Minnet är
bedrägligast av allt. Så kunde man parafrasera titeln på J.T. Leroys famösa
novellsamling från 2001, där hjärtat angavs som källa till den största
svekfullheten (fotnot: den svekfulle Leroy, vars namn är knyckt och några år
senare avslöjades som 2000-talets största litterära bluff, knyckte titeln från
Bibeln, så vad är svekfullast, liksom?)
När en faster dör
går berättaren igenom den efterlämnade bråten, i ryska författaren Maria
Stepanovas besynnerliga roman Minnen av
minnet. Fast, är det ens en roman? Det är en essä ibland, brevberättelse
ibland, dagbok ibland, skruvad bildungsroman ibland (men är den ner- eller
uppskruvad?), rapport ibland, självbiografi ibland, och däremellan något
ytterligare. Själv använder hon undertiteln ”romans”, utifrån engelskans
beteckning ”romance”, som känns igen från vissa romaner av Joyce Carol Oates
och Nathaniel Hawthorne – ett sätt att hantera verkligheten utifrån en
generositet mot symboler och en övervikt mot det möjliga och sannolika framför
det realistiska och sanna. Framför allt är det en stark bok – en given kandidat
till årets bästa, när sådana sammanräkningar ska utföras.
Berättaren
konfronterar sina egna minnen, ifrågasätter vem hon är att föra släktens talan.
Denna udda men ändå allmängiltiga släkt. Oansenlig och medioker, säger
Stepanova, men där inryms ändå något som får sägas likna rätt privilegierad
medelklass. Det blir en krönika över familjens 1900-tal, men ofta endast
indirekt, då författaren inte avstår från att hitta sidospår, digressioner,
utvikningar, och hamnar i resonemang kring hur andra har tacklat de ämnen hon
tar upp: Osip Mandelstam, Tove Jansson, Marcel Proust, Joseph Cornell, W.G.
Sebald, Anna Achmatova, med flera …
Hon gör det på ett
så sällsynt lättsamt men ändå substantiellt sätt, denna allt annat än
oansenliga författare, Maria Stepanova. Jag gnuggar mig i ögonen, och anför
tvivel på att det här verkligen är en debutroman – så avancerat berättad är
den, så stilistiskt självsäkert och intrikat disponerat, utan att det blir
skrytsamt eller tillkämpat. Det är imponerande utfört, och får mig att tänka på
en annan relativt ung rysk författare (Stepanova är född 1972), Guzel Jachina,
vars Zulejcha öppnar ögonen som utkom
på Ersatz för några månader sedan också är en läsupplevelse utöver det vanliga.
Omslaget till
Stepanovas roman visar porslinsfigurer, kantstötta. Deras funktion är att agera
stötdämpare åt mer värdefullt gods, och de tillverkades just i detta syfte.
Berättaren återger hur hon sökt upp sådana på marknader, och ja, kanske vi ska
uppfatta dem som symboliska representanter för oss alla. Så gör Maxim Grigoriev
i sitt exemplariska efterord, när han visar att det unika hos oss består i att vi
alla går sönder för att bevara det intakta hos något större. Det är en insikt
som fyller mig med viss tillförsikt, men också med viss fasa.
Det är alltså en
essä, delvis om minnets kopplingar till berättande, och berättandets kopplingar
till reproduktionen, och originalets ofrivilliga beroende av det som berättas. Lite
tillspetsat kunde man säga: finns ens händelserna, eller existerar de bara i
minnet? Det är den typen av frågor man annars stöter på hos Borges och Nabokov, i synnerhet den senares obestridliga mästerverk Ada or Ardor, och Stepanova går också föga förvånande i dialog med honom.
Sålunda kretsar
Stepanova kring de egna minnena, vidrör dem flyktigt, återvänder till
släkthistorierna, som tar över allt mer av berättandet. Ett sätt att hantera
minnen blir att katalogisera brödransoner. Minnen ger sig till känna spontant,
och det är förstås lämpligt med en berättare som inrättar sig i Berlin – en mer
idealisk stad för minneskonst är svår att tänka sig.
Där kan tanken
sträva, och det hör till den här romanens mirakler att det sker utan att det
blir rörigt eller att fokus tappas bort. Minnet inventeras, lagras, sparas,
allt medan vi följer berättarens prokrastinering. Allt mer tar också den
judiska historien över, när Stepanova låter romanen övergå i historieskrivning
och de otäcka ögonblicken som 1900-talet har inneburit för det judiska folket. Enligt
en bok jag en gång läste (har glömt vilken, men den var troligen skriven av
Aris Fioretos) har judarna ett sjätte sinne: minnet.
För somliga blir
minnet också en hemsökelse, eller snarare blir det hemsökt, en passiv mottagare
av något som utsätter det för detta spratt. Vi är själva spöket, som traskar
omkring i erfarenheten, eller vad man nu vill kalla händelsen – om den ens
existerar – där vi inte heller har något att göra. Fast i högre grad är väl
minnet en iscensättning, och det har en tendens att bli mer produktivt ju äldre
vi blir, med rätt dålig smak dessutom (en förkärlek för sentimentalitet), för
vad har blivit vår folksjukdom om inte nostalgi? Är det inte konstigt förresten
hur minnet ökar ju mer vi försöker minnas? Dess exakthet är skenbar, då minnen
borde behandlas som de otillförlitliga upptåg de egentligen är. Minnet är som
en skock fåglar, och det slutar alltid med att du har skuggan av en i handen
medan de alla har lättat från den mark där du trodde de skulle rota sig. En av
hennes slutsatser: ”Ibland är det som om man kan älska det förflutna först då
man är säker på att det aldrig kommer tillbaka.”
Enligt Stepanova
finns tre slags minnen. Det första är när du inser att det du varit med om gått
förlorat – det vemodiga minnet. Det andra är medvetenheten om att du har
erhållit något, ungefär som en måltid – det förnöjda minnet. Det tredje vill jag gärna citera i sin helhet, då det ger en föreställning om hur
spännande boken är skriven:
”Minnet av något
som aldrig varit: och som ersätter den som ingen sett med sina egna fantomer. I
en rysk saga blir ett välskött fält igenvuxet med skog då någon kastar dit en
förtrollad kam; skogen hjälper huvudpersonerna att undkomma sina förföljare,
fantomminnet gör något liknande för hela grupper genom att dölja dem från den
nakna, vidöppna, blåsiga verkligheten.”
Ett av bokens många
exempel förtjänar att nämnas, och det är när Stepanova diskuterar konstnären
Charlotte Salomon, och framför allt hennes verk ”Liv? eller Teater? – ett
sångspel”. Stepanova kallar det för världens första grafiska roman, vilket ter
sig rimligt när man bekantat sig mer med det. Det är i vilket fall ett av flera
exempel på diskussioner som ger mersmak, och visar hur entusiasmerande det är
att läsa romanen.
Allt är inte helt
invändningsfritt i den här boken. Inför döden är vi lika, antyds med
gravstenarna som hjälpmedel för historiker som vill ha förstahandskällor, och
där blir vi till sist reducerade till ett namn och två årtal. Kyrkogården är
demokratisk, vill den här boken säga. Inte riktigt, vill jag svara, då de rika
alltid har rest stora torn och mausoleum över sina döda, och det är också bara
de som kan kosta på sig epitafier.
Men till största
del är det här en bok som sätter igång mekanismer, väcker de egna slumrande
minnena. Och genom sin metod, att igångsätta tankar kring exempelvis Mandelstam
och hitta paralleller med sitt egna liv, blir det något som görs angeläget för
läsaren. I rätt stor utsträckning är det en kulturhistorisk gärning, och flera
partier av boken kan läsas som det ryska 1900-talets litteraturhistoria. Inga
jubel och lovord känns tillräckliga för att beskriva hur det är att läsa denna sällsynt
innovativa och inspirerande bok.
Här finns stilens
exakthet, den mångsidiga nyanserade spirituella och hyperintelligenta men
alltid tydlighetsjagande stilen. Det är tursamt för Stepanova att hon fått en
duglig översättare till svenska. Nils Håkanson, som bland annat i sin ljuvliga
roman Ödmården visade sig behärska
svenskans arkaiska former, får verkligen vara på tårna och visa sig på styva
linan när han växlar mellan stilnivåer av litterär jargong och gatuslang med
mera, och får allt som oftast hitta fram till en adekvat gammal prosa till de
gamla brev från skarven mellan 1800- och 1900-talen som romanen återger.
Bra litteratur kan
ibland ge åtskilliga nya impulser, idéer som drabbar och konfronterar med sina
häpnadsväckande versioner av sanningen. Samtidigt: att läsa böcker får dig
onekligen att bli blasé. Jag misstänker att jag tappade hakan oftare när jag
var tonåring än jag gör nu, helt enkelt. Ändå är det uppfriskande att ta del av
den bekanta anekdoten om hur Gertrude Stein med åren allt mer liknade Picassos
porträtt av henne, speciellt när det följs av en mindre bekant anekdot om Olga
Kokoschka, som en gång målade ett porträtt av en kvinna i vansinnigt tillstånd,
vilket ledde till att hon sedermera också blev vansinnig. Så stark är konsten,
lyder den här romanens underförstådda budskap, och den illustrerar det med all
önskvärd tydlighet.