Låt oss aldrig tala ut, Lina Hagelbäck, Trombone

Bokmässan är över, den första sedan 2019, och jag har läst på håll och kanter att det var den bästa någonsin. Instämmer gärna: jag trivdes ypperligt. En av de goda sakerna med mässan är besöken vid de små, de allra minsta förlagen. Till dem hör Trombone, som i år huserade i ett skrymsle i anslutning till poesiförlaget Pequod press. För den som bor i en mindre stad – eller för den delen i en kulturfientlig stad (Jönköping) – är det uppmuntrande att ta del av det utbud som finns bortom de feelgoodböcker och deckare som trängs om utrymmet i de generiska Akademibokhandlarna, identiska över hela landet.

 

Hos det försvinnande lilla förlaget Trombone finns en diminutiv Svavelserie, där dess tjugofemte bok (det vill säga: pamflett) är skriven av Lina Hagelbäck. Låt oss aldrig tala ut är ett häfte med tjugofem kortdikter som inryms på sexton sidor. Ett smakprov. En bok som är … liten men naggande god? Nja, det är sällan det goda som är Hagelbäcks ärende.

 

Kort summering, för dig som fortfarande tror att livet består i att läsa sådant som alla andra läser (Jan Guillou, Camilla Läckberg, Jan Guillou, Mari Jungstedt, Jan Guillou, Karl Ove Knausgård, Jan Guillou, Karin Smirnoff …): Lina Hagelbäck hör till de mest begåvade svenska författarna som debuterat de senaste tio åren. I bok efter bok har hon uppvaktat fantasins möjligheter i dikter som låter lyriska eruptioner möta narrativ som inte erkänner några begränsningar. Kort sagt: underbar poesi som befinner sig mittemellan det levnadsglada och det ångestfyllda.

 

Så som livet är, för vi som inte tror på att vi lever i den bästa världar, vi som inte erkänner marknadens Damoklessvärd över oss, vi som inte kapitulerar för kapitalismen. Hagelbäck är flitig, och det tackar vi för. Hon skriver en rytmisk frimodig dikt som inte ber om ursäkt, som inte gör några eftergifter åt ängslig vaksamhet inför det konventionella. Hon skriver dikter som söker något annat än bekräftelse:

 

nu när jag spillt vin

över mina avigsidor

ett behov av åska

en gatlyktas tillåtelse att jaga

 

Just detta ”något annat” blir Hagelbäcks modus. Hon använder ett bildspråk som på ytan kan tyckas likna surrealism, men den är samtidigt just något annat, något som inte nöjer sig med den ibland klyschiga och förutsägbara tropen med bildled som är så oförutsägbara att de blir förutsägbara. Hon hittar på nya sätt att överraska, och låter dikterna röra sig i korta ryckiga zickzack-mönster.

 

Liv spiller över på dikten, eller om det är vice versa, att dikten spiller över på livet. En katt springer bort. Som katter gör: de kommer och de går, gör som de vill, och vi kan bara förtvivla i vår saknad. Hagelbäcks dikter handlar i hög utsträckning om hur vi ska leva, men också hur vi ska skriva. Hon tillverkar både en poetik och en självhjälpsbok. Hon har en så osviklig känsla för ords valörer att dikterna blir ett pärlband av lyhörd och lekfull skaparkraft.

 

Det är ett konstnärligt arbete som kombinerar ord och bild mer implicit än explicit. Hagelbäck förskjuter betydelser och förflyttar mening med sina små dikter. I sina tidigare diktsamlingar – senast Kometkarta i fjol – har hon rört sig mot ett allt mer städat uttryck, ett mer nedtonat register. Detta utan att släppa på de ibland hejdlösa infallen att väcka oro och skapa överraskning. Plötsligt står där mitt i dikten ”nydiskade björkar”, till exempel.

 

I dikterna finns en rörelse också mot berusning, men det är inte enbart diktjaget som ska berusa sig, utan också världen är i behov av berusning. Det är ett bildligt och bokstavligt rus som eftersträvas. Notera: allt ska inte tas bokstavligt heller, så det går ju att berusa sig utan att ta genvägen över alkoholen. Vad Hagelbäck åstadkommer med sina försök att berusa världen är att ge den ett tillfälle att kantra mot det skeva och irrationella.

 

Dessa dikter må vara konstiga men de är inte godtyckliga, och de är mer förtjusande än tjusiga i gängse mening. Diktsamlingen är kort och har en abrupt slutpunkt, men jag ser den mer som en uppmaning till ett fortsättande än ett slut. Boken tar slut – inte författarskapet, som alltså bevarar sin kapacitet att väcka förundran och beundran. Därför avslutar jag med förhoppning: Lina Hagelbäck, låt oss aldrig tala ut, låt oss bara fortsätta tala och tala i bok efter bok.

Dikter. En antologi för Ukraina, [red] Karin Brygger & Helga Krook, Korpen

Kan dikter hejda ett krig? Självklart inte, men frågan är felställd. Det är mer fruktbart att fråga sig vad dikter har för funktion, förutom att uttrycka det sköna och det vackra (tro mig, det är allmänhetens definition av poesi). Dikter – i förlängning konsten och kulturen – utgör ett motstånd mot allt som förråar och förfular. Riktig litteratur förklarar krig mot klichéer, och krig är i sig fullt av fula klichéer, ett språkbruk som bombar sönder all estetik.

 

Redan i april kom det en antologi med dikter, Poeter mot krig. En snabb mobilisering av förlaget Ekström & Garay. Nu har också Korpen anslutit med en antologi. Dikter. En antologi för Ukraina är till omfånget mer ambitiös, och det lite halvtaffliga omslaget kanske kompenseras av att överskottet av försäljningen går till en hjälpinsamling i Charkiv. Obs, inget fel på Jenny Yurshanskys konstverk, men typsnittet och sättningen lämnar en del övrigt att önska.

 

Nåväl. Urvalet är fint, med en bra internationell mix där i förekommande fall dikten på originalspråk följs av en översättning. Det är snyggt gjort. Men de flesta av bidragsgivarna är svenska, med ett flertal rejält etablerade poeter som Ann Jäderlund, Lina Hagelbäck, Gunnar D Hansson, Eva-Stina Byggmästar, Hanna-Linnea Rengfors, Jörgen Lind, Leif Holmstrand, Göran Greider. Oftast med en enstaka dikt (i Linds fall bara två rader), men Jäderlund till exempel bidrar med fem dikter.

 

Ja, och Gloria Gervitz har med en dikt från i januari i år, skriven strax innan hon dog i april. Men handlar det då om kriget i Ukraina? Ja och nej: den handlar om en persons dödsskräck, och raden ”jag är räddare än rädslan” blir en formel inte enbart för poesin utan också för kriget. Anakronismer förekommer, som sig bör, då kriget också är en anakronism, en kvarleva från tidigare århundraden.

 

Det mesta är ändå skrivet som reaktion på den ryska invasionen i februari, och fyra dagar senare fick poeterna en förfrågan att bidra. Det är en ständig fråga: vad ska poeterna göra för nytta? Jag skrev igår om en annan antologi som berör det ryska kriget, med författare från Ukraina – Under Ukrainas öppna himmel. Där fick jag anledning att citera Ilya Kaminskys ord efter krigsutbrottet, ord som citeras i denna antologis inledning och som därför kan återges ordagrant här.

 

När Kaminsky frågade en vän i Ukraina hur han från USA kunde hjälpa till löd svaret: ”Män som Putin kommer och går. Om du vill hjälpa till, skicka några dikter och essäer. Vi håller på att sätta ihop en litteraturtidskrift.” Så enkelt är det väl: även under ett krig – särskilt under ett krig – finns behovet av poesi, av konst, av kultur. Dikterna kan då bli en motpol mot det vidriga och skändliga kriget.

 

Frågan är väl ändå om allt här berör kriget, och om det ens borde göra det. Som bekant – exemplet Gervitz visar det tydligt – kan dikt som inte explicit handlar om ett namngivet krig fungera bättre än innehållsreferat av det aktuella skeendet. Som första reaktion bildar vanmakten en fond till många av dikterna, som är uppställda utefter poeternas efternamn. Eva-Stina Byggmästar till exempel skriver om våld och ömhet som något annat än motpoler. Vi människor har kapacitet för bådadera.

 

Många av poeterna berör direkt och indirekt frihet som ett alternativ till den annektering av känslolivet som Putin har åstadkommit. Det är ett förtryck som har kidnappat oss, själsligt i vårt fall här i Sverige, men det är kännbart det också. Jag finner anledning att citera tre rader av Agneta Enckell, denna underbara finlandssvenska poet:

 

alltid på väg fastän stilla

 

alltid i uppror oro stilla

 

varje andetag är verklighet

 

Det är både vackert och skrämmande – sublimt, som man sa förr: ”varje andetag är verklighet”. Så hoppingivande, så förstörande. För verkligheten är både vacker och ful, både hoppfull och tröstlös. Nog kan jag också citera Hanna-Linnea Rengfors summering av visshet: ”Man BARA VET – när man är Mitt i Det VET MAN BARA – om man Måste Tvivla är det Inte Äkta”.

 

Böcker som denna kan nog uppfattas som godhetsmarkörer av vissa opinionsbildare på högerflanken eller Sven Anders Johansson. Speciellt när jag plockar upp mitt exemplar på Bokmässan, denna högborg för det självgoda samtalet, eller hur? Förlåt, jag är ironisk här, men bara lite. Demokrati och litteratur och kultur är vackra och viktiga ord, alldeles för viktiga för att raljeras med. Samtidigt blir de lätt ord som är lika stora som de är tomma, och kanske de riskerar att slitas ut när de används för ofta i samhällsdebatten – kanske ett ord som demokrati skulle må bra av ett fyraårigt embargo? Sorry, men man ska vara försiktig med vad man önskar, för vi har ju ett regeringsskifte på ingång.

 

Det är en bok som är svårdefinierad. Det går ju inte att tycka illa om den. Jo, om omslaget, lite. Men innehållet? Det är onekligen bra dikt. Speciellt Pernilla Berglunds korta dikt är bra, fast den fungerar mer som en påminnelse om hur saknad hennes röst är (senaste diktsamlingen Rätten kom 2019, och det är alldeles för länge sedan). Men också: det kostar inget att vara emot krig, särskilt inte när man skriver från en svensk horisont. Ändå tycker jag att poeterna ska ta ställning – alltid ta ställning – och jag är glad att de gör det, och att de gör det så bra.

Under Ukrainas öppna himmel. Röster ur ett krig, [red] Mikael Nydahl, Kholod Saghir, Ariel förlag

När inleddes det ryska kriget mot Ukraina? 2022, säger Europa. 2014, säger ukrainarna. Sedan flera århundraden tillbaka, säger några av texterna i den nya antologin Under Ukrainas öppna himmel. Röster ur ett krig. Den är följden av ett samarbete mellan Ariel förlag och svenska Pen. Med hjälp av 25 författare ges vi inblickar i detta skändliga krig, röster som varierar mellan dikten, prosatexten, dramatiken, brevet, dagboken, talet, för att förmedla sin erfarenhet av invasion och belägring.

 

Texterna är oftast tillkomna efter 24 februari 2022, men tillsammans med några texter skrivna under 10-talet skapas ett mönster som framträder allt tydligare – här har Europa uppenbarligen varit för passivt och yrvaket i sina reaktioner. Efter Putins februari-invasion skrev den i USA bosatte ukrainska poeten Ilya Kaminsky (lästips: De dövas republik) till sina kamrater i hemlandet och frågade vad de var i allra mest behov av: sanitetsprodukter, handdukar, pengar, vapen, mat? Svaret löd: texter – skicka texter så vi kan trycka dem i våra tidskrifter.

 

Så ser ett motstånd ut. Litteraturen inte bara återskapar världen, den skapar den också. I den här antologin ryms många röster som visar inte bara den omedelbara reaktionen utan också en del av det som pyrde innan den militära invasionen i februari i år. Texterna visar eftertryckligt att krig också blir kulturkrig. Ryssland stavas genom boken konsekvent med gemen begynnelsebokstav, som ”ryssland” – för att markera avståndstagande och kanske rentav ett avvisande.

 

Detta ryssland har också på känt förtryckarmaner (läs: Nazi-Tyskland) upprättat listor över vilka ukrainska författare och intellektuella de ämnar gripa. Kateryna Misjtjenko påminner om nödvändigheten att beakta Antonio Gramscis distinktion mellan ”viljans optimism” och ”förnuftets pessimism”, att krigets inte ska tillåtas ockupera våra tankemönster.

 

I realtid följer vi krigsförloppet. Dikterna blir oerhört direkta i sin överföring av erfarenheterna. Dikterna är det jag fastnar mest för när jag läser, till exempel Halyna Kruks ursinniga dikt som likt Athena Farrokhzad verkar ha lånat från Allen Ginsburg i sin attack mot ett likgiltigt Europa. Även Julia Musakovska skriver övertygande dikt: ”Kriget, som du bär i din bröstficka, / har likt en rävunge gnagt ett hål i dig, / genom vilket ditt hjärta gång efter gång faller ut.”

 

Men jag läser med stor behållning också Andrij Ljubka när han resonerar kring den känslolösa och hånfulla statistiken, och gör siffor till människans fiende: ”Därför är det otillbörligt att prata om tusentals stupade – det finns inga ’tusentals’, våra hjältar har stupat en och en, och varenda en av dem har sin personliga historia, sin familj, sina hemtrakter.”

 

Fast, vänta nu, vad då ”övertygande” och ”behållning” – missta dig inte, det här är på inga sätt ”trevlig” läsning, eller något du läser medan du vad vet jag, stoppar din pipa eller häller upp din kvällspunsch. Det är akut och allvarligt syftande och ofta anklagande desperat litteratur, som förtvivlat försöker väcka reaktion. I anklagelserna ligger också västvärldens inbilska försök att hitta rationella orsaker till Putins agerande, då några sådana inte existerar.

 

En del umbäranden, men också en del av grå vardag. Bomber och duggregn i samma formulering. Precis som under ett sorgearbete undrar texterna om det går an att också vara glad eller om det kränker ens omgivning. Flera av texterna berör saknaden efter det liv som levdes innan kriget, det som vi mer gynnade brukar kalla ”normalitet”. Texterna visar hur krig förändrar vårt språkbruk, hur det förråar och förfular vårt ordförråd. Krig blir något med helt andra och högre insatser, där bråk eskalerar kvickt mot en dödlig utgång. Och där finns utrop förmedlade av ren panik, som i Kateryna Kalytakos dikt:

 

Denna ensamhet är så kall, så vidsträckt, och så bottenlös

att inte ens en främling står ut.

Drivna av oro går barnen bort från skolan

och ställer sig framför havet som inför en domstol.

I luften knastrar de torra grenarna likt en komradio,

någon anropar envist den brända staden.

 

Den enkla naiviteten tar sig rätt in i dig som läser. Jag påminns om en intervju med Margaret Atwood från häromåret när hon döstädar – mannen var svårt sjuk i demens och dog strax därpå – och frågar intervjuaren vilka av kärleksbreven hon ska spara. Hon får rådet att spara de brev som talar till henne, men snäser av henne: det viktiga är inte att de talar till just henne, det viktiga är att de bara talar.    

 

Nog talar de här texterna, inte bara till mig, hoppas jag. Jag läser dem med något som rör sig mellan misströstan och tillförsikt. Boken blir en påminnelse om att vi inte ska glömma det som pågår i vår närhet, ett krig i Ukraina som ser ut att bli långvarigt och skoningslöst.

Late Show, Elis Monteverde Burrau, Pamflett

Det känns ibland som att Elis Monteverde Burrau länge har gått vid vår sida. Ändå debuterade han i bokform först 2015 med och vi fortsatte att göra någonting rörande (eller 2016 med Romantisk eftertext, beroende på om norska förlag räknas). Han är överallt och ingenstans samtidigt, och hans närvaro är påträngande, efterhängsen, men också undflyende. Mer än något annat liknar hans skrivsätt fjärilen. Så snygg att följa med blicken, men också så lätt hänt att den fladdrat vidare.

 

Så ja, nog skriver han mer än lovligt fladdrigt. Eller bara enerverande, eller bara charmigt: ”jag vet inte om det här är bra / så det är antagligen dåligt / det är antagligen bäst”. Så står det tidigt i hans senaste bok, pamfletten Late Show som utkommer i Pamfletts serie med tunna häften. Där har han minst sagt behållit sin givna roll som kombinerar jokern med emobarnet. En snett leende dysterkvist, en gråtande pajas.

 

Varken varken eller eller, som Ekelöf skulle ha sagt. Eller bådadera. Eller något helt annat. Nog kan en tröttna på vissa ordvitsar som ska visa dikten på slaka linan. Men påfallande ofta rör sig det plojiga mot ett mörkare stråk. Så kan Burrau utnyttja tramsets närhet till trauma. Hos Louise Bourgeois hittade jag nyligen titeln ”The Trauma Colors”. Det låter som en tänkbar titel på Burraus nästa bok: Traumafärgerna. Eller Tramsfärgerna.

 

Det gamängaktiga kan inte dölja att han nog gärna vrider och vänder på Becketts kända ord och får det till att kvinnan föder grensle över ett sår. Han låtsas vara disträ, men har full koll på sina uttrycksmedel och vad han vill uppnå. Vad vill han uppnå? Förmodligen en färgstarkare värld än den gråmelerade som vi har framför oss. Han vill ge oss en show.

 

Late Show är namnet på David Lettermans numera nedlagda sena tv-program för CBS i USA, från 1993 till 2015. I dikten reser en treårig pojke från Sverige till New York, men tv-inspelningen är bara perifer i sammanhanget. Diktsamlingen, om denna pamflett får kallas så, hålls ihop mindre av vaga referenser till denna resa, och mer av sedvanliga tvångsmässiga spexandet. Nödrimmen haglar, liksom en förkärlek för kitsch och kliché. Däri existerar det djärva hos Burrau, att han aldrig väjer för det vulgära eller platta.

 

Nog blir det lite för tunt ibland, och lite stillastående. Ibland är det halvdant, ibland helbra. Sällan känner jag mig likgiltig för hans upptåg. En helgjuten bok är förstås för mycket att begära. Ordvrängeriet behåller sin ställning. Kanske är han Sveriges första internetpoet. Kanske är han ett geni. Kanske är han en charlatan. Dessa mina trippla kanske kan ändå inte dölja min förtjusning, att jag mer än då och då utbrister i både frivilliga och ofrivilliga leenden.  

 

Det här sker allra mest och allra oftast när högt och lågt möts, när det lärda tvingas umgås med farsen:

 

döden i venedig? snarare

döden i dig, i dina vener

en snara, en kanyl, en kanin

en lite ven av ordning i cylinderhatt

 

Dikterna pendlar mellan det sökta och det utsökta, och det utfaller inte alltid till det senares fördel. Och sällan eller aldrig kommer han till poängen i sina monologer till dikter. Han har för många skämt att beta av, för många paradoxer att para ihop. Det finns ett visst drag av självupptagenhet, men det är väl smällar en får ta i pant för att uppskatta honom och få ta del av den fröjd som det ganska ofta innebär att läsa honom.

 

Är det här då Burraus bästa eller sämsta bok? Tja, varken varken eller eller, kunde det heta. Eller också så här: jag har fortsatt läsa honom genom böcker som har pendlat mellan stor verkshöjd och banala bakslag. Så verkar det fortsätta, och den här korta boken är inget undantag. För de Burrau-fans som givetvis finns där ute i vårt avlånga ishjärta till land är det här kanske ingen höjdpunkt, men inte heller en bok som ska förbigås med stört omöjlig tystnad.

 

Mitt smyckeskrin, Ursula Andkjær Olsen, översättning Jonas Rasmussen, Anti editör

På svenska har vi tidigare kunnat läsa bara två av Ursula Andkjær Olsens femtontal titlar, och det är förstås sorgligt, då hon tillhör de mest spännande av skandinaviska författare. Förra gången var det lilla förlaget Rámus som för fyra år sedan gav ut Utgående farkost, och nu utkommer på det ännu mindre förlaget Anti editör Mitt smyckeskrin (båda översatta av Jonas Rasmussen).

 

Jag vet att jag har gnällt på detta tidigare, men det är ynkedom att de stora förlagen har missat denna poet. Den här boken nominerades till Nordiska rådets litteraturpris, och det borde förstås ha uppmärksammats mer. Det är en bok rik på innehåll, på tankar, på poetiska bilder, men också på bekymmer och sorg, på smärta och vemod. Den är en besvärjelse mot allt som pågår och påverkar.

 

Dess fokus ligger på kroppen. Till boken hör monokroma fotografier av Sophia Kalkau, vars oerhört vackra ”Uterus” pryder omslaget. Och livmodern är en bärande bild genom samlingens sju avsnitt: ”Bankfack”, ”Jag skickar in något i munstycket”, ”Utan att ha det guld som krävs”, Rustad för extas”, ”Ringbrynja, hårnät”, ”Mitt smyckeskrin” och ”Grundsten”. Livmodern är smyckeskrinet, och dikterna handlar om graviditeten, men också om ekonomin – de transaktioner som utförs mellan människor, pekuniära och själsliga, där stålar och kärlek samsas.     

 

Andkjær Olsen skriver en spännande och ovanlig sorts poesi, som tar hjälp av olika röster, men låter dem sammansmälta i ett eget distinkt tonfall kring övergångar och hopkopplingar. Moderskapet är det tema som väver samman dikterna. Och åldrandet. Och så de fyra osynliga abstrakta polerna: ekonomi, kosmos, energi och smärta. Så kan dikterna också knytas till de fyra elementen eld, vatten, jord och luft, där sorgen, vreden, glädjen och kärleken ges varsin kropp som motsvarighet till elementen.

 

Det är ovanligt mångsidigt, när dikterna skapar sina egna rotsystem, och rör sig invärtes och utåtriktat. Dikt behöver inte ägna sig åt behärskning, och inte heller så slaviskt följa gamla råd om reducering och avskalade ideal. Nej, Andkjær Olsen främjar maximalismen, det som bygger vidare och skapar utrymme för hjälpsamhet, för större sammanhang och bredare överenskommelser.  

 

Bilder och titlar kommunicerar med varandra. Enligt Susan Sontag finns det två saker det inte går att skriva om: erotisk längtan och skuld. Som bekant ägnar sig litteraturen trots detta gärna åt både sex och skuld, även om skam torde vara mer gängse (se Karl Ove Knausgård). Men Andkjæer Olsen skriver fruktbart om skuld: ”såg ut som om / jag hade befriats / saknade allt / skyldig till allt”.

 

Bra dikt vidgar världen, och Andkjær Olsens dikt har ett tankeinnehåll som inte går av för hackor i sina anspråk att både utöka vår kunskap och avslöja den för vad den är: bristfällig, otillräcklig och fördärvad. Kroppen blir en vara i samhället, men i stället för att nöja sig med en slö marxistisk analys ges vi tillträde till en spännande undersökning av vår kapacitet och vår utbytbarhet. Med hjälp av ramsor, uppräkningar och –repningar upprätthålls både mönstren och avvikelserna. Dikterna liknar riten, de förutbestämda gesterna, som ändå aldrig stelnar i poser, tack vare det rastlösa drivet mot fortsättning, det vidare-imperativ som frammanas.

 

Teori övergår i praktik, och överlag skildras just övergångar. I ålder, i hur kroppen förfaller och brister, hur det blivit för sent. Där det tidigare funnits plats för barn i magen är det nu bara plats för sten, vill dikten säga till diktjagets klagan över tidens gång. Det främmandegjorda och det bekanta blir lika viktiga instanser:

 

att vara 1:1 med sin känsla

när man vet att den inte är den enda närvarande känslan

i en given situation

inte den enda möjliga känslan

 

Om den här dikten ska sägas likna något – egentligen: varför söka sådana analogier? – är det till Ida Börjels utredningar om språk och samhälle som tanken går till. Det är dansk systemdikt som skevar loss och kantrar mot något obestämbart opålitligt, ett okuvat tillstånd som inte helt kan namnges eller placeras i fack. Det är inte helt medgörligt, men medgivande, och inte helt meddelsamt, men medkännande. Som läsare blir du omhändertagen men inte underskattad.

 

Ursula Andkjær Olsen är som en vuxnare version av Tove Jansson och Lewis Carroll; hon skriver orolig och vilt anarkistisk dikt, men låter den ingå i hårt riggade mallar. Det är kort och gott skitbra poesi, triumfatorisk och suverän, och nödvändig läsning för alla vars poesihjärta inte ännu har förstenats.  

En handfull vind, Negar Naseh, Natur & Kultur

Negar Naseh har tidigare gett ut två förtätade och spännande romaner. Det vällyckade psykologiska kammarspelet Under all denna vinter, och den nästan lika väl sammanhållna migrantromanen De fördrivna. Under en frustrerande lång väntan inför en ny bok – ”den svåra tredje”, på musikkritikerspråk – har det varit lätt att nästan misströsta. Men nu är den äntligen här.

 

En handfull vind lånar sin titel från en diktrad av den persiska poeten Omar Khayyam (1048-1113). Ett replikskifte i romanen återger rådet att ”möta döden med en handfull vind och ett glas vin i andra handen”, något jag inte kan hitta belägg för då mina samlingar av Omar Khayyam-dikter är nedpackade inför en förestående flytt.

 

Låt oss för all del uppehålla oss vid det som är annorlunda jämfört med Nasehs tidigare romaner. Den här gången anlägger hon ett bredare och mer episkt perspektiv, både geografiskt, tidsmässigt och berättartekniskt. Vi följer i första hand Minou, som är ensamstående mor och gravid med sitt andra barn i Teheran strax innan iranska revolutionen 1978-1979. Maken Hassan har åkt i förväg till Uppsala, Sverige, för att forska. Minou och sonen Nima är på väg, men först ska dottern Narges födas. Vännerna Akram och Vandad är ofta på besök.

 

Redan inledningsvis förstår vi att ambitionen tar sig ett annat uttryck, och det är med stort tålamod Naseh presenterar sin berättelse. Det tar tid att ta sig in i romanen. I luften ligger oron inför de omvälvande tiderna som åstundar. Tillfällig optimism visar sig vara just tillfällig, för snart nog blir det inskränkningar och restriktioner för yttrandefrihet och rörelsefrihet, i synnerhet för kvinnor.

 

Parallellt med kretsen kring Minou följer vi shahens sista månader i landsflykt. Han är dödssjuk, och vårdas först i Panama och sedermera i Egypten, där han – spoiler – avlider. I Panama intervjuas han av den brittiske tv-legenden David Frost, och det här är en storyline där Nasehs talang från de tidigare romanerna har förvaltats väl. Ja, denna sidohistoria hade kanske förtjänat mer än två visserligen ganska långa utvikningar, för det blir oväntat fascinerande att följa inifrån shahens huvud hans vankelmod, hans existentiella dödskamp och minnen av mindre bittra tider. Han görs fullt mänsklig.

 

De fysiska krämpor shahen genomlider blir ett genomgående tema i romanen, ett slags ledmotiv som också hemsöker flera av de andra karaktärerna, när de närmar sig högre ålder. Att Naseh är utbildad läkare gör förstås dessa beskrivningar ännu mer tillförlitliga. Likaså en svensk granne, Rakel med bipolär diagnos, skildras trovärdigt och autentiskt.

 

I små detaljer även i resten av romanen visar sig Nasehs styrka som författare, som när Minou med sin väninna minns barndomens besök på badhus, och medan Akram pratar om mamman avstår Minou från att berätta att hon och syskonen gick med sin barnflicka. Där finns en subtil klassanalys, som i ett slag visar vad flykt också handlar om: privilegier.  

 

Det är ett imponerande romanbygge, där Naseh i viss mån är ute i liknande ärende som Maaza Mengiste i Skuggkungen, som kom på svenska i juni. Där handlade det om det etiopiska befrielsekriget. Kuriöst nog växlade den också perspektiv till ledaren Haile Selassis landsflykt. Men också Leïla Slemanis roman De andras land (på svenska i maj) företar vissa likheter som släktkrönika över ett längre tidsförlopp, där platsen förlades till Marocko.

 

Så nog finns det mycket att hämta här för den som gillar den här typen av brett upplagda romaner. Och Nasehs sätt att berätta väcker också min beundran, där spänningen byggs upp långsamt och övertygande, där allt sker i det fördolda, i skymundan, med hemliga samband som bara gradvis avtäcks. Då övervinns mitt initiala motstånd när Naseh tecknar – nej, målar – migrationens villkor, och där tidsförloppet för oss fram mot nutiden.

 

Det blir också en roman som lämnar en del kvar åt läsaren att bearbeta, och det förenar denna roman med Nasehs tidigare två, som inbjöd till öppna och personliga tolkningar. Den här romanen firar sina triumfer i stunder som visar att riskminimering är otänkbar och ogenomförbar. De starka banden mellan människor – familjära och vänskapliga i första hand – är också något som skänker romanen en atmosfär av något så otidsenligt som godhet, för att inte säga altruism.

Fjollbjäfs, Isabel Waidner, översättning Helena Fagertun, Rámus

Belà Gotterbam är ickebinär feminist och transaktivist och författare till ”aviggardistisk prosa”, med kontrakt på en tv-serie under namnet Querbird. Men problem uppstår. Biroller spårar ur. Språket flyter ut i marginalerna, personers identitet flyter också, könsidentiteter upplöses, allt är statt i förändring. Djur och människor byter skepnad med varandra. Karaktärerna heter Transarabesque och Rosa & Bruna Lakansspöket, och GuldSeXUella StatyEtten (Sxuse). HBTQIA+ ersätts av QUILTBAG (”Queera, Undecided, Intersex, Lesbiska, Trans, Bisexuella, Asexuella, Gay”).

 

Låter det knasigt? Det är ändå inte möjligt att adekvat återge hur mycket annorlunda Isabel Waidners karnevalistiska roman Fjollbjäfs är. Den utkom 2017 som Gaudy Bauble (google translate får det till ”prålig grannlåt”), och har nu översatts med bravur av Helena Fagertun. Det är en översättning som ofta tvingas till kompromisser och eftergifter, men det slutresultat som uppstår är ändå mirakulöst nog levande och dynamiskt.

 

Det är ett språk som föder sig på ordvitsar, men inte av det bekanta Joyce-aktiga slaget, utan betydligt mer anarkistiskt och faktiskt galet på riktigt. Riktigt riktigt farligt galet, där det uppsluppna kantrar över mot det upproriska. Det är en roman som är vådligt och våldsamt olik allt annat jag läst, som om Angela Carter hade kidnappats av terrorister och tvingats skriva i en ännu mer queerifierad kod. Eller som om Djuna Barnes besynnerliga mästerverk Nattens skogar (som jag råkade läsa om strax innan Waidners roman) trätt in i en ännu dunklare natt, en ännu mer subversiv och läskig plats, både språkligt och identitetsmässigt.

 

Med andra ord: innovativt, påhittigt, men på många sätt också på gränsen till oläsligt. Besvärlighetsgrad: hög. För denna tunna roman på lite drygt 120 sidor är en rejäl utmaning att ta sig igenom utan att drabbas av svindel och åksjuka. Och ändå är den så himla bra! Så djuriskt fascinerande och så extatiskt frånstötande! Språket spricker. Orden trollar. Meningarna meandrar. 

 

Waidner är född i Tyskland, och kryddar med tyska glosor. Hon står för ett nytt slags berättande, som inkluderar utredningar och privatdetektiver och anekdoter. Tänk bara : en turistresa där en dam får för sig att byta ut sin t-shirt med isbjörnar på för en med cirklar på. Panik uppstår: alla letar efter den försvunna damen, inklusive damen själv, som hör till de mest aktiva som letar. Tills det har gått några timmar och någon får snilleblixten att räkna deltagarna. Kontenta: du är den du är, tills du glömmer bort det.  

 

Eller Ursula, döpt efter latinets namn för björnen, ursus. Eller om det var en Disneyfigur som döpt henne, antagonisten till Den lilla sjöjungfrun. I postidentitets-Storbritannien kan en björn – det vill säga en butchig bög – passera obemärkt. Ja, jag pratar om björnar, Waidner pratar om björnar, om djur som människor, människor som djur, för att vi inte ska glömma vad vi är. Eller Belhag & Blulip, ett konstnärspar som verkar ha de autentiska Gilbert & George som förebild. Men Waidner ägnar sig åt att förvränga det bekanta, det lätt igenkännbara, och utsätter det för en ordentlig dos förfrämligande. För att vi är föränderliga. Så är också ett insmuget porträtt av författaren som ungt flatbarn som vill se ut som Simon Le Bon, sångaren i Duran Duran (1984).

 

Waidner har skapat en värld där alla naturlagar satts ur spel. Det här gör väl författare i allmänhet, men det sker i mer eller mindre utsträckning, och sällan så här påtagligt. Här är det som om allt hamnat på sniskan. Det är en alternativ värld, och det är som att läsa fantasy, där du inte vet hur du ska förhålla dig till verklighetsskildringen. Det vackra och det farliga möts som en potentiell politisk omstörtande kraft.

 

Till Nattens skogar hör ett förord av T.S. Eliot, som ihärdigt försvarade Barnes tygellösa framställningssätt: ”en så bra roman att bara en känslighet som övats upp med poesi kan fullt uppskatta den.” Det är förstås sant, och fullt applicerbart också på Waidners roman. Men jag vill också poängtera Eliots positiva människosyn: ”Att se denna grupp av människor bara som en skrämmande förevisning av kufer är inte bara att missa poängen, utan att befästa sin vilja och förhärda sitt hjärta i inrotat högmod.” Givetvis stämmer också detta på denna roman för poesiläsare med så många kufar och särlingar bland de medverkande.

 

För Fjollbjäfs är också en märklig bok, en roman som inte beter sig som du lärt dig en roman ska bete sig. Det är en välkommen översättning, där du väl själv borde bilda en uppfattning om vad det är som pågår. Är det en flopp eller ett mästerverk? Eller både och? I vilket fall kan jag bara rekommendera den. Det är en välgärning att vi kan läsa den på märklig svenska, eftersom den injicerar fantasi och nyskapande i vårt ganska likformade samtidslitterära landskap, och i ett huj åstadkommer en surrealism som pendlar mellan det snygga och det fula, mellan det behagliga och det riskabla.

Inga bekymmer-bekymret, Mattias Alkberg, Teg Publishing

Vem är Mattias Alkberg? Svensk kulturs Sisyfos, kanske? Nu accelererar han. På tre år har han gett ut tre stenar böcker, i en sammanhållen trilogi. Den helröda Med rätt att dö (2020) följdes av den helsvarta Tidiga Exploited (2021), och så nu då: den helvita Inga bekymmer-bekymret. Och de tre böckerna hör verkligen ihop, i sin slarvigt slängiga estetik. Det är ojämna böcker, med en nonchalant hanterad poetik som kan bli både påfrestande och underbar.

Det är också tre böcker som på olika sätt handlar om döden och varierar dödstematiken. Och ekonomin. Och politiken. Och kärleken. Och det dagliga slitet (vi måste föreställa oss Alkberg lycklig). Och poesin. Och den yttersta pessimismen. Och sanningen: ”Ingen bryr sig / om mig / lika mycket / som jag gör.”

 

Med The Bear Quartet har Alkberg gjort sexton album, och ungefär lika många i eget namn eller i olika konstellationer. Ibland tycks det mig som att han alltid har ett album aktuellt, och det är både på gott och ont. Han arbetar i ett furiöst tempo, och det spiller förstås över också på skrivandet. Poplåtar och dikter spottas ut, och ibland är kanske loskorna inte helt smakfulla. Ibland är de å andra sidan förtjusande, i synnerhet när han lyckas kombinera det fula med det vackra, eller bara hitta nya utlopp för skönheten i en ful värld.

 

Alkberg balanserar fattigdomen och förmedlar dess påverkan utan att kokettera med den. En ganska typisk låt – höll jag på att säga, men jag menar ju för tusan dikt – en ganska typisk dikt, den kan se ut så här:

 

Men hur kommer vi framåt då, Staten, nej.

Kapitalismen, nej.

Måste vi framåt då, nej.

Vi måste nedåt, bortåt,

ivägåt, härifrånåt, vartsomhelståt,

fuckoffåt.

 

Ja, mer än lovligt anarkistiskt, och det är befriande när dikterna tar dessa vägar. Det jag också gillar är hur mycket som omprövas, hur mycket som utsätts för ifrågasättande och tvivel och ändrade ideal. Så här är det, kan en dikt fastslå, bara för att i nästa rad säga raka motsatsen. Dikterna bara håller på, liksom för att se vartåt det barkar. Inte hamnar de alltid rätt, men det får gärna vara så: ibland är det nödvändigt att gå vilse för att hamna rätt, som klichén lyder.

 

Så rör sig Alkberg mer än gärna mot det låga och det gemena, mot det fula och det värdelösa. Han är självcentrerad, fast vänta nu, det är han inte alls. Han lyckas vända självföraktet utåt, mot konstruktiva platser. Och dikterna är roliga i sina sorgkantade skepnader:

 

Det tar ungefär ett helt liv

att skaffa sig ett bra liv.

Det tar ett ögonblick

att förstöra sitt eller ett liv.

Men sen då.

Eller än sen då.

 

Skevt leende tar sig Alkberg an världen. Han är rolig, han är svart, han är bara helt egen och unik i och med att han aldrig trivts med att vara fast i någon(s) fålla. Hans konstnärskap – låtarna och dikterna – representerar en vantrivsel och han är helt resistent mot det mys som svensk litteratur annars gärna söker. Mer är han inriktad på att skapa oro, att aktivt arbeta för att göra dig lite illa till mods. Vi ska dela denna vantrivsel, tycks han säga, och vi ska lära oss vistas mitt i besvikelserna.

 

I den här boken och i de två föregångarna, och väl egentligen under hela 00-talet har Alkberg skrivit en poesi som har vissa likheter med Johan Jönson. Det ska vara jobbigt att läsa också Alkberg, och det är något han lyckas med, att göra oss medvetna om hur jobbigt livet är. Alkberg debuterade ungefär när Stig Larsson slutade skriva bra poesi, och det är anmärkningsvärt vilka paralleller som finns mellan dem, främst i hur de tar sig an det Larsson på den tiden – mitten av 90-talet – kallade det medvetet dåligt skrivna. (Något som paradoxalt nog resulterade i några av hans bästa böcker, som Natta de mina och Wokas lax?)

 

Dikterna är sällsynt och hårdnackat konsekventa. Hans satir flyger inte alla gånger, men när den gör det är det storartat. Som helhet är de tre böckerna också värdefulla tillskott i en annars väluppfostrad samtida svensk litteraturkontext. De är viktiga just för att de gör motstånd, utgör ett alternativ, och blir som resultat något som borde och måste kallas den egentliga arbetarlitteraturen.

 

Egentligen har jag svårt för när något kallas punk, men låt gå för det, han skulle nog själv definiera sig så (”En sån dag […] grannen spelar punk och man är bäst”, som det heter i hitlåten ”Ragnar”). Det punkiga är här något som inte går att separera från Alkberg, det är essentiellt, och han har alltid rört sig ditåt. Han skriver i korta utfall, korta dikter som rasar och befrämjar den ilska som pendlar mellan det konstruktiva och det destruktiva.

Korta dikter, ja, men här finns också ett par längre stycken som uppvaktar essän, och dessa är så övertygande att en kan önska att Alkberg skulle ge sig på att skriva något längre stycken. För många år sedan var han inbjuden till min skola, för han hade skrivit en novell i antologin Färdlektyr som delades ut till gymnasieelever. Då läste han sin novell för eleverna, och jag minns att jag redan då önskade att det skulle bli starten på en annan typ av skrivande för honom.

 

Gärna det, för som poet har han en benägenhet till ordvrängeri, i en kostym som inte är helt klädsam. Det kan ändå inte förta intrycket av en seriöst värdig poet när han skriver om ”förhoppningen om en morgon- / dag med lite mer värdig sämsthet.” Jag uppskattar verkligen de längre inslagen i denna bok, att det är något som kunde ha utvecklats ännu mer. En annan gång. Eller så gör han något helt annat – det vi kan vara säkra på är att jag kommer att vara där, med min blick, med min hörsel.

Hur jag gick på bio och aldrig kom tillbaka, Sara Ehnholm Hielm, Förlaget

Fyra amerikanska kritiker bildar varsin inspirationskälla för filmkritikern Sara Ehnholm Hielms essäbok Hur jag gick på bio och aldrig kom tillbaka. Det är Pauline Kael, Susan Sontag, Joan Didion och Eve Babitz. De tas till användning och bildar ingångar till innovativa läsningar av film utifrån begreppen begär, dröm, fantasi. Av dem var endast Kael renodlad filmkritiker, men alla fyra har utövat inflytande, kanske i synnerhet Sontag.

 

Filmerna Pianot (Jane Campion) och Dogville (Lars von Trier) är givna stöttepelare i Ehnholm Hielms analyser. I hög grad förlitar sig dessa analyser på feministiska läsningar av kvinnoporträtten i legendariska filmer av regissörer som utöver von Trier givetvis inkluderar Bergman, Fellini, Cassavetes, Rossellini, men även Fassbinder och några till. 

 

Ehnholm Hielm skriver om ”att erövra sin blick”, och frustrationen i att upptäcka hur svårt det har varit dels att se kvinnor som något annat än i funktionen av biroller och dels hur liten andel kvinnliga filmregissörer historien har producerat – fram till 1979 var endast 0,17% av filmerna i Hollywood regisserade av kvinnor.

 

Det här är en ambitiös och matig bok på näranog 400 sidor, och den handlar mycket om drömmar, och det tål att påpekas att Hollywood ju kallas för drömfabriken. Här visas ändå att drömmarna gjort sig beroende av krass verklighet. Och Ehnholm Hielms sätt att skriva utgår från hållpunkter i de egna erfarenheterna, och berättar om egna stopp i USA i nära anslutning till den filmvärlden som dominerat vår uppfattning om filmkonst. Det var också så hon – tack vare välvillig släkt, till exempel en amerikansk moster – upptäckte Pauline Kaels kritik i New Yorker.

 

Med hjälp av konsthistorien kan Ehnholm Hielm nyansera kvinnoporträtten och ge kontext till filmens ovana att framställa kvinnor enbart som den begärda. I konst och film har kvinnan traditionellt saknat sexuell aptit, och Laura Mulveys inflytelserika teori om ”the male gaze” blir behjälplig här. I essäerna om filmer av förment feministiska regissörer – ta Bergman som exempel – använder Ehnholm Hielm en blick som kombinerar entusiasm med klarsynthet. Hon försvarar melodramat, och resonerar kring hur homosexuella manusförfattare säkerställde mer jämlika kvinnoporträtt.  

 

Film handlar också om att möta det problematiska, och i en utläggning om Bertoluccis famösa 70-talsfilm Sista tangon i Paris aktualiseras frågor som #metoo-debatten gjort mer ofrånkomliga i vår tid. Film ska så klart angripa dessa ämnen, men poängen här blir att det kan ske på sätt som motverkar sitt syfte. Ehnholm Hielms resonemang kring Antichrist av von Trier visar något av problemet – en film där regissörens privata kris spiller över så mycket på filmen att den sluter sig kring sina neuroser och blir ett självförtärande monster. Det våld mot kvinnor som exempelvis von Trier är så intresserad av går också att kontextualisera, och det exempel som används blir Hitchcock, som arbetade i en tradition som vant sig vid ”att avguda kvinnor innan de slits i stycken”, som Ehnholm Hielm missbelåtet konstaterar.

 

Tids nog, efter den omvälvande upplevelsen med Campions Pianot, upptäcker Ehnholm Hielm att det finns kvinnliga regissörer, som Agniezka Holland, Kelly Reichardt, Sofia Coppola, Andrea Arnold, Sarah Polley och Debra Granik. Med viss sardonisk humor konstaterar hon: ”Jag samlade på dem som sällsynta naturupplevelser: vulkanutbrott eller solförmörkelser.” Och kapitlet om Arnold går igenom hennes relativt korta filmografi, och det är ett vasst analysarbete som utförs, med fokus på filmatiseringen av Svindlande höjder.

 

Här kallas kritikerna de sista romantikerna, de sista som äger förmågan att på djupet beundra konstverken och skänka dem den respekt de förtjänar. Med Ehnholm Hielms ord: ”Att beundra kan vara en livslång strävan att höja sig till den beundrades nivå.” Sant, även om det är befogat att beakta Snusmumrikens varning i Tove Janssons novellsamling Det osynliga barnet: ”Man blir aldrig riktigt fri om man beundrar nån för mycket.”

 

För ett par år sedan läste jag Sara Ehnholm Hielms essäbok om läsning, Och hjärtat, det var mitt. Den var ovanligt skarp och bra, så det var givet att jag också var intresserad av denna nya bok, trots att mitt eget filmintresse varit i dvala sedan åtminstone femton år. Å andra sidan är Ehnholm Hielm bara måttligt förtjust i de superhjältefilmer som dominerat marknaden sedan dess, så nog finns det mycket att hämta i hennes bok även för den som inte är helt uppdaterad på superhjältar och Star Wars-franchisen.

 

Än en gång visar hon att bra essäkonst blottar sig och använder det privata i konstruktiva syften. Då uppmuntras vi att själva vända blicken mot privata upplevelser och släppa in filmens drömmar i våra huvuden. Även om det handlar om film blir det en allmän och relevant bok om kritik i stort. Essän om Susan Sontag hör till höjdpunkterna, där vi också kan hitta en giltig definition: ”En kritikers uppdrag är att se, kanske rentav känna att världen väntar på ens seende. Inte att bli sedd.”

 

Så enkelt det låter: att se, inte att bli sedd. Men så svårt ibland att uppnå. Glädjande nog är den här boken en vacker illustration på att det är både möjligt och eftersträvansvärt, och jag kan inte nog rekommendera läsningen av den. För film må handla om drömmar, men dessa drömmar utspelar sig i riktningen mot verkligheten.  

Homesick for Another World, Ottessa Moshfegh, Vintage

Senaste året har jag ägnat åt Ottessa Moshfeghs fem romaner, och det har minst sagt blivit dags att läsa hennes hittills enda novellsamling. Homesick for Another World utkom 2017, då hon hade publicerat sina två första romaner. Jag har läst att flera framhåller dessa noveller som det starkaste hon har skrivit, att det är här hennes talang bäst tagits till vara.

 

Boken innehåller fjorton noveller av ganska klassiskt amerikanskt format, på omkring 20 sidor. De flesta utspelar sig i en igenkännbar värld – dirty realism har sällan varit lika skitig eller realistisk. Moshfegh skriver om trasiga slarviga människor som tappar sinnet för proportioner och överskrider gränser, allra helst de etiska. Regler och ställningstaganden utsätts för granskning. Hennes humor parerar hopplöshet med en livsvilja av ovanligt slag, en hållning som går till strid mot det normerande.

 

Det skapar täthet och coolhet. Det är en bok som visar hur uppgivenhet kan fungera estetiskt, som en injektion av vitalitet även om karaktärerna ibland närmar sig den letargi som till exempel huvudpersonen i Mitt år av vila och avkoppling uppvisade. Moshfegh skriver om dåliga människor men behandlar dem varsamt – helt utan silkeshandskar, men också helt utan fördömanden. De väntar på ett lyft som aldrig infinner sig.

 

Dålig livsföring och dåliga livsval har många förespråkare i litteraturen. Vad är det Moshfegh gör som är så skickligt och så unikt att jag vill återvända till denna solkiga värld? Hon skriver otvunget, och överger den städade minimalism som dominerar hos genrens affischnamn Raymond Carver (grovt överskattad), och vidkänner de abnorma känslornas överdåd som den amerikanska novellens stora kuf ägnade sig åt, alltså Flannery O’Connor (fortfarande underskattad). I Moshfeghs värld är dock alla andliga och metafysiska dimensioner utrotade – hennes karaktärer är liksom O’Connors övergivna av världen och av existensen, men inte av sin författare.

 

Något annat som förenar dem är humorn, en humor som skruvar sig mot grotesken och den farliga provokationen. Det som gör saker roliga är – förlåt, känsliga läsare – överdrifter, sarkasmer, ironi. Kort sagt: det som gör ont. En av bifigurerna summerar denna humor väl: ”She said she wanted to get pregnant so she’d have something to think about all day.” Eller vad sägs om dessa slutord i en av novellerna: ”I let her do whatever she wanted to do to me that day in the cabin. It wasn’t painful, nor was it terrifying, but it was disgusting – just as I’d always hoped it to be.” Det är en novellkonst som också överger det kalkylerade inslaget som alltför lätt blir en boja för den som vill skriva om dåliga och otrevliga människor.   

 

Ottessa Moshfegh är den första amerikanska novellförfattaren som helt skriver lika ogarderat elakt som Flannery O’Connor. Novellernas titlar avslöjar mer än du behöver veta om Moshfeghs världsbild: ”The Weirdos”, ”A Dark and Winding Road”, ”No Place for Good People” (som imiterar O’Connors ”A Good Man Is Hard to Find” och ”Good Country People”), ”Nothing Ever Happens Here”, ”A Better Place”.   

 

Situationerna och motiven är uramerikanska, men Moshfegh skriver litteratur som om det är hon som uppfinner den, som om ingen hade skrivit litteratur tidigare. Det hon står för är något helt nytt, helt innovativt, helt omstörtande. En av novellerna handlar om en mattelärare som fuskar åt sina elever för att höja deras resultat så hon inte får sparken. En annan handlar om en rik läkare vars fru dör och när han framkallar semesterbilder från senaste resan upptäcker han att hustrun fotat en manlig prostituerad. Han åker tillbaka till ön för att söka upp honom och ligga med honom som en slutgiltig hämnd. I den avslutande mer skruvade novellen behöver huvudpersonen döda en viss person för att ges tillåtelse att överge världen och återgå till ett mer paradisiskt tillstånd – det slår mig att denna bok utkom samma år som David Lynchs tv-serie The Return, och parallellerna är slående.

 

Så skriver Moshfegh gärna noveller som lämnar läsaren i sticket, med föraningar, illavarslande förebådande om något ytterligare som förvärrar situationen. Karaktärerna har svårt med relationer – de är opålitliga och självtillräckliga, oftast, i sina lurendrejerier som utförs med lika glatt sinne oavsett om det riktas utåt eller inåt. I stället för att dela in oss människor i kategorierna introverta eller extroverta uppfinner hon nya indelningar. Hennes karaktärer är för avtrubbade för att ens bli deprimerade, och i så måtto liknar det hur Bret Easton Ellis beskrev människor i sina tidigaste romaner (de är vänner, för den delen).

 

Innerst inne handlar det kanske inte lika mycket om behovet att bli älskad som om behovet att bli sedd och bekräftad. Moshfegh låter sina karaktärer dämpa sina förväntningar på livet. Deras kroppar är i olag, deras själar likaså. Och författaren skolkade helt uppenbart från den för amerikanska författare obligatoriska PK-lektionen. Det skulle inte förvåna mig om denna vårdslöshet med att iaktta de numera skrivna reglerna för god ton får henne att bli cancelled när som helst. Så läs medan det går!

Regnet, Maxim Grigoriev, Bonniers

Efter sin framgångsrika roman Europa är förväntningarna höga på Maxim Grigorievs nya roman. Tyvärr är den en besvikelse, en ganska förvirrad historia som inte riktigt griper tag.

 

Det var mycket snö i Maxim Grigorievs förra roman, Europa. Därför är det inte så konstigt att hans nya roman heter Regnet. Den ser ut som en syskonbok, snarlikt formgiven. Men det är en på flera plan annorlunda läsupplevelse.

 

Spelplatserna Nice och Paris har bytts ut mot Porto. Vi befinner oss fortfarande i ett Europa i sönderfall, om än mindre påtagligt utifrån ett yttre sjangserande. Den stora skillnaden är hur den är berättad. Medan förra romanen var huvudpersonen Nikitas monolog är det här ett körverk med många olika karaktärer.

 

En rysk exilförfattare intervjuar några yngre människor på drift i Portugal. Historien utspelar sig under månaderna från september-april. Som bekant regntunga månader. Det är också månader med bokstaven ”r” i sig. På 80-talet tog Carina Rydberg – aktuell med Vitt slödder förra veckan – fasta på perioden maj-augusti, i romanen Månaderna utan R. Därför kunde sägas att Grigoriev den här gången har skrivit en ”Månaderna med R”-roman.

 

Det som berättas är inte helt lätt att ta fasta på. Deras röster avbryts ständigt, så ofta lämnas de mitt i en mening, med ett pockande kommatecken som driver hela framställningen framåt. Många har vittnat om hur besvärligt det var att läsa Europa. Själv tyckte jag den var oavbrutet underhållande. Det är tyvärr lite svårare att ta sig igenom Regnet. Men beror det på romanen eller beror det på mig?

 

Att läsa Grigoriev den här gången påminner om att kliva rätt ned i en strömvirvel. Det tar tid för rösterna att bilda en sammanhållen berättelse. Kanske jag blir missnöjd av det enkla skälet att det inte liknar någon annan läsupplevelse. Kanske jag tycker det blir för experimentellt. Kanske det finns en poäng i hur språket splittras för att gestalta människornas inre splittring, men det är i så fall för monotont utfört.

 

Självklart har Grigoriev en relevant poäng i hur större städer påverkas av samhällsförändringarna och de evinnerliga gentrifieringspåfund som de utsätts för. Kapitalismen har utarmat många städers själ, och som jag uppfattar den här romanen reagerar ungdomarna på detta, och utför en allt mer konkret protest.

 

Men de många rösterna bildar en ljudkuliss, och mer än roman liknar det ett hörspel eller en radiodokumentär. Berättaren förblir en stum närvaro i kulisserna. En del kloka saker sägs om passiviseringen, om utanförskap, om den cyniska bostadsmarknaden, om exilen och den vilsenhet den medför, men allt detta riskerar att flimra förbi i flödet av alltför anonyma röster.

 

Sällan har jag läst en så svårtillgänglig svensk prosabok, och då har jag ändå läst allt av Lotta Lotass. Grigoriev är en anomali, och med den här romanen ställer han sig ännu längre bort från mittfåran. I sina bästa stunder är denna tunna men besvärliga bok en vemodig meditation över bristen på gemenskap. Men mest av allt är den, och det tar emot att säga det, en besvikelse.  

 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 16/9 2022)