1 The Mercy Seat (1988) Onekligen en avancerad
låt från ”Tender Prey”, om en dödsdömd fånge som i varje refräng bedyrar sin
oskuld och att han alltid talat sanning, men i sista ger vika och erkänner att
han är rädd för att han farit med osanning, eller om han bara erkänner att han
har ljugit när han upprepade gånger säger sig vara orädd för att dö. Texten är
full av bibliska referenser, såsom öga för öga och tand för tand, Jesus födelse
i en krubba, Nådestolen från Andra Moseboken, och Jesus ansikte i
fängelsesoppan är från … nåja, Cave tog många droger under 80-talet. Fången har
tatuerat sina knogar med E.V.I.L. och H.A.T.E., vilket påminner om ”Predikaren”
i Charles Laughtons film Night of the
Hunter, spelad av Robert Mitchum, där knogarna hade LOVE och HATE. Texten
är oerhört rik på bildspråk och symbolik. Min favorit av textraderna är när han
säger: ”So I go shuffling out of life / Just to hide in death a while”. De
orden citerar Darlene Cates som mamma till Johnny Depp i filmen What’s Eating Gilbert Grape? Verserna
samspelar med refrängen, och låtens USP är hur refrängen upprepas gång efter
gång efter gång efter sista versen, och bildar en virvel av upprepning, där de
hackar in i varandra på ett böljande sätt. Mick Harveys ängsligt rastlösa
stråkarrangemang bidrar till den klaustrofobiska känslan. När Johnny Cash
gjorde en cover av låten till sin absolut sista skiva, "American Recordings III",
kunde Cave inte bidra med ackorden, utan det var Harvey som skickade dem.
Harveys betydelse för hur The Bad Seeds lät 1984-2009 kan inte överskattas. Han
var också med i Caves första band i Australien, The Boys Next Door. Cashs
version påminner rätt mycket om den akustiska som Cave gjorde som en
promotionsingel till följande skiva, ”The Good Son”. Jag lyssnade på den
versionen varje dag en vinter när jag gick från bussen till min arbetsplats som
städare på en högstadieskola på Teg i Umeå. Live har bandet arrangerat om låten
på många olika sätt.
2 Deanna (1988) Eftersom det var en lista med Bruce Springsteens bästa låtar som initierade den här listan kan man säga att det här är Nick Caves "Born To Run". Från ”Tender Prey”, en snabb
låt om en tjej från Caves barndom. Berättelsen om deras äventyr är kanske inte
extraordinär i sig, med sina typiska inslag av busstreck och fantasier om
hämnd, men musiken är fantastisk, en genial poplåt. Det är som om den inte
tillräckligt snabbt kan fånga sina intryck. Det låter som en av Phil Spectors
60-talslåtar, speciellt partiet när sångaren hävdar: ”We will eat out of their
pantries and their pa-a-a-arlours”. Det är också en snygg drop i samma vers, i raden "Ande we'll unload into their heads". Hm: verkar finnas många anledningar till att Phil Spector skulle gilla den här låten. Finns också i en akustisk version som
släpptes som promotionsingel till ”The Good Son”, där låten sömlöst mixas med
en gospel som Carola brukar sjunga, ”Oh, Happy Day”.
3 Stagger Lee (1996) Nä, kanske inte en helt
egen låt, men även om historien om Lee Shelton, som mördades över något så
futtigt som en hatt 1895, har berättats många gånger sedan dess finns det ingen
version som liknar denna, från ”Murder Ballads”. Cave gör Stagger Lee till
psykopatisk mördare i en låt som är en hybrid mellan blues och gangstarap, med
inslag av jamaicansk toast. Att Stagger Lee i denna version har en Ford av 1928 års modell är en trolig allusion till Tom Shiftlet i Flannery O'Connors novell "The Life You Save May Be Yor Own", även om novellens Tom inte är lika psykopatisk som sångens protagonist. Martyn Caseys basgång är det tyngsta jag hört, och
i videon har Cave på sig en rosa Take That-tröja i storlek XS. Även mina kompisar
som inte hade mycket till övers för Cave knockades till marken av rader som
dessa: ”I'm a bad motherfucker, don't you know / And I'll crawl over fifty good
pussies just to get to one fat boy's asshole! / Said Stagger Lee”.
4 Where the Wild Roses Grow (1995) Duetten
med Kylie Minogue blev en oväntad hit, och hamnade på ”Murder Ballads”. Många
var upprörda över att Cave sjöng tillsammans med en popsångerska utan credd i
indievärlden, men han hade sedan 80-talet hyllat henne. I filmen 20,000 Days on Earth berättar hon att
hon gick på en av hans spelningar och tyckte att han på scenen påminde om ett
träd, ett stort svart träd. Låten är en mycket traditionell ballad med anor
tillbaka till medeltiden, liksom Goethes dikt ”Hedenröslein”. (Låten analyseras
utförligt i Lars Elleströms bok Lyrikanalys,
Studentlitteratur, 1999). Jag tyckte inte särskilt mycket om låten när den
började spelas i radion, men måste erkänna att den är både enkel och intrikat
(verserna berättar den lugubra berättelsen ur två olika perspektiv), och
melodin är slående vacker. Extra plus för det ibland briljanta bildspråket
(”the wind light as a thief”).
5 There She Goes, My Beautiful World (2004)
En uppsluppen gospel från ”Abattoir Blues”, där sångaren i vers efter vers går
igenom olika kreativa människor som har skapat under usla förhållanden, medan
han själv har en av sina rätt många skrivkramper (se ”Hallelujah”, ”Far From Me”).
Favoritversen är när han skildrar hur Karl Marx kramar sina hemorrojder när han
skriver Das Kapital, Dylan Thomas dör fyllesjuk i St Vincent’s Hospital i New
York, Gaugin sticker iväg och blir helt tropisk, och Philip Larkin står ut på
biblioteket i Hull. Känns som att ingen annan popartist, Morrissey inkluderad,
kunde skriva den versen. Men det bästa med låten är den sublima refrängen, som
lyfter misären till euforiska höjder, med hjälp av Londons gospelkör. Endast en
pedant skulle klandra Cave för att han anger Johnny Thunders som låtskrivare
till ”Chinese Rocks”, som ju skrevs av Richard Hell och Dee Dee Ramone.
6 The Ship Song (1990) En ljuv ballad från
”The Good Son”, full av xylofonspel, långsamt piano, underbar sång – inte minst
kören, där Blixa Bargelds röst hörs bäst. Inte så få gånger har den lanserats
som kandidat till en ny nationalsång för Australien. Själva texten är en
vemodig betraktelse över att ta farväl: ”Your
face has fallen sad now / For you know the time is nigh / When I must remove
your wings / And you, you must try to fly”. Ett av många exempel på att Caves
låtar nästan undantagslöst låter bättre klockan två eller tre på natten.
7 From Her To Eternity (1984) Titellåten från
debuten är en tidig stalkerlåt, som på ett utsökt sätt tar till vara det bästa
från The Birthday Party, men också gör något av influenserna. Det är också
magnifikt gitarrspel av anti-gitarristen Blixa Bargeld, och det går att
fortfarande lyssna på låten efter 33 år och varje gång tänka ”vad fan är det?” varje gång gitarren börjar
kvida/yla. Sångaren tillbringar mest tid i sängen på sitt rum, lyssnar på en
tjej som går i våningen ovanför, fantiserar om vad det är för färg på hennes
strumpor, fångar hennes tårar när de sipprar ned genom taket. Han tar sig in
för att tjyvläsa hennes dagbok och flyr tillbaka, ”outta her nightmare and back
into mine”. Det var här, och inte i skolan, jag lärde mig glosor som
”scrutinize”, men mina lärare var ändå inte imponerade: i gymnasiet gjorde jag
ett arbete om Nick Cave, och min idiot till engelsklärare rättade titeln till
”From Here To Eternity” - jag tror inte att hon trodde att jag syftade på The Only Ones låt från några år tidigare, den hette precis som filmen "From Here To Eternity". I Wenders
film Himmel över Berlin framträder bandet
med låten på en klubb i Berlin. I en inre monolog repeterar sångaren frasen ”I
won’t tell you about a girl” för att sedan så klart inleda med sitt ”Ah wanna
tell ya bout a girl”.
8 Jubilee Street (2013) Starkaste låten från
”Push The Sky Away”, och framför allt när den så att säga bokstavligen
exploderar live, där rader om att sångaren transformeras och vibrerar och glöder:
att se och höra det hända med egna öron ögon är en oöverträffad upplevelse.
Texten är inte helt lätt att avkoda, men det är skumraskaffärer på en gata, en
bordell, och ett foster i koppel.
9
Tupelo (1984) Inleder andra
skivan ”The Firstborn Is Dead”. Med en blixt annonseras ankomsten av en Kung
som sannerligen inte är av denna världen. Den förstfödde från skivans titel är
förstås Elvis dödfödde tvilling, Jesse Garon Presley, som enligt myten lades i
en skolåda med ett rött band runt den. Musiken är en ond blues, som drivs fram
av Barry Adamsons bas, texten är full av bibliska referenser där det aldrig
blir klart om Elvis är Jesus eller inte. ”No sleep runs this deep” är ett
snyggt inrim. Bygger vagt på John Lee Hookers ”Tupelo Blues”, men det är en
väldigt egen(artad) komposition. Raden "No fish can swim" är hämtad från en gammal Birthday Party-låt, "Cry", så om du vill vara inbilsk kan du infoga ett "and we know he's used that line before" här.
10 The Weeping Song (1990) En ljuv duett från
”The Good Son” där Cave spelar sonen och Blixa Bargeld fadern/Guden. De verkar
tävla om vem som kan sjunga mörkast – jag tror Blixa vinner. Melodin är fejkat
allvarlig, texten full av den typ av skämt och grova överdrifter som många
menar är ett stående inslag i Caves karriär. Sonen frågar varför alla gråter,
och ber om ursäkt när han upptäcker att också fadern gråter: "Oh father tell me
are you weeping? / Your face it seems wet to touch / Oh then I’m so sorry
father / I never thought I hurt you so much”. Om man föreställer sig fadern som
Guden blir det ännu mer giltigt.