos Ekelöf och Öijer ett uppenbart motstånd, ett behov att
distansera sig och vara oavhängig. Perssons dikt har ett mildare
temperament, även om han fortsätter att skriva i en liknande
tradition, där han med ironisk blick ser det vanskliga i vårt
förhållande till Sverige.
Det är vanskligt att bekänna sin kärlek till Sverige eftersom det är så oerhört att uppfattas som nationalistisk.
SvaraRaderaPrecis som med människor är det skavankerna som gör kärleken stark. Blyg, handfallen men också självgod och präktig - det går inte att ringa in en nationalitet - svensken är hopplös och alldeles underbar.
Granskog, mossa, Konsum, svala insjöar, bryggkaffe, småkakor, begränsade visioner, ängslig öppenhet och god vilja. Det går inte att ringa in ett land, men det går att älska det.
Bara det att - Sverige? Jag är Norrland.
SvaraRaderaÖht svårt med generaliseringar, schabloner. Det är skillnad på norrlänningen & smålänningen. Storstadsbon & lantisen. Alla med sina egenheter & idiosynkrasier & hopplösheter & nåt som ändå är underbart, som du säger.
Han är emot socialdemokratin då husen vid järnvägsspåren han bodde i som liten revs för att man skulle bygga nytt (typ Åhlénsbunkers), han är konsekvent i allt. Enkelhet och konsekvens.
SvaraRaderaJag har ett dedikerat exemplar av Dimman av allt, han skrev
Petra Lovisa,
God Jul & Gott Nytt År
Bruno K Öijer
Jag har sett honom på Konsum, rött hår, vit skinnbasker
Nja, jag tycker inte det är så stora skillnader mellan svenskar i storstan och svenskar på landsbygden. Även om Bengt Ohlsson skrev i en krönika att folk på landet talar så långsamt att saliven rinner ur mungipan på dem. Det är nog större skillnader mellan landskapen. Själv är jag både norrbottning och smålänning och trivs med blandningen.
SvaraRaderaDen största skillnaden mellan människor är den mellan utbildade och mindre utbildade.
SvaraRaderaDe utbildade liknar varandra var de än bor medan de mindre utbildade uppvisar fler variationer.
Det förhåller sig ungefär som riksspråket till dialekterna.
Besservisserhälsningar.
Intressant läsning.
SvaraRaderaJo, nog finns det skillnader också mellan svenskarna!
SvaraRaderaNär BKÖ läste där i Linköping läste jag i lokaltidningen att han på kvällen varit på kräftskiva. Ganska surrealistiskt.
Lästips till dig Björn: Elizabeth Gilbert Lyckan, kärleken och meningen med livet.
SvaraRaderaKerstin: de människor som är runt mig märker jag ingen som helst skillnad på som beror på något så banalt som utbildningsnivå. Men jag håller med, tråkigt med 'stängda' människor 'onyfikna' med tanke på att vi är här en enda gång (som det verkar .. om vi inte tar t ex strängteorin i beaktande .. som en homeopat jag råkade träffa genom jobbet gick igång på).
Ok, jag ska beakta Elizabeth Gilbert, även om titeln gör mig ... eh, skeptisk!
SvaraRaderaJa, många människor låser sig, stagnerar. Idealet är att förbli nyfiken, vilja utveckla sig, inte slå sig till ro.