Dylans lögndetektor. En essä om tiden, Sven-Erik Klinkmann, Ellips

Lika mycket som jag stör mig på Dylanmännen kan jag störa mig på de som avfärdar Bob Dylans musik, eftersom det så ofta sker utan att man har brytt sig om att sätta sig in i den. Själv har mitt intresse pendlat, men han är en konstant – i flera avseenden är det svårare att föreställa sig hur pop- och rockhistorien hade sett ut utan honom än utan säg The Beatles eller Elvis Presley. Han har skapat ett eget universum.

 

Detta universum har utforskats in i minsta skrymsle och vrå. Anhopningen av böcker som behandlar Dylans musik- och textvärld är monumental. Till detta berg läggs nu Sven-Erik Klinkmanns nya bok, som anlände dagen efter föremålets 80-årsdag. Dylans lögndetektor. En essä om tiden avtäcker de olika lager som skapats alltsedan det tidiga 60-talet. Klinkmann, som tidigare skrivit kunnigt om just Presley, har två syften: att skriva om hur Dylan förhåller sig till tiden, samt hur han skapar sig olika personae, eller ett helt kollektiv, ett personage, och bidrar till ikoniseringen av sig själv. Denna bok fokuserar på den sene artisten, den period som inleddes med albumet ”Time Out of Mind” 1997. Syftena kulminerar i hur Dylan blir sann både mot sig själv och mot tiden, trots allt som pekar på motsatsen (hans mångförändrade jag, hans mångförändrade musikstilar).

 

Det finns så många olika Dylans. Tretton stycken, listar Klinkmann i ett av sina föredömliga appendix. I ett annat: en utmärkt komprimerad och användarvänlig biografi. I ett tredje: en redogörelse för alla referenser i låten ”Murder Most Foul”. Så, (ännu) en knappologisk bok? Ja, fast inte enbart. Klinkmann är engagerad och initierad, men inte helt okritisk. Han kan raljera kärleksfullt om Dylanologerna. Ambitionen är inte att ta miste på, då det räcker med att lista kapitlens namn: Den sammanflytande tiden, Den gåtfulla tiden, Den atmosfäriska tiden, Den ikoniska tiden, Den apokalyptiska tiden, Frihetens tid.

 

Han gör också noggranna närläsningar av texterna, men skriver också fint om sångstilen, om utanpåverken, livespelningar och filmer, och bidrar till ett ganska komplett porträtt av artisten som går under namnet Bob Dylan. Ordet är ”ganska”, eftersom – och det är förstås Klinnkmann medveten om – att varje bidrag bara är en pusselbit, att det större mönstret bildas när del läggs till del. Att som här utgå från de senare skivorna är lämpligt, och skapar åtskilliga tillfällen att hitta parallella spår bakåt till tidigare låtar. Klinkmann är överhuvudtaget bra på att se helheten, att visa mönster.  

 

I den här boken framstår Dylan som självmedveten och självreflekterande. Det är tiden som är Klinkmanns huvudspår, och han utreder hur en artist försöker både vara kvar i det gamla och se framåt. En svår ekvation, men övertygande följer vi hur Dylan på 80-talet och tidiga 90-talet förgäves försökte hålla fast vid en flyende ungdom, men att han på suveräna skivan ”Time Out of Mind” äntligen accepterade att han passerat de unga åren, att han måste ikläda sig en annan roll.

 

Den Dylan som framträder är också individualisten, den ensamme vagabonden. Han som vägrar finna sig i andras bild av honom, han som hela tiden yttrar ett implicit non serviam till sin publik, och därmed blir ett utsökt föredöme. Vi ska sluta tjäna, vare sig det är en girig omvärlds förväntningar, eller kapitalismens krav på slimmad framgång. Därmed: om man följer bokens kronologi är folksångaren den andra fasen i den musikaliske Dylans karriär och protestsångaren den tredje (1962-1964), följt av rockikonen (1965-1966) och så vidare – men egentligen är just protesten hans konsekventa modus.  

 

Dylan själv är generös med att portionera ut ledtrådarna, men jag har aldrig fattat poängen i att söka efter de autentiska förebilderna till hans sånger. Till exempel: vem den svekfulla vännen är i ”Positively 4th Street”? Inget kan intressera mig mindre. Sången lever sitt eget liv, blir en universell protest-sång mot falskhet i större mening, den yttre falskhet som världen kan förevisa.

 

I Klinkmanns bok finns ändå åtskilliga belysande poänger. Till exempel att han i sina låtar nämner 60 filmtitlar, åtskilliga av dem från film noir-genren. Eller hur omslaget till senaste (sista?) skivan, ”Rough and Rowdy Ways” som visar en anonymiserad samling människor som dansar jämte en jukebox. I USA, tänker man gärna, någon gång i det förflutna. Fast bilden är tagen 1964 och visar en klubb i östra London, en klubb som upphört att existera. Så som tiden fungerar: den finns bara kvar i minnena, och Dylan ägnar sig ju åt att röra sig i dess trakter, samtidigt som han vägrar erkänna sig besegrad av nostalgin, utan hela tiden syftar framåt, i ett progressivt förhållningssätt, som söker efter förändring som motgift mot stagnationen.  

 

Man får tack vare den här boken också påminnelser att de tre filmer som mest ingående skildrat Dylan-myten samtliga har negationer i titeln: D.A. Pennebakers tidiga dokumentär heter Don’t Look Back, Martin Scorseses fiktiva dokumentär heter No Direction Home, samt att Todd Hayens fiktiva Dylan-film heter I’m Not There. ”Dylan är både där och inte där. Han är både närvarande och frånvarande, ikonisk i sina olika presentationer, transfigurationer”, skriver Klinkmann.

 

Ytterligare ett exempel: en av Dylans mest välkända sånger är ”Blowin’ in the Wind”, en låt jag själv knappt klarar av att lyssna på (kan bero på att jag som tolvåring tvingades lyssna på Peter, Paul & Marys mjuka cover på en musiklektion i skolan). Den bygger delvis på den afro-amerikanska spiritualen ”No More Auction Block for Me” (det finns en grym inspelning med Odetta). Denna låt spelade Dylan live i oktober 1962, efter att ha skrivit sin egen låt under våren samma år (den utkom inte på skiva förrän i maj året därpå). Så fungerar det ofta med Dylans låtar, och det är väl ingen nyhet, hur han antingen anspelar på andra sånger eller använder sig av musik och text därifrån.

 

All intertextualitet hos Dylan kan anföras som bevis för att han är både en sämre och bättre författare än sitt rykte. Sämre: han plagierar, och är för osjälvständig. Bättre: han förädlar, och skapar sitt egna verk utifrån sin skicklighet inte bara som tjuv utan också som egensinnig och kreativ uttydare. Och skulle jag nöja mig med ett ord för att beskriva Dylan kanske inget ord passar bättre än ”egensinnig”. Han är en egen genre, så att säga.   

 

Ganska mycket ska redovisas av Klinkmann, och nog kan det bli utmattande med alla kopplingar, hur intressanta de än är. Han lyckas ändå göra materialet intressant, tack vare att han kombinerar ett akademiskt förhållningssätt med ett friare essäistiskt skrivande. Därav blir det både övertygande och spännande. Till exempel får Lee Marshall illustrera hur sånger får sin betydelse mer tack vare sångrösten än ordens semantiska betydelse. Lägg till musiken, så får du en illustration till vad som gör rockmusik så sensationell.

 

Klinkmann skriver också fint om kameleonten Robert Zimmerman/Bob Dylan. När han nämner de transcendentala dimensionerna hos en poet som Hjalmar Gullberg blir diskussionen tyvärr för kortfattad: här hade jag gärna sett ett mer utförligt försök att kontextualisera vad som gör Dylan både unik och allmän som poet.

 

Redan 1977 skrev Sam Shepard några ord som kan fastställas som det mest definitiva som sagts om denne gåtfulle trubadur: ”Dylan has invented himself. He’s made himself up from scratch. That is, from the things he had around him and inside him. Dylan is an invention of his own mind. The point isn’t to figure him out but to take him in. He gets into you anyway, so why not just take him in?” De här orden blir en slags outtalad ledstjärna för Klinkmann.

 

Så blir den här boken en vidöppen dörr in mot den fängslande värld som Dylan har skapat. Det är en värld som är både hårt sammansatt och utvidgad. Eller, för att tala musikspråk: amplifierad. Det är en litterär värld, visst, förstärkt av elektricitet. Så ja, nog fanken är Dylan en poet, i många avseenden. Diskussionen om Nobelpriset kan vi ta en annan dag.

Venusberget, Katarina Carlshamre, Themis

Efter sin ovanligt minnesvärda debut för sju år sedan med död är enkel prick • vårt enda märke utkommer nu Katarina Carlshamre med sin andra bok. Venusberget behåller sitt ovanliga anslag, och utgörs av en roman eller saga som väver ihop sitt drömska stoff med hård verklighetsförankring.  

 

Det är fortsatt ambitiöst, fortsatt udda, och lika ofta i gränstrakten mellan det lyriska och det berättande. Vi rör oss, eller förs, från hav till skog, med ett berg som hägrar, ofta inte ens i utkanten av ens synfält. På omslaget syns en mandorla med kvinnofigur som hjälplöst faller nedåt, inåt, mot något som romanen identifierar som ”mitt mörkaste mörker”. Serietecknaren Lars Sjunnesson har illustrerat, och hans smått ruskigt orosframkallande teckningar ackompanjerar berättelsen (vi minns alla hans Åke Jävel).

 

Berättelsen handlar i korthet om en yngre kvinna som försöker hanka sig fram, delvis som marinbiolog. När hon hamnar på ett högkvarter blir hennes resultat knyckta av en manlig kollega – en klassisk härskarteknik, och överhuvudtaget dominerar sådana inslag, med män som tar för sig på kvinnors bekostnad. Det handlar desto mer om den vänskap och gemenskap som uppstår mellan kvinnan och den andra kvinnan (de andra kvinnor?) som hon möter, och den kärlek som uppstår mellan dem.

 

Carlshamres prosa är rik och associationsrik, samtidigt som den hålls i strama tyglar. I den värld som kvinnan – en slags modern Eva – hamnar i finns det hotfulla svarta hål som utstrålar det mörker hon är så rädd för: en lämplig bild för ångesten. I denna skapelseberättelse finns också äpplet som den kanske överskridande åtbörden, men den typen av symbolik förblir outredd.

Man kunde säga att allt utspelar sig på andra sidan verkligheten, men det är en kuslig berättelse som utspelar sig tätt intill det reella. Till exempel när hon dyker tillsammans med en klunga sjömän, och hon maskerar sig som pojke med badbyxor – när självkänslan naggas minskar hon i storlek, liksom den där Teskedsgumman hos Prøysen. Men här finns inget lindrande ”Götapetter!” som kan ge balsam på såret. Jag uppfattar den här sagan som en initiation i ett vuxenblivande, hur man ska förhålla sig till svek och separationer, och den desillusion som måste uppstå för att man ska uthärda. Alltså: det är förstås fint att vara naiv, men världen är för grym för att naiva människor ska klara sig utan skavanker.

 

Carlshamre visar hur verklighet och fiktion kan samverka, och bilda en berättelse som utspelar sig på den sköra plats där detta möte infriats. Det bokstavliga växer ihop med det bildliga. Det sker till exempel hos den kung som förekommer i detta rike, och som inte tvekar att ta för sig av de privilegier han erhållit: ”Han tyckte mycket om kvinnor. Under det tjocka stengolvet låg ett hundratal som då och då flöt upp och de måste ta pålar för att trycka ner dem.”

 

Genom berättelsen förekommer speglingar, upprepningar. Det finns också balans mellan det svalt distanserade och det brännande angelägna. Carlshamre betonar det våld som riktas mot kvinnor, inte enbart från kungen, men i generell mening, och vad det gör med kvinnors beredskap, och hur svårt det är att göra sig av med sina plågoandar. Det blir en fragmentarisk berättelse om flykt och fall, och den utmanar ens vanetänkande och ifrågasätter hur mycket man kan lita på sina sinnen. Hon lägger ut olika ledtrådar, och skriver följsamt och lojalt med barnets storögda men begränsade utblick.  

 

Det ska sägas: här finns en knäpphetsgrad i hur Carlshamre berättar, och det är befriande. Det skapas en frigörande yta mellan det knasiga och det normativa, i hennes surrealistiska bildvärld, där man som läsare inte vet vad man ska lita på, vilken slags verklighet som är på väg att träda fram. Det är ett viktigt tillskott till den ofta lite torftiga och fantasilösa svenska litteraturmyllan. Lite som hos Lina Hagelbäck när hon skriver sina vulkaniska dikter: att Katarina Carlshamre är en författare att hålla utkik efter är självklart.

Dikter, Hjalmar Gullberg, Norstedts

Än en gång utkommer nu Hjalmar Gullbergs dikter i en praktvolym. Det är oväntat aktuella dikter, även om ett urval hade varit mer läsfrämjande.

 

För 60 år sedan fanns det två bemärkta Hjalmar i svensk litteratur: romanförfattaren Bergman och poeten Gullberg. Nu finns det bara en kvar, och det är en Hjalmar som var förbisedd då: Söderberg. Medan Doktor Glas och Den allvarsamma leken ständigt hittar nya läsare är det få som ids läsa Bergmans romaner längre, och lika få har längre något utbyte av Gullberg.

 

Tror du mig inte, besök valfritt loppis eller gå in på ett antikvariat, där någon utgåva av Hjalmar Gullbergs Samlade dikter obligatoriskt tronar, allt mer dammig. Går det att ändra på detta? Nu har det gått 60 år sedan Gullberg frivilligt avslutade sitt liv, och då utger Norstedts (än en gång) Dikter, som samlar de tio diktsamlingar som gjorde honom så folkkär en poet kan bli i Sverige.

 

Åtskilligt kan sägas om denna bok. Den är vacker, men kommer den ändå inte bara att bli ännu en dammsamlare? Detta kunde ha motverkats. Till exempel är det tveksam om det är nödvändigt att trycka allt, när man kunde ha nöjt sig med ett urval. Varför inte ha koncentrerat sig på antingen en ”Best of” eller en ”Greatest hits”? Gullberg har en tillräckligt hög högstanivå för att en sådan bok skulle bli mer sensationell än denna kompletta bok.   

 

Detta säger jag absolut inte för att förminska eller raljera, utan för att en initierad redaktör gärna kunde plocka fram vad som motiverar en läsning av Gullberg idag. Hans mest kända dikter behöver inte heller vara de bästa, men det är svårt att argumentera mot dikter som ”Kyssande vind”, ”Förklädd Gud”, ”Det finns en sjö”, ”Den tänkande lantbrevbäraren” och ”Död amason”, dikten om Karin Boyes död 1941. Likaså är översättningen av Sapfos kända fragment helt formidabel: ”Så kan ingen likna en gud i lycka”.

 

Det är möjligen som kärleksdiktare Gullberg är mest känd, men dessa har inte åldrats med behag. Så låter ”Kyssande vind” nu som en obehaglig tjatsex-dikt. Gullbergs formella uppvisningar behöver å andra sidan inte vara så otidsenliga som de i förstone verkar vara. Nyligen utkom Malte Perssons diktsamling Undergången, som utnyttjar de bundna versmåtten lika piggt som Gullberg gjorde, inklusive i arbetet med terzinen, alltså den form Dante gav åt Den gudomliga komedin.

 

Men det som gör Gullberg mer modern är hans livssyn. Hur moderna vi än gör oss kan vi inte avsvärja oss de tidlösa känslor av ensamhet, tvivel och dödsångest som Gullberg har så nära till. Hans många lärda referenser behöver inte heller alltid förklaras eller sättas i sammanhang. De beredskapsdikter han gav ut 1942 i samlingen Fem kornbröd och två fiskar är starkt präglade av humanism och motstånd mot övermakten. Redan i en dikt från 1932 nämner han för övrigt Hitler.

 

En ”Best of” skulle behöva plocka åtskilligt från hans tre sista böcker, där bland annat denna strof återfinns i boken Terziner från okonstens tid från 1958: ”Mot vilka mörker ryggar jag i svindel / tillbaka, skrämd av outhärdlig blom? / Vad vill mig våren, andras vår? En bindel / om ögonen för mig, ett svalg, en dom …”

 

I sista samlingen Ögon, läppar från 1959 finns också incitamenten till den poesi som Lars Norén skulle skriva bara några få år senare. Titeln till Noréns andra bok, De verbala resterna av en bildprakt som förgår är ordagrant lyfta från denna samling. Även om det som helhet finns mycket att beundra i denna tjocka bok hade jag som sagt gärna nöjt mig med ett urval.

 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 26/5 2021)

A Childhood in 51 Pictures, Kuba Rose, 2066

Med en försiktig generalisering kan man hävda att alla har haft en barndom. Annars är det inte mycket vi delar som människor. I bildessäns form har fotografen Kuba Rose valt att gestalta denna universella erfarenhet, genom att följa sin kusin J, och skildrar en uppväxt som vi nog alla kan relatera till. För barndomen är ju något helt konkret som vi har samband till – men samtidigt så svårfångat abstrakt och det som egentligen inte går att definiera.

 

J framstår på många av bilderna som frånvänd. I en kort text återger Rose orsakerna. En skilsmässa genomförs, och barnets sammanbitna uppsyn ges relief. Bilderna är både i färg och svartvit, och är tagna under 2000-talet, och följer en vardaglig erfarenhet. Men går det då att skildra en annans erfarenhet?

 

Ja, i text skulle vi aldrig tveka om att svara ja. Vi ser J i olika arketypiska barnsituationer: han leker, badar, sitter vid fönstret, fiskar med pappan, deltar i olika aktiviteter. Kanske det är en efterhandskonstruktion, men han blir allt mer sluten. Fast förloppet har ett lyckligare slut, och vi ser honom på slutet som ung vuxen.

 

Kort och prosaiskt sagt: bilderna berättar en historia. Pojken bär på allas erfarenhet, just detta att kunna vara helt inne i något (på en av bilderna leker han vid ett bord med figurer som liknar kungligheter eller riddare: vem har inte sådana bilder av sig själv?), och samtidigt frikopplad. Det är finstämt och respektfullt, hur Rose inte smyger för nära, utan behåller J:s integritet.

 

I sin textessä om boken uppehåller sig Daniel Pedersen vid det vaga hos barndomen, såsom den omöjliga frågan: när upphör den? Vi kan inte riktigt säga att den någonsin upphör, utan att vi bevarar den inom oss även som vuxna, och kanske den mer framträder av sig själv än att vi aktivt plockar fram den. Som vuxen kan man ha behov att få vara barn lite då och då. Barndomen är ingen avslutad fas.

 

Jag kan inte helt vara ense med Pedersen när han menar att även en jobbig barndom blir en lycklig erfarenhet i efterhand, att vi blickar tillbaka med nostalgi, om än denna blick är vemodig. Medan barndomen pågår är det bara något vi uthärdar, det frustrerande och maktlösa utanförskapet inför allt. Och så den stora namnlösa rädslan, att hela tiden behöva vara på sin vakt. Ingen lyssnar, ingen bryr sig.  

 

Mer ense är jag med slutsatsen om minnet. Det är ju något som inte finns, och samtidigt det mest verkliga vi har.

Ett byliv, Louise Glück, översättning Jonas Brun, Rámus

Eftersom jag är lite mer hipster än andra läste jag Louise Glück innan hon fick Nobelpriset. Men det skedde tack vare förlaget Rámus djärva satsning på modern amerikansk poesi, och de hann pytsa ut tre titlar innan Nobelpriset tillkännagavs i höstas. Jonas Brun och Stewe Claeson har turats om att översätta i ett fruktbart växelbruk. Till de fyra starka samlingar som hittills utgett läggs nu Ett byliv från 2009, med en översättning signerad Brun.

 

Det är en samling som är både spretigare och mer sammanhållen än de tidigare. Glück låter en amerikansk byhåla få ordet genom de 41 dikterna, där var och en av invånarna turas om att berätta utifrån sitt perspektiv. Redan innan jag hinner läsa Bruns efterord gör jag den obligatoriska associationen till Edgar Lee Masters enormt inflytelserika Spoon River Anthology, så i förstone kan det te sig som ett upptåg som lider brist på originalitet.

 

Om hon i sina tidigare översatta böcker gärna lutat sig mot antika myter har hon här strippat den referensramen, för att avtäcka vardagliga skikt. Fast: myterna är ju också vardag, i sina skildringar av vanliga människors vanliga strävan och mödor. Myterna är allmänna, och det finns en anledning till att de bevarats. Vi känner igen oss, känner oss hemtama i den världen.

 

Den variation som uppstår genom samlingen blir ändå enhetligt sammanhållen. Det är en mörk skugga som läggs över dikterna, oavsett om man vill kalla det för sorg eller för dödsmedvetenhet. Det är döden som smyger omkring där mitt ibland oss, utan att riktigt ge sig till känna – men vi vet att hen finns, att våra liv när som helst kan upphöra. Om det är döden eller bara förändring som väntar är egentligen ointressant: Glück skildrar konsekvensernas betydelse för oss. Återkomsten signaleras av att några av dikttitlarna upprepas: ”Bränna löv”, ”Fladdermöss”, ”Daggmask”.

 

Det enkla livet kan bära på sina egna lager av komplexitet. Människor är alltid mer än sina förutsättningar. Vi begränsas av fördomar och inbillade motvärn. Vi har potential till stordåd, bara vi accepterar att möjligheterna är större än det som hämmar oss. Människorna bär sina egna historier, och de är alltid större än vi inbillar oss när vi betraktar dem utifrån. Sanningen: vi underskattar alltid vår omgivning.

 

En äldre man som går till läkaren lackar ur på hennes fördömande av hans hälsa, att han inte tagit vara på sin kropp bättre, att det gjort honom döende i förtid. Men tar han ansvar? Nä, för det finns ju alltid någon annan att skylla på: ”kroppen jag har, / den som doktorn klagar på – har alltid varit under kvinnors uppsikt, / och om jag säger så här: de lämnade mycket åt slumpen.”  

 

I dikterna, som kan läsas som mininoveller, ges komprimerade livsberättelser utrymme. Det handlar till stor del om ungdomens kärlekskranka möten och ålderdomens bittra trots mot livsvillkoren. Äktenskap som är i olag. Lust och olust, drömmar och misslyckanden som ska samsas i samma kropp och samma själ. Här finns de ensamma och de som har någon, oavsettt om denna någon är bra eller dålig för dem – mest troligt dålig. Gatorna heter ”Hopplöshetsgatan, Besvikelsegatan […] Frihetsgatan som slutar i sten, / inte vid kanten av fälten utan vid bergets fot.” Som samlingspunkt fungerar inledningsvis en fontän placerad mitt i byn, där vi kan studera människorna innan vi lär känna dem: ”För paren är det tydligt vilka som är vid livets kanter och vilka som är i dess mitt.”   

 

Är Glück en deppig poet? Både ja och nej, vill jag säga. Hon är en mänsklig författare, och enligt Nobelprisformulering gör hon ”den enskilda människans existens universell”, något som egentligen låter ganska schablonartat. Ett byliv är ju som bok intresserad av att ge röst åt något ytterst mänskligt, när man skalar bort lagren av civilisation och förädling. Vi människor är primitiva: vi ligger likt byinvånarna sömnlösa och ropar tyst ut i världen vår milda vanmakt.   

 

Det blir en exposé över ett utsnitt av mänskligheten, och Glück respekterar också barnen, liksom hon bevarar mysterierna, gåtorna, när hon konsekvent återvänder till betydelsen av jorden, den grundläggande förutsättningen för vår levnad. Är vi inte alla bönder egentligen, som lajvar stadsbor om vi råkar bo i städer?

 

Så ja, det är mänskligt, det är saker som förenar oss, men vi människor är också helt unika. En del av oss tyngs ned av våra bördor. Hon skriver om kärleken och dess motsats, alltså likgiltigheten, det som gör människor obetydliga, obefintliga. Först på individnivå, sedan på samhällsnivå. Det är en skrämmande utveckling som sker i samhället, där människor avhumaniseras (ja, det är företrädare för partierna M, L och KD jag syftar på).

 

Även om dikterna ägnar sig åt att berätta finns också en del kortare, lyriska dikter. En typisk sådan är den vackert vemodiga ”Första snön”:

 

                      Som ett barn ska jorden somna,

                      så lyder åtminstone sagan.

 

                      Men jag är inte trött, säger barnet.

                      Och mamman säger: Du kanske inte är trött, men jag är trött –

 

                      Man kan se det på henne, det kan alla.

                      Så snön måste falla, sömnen måste komma.

                      För mamman är så in till döden trött på sitt liv

                      och behöver tystnad.

 

Så enkelt och sant kan det vackra vara, och Brun lyckas överföra originalets enkelhet och lätthet utan att göra orden flyktiga: ”You can see it in her face, everyone can. / So the snow has to fall, sleep has to come. / Because the mother’s sick to death of her life / and needs silence.”

 

Glück arbetar ofta så här, genom konkretion och abstraktion i samma strof. Hon arbetar också med en oväntat vass humor, som drabbar med sin farliga omedelbarhet. Det är en bedrift att skildra människor så närgånget utan att göra avkall på deras integritet, utan att raljera över deras brist på hyfs. Likaså undviker hon den största fällan, att idyllisera lantlivet. Det är burdust, smutsigt, rått, och då får man ta vara på den skönhet som uppstår (som i snödikten, till exempel).  

 

En skönhet som strävar mot sitt ursprung, mot jorden, mot det som gör oss verkliga:

 

                      Nu återgår vi till det vi var,

                      djur som lever i mörkret

                      utan vare sig språk eller syn –

                     

                      Ingenting visar att jag lever.

                      Det enda som finns är regnet, regnet är ändlöst.

 

Återigen, är det deppigt? Tröstlöst? Kanske det. Livet är ruttet och fult, och vi påminns av Glücks försåtligt återkommande referenser till ruttenhet i denna bok, men just därför blir det nödvändigt att fånga den skönhet som skänks oss. Vi har inget annat alternativ.  

Bob Dylan fyller 80 år

Jag har träffat ganska många Dylanmän och Dylanologer i mitt liv (jag jobbade fem år på mentalsjukhus). För trettio år sedan hörde jag ett program på P1, där Gunnar Harding berättade om den Dylan som skulle fylla 50 år – en svindlande siffra på den tiden. Eftersom han är exakt lika gammal som min pappa har jag nog alltid betraktat Dylan som gubbig. Tyvärr gjorde han ju också sin gubbigaste musik under 80-talet, när jag började lyssna på honom.

 

När han nu fyller 80 har jag gjort en spellista på Spotify med hans 20 bästa låtar. Förvånande nog är majoriteten från 60-talet, men det är väl så hans gärning måste summeras. Med undantag för ”Blood on the Tracks” är alla hans bästa skivor från hans 60-tal. 

 

Fortfarande har jag svårt att försonas med hans Nobelpris i litteratur. Men jag har lika svårt att undvika att fortsätta lyssna på honom. Musik har andra funktioner och ger andra upplevelser än litteratur, och det är få artister som kan bräcka insatsen och framförandet i de här låtarna.  

Maria av Egypten, Marie Tonkin, Black Island Books; Korsfarare; Tolkningar, Marie Tonkin, Pamphilius

Även om det är en smula kulturidentiskt inkorrekt att skriva i namn av en person vars identitet man inte delar är det precis vad poeten Marie Tonkin gör i två nya böcker på olika förlag, samt en liten volym översättningar. I Maria av Egypten, på Luleåförlaget Black Island Books, inspireras hon av en kvinna som levde i många år i ensamhet i öknen på 300-400 talet, och i Korsfarare gestaltar hon en manlig fransk riddare i Egypten under 1200-talet.

 

Det är ett djärvt anspråk att skriva i någon annans röst, men hon låter historien komma till liv i dessa böcker. Metoden liknar lite den Maria Küchen tillämpar i den helt nyligen utgivna Jord och gudar. Tonkin själv debuterade 2012, och utgår här från den religiösa erfarenheten utifrån två olika perspektiv. Det är svårt att gestalta levnadsöden från förr, men det finns en stark tro att det ska gå.

 

Maria av Egypten levde ett utsvävande liv i sjutton år, men följde några pilgrimer till Jerusalem där en röst uppmanade henne att söka bot i öknen. Så hon tillbringade sedan sjutton år i ensamhet där, tills en munk råkade hitta henne, och efter att ha berättat sin historia för honom följde ytterligare trettio år i öknen. Ur dessa torftiga förutsättningar återger Tonkin hennes historia, förmedlad i dikter som försynt arkaiskt rör sig mot mötet med inte det gudomliga, utan mot det som bokstavligt är Gud. I premissen om Kristus som en slags magnet som vi dras till finns en samverkan mellan det metaforiska och den konkreta upplevelsen.

 

Så kan Tonkin skriva om en erfarenhet som är både främmande och allmän:

 

Vänd ditt ansikte, säger Kärleken,

vänd ditt ansikte mot intet.

[…]

Jag ska vara utesluten från torgen och karnevalerna,

vunnen för en blick som börjar i frånvaron,

där ensamhetens utposter omärkligt förskjuts.

 

Det finns en svalka i dikterna, och den kan uppfattas både positivt och negativt. Det kan vara den välbehövliga respiten i den allt för febrila samtiden, men det kan också skapa distans till innehållet. Oftast parerar Tonkin detta problem skickligt. Hennes värld är tydlig och avskalad, men ändå suggestiv och spännande att ta del av och slå följe med. Enkelheten och bokstavligheten är pådrivande. Även om Maria kallar demonerna för chimärer är de påtagliga: de finns, de existerar.

 

Att läsa den här boken ger en märklig upplevelse, som befinner sig både inom det tidlösa och det otidsenliga. Många av de reflektioner som Maria förmedlar, filtrerat genom Tonkins varsamt lyhörda röst, är universellt giltiga: ”Allt talar, men inte alla hör. / Fläckvis stumhet finns kanske bara i människan.” Det som vecklas ut är en vacker berättande dikt om en ödmjukhet inför tillvaron, en ödmjukhet som håller på att gå förlorad. I boken ingår också en kvartett dikter tillägnade Maria Skobtsova, rysk poet som avrättades i nazisternas koncentrationsläger efter att ha gömt judiska flyktingar.

 

På ett yttre plan är ramen för Korsfararen snarlik den för Maria av Egypten. Här, utgiven på det lilla men pigga förlaget Pamphilus, skapar de separata dikterna en form för en fransk riddare som är utsänd för att frälsa med svärdets hjälp i Egypten. Korståg blir en eufemism för regelrätt krig. Dikterna består av den anonyme riddaren/soldaten, och hans vedermödor.   

 

Det är med hjälp av en känslig pennföring Tonkin ändå lyckas förmedla den här upplevelsen åt oss i nutiden, och skapa illusionen av det autentiska vittnesmålet:

 

Förkrossad hänger den marmorbleka gestalten, fäst mellan

himmel och jord. Du har gjort mig till en motsägelse,

 

ställd inför det omöjliga valet mellan längtan och plikt,

din tystnad och besinningslös vapenmakt. Om en glänta

 

för mitt knäfall ber jag dig, inget mer, en plats som inte

intagits av ironi. Himlen står fylld av återhållet kvällsljus.

 

Så visas en annan tids ideal, präglad av skönhet och våld, dominans och underkastelse. Fast, är det så avlägset vår egen tid egentligen? För korsfararen blir dödandet en vana, där han vadar fram i blod, medan han försöker tänka på Gud. Det är ändå vackert, ställvis, när vi hamnar så nära ett annat medvetande, bara för att upptäcka hur tunn gränsen är mellan oss och det andra: ”Se hur vår andedräkt / skingras i morgonen för att man i ögonblicket / av begär ska minnas kärleken.”

 

Tonkin växlar mellan anonymisering och identifiering. Korsfararens röst blir också tvivlande och irriterande, och då växer dikten i styrka. Men både han och fienden, de muslimska soldaterna, träder successivt fram ur historiens mörker i denna ovanliga bok.

 

På samma förlag utkommer en volym översättningar av nio poeter, som boken Tolkningar. Till de bekanta namnen hör Marina Tsvetajeva (som inom kort föräras en egen bok med översättningar från förlaget) och Elisabeth Barrett Browning. Samt fyra dikter av italienska poeten Alda Merini, som var det namn som klingade främst när jag läste Maria i Egypten. Tonkin har gemensmt med Merini den självklara enkelheten i uttrycket, en inställning som ger utrymme åt häpnaden inför alltet.  

 

Gemensamt för de nio är väl också den religiösa grundtonen. Om det inte har framgått så är det här projektet med tre böcker starkt religiöst präglat. Det är i sig otidsenligt, men samtidigt tidlöst. Och väldigt inbjudande. Till de mer lyckade översättningarna hör Denise Levertovs dikt om att leva i Guds nåd, och den mindre kända karmelitnunnan Jessica Powers dikt om den största hemlösheten:

 

Den är mer till och med än hjärtats hemlöshet,

än att alltid vara en främling vid kärlekens sida,

att smyga fram mot en dörr bara för att rycka till

vid en gäll röst och kasta sig tillbaka ut

till sin egen oansenlighets mörker och gömma sig.

An Apprenticeship or The Book of Pleasures, Clarice Lispector, translated by Benjamin Moser, Penguin

My mystery is simple: I don’t know how to be alive.

Så yttrar sig protagonisten i en av Clarice Lispectors romaner som ännu inte finns tillgänglig på svenska. An Apprenticeship or The Book of Pleasures kan man i stället läsa på engelska, eftersom den helt nyligen tillkommit i Penguins serie Modern Classics. Den förra översättningen kom 1986, men man har förstått att de tidiga översättningarna inte varit tillräckligt följsamma med syntaktiska egenheter och idiosynkrasier i ordval. Jämför för allt i världen hur eftervärlden hanterade Emily Dickinsons dikter för att göra dem publiceringsfähiga.

 

Det är en roman från 1969, den inleds med ett kommatecken (”, being so busy”) och avslutas med ett kolon (”this is what I think:”). Däremellan en dialogisk roman, med Lóri (Loreley) som den emblematiska kvinnan hos Lispector. Med viss anstrykning av det självbiografiska: båda har bott utomlands, båda liknas vid sfinxer som saknar måtta i hur de sminkar sig, båda har svårt att föra sig i sociala sammanhang. Hon träffar en man, filosofiläraren Ulisses.

 

Du kanske tänker, aha, Ulysses och sirenen som lockar honom i fördärvet? Inte helt otänkbart. Fast i själva verket, för att förstärka den självbiografiska botten, träffade Clarice under sin vistelse som diplomathustru en filosofilärare som hette Ulysses Girsoles. Dessutom handlar det inte så mycket om fördärv som om den rena och sanna lyckan: undertitelns njutningar är vad som åstundar, men först behöver alltså Lóri lära sig hur man lever.

 

Närmare bestämt, hur man lever utan smärta. Här kan infogas en analys av den stereotypa bilden av mannen som ska lära upp den obildade kvinnan. Men Lispector vore inte den författare hon är – djärv och smidig i tanken och språket som en panter – om hon inte utmanade alla konventioner. Hon förvränger alla stereotyper och vrider dem rätt. Som: är inte Ulisses dominant och manipulativ? Vem förför vem i denna säregna uppvaktning?

 

Förälskelsen mellan Lóri och Ulisses är påtaglig. Men i stället för sex på första dejten blir det långa samtal om livet, om smärtan, om dålig självkänsla, om Gud (snarare Guden i bestämd form), om tung sötma, om kroppen och själen, om vad som utgör det mänskliga, om hur det är att känna sig obegriplig i en obegriplig värld, om vilka insatser och risker som måste investeras i jakten efter lycka. Och, som alltid hos Lispector, om döden.

 

Lóri jobbar på lågstadiet, ömmar för de fattiga barnen. Hon är på ytan attraktiv, men sargad på insidan (”her eyes were dry, her heart was soaked” får vi veta redan i ouvertyren). Liksom många människor med ångest pendlar hon mellan självförakt och narcissism. Hon vet också att det är bara de som lider som allra mest som kan njuta som allra mest, eftersom det krävs att känslornas alla membran har forcerats för att vi ska få uppleva både det positiva och det negativa. Hybrisen blir kompensatorisk hos den som delar denna oförmåga att helt ta till sig bekräftelse.   

 

Inledningens kommatecken följs av ett flöde, där språket inte stelnar, utan bara tar sig vidare vidare vidare över flera sidor, som om det inte kunde skynda sig tillräckligt för att uttrycka allt det har på tungan. Senare fixeras texten, och det som följer är en med Lispectors måttstock ganska ordinär roman. Sannerligen inget för nybörjaren. Å andra sidan: att det fortfarande finns människor i världen som inte har börjat läsa Clarice Lispector redan är ett mysterium, värt en egen bok.   

 

Lärlingskapet består i att utforska hur man lever, och som vanligt angriper Lispector sitt ämne från ett perspektiv som lånar lika mycket från det filosofiska traktatet som från den skönlitterära romanen. Denna blandning ger hennes romaner en sällsam spänning, där det inte går att släppa taget som sin häpnad. I efterordet skriver Sheila Heti om hur hon rutinmässigt läser Lispector: stänger av telefonen, isolerar sig, för att sträckläsa och umgås med texten oavbrutet. Jag skulle hävda att den metoden är lika rätt som den är fel: helt enkelt därför att en sträckläsning bara gör dig vimmelkantig, samtidigt som det är så man ”borde” läsa hennes intensiva prosa. Men till priset i så fall av en viss galenskap.

 

I sin utmärkta Lispector-biografi Why This World skriver Benjamin Moser, som också översatt An Apprencticehip, om hur romanen är formad av sin kontext kring de europeiska protesterna och revolterna 1968. Bland annat citeras en sång från Tjeckoslovakien, en idyllisk sång vars naiva budskap om kärlek skulle söndersmulas av hårdare politiska inskränkningar. Han visar också hur förnamnet Lóri inhyser författarens efternamns första och två sista bokstäver, L[ispect]or, för att förtydliga den självbiografiska inriktningen. Så kopplas hennes skrivande ofta, mellan den yttre och den inre världen.   

 

Denna roman utforskar också våra inneboende slumrande resurser. Lispector skapar en ny slags uppmärksamhet inför världen, bekant för oss som läst till exempel Passionen enligt G.H., om kvinnan som använder en kackerlacka för att förstå världen och språket. I denna roman som utkom fem år senare är det en fortsatt utredning av både det materiella och det begreppsmässiga. De gudomliga ögonblicken förmedlas via snapshots, där evigheten tillåts blixtra till i himmelska insikter och paradoxer: ”’Not understanding’ was so vast that it surpassed all understanding”.

 

Kunskapen bär alltid på djupare lager av okunskap. Det finns ofta hos Lispector en längtan efter en ordlöshet. Det kluriga hos henne är den kombination av intellekt och kropp som hon förevisar , hur sinnligheten görs cerebral, och vice versa, i vad som kunde kallas känslighetens poetik (eller hur man tänker med hela kroppen och inte bara hjärnan), hur språket fungerar som språngbräda för alla upplevelser, både tankens och intuitionens. Hon är med andra ord en författare som helt styrs av instinkt – att inte ha fötts som djur tillhörde hennes stora sorger.

 

Därför är det ovidkommande med genrebeteckningar, om det är roman eller essä eller filosofi eller psykologi, eftersom det är allt detta, och också något ytterligare, i mötet med läsaren. Samtidigt som hennes prosa är så tät är den lätt, både tungt rotad och eterisk, ett kvicksilver som sprids i olika riktningar, mot nya discipliner, nya upptäckter. Hon skriver knasigt, kaosigt, extraordinärt, skräckartat. Det är det sublima som är målet för hennes skrivande, och hon når fram till dessa yttersta platåer för grymheten: ”it’s in the impossible that you find reality”.  

 

Det är en roman som visar hur det är att vara mottaglig för livet, det vill säga sårbar, men också att inga andra alternativ finns. Lispector skriver om hur mödosamt och svårt det är att plocka fram vår innersta och sannaste kvintessens. Böcker kan vara komplexa, komplicerade, krångliga, och det ska kanske inte förnekas att Lispector ofta kan ge det intrycket. Ändå: besvärliga böcker är en gåva, eftersom världen i sig är så inställsam och beskedlig. Att läsa Lispector är som att utsätta sig för ett vältaligt vilddjur, och det är bara beklagligt om du inte har plats för sådant i ditt liv.

En morgon i Sierra, Robert Hass, översättning Bo Gustavsson och Lars Nyström, Themis

Ingen vet den exakta siffran, men hur många amerikanska poeter finns det egentligen? Robert Hass föddes 1941, och har gett ut sju diktsamlingar. Han är tillbörligt prisbelönt. Nu utges på Themis förlag ett urval av dessa dikter i en tvåspråkig utgåva, En morgon i Sierra, där översättarna Bo Gustavsson och Lars Nyström turas om att förmedla dikterna till svenska. Jag har tidigare läst tre av hans dikter i den Penguin-antologi med amerikansk 1900-taslpoesi som Rita Dove redigerade 2013 – ingen av dessa ingår i detta urval.

 

Diktjaget registrerar naturen i flertalet av dikterna, och noterar plikttroget djurarter och blomsorter. Det är som att vandra med en biologilärare, ivrig att lokalisera, att identifiera. Det kan bli mastigt att ströva igenom de ibland långa dikterna och invänta någon slags uppenbarelse – å andra sidan behöver man inte pricka av de förutsägbara epifanierna smo hos Tranströmer, en av de poeter Hass har ägnat sig åt att läsa och översatta. Andra poeter som framträder är Milosz, Stevens och Rilke. En ganska trygg klubb för inbördes beundran.

 

Jo, det är tryggt och fundersamt och vankelmodigt i dikterna. Med den späckade botaniska uppslagsboken i ena handen ger sig diktjagen ut på strövtåg. Mest på distans, kan tyckas, för oss som tagit del av Harry Martinsons närgångna umgänge med spenaten. Så småningom framträder en ambition att berätta om olika människoöden, i detaljrik rytmisk prosa som ibland plötsligt övergår i poesi (ungefär som Mats Olssons gamla definition av en NHL-match: ett slagsmål som ibland plötsligt övergår i ishockey).                        

 

Det är trivsamt, det är städat, och kanske något självupptaget. I förordet läser jag att det är de senare dikterna från 2007 och 2020 som visar en Robert Hass som aldrig skrivit bättre. Det kan jag hålla med om: i dessa dikter finns en distinkt infallsvinkel som jag saknar i de tidigare dikterna. De är helt enkelt djärvare, och ger uttryck åt en mer berättigad oro inför både det privata ödet och mänsklighetens öde.

 

De klumpigheter och den övertydlighet som Hass dikter innehåller generellt tas tyvärr med ibland i den något ostadiga översättningen. Till exempel infogas här och där både utropstecken och semikolon som saknas i originalet, liksom en ordföljd som inte tillför något utan bara ter sig onödig (”Ett annat namn vi ger denna glupska aptit”). Överlag är rytmen ofta annorlunda i den svenska versionen, ofta på grund av en viss förkärlek för pleonasmen:

 

                      Private pain is easy, in a way. It doesn’t go away,

                      but you can teach yourself to see its size. Invent a ritual.

 

                      Hos Gustavsson lyder dessa två rader:

 

                      Personlig smärta är på sitt sätt hanterbar. Man kanske inte bli

                      kvitt den, men den går att lära sig att handskas med

                      genom ritualer.

 

Man ska nog också komma ihåg att amerikanska recept inte bör översättas ordagrant: när de anger koppar är vårt mått decilitern, eftersom de  amerikanska kopparna är större och mer standardiserade än de svenska – med andra ord, Christina Schollins koppar är bara en fjärdedel så stor som Bianca Ingrossos.  

 

Och när Hass skriver ”lilacs” i en dikttitel är det förstås syrener och inte ”lilafärger” han menar, eftersom dikten underförstått syftar på Walt Whitmans dikt till Lincoln, ”When Lilacs Last in the Dooryard Bloom’d”.

Sockerormen, Karin Smirnoff, Polaris

När Karin Smirnoff återvänder som författare har hon behållit mörkret från sin trilogi om Jana Kippo. Men hon har förfinat språk och gestaltning till en mer övertygande helhet, i en roman om vuxnas skändliga svek mot barn.

 

Lika mycket som jag har stört mig på enskildheter i Karin Smirnoffs Smalånger-trilogi, lika mycket har jag imponerats av helheten. På minuskontot: de grovt tillyxade karikatyrerna, överflödet av våld, det tillkämpade norrländska talspråket. På pluskontot: spännande intrig och ett mångbottnat porträtt av huvudpersonen Jana Kippo.

 

Nu återvänder Smirnoff med en ny roman. Sockerormen utspelar sig under 80-talet i Södertälje. När vi slipper övertydliga norrländska markörer infinner sig ett annat lugn i berättandet, och det är till romanens fördel.

 

Agnes är ett musikaliskt underbarn som kan spela piano på gehör långt innan hon kan läsa vare sig noter eller bokstäver. Hon har också begåvats med ett språk som stretchar bortom det lillgamla. Tillsammans med de likaledes begåvade kompisarna Kristian och Miika bildar de en liten orkester, ledd av den vuxne Frank Leide.

 

Kruxet? Frank är pedofil, och groomar i första hand pojkarna. Detta sker successivt i romanen, och vi som är mer upplysta än Agnes förstår vad han sysslar med när han låser in sig tillsammans med pojkarna, långt innan hon gör det.

 

Nu kunde det här bli en svartvit historia om hur ondskan iklär sig mänsklig skepnad, men Smirnoff är en mer raffinerad författare än så. De här barnen, som knappt har börjat skolan, kommer alla från svåra hemförhållanden. I Agnes fall är det mammans vanskötsel som gör henne mottaglig för den omsorg Frank visar.

 

”Anitamamman”, som Agnes kallar henne, ger barnet öknamnet Knubbsälen, och får henne att svälta sig till Benranglet. Vuxenvärlden gör inte mycket för att ingripa: i skolan är lärarna mer intresserade av att gulla med de skötsamma barnen, och dit hör inte den trio som vi följer. Därför lämnas de vind för våg, och det är inte svårt att läsa romanen som en anklagelseakt: se här vad konsekvenserna blir när barnafostran försummas. 

 

Medan porträttet av mamman är så ensidigt att man kunde önska att någon ryckt i en nödbroms efter hälften av de moraliska övertramp hon gör sig skyldig till, är skildringen av barnen och deras vänskap så fin att man nästan erinrar sig klassiska Stephen King-exempel som Stand By Me och Det.  I Sockerormen må tidsskildringen behandla 80-talet, men erfarenheterna som återges är tidlösa.

 

Smirnoff skriver övertygande om vuxenvärldens svek, och om hur brutalt det kan vara att växa upp när skyddsnät saknas. Det konsekvent brådmogna språk som Agnes tillämpar fungerar förvånansvärt väl. Dessutom har Smirnoff ett imponerande gehör för dialog.  

 

Även om mycket känns igen från trilogin är det här en mer utvecklad roman. Lika bottenlöst mörk i sin människoskildring, men mer nyanserad i personporträtten. Dessutom avslutas den på ett sätt som säkert uppskattas av den månghövdade skara som läste trilogin: här saknas inte förutsättningar för en fortsättning. 

 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 21/5 2021)