I serien Bloomsbury
Companions to Greek and Roman Tragedy har Douglas Cairns, professor i
Edinburgh, skrivit en behändig bok, Sopochles:
Antigone. Den kom 2016, men pjäsen är ständigt aktuell, och framstår mer
och mer som något av det mest tidlösa som skrivits, i kraft av att dess tematik
ständigt återspeglas i samtidshändelser.
I fem välmatade
kapitel går Cairns pedagogiskt genom tillkomst, berättarteknik, tematik, samt
hur den blivit bemött och bearbetad av eftervärlden. På tal om reception är det
oklart hur insatta publiken var i myten om protagonisten, och den minst sagt
kinkiga familjehistorien. En av de intressanta olösta trådarna i pjäsen är ju
också Megareus öde – Kreons och Eurydikes son, vars död lämnas oförklarad men
som åtminstone modern Eurydike tagit intryck av.
Cairns berättar om
mytens ursprung, om teaterteknik och förutsättningarna när pjäsen uppfördes i
klassisk tid. Han tillför hela tiden små förslag på tolkning, men nöjer sig
fruktbart nog mest med antydningar. Som denna: vi känner Antigone som vältalig
och kaxig, men vi borde fokusera även på hennes tystnad, scener när hon väjer
bort med blicken och undviker ögonkontakt, och vad dessa inslag indikerar. En
revolt kopplad med blygsamhet? Har gudarna övergett Antigone?
Det sägs ofta om
böcker av det här slaget att de i lika hög grad riktar sig mot de insatta som
de oinvigda. Jag inbillar mig att även nybörjare har mycket att hämta av den
minutiösa genomgången av handlingen. Det är minutiöst men också nödvändigt och
bra gjort, då som sagt vi hela tiden påminns om att tolkningar ska vara just
förslag. Åtskilligt är av filologisk art, något som torde intressera även den
som i likhet med mig inte har lärt sig antik grekiska. Det är viktigt, eftersom
så mycket av pjäsens konflikt rör språkliga frågor, och hur enskilda ord ska
uppfattas.
Här finns då en
noggrannhet i hur detaljerna beaktas. Som när vakterna initialt vägrar lyda
Kreons order att föra bort Antigone. Finurligt nog ger det henne tillfälle att
hålla ett av sina starkaste tal. Här föreslår Cairns att Sofokles gör ett
medvetet brott mot realismen, något som den samtida publiken borde ha
uppfattat. Fiktion stämmer bara till hälften, lyder en rimlig definition, och
det är förstås något den samtida publiken borde ha ställt upp på.
Samtidigt vet vi
vad som sker när fiktion griper in i verklighet, utifrån mer moderna exempel.
Som Thomas Hardys romaner, som så ofta lyckas gestalta händelser där vi som läsare
görs delaktiga i karaktärernas öden. Som stackars Jude i romanen Jude the Obscure, som förgäves försöker
få anställning som stenläggare. Han beklagar sig över fattigdomen för sin
hustru, och att de till råga på allt tvingas försörja alla sina barn. Nästa dag
får han äntligen jobb, och dansar fram på vägen hem för att för en gångs skull
glädja hustrun. Då visar det sig att äldste sonen tagit sitt eget liv och dödat
de yngsta med en lapp som eftermäle: ”Done because we are too menny.”
Sofokles pjäs är
beroende av konflikter i plural, av just dueller där par ställs mot varandra.
Inte endast dueller mellan karaktärer, utan mellan de grekiska begreppen polis och oikos, alltså stat och familj. Kreon förväntar sig lydnad från
Antigone inte endast i kraft av statens överhuvud, utan också – han är hennes
morbror – som familjens ledare, då hon nu förlorat både sina far och sina båda
bröder. Kreons fall består i att han prioriterar polis framför oikos.
Men det är inte
frågan om svartvita dueller mellan tydligt urskiljbara antagonister. Cairns
poäng är nyansernas vikt, när vi ställer pjäsens motpoler mot varandra:
”Antigone is very far from perfect, and although Creon is proved wrong, he is
not just a stage tyrant, but rather a well-intentioned man tested in time of
stress and found wanting.” Därmed gestaltar pjäsen dilemmat i att man kan
sympatisera med en karaktär utan att hålla med, eller rentav att vi kan hålla
med trots att vi vet att hen har fel.
Hennes kamp står
mellan eros och philos, alltså vilken typ av kärlek som är starkast, den
passionerade eller den själsliga. Antigone förespråkar avgjort den senare. Kreon
beordrar Haimon att hysa ingendera. Ironin ligger i att Haimon tar sitt liv för
Antigones skull, hon som inte bryr sig ett iota om honom. Därför blir hans
brutala självmord en ejakulation av blod i stället för sperma, som sprutar över
Antigones döda kropp, och penetrationen sker i hans egen kropp (svärdet som
sticks i honom). Kärlekstriangeln mellan Haimon, Antigone och Polyneikes leder
dem ända in i döden. Cairns kallar den bisarr, något som påkallar en annan
bisarr kärlekstriangel, i New Orders låt med samma namn.
Här finns också
Eurydikes korta men kärnfulla monolog på slutet, som kallas det näst korta
talet i tragedins historia. Cairns menar att hennes självmord beror på sorgen
efter Haimons död, som budbäraren precis upplyst henne om. En annan tänkbar
orsak är osynliggörandet, att hon ges så lite autonomi och agens i pjäsen, att
hon reducerats till en bifigur. Då blir hennes val att begå självmord mer
resultatet av frustration än sorg. Hon säger ju att hon inte är obekant med
lidandet: därmed får vi en ledtråd till andra bevekelsegrunder, som gör
Eurydike till en annan slags figur än hon traditionellt har setts som, det vill
säga en osjälvständig icke-röst. Tyvärr tar Cairns inte upp den här tråden.
Här finns kören,
som liksom i andra av tragedierna erbjuder livsvisdom och varningar. Det är som
så ofta i antikens litteratur raseriet som är människans farligaste
begränsning, hennes tragiska brist som leder till fördärvet. Intressant nog är
kören ambivalent i sin vacklande lojalitet. Ordet atê är anslående som representant för fördärvet, och därmed blir hoppet
och dess förmåga att locka oss mot det farligaste stråken synnerligen laddat i
pjäsen. För Antigone är beroende av hoppet. Därmed infriar hon till punkt och
pricka inte bara Lana Del Reys tidiga låt ”Born to Die” utan även den senare
”hope is a dangerous thing for a woman like me to have (but i have it)”.
I sista kapitlet
berättar Cairns om hur Antigone under romarriket och under medeltiden samt
renässansen tolkats utifrån kärlekstemat. Hölderlins översättning från 1804
frigjorde en mer politisk tolkning, vars potential senare har plockats fram av
Jean Anouilh och Bertolt Brecht under andra världskriget. Anouilhs franska bearbetning
hade premiär under den tyska ockupationen 1944, och Brechts tyska pjäs strax
efter kriget. I efterhand har Anouilhs pjäs uppfattats som en motståndspjäs som
tog ställning mot ockupationsmakten; i själva verket var den uppskattad av
kollaboratörer och av nazisterna själva.
Nazisterna tillät
ofta att pjäsen spelades i Tyskland. När Brechts version spelades strax efter
freden inleds den med en prolog från april 1945 där två systrar diskuterar hur
de ska hantera liket av sin desertör till bror vars lik hänger från en
köttkrok. I Brechts översättning – som förresten förlitar sig starkt på Hölderlins
– finns en tydlig association till Stauffenbergs planerade attentat mot Hitler,
och Kreon tilltalas en gång med repliken ”Mein Führer”. Brechts Antigone är mer
vänsterradikal: man kunde säga att det är han som ritar en cirkel runt
begynnelsebokstaven i hennes namn.
I den västtyska
kollektivfilmen Deutschland im Herbst
från 1977 finns en Antigone-episod där Heinrich Böll skriver manus till en
version där pjäsen refuseras av tv-cheferna för att den för tydligt anspelar på
terrorism som utförs av R.A.F.-gruppen (Baader-Meinhof-ligan), vars tre
medlemmar Andreas Baader, Gudrun Ensslin och Jan-Carl Raspe veckan innan begått
självmord på Stammheim-fängelset. Filmen understryker hur begravningsprocessen
av medlemmarna blir en intrikat affär, där Ensslins syster arbetar hårt för att
ge sitt syskon en värdig begravning. Ytterligare förstärks problematiken av att
borgmästaren i Stuttgart, där begravningarna till slut äger rum, var son till
Erwin Rommel, som under andra världskrigets slutskede beordrades till självmord
av Hitler för att inte bli kallad landsförrädare. Vad var det vi sa om att
verkligheten griper in i fiktionen?
När Seamus Heaney i
början av 2000-talet presenterade sin översättning, The Burial at Thebes, lät han inslag från nordirländska
hungerstrejker ingå i pjäsen, liksom repliker från den aktuelle amerikanske
presidenten George W. Bush, i färd med att föra krig mot terrorism. Pjäsens kopplingen
till terrorism tas senare upp av Kamila Shamsie i sin politiska thriller Home Fire, men den utkom efter Cairns
bok. Heaney var långt ifrån den förste som lät samtida inslag ingå i Antigone,
som exemplen Brecht och Anouilh visade. Redan 1916, alltså under första
världskriget, blir i Walter Hasenclevers tyska översättning Wilhelm II en
modell för Kreon. Föreställningen om Antigone som feminist och pacifist finns
inskriven i Sofokles pjäs, men det är först under de senaste hundra åren som
denna aspekt har betonats.
Modiga
självständiga kvinnor saknas inte i de antika tragedierna, men Antigone måste
uppfattas som ett undantag och varnande exempel för sin samtida publik. Om vi
glorifierar henne i efterhand bör vi vara medvetna om detta: modiga kvinnor
uppmuntrades inte i det samhälle där hon existerade. Hon blir en prototyp, ett försök
av Sofokles, en tankelek, ett experiment.
Att hon är så lojal
med Polyneikes har föranlett spekulationer om en incestuös förälskelse i
brodern. Hon är tydligt ointresserad av sin blivande make Haimon. Men i första
radens kryptiska tautologi autadelphon
finns familjeursprunget inskrivet, i Antigones benämnande av systern Ismene.
Antigone betonar det gemensamma, skötet som både födde Oidipus och senare tog
emot hans säd som resulterade i systrarna. Det är alltså en kroppslig lojalitet
Antigone angiver. För vad betyder för grekerna ”samma”, och vad betyder det för
oss?
Men det blir också
en fråga om att ”samma” betyder olika saker för Antigone och Kreon. Även synen
på döden avviker. Han menar att fiendskapen som Polyneikes gett uttryck för
inte upphör när kroppen kallnar. Hennes respons är ödmjukare, men inte för att
hon tydligt tar ställning. Hennes beslut är fattat i ovisshet, osäkerhet. Hon
vill inte utsätta sig för det straff från gudarna som är att vänta –
eventuellt.
Sofokles betonar
mellanvärldens betydelse. Antigone är redan död när beslutet är fattat – hennes
färd mot Hades inleds inte när Kreon spärrar in henne i grottan, utan när hon
går emot hans vilja och lag. Men, som Cairns visar, i Aten var det ingen
självklar rätt till begravning. Därför blir våra moderna tolkningar – klart
Antigone har rätt – mer problematiserade om man ser till kontexten.
Med andra ord: bara
för att Kreon har rätt betyder det inte att det är Antigone som har fel, ens om
man läser pjäsen med denna kunskap. Det här är något annat än hårklyverier. I
det antika Grekland var det kvinnorna som utförde det praktiska arbetet vid
begravningar, men det var den närmaste manlige
släktingens ansvar att fatta beslut om den döda kroppen. Glöm inte att Kreon
frågar efter den man som har vågat
bryta mot dekretet och gett förrädaren Polyneikes en begravning.
Kreon ska också
uppfattas som respektingivande, och därmed skulle ingen våga vara så
oppositionell – något som förstärker det subversiva hos Antigone. Heaneys
version från böjrna av 2000-talet är inte helt anakronistisk i sin sympati för
Kreon. Haimons argument att folket står bakom Antigones handling blir därför
ganska revolutionerande. Även om det inte är belagt att en stad skulle vara så
illojal mot sin härskare förblir det, menar Cairns, ändå en tänkbar möjlighet.