Stänk av glädje och sorg, Björn Öijer, Recito

 

När Vladimir Nabokov dog fick hans fru Véra frågan hur det var att leva i hans skugga. Hon skakade på huvudet och invände: ”Jag levde i hans ljus!” Poeten Bruno K. Öijer har kastat en lång skugga över den stig som heter svensk poesi, och på den stigen har många epigoner vandrat. Hur gör en bror till Bruno K. Öijer? Skriver i andra genrer. Björn Öijer har på sitt samvete ett knippe romaner och en novellsamling, samt en klassisk handbok i journalistik.

 

Och nu råkade det bli så att samma år som brorsan utkommer med sin första diktsamling på tio år (höstens Växla Ringar Med Mörkret) utkommer Björn Öijer med sin första diktsamling. Stänk av glädje och sorg är en titel som håller vad den lovar: den fångar ögonblick av vardaglig glädje och existentiell sorg.

 

Upptakten är ominös: efter en prolog med idylliskt kärleksfull snöbollskastning mellan ett förälskat par korsfäster mannen sig själv vid tågrälsen. Långt senare ligger kvinnan vid dödsbädden. Det är en pappa och en mamma som skildras, och deras öden lägger sordin över boken redan efter ett par sidor, bildar två sorgens poler som sträcker sig över alla årtionden som ligger mellan händelserna.

 

Öijers metaforer är stillsamma och verserade. Han skildrar en värld som håller på att plockas ned, som slutat fungera. Onomatopoetiska ord lägger sig över händelserna, i ett skeende som liksom upptäcks i takt med att de skrivs fram. Det är en för poesin ovanlig metod, som ger det beskrivna särskild tyngd. Eller så här: Öijers dikter är deskriptiva, något som annars är en vansklig form att ta sig an. Men han vägrar låta det som erfarits stelna i nostalgi. Det som har hänt blir därmed också det som händer, och han skriver klarsynt att ”åldrandet har inga rödljus”.

 

Skogen besjälas med några enkla drag. Barndomens hårda värld kommer också till liv, i dikter som visar att vi bär med oss vårt förflutna som lådor bara nödtorftigt förseglade. Vi bär alla åldrar levande inom oss, en livshållning som eventuellt liknar Gunnar Ekelöfs. Bilderna upplöses i en visuell stil som avbildar och ibland gestaltar. Mest övertygad blir jag av dikter där allt inte skrivs ut, som i en dikt om en princip som

 

väntar på att jordfästas

eller smekas till liv

 

så att människor kan göra

vad de vill med den

 

Sista raden upprepas – också det en metod som fungerar, eftersom den anlitas så sällan. Så onekligen är det resultatet av hård gallring.

 

Dikterna företar en vandring genom uppväxten, över förälskelserna och uppbrotten, mot livets slutskede. Men mer än ångest över ett annalkande slut handlar dikterna från nutiden om att komma till ro och försoning. Det betyder inte att ilskan utraderas. En typisk situation utspelar sig i en dikt där fönster putsas med hjälp av tidningspapper (ett gammalt husmorsknep som troligen är på utdöende då dagstidningar blivit en bristvara), och en flik från tidningen singlar ned på golvet, någons dödsruna. Vem var det? Diktjaget spekulerar fritt, och dikten sammanställer det vardagliga med det högtidlig.

 

En lång lidandets litania över fjorton strofer ger eldunderstöd åt ilskan över sakernas tillstånd. Där rör sig frustrationen över allt elände som drabbat mänskligheten, från Bibeln över medeltiden och slaveriet och andra världskriget och nutida terrordåd och krig i Ukraina och Palestina. En av stroferna bryter av med sitt ovanliga perspektiv:

 

Jag lider med föräldrar och syskon

till unga artister

som inte orkar bära sina framgångar

utan tappar fotfästet på karriärens brospann

och faller faller faller faller faller

                     utan att deras stjärnglans falnar

 

Som helhet är det en lite ojämn bok, men topparna är högre än dalarna. Dikterna om åldrandet som avslutar boken är också starka i sin övertygelse om hur världen förändras omkring en. Men det är också en svår fråga: är det verkligen sant att världen förändras – är det inte mer du själv som är en annan? Öijers dikt läser jag som ett motstånd mot stagnationen som annars hotar människan, och jag vet ingen bättre bromsmedicin än poesin.

Gator och andra dikter, Iris Tree, översättning David Pagmar, Pamflett

 

För hundra år sedan var Iris Tree en IT-girl, vilket förstås var passande för någon med sådana initialer. Modell, musa, skådespelare, poet. Hon tillhörde Bloomsburykretsens utkanter och omnämns inte med ett ord vare sig i biografier om Virginia Woolf eller i böcker som behandlar Bloomsburykretsen i stort. Ändå målades hennes porträtt av centrala figurer som Vanessa Bell, Duncan Grant och Roger Fry. Hon spelade på den så kallade ålderns höst också en excentrisk poet i Fellinis film La dolce vita.

 

Den som velat läsa hennes dikter på svenska har fått leta förgäves, men nu utkommer David Pagmars översättningar av en handfull dikter från debutsamlingen Poems, som utkom 1919. Boken – häftet – Gator innehåller en lite längre titeldikt, och ett par korta dikter utöver den, och utgör mer ett smakprov än en hel anrättning. Det är ju en ung poet som skriver – i ålder befinner hon sig mittemellan Karin Boye och Edith Södergran när de debuterade (23 år). Det går att hitta något av Södergrans vilt expressiva uttryckssätt, likväl som hos en annan yngling, den något senare Henry Parland.  

 

Hos Tree – säg en poet med ett lämpligare efternamn? – tar sig tidsandan in i dikterna på ett indirekt sätt, genom vaga antydningar om första världskrigets effekt på stadsbilden i London. Åtminstone ser jag det som en tänkbar förklaring till hennes bildspråk, präglat av våldsamma åtbörder och katastroftänkande. Det är en ung, brådmogen poesi, med all dess charm och alla dess brister. Till det charmiga hör ett kaxigt och nonchalant tilltal, och till bristerna hör väl en viss brist på känsla för den metaforiska hammaren har slagit in spikarna tillräckligt långt (med andra ord: en mer driven poet hade lärt sig att inte stapla metaforer så här vingligt).

 

Nog är Trees upplevelser av världen fortfarande moderna. Från titeldikten är det en ganska rak väg till senare tiders urbana vilsenhet, manifesterad hos poeter som Michael Strunge och Bruno K. Öijer:

 

Jag är jägaren i stadsdjungel

studerar alla hennes dolda mysterier.

Jag känner henne väl,

de klagande motorvägarna,

de skorstensstökiga taken

där månen försiktigt går

som en herrelös spektralkatt

 

Metaforerna blir ibland lite väl dristiga, kan tyckas, men det är å andra sidan en eftergift åt tidsandan. Det kan också vara värt att påminna sig om att Tree skriver sina dikter ett par år innan T.S. Eliot med Det öde landet skulle revolutionera poesin – inte för att hon skriver lika omstörtande, men ändå tycker jag att det finns något här, något som gör dem relevanta även för en svensk poesiläsare drygt hundra år senare. Det finns i hennes frihetssökande och vildvuxna metaforer något utopiskt som går att koppla ihop med Paul Andersson, främst hans säregna ”Elegi över en förlorad sommar”, som ju också den är lika mycket mästerverk som pekoral.  

 

Kanske bara den som är ung kan kosta på sig att vara så här uppgiven och desillusionerad. Då kan en och annan överlastad metafor förlåtas: ”Vissa vägar verkar branta som berg, ve och fasa / med sina råa tempel byggda för lustens lov, / hukande och leende mot en vedervärdig dröm”. För, som redan Hjalmar Söderberg visste är det för djävligt att vara ung, och därför skönt att bli gammal. Dikterna uttrycker en förtvivlan med sin källa från någon som redan upplevt för mycket.

 

Dikterna inventerar den vilsne flanören i stadens labyrinter. En av krigsdikterna ger också ett oförglömligt intryck, och kanske i synnerhet när den anländer till vår tid där vi inte längre talar i hypotetiska termer om kriget kommer, utan ställer oss i beredskap för när det kommer. Tree skildrar det känslolösa dödandets konsekvenser i dikten ”Rök”, som efter sin majestätiska inledning – ”Nu är kvällen doppad till knäna i blod” – fortgår:

 

                                  Döden står stadigt:

hans benhänder fyllda av röd förstörelse:

han står på flammande bålverk, vinkar högt

förfallets flagga. Alla hans ben är klädda

i ilskna rosor; alla hans svarta pelare

omslutna av askgrå vallmo, och på damm

reser han sin fasliga gyllene tron.

 

I förordet skriver Pagmar att Iris Tree är mest ihågkommen som poet, något som nog måste tolkas relativt. Det är kanske mer troligt att den som är kulturintresserad har sett henne porträtterad av Bell, Grant och Fry från Bloomsbury-konstnärerna, eller i en av Modiglianis kändaste nakenstudier, likväl som på klassiska fotografier tagna av Man Ray och Cecil Beaton. Hon ser också mycket levande ut i en grön kofta, målad av Augustus Johns.

Kupletter, Maggie Millner, översättning Yolanda Aurora Bohm Ramirez, Brombergs

 

Hur låter passionens lovsång? ”Högre än bomber”, enligt Elizabeth Smarts explosiva mästerverk Vid Grand Central Station där satt jag och grät (Ingegärd Martinells översättning). Den amerikanska poeten Maggie Millner skildrar denna högljudda lovsång i diktsamlingen Kupletter, som utkom förra året och nu har översatts av Yolanda Aurora Bohm Ramirez.

 

Liksom i Smarts roman från 1945 är passionen, den himlastormande förälskelsen, Millners tema. Diktjaget lever i en trygg heterosexuell relation, har aldrig dejtat kvinnor, men när hon träffar en kvinna sker en mer eller mindre omedelbar förändring. Hon gillar tjejer!

 

Det är i den andres blick vi blir till, lyder Millners formel för förälskelsen. De bondar över litteraturen – allra helst George Eliots Middlemarch, och i fortsättningen går hon i dialog med främst andra självframställare, som Jamaica Kincaid, Natalia Ginzburg, Adrienne Rich, Rachel Cusk, Audre Lorde, Louise Glück och Virginia Woolf – ingen ska betvivla att Millner har god litterär smak.

 

Det här blir i slutändan en självantändande men inte självförbrännande bok. Mer än något annat liknar den en lärobok i kärlek. Millner skriver pratigt – typiskt amerikanskt! – men narrativet saknar inte fokus. I fyra precisa avdelningar eller kapitel, namngivna med siffror som i en akademisk uppsats (1.1, 1.2, 1.3 och så vidare). Det liknar en dagboksrapport, där katalogiseringar visar hur en kropp upptäcks av den förälskade (för referenser, tänk John Donnes otaliga erotiska dikter). En annan egenhet är hur Millner också växlar mellan första persons perspektiv (”jag”) för att skriva i andra person (”du”).

 

Men det blir mer än en bok där ett kärlekspar upptäcker varandra. Lika mycket handlar det om att upptäcka sig själv, om att hitta sin identitet, sitt sanna jag. Och så visar Millner för det mesta hur det privata blir konst. Formen växlar mellan lyriska kortdikter och prosaavsnitt. Det blir inte splittat eller flyktigt, utan det hålls samman av en uppriktig dialogisk text om allt det ljuva och allt det bittra som tillhör kärleken.

 

Uppbrottet med mannen sker långsamt och inte utan fula stunder:

 

                                  ansiktet i skam förvridet,

 

så jag tyglade mig själv. För honom var det hav,

tror jag: till fullo oframkomligt. Jag

 

såg det som en svindlande ravin

   som kretsat oss i flera år och plötsligt skar mitt i.

 

Det blir också en berättelse som inte nöjer sig med att idealisera vare sig kärleken i sig eller föremålet för besattheten. Och eftersom det inte går att spoila en diktsamling kan jag lika gärna berätta hur det går, för det går inte bra alls, som berättaren blir varse en nyårsafton: ”när klockan slagit tolv, grep skräcken tag i mig akut, / jag kunde inte se på henne. Vi kommer inte hålla året ut.”

 

Vi som en tid följt den nordamerikanska hybridformen som odlats av bland andra Maggie Nelson, Chris Kraus, Claudia Rankine och Anne Carson blir kanske inte jätteförvånade över det skrivsätt Millner har valt. (Är originaltiteln Couplets rentav en anspelning på originaltiteln till den bok av Nelson som på svenska fick hetta Blått – Bluelets?) Vid en jämförelse med svenska förhållanden ter sig ändå den här boken som en anomali, i hur den överbryggar diktsamlingen med romanen.

 

Titelns kupletter syftar förstås på de tvåradringar som i den engelskspråkiga poesin hittas i till exempel Shakespeares sonetter, de två avslutande rimmade raderna. Hos Maggie Millner är rimmen nonchalant hanterade, och jag kan inte bestämma mig för om det är lyckat eller inte. När jag läser några av originalen i Couplets är rimmen oftast lika orena eller halva. Men ett halvrim behöver inte vara en halvmesyr: fråga Emily Dickinson, som jag absolut kan föreställa mig hade rimmat ”tenta” med ”Insta”, så som Millner gör.

 

Mestadels är det här en stark diktsamling, även om tonläget kunde ha varierats något mer. Det är lätt att förstå valet av översättare – Yolanda Aurora Bohm Ramirez debuterade för ett par år sedan med en inlevelsefull dikt med starka åtbörder – men resultatet är en stundtals slarvig behandling av originalet. Att läsningen störs av lite väl många korrfel är försmädligt, men värre är det att anglicismer lägger beslag på utrymmet lite här och där, att styggelser som glosan ”önsketänk” förekommer, att artiklar och prepositioner saknas, och att ofrivillig mångtydighet indikeras av rader som ”Att ha sex dagar utan bråk”.   

 

Ändå har jag ganska stor behållning av den här rosaröda boken, som visar kärlekens många nyanser. När berättaren i diktberättelsen ska trösta sin flickvän märker hon att hon gör det med exakt de gester och det tonfall hennes pojkvän använde när han tröstade henne en gång i tiden. Det säger något om kärlekens märkliga styrkor och förmågor.

Drömmen är oåterkallelig; Betald och obetald död; Under jorden lyser blickar; Människa i människodräkt. Pampflett #1-4, Herkulesgatans poesiklubb

 

Den svenska undergroundscenen har i många sammanhang bidragit till att infiltrera och injicera kulturen med sunda doser galenskap, där utveckling och framåtrörelse kanske inte varit det uttalade målet, men det har ändå ofrånkomligt lett till just denna välsignade och välkomna höjning av taket. Tänk 50-talets Metamorfosgrupp (som gav fritt spelrum åt Paul Andersson), 70-talets Guru Papers (Bruno K. Öijer), och 10-talets Fame Factory (Elis Monteverde Burrau och Anna Axfors).

 

Göteborg har den senaste månaden fått ett tillskott till denna fanzinekultur, med den anonyma (för mig anonyma, jag står utanför Göteborgs interna litteraturscen) Herkulesgatans poesiklubb från Hisingen. Jag får hemskickat de fyra första pamfletterna, och kan inte låta bli att läsa dem i relief mot tidigare grupperingars alster. Det är en DIY-kultur där ingen möda spills på estetik. Varje nummer har sin programförklaring, ett slags manifest för en alternativ kultur: ”en simpel pamflett utskriven på traditionellt allmoge- och landstingspapper och häftad enligt den kommunala skolans praxis.”

 

Genom diktsviten från #1 till #4 sker en viss förskjutning från det stillsamma till det mer våldsamma: ”Jag ska mäta avståndet till frågetecknet / och gå ut när ingen längre är vaken / för att få sväva, naken och urgröpt, / hela vägen till guds undangömda mödrar.” Det dagsaktuella visar sig även i hur nummer 2 lanseras ”i samarbete med den svarta röken från Lisebergs äventyrsbad Oceana”. Överlag är det skrivet i ett påtagligt nu, och olika stilarter blandas ogenerat. Här finns både trams och tyngd: ”Se på tunneln – människan går under. / Se på bron – människan går över. / Se på människan – hon går igen.”

 

Numren har placerats på bibliotek och boklådor. Förorden refererar till Stagnelius och Novalis, och det är passande, då dikterna är skrivna i den romantiska traditionen. Det är bara tankens amatörer som anlägger strikta årtal för romantiken som ”en historisk epok” – om inte annat visar exemplen ovan, Andersson, Öijer, Monteverde Burrau och Axfors, att romantiken har ett fortsatt långvarigt liv.

 

Det romantiska visar sig i den säregna blandningen av ironi och allvar. Kanske den romantiska poesin attraherar människor med vissa bipolära drag, de som tidigare kallades manodepressiva (jag svär, när jag läste om de här diagnoserna undrade jag vad det var för fel på alla som inte upplevde de här vilda svängningarna i humör och temperament: är det inte de liknöjda som borde diagnosticeras i stället?).

 

Även Baudelaire är en romantisk förgrundsfigur, och jag hinner knappt koppla dikterna till hans magnifika leda förrän poeten själv figurerar. Dikter som apostroferar Baudelaire kan svårligen misslyckas, och jag ser också några 1900-talsromantiker som Anna Greta Wide och Rut Hillarp flimra förbi – något de gör med den äran. Detsamma kan väl sägas om ett uppochnedvänt foto på UKON, där den ikoniska mustaschen bildar bokstaven ”U”, och texten ”KON” står intill – ett grepp som kunde kallas ”(u)kongenialt”.

 

Det här är ett utopiskt projekt, att föra ut poesin till människor som annars riskerar att inte hitta den. Det finns en känd kliché som lyder: ”om jag upptäcker att jag har påverkat en enda människas liv, då vet jag att mitt liv inte varit förgäves”. Det var försmädligt att upptäcka att den som formulerade det i ett brev en gång på 1800-talet var Emily Dickinson. Jag skulle vilja korrigera utsagan lite: ”jag nöjer mig inte förrän jag har påverkat alla människors liv – målet är att alla ska ta till sig poesin”.

 

Då kan Herkulesgatans poesiklubb vara en av inkörsportarna, i sin strävan att förmedla ”poesins blyga urkraft; förmågan att omärkbart bryta sig in i och ut ur alla rum, oavsett vad klockan, kalendern och cirkusdirektörerna för ögonblicket påstår.” Må de orka fortsätta.

Provins 1/2024; Balder Nr 1 2024

 

Provins byter skepnad till årets första nummer (1/2024), som har språk som tema och mer uttalat den tvåspråkighet (för att inte säga mångspråkighet) som allt mer blivit vår delade erfarenhet. Omslagets versala ”P” ska inte stå för ”periferi” (Norrland utgör 59,6% av Sveriges yta, upplyser redaktören Elin Persson). Det som gläder mig allra mest är att se två av debutanterna från årets upplaga av Borås Tidnings debutantpris, Sanna Samuelsson med språk-krångliga dikter om och Lida Starodubtseva med en essä om tvåspråkigheten.

 

Samuelssons frustrerande dikter med fokus på orättvisor skapar oro av det fruktbara slaget, och Starodubtsevas essä ”Bilingv” diskuterar tvåspråkigheten och avlivar en del myter, så som kan göras för den som ser på ett språk – svenskan – utifrån. Exempel: varför säger vi att vi erövrar ett språk när vi lär oss det, för är det inte mer frågan om att språket erövrar oss? Hon gör också en hisnande jämförelse mellan spädbarnets sömnbehov och den som håller på att tillägna sig ett nytt språk – något som var och en upptäcker när man under en längre tid försökt formulera sig sammanhängande, vettigt och fyndigt på det som inte är ens modersmål, hur ofantligt trött man blir av det.

 

Debutanten Rebecka Peterson skriver om sina rötter i finska Tornedalen, och om språk som något mer än kunskap – en instinkt: ”Kanske finns en särskild kraft i det som inte finns kvar.” Inte kunde jag ha anat att numret också skulle ge en helt ny erfarenhet, för det innehåller också ett fint block med fyra poeters dikter och essäer från Mongoliet, som fyra svenska poeter översatt från engelskan. Flera av dikterna är starka, kanske i synnerhet Multsan Uyansukh. Här i Jenny Tunedals översättning:

 

Drick från denna bägare, du får evigt liv.

Vattnet är gjort av helvetets plågor,

det kommer att ta dig till himlen.

Jag ska störta i helvetet.

Blunda! Drick sedan, bara en liten klunk!

Glöm denna förtappade värld! Fly från helvetet att vara vid liv!
Andas inte! Öppna inte dina ögon …

Du ska vakna långt bort.

Du ska vakna i himlen.

 

Poesi i all ära, men vill du läsa också om katter och Sara Lidman, då är Balders nya nummer (Nr 1 2024) något för dig. Temat är ”skrivande liv”, och då inryms Kerstin Wixes kargt ömsinta minnen av Lidman, och nog framträder Lidman också i intervjuerna med Elisabeth Rynell och Birgitta Holm. Det här ger numret en viss norrländsk touch, för den som inte fick nog med allt norrländskt i Provins-numret. Wixe berättar om Lidmans scenskräck, Rynell om Lidmans generositet när hennes man dog, och Holm berättar om det frigörande i mötet med Lidman: ”Sara Lidman förflyttade min uppmärksamhet mot människors vidunderlighet. Hennes intresse och begär efter människor var smittsamt.”

 

Ja, texten om Holm är i sig smittsam – mycket tror jag beror på Anna Sjöstrands fina förmåga att fånga det finstilta hos människan och kritikern Holm, hon som yttrar så kloka saker om hur skrivandet kan rädda en från eländet. Sjöstrands karakterisering går inte heller av för hackor: ”I den egna texten är Birgitta Holm vördnadsfull. Inte alltid mot ursprungsmaterialet, det får tåla sin undersökning; men alltid mot sin läsare.”

 

Jag påminns att den som skrivit den bästa texten om Joseph Conrads Mörkrets hjärta inte är Olof Lagercrantz (är inte hans bok om romanen överskattad?), utan just Birgitta Holm, i essän ”Hjärta av mörker”, från ett 80-talsnummer av BLM (hon drar bland annat en hisnande parallell till myten om Orfeus och Eurydike). Varför är Holm en så suverän kritiker, så associativ, så lekfull, och så följsam? Kanske för att hon dansar: hon berättar att hon tar med sig från dansen till läsningen egenskapen att vara en följare.

 

I numret läser jag också ett fint porträtt av den för mig okända Marie Olskims Lust, som utöver att vara långtradarchaufför också är skådespelare, skulptör, fotograf och poet. Hennes skulpturer – hon formligen älskar rost! – är sublima på ett självklart sätt. Att efter så nyligen ha läst Ingela Strandbergs senaste bok När jag var snö få se ett av hennes foton av katten Caesar, som är en så viktig figur i den diktsamlingen, är en ynnest av sällan skådat slag.

L’amour – La mort #13, #14 [Babo Bildt]

 

L’amour – La mort är Jonathan Brotts skötebarn, ett påkostat fanzine som med sina två senaste nummer tar ut svängarna mer än förväntat. Det trettonde numret imiterar diplomatpassets form och är ett temanummer om resor (”Resenärer” lyder titeln), och det fjortonde numret är ägnat Carl Bildt. Fast strikt talat är det frågan om sajten ”Babos kvällsmagasin” som om jag förstår det rätt upprätthålls av Ali Alonzo och Albin Duvkär, med det uttalade mottot ”Vi är som L’amour-La Mort fast ocoola (och gratis!!!)”.

 

Jag avskyr att resa, åtminstone med flyg. Det må låta hycklande, men av anledningar har jag behövt flyga ett par gånger de senaste åren, och jag har inte kunnat boka biljetter utan att må fysiskt dåligt. Därför är det med viss tvekan jag läser det vackra lilla numret med resetema, för att upptäcka hur jag ofrivilligt dras in i Essy Klingbergs kloka text om borttappade resväskor på flygplatser, och några intelligenta iakttagelser från vip-loungen där maten gör ont i munnen (”Rika vill gärna legitimera frosseri genom smärta”) och kaffet är gratis medan det kostar 79 spänn för de utanför (”Det är billigt att vara rik”).

 

I numret förekommer olika destinationer. Johan Attfors försöker skriva ett gonzoreportage om ett fiskemuseum i Å utanför Lofoten (det visar sig vara stängt). Emilia Hasselquist Langefors skriver snygga smärtdikter från Budapest. Jorunn Lavonius och Lejla Cato reser till Gumbostrand i sökandet efter Kalevala-hjälten Lemminkäinens tempel, i en text som liknar en Borgesnovell med mystiska figurer som heter V och X. Alice Stenberg söker efter den sapfiska kärleken i Malmö, och lyckas levandegöra den lesbiska viben i en text som är rastlös, ryckig, irrationell – med andra ord, helt underbar.

 

Med sitt behändiga format är väl det här numret ypperligt för nästa resa (i mitt fall blir det tåg i fortsättningen), där det gärna får slinka ned i någon kavajficka. Svårare format på Babo kvällsmagasins nummer om Carl Bildt, med omslaget som oljemålar fototillfället när Bildt åt en varm korv och fick vit sås på underläppen (säg en politiker som mer liknar en seriefigur). Ett temanummer om Bildt är förstås en fantastisk idé på pappret, och det blir det allra oftast också i pappret.

 

På tal om olja snackas det en del om Lundin Oil och girighet i ett nummer som spretar åt olika håll, med en del ren satir och en del smutsiga fantasier, som Svante Erlandssons text som siktar in sig på Carl Philip (stackaren – räckte det inte med Mattias Alkbergs ”Skända flaggan”?). Alonzo själv bidrar med en ganska vass dikt: ”någon säger att vi borde / legalisera humor / eller avkriminalisera åtminstone”.

 

Allt är kanske inte lika vasst, och det kanske måste vara så. Ett problem med en sådan som Bildt är väl att det går att säga vad som helst om honom, eftersom han så frikostigt bjussat på citat och knasigheter:  den där råttkavajen! den där ”Fyra bugg”-slakten! elevrådslooken som han anammade som tonåring och bevarat i alla tider! alla – ugh! – flygresor och stoltheten i att åka på ”viktiga möten” och ”mycket viktiga möten” med ”viktiga personer” och ”mycket viktiga personer”! paniken i hans blick när Friggebo önskar att de ska sjunga ”We shall overcome”!

 

Blir man klok på Bildt av att läsa det här numret? Nä, det blir man väl inte. Vad det nu finns för värde i att vara klok.

Spikar, Agota Kristof, översättning Kennet Klemets, Ellerströms

 

Senare års upptäckter bestrider faran att en litterär kanon nödvändigtvis måste bli fixerad och statisk. En död författare kan få nytt liv flera årtionden efter att pennan slutat skriva. Vad sägs om romanerna av amerikanerna John Williams (exempelvis Stoner), Paula Fox (Förtvivlade människor) och novellerna av Lucia Berlin, och romanerna av italienskan Natalia Ginzburg, de självbiografiska böckerna av danska Tove Ditlevsen? En kan hoppas på en nyupptäckt Angela Carter också – Englands kanske mest underskattade författare.

 

För att inte tala om Agota Kristof, vars projekt som inleds med Den stora skrivboken banat väg för flera nyutgåvor och –översättningar. Det har nu lett till att även dikterna översatts till svenska av Kennet Klemets, och det är bra på alla sätt och vis. Det är bra för att Kristofs dikter är en sensation i sig, och det är också bra för att de passar ypperligt i en svensk kontext, genom att vara så där mollstämda och vemodiga som vi vill ha den svenska poesin.

 

Här är det på något sätt alltid höst, och den som vill kan förstås jämföra med kända svenska deppisar som vi får med modersmjöken, som Boye och Stagnelius – för att inte tala om Vilhelm Ekelund, som på tal om underskattning nog är den mest underskattade svenske författaren under 1900-talet (tips till den svenska kanongruppen: om inte Ekelund är med tänker jag kasta ett askfat på er!). Kristofs ord: ”från och med nu ska det alltid vara höst”. En tonårig Boye skrev: ”Du bleka, höga höst, du är mig kär!” Och Stagnelius: ”inga frukter mogna i min höst”.

 

Spikar är en förträfflig bok, med en förträfflig titel (dikter som spikar fast sina idéer, till exempel). Det finns också något kongenialt i att hon på omslaget läser en deckare av en författare med snarlikt namn (Agatha Christie) och att en kritiker vars förnamn är snarlikt hennes efternamn har skrivit förordet – Kristoffer Leandoer har som väntat skrivit ett fint förord, där jag bara vill anmärka på den lilla detaljen att Vladimir Nabokov inte alls lärde sig engelska som vuxen. Han var så kunnig i engelska som barn att han i memoarboken Tala, minne hävdade att det var det första språk han kunde läsa på. Men det är annars gott om träffsäkerhet i Leandoers genomgång av Kristof som poet, där han använder exilens villkor som utgångspunkt för en genomlysning av hur hon skriver dikterna.

Så består första avdelningen av ”Ungerska dikter”, och den andra av ”Franska dikter”. Den första avdelningen är avsevärt längre. Dikterna tvingades hon återskapa från minnet efter den hastiga landsflykten från det ockuperade Ungern 1956 (detta skriver hon med återhållsam vrede om i Analfabeten). Poesin blev det hon sysselsatte sig med både i början och i slutet av sin bana som författare, något som stärker min tes att poesin är vårt modersmål, så även för den poet som likt Kristof byter språk, i hennes fall från ungerska till franska. Om poesin är vårt modersmål kan det förklara varför så många romanförfattare är misslyckade poeter.

 

Kristof skriver utifrån den besvikelsen, där hon laddar negationerna med ny mening, där de trista erfarenheterna ges en betydelse som inte ger upp eller erkänner nederlag. I en av dikterna råder mardrömmens logik, med skräckinjagande vita träd som återkommer för att oroa diktjaget:

 

Titta jag vänder min kropp

slå mig där de

mörka mörka ögonen är

slå mig jag vet inte minns inte och skuggorna

lyfter sina händer bleka av sorg mot mig

 

Vem hade dessa två svarta ögon

jag minns inte

du har inget ansikte bara vita vita träd

och vita väggar

 

I dikter som denna råder också en egen tolkning av grammatiska regler, där interpunktion lämnas därhän och vådliga överklivningar skapar nya samband, samt den kuriösa dubblering av ord (epizeuxis) för att ge emfas och förstärka skräcken. Där skapar hon och visar följsamhet inför poesins inneboende rytm.

 

Att ställa frågan varför hennes poesi är så ledsen skulle vara missriktat. Av anledningar, lyder det korta svaret. Det handlar om alla uppbrott hon bevittnat, om allt hon lämnat bakom sig. När världen är trasig blir poesin ledsen. Kan den trasiga världen lagas av poesi? Vågar vi söka svar på sådana frågor, så som världen ser ut i dag? Jag vet bara att det för mig personligen inte finns något alternativ. Även en ond värld behöver en motbild, något som försöker bemästra det som gör ont.

 

Kristofs dikter erbjuder hisnande perspektiv, och kanske hade jag nästan önskat att det sutte en varnande lapp på omslaget, typ ”sätt fast säkerhetsbältena, för här blir det åka av!” Hon tecknar själens avgrunder med enkla men bestämt bestående drag i klarsynta konklusioner: ”i stunden var jag rädd / i stunden älskade jag de andras död / och inte min egen / min egen älskade jag senare”.

 

Bra dikter sätter något på spel, exempelvis sin egen utsatthet och sitt eget lidande. Agota Kristof befinner sig i en position där hon inte behöver kokettera med sin smärta. Det här är motsatsen till den självupptagenhet som vidlåder så mycket av det vi möter i det offentliga i dag, alla dessa Wahlgrens & co som fläker ut sitt innersta i alla tänkbara kanaler.

 

Så här kan då dessa känslor se ut, när de förmedlas av Kristofs unikt omhändertagande röst:

 

När han böjde sig fram såg han sitt ansikte,

På den glänsande, röda ytan sitt eget ansikte,

Och ansiktet var djupt som barnets drömmar,

Ofattbart ensamt liksom åren som följde,

Och liksom de första dagarna i livet, fullständigt glömt.

 

Glömska och minne tillhör en av de trådar som knyter ihop dikterna och gör dem enhetliga – en annan är vinden, den som ibland blåser dig ren och ibland bara gör dig kylslagen. Genom dikterna löper också den rastlöshet som vi förstås kan känna igen i de stämningar Ekelund beseglade i sin diktning och aforistik, en rastlöshet som – på tal om vind – kan få en att tänka på Rimbaud, han som enligt vännen Verlaine hade ”vind i skosulorna”. Den som lever i exil är nog mer än bekant med den vinden. Andra återkommande bilder är vingar, tillhörande ett visst slags människor – de som lever i vinden kan behöva sådana hjälpmedel. Då kan också rastlösheten gestaltas utan att du behöver vara kvar i dess epicentrum.

 

Idealet för den som vill skriva poesi kanske är denna bok: att vänta in dikterna och återskapa dem ur minnet, alla dessa förlorade ansatser du ägnade dig åt när du försökte vara poet. På den så kallade ålderns höst är det dags att skörda, och Kristofs skörd är fenomenal. Hon har sållat, organiserat, reviderat, renodlat. Det som kvarstår är ett smärre mirakel till litteratur, dikter som omedelbart placerar henne som en av 1900-talets centrala poeter.

 

Hennes metaforer är vilda och otuktade, bångstyriga och oregerliga; hennes besjälningar är vackert kusliga. Och symboliken är ödesmättad. I de bittra kärleksdikterna osar det och pyr om orden. Ja, de vibrerar fortfarande av det sällsamma liv som skriften härbärgerar, det liv som ofta men inte alltid är intensivare än det liv som vi lever utanför böckerna. Eller så här: livet, det är väl bra och så – men allvarligt, har du testat litteraturen? I synnerhet när litteraturen är så här bra. Livet kan bara bli det näst bästa.

Det börjar. Sorgerefräng, Anja Utler, översättning Linda Östergaard, Rámus

 

Anja Utlers nya bok består av 209 dikter som inleds identiskt med raden ”Det börjar, blir dag”, följt av en essä om kriget i Ukraina, som utgör själva fundamentet för dikten, lämpligt kallad Det börjar. Sorgerefräng. Att det är en sorgerefräng görs tydligt redan från början, och det går att följa diktens förlopp som en dagbok från en värld som slagits sönder.

 

Men också det som gått sönder måste fortsätta, och ett liv i spillror är också ett liv. Diktens refräng kan fungera som ett nödvändigt imperativ, en påminnelse om att det går att leva också i katastrofala dikter. Livet fortgår, trots allt. Putin har ockuperat Ukraina, men också våra tankar ockuperas av detta krig. Och Utler finner i essän anledning att rannsaka sitt hemlands egna historia från andra världskriget, utan att dra för stora växlar på likheterna till dagens Ryssland.

 

Utlers bok blir en manifestation för vardagen och det ordinära. Blir det inte monotont, med den identiska raden? Ja och nej. Jag läser dikten i ett svep, och storknar nästan över raden ”Det börjar, blir dag”. Trodde jag. Så småningom märker jag skillnaden i skiljetecken, att där finns kommatecknet och punkten, likväl som kolonet och semikolonet. Och en förändring infaller, en förskjutning av verkligheten som sker både gradvis och plötsligt:

 

Det börjar, blir dag;

Plastpropp och paradiset;

Bara där någon

ligger mot berörs det.

 

Ja, bara där vi har eller ingår i en gemenskap – ett sammanhang – kan vi vara rädda att mista den. Därmed går det att läsa in ett ”Det slutar” i Utlers fras ”Det börjar”, och då blir dikten ännu mörkare. Att den frammanar ett historiens slut, illustrerat av individens oförmåga att gå vidare. Rutinen både fortsätter och upphör: ”Skönheten finns, den rusar / i galopp; varm och / stor och fri. Och förbi”.

 

Dikterna har hamnat i en evighetsloop, men den är inte riktningslös. Hon ger utrymme åt andra språk, där fraser precis som hos Sorin Masif lämnas oöversatt, och här följer en lista på de språk jag tror mig uppfatta (med reservation för bristande kunskaper): engelska, kinesiska, spanska, ryska, slovakiska, slovenska, grekiska, spanska. Där finns också fake news och Nenas 99 luftballonger, i en märklig korsklippning av kalla krigets 80-tal och vår egen tids mer diffusa krigsstämning. Så plockas mer och mer av den yttre världen in i dikterna, och gör dem mindre instängda i jagets upplevelser.

 

Effekten av upprepning heter också förstärkning, men jag blir också galen av raden, hör mig själv muttra ”stäng av!” och ”byt spår!” Men det är förstås meningen att jag ska reagera så. Det får mig att tänka på en gammal monolog av William Burroughs, där han mässade frasen ”word is virus”, och så blir också kontentan i Utlers dikt, med ord som sprider sig viruslikt – de korrumperar och korrumperas: ”Orden shuttlar sina news […] om det man hoppas: inget”. Utler tillämpar etymologi och ortografi för att låta orden samspela med verkligheten.

 

Något finns alltid som suddar ut gränserna, får företeelser att försvinna. Det är svårt att bedöma Linda Östergaards översättning, som har översatt Utler sedan hon introducerades på svenska 2008 med Låga, följt några år senare med utövat. En kurskorrigering. Det här är en författare som jag tidigare inte uppfattat som helt lättläst, och den här boken är ingen radikal kursändring (eller kurskorrigering). Ändå finns det ju en direkthet i tilltalet som borde appellera på även ovana lyrikläsare. Att Östergaard fått arbeta hårt syns i en dikt som leker med små men betydelsefulla ord på tre bokstäver: ”Kastar om o½r½t till /tro. Just när jag glupskt / bedrar mig in i min rot”.

 

I essän motiverar Utler sin stränga form, med ”En apologi för att tänka också de störiga tankarna” (underbar undertitel!). Här får vi en utredning av vilken slags sorg kriget utlöser, och Utler förespråkar ett nytt sätt att tänka, som också involverar känslorna utifrån Martha Nussbaums idéer om det emotionella tänkandet, som är nödvändigt för att vi annars tappar omdömet. Ett krig aktualiserar också den egna skulden, i synnerhet alla de livsval vi gör som boende i västvärlden som utsätter människor för fara och försätter dem i misär. Det är obekväma och – ja, störiga tankar Utler utsätter oss för i essän.

 

Ändå kan hon inte helt lämna oss i pessimismens fålla: ”Att en funktionalitet till stor del förblir outnyttjad innebär inte att den blir dysfunktionell; den har sitt hem i det hoppfyllda rummet för meningsfulla men inte omedelbart målrationella saker.” Där finns väl om något poesins funktion. Bara för att vår värld liknar Sisyfos syssla fast att stenen verkar oåterkalleligt ha rullat ner för att stanna där måste vi fortsätta streta för en bättre värld, fortsätta försöka få upp stenen igen, hur tröstlöst och obefogat det än verkar. Om inte annat för att alternativet – att ge upp – är ännu värre.

Skapelser, Malte Persson, Bonniers

 

Är Malte Persson lite för rolig för sitt eget bästa? Frågan infinner sig när jag läser hans nya diktsamling Skapelser. Den tar vid efter den förra, Undergången, och kan på ett sätt sägas vara dess ljusare tvilling. Efter undergången kommer skapelsen, lyder den lite ologiska logiken, men låt gå för det. Om den förra boken var omfångsrik är denna i omfångsrikaste laget – det vill säga, kontentan av more is more-estetiken blir sällan något annat än just upplevelsen att mer verkligen är mer.

 

Liksom den yngre besläktade poeten Elis Burrau är Persson kvick med att underminera sina slutsatser och poänger. Det är fyndigt – för stunden. Skapelser liknar en skissbok där Persson för in sina infall lite då och då, där han också kan teaterviska åt sig själv och be om strykningar, och det är inte utan att en läsare önskar att det hade strukits mer. Då har jag ändå följt det här författarskapet i drygt tjugo år, men kanske det börjar räcka nu med böcker av det här slaget? Jag vet inte hur länge till jag står ut med femtielva anagramdikter. Det är ekvilibristiskt, men också mekaniskt och själlöst för det mesta, och då hjälper inga ordvitsar i världen.

 

Jag förnekar inte att jag ställvis drar på munnen åt upptågen även när anagrammen riskerar att gå på tomgång: ”APSNUTEN SKITER I ATT / TIPSAREN AUTENTISKT / PEKAT UT RASSETINTIN […] / ATT SANKTE PER IN SITU / PUSSAT INTET I AKTERN / SETT RASPUTIN I AKTEN / EPISKT TUTA IN TSAREN / PUTIN I STATSRAKETEN”. Roligt, men vad ska jag ha sådana ramsor till? Och något liknande går väl att säga om katalogiseringen av nya djur, i en stilart som nog roar alla fans av Lennart Hellsing: ”På dag nr 5 eller 6 skapade Gud / på fri hand melankoalan / och melankolibrin och depparden / och deppvargen och gråtsparven”, och så vidare.

 

Visst finns det humor här, och medvetna – ibland övertydliga – blinkningar till favoritställen i litteraturhistorien. Ställen som förslagsvis ligger rätt långt tillbaka i tiden, ungefär vid 1700-talets början; jag tror inte att den här analogin roar honom, men är det en tillfällighet att Malte Persson allt mer liknar Gunnar Ekelöf, avseende till exempel både skämtlynnet, ordtricksandet och vurmen för 1700-talet? Kanske den här boken följs av en religiös kris där blicken kastas åt Bysantinska riket?

 

Just nu befinner sig dock Persson i fasen där kärleken till svenska språket är svårslagen. Visst lyckas han skriva vigt vitsigt och elegant för det mesta, och visst är det en fröjd att se hur behärskat och rutinerat han fortsätter skriva sonetter och även terziner på ett förtjänstfullt sätt. Fast samtidigt, har han inte gjort det här en gång, två gånger, tre gånger, tidigare? Blir det inte något av rundgång med ännu några knallpuffar till ordlekar?

 

På annat håll har vi på senare år sett Isabella Nilsson ladda sitt nonsens med bråddjup av allvar, och även UKON har i sin senaste bok Jag är ingen mördare visat att det går att förena trams med djupsinne. Vid en jämförelse tycks det mig att Persson trampar vatten, går i cirklar, tuggar gammal skåpmat (där tog mina metaforer slut).

 

Här får vi följa hur Sapfo samplar Goethe, och Gertrude Stein kommenterar i marginalen. Anna Maria Lenngren blir ett av A:na i ABBA. Översättningslekar från en handfull av de författare Persson har översatt med den äran bifogas också lite här och där i samlingen. Men experimenten förefaller likna halvfärdiga fuskbyggen. Jag hade gärna sett honom släppa in mer känslor, låta de cerebrala tidsfördriven lämna utrymme åt de sinnesrörelser som ger Ekelöfs dikt liv, ja, som helt enkelt förädlar just hans likartade ordlekar till berörande poesi och inte liknar den typ av cirkuskonster Persson ägnar sig åt.

 

Förvisso, Persson är spränglärd, och dikterna är överlastade med allusioner och intertextuella referenser, som säkert är till glädje för alla som hittar dem. Men det är svårt att fördra alla ställen där Persson kokett resonerar kring och med sin egen bok, och försöker ta ned sig själv på jorden genom att berätta för kritikern vad hen ska tycka om boken: ”’Skapelser är förvisso ingen usel bok, om än både lång och ojämn, men jag är säker på att jag talar för majoriteten när jag säger att jag hellre hade behållit Sju sorters kakor …’”

 

Hur mycket Persson än älskar Philip Larkin når hans pastisch inte i närheten upp till det unika engagemang som originalet erbjuder. Den här boken är till sidantal längre än inte bara Philip Larkins samlade dikter från drygt 40 års skrivande, utan också Tomas Tranströmers samlade produktion från nästan 60 år. Slutsats? Det säger väl sig självt att det inte går att mäta sig med sådana förebilder, även om Persson försöker i en dikt genom att fråga sig hur den hade avslutats av just Tranströmer.  

 

I rättvisans namn ställer Persson också en del försynta frågor om framtiden för människan och för boken och för litteraturen och för läsandet. Hans skapelseberättelser biter sig själv i svansen, och visar att han inte alls har befriat sig från undergångstematiken från förra boken. Med en suck av lättnad slår jag ihop boken, och önskar att jag hade sinne att bli mer road av den. Mest av allt vill jag nog bara att han ska skriva en helt annan bok nästa gång, även om jag vet att det är en dödssynd för en kritiker att önska sig något annat än den bok som föreligger.