I kväll nåddes vi av nyheten att Ray Bradbury har dött. Det är till en början svårt att tro. Men på 80-talet gick det i svensk tv serien "The Ray Bradbury Theater", och redan då tyckte jag att han var ofattbart gammal. Men det var samtidigt en liten pojke, som presenterade kortfilmer baserade på hans noveller, omgiven som han var av pojkrummets alla attiraljer.
Då hade jag läst honom ett tag, hade flera favoriter, inte minst bland hans skräcknoveller. S/F-stuket har jag alltid haft lite svårare för, även om jag gillade Invasion på Mars. Som hans mästerverk vill jag nog framhålla främst Dandelion Wine (på svenska Blommande vin) och Something Wicked This Way Comes (Oktoberfolket), för att inte tala om Fahrenheit 451, som förblir en av de mest lyckade framtidsdystopierna. Novellerna finns ju spridda i ett otal olika samlingar, och om man tycker att det räcker med att läsa romanerna i översättning, kan jag rekommendera att åtminstone läsa novellerna på engelska.
Efter tv-serien återkom han som novellförfattare i slutet av 80-talet, med boken The Toynbee Convector, som egentligen var hans första samling med nyskrivna noveller sedan 1976. Under den tiden hade Stephen King slagit igenom, och tyvärr tyckte jag att det som delvis var förtjusningen med Bradbury försvann, när han tävlade om Kings läsare med att börja skriva om sex, och använda svordomar i sitt tidigare så gammelmodiga språk.
I sina bästa noveller är Bradbury oerhört driven i sin berättarteknik, med förtätade intriger, och ett språk som hela tiden bekänner sin trohet mot det poetiska uttrycket: det är också tack vare Bradbury jag började läsa poeter som Yeats och Coleridge, efter att han anspelat på dem i sina noveller och boktitlar.
Det är en underskattning att läsa honom som enbart nostalgins idylliker - i själva verket finns det oroande underströmmar i det mesta han skrev, med en lojalitet mot barnet eller den unges värld, i konflikt med den annalkande vuxendomen, och en öppenhet mot våld som definitiv lösning. Några av hans bästa noveller är nog "The Veldt" (som bör heta "Savannen" på svenska), om några barn som ruvar på hämnd mot sina föräldrar, och "The Small Assassin" ("Den lille lönnmördaren"), som är en övertygande skildring av postpartumdepression.
Jenny Maria, som skriver om Bradbury i kommande numret av tidskriften Album, skriver också här om honom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.