I Sverige
lanseras som bekant deckare som tillrådlig sommarläsning i hängmattan. Från franskt
håll kommer här ett mer radikalt förslag: tillbringa dem med Marcel Prousts
roman På spaning efter den tid som flytt.
Det sker i boken En sommar med Proust
(Atlantis), där redaktören Laura El Makki samlar åtta prominenta experter.
Utifrån var sin infallsvinkel skapas en relativt heltäckande bild av den här
författaren, hur undflyende han än är både privat och i sin bok. Enligt brodern
Robert behövde en läsare bli antingen allvarligt sjuk eller bryta benet för att
ha tid att läsa På spaning.
Utifrån
en serie program i radion med samma titel har El Makki låtit de olika
bidragsgivarna utforma en aspekt av romanen. Då blir det essäer i olika teman,
olika försök att förstå hur den bildar sina mönster.
Bland
romaner är ju Prousts bidrag den enda som har allt. Vi kan le överseende åt att
den inledande delen refuserades, trots att han var en etablerad författare med
flera utgivna böcker bakom sig, och fick ge ut den på egen bekostnad. I själva
verket är det ju ett monster till roman, och att konfrontera den är en
överväldigande erfarenhet. Om du har försökt läsa den och tycker att den bara är för mycket, då har du helt
rätt.
Redan den
första texten etablerar också Proust som en av de farliga författarna. Antoine
Compagnon skriver: ”man gör rätt i att vara rädd för böcker eftersom böcker
omvandlar en.” Alla åtta har som sagt skrivit böcker om Proust, utöver
Compagnon, som på egen hand sammanställde den snarlika En sommar med Montaigne (kom på svenska förra året), rör det sig om
Raphaël Enthoven, Michel Erman, Adrien Guetz, Nicolas Grimaldi, Julia Kristeva,
Jérome Prieur, Jean-Yves Tadié. Generellt uttalar de sig tvärsäkert men med
stor förståelse för nyanseringar. De ger sig in i inlevelsens läsning, där du
måste våga ta risker, våga säga något halvt löjligt för att komma fram till
något skärpt. Prousts bok lär oss att utsätta våra förutfattade meningar för
skärskådan.
Hemligheten
och dubbellivet är Prousts stora tema, även om det går att spåra kärleken (det
vill säga svartsjukan) och tiden – men allt handlar om dubbelheten, både i
identiteten och i känslorna, ambivalensen i att tillhöra men ändå vara utanför.
Det är en så levande, organisk bok, som du aldrig kan fälla några bestämda
omdömen om. Det är också en bok som är både bokstavlig och ironisk, och i den
dubbelheten finns attraktionen, i själva ovissheten. Du kan bara ana dig fram
till gåtfulla och dunkla antydningar. Detta samtidigt som boken är så full av
häpnadsväckande insikter, ögonblick som förklarar känsloliv och psykologiska
mekanismer. Prousts bok är ren teori i lika hög grad som den är ren litteratur.
En metafysisk bok. En bok som rör sig från det yttre till det inre hela tiden.
Till kärleken,
ja, det vill säga svartsjukan, som Proust skriver så utförligt om, i synnerhet
i böckerna om Albertine, som han bevakar och där de patologiska dragen hos
berättaren ”Marcel” blir så framträdande. Det är som om Proust gått i
svartsjukans lära hos Coleridge, som inleder dikten ”Not at Home” med en bitter
aforism: ”That Jealousy may rule a mind / Where Love could never be / I know;
but ne’er expect to find / Love without Jealousy.” Intressant nog ger
androgynitetens förespråkare Coleridge egenskaperna allegoriska drag, med
Svartsjukan som en kvinna och Kärleken som en man.
När Tadié
skriver om hur Proust lyckas använda men samtidigt undvika Balzac som stor
förebild erinrar det om Harold Blooms berömda teori om The Anxiety of Influence, hur en stor författare måste besegra sin
föregångare för att inte helt bli slav under dennes stil. Vad man än tycker om
Proust: han hör till dem som har lyckats. Prieur skriver om det sällsamma i att
boken fortfarande lockar oss, trots att dess världar är så avlägsna, det tidiga
1900-talets salongsliv i fransk borgerlig miljö.
Det finns
trådar mellan de olika skribenterna. Tadié nämner fantasin när han skriver om
Prousts kärleksteorem, och just fantasin blir huvudämnet hos Kristeva. Det
spännande med Proust är ju hans sjukdomsinsikt, att han leker med sina egna
känslor och betraktar dem med ett slags upphöjt tålamod, samtidigt som han är
helt distanslöst inne i de dunkla begären. Någon helylleförfattare är han inte.
Enthoven påpekar likheter mellan Proust och Montaigne, och det försåtliga i att
det inte någonsin går att finna Montaignes namn i romanen: vi vet vad Borges
skulle ha sagt om denna frånvaro.
Kloka
böcker genererar nya läsningar hela tiden, och det går inte att nöja sig med
den kunskap du förvärvat dig en gång. Det här är inte samma sak som att säga
att nya tolkningar övertar de gamla – mer rör det sig om att låta olika
varianter kommunicera med varandra. De åtta skribenterna här är ganska
självständiga. Just när jag tänker på kaleidoskopet, hur var och en av dem
vrider på Prousts bok för att bilda nya konturskarpa mönster, kommer jag till
Kristevas beskrivning av ”den kaleidoskopiska rörelse som kännetecknar den
Proustska skriften”. Och att skapa innebär för honom att söka, och det är i de
trevande och de efterforskande fälten Proust lever som författare.
Kristeva
nämner den brittiska psykoterapeuten Frances Tustins idé om endogen autism som
tillämpbar på Proust. Det är alltid ett äventyr att läsa Kristeva: här betonar
hon det moderna hos Proust, samtidigt som han är en författare som inte kan
sägas inryms i det vi brukar kalla modernismen. Förmodligen är det en av
anledningarna till att han fortfarande känns så aktuell, medan de författare
som någon av –ismetiketterna kunde fästas vid blivit redundanta.
Att
översättaren Jan Stolpe negligerar Gunnel Vallquists berömda översättning är
möjligen onödigt, om än det genererar en mer enhetligt hållen stil. Nu citeras
Prousts bok i långa sjok, och det kunde ha sett märkligt ut. Ibland går citaten
in på detaljnivå, och nu undviker vi åtminstone det respektlösa tilltaget att
den nya översättaren modifierar i sin kollegas arbete. I vilket fall blir de
långa citaten lockbeten, oemotståndliga trådar som löper rätt in i den stora
textens väv. Proust föreställde sig ju boken som en katedral, men talade också
om den som en klänning, och de manuskript han efterlämnade kan ge intryck av
långa rader av papper som sytts fast likt tygstycken. Man kan givetvis också
läsa hans bok – jag menar: bli läst av hans bok – som ett musikaliskt stycke,
eller varför inte som en rabatt, ett organiskt begränsat stycke som lever
vidare men kräver viss översyn, ansning och bevattning.
Stolpes
översättning lägger sig inte heller långt ifrån Vallquists. Så här lyder ett av
romanens mest fascinerande partier hos henne, när ”Marcel” smygkollar på den
sovande Albertine. Passa på att notera den typiska meningsbyggnaden:
”Och när
jag kände att hennes sömn var total, att jag inte skulle stöta på några
blindskär av medvetande eftersom dessa nu helt täcktes av den djupa sömnens
hav, sträckte jag ljudlöst ut mig på sängen och smög mig intill henne, lade ena
armen om hennes liv, tryckte mina läppar mot hennes kind och hennes hjärta och
lät så min enda fria hand glida över alla delar av hennes kropp; min hand
lyftes liksom pärlorna av Albertines andetag; den jämna rytmen satte även mig
själv i lätt rörelse: jag hade stigit ombord på Albertines sömn.”
Hos
Stolpe:
”När jag
nu förstod att hon låg i den djupaste sömn och att jag inte skulle stöta på
några grynnor av medvetande som nu täcktes av den djupa sömnens vida hav,
kastade jag mig beslutsamt och utan ett ljud ner på sängen, jag lade mig intill
henne, jag lade armen om hennes midja, jag tryckte läpparna mot hennes kind och
hennes hjärta och lade sedan den enda fria handen mot alla delar av hennes kropp
medan den liksom pärlorna höjdes och sänktes av Albertines andning; jag kom
själv i lätt rörelse av hennes regelbundna andetag. Jag var ombord på
Albertines sömn.”
Det kan
också tyckas onödigt med (ännu) en bok som introducerar Proust. Som ett
appendix längst bak finns en rätt lång lista med böcker om Proust – bara en
bråkdel av den franska Proustlitteraturen har översatts, visserligen – och nog
klarar sig en läsare utan välvilliga guider som entusiastiskt ställer sig i
vägen för att peka ut fyndigheterna i romanen. Här antyds på några ställen att På spaning är en bok utan läsare, vilket
nog är både korrekt och felaktigt. Nåväl. Följ den här bokens uppmaning då: läs
Proust i sommar, och spara kringlitteraturen till efteråt. Då kan en bok som
denna åtminstone skingra något av din förvirring, samtidigt som den
respektfullt bevarar den mystik som fortsätter att sippra fram ur denna stora
roman, lika besvärlig som den är underbar.