Divan från Tamarit, Federico García Lorca

I en dikt om Salvadore Dalí vägrar poeten Federica García Lorca att hylla kitschmålarens ”ofullkomliga tonårspensel”. Så exakt kan och ska en sanning uttryckas – och sanning är vad Lorca ägnar sig åt i sina makalösa dikter. Lind & co har nu gett ut en fin volym, Divan från Tamarit, i Marika Gedins översättning. Det är en kortfattad bok, med den sparsmakade titelsamlingen samt två oden, varav ett som sagt riktat till Dalí, samt en essä om barockpoeten Luis de Góngora.

I en avslutande essä talar Anders Cullhed initierat om barockpoesin, hur den kom att influera Lorcas generationskamrater så pass att de valde dödsåret för Góngora, 1627, till sin grupp Genaration 27. Att modernismen gjorde rent hus med det förflutna är som alla sanningar bara en halv sanning. Här kan Góngoras öde jämföras med John Donnes i den anglosaxiska poesin, där det i stort sett var T.S. Eliot som upptäckte honom nästan tre hundra år efter hans död (men Virginia Woolf hade skrivit uppskattande om honom tidigare). 

Som Cullhed framhåller är det främst i avvikelsen från decorum (det passande) som blev Lorcas synbara influens från Góngora. Den föreliggande samlingen färdigställdes 1934, och tillkom utifrån arabiska och persiska förebilder, som medeltidspoeten Hafiz. Kanske ett mer informativt efterord hade varit på sin plats här, som kunde reda ut versformerna ”Gacela” (Ghasel?) och ”Kasida” (Qasida?).

Som Lorca visar med sitt intryck av den överskattade Dalí: han levererar bilder som är exakta och fantasifulla i lika hög grad. Dikterna är kompakta – men samtidigt finns ett flyt, ett rörelsemönster som pekar mot energin, mot det flyktiga, där allt handlar om associationens giltighet i stunden den föds.

Ofta sägs att poesi är något vackert, något tjusigt och städat och civiliserat. Men det stämmer, som alla sanningar, bara till hälften, och för Lorcas det handlar det mer om en våldsam, aggressiv stil. Och på tal om energin, inte sällan något som påminner om William Blake: även här är det lika nära till den naiva glädjen som till den djupa olyckan. Även Lorca kunde viga oskulden med erfarenheten, himlen med helvetet, utan att det blir påklistrat eller krystat.

Bilderna är alltså hela tiden pregnanta och angelägna, oavsett om det är ”en sol av skorpioner” eller ”vattnens mörka syl”. Den senare förresten något av en tidig kommentar till den ”ångestens spik” som Erik Lindegren skrev om en handfull år senare i mannen utan väg. Lorcas snillrika metaforer pekar också fram mot Tranströmer och Öijer, genom att vara så självklara och omöjliga att flänga omkull. Det är spontant skrivet, i en flyktighet som samtidigt hålls fast av konsekvensen i valet av bilder.

Men det här är långt ifrån någon poesi att nicka instämmande till: Lorcas bildspråk river och klöser, och om den tar dig i handen är det enbart för att leda dig ner till ett mörker som du inte visste existerade. Han skriver också kärleksdikter med samma mörka intensitet, där precisionen och sanningen uppenbarar sig i det skenbart långsökta.

För liksom Blake arbetar Lorca inte med att söka försoning: han skriver konflikten och kontrasten – de motsatta impulserna som inte ska förenas utan mötas i strid. Han skriver utan att känna till krumbukten, kategoriskt och omedelbart. Och det må så vara att poesi som uppfattats som revolutionerande riskerar att med tidens oönskade hjälp bli allt mer konventionell: för Lorcas dikter gäller att de fortsätter vara utmanande.

Liksom för barnet existerar ingen förställning. Det existerar endast förställning. Barnet är inkongruensen personifierat; samtidigt som barnet är okonstlat sysslar det alltid med ren imitation. Lite som poesin, som alltid måste förhålla sig till den färdiga formen – däri finna både sina begränsningar och sin frihet.

Lorcas utväg blir att undvika surrealismens tröttsamma monotona kataloger, staplandet av osannolikheter i ett idétorn som i efterhand bara ter sig puerilt. I de två odena som efterföljer den mer strängt komponerade divanen riskerar Lorca ibland att bli lite för utsvävande och extatisk.

Essän om föregångaren Góngora är inte alls något utfyllnadsmaterial. Som vi tidigare sett i bland annat den vackra utgåvan Fisk, himlakroppar och glasögon, är Lorcas tanke även i prosans form ständigt på språng, och han lyckas göra teorin en aning mindre grå, när han reder ut bildade bilder hos sin älskade föregångare. För det är också så att en bra poet söker sina förebilder, och måste våga ge sig hän sin dyrkan för att därifrån ta sig starkare, gå vidare som en annan poet. För många författare verkar skriva utan att gilla det de håller på med.

Essän säger kanske mer om Lorca än om Góngora, men det är den uppenbara risken med den här typen av läsningar. Liksom Blakes berömda rad från ”Auguries of Innocence” – ”To see a world in a grain of sand” – visar Lorca ändå att det är nödvändigt för en poet att röra sig också med de små proportionerna, att det går att göra något storslaget med det diminutiva materialet.

Det är ju alltid värdefullt att berika sin läsning med yttre stimulans, att inte nöja sig med våra visserligen fullgångna svenska poeter. Men att anse sig ha råd att missunna sig Lorca, generositetens poet, det är både oförskämt och korkat.

Detta är årets mottagare av PO Enquists pris

[Ingvild H. Rishøi till höger samtalar med sin norska förläggare. Jag talade en stund också med hennes danska förläggare: ja, det kommer i dagarna en dansk översättning av novellsamlingen Historien om Fru Berg. I januari utkommer Rishøis nya novellsamling på norska. Svenska förläggare anser sig ha råd att missunna svenska läsare denna författare.]

Det är lätt att göra sig lustig över Stig Larssons berättelse från 80-talet, när han besökte förlaget Bonnier Alba och la sin hand över en bunt manuskript och yttrade orden ”det här är bra” när han vidrörde det som var Magnus Dahlströms debutbok Papperskorg. I efterhand låter det som en illustration till talesättet för bra för att vara sant, för Dahlström var verkligen ett av 80-talets största fynd.

Intuition må vara en god egenskap i bedömningen av litteratur. De flesta av oss förlitar sig nog ändå mer på det beprövade knepet att läsa texten i fråga innan vi dristar oss till ett omdöme.

Men läser vi verkligen med vår egen blick? När du läser en etablerad författare finns det en konsensus som är svår att bortse ifrån. Även den som sparsamt läser recensioner vet ju vilka böcker som nomineras till priser, som blir föremål för diskussion. Du vet redan innan du börjar läsa vad du ska tycka – och tycker du annorlunda riskerar du att betraktas som antingen en amatör eller en kuf, eller – hemska tanke – att du försöker göra dig märkvärdig.

Därför läser jag gärna debutanter, för då avlägsnar sig den förutfattade meningen. Det är något av en återgång till den ursprungliga läsningen, när du läste bok efter bok utan att reflektera över författarnamnet, tills du äntligen reagerade på att namnet ”Enid Blyton” återkom på så många av dem. Aha, tänkte du, det finns något som heter författare, någon som skriver dessa böcker …

I våras publicerades premiärnumret av den svenska versionen av Granta, och bland de prominenta bidragsgivarna från världen och Sverige fanns den för mig tidigare okända norska novellförfattaren Ingvild H. Rishøi, något som jag också nämnde gjorde stort intryck i min recension i JP 10/5 2013. Jag hann inte ens läsa klart novellen innan jag beställde hennes senaste norska novellsamling Historien om Fru Berg.

Och det är noveller som är förbluffande bra, och för mig som van läsare är det fortfarande vidunderligt skönt att göra en sådan upptäckt. Att läsa på det här sättet är också befriande, då du kan göra det förbehållslöst, i vetskapen att du måste förlita dig på dina egna intryck. Det är som att trampa upp en egen stig i en skog.

Nu får Ingvild H. Rishøi PO Enquists pris, som delas ut idag på bokmässan. Tidigare har bland andra Juli Zeh, Jonas Hassen Khemiri och Daniel Kehlmann fått detta pris.

Trots att det sedan tidigt 90-tal har talats om en ”novell-boom” har det i Sverige varit svårt att upptäcka några konkreta bevis på detta. Dels har förlagen inte riktigt förstått hur denna genre ska förvaltas, och dels har ärligt talat svenska novellförfattare inte varit tillräckligt på bettet.

Så mycket mer glädjande med Rishøis noveller, som låter patos diktera levnadsvillkoren i sina vardagsskildringar. Detta märktes redan i ”Granta”-novellen, om den stackars mamman som tvingas välja mellan nya underkläder till sin dotter eller bussbiljetten hem. Det är en novell som syr ihop hoppet med förtvivlan, som låter starka känslor råda. Rishøi gör detta genom att låta godheten segra, utan att ge efter för sentimentalitetens lockrop, och detta hör nog till det svåraste en författare kan göra. Selma Lagerlöf kunde också skriva om godheten utan att det blev jolmigt.

PO Enquists pris går till en ung författare på väg ut i Europa. Min förhoppning är att Ingvild H. Rishøi kvickt som attan översätts till svenska, till gagn för både läsarna och de inhemska författarna, att läsa och inspireras av. För det här är något som vill storslagna saker, och visar att riktig litteratur inte är verklighetsflykt utan står i direkt kontakt med livet, och att den har potential att åstadkomma något också i ditt liv.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 27/9 2013)

Dikt 2001-2013, Cecilie Løveid

När Anders Behring Breivik utförde sina terroristdåd i Oslo och på Utøya 22 juli 2011 tyckte Pernilla Wahlgren att det var obegripligt att en norrman kunde göra sådana saker: de låter ju så trevliga när de pratar!

Pernilla Wahlgren må vara ett barn, men jag kan inte få bort hennes idiotiska utsaga när jag läser dikter av Cecilie Løveid, född 1951, samlade av förlaget Kolon i volymen Dikt 2001-2013. Här finns samtliga hennes samlingar från 2000-talet. Innan dess publicerade hon sig mestadels som romanförfattare och dramatiker.

För hur låter dessa dikter på norska? Det vet jag ju inte, eftersom jag översätter när jag läser. Låter de trevliga? Kanske det, men när jag läser dem i den så felaktigt kallade ”tysta” läsningen låter de aggressiva. När jag läst den första av de fem samlingarna undrar jag stillsamt om det går att fortsätta vara så här arg. Det går: ursinnet ökar i de följande samlingarna.

Den första boken från 2001, Spilt, är den längsta. Sedan skriver hon mer koncentrerat, mer förtätat, i de fyra böckerna som är utgivna från 2007 och framåt. Och medan hon i Spilt behandlar vilda djur, mytologi och mytiska figurer ur Bibeln och populärkulturen, som Marilyn Monroe och Dantes Beatrice – rör sig dikterna mot något mer förmodat privat, mer biografiskt, även om den typen av gissningslekar inte är så fruktsamma. I mytdikterna handlar det delvis om identifikation: hon leker med sina skuggor, liksom skuggorna en gång lekte med andra skuggor.

En av skuggorna heter Hedda Gabler, känd från en av Ibsens bästa pjäser:

”Utenfor vigselrommet

står den unge nygifte selvmordersken

i bronse

Som en gudinne for beskyttelse av ekteskap

Du vet du må ofre til henne

men du vet ikke hva”.

Samtidigt är det ett behärskat ursinne som styr temperamentet i dikterna. Saknaden efter det förflutna – ett förflutet där vi hade en mer gedigen kontakt med och vördnad inför tillvaron, i dikter som påminner vagt om Bruno K. Öijers senare produktion. Det är också saknaden efter en skarpare värld. ”Skjønnhet er det eneste som varer”, skriver hon, ett tydligt eko av Keats ord ”A Thing of beauty is a joy forever” från ”Endymion”.

Ja, Løveid kom relativt sent till poesin, även om vi kan ta reda på att hon redan som tonåring gjorde visst väsen av sig i Norge med sina dikter, på slutet av 60-talet. Sedan dröjde det till 1999 innan en samlingsvolym dikter publicerades. Som dramatiker har hon haft stort inflytande, och när hon fyllde 60 menade Aftenposten att hon har ”Norsk teaters råeste og mest sødmefylte stemme”.

Det jag kan säga om dessa sena dikter är att de har ett tydligt tilltal, ett direkt tilltal, som inte går några omvägar: det griper tag, anmäler sig, och låter lite som en basun. Som sagt: ett ursinne som dämpas eller tämjs. Det är dikter som vågar närma sig aparta saker, sådant som ligger utanför fokus. Och Løveid fortsätter med porträttdikterna, skriver fint om bland andra Tove Jansson och Astrid Lindgren, vars busiga sidor hon nog kunde känna igen sig i.

En av poesins uppgifter är att hitta nya samband, och göra nya kopplingar, och det är Løveid bra på: vad ligger begravt vid regnbågens slut? En hund, säger poeten. Dikterna handlar också om alternativ, att det måste finnas andra sätt att leva – bättre sätt! Det hon då söker är mindre bitterhet, att längta efter det mer äkta, som kan finnas i det oordnade. I det gemensamma. I det som handlar om att göra förställningen äkta.

I den sista – senaste – samlingen, Flytterester, använder sig Løveid av ett citat från Tomas Tranströmer, och det är ju för en gångs skull en inte helt långsökt eller opassande koppling, även om hon inte skriver lika prydligt eller tillrättalagt. Men desto mer imponerande är en lågmäld dikt om en vinternatt, en uppvisning i enkelhet och en övning i less is more-poetiken, och associationer som läggs in i varandra ömt och varsamt. Men kan jag verkligen förklara hur och varför jag gillar den paradoxala rikedomen i det oansenliga? Alltså, utan att förminska, förenkla – och fördärva?

Och vad skulle jag själv välja ur Cecilia Løveids bok, rader värda att citeras? Kanske två rader ur en dikt från den näst sista samlingen:

”Hennes begjær er pakket inn med skitne stropper

Det som er åpnet inne i et menneske lukkes ikke så lett”.

De där smutsiga remmarna ja, som gör all skillnad.

Till boken har Eldrid Lunden skrivit ett nynorskt efterord, som verkligen är ett efterord på så sätt att det ska läsas efteråt. Det är en genomgång av olika motiv, ett tolkningsarbete, och sådant vill inte den här läsaren ha innan sin egen läsning. Efteråt fungerar det ypperligt: Lunden är en skarp kritiker, och i stället för att hitta referenser till Tranströmer och Öijer nämner hon Søren Ulrik Thomsen. Ja, i en skandinavisk gemenskap, en resurs som vi inte är ivriga att utnyttja.

Bland bokens sista nio tidigare outgivna dikter finns den nyskrivna ”Straff” om terroristen Anders Behring Breivik, en dikt som väckte uppståndelse i Norge när den publicerades i våras. Det är en stark dikt, att läsa parallellt med den dikt av Pia Tafdrup som skrevs strax efter det inträffade, ”Sju klänningar för synligheten”.

Cecilie Løveid, Bilden i politiken

Astrid Lindgren 1907-2002


Du skulle kunna vara mitt barn
och jag skulle kunna vara ditt barn
och vi kunde hjälpa varandra
som systrarna rider genom staden
medan bröderna skrider långsamt
ut över stupet och faller
till nya krig på den andra sidan

Du skulle kunna vara min dotter
och jag skulle kunna vara din dotter
och vi kunde hjälpa varandra
tills döden skiljer oss
När världens bästa Karlsson
trycker på propellerknappen
och försvinner över taken

Jag skulle kunna vara din förälder och
du skulle kunna vara min förälder
och vi kunde hjälpa uteliggarvalparna
med långa blöta öron
Sådana som jag ville ha
Uteliggarvalparna får alltid
det de saknar av omtanke och kärlek

ur Svartere bunader (2010), övers B.K. 22/9 2013.

Bildningsakuten. Bli expert på 5 minuter, Göran Everdahl

Bildningsakuten är en bok som utlovar att du blir expert på en rad olika områden, och det må stämma, om än det är av ytligt slag. Nog finns det åtskilligt att roas av i denna välskrivna bok, där lärdomen blir något av en bieffekt.

För något år sedan såg jag partiledaren för ett av våra mindre partier botanisera bland Bokmässans utbud. Givetvis var jag nyfiken på vilken författare denna folkets företrädare hade plockat åt sig, men blev beklämd av att se att det inte var något mer spännande än en citatbok. Ni vet, de där fuskverken som hjälper offentliga talare att tryffera sina tal med ett ”Oscar Wilde lär ha sagt …”

Politiker slår nog sina klackar i taket åt Göran Everdahls bok Bildningsakuten. Äntligen en gedigen bok som utlovar att täppa till alla bildningsluckor hos dessa människor som politiker gärna samlar under det förklenande namnet ”folket”.

Själv kan jag inte låta bli att bli lika munter som uppgiven av Everdahls bok. Det muntra kommer sig av att det är just han som har skrivit den: för den är ambitiös, fyndig och underfundig, och full av pikanta detaljer. I verklig mening en – tja, folkbildande bok.

Dock blir jag lite gramse av att det ens finns behov av boken, för det är ju ett underkännande av ett samhälle som har misshandlat bildningen. Den har blivit en sekunda vara i det konkurrensinriktade och framgångshysteriska samhället. Kort sagt har bildningen blivit allt mindre lönsam, till den grad alltså att våra politiker inte ens ids läsa en bok för att bli bildade, utan genar över sammanfattningar och refererat.

Och hur tillförlitlig Everdahl än är i sin bok, något annat än referat kan han inte åstadkomma. Det är helgerån att kalla sig ”expert” för att du fuskat till dig ytlig kunskap. Uppslagen behandlar dels det kunskapsstoff du förväntades kunna i det förflutna – konst, kultur, mat och dryck, vetenskap, historia – och dels en rejäl dos nytillkommen populärkultur. Boken lutar hårt mot 1900-talet.

Urvalet är personligt. Medan en del rättrogna nog oroas av att Selma Lagerlöf har tryckt bort August Strindberg och Tove Jansson har tryckt bort Astrid Lindgren, roas jag av Everdahls oklanderliga smak. På nästan varje uppslag finns något att höja sina ögonbryn åt – eller sitt ögonbryn, när vi kommer till Frida Kahlo, bara undantagsvis av fel anledning, som när han påstår att Mrs Dalloway begår självmord i Virginia Woolfs roman.

Det är förvisso bragdartat av Everdahl att vara så koncis och ändå relativt uttömmande när han summerar komplexa saker på ett uppslag, med plats för både det förväntade och en del överkurs. Och jag blir smått överlycklig av att han listar skotska Gregory's Girl som en av fyra fotbollsfilmer.

Hans sätt att ta sig an ämnena är skenbart nonchalant, när högt och lågt blir föremål för hans stora nyfikenhet. Då skriver han så pedagogiskt att du inte ens fattar att du under tiden lär dig saker om katter (och de mindre intressanta hundarna) och kaffe (och den mindre intressanta drycken te), om tulpaner och parfym, Stalin och Hitchcock, Djävulen och sömn, judendom och Maria Callas …

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 18/9 2013)

Anne Carson, Septemberstad

En rädsla är att.

Ljudet cikadorna gör.

Där i den svärtade zonen ska krossa mitt huvud.  

Platt som en pappersbit någon natt då.

Man väntar sig att jag.

Ska fortsätta med normala uppgifter.

Att laga skärmen.

Dörren gömmer min.

Bror för polisen. 

ur Plainwater (1995). Övers. B.K. 18/9 2013. 

Antigone's Claim. Kinship Between Life and Death, Judith Butler

När du ska läsa Judith Butler, då vet du att du behöver ta ett djupt andetag först. Utöver att hon trivs med att försvåra de mest komplexa tankarna är hon en ganska besvärlig stilist. Att läsa en sida av henne tar ungefär tre gånger så lång tid som att läsa en sida av vilken annan akademiker som helst – förutsatt att du vill förstå vad hon menar, för annars kan du nog läsa i normalt tempo. Det är en väldigt tät stil, kompakt och fylld av dunkelhet. Belöningen är att när du skingrar snårigheterna har hon mycket av intresse att säga.

Antigone's Claim. Kinship Between Life and Death heter en av hennes mest kända och inflytelserika verk. Ursprungligen rör det sig om tre föreläsningar i serien The Wellek Library Lectures vid Californias universitet. Hon höll dem 1998, och boken utkom 2000. Kanske det borde underlätta, att texterna hölls i ett muntligt sammanhang, göra dem mer tillgängliga och begripliga – men nej, hon ångar på med sin jobbiga stil, förädlad i instängda seminarierum.

Ändå är det värt mödan, nästan jämt. Jag minns att jag var sur på mina kamrater på Litteraturvetenskapen när vi läste de antika dramerna, när de föredrog Sofokles Kung Oidipus framför Euripides Medea: ska jag vara ärlig tyckte jag de var idioter. Nåväl, Antigone är ju i vilket fall Sofokles mest intressanta pjäs, och med tanke på hur stort intresse den har genererat både historiskt och i nutid, är det lite förvånande att den inte spelas oftare.

En konflikt mellan politiken och familjen. Så lyder tolkningen utifrån formulär 1 a), där Antigone väljer familjen före samhället. Men det går inte att se hennes agerande som entydigt gott: det är också själviskt, ett sätt för henne att säkerställa äran, och ha monopol på detta attribut.

Butler visar med sin essä att Antigone också opponerar mot en lag som vägrar erkänna blodsbandet. Hon visar att släktskap – det kinship som finns i hennes titel och som löper som en av de rödaste trådarna i resonemanget – är beroende av staten, på samma sätt som staten är beroende av släktskapet. Och lagen är vad staten sysslar med.

En viktig tanke som Butler demonstrerar är hur Antigone förmodligen är sexuellt attraherad av Polyneikes, den av bröderna som hon vill ge en rituell begravning och som har angripit staden Thebe, delvis på brodern Eteokles förskyllan. Så att måla ut Polyneikes som (den ende) skurken är felaktigt. Även Anne Carson öppnar för den här tolkningen i sin djärva tolkning Antigonick.

Antigone blir av Butler queerifierad, där hennes beteende överskrider könsgränserna. Genom att agera blir hon en man, men också genom att tala, att yttra sig. Är det incestens fel? Att hon alltså av naturen regleras till något annorlunda, onaturligt?

Hon begår två fel, menar Butler. Dels begraver hon Polyneikes, och dels erkänner hon vad hon har gjort. Det finns ett kryphål som hon inte utnyttjar. Hon tiger inte, trots att hon ges en chans att undkomma. Hon är ju förälskad i döden, skyndar sig att gifta sig med Hades. Nja, skynda långsamt med den slutsatsen, invänder Butler. Kanske det är Polyneikes som är den döde brudgum hon har så bråttom till – så brått om att hon inte ens väntar på att kvävas till döds instängd i grottan, utan hänger sig i stället. Då blir hennes agerande mindre makabert, mer förståeligt ur ett mänskligt perspektiv.

Talet försätter henne i opposition. Hennes utanförskap kastar henne in i agerandets domäner. Å andra sidan, som ett motargument mot incesten: om hon verkligen var förälskad i sin bror, då skulle hon väl snarare ha förtigit, gömt sig bakom de skamliga känslorna och inte ha varit så offentlig med sina förehavanden?

Antigones flaw är väl att hon inte skäms, att hon talar, och inte enbart agerar. Med Butlers ord: ”She not only did it, but she had the nerve to say she did it. Thus Antigone cannot exemplify the ethical consciousness who suffers guilt; she is beyond guilt – she embraces her crime as she embraces her death, her tomb, her bridal chamber.” Det viktiga här är förstås Butlers slutsats, med Antigone i ett tillstånd bortom all skuld. Incesten gör henne galen, kanske. Och allt härstammar från fadern/brodern Oidipus, förbannelsen från hans ohyggliga äktenskap med sin mor. Det är ett öde som inte heller kan brytas.

Ska lagen alltid följas? Ett samhälle utvecklas när det finns någon som avviker, som vägrar befatta sig med dumma lagar. Ett av Butlers ärenden med sin bok är ju att opponera mot heteronormativa strukturer. Möjligen blir hennes Antigone en aning för queer. Vi ska inte glömma att det finns många Antigone – kanske inte lika många som i den felaktiga klyschan, ”lika många som det finns läsare”, men definitivt fler än de traditionellt manliga uttolkarna.

Butlers huvudsakliga motståndare är Hegel och Lacan, som hon ägnar mycken tid åt att vederlägga. Av dessa är ju Lacan hopplös: han rör sig alltid i höghöjdsabstraktioner, och hur svår han än är i egna ord, blir han alltid dubbelt så svår när uttolkarna tar vid. Alla kommentarer till hans texter blir (ännu) jobbigare att läsa … Så även här, med alla referenser till the symbolic, och en rörelse in i den kontingens som vidlåder allt han skrivit. Och hans symboler föder alltid nya symboler.

Det är en knivig fråga, om Antigone vinner i långa loppet, genom att ha blivit ikoniserad som förebild för det nödvändiga motståndet. Men hon dör ju! Blir hon inte snarare avväpnad av sin död?

Butler betonar likheterna mellan Antigone och Kreon. Båda bevakar sina extrema ståndpunkter, som kompromisslösa fanatiker. Hon har passerat dödsgränsen. Lacan kopplar henne till masochismen, till sadismen. Och Butler menar att Antigone förälskar sig i Polyneikes just i hans egenskap av att vara död – först som död får han ett värde för henne.

Att hon därför ägnar sig åt begravningsritualen för Polyneikes kan ses som en kompensation för att fadern/brodern Oidipus vägrades en begravning. Däri ligger hennes öde, att ta hand om en broder, som hon ger namnet Polyneikes, men egentligen går under namnet Oidipus. Allt i Sofokles pjäs Antigone beror på skuggan som kastas av Oidipus. Och det incesttabu som pjäsen ursprungligen handlade om blir i Butles modifierade och moderniserande tolkning något som pekar ut våra tiders tabun, som homosexualiteten.

För det Antigone väljer är att förkasta det heterosexuella äktenskapet med Haimon: hon säger nej till att bli maka och mor, måhända för att hon finner den traditionella kvinnorollen för kvävande. I en recension av den här boken från DN 9/10 2001 (”Oidipus arvingar”) skriver Ebba Witt-Brattström att Antigone har potential att peka ut mot även andra framtida dilemman, till exempel den reproduktionsteknologi som tillåter incestuösa kloningar och provrörsbefruktningar: ”Till vilken psykisk gravkammare leder det oss?”

Kjell Espmark, Hoffmanns försvar

Svenska Akademien har ett gott öga till den tyska romantiken. En av dess ledamöter har nu skrivit en roman om E.T.A. Hoffmann – en roman som är lite för balanserad och måttfull för att bli en riktigt bra spegling av sitt föremål.

Vem var då denne E.T.A. Hoffmann? Romantiken förevisar en rikedom av besynnerliga snillen, men frågan är om inte just Hoffmann var den mest besynnerliga av dem alla. Dels arbetade han som jurist, dels var han kompositör och en skicklig tecknare. Detta alldeles oräknat hans insatser som författare av i första hand berättelser som tangerar skräckens räjonger.

Fantasin uppvaktas hårt av denna tyska romantiker, inte minst i det gotiska mästerverket Djävulselixiret om den stackars munken Medardus som raffinerat slåss med en dubbelgångare, och den excentriska Katten Murrs tankar om livet, där halva bokens innehåll uppges vara skriven av en katt. Han skrev även novellen ”Sandmannen”, den skräckinjagande figur som på svenska tyvärr fått det klena namnet ”John Blund”.

Om denna spektakulära och gränslösa människa har Kjell Espmark skrivit sin roman, Hoffmanns försvar. Författaren ligger för döden, lider av att vara förföljd av ett samhälle som tycker att han varit för lite foglig i sitt rättsskipande.

Möjligen lider han också av syfilis, även om han förnekar det. Han rannsakar sitt liv, dikterar för en osynlig skribent vars identitet inte avslöjas förrän på de sista sidorna.

Espmark debuterade för 53 år sedan. Han har tidigare bland annat skrivit ett par lysande introduktioner till svensk och utländsk lyrisk modernism, diktsamlingar och romaner. Hans temperament är ju av annat slag än Hoffmanns, och det blir ibland ett intressant möte mellan dessa ytterligheter. Där tillåts geniet blixtra till.

Jag tycker också om att Hoffmanns sinnliga sidor belyses. Hans kärlek till Mischa (Marianna Tekla Michalina Rorer) gestaltas fint av Espmark, som skickligt kapar alla tidsmässiga avstånd till den store författaren, och lyckas förmänskliga honom.

Men ibland saknas den rätta inlevelsen. Ett problem är också att Espmark gör Hoffmann till en lite väl skicklig uttydare av sin egen konst; det hör till ovanligheterna att en författare kan vara så här distanserad när han resonerar kring sina egna böcker.

Likaså stör de frekventa anakronismerna, när Espmark inte kan undvika att låta Hoffmann drömma fram filmmediet och spekulera kring Nietzsche och Hitler, trots att han dog redan 1822.

Det är en helt kort roman, lite drygt 100 sidor, och ska förstås inte uppfattas som någon definitiv biografi över Hoffmann. Snarare är det ett lekfullt ögonblicksporträtt, lagom kaxigt skrivet av en författare som växlar mellan det närgångna och det avståndstagande.

Förhoppningsvis kan Espmarks bok ändå bidra till att få fler att unna sig äventyret att läsa E.T.A. Hoffmann. För det här är en författare som har alla möjligheter att nå fram till nutida läsare, med sina nyckfullt skrivna verk, där fantasin alltid rör sig utan några tyglar. Att bli klok på Hoffmann – det är för mycket begärt.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 16/9 2013)

Josefin Holmström, Antarktis

Josefin Holmströms debut om en expedition till Sydpolen fungerar allra bäst när hon förlitar sig på sin stilkänsla. Då får man som läsare en rejäl dos kyla och kontakten med ett säkert språk som övertygar starkt.

I dikten ”Det öde landet” citerar T.S. Eliot ett vittnesmål från en av Shackletons expeditioner till Antarktis, där utmattningen lurade medlemmarna att alltid överskatta antalet. När de räknade in kamraterna blev de alltid en för många. Historien har en möjlig parallell i Lukasevangeliets 24:e kapitel, där Jesus går bredvid två av sina lärjungar på väg till Emmaus, utan att de lägger märke till honom.

Eliots rad ”Who is the third who walks always beside you?” bildar motto till Josefin Holmströms debutroman Antarktis. Den handlar delvis om en expedition till Sydpolen i nutid, men också om Robert Falcon Scott, som konkurrerade om att bli den förste på Sydpolen, men förlorade med någon månads marginal. Dessutom skulle han avlida där, i sällskap med flera av sina kolleger.

Detta hände våren 1912, och Holmström interfolierar Scotts historia med en nutida berättelse om Gertrude, en svensk kvinna som får beskedet att hon ska delta i en expedition till Antarktis. Hon är överlycklig, då det visar sig att hon ska slå följe med en viss Jonathan, som hon känner närmare.

Men själva poängen med Holmströms korta berättelse handlar inte så mycket om att berätta en historia, eller att låta oss lära känna dessa romanfigurer. Mer handlar det om att förmedla människans kontakt med elementen. I synnerhet kontakten med den vita isen på Sydpolen, i mötet med det som lite underfundigt här får heta ”ljusets hjärta”.

Det lyckas hon sannerligen med. Att jämföra romanförfattaren med en egensinnig äventyrare är inte så dumt: båda rör sig mot det okända – i bästa fall, om författaren är tillräckligt oförvägen. Det är inte svårt att förstå vad det är som lockar, varför somliga författare tjusas av våghalsar. Nog tycker jag att det är ett äventyr att läsa Antarktis, i synnerhet eftersom Holmström skriver kompromisslöst, utan att lisma för läsaren.

Naturen blir farlig på riktigt, både för Scott och hans halsstarriga gamla expedition och för Gertrudes moderna projekt. Och Holmström skriver i sin fascinerande och stundtals nyskapande roman klartänkt och klokt fram tristessen och besvären, alla vedermödorna.

Den vita isen blir också en passande symbol för författarens vita papper – eller varför inte den vita skärm som hon mer troligt haft att förhålla sig till. Mot detta dubbla okända – det oskrivna likväl som det av isen orörda – rör hon sig med ett språk som bärs av en självmedvetenhet som imponerar. De impressionistiska intrycken skapar en påtaglig atmosfär av diamantdamm och suddiga gryningar.

Pia Tafdrups liknelse, där författaren går på vattnet, förblir för mig den mest lämpliga bilden av vad skrivandet innebär. Jag ska inte gå så långt som att säga att Josefin Holmström lyckas med detta konststycke med sin första bok. Dock går hon på is, och det är ändå mer än de flesta debutanter förmår. 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 14/9 2013)

Döden och alla hans vänner, Kristoffer Leandoer

Låt mig klargöra: jag läser inte ofta ungdomsböcker. Det är en genre som brukar göra mig besviken, då jag tycker att böckerna underskattar sin läsare, att de generellt sett går en för enkel väg. Nu kan ni slå glasögonen av mig med Neil Gaiman och andra, men jag ser det inte som något stort problem, då det finns så mycket jag inte heller gillar.

Trots detta har jag i min hand fått en ungdomsbok av förlaget Bonnier Carlsén, Kristoffer Leandoers Döden och alla hans vänner. En bok om döden – jo, jag fattar! Den utkommer på min födelsedag, dessutom. I ett gulligt brev som medföljer skriver Leandoer om hur hans tonårsson tävlade med sina kompisar om vem som hade den värsta pappan, och hur han ofta vann, eftersom han alltid var hemma när kompisarna stormade in för att stoppa något i brödrosten.

Så, tänkte Leandoer, vem skulle den allra värsta pappan vara … om inte Döden. Så hans bok handlar om Dödens son Dödis (titeln är alltså lite missvisande), som bor med pappan och utan mamma i en hemsk borg som heter Brist, som tävlar i taggighet med de vassa stickande stjärnorna, och de för genren obligatoriska bundsförvanterna är den här gången en spindel och en kråka. Dödis själv är en kille i huvtröja, fint infångad av Emma Ekstams diskreta teckningar.

Långt före John Ajvide Lindqvist slog igenom som skräckförfattare skrev Leandoer skräcknoveller, under 90-talet. Men han debuterade redan 1987, som något brådmogen poet med samlingen Dykarklocka, som jag fortfarande har kvar. Sedan har han skrivit några ungdomsböcker, och att det tangerar skräcken gör i alla fall mig tillräckligt intresserad.

Låt mig då också säga att det här är en ovanligt bra ungdomsbok. En bra bok, helt enkelt. En bra bok ska alltid våga vara lite jobbig, ta upp något som inte riktigt vill lägga sig tillrätta. Paolo Coelho kan aldrig skriva en bra bok: han är en färdig människa. Leandoer fortsätter fundera, fortsätter arbeta med sitt missnöje. 

Mamman är död, hon hette Inget. Leandoer arbetar med missnöjet, ja, och det mys han skriver fram är inte helt befriat från hotfullhet. Det må kallas barnsligt att förbli förtjust i skräck, ungefär som att fortsätta gilla isglass. En vägran att växa upp? Ja, eller så är det någorlunda sant att skräcken är en allmängiltig känsla – som somliga förtränger skickligt, och andra släpper fram.

I boken finns en tydlig symbolik i den färgrika trädgård som Döden tar med sig Dödis till, ett ställe där han kan släppa ut sina gråtanakar. Likaså finns det en originell tanke om successionsordningen när Dödens egen far har ”stannat upp” och blivit förstenad. Dödis blir också varse att vad han än rör vid blir detta dött – säkerligen en tanke som kan fungera tröstande för unga läsare som torde känna igen just den känslan: du läser om Midas som förvandlar allt han rör vid till guld, och känner dig själv som en anti-Midas, som förvandlar allt till skräp.

Här finns också en skruvad form av realism, när Dödis följer med sin pappa på jobbet. Nä, det är inte så värst trevligt, som vi nog kan fatta. Det är äventyrligt, som sig bör, och snart nog förstår vi att Dödis mest är ensam, han behöver en vän: kanske mänskobarnet Lisabett, som målar så mörka tavlor och faktiskt kan se honom, till skillnad från andra människor? Eller Sabestian, den odöde vampyren?

Leandoer växlar mellan politisk analys (banalt), rymdtankar (spännande), religiöst bryderi (fantasifullt). Ju varmare i kläderna Leandoer blir, desto mer skruvar han upp både munterheten och dysterheten. För det är ju ingen entydigt underskattande historia: unga lär sig ofta tidigt underskatta livets futtighet, så varför hyckla?

Antigonick, (Sofokles)

Anne Carson kallar det en översättning, men varför skulle hon få sista ordet? Boken heter Antigonick och ska förstås (förstås) i första hand som en bearbetning av Sofokles antika drama Antigone: därav hamnar författaren inom parentes på omslaget, som också återger titeln suggestivt försvinnande, där bokstävernas röda färg bleknar in mot mitten:

                        A N T I G O     N I C K

Titeln förstärker försvinnandet – ger emfas åt det borta som finns inskrivet i hennes namn, genom att låta gone upphöra. En bearbetning – en modernisering, där Carson har fräckheten att skriva in Beckett och Hegel redan i första replikskiftet mellan systrarna Antigone och Ismene, och senare även Bertolt Brecht och Virginia Woolf. Brecht skrev en bitande satir om nazismen, och Woolf skrev ju om sina grekiska studier i allmänhet och Antigone i synnerhet.

Till detta hör också Bianca Stones illustrationer på genomskinligt papper, som bidrar till att den här boken är så unik – överhuvudtaget är bilden outnyttjad inom litteraturen, och man önskar sig fler djärva projekt, som utmanar den stereotypa uppfattningen om vad en bok är. Kanske speciellt nu när e-boken håller på att ta över: det här blir ett försvar för den traditionella boken, genom att ge denna totalupplevelse att umgås fysiskt med det skrivna. (Du kan alltså ibland läsa genom de genomskinliga bilderna, till exempel.)

Ett av påhitten – både det mest påtagliga och det mest subtila – är att Carson skriver in en ytterligare karaktär. En Nick, som är osynlig men ständigt närvarande på scenen, som i engelskans idiom ”nick of time”, i rättan tid ungefär – en ironisk kommentar till Kreons oförmåga att befinna sig i detta benådade tillstånd. Hela pjäsen handlar ju om att komma till insikten för sent. Nick är den som mäter, osynlig(t).

Oidipus behåller sitt grekiska namn Oidipous (på engelska annars Oedipus), som om Carson i aggressivitet vill bevara en kontakt med ursprunget. Samtidigt som hon alltså tar sig större friheter. Bland annat styckar hon texten, låter den komma till oss i fragment. Handskrivna, i hårda versaler dessutom.

En översättning är alltid en tolkning, och Carson tolkar mer än översätter. Här blir Antigone erotiskt attraherad av Polyneikes, den av bröderna som hon vill ge samma begravningsritualer som Eteokles, som försvarade staden Thebe mot inkräktarna som leddes av Polyneikes. Antigone är trolovad – men inte med Haimon, utan med Hades. Förvisso är Antigone också här förälskad i döden, men i första hand ”A PERSON IN LOVE WITH THE IMPOSSIBLE”, som Ismene karakteriserar henne. Med frenesi förstärker Carson också hennes antipatier mot Kreon, han som dyrkar substantiv.

Det fragmentariska ger intrigen en mer realistisk framtoning. Jo, för verkligheten är ingen sammanhängande berättelse: sådant tillkommer i efterhand. Här följer vi ett förlopp medan det sker, utan tillrättalägganden. Det blir exakt så ryckigt och rörigt som i det riktiga livet.

Och humorn är bitsk, för sådan är ju den enda sanna humorn (glöm för en stund skadeglädjen). Sann humor bits, gör ont på riktigt, och Antigone / Antigonick är en smärtsam text, en sårig text, med Polyneikes sargade kropp som sinnebilden för det olösta, det oläkta. En pessimistisk text, som Carson riktar in mot det negativa och det misogyna.

Men också en kaxig och respektlös text, där Carson låter Sofokles filtreras genom Shakespeare, och bryskt förpassas till nutiden (”WHAT'S UP”, säger Kreon till Teiresias). Bilderna innehåller också några varsamma anakronismer: en spis, ett eluttag … Att texten kallar Kreon för entreprenör är väl också den ultimata förolämpningen i alla civiliserade samhällen, förutom i Sverige.

Bland de finurliga kopplingarna finns alltså en till Virginia Woolf, när Eurydike blir identisk med Mrs Ramsay i Mot fyren. Woolf har i andra sammanhang, i sin Reading Notebooks, uttalat vad hon tycker om Sofokles pjäs: ”Antigone is the perfect type of heroic woman; unflinching and uncompromising.” Desto mer kritik riktar hon mot Kreon: ”Creon is always a repulsive character.” I sin (dikt)bok Men in the Off Hours låter Carson den första texten handla om Woolf och (krigs)historikern Thukydides.

I ett företal till sin bok, från Louisiana Literature i augusti förra året, yttrar Carson en viktig programförklaring: ”Dear Antigone, I take it as a task of the translator to forbid you should ever lose your screams”. Det är Anton Weddings transkribering jag följer. Wedding gjorde också en intervju med Carson i Ordkonst nummer 2 2013, där Carson bland annat säger följande om sin översättning: ”vad finns det för alternativ? jag kan kalla det vad du vill”.

Det här är en bok som visar att Anne Carson är mer än ett geni. Hon är en vildsint och livsfarlig författare, som kan ställa till med vad som helst: här vänder hon Sofokles ut och in, river pjäsen itu. Det är som om hon befinner sig i kontakt med något helt bortom kontroll när hon skriver, och resultatet är gripande och vridande och slingrande; något helt ofixerat och radikalt annorlunda och helt makalöst och helt sanslöst bra.

Det måste vara radion

Igår intervjuades jag av Ulla Strängberg, som försökte få mig att prata om arbetet i Augustprisjuryn. Trots att jag arbetade på radion 2004-2011 med att prata böcker en gång i månaden har jag fortfarande inte lärt mig hur man gör, det vill säga undviker att spara alla sina klokheter till småsnacket innan och efter inspelningen ... Nåväl, om du är tillräckligt hugad kan du lyssna drygt 18 minuter in i programmet.

Rosenmiraklet, Jean Genet

Jean Genet var fånge och författare, och hans andra roman Rosenmiraklet ges nu ut av Modernista i Bengt Söderbergh och Marc Ribés översättning från 1953, reviderad i år (man ger också ut Matrosen och stjärnan, mer om den senare).

Det är synd och skam men kanske symtomatiskt att Sverige behandlat Genet så styvmoderligt. Här citeras utländska omdömen som jämställer honom med Céline, Proust och Kafka. Är det överord? Nej. Även här finns den starka koncentrationen, men främst upplevelsen av att det skildrade ser ut som det gör därför att det inte finns några alternativ: det är en verklighetsskildring som går utanför det reellas gränser. Det blir realism av 100 %-ig halt.

Genet skriver den upp- och nedvända världen. Om BOATS-genren nu räknas till fullitteraturen är det inte hans fel. Åtminstone i Sverige har gränsöverskridarna alltid bemötts med skepsis. Det Genet gör mer än att bara registrera och återge är att dosera fantasin, när han stöper fängelset efter sina egna mått. Så här beskriver han den dödsdömde fången Harcamone: ”Harcamone är Gud eftersom han är i himmelen (jag talar om den himmel som jag själv har skapat åt mig och som jag med kropp och själ hänger mig åt).”

I fängelset Fontevrault upplever protagonisten Jean / Jeannot vardagen, och minns den hårda tiden på anstalten Mettray som en glimt av ett Paradis. Fördriven från detta hamnar han i fängelset, där allt handlar om att saliggöra vedermödorna. Den mekaniska onanin. Toalettpapper saknas när han skiter, han torkar sig med pekfingret som efteråt stryks av på väggen.

Önsketänkandet? En naiv dumskalle? Mer handlar det om att söka upp transcendensen, att låta det hemska övergå i något annat. Det handlar inte om att stänga av eller att fly. Genet ber möjligen lite för tydligt om ursäkt för sin oförmåga att hålla sig på jorden, men det som händer är något så enkelt som att verkligheten förskjuts.

Där blir Rosenmiraklet en religiös text, en pendang till Oscar Wildes fängelseskildring De Profundis. Och litteraturen frodas i bildspråket, i metaforerna, som här släpper lös den förborgade sexualiteten. Det Genet åstadkommer är språklig alkemi, där skönheten skapas ur omöjliga förutsättningar, med två fula ingredienser där det tredje inte är givet på förhand, utan blir något vackert i stället. Tertiem non datur och allt det, med skönhetsupplevelser av fysisk art.

Genet skriver också mitt i energins virvlar, i tjuveriets rotation, i brottets puls, i en rörelseakt som kan erinra om Blakes målningar. Även Genet arbetar hårt på att behålla barnet inom sig, parallellt med hyperskarpt intellekt. Förvisso mytologiseras lidandet, men mer än om att upphöja lidandet och göra jobbiga situationer uthärdliga handlar det om att skildra mobbningsmekanismerna i fängelset. Brutaliteten – och så den oväntade vänligheten, sällsynt delgiven i form av ett bröd som bibliskt delas.

Stark litteratur är ofta farlig, subversiv. Verk som Antigone och Jane Eyre underskattas lätt, för man tänker sig dem som färdigtolkade, i en fixerad mall som är enkel att komprimera. Men huvudkaraktärerna i dessa verk är besvärliga, både för sin omgivning och för läsaren. Och Genet likaså, där han sammanfattar sin poetik koncist:

”Vore det en roman jag skrev skulle jag ha anledning att gå närmare in på varje rörelse som jag gjorde, men detta är en bok som bara är till för att visa vilka erfarenheter som jag hämtat ur befrielsen från ett plågsamt dvalliknande tillstånd, ett liv i låghet och skam, upptaget av prostitution och tiggeri, underkastat kriminella inflytanden och behärskat av dragningen till brottets värld. För att kunna uppnå och genom att uppnå en stoltare livsföring lyckades jag befria mig.”

En hållning som påminner om Strindbergs: ”om jag motiverar [monologen] får jag den sannolik”.

Tanken som boken lanserar är provocerande. Brottet jämställs med ett religiöst sakrament, och brottslingarna är ett slags änglar. Mördaren som poet – det är ju bara hädiskt. Fast ljuset som emanerar ur texten är samtidigt så övertygande och klart. Man påminns att Emilia Fogelklou, kanske 1900-talets mest hängivet gudfruktiga svensk, gillade den franske dekadenten Bataille. Men hon gillade också Genet.

Det är inte svårt att förstå. För här finns erfarenheten, det som blir det viktigaste: att det som skrivs är på riktigt. Genet blir en uttolkare av verkliga känslor. Precisionen i (bild)språket blir då viktigare och riktigare än korrektheten i visionerna. Så här tolkar Genet ett brev han får i fängelset, ett brev som avslutas med ordet ”kyss”: ”Det var snarare rafsat ned än skrivet, bokstäverna trasslade in sig i varandra och gjorde det nästan oläsligt. Jag tänkte på en häst som stegrar sig inför skuggan.” Ordet blir då synligt för läsaren.

Och precisionen finns i själva ingivelsen, att det är värt att följa den. Språket är aldrig sekundärt, inte här, när det blir en spegel för det (upp)levda. Förmodligen är det lätt att överskatta äldre litteratur. Den här boken är 67 år gammal: det är aktningsvärt, eller börjar bli. I princip allt ter sig bra, betydelsefullt och angeläget, ju längre tiden går. Men jag hävdar att det här är superviktigt på riktigt. Genet erövrar lekutrymmet och parodin med sin bok, och sprider karnevalsstämning. Det är lika mycket sinnlig glädje som ren förtvivlan.

Genet är inte hälsosam. Hans bok är bäst i sin första hälft, sedan vidtar tyvärr upprepningar, eller om det bara är en monotoni som infinner sig. Jo, jag har läst honom förut, och det är ungefär vad jag minns, att entusiasmen inte riktigt håller. Det är ändå vådligt och långt bättre än många andra bögförfattare, som det förklenande brukar heta. Översättningen är ofta säker, även om jag stör mig på enstaka glosor, som det lite frekventa ”sillmjölke”, som knappast ter sig begripligt för någon född efter 1967.

För det är ju en bok om kärlek, en essä om begärets dunkla mål. Även fromma svenskar borde klara av beskheten hos Genet. I förordet skriver Bo Cavefors sedvanligt upprörande. Cavefors är förstås likväl som Genet förbisedd i Sverige. Här ställs bland annat Genets homosexuella skildringar i proportion till svenska motsvarigheter, som generellt ter sig tama (sanktionerade av Socialstyrelsen, kan man förmoda).

Den mörka sporten, Viktor Johansson

Viktor Johansson är en fortfarande helt ung författare, född 1983, som redan hittat ett eget övertygande tilltal, med några böcker som ligger lika nära poesin som prosan. Skarpa metaforer utplånar gränsen mellan vad som sker på riktigt och vad som sker på låtsas.

Hans senaste roman Den mörka sporten är en uppvisning i det intrikata skrivandet. Det är för en gångs skull ingen långsökt liknelse att säga att du som läsare blir något av en servemottagare när du ska returnera Johanssons hårt skruvade servar.

Den unge pojken i huvudrollen bor i Gottsunda i Uppsala, tillsammans med en krigsskadad mamma och lillasyster som går på förskola. Pappan har dött i en hjärtattack, efter att ha räddat livet på en självmordsbombare i Bagdad. Pojken spelar tennis, drillas av en ännu yngre pojke, och inbillar sig vara världsstjärna.

Men det som sker är uppenbarligen följderna av de svåra händelserna. Dagligen går han till järnvägsspåret och pratar med ”självmordspappan”, som bevakar en sträcka där hans son tagit livet av sig. Pojken själv umgås med självmordstankar, eller med våldsfantasier överlag. Därav ”den mörka sporten”: han föreställer sig tennisen som en extremsport, som ska slå världen med häpnad på riktigt.

Därför strängar han tennisracketen med gitarrsträngar, och slår an ackord. Det är frenetiskt utfört, men samtidigt kan jag inte låta bli att undra om det verkligen är meningen att jag i första hand ska bli imponerad.

Det är som sagt ovanligt högt i tak för Johanssons fantasi. Han skriver hit och dit, låter intrigen rycka i obestämd riktning. Men det är tennisen som håller ihop berättelsen, även om det inte blir helt klarlagt varför just tennis är ämnet för pojkens besatthet. I skrivande stund är den högst rankade svenska spelaren på ATP:s lista Markus Eriksson på plats 481.

Idrott är aldrig oskyldigt ur ett politiskt perspektiv, kanske tennis allra minst – minns bojkotterna inför Sveriges Davis Cup-matcher mot Rhodesia 1968, Chile 1975 och Israel 2009. Och när den unga tennisspelaren ber mamman att raka in den muslimska månskäran i hans bakhuvud slinter hon med rakapparaten så att det blir en Nikelogga i stället.

Det är en färgglad saga, med blixtsnabba associationer, och ett berättarjag som ständigt är pigg på att vilseleda. Det gäller att ta formuleringarna på uppstuds, helt enkelt, vara en alert motspelare. Som helhet fungerar det inte riktigt, men i de enskilda detaljerna finns sekvenser som fungerar.

Då blir Den mörka sporten en ganska udda roman om tennis som ett terapiarbete för en ung pojkes sorg efter en död förälder. Det är en ojämn roman som tar ut svängarna i fantasins riktning, men inte riktigt håller ihop genom hela berättelsen. Tennisen – allmänt kallad ”den vita sporten” – används som ett sätt att förstå hur ett personligt trauma ska hanteras. Tennisen blir en yta där drömmarna och fantasin antänds, och det är ibland ett äventyr att följa gnistorna.

Krönika om den kvinnliga erfarenheten

I slutet av 90-talet gjorde jag praktik som lärarkandidat på en gymnasieskola, där en av svensklärarna berättade att hon läste uteslutande kvinnliga författare. Jag försökte få henne att förstå att det bara var idioti att begränsa sig så. Fortfarande var jag naivt omedveten om hur svårt det varit och är för män att läsa kvinnliga författare, att hennes projekt delvis uppstått som ren hämnd eller revansch.

För att blidka henne lovade jag att under sommaren enbart läsa manliga författare. En barnslig utmaning, och givetvis var jag den store förloraren, som gick miste om ganska exakt lika mycket som hon gick miste om.

I september utlovar Expressens kulturredaktör Jens Liljestrand att deras recensenter enbart ska få skriva om böcker av författare av det motsatta könet. Det är ett lovvärt initiativ, även om det kan tyckas konstigt att det ens finns ett sådant behov.

Men det ser ju ut så: kolla bara hur homogent böcker recenseras av de stora kultursidorna, där manliga kritiker skriver om manliga författare och kvinnliga kritiker om kvinnliga författare, i slentrianmässigt inkörda hjulspår.

När jag var barn var det farligaste som fanns de röda ryggarna som prydde B. Wahlströms utgivning av ungdomsböcker. Röda ryggar tillhörde tjejerna. Givetvis skulle en kille läsa de gröna ryggarna, där Biggles och indianböckerna fanns. En tjej botaniserade fritt, och fick tillgång till dubbelt så mycket.

Den här inkskränktheten fortsätter upp i åldrarna, där män försvarar sina bastioner, sina gubbiga idoler Bob Dylan, Håkan Hellström, Neil Young. Allt dessa manliga artister gör presenteras som viktigt, det bygger på kompetens. För att inte tala om alla dessa tråkiga Jack Kerouac, Ulf Lundell, Karl-Ove Knausgård en man måste läsa för att inte hamna utanför i det kulturella samtalet. Precis som under uppväxten betraktas det som halvt suspekt att vägra intyga sin vördnad för de stora, viktiga ämnena.

 Karl-Ove Knausgård

För det är inte heller enbart en fråga om vad man läser, utan om hur. Det blir då en fråga om värdering, där manliga kritiker dubbar manliga utövare till genier. Kvinnliga utövare får en klapp på axeln, alltid som ett alternativ till den riktiga, den egentliga konsten. Det manliga geniet är norm, det kvinnliga geniet en anomali – något farligt, helt enkelt onaturligt.

Det är ju allom bekant att det är kvinnor som är kulturbärarna i samhället. Så är det på konstutställningar, teaterföreställningar, konserter – de män som följer med är ditsläpad motvillig gisslan, som längtar till fotbollsarenorna.

Överdriver jag? Det har blivit bättre på senare dagar? Men varför tvingades då Joanne Rowling ta det könsneutrala förnamnet J.K. till sin serie böcker om Harry Potter, om inte för att lura de skeptiska killarna att läsa en bok skriven av en kvinna. Tänk bara hur Nobelprisformuleringen till Doris Lessing löd: ”den kvinnliga erfarenhetens epiker”. 1907? Nä, 2007.

Jag skulle inte vilja vara utan ”den kvinnliga erfarenheten” så som den har förmedlats av Clarice Lispector, Rut Hillarp, Virginia Woolf, Marguerite Duras, Emily Dickinson, och många fler. De skriver alla under samma villkor som när Charlotte Brontë skrev ”Jane Eyre”, det vill säga i polemik mot de inbilska skäggiga vakthållare som konstaterat att kvinnor vare sig kan eller ska skriva seriös litteratur.

Clarice Lispector

Min förhoppning är att Expressens experiment inte ska sluta med det här kortvariga tilltaget, utan bli ett incitament för andra redaktioner. Det allra bästa vore om det också sträckte sig utanför könsstereotyper: exempelvis fick alla att utöka sin bevakning av böcker från mindre förlag.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 3/9 2013)