Pearl Jubilee, om jag får be!

Nu i helgen firas i England något mycket märkligt, något som inte har uppmärksammats tillräckligt, tycker jag. Att en extra helgdag instiftas tycker jag är helt på sin plats, men det här har inte gått helt rätt till.

Alltså: ett Diamond Jubilee avser ju ett 60-årigt förbund, men hur jag än räknar blir det inte mer än 30 år sedan Queen Elizabeth besteg sin tron. Då ska det vara ett Pearl Jubilee. För det var 1982 hon - Liz Fraser - släppte sin debutskiva "Garlands" med Cocteau Twins, tillsammans med i första hand gitarristen Robin Guthrie.

Den musik Cocteau Twins hann spela in 1982-1996 är sällsynt, bland annat i sin egenskap av att vara musik som fungerar under alla årstider. Medan det finns musik som endast fungerar till exempel under vintern (Fever Ray) eller på vissa eftermiddagar (R.E.M.), finns det aldrig någonsin under dygnet eller under året en anledning att inte spela Cocteau Twins. 

Tidigt på morgonen eller en sömnlös natt - musiken låter alltid som den ska, och det spelar inte heller någon roll om du har gnistrande snökyla eller en solindränkt gräsmatta framför dig. Cocteau Twins är musikens svar på champagne - alltså den enda alkoholhaltiga dryck du kan dricka när som helst på dagen eller året. Cocteau Twins har också champagnens uppfriskande effekt, något du inte direkt kan säga om Elizabeth Windsor. Namnen Fraser däremot har en röst som lär härstamma från Skottland, från Grangemouth, och att hon föddes augusti 1963. Den typen av information är bara förkastlig: drottningar tillhör sagans riken, och därför går det inte att säga något annat än -

Det var en gång ... en ängel. En röst. En sång.   

Därför tänker jag bida min tid, bita ihop tänderna och knyta en svensk näve i fickan och bara mumla något oförskämt åt alla artister som hyllar den charlatan som går under namnet Queen Elizabeth i morgondagens konsert. I september är det jag som firar ett Pearl Jubilee åt den enda värdiga drottning världen har skådat och lyssnat till, alltså Liz Fraser.