Lyden af skyer, Pia Tafdrup, Gyldendal

Danska poeten Pia Tafdrups pågående projekt är en ambitiös kvintett diktsamlingar om de fem sinnena. Efter att i tur och ordning ha avverkat smaken, lukten och synen är det nu dags för hörseln, med boken Lyden af skyer. Hon sparar känseln till avslutningen, som lär komma om två år, och det blir troligen en passande final, då det här verkligen är en poet som har betonat känseln ända sedan debuten med Når der går hul på en engel 1981. Det här är då artonde diktsamlingen.

I nio sektioner ger Tafdrup olika varianter av ljud, ja man kan säga att hon ägnar sig åt att inventera dess olika former och uttryck. Här finns dikter om musiker, men även en ekfras som utgår från Munchs målning ”Skriet”, en dikt om Tranströmer, och en dikt om tinnitus. Hon lyssnar sig fram i sin vardag, listar olika sorters ljud. Exempelvis ökar ens perception för den som bor i hyreshus. En dikt går minutiöst igenom de oönskade ljuden, där det är lätt att känna igen de störande inslagen. Annars dominerar fascinationen framför irritationen.

I Stockholm har en debatt förts kring stadsbor som har klagat på högljuddheten från nöjesställen, något som för en utomstående ter sig rätt bisarrt. Bor man i en relativ storstad får man ju finna sig i att det låter – i min enfald trodde jag till och med att det var en av poängerna med att bo där, för annars kunde man ju bosätta sig där det är tystare.

Fast helt tyst är det förstås knappt någonstans, och det är också något Tafdrup indirekt berör. Kanske det också är något som kommer att bli allt mer påtagligt: den utrotningshotade tystnaden. Då blir det än mer angeläget att påtala skillnaden mellan att höra och att lyssna. För den som lyssnar blir det till exempel uppenbart att de tunga beskeden i livet ofta förmedlas just genom hörseln, såsom dödsdomar. Annat – vapen som avfyras – blir då reducerat till något man bara hör.

Tafdrup har ett omisskänneligt idiom, som hon varierar genom dikt efter dikt – något som inte alltid är till hennes fördel. Som vi tidigare har sett är det en hybrid mellan traditionell och modernistisk poesi. Kort sagt: hon har skrivit den här typen av dikter förut, och ofta har de varit väldigt bra. Några formtoppar infann sig under 80- och 90-talets starka samlingar som Hvid feber, Krystalskoven, Territorialsang och Dronningeporten.  

Hennes dikter handlar mycket om samvaron, om gemenskapen, oavsett om det är i kärleksrelationen eller genom andra konstellationer. Hon skriver också om de språk som finns i naturen:

                      Vandet lever, har sin egen form for hukommelse,

                      havet husker, at det engang

                      var en dråbe.

                      Floden erindrer sit udspring

                      som kilde.

Hur ska det uppfattas? Det låter kanske banalt, men ibland är det där de stora djupen finns. En viss banalitet infinner sig nog också när hon adresserar musiker, bland andra Patti Smith, med lite väl förenklade beskrivande rader som lägger sig nära klichén. (Till hennes försvar: det är legendariskt svårt att skriva poesi om rockmusik.) Något mer engagerat skriver hon faktiskt om Brian Eno.

En dikt om en gonggong visar hur starkt inlevelsefullt Tafdrup kan skriva om barndomen, en av hennes starkaste troper från tidigare böcker. Där finns den häpnad och högre insats som jag inte riktigt hittar i flertalet av de andra dikterna. Kärleksdikterna lyckas inte heller den här gången infria de högt ställda förväntningarna, men det har väl att göra med att de kärleksdikter hon skrev förr var så omåttligt övertygande. Nu kan det låta så här, i en dikt om den älskades röst: ”Om natten er kun stemmen tilbage, / din stemme kærtegner mig i mørket, / når vi siger godnat.”

Det här ska som sagt avslutas med en bok om känseln, och då har vi fått cirka 700 sidor sinnenas poesi från denna formidabla danska poet. I viss mån blir det monotont när böckerna liknar varandra så mycket, samt att hon gärna föredrar en viss typ av strofindelning, som också genererar en viss repetitiv arbetsmetod. Ibland får jag intrycket att det blir något pliktskyldigt över kanske inte hela projektet, men just den här boken, som jag inte uppfattar som en lika stark enskild diktsamling som ett par av de tidigare.

Fast mitt slutomdöme spar jag tills den femte och sista boken är tillgänglig. Jag tror man ska läsa dem som en enhet. De är enhetligt och homogent skrivna, och förmodligen kommer det att bli tydligare hur de olika böckerna samverkar med varandra och med de fem sinnena; i så fall går det antagligen att lyssna mer på vad den här boken har att säga när den ställs intill de andra fyra.    

Lögnen är ett klätterdjur, Herta Müller, översättning Aimée Delblanc, 10TAL Bok

Vilken vacker metafor det är: Lögnen är ett klätterdjur, som blivit den svenska titeln på ett urval ur Herta Müllers märkliga collagesamlingar med poesi. Liksom John Keats visste är det som är vackert också sant, och det ges många tillfällen att betrakta förhållandet mellan lögn och sanning i denna bok.

Men först: arbetsmetoden som Müller väljer när hon skriver sin poesi hör till de mer omständliga. Hon klipper ut mängder av ord och sparar dem i lådor, grupperade alfabetiskt och i ordklasser, och sätter samman dem på katalogkort i collage, tillsammans med fotografier som illustrerar innehållet. Det liknar kylskåpspoesi, Till den här boken utgiven av 10TAL, utsökt formgiven av Lukas Möllersten, kan originalen läsas i faksimil tillsammans med Aimée Delblancs svenska översättning med ojämn radbrytning.

Det ska inskärpas, att originalen saknar radbrytning. Dessutom är rimmen inte lika accentuerade när orden läggs intill varandra på tyska. I ett fint förord berättar Müller något om rimmens funktion: ”För mig har rimmet en stor intimitet och det har också medbestämmanderätt […] Det är som en väktare, men är också en skälm, å ena sidan disciplineras texten, å andra sidan katapulteras den dit rimmet vill.”

På ett plan liknar det en vettvillings projekt, och de utklippta fastlimmade orden ger förstås associationer till stalkers, seriemördare, terrorister. Bara en besatthet hos människan kan generera den här typen av skrivande, där Müller också betonar ordens unika ställning, i synnerhet som saxen ger varje ord en egen form. De två böcker som urvalet är gjort ifrån kom 2005 (Die blassen Herren mit den Mokkatassen) och 2012 (Vater telefoniert mit den Fliegen).

Galenskapen pareras med en stor dos lekfullhet, och läst på det sättet blir det en påminnelse om poesins nära förbund med det skälmska drag som Müller nämnde apropå rimmen. Poesi är en inkörsport till ”nya paradis”, med Edith Södergrans ord, och det är gott om sådana paradisiska stunder även i denna märkliga bok.

Men eftersom Herta Müller inte är en författare som pysslar om det idylliska finns direkta inslag av det hotfulla även här. Det hör ju till hennes viktigaste bidrag inom fiktionen, när hon i sina romaner återkommande har skildrat paranoian och skräcken inför de totalitära krafterna, och i förordet nämner hon vilken sällsam lycka det innebär att ha så många konkreta ord i sin ägo, när hon är uppväxt med förbud och censur.

Hon skriver en udda poesi, men så är ju också poesin till sin natur udda – ett motspråk. Centrallyrik växlas med politisk agitation, nonsensdikt med allvarliga idéer. Det är ofta vasst och ironisk, och kan erinra om Wisława Szymborskas satiriska dikter. Müller ger även sina dikter ett visst drag av sagan, av myten, och skriver skenbart nonchalant, med ett släng av talspråk eller slang. Översättaren Aimée Delblanc får verkligen vara på tårna, och det är kanske en smaksak med den normaliserade ortografin. Att läsa de tyska originaldikterna är till visst besvär, visst, men onekligen saknas något när man läser de svenska versionerna, som ju har tappat bort DIY-estetiken.

Det finns också ett latent ursinne i några av dikterna: ”jag kysste / ut mitt hat på hans hals och sa ja då så / luften kommer nog att sy ihop mig / när jag går” (”ich küsste / meinen Hass an seienen Hals und sagt na schön / mich wird die Luft im Gehen schon / zusammennähen”, med reservation för att en återgivning här inte gör rättvisa åt kursiveringar, versaler, mångfalden av typsnitt eller färgprakten, eller den taktila läsning som uppstår när man vidrör de utklippta orden).  

Några av dikterna kan rentav bära själva essensen till noveller, idéer och uppslag som gärna hade fått förverkligas. Det är inte heller någon tillfällighet att vissa ord återkommer. Som just ”lüge”, eller lögn, som alltså har fått ge den svenska titelns sant vackra metafor. Det är ofta roligt att läsa Müllers dikter, bland annat just för att hon lyckas kombinera sitt trams med det allra mest uppfordrande allvar.   

Lediga män, Anne Carson, översättning Lars-Håkan Svensson, Ellerströms

Den svenska utgåvan av Anne Carsons diktsamling Lediga män fläckas av en otillräcklig översättning. Tyvärr, då det annars är en ljuvlig påminnelse om samtidens mest inspirerande och lyckoframkallande författare. 

Ingen levande författare gör mig lika upprymd som kanadensiska gränsöverskridaren Anne Carson. Hennes böcker innebär oändliga tankesprång och fantasiutflykter – de är ständigt utmanande, ständigt frikostiga med nya insikter.

Goda nyheter: i vår publiceras tre svenska översättningar av denna produktiva professor i klassisk grekiska, bland annat hennes debutbok och en essä om gestalten Albertine från Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt. På tre olika förlag. Att hon översätts så flitigt nu beror troligen på att rykten om ett Nobelpris i litteratur har varit i svang de senaste åren. Först ut är diktsamlingen Lediga män från 2000.

Fast att kalla det för diktsamling är bara halva sanningen. På sitt karakteristiska sätt växlar hon mellan olika texttyper, såsom dialogen, översättningen, poesin, prosan. Det är en hybridform, en antologi som blommar ut i sådant man inte visste att man längtade efter att få läsa. Såsom ett anakronistiskt möte mellan modernisten Virginia Woolf och den antika historieskrivaren Thukydides. Eller mellan konstnären Edward Hopper och filosofen Augustinus.

Antiken dominerar, och det är ytterligare en anledning att läsa Carson, för jag kan lova att om du inte redan har ett stort intresse för antikens kultur och litteratur kommer du att få det av att läsa henne. Det är lärorikt – men i högre grad roligt. Och skrivet i ett furiöst tempo, där belöningen infinner sig i den känsla som kanske är det enda tillförlitliga kvalitetsbegreppet: man häpnar.  

Lars-Håkan Svensson är en rutinerad översättare av klassisk grekiska, men ibland ställer han till det för sig när Carsons engelska ska försvenskas. Att franska skådespelaren Catherine Deneuve får en felaktig akut accent i sitt förnamn är väl en blamage som bara pedanter får utbrott inför.

Att däremot Carsons ofta burdust lakoniska idiom ges en expanderad svensk syntax är en värre försyndelse. Förutom en del onödiga utfyllnadsord adderar Svensson kommatecken och kolon, och skapar en rytm som helt enkelt inte är lika våldsamt vacker som Carsons original. Franz Kafka skrev en gång om kärleksbrev att skrivna kyssar aldrig når fram – spökena dricker upp dem på vägen. Något liknande sker med Carsons poesi när den överförs till svenska.

Ett exempel. Carson skriver utan kommatering: ”No one but you she says she swore. / Why one night a god threw open the door. / I loved you more.” På svenska blir det: ”Ingen, säger hon hon svor, älskar jag mer än dig. / Men en kväll såg en gud till att en dörr öppnade sig. / Du betydde mest av alla för mig.” Med en olycklig inskjuten parentes översätter Svensson ordleken ”afterwords” till ”efter(gr)åt”. Och så vidare.

I rättvisans namn fungerar prosan bättre, och mot slutet finns en lång essä om kvinnors förhållande till gränser och smuts, och förutbestämda tidlösa föreställningar – alltså vanföreställningar – om vad som utgör kvinnlighet. Här finns också en radikal nytolkning av Sapfos mest kända fragment, vars inledning Svensson översätter till ”Han tycks mig en gudarnas like”.

Allt utmynnar i några tankar om en mammas död. Hon gör ofta så, Anne Carson, väver in personliga erfarenheter i sina lärda resonemang. Allra mest övertygande i det majestätiska sorgearbetet efter en brors död, Nox från 2010 (ej översatt till svenska).

Lediga män är, trots de många översättningsmissarna, en god ingång för den som vill läsa en blivande Nobelpristagare. Här finns goda exempel på tematik och stil som Carson återkommer till i flera senare böcker – till exempel de två sammanhängande mästerverken Röd självbiografi och Röd doc> (på svenska 2009 och 2013).    

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 20/2 2020)

Konsten at med hvissa metodiska rörelser hemkalla en hädangången til lifvet, Helena Boberg, Anti

Ibland tycks det mig att förlaget Anti fyller samma funktion som b-sidorna på de singlar som 80-talsbanden släppte, på den tiden när skivbolagen hade så gott ställt att de tillät relativt okommersiella band släppa en handfull singlar från sina LP-skivor enkom för nöjet att stänga in dem ett veckoslut i taget för att spela in obskyra experimentella låtar som skulle ha avskräckt publiken som föredrog albumformatet. Det finns ett uppenbart ”for fans only”-imperativ när man tar del av exempelvis Siouxsie and the Banshees och Cocteau Twins b-sidor – ibland bara knasigt, men ibland finns där mer sublima stunder än på albumen.

Helena Boberg gav ut två förträffliga diktsamlingar på 10TAL-bok i förra decenniets början, böcker som i en rättvis värld hade gett henne en framskjuten position i det litterära Sverige, där mediokra prosaförfattare i stället trängs. Efter sju års frånvaro återkommer hon som poet i Antis serie med synnerligen omsorgsfullt trådbundna småböcker, även om formatet just den här gången övergetts för ett något större än de små häften som föregått (senast Hanna Rajs Laras kärleksdikt Baby).

Bobergs bok heter Konsten at med hvissa metodiska rörelser hemkalla en hädangången til lifvet, och man kan utläsa två saker ur den titeln. Dels att det indikerar en spök- eller skräckhistoria, och dels att hon uppvaktar ett ålderdomligt språkbruk. Jag kan inte låta bli att uppfatta båda infallsvinklarna som oerhört efterlängtade och tilltalande.

Även här skriver hon om våld och kvinnokroppen, på ett sätt som är både mer och mindre uttalat än i de tidigare böckerna. Tidigt etableras en anamnes: ””Mit liv har varit en kedja av sjukdomstillfällen, det ena wärre än det andra o. helsan äro försvagad utaf flera efter hvarandra elr samtiidigt tillstötande förlop.”

Språket luckras upp, sprids över sidorna där typsnittet krymper och växer, ger utrymme åt kursiven och fetstilen och expanderad sättning, liksom den typ av 1600-talsortografi som får texten att bli krånglig och svårläst. För här är det fullt av inkonsekvenser och idiosynkrasier, arkaismer eller bara felstavningar, där det arbiträra hos språket betonas. Här finns också illustrationer, och det hela kan likna annonsen eller löpsedeln, alltså intensiv och jäktad text som pockar på ens uppmärksamhet.  

En pedant skulle nog invända mot en del grammatiska förbiseenden, men då missar man poängen – det här är ingen lärobok, det är ett förtvivlat rop på hjälp, och det är som om Boberg har funderat ut det enda lämpliga sättet att koda sin nödsignal – det vill säga, göra den så otillgänglig som möjligt. Texten utsätts för vätskor, läckage, sår. Ja, den ger tillträde till öppningar, fysiska likväl som mentala.

Själva språket läcker när Boberg utför sin lek med bokstävlarna, men det är en lek som saknar uppsluppenhet eller frigörelseanspråk. Det är mer det sammanbitna och oresonligt tvära som dominerar i denna mjältsjuka berättelse. Även om det inte är ystert finns inslag av distansering i denna självironiska sjukdomsjournal. Det kunde te sig överdrivet, och jo, nog finns det en dragning åt melodramen här, det bombastiska. Men så har hon ju också skrivit det på barockens modus.

Och 1600-talsortografin förstärker nödvändigheten och det akuta i hennes situation, liksom det tidlösa. Boberg fortsätter utforska kvinnokroppen, och hur sjukdomen eliminerar olikheter och främjar relationen mellan människan och djuret – hur det sjuka får oss att sluta tänka och uppleva mer, där känslosinnet tar över på bekostnad av de rationella avvägningarna. Det är också något som länge varit eftersatt: denna kritiska blick på det rationella, hur vår tillvaro i allt för hög grad tagits över av det förnuftiga. Sjukdomen ger oss tillfällen att reduceras till enbart kropp. Vad som finns kvar när tanken sätts ur spel är då vidskepelser, farhågor, bävan.

Så om det är svårt är det ändå något som kompenseras av formatet: det är en tunn bok, men de idéer som fortplantas ger resonans åt de tidlösa ämnen som avhandlas. Sällan har jag läst något så apart, något så oväntat men samtidigt alltså så välkommet. Det blir en bok om födsel och död, både bokstavligt och bildligt.

Det kan nog diskuteras hur spöklikt eller skrämmande det är, men nog finns det anledning att rysa här och där inför ögonblick som exempelvis de avslutande raderna:

                                                                                       jag skred

                      stallgången fram medan de smidiga i månljuset  

                      skimrande anakondorna virade omärkligt i

                      bjälklaget ovanför mitt huvud,

                          hypnotiserade af svält.

Dagar med galopperande hjärtklappning, Maja Lee Langvad, översättning Helena Boberg, Ellerströms

Handböcker i skrivande har blivit litteraturgenrernas jättepanda – alltså utrotningshotad, men i kraft av sin gullighet uppskattad och hyllad och sönderkramad av idealister. Med andra ord: varför har jag så svårt att komma överens med handböcker i skrivande? Varför är jag så ogin när de är så … oförargliga?

Kanske det beror på att det finns för många av dem för att jag ska se dem som utrotningshotade. Liksom jättepandan för ett par år sedan halkade ned från en topplats över de utrotningshotade djuren svämmas vi nu över av handböcker i skrivande, till den milda grad att man börjar undra om det inte snart finns fler författare än det finns läsare.

En tanke Maja Lee Langvad indirekt berör i sin bok i ämnet, Dagar med galopperande hjärtslag, när hon raljerar över alla litteraturarrangemang, att det inom kort kommer att finnas fler arrangörer än läsare. Det kan tyckas att hon koketterar en aning, som när hon med kanske omedveten humblebrag upplyser lite i förbifarten att hon inbjuds till så många litteraturuppläsningar, hon som inte ens har tid att gå på sina egna uppläsningar och föredrag.   

Nu är skrivandet bara ett av de tre spåren i hennes bok. Det är också en bok om kärleken, till en kvinna som delar hennes ursprung men inte hennes språk, och det svåra i att leva separerade – när man bara vill träffas, men också när det finns så många hinder. Ett av de hindren, och det som utgör det tredje spåret och det som delvis fått ge boken sin titel, är stressyndromen som hon slåss mot, ett sjukdomstillstånd som i hög grad definierar vem hon är. Det är en autofiktiv essä om en förtvivlad försmådd kvinna som hänger vid telefonen, är utarbetad efter en bokframgång, och har svårt att hantera andra människor i sin närhet.

Stressen utlöstes i hög grad av publiceringen av Lee Langvads förra bok, den formidabla Hon är arg, och man kan med fog läsa den här boken som ett eko av den: svagare, mildare, dovare – samt förstås mindre kraftfull. Den var ju något så sällsynt som banbrytande och epokgörande. Det här är då en bok skriven i många korta stycken, där det är svårt för författaren att upprätthålla en stark struktur, där många vardagsbetraktelser presenteras lösryckta och lite planlöst. Eller bara banalt, som i dessa tre vaga formuleringar från olika ställen i boken:

För mig är skrivandet förknippat med djup ro och tillfredsställelse.

Jag har slutit förbund med texten.

En bok är en sköld mot världen och samtidigt ett blottläggande.

Det är en bok som låter upprepningen bli en vägledande princip, och det är förstås inget fel i det. Inte heller kanske att klichéer i en bok om skrivande blir lika oundvikliga som i ett idrottsreferat – trots allt finns det något charmigt i självupptagna reflektioner om skrivande. Kort sagt: Lee Langvad är inte den första att upptäcka att det finns ett samband mellan kris och konstnärligt skapande.

Hon går in i en dialog med andra skrivande, främst Marguerite Duras, Mara Lee och Suzanne Brøgger. Hon har en liten beef med Yahya Hassan, och en del avundsjuka inför dennes framgångar kan skönjas. En liten del av mig vill att hon ska utforska denna avund på djupet, men jag påminner mig att en bok inte är en terapisession, även om Lee Langvads skrivande ofta pekar i den riktningen.

Men att kalla det för tre separata spår är missvisande: kärleken, skrivandet och sjukdomen är förenade, och boken växlar hela tiden mellan dessa ämnen, låter dem ingå i varandra. Så handlar det också om rasism, om vänskap, om självömkan, om sömnbrist, om depression, men också om klass – de skillnader mellan henne och den älskade, och hur svårt det är att få deras olika förutsättningar att samverka. Även klassperspektivet hade jag gärna sett utforskas mer, men det stannar vid några självklara iakttagelser.

För här finns något viktigt att säga om hur alla vägar är kringskurna för den som saknar förutsättningar och kapital, oavsett om det är pekuniärt eller kulturellt. Villkoren är hårdare för somliga av oss, för det är inte bara en fråga om resurser, utan om förväntningar – både de som ställs av det omgivande samhället, av den egna familjen, och icke att förglömma, de som ställs av dig själv. Den som inte behövt tänka över detta – det vill säga den som fötts in i en viss klass eller har föräldrar med rätt bakgrund – kan inte förstå hur svårt det är att passera dessa hinder.

Det här är en ojämn bok, där Maja Lee Langvad ibland skriver språkligt genomarbetade formulerade aforismer, som när hon resonerar kring författare som funnit sin röst att det borde vara mer adekvat att finna sina röster, eller att skrivandet är ett förräderi – mot språket, mot sin omgivning, men också mot sig själv.

The Girl Aquarium, Jen Campbell, Bloodaxe Books

Omslaget till Jen Campbells debut som poet, The Girl Aquarium, kan ses som en god illustration till vad poesin ägnar sig åt. Ovanför vattenytan en struts som kikar ned i något som liknar en trädstam, men när man beaktar hela bilden syns elefanten som glatt simmar i vattnet. Det engelska ordet ”trunk” betyder ju dessutom både trädstam och snabel. Till bilden hör indirekt ett motto från Jeanette Winterson: ”I don’t know how to answer. I know what I think, but words in the head are like voices underwater. They are distorted.”

Alltså: det här är en bok där djur spelar en inte obetydlig roll. Djur, skogar och språk. Campbell kommer från norra England, har varit bokhandlare, och föddes med funktionshindret Ectrodactyly–ectodermal dysplasia–cleft syndrome (EEC), med sammanväxta fingrar – några av dem saknades rentav när hon föddes.

Inte för att jag vet hur det här har påverkat hennes världsbild, men det handlar mycket om kroppen. Campbells dikt är lika kroppsligt konkret som den är drömsk mytisk, med en fantasi hårt förankrad i det reella. Hon skriver med en påtaglig rytm, ibland suggestivt mystisk och ibland kanske lite väl övertydligt explicit. Eller så här: det blir antingen för dunkelt eller för upplyst, som om hon inte riktigt litar på läsaren. För det är ju en av poetens viktigaste verktyg – saxen som klipper av i exakt rätt ögonblick. Här slinter det lite, och hon klipper antingen för tidigt eller för sent (bildligt talat, alltså).

Förutom mycket djur, är det mycket vatten i dikterna. I några av dikterna förekommer en kvinna vid namn Caitlin och bildvärlden ter sig lockande, spännande, inbjudande: ”Caitlin peeling her hair like fruit rind. / Some days I feel she is a hotel. She needs cleaning / from all the ghosts that continue to sleep inside of her.”

Så långt är allt gott, liksom när Campbells agenda är att erövra en kvinnlig representation, där Whitmans ”Song of Myself” ersätts av ”A Song of Herself”. Likaså är några enskilda dikter helt lysande, som den stackato-färgade ”On Crucifixion”, eller i än högre grad den avslutande korta dikten ”The Day We Ran Away from the Circus”, där tre korta strofer tecknar ett helt livsöde. Så här avslutas den:

                      In this new world, there are forests and duck-feet shoes.

                      There is us, there.

                                           Waiting.

                                           Our crow mouths full of feathers.

                     

                      We are stamping.

                      Stamping. Stamping.

                                                                

                                                                 Stamping our newborn feet.

                                                              

Men det är en ojämn bok som spretar åt många olika håll. Det märks att dikterna är tillkomna under en längre tidsperiod, där man kan hitta lite väl många svagare skrivna dikter. Av de tre delarna är den sista den mest övertygande, tyvärr är den också den kortaste. Här finns tyvärr också lite väl många dikter skrivna på dialekt, och man får nog lov att säga att det blir ungefär lika misslyckat som när Fröding övergav sitt unikt svenska idiom för att skriva på värmländska.

I sina bästa stunder skriver Campbell dikter som undersöker var livet finns. Överallt, skulle ett kortfattat svar lyda. Men också: livet finns speciellt där vi inte bryr oss om att leta efter det, där vi har slutat hoppas att det skulle finnas. Allt är inte lika koncentrerat, utan det finns en del riktningslösa dikter som inte tillför så mycket till helheten, utan bara kvarstår som en slags utfyllnad.   

I am Dynamite! A Life of Friedrich Nietzsche, Sue Prideaux, Faber & Faber

Sue Prideaux, som tidigare skrivit biografier om August Strindberg och Edward Munch, är förstås skickad att skriva om Nietzsche. Hennes bok I am Dynamite! är ett utmärkt tillskott: pigg, innovativ, välskriven. Den lyckas vara både balanserad och temperamentsfull, och uppmärksammar lika mycket det apolloniska som det dionysiska.

Det temperamentsfulla är ju Nietzsches hela grej, och Prideaux inleder med att ge Wagner mycket utrymme. Relationen Wagner-Nietzsche är ingen nyhet, men här finns en insiktsfull genomgång av den konstnär som figurerar oftast hos Nietzsche.

Den fysiskt klene Friedrich Nietzsche må ha ärvt sin konstitution av fadern, som dog 35 år gammal efter oklara hjärnsvagheter. Men även på moderns sida fanns psykiatriska diagnoser. Här får vi bilden av ett säreget barn, som skrev poesi som nioåring och som knappt var tonåring när han skrev en roman med titeln Död och förstörelse. Han lekte krig med tennsoldater, och var samtidigt så närsynt och klumpig att han mobbades i skolan. Redan som tioåring drabbades han av så svåra migränanfall att han fick isoleras i en vecka i taget, och vistas utomhus endast med hjälp av ögonbindlar och sotade glasögon.

I den gedigna utbildningen studerades latin elva timmar i veckan, grekiska i sex. Så följde en kortvarig karriär som filolog – som 24-åring blev han rekordung professor – men den dåliga synen gav hans liv en ny riktning: från damm till dynamit. Synens begränsningar räddade honom indirekt från det pedantiska närstudiet av texter och förde honom i stället in på en bana som fri tänkare. Det tar emot att kalla honom filosof: snarare är det ett specifikt sätt att tänka, och även om man ger efter för den begränsande etiketten ”filosof” hör han till de mest besynnerliga i det skrået, i sin avsaknad av kontinuitet, av systematik.

Prideaux är partisk mot systern Elisabeth, och det saknas ju inte fog för detta. Även Nietzsche kunde uttala sig elakt mot henne: ”Min syster är en hämndlysten antisemitisk gås”, skrev han i ett brev 1884. Till de stora missförstånden som för evigt verkar ha fästs vid Nietzsche är ju om inte en anakronistisk nazism så åtminstone en antisemitism som skulle utgöra en grogrund för den totalitära ideologin från 1900-talet. Sådant är lätt att vederlägga, men inget kan ändra nazisternas ytliga läsning av Nietzsche. Under första världskriget trycktes Also sprach Zarathustra i hundratusentals exemplar åt de tyska soldaterna, något som hade förbluffat och irriterat den antimilitäriske författaren.  

Till de saker Prideaux så där lite försynt anför hör att han förblev statslös. Som ung fastnade han för den anti-nationalistiske poeten Hölderlin, som knappast var i ropet under mitten av 1800-talet. Han riskerade också att underkännas som gymnasist av en nitisk mattelärare, men kollegerna övertalade denne att släppa igenom den mest talangfulle eleven de någonsin haft.

På grund av – eller tack vare – sjukdomarna (flera av dem antas han ha ådragit sig när han arbetade som sjukvårdare under fransk-tyska kriget 1870-71) förvärvade han sig en enorm arbetskapacitet, då han misstänkte att hälsan inte skulle räcka livet ut. De flesta av sina filosofiska skrifter skrev han under drygt femton intensiva år. Sedan gick han in i en tystnad när han var 45 år gammal, vårdad ömsom av mamman och ömsom av systern.

Men det han hinner med är imponerande, och till de storartade insatserna hör några av de bästa filosofiska böckerna i litteraturhistorien, främst Mänskligt, alltförmänskligt, Den glada vetenskapen, Så talade Zarathustra, samt Bortom gott och ont (jag använder de svenska titlarna från Symposions serie översättningar från 2000-talet). Till sin struktur är det böcker som fortfarande är udda, och som går att läsa på många olika sätt, som inte går att tömma ut med några fixerade tolkningar. Det beror inte enbart på innehållet, utan på stilens blandning av styrkan och skörheten.

Men redan i sin första ordentliga bok, Tragedins födelse, finns en av huvudidéerna, den om hur Apollon och Dionysos blir två motstridiga men samtidigt kompletterande krafter. Att säga att det är diametrala motsatser, typ förnuftet mot känslan eller det rationella tänkandet (vetenskapen) mot det viljestyrda tänkandet (begäret), det vore bara förenklande. Prideaux visar hur Nietzsche uppfattade vetenskapen som något som utplånat myten, och endast premierade effektiva men mediokra medborgare – bildade, men inskränkta, påhejade av ett andefattigt skolsystem som spottar ut lydiga men osjälvständiga individer. Nietzsches bidrag är att inbjuda de farliga tankarna, de som tillåter människan att vackla, att tvivla, att gå vilse.         

Dessa hans i våra dagar omhuldade, men samtidigt på något sätt underskattade, alltför underskattade böcker nådde blygsamma framgångar under hans levnad. Det är sorgligt att läsa om de stora restupplagorna, då hans böcker rutinmässigt trycktes i upplagor om tusen exemplar, men i snitt lyckades endast hundra per bok avyttras. Det tål att påpekas att förlaget kände sig tvingade att avstå från senare delar av Also sprach Zarathustra, och i stället prioritera en bok med antisemitiska nyheter – något som förstås förargade honom rejält.  

Utöver Wagner fungerade Paul Rée som viktig förebild, genom sin aforistiska och franska stil, som Nietzsche var snabb att anamma. Det ger ett mer hetsigt uttryckssätt. Systern Elisabeth gnisslade tänder åt Rées – som var jude – dåliga inflytande, och broderns nya utveckling. Annars var det flertalet kvinnor som tidigt förstod sig på att promota Nietzsche. Inte bara Lou Salomé, vilket dokumenterats ofta, utan även Meta von Salis, den första kvinnan som doktorerade i Schweiz.  

Det är mycket som är bra i Prideauxs biografi, inte minst för att hon betonar ungdomstiden. Varje kapitel har ett citat som motto, och i ett appendix finns en ”best of” med hans aforismer, alfabetiskt ordnade med rubriker som ”The abyss”, ”Boredom”, ”Moustaches” och ”Reality TV”. Hon skriver också med god överblick, och avstår från de förhastade slutsatserna. Man kunde säga att hon lyckas balansera sakligheten med stort engagemang. Vi lär oss också att Elisabeth nominerades till Nobelpriset i litteratur av den svenske historikern Harald Hjärne, meriterad enbart för att ha redigerat den postuma och icke-sanktionerade utgåvan der Wille zur Macht.    

Varför skulle då Wagner bli en så viktig källa till inspiration för Nietzsche? Hos kompositören, som tillhörde en äldre generation, såg Nietzsche en konstnär som var helt tidlös, och skrev musik för framtidens människor. Självklart var det en tanke som appellerade till den yngre tänkaren – något liknande skulle han ju själv försöka utföra med sina böcker. Det vill säga: tilltala kommande generationer.

Man får lov att säga att han har lyckats med det. Unga gymnasiekillar har väl alltid hittat fram till Nietzsche, och så är det fortfarande kan jag hälsa. Det här sker ju inte bara enbart för att han har rykte om sig att vara en bad guy: det finns något i hans skrivande som fortsätter syresättas med energi och varaktighet. Man läser honom med bävan, något han också själv lägger fram i en framsynt farhåga i ett brev från 1884: ”Jag skräms av tanken på hur okvalificerade och olämpliga människor kommer att åberopa min auktoritet en dag. Det är väl också den plåga som tillfogas varje stor undervisare åt mänskligheten: han vet att, när omständigheterna och olyckshändelserna är de rätta, han kan bli mänsklighetens katastrof likväl som dess välsignelse.”

En av fördelarna är också hans mångsidighet, att han är som ett kalejdoskop. Det går att hitta en Nietzsche till varje ålder eller levnadsfas du själv befinner dig i, och det är klart att den Nietzsche jag läser nu är en annan än den jag läste som tonåring (när jag själv var en av de där jobbiga gymnasiekillarna). Han är både revolutionären och bevararen, men framför allt är han ju en författare som säger sanningen lika snett som Emily Dickinson en gång förespråkade.

Vargattacken, Lars Berge, Månpocket

Många frågor väcktes efter händelsen på Kolmården i juni 2012, då en skötare hittades död i varghägnet. De mest avgörande frågorna: Varför var det kutym att man gick in ensamma till en flock rovdjur, oftast utan möjlighet att försvara sig eller ens anropa på hjälp? Och varför satte man i system att låta tusentals besökare vara inne hos vargarna när det var förenat med uppenbar fara?

För att få svar på de frågorna skrev Lars Berge reportaget Vargattacken, som jag sent omsider kunnat läsa. Och svaren som anges är kanske inte hårresande i sig. Givetvis var det en lönsam affär för Kolmården att låta besökare ta sig in hos vargarna. Men det är en kombination av nyfikenhet och snikenhet. Vi människor saknar gränser för hur mycket vi vill att djuren ska vara på vår sida, men vi fattar visst aldrig att det inte kommer att hända.

Att det ändå kunde ske ter sig i efterhand smått obegripligt. Vi hade kunnat läsa om Timothy Treadwell, som redan 2003 inbillade sig bli kompis med grizzlybjörnar i Alaska, innan de tog både hans liv och flickvännens. Det finns även gott om dokumenterade vargattacker i modern tid, och så även på Kolmården, där många incidenter hade inträffat bara månader och veckor innan dödsfallet. Varningssignaler som totalt ignorerades av ledningen.    

Det är en stor tillgång hos Berge att han bryr sig mer om människan än om djuret. Det är också något djupt osmakligt med djurparker, och jag mår alltid illa när jag är där och ser dem i miljöer som ska efterlikna deras naturliga miljö, men som bara är ett hån mot deras integritet och deras instinkter. Berge nämner Foucault, och dennes term heterotopia som en förklaring till djurparkens popularitet: den skildrar världen så som vi önskar att den såg ut. Det är ändå en helt förvrängd värld, bisarr i sin brist på dimensioner.

Det är också ett misstag att inbilla sig att djur speglar mänskliga känslor, såsom att de skulle ty sig till vissa av vårdarna. Men det är antagligen något mänskligt: vi vill bli sedda och bekräftade till varje pris, vi vill bli favoriserade, vill åtnjuta någons gunst, och kanske i än högre grad bli föredragen av ett djur, i synnerhet ett vilt djur. Det är lätt att vara efterklok, men händelsen säger också något om hur gärna vi vill bli det där undantaget – någon som verkligen blir till i någon annans blick, och jag kan absolut förstå – på ett teoretiskt plan – lockelsen i att bli sedd av till exempel vargens gula öga. Att uppleva det vildas lockelse, jo, fast då måste vi erkänna att det är en nostalgi som beror på att vi har fjärmat oss från det vilda, vi har blivit för civiliserade.

När Berge träffar vargexperter utomlands är de långt ifrån förvånade att det hände, och de tycker snarare att det bara var en tidsfråga, och de är inte sena med att kalla djurparkens förfarande för både livsfarligt och kriminellt. Det ska också sägas att deras agerande har applåderats av en stor del av kändiskretsarnas okunniga idioter, såsom Agneta Sjödin och Jan Guillou. Eller Mikael Persbrandt, som trodde att hans timmar på gymmet skulle vara till hjälp om vargarna attackerade honom.

En opinionssvängning skedde under 70- och 80-talet, och det hade en stor påverkan på Kolmårdens beslut att senare låta besökare agera tillsammans med vargarna. Berge skriver om synen på varg historiskt, om de vargattacker som utfördes mot människor under 1800-talet, då den var ett mer frekvent inslag i faunan.

Det är mycket som låter otroligt i den här boken. Som de två gymnasietjejerna som 1979 mer eller mindre på eget bevåg tog sig in hos vargarna på Kolmården, och till och med övernattade där. Den ena av dem intervjuades av kvällstidningarna och caféprogrammen på svt, som glatt spelade med i gullifierandet av vargen. Fast de borde redan då ha fattat att vi blir duperade, fattat hur farligt ett rovdjur är i sin likgiltighet. Det är ju inte av grymhet de dödar – av allt att döma var det traumatiskt för vargarna det som skedde sommaren 2012 – men vi måste lära oss att inte lita på det vilda.

Speciellt inte när vi stänger in dem i onaturliga miljöer, som för vargarnas  del var en trång yta. Det har synts vid experiment på människor – fängelser, alltså – att detta ökar aggressiviteten och konfliktbenägenheten. För vargens del är det extra olämpligt, då de i det vilda sällan håller sig i den nära familjens närhet, utan avkomman söker sig bort från sina föräldrar. På Kolmården hade tre syskongrupper fösts samman.

Så det var förstås en farlig naivitet som tillät denna märkliga kultur på Kolmården, där det nog ansågs som lite speciellt att få vara den utvalda som fick komma och gå som hen – oftast hon – ville bland speciellt vargarna, helt utan hjälpmedel eller skydd. Berge visar dock att det är skandalöst att det saknades säkerhetsföreskrifter, något som ter sig helt ofattbart när man jämför med hur det ser ut på andra djurparker i världen (dessa djurparker saknar dessutom rutinen att låta besökare gå in och ”klappa” vargarna).   

Renheten, Andrzej Tichý, Bonniers

Hur ska en författare hitta den form som gör mest rättvisa åt innehållet? Den som i likhet med Andrzej Tichý är intresserad av att skildra nutidens akuta problem i form av ökade samhällsklyftor, människor på flykt, social utslagenhet, gör det bäst genom att lyfta in den trasiga verkligheten i texten. Renheten är en novellsamling där olika röster gestaltar den tematik Tichý tidigare skildrat så övertygande. Det är människor som hankar sig fram som befolkar de olika berättelserna.

Noveller av konventionellt slag är det inte; mer handlar det om röster som korsar varandra. Allra mest så i titelnovellen, där intrig och narrativ ger vika åt ett rastlöst mångstämmigt kontinuum, som glider rakt ned i förtvivlan. Som en röd tråd fungerar våldet som en av de förutsättningar karaktärerna blir inlåsta i. Tichý imponerar med sin osvikliga förmåga att respektera dessa individers utsatthet, och beskriver smärtan i att vara vid liv. Hans noveller är inte lättlästa, men de utgör ett motgift mot de förenklingar som samhällsdebatten består av.

(Också publicerad i Vi, 2/20)

Vad angår meningar är jag förtvivlad, Cia Rinne, översättning John Swedenmark, Trombone

Cia Rinne är finlandssvensk poet och konstnär, som gärna arbetar med ljud i en polyglott konstnärlig poetik utförd på engelska, franska och tyska. Hon bor nu i Danmark, och trots att hon är sparsmakat publicerad på de skandinaviska språken – hon finns representerad i den svenskspråkiga antologin 32/2011 – har hon kallats ”en smal superstar” av den danske kritikern Lars Bukdahl.

I det lilla förlaget Trombones serie ”Svavel” utkommer nu hennes korta pamflett Vad angår meningar är jag förtvivlad. Förlaget kallar det ”rekomposition”, alltså en slags sampling. Hon utgår från rader ur Gertrude Steins essä ”Sentences”, och låter dessa skapa nya innebörder – nya meningar, kunde man förstås säga på svenska. Så tar också översättaren John Swedenmark fasta på det dubbeltydiga i den engelska glosan, och växlar mellan ”sats” och ”mening”, och låter den underliggande betydelsen – ”betydelse” – fungera som en underförstådd bas i denna lingvistiska insats.

Det blir då meningar om det meningslösa. Eller snarare om det nödvändiga i att framhärda med sina meningar. Det blir också mer absurt roande än fullkomligt meningslöst. Från svenskt håll borde vi vara mottagliga för den här typen av projekt, som kan erinra om hur böcker av Ida Börjel, Malte Persson och UKON har sett ut. Att Gertrude Stein är en speciell sorts författare är väl något av en truism – hon är ständigt aktuell, ständigt inaktuell, på något sätt, det vill säga aldrig genuint kanoniserad, men heller aldrig utanför de mest centrala sammanhangen.

Som författare hör Stein till de mest användbara, och det är något Rinne tar fasta på med detta projekt. Det blir motsägelsefullt, paradoxalt, kanske rentav lögnaktigt, när upprepningarna hamrar in sina sentenser:

                      det är en sympatisk mening.

                      det är en djävligt bra mening.

                      det här är en djävligt bra mening bokstavligt talat.

                      en djävligt perfekt mening.

                      det är en enkel mening som betyder nånting.

                      på så vis är en mening helt vanlig.

                      det här är en mening av det slag som vinner uppskattning.

                      ibland är en mening riktigt välgjord.

Ja, det här är en kort bok, men ändå utmattande. Vad Rinne vill åstadkomma är kanske att dressera syntaxen, försöka tämja språket. Sådant låter sig bara göras till hälften: vi underskattar språket när vi tror att det ska gå våra ärenden – det finns något omåttligt i språket, som vi inte kan komma åt, och det ska vara så. Varken Stein eller Rinne, som båda arbetar konsekvent och ihärdigt, lyckas göra sina meningar till rumsrena installationer.

Språket är pragmatiskt, ska användas, tas i bruk. Få författare är så användbara i detta avseende som Stein, och det blir spännande att följa Rinnes snirkliga men tydliga färd genom föregångarens vägval. I Rinnes behandling finns spår av skräck – inte för inte pekar ju titeln ut förtvivlan – och det är rimligt, då språket måste bevara sin rovdjursnatur. Som det står i en av samlingens mest mörkersatta rader: ”en mening kan absolut gå förlorad.” När allt ter sig sakna mening kan det vara ett lovvärt projekt att rädda och bevara meningen.

För att komma åt språkets sannaste kärna måste vi gå omvägar. En av dessa otympliga omvägar leder till översättningen, där Swedenmark har översatt Rinnes förmedling av Steins engelska. Den översattes av Simen Hagerup till norska för förlaget Kolons räkning förra året (tillsammans med 31 enradingar, som gärna hade fått vara med här också: dessa går ännu längre in i språkets vansinniga skönhet och absurda bråddjup). Man kan läsa dem parallellt, och upptäcka hur likheter och olikheter både segrar och förlorar. Men det är väl också meningen.

Strange Hotel, Eimear McBride, Faber & Faber

När jag i början av december gjorde mitt sista besök i Stockholm för Kulturrådets räkning hälsades jag på hotellet av en matt kvällsportier: ”Jaha, jag ser att det är 28:e gången du bor hos oss, så jag behöver kanske inte berätta hur du hittar till hissen?” Det är en gammal sanning att har man bott på ett hotell har man bott på alla, och jag vänjer mig nog aldrig vid den påtvingade artigheten eller den uppenbart falska imitationen av ett hem. Så jag ville korrigera den artige portiern: ”Nej, jag har aldrig bott hos er, jag har sovit över några gånger.”

Eftersom författare i vår tid reser runt så mycket för att promota sina böcker är det märkligt att så få intresserat sig för att skildra hotellvärlden. Det finns en lysande novell om en hotellstäderska i Olga Tokarczuks Spel på många små trummor, och Ali Smiths roman Hotel World är fyndig, men dessa böcker har några år på nacken. Därför är det spännande när irländska yrvädret Eimear McBride förlägger sin tredje roman till olika hotellrum i världen.

Efter den hejdlöst svarta underhållande debuten A Girl is a Half-formed Thing och den lite ojämnare The Lesser Bohemians återkommer hon nu med Strange Hotel. En kvinna reser, hamnar på hotell i tur och ordning Avignon, Prag, Oslo, Auckland, Austin (”Austin, Texas”, som Lars Gustafsson skulle ha sagt). Hon är på flykt från något som länge förblir dolt från läsaren, men som får sin förklaring i en avslutande berättelse, där tredje persons perspektiv övergår i första. Men det ska också sägas att även när McBride håller distansen till sin protagonist, genom valet av berättarperspektiv, finns närheten till hennes inre.

Denna närhet accentueras av hur språkbehandlingen hela tiden ligger i fokus. Om det tidigare har varit fråga om en språkekvilibrism som både förtrollat och i viss mån avskräckt, är språket nu mer nedtonat, med färre fyrverkerier. Som huvudpersonen utbrister på slutet: ”Maybe I should stop fucking around with language? It’s not improving matters at all.”

Nu ska genast sägas att McBride knappast har övergett sin språkliga finess, sin säregna rytm som får texten att dunka fram med synkoper och – tja, en teknisk briljans och en glädje i synonymer som ofta är belönande. Det är associativt och frikostigt flödande. Kvinnan som vi följer på sin jorden runt-resa åldras 20 år i denna korta roman, och bemöter den suicidala tristessen på hotellrummen på två sätt: sprit och sex. Det senare ges en parodiskt porrig programförklaring, eftersom hotellvisteler ger dig en mer påtaglig perception:

Primarily pinkly personelled pornography. Popularly, perseveringly and – periodically percievably painfully – protractedly pursuing previously private perspectives of perfectly pumped penii practically pummelling professionally pruned pudenda and precisely depilated, pucely pert or – more pedantically – patently pedestrian posteriors alike. Period – as in Full Stop, and not of the bleeding kind.

Om det är stilfullt eller inte är väl en smaksak – jag kan välkomna den här typen av upptåg, och tycka att litteraturen tjänar på ett friare förhållningssätt, tjänar på mer av excessen och driften att nöta mot gränserna. Då är det inte förvånande att den typen av extremism McBride arbetar i har skapat jämförelser med landsmannen Samuel Beckett, främst hans sena monologiska prosa. Men även Marguerite Duras och Clarice Lispector har pekats ut som referenspunkter. Man kunde gott tillägga Vladimir Nabokovs ogenerade förtjusning i en viss typ av idiom som kunde kallas highfalutin (oöversättligt, jag vet: hela McBrides oeuvre lär tyvärr förbli oöversatt).

Ja, men tematiskt finns även beröringspunkter med Jean Rhys sublima lilla roman God morgon, midnatt! som återutgavs på svenska för bara tre år sedan. Även här finns den kvinnliga outsidern, denna raritet i litteraturhistorien, hon som bär sina trauman som den sista droppen sprit. McBrides huvudperson har ett trauma, en frånvarande man. Hon är irländska, har arbetat som lärare, har en son som är på väg att bli vuxen – och allt kretsar kring hur hon ska skydda sig själv från de obehagliga minnena, ett förflutet som inte lämnar henne i fred.  

Hon är bitter men inte cynisk, vilket är nästan samma sak som att säga att hon är uppgiven men inte besegrad. Hon lokaliserar en viss okänslighet hos sig själv, låter det bli en del av identiteten (hon kallar sig ”callous”). Men det kan lika gärna vara en fråga om en överlevnadsstrategi, ett val att ställa sig hårdhudad inför världen – att förekomma ens fiender, innan de fått dig att kapitulera. Det handlar mycket om brist, avstånd, saknad.

I romanen utvecklas perspektiven utifrån de platser hon besöker. Det som i första delen – Avignon i Frankrike – stannar vid en konkret berättelse om bekanta rutiner och göranden vid vilket hotell som helst (man kollar hygienstatusen på toaletten, går ut på balkongen och röker, beställer en flaska vin – nä, två flaskor för säkerhets skull – från receptionen, etc), ges i de kommande hotellen mer utrymme åt filosofiska resonemang, träffsäkert finurliga: ”Leisure is ever, and entirely, preferable to rush. […] Regret, with all its soft shame. […] The intractable belligerence of this – her memory – is what she’s come to hate.”

För det är minnet som hon försöker motarbeta, men behöver bearbeta: ”it’s not that the past hasn’t earned its weight, its weight just never helps with the pull.” Eller med Nick Caves ord från elegin ”Ghosteen”: ”the past with its fierce undertow won't ever let us go”. McBrides roman rör sig mot essäns trakter, genom att bli ett utforskande av sina ämnen, om ensamheten, om minnen, om lojalitet – en lojalitetssträvan både mot andra och mot dig själv. Det blir också en roman om att finnas till.

Varför kvinnan är på resande fot blir en sekundär fråga. Är vi inte alla lite till mans ute på liknande uppdrag? Det vill säga, att vi egentligen är rot- och hemlösa, och ständigt otrygga och ständigt på något sätt i kamp mot det invanda? Kvinnan som är huvudperson ges ändå en identitet, framträder i full dager inför oss.

Jag tycker nog att Eimear McBride som författare tar nya kliv med denna roman. Den är kort, och kan uppfattas som en mellanbok efter hennes mer ambitiösa verk. Det skulle ändå inte förvåna mig om den får en ny slags läsare, då den uppmuntrar till en mer kontemplativ läsning, och här finns så mycket att komma underfund med och dröja vid att det vore rättvist att man nästan la den i karantän, och upptäckte den som ett sällsynt fynd. Så kan omslaget, som flirtar lite med en 70-talsestetik, delvis uppfattas som en markering mot de tidlösa egenskaperna i boken.

Hon fortsätter att skriva om identitet. Om det tidigare handlat om vad som formar en tjej, är det nu frågan om vad som formar en medelålders kvinna, men hennes personlighet är fortfarande i omvandling. Vad är det då som bestämmer vad vi är och hur vi är? Ett kort svar lyder: språket. Eller snarare: språken. Genom berättelsen om den här kvinnan får vi följa en språkförändring – alltså inte bara i bytet av berättarperspektiv, utan även i hur hon kommer till tals med sitt förflutna.

För det är ju en avgörande fråga. Hur ska vi möta våra demoner? Antingen genom att fly från dem eller konfrontera dem. Det är enkelt att ge efter för lockelserna i prokrastineringen och i utvikningen, men lönlöst för den som vill leva värdigt. Och så mycket kan jag säga, att det är i den riktningen både McBrides huvudperson och vi borde röra oss.