En
av de dumheter mina elever brukar få lära sig på grundskolan är
att alla
deras uppsatser alltid
ska skrivas i Times New Roman, för det bestämde deras fröken när
de gick i femman. Men – det är ju ett av de tråkigaste
typsnitten, klagar jag då. Varför inte skriva i Bodoni, Book
Antiqua, Garamond, något som är snyggare än det standardiserade
TNR? Open Office har massor av typsnitt som är mer läsbara,
dessutom.
Jag
har läst Precis min typ,
Simon Garfields bok om typsnitt, som nyligen utkommit i svensk
översättning av Pär Svensson. Det här är en prisbelönt bok som
förtjänar alla tänkbara vitsord: den är fyndig, elegant, stilig,
och inte alls så där nördig som man kunde ha befarat. För jag
misstänker att åtskilliga som sätter sig med den här boken i
famnen tänker ungefär: ”hm, vad underbart nördig jag känner mig
nu, när jag ska läsa en bok om typsnitt!”
Stämmer
inte alls på mig, kan jag säga. Jag är ganska liknöjd till
typerna. Något liknande verkar faktiskt gälla Garfield själv, som
klarar av att upprätthålla en balans mellan distans och
fascination; han tar inte i för mycket, men är inte heller för
avmätt när han berättar. Och han har mycket att berätta om i sin
bok: många lustiga och ibland olustiga eskapader kring typsnittens
historia. Han tar inte heller för mycket plats, utan litar på
ämnet, och skriver i någon slags självklar uppfattning om att det
här är intressant nog i sig: ”På typsnittens område är
intrycket av skönhet och elegans ett resultat av både list och
skicklighet – den kanske mest fruktbara och långlivade samverkan
mellan vetenskap och konst som finns.”
Här
finns berättelsen om hur Gutenberg skapade förutsättningarna för
de moderna typsnitten, och så vidare, med det förtalade Comic sans
(vars coolhetsfaktor nog skulle öka om fler visste att skaparen
Vincent Connare inspirerades av ett seriealbum som låg på hans
skrivbord 1994, nämligen Batman: The
Dark Knight Returns), och på tal om
Batman – hur Barack Obama gjorde sig beroende av typsnittet Gotham
för att vinna presidentvalet 2008, att förutsättningen för
Mac-datorernas utseende var den kalligrafikurs Steve Jobs läste när
han hoppat av universitetet, om vilken ramaskri det blev när IKEA
bytte ut typsnittet Futura mot Verdana, om skönheten i et-tecknet. &
mycket mer.
Boken
är mycket mer intressant än jag hade kunnat föreställa mig, och
det är svårt att göra den rättvisa. Det är inte första boken om
typsnitt, men den populariserar ämnet. Inte enbart de intressanta
historierna om de excentriska typerna bakom typerna, utan även för
att Garfield gör sig hemmastadd och berättar om släktskapen mellan
typsnitt som vi uppfattar som olika.
Han
skriver också om skivomslagens typsnitt, och varför Amy Winehouses
”Back to Black” har en mer kongenial lösning än ”Frank”:
däremot kan han inte helt identifiera det skumma typsnittet till
”Back to Black”. Det liknar KH Schaefers Atlas (lanserat av
stilgjuteriet Française),
också känt som Fatima, men också K Krankes Ondina. Få
band är lika konsekventa som Vampire Weekend, som sjunger om sitt
omslags tyspnitt – Futura – i låten ”Holiday”, men
översättaren förvirrar när han anger ordet ”bomber”
(bombplan) i stället för ”bombs”. Dessutom borde ”ursprunglig”
vara en bättre översättning av ”original” än ”originell”.
Själv
är jag som sagt inte alls insnöad på serifer och sanserifer, men
föredrar nog det förstnämnda – visst undantag kan jag göra för
just Verdana. Men jag är inte helt ense med Garfields idé att barn
med dyslexi föredrar sanserifer: enligt vad jag lärt mig är
seriferna en hjälp som gör bokstäverna tydligare och svårare att
ta miste på.
Själva
boken är satt i Sabon och Univers. Ja, det mesta av den, då
Garfield gärna exemplifierar och experimenterar, så sammantaget
drygt 200 olika typsnitt. Dock nämner han inte typsnittet bernur,
vars utseende ser ut som att en knivman gått lös på Comic sans.
Efter att ha läst Precis min typ
funderar jag på att övergå till Vendôme, eller Goudy Old Style,
tack vare dess gemena ”g” med sitt vackra djävulshorn.
Det
minst populära typsnittet, i en undersökning bland drygt 100
formgivare 2007, blev förresten Times New Roman.
(Jag
gör mitt bästa för att koncentrera mig på gårdagens semifinal
mellan Tyskland och Italien, men börjar i stället fundera på
vilket typsnitt som använts för de italienska matchtröjorna. Jag
hittar ett GBH Gaffer, skapat av gaffatejp. Vackrast är nog deras
gemena ”b”, som syns på spelare som Balotelli och Balzaretti.
Ja, jag är skadad av att ha läst den här boken.)
Ja, TNR är trist. Inte brukar jag tvinga mina elever att använda det. Ibland behövs dock viss övertalning för att valet inte ska falla på tämligen svårlästa typsnitt som Jokewood eller Old English. Däremot brukar det av någon anledning vara krav på TNR 12 punkter på många högskolor/universitet, enligt min erfarenhet.
SvaraRaderaSerifer eller inte till dyslektiker verkar vara en tvistefråga. Jag är nog böjd att hålla med Garfield. Det kan vara svårt att skilja t och r åt med serifer och fi som kombination flyter ihop, åtminstone när det gäller trista TNR.
Nina
Monotypes skärning av Times New Roman är vackert och användbart, då finns även kapitäler och gemena siffror. Kanske inget för den vanliga användaren utan mer för grafiska formgivare, jag förstår inte hur hundra formgivare kan ha så fel.
SvaraRaderaFör övrigt finns det ett specialtypsnitt som heter Dyslexia, ritat av en dyslektiker. Jag tycker det ser oanvändbart ut, men historien bakom är intressant:
http://www.scientificamerican.com/article.cfm?id=new-font-helps-dyslexics-read
Claes
Jag är ju lite partisk till seriferna, angående dyslektiker. Och nog finns det risk att någon väljer något som inte fungerar så bra i skrift, men då kan det vara ett bra tillfälle att lära sig detta, att man ska vara läsartillvänd när man skriver. (Jag lovar, bernur-typsnittet, som den här recensionen är skriven i, tänker jag inte använda mer!)
SvaraRaderaEn sak som de 100 formgivarna nog var missnöjda med ang. TNR är väl att det är så vanligt förekommande.
Jag kollade upp dyslexia, såg intressant ut. Nu såg jag att det fanns förslag tidigare, men det borde vara mer uppmärksammat. Ex skulle lärare behöva mer fortbildning kring detta.