Kära Liv och Caroline, Liv Strömquist och Caroline Ringskog Ferrada-Noli svarar på frågor om livet

För något år sedan såg jag ett nyhetsinslag om poddar (eller om det var en tidningsartikel), med en hipsterskäggig man som lyssnade på ett par poddar på förmiddagen innan jobbet och så ett par på eftermiddagen medan han lagade mat och strök skjortor och sedan ett par på kvällen medan han vaggade barnen och log mot sin fru, som också lyssnade på poddar. En parodi? Nä, men jag tänker på honom ibland, vad det blev av honom.

För jag har aldrig lyssnat på en enda pod, men har fattat att det är det man gör, lyssnar på poddar och kollar på tv-serier. Så nog känner jag till att Liv Strömquist och Caroline Ringskog Ferrada-Noli har en pod på Expressen. Nu har de samlat sig till en bok: Kära Liv och Caroline, (Natur & Kultur) där de svarar på lyssnarfrågor.

De börjar med frågan om man ska raka benen, fortsätter röra sig från yta till djup, från högt till lågt, och svarar oftast uppriktigt, och utan att raljera över frågeställarna (inte ens när frågorna är mer än lovligt dumma tappar de tålamodet, som när så många frågor handlar om kläder). Så nog är de roliga, ibland påtagligt drastiska, ibland till och med fyndiga, och bara undantagsvis plumpa – skämtet om kungen är till exempel ett övertramp.

Jag kan också stå ut med en del av generaliseringarna, helt enkelt för nöjet att ta del av deras åsikter – de är underhållande, och förvisso, hellre deras svada än den som kommer från Filip & Fredrik och Alex & Sigge et consortes. Jag får i alla fall insikt i en annan värld, tack så mycket för det – till exempel lär jag mig att det som första gången ser ut som ett feltryck är ett tidigare obekant ord (”ochill”). Överlag är språket så ungdomligt att jag plockar fram en skämskudde, men vad fan, det får jag tåla. Idioti förekommer bara när de blottar sin okunskap om Norrland, men låt gå för att de tycker att Skåne är super, Stockholm är ok, och resten är blä. Det vill säga: ointressant.

Att som de gör här, levererar livsråd, är något som annars brukar göra mig skeptisk. En godhjärtad tolkning från min sida skulle då vara att boken fungerar inspirerande, och det kan jag väl till nöds acceptera. Tror att de i så fall gör en viktig insats med den här mjuka fluffigt formgivna boken, att de blir ett slags ställföreträdande kompisar, coola peppande tjejer. Nä, jag dömer inte, jag har mina egna ställföreträdande bara. Det är inte heller till mig de talar. Väl?   

Nu blottar de sig bara till en viss gräns. De förblir coola, och demonstrerar bara en hanterbar skit. Det är lite av en brist, men kanske det inte går att genomföra på något annat sätt. När jag har upplevt något djävligt på jobbet brukar jag säga att jag efteråt gick in på toaletten och grät. När jag ser de andras förskräckta miner skyndar jag mig att avfärda alltihop med ett ”ja … alltså … typ!” Eller som Strömquist så ofta säger här: ”SKOJA!”

Strömquist och Ringskog Ferrada-Noli är nästan för samkörda, ja de är väl så himla sams att man ibland önskar att någon av dem kunde avbryta på ett lite mer burdust sätt än det försynta ”nu håller jag inte riktigt med dig här …” Nu blir det ingen friktion riktigt. Nåväl: de uttrycker sig tillspetsat, ibland med viss ironi. När de säger att de helst undviker att ta med sig sina pojkvänner när de umgås känns det lite sorgligt, ungefär som att varför är de ihop med så tråkiga killar då? Är inte det en typisk tjejgrej? vill jag fråga, alltså att dissa män (jag har jobbat på arbetsplatser med uteslutande kvinnlig personal: fråga mig gärna vad de brukade skämta om på rasterna).

De talar en hel del om jämlikhet, och säger förstås vettiga saker. Lite förvånande att de talar så mycket om vithet och rasifiering också. Det är dock sällan de säger något som överraskar, utan mest handlar det om att boosta lyssnarna, lära dem upptäcka sina dimensioner, växa in i sitt självförtroende. Samtidigt kan de hänvisa till en artikel från Guardian som uppmanar oss att vara bekväm i vetskapen att vi i grunden är mediokra. Nog för att det är lättare sagt för den som redan gjort karriär i kultursektorn.

Men det är fint när Strömquist med en kort formulering fångar graffitikonstnären NUG:s vackra linjer. De har också fått med en fin analys av varför svenska tv-serier är så dåliga, speciellt på humorsidan: ”Ingen tycker det är kul. Men alla tror att någon annan tycker att det är kul.” Vem sa så? Det kan kvitta, för oftast läser du inte de två i tävlan mot varandra, så det är mer vänskap än konkurrens. (Det var ”Caroline” för resten.)

Å andra sidan: den här boken fungerar mest för att stärka de två kompisarnas varumärken. Strömquists är stort – hon är nog en av Sveriges mest omtyckta konstnärer. Som författare har Ringskog Ferrada-Noli mer att bevisa: jag var lite besviken på hennes debut som kom för sex år sedan. Här finns dock gott om exempel på en vassare stil, från bådas sida, och jag gillar hur de kombinerar teori och praktik, att de också försöker tänka ett steg längre hela tiden.  

Jag har ju sträckläst den här boken, och jag fattar att det är så det funkar med poddarna, att de är farligt beroendeframkallande. Liksom tv-serierna. Jag gillar verkligen den här boken, men hellre än att börja abonnera på deras pod inväntar jag nästa gemensamma bok från dem.

Den vita fläcken, Peter Handberg

En vit fläck i den svenska litteraturen uppdagades med de ohemult många pappaböckerna som utkom för några år sedan, då var och var annan skrev böcker om sin pappa. Till och med kvinnor valde perspektivet pappan: Åsa Linderborg, Cajsa-Stina Åkerström, Hanna Hellquist, med flera.

Men så gav Kristoffer Leandoer ut sin fina September, som tecknade ett ömsint ljust porträtt av en mamma. Nu är det en annan son som riktar in sig mot mamman, då den avslutande boken i Peter Handbergs familjetrilogi handlar om mamman Gunhild: Den vita fläcken (Natur & Kultur).

Gunhild föds 1921 och är hårfrisörska i ett sexistiskt och politiskt segregerat svenskt 50-tal. Det är dels en berättelse om en tuff kvinnas vistelse på jorden, och dels en skildring av hur Sverige växer fram om inte ur tomma intet så kanske som ett mer eller mindre oskrivet blad, efter ett världskrig som sätter sina äckliga spår på tillvaron. Genom tidshopp bakåt ges vi inblickar i den tidigare släkten, i första hand morfar Lars, sjömannen som på äldre dar blir politisk agitator och något av socialistisk kapitalist.

Känslor är generellt minst dubbla i Handbergs värld. Men det är tydligt att han som författare tar ställning för sin mor och mot alla de män som rör sig kring henne som flugor kring en sockerbit. Det börjar redan med Gunhilds far Gosvin, en militärisk polis som lyckligtvis oftast är borta i tjänsten, men som sedan stannar hemma då han får betalt för att skjuta ihjäl smådjur, däribland stora mängder katter. Han begår också sexuella övergrepp på sin dotter, något hon berättar för den vuxne författaren efter en incident med en bil – ett avslöjande som river itu berättelsen för en stund, skapar en cesur i skeendet, som sedan läggs tillbaka men inte till rätta.  

Liksom tidsskendet, som mestadels rör sig mellan den cancer Gunhild drabbas av kring millennieskiftet och så 50-talet, där hon först uppvaktas av en hel liga karlar. Hon läser, men ingen vill ha ”ett lärt fruntimmer”. Minnena släpps lös av cancern: mer ordagranna än granna minnen. Det är stök och bråk i uppväxten, ren sadism från pappan. Men också några ljusglimtar, som farbror Alfons som skriver artiklar i tidningen, och kusinen Sven-Erik, syndikalist som umgås med Stig Dagerman.

Hon söker upplevelser, åker till England som barnflicka, men mest för att lära sig engelska. Sverige befinner sig i skärningspunkten mellan det traditionella och det moderna, och det nya utmanar och betraktas som farligt. Det är uppenbart att Gunhild inte nöjer sig med det gamla, men till vilket pris? Äktenskapet ger henne två söner, men det är hela tiden olyckligt, med mannen som utan framgång försöker slå igenom som uppfinnare.

Handberg citerar då ur den kassabok modern förde, och det är en gynnsam metod som ökar dramatiken. Mannen ger henne allt lägre summor, börjar stjäla tillbaka och det är sårigt, anstötande, känslosamt jobbigt, men framför allt är det som att allting kommer fram mycket tydligare med dessa knapphändiga notiser om varor och summor och hyperkorta kommentarer, än vad en dagbok förmår göra.

Visst, lojaliteten hos Handberg går inte att ta miste på, och kanske det är mer av godo för dramaturgin än för realismen att göra föräldrarna till sådana motsatser. Kontraster fungerar ypperligt i litteraturen, men är verkligheten så följsam?

Det är ändå en fascinerande tid Handberg skildrar, och med eller utan kontraster är Gunhild en fascinerande människa. Hon högläser ur minnet en dikt av Ferlin för den förgrämde poeten själv, träffar på Paul Andersson och Lasse Söderberg, och införskaffar deras stencilhäften. När Dagerman dör minns man att han hade ett ”tillkämpat skratt”, men det måste vara en efterhandskonstruktion, som inte riktigt stämmer med minnesbilder av exempelvis Olof Lagercrantz i hans biografi om honom. En yngre kille, som kallas ”Barnet”, förälskar sig i Gunhild, kysser henne en gång. Hon träffar Hollands hovastrolog. 50-tal blir 60-tal, hon skiljer sig till sist och träffar en trevligare herre. För ett tag i alla fall. Mormor Mandis blir sinnessjuk, även det skildrat närgånget och ömsint. När Gunhild rör sig mot döden sker det i takt med att ledsamma sanningar uppdagas: ”Palliativ är inget ord man kommer i kontakt med förrän det är för sent.” Jo, det är en ohygglig sanning – ohygglig, för den är så sann.

Handberg arbetar i en fragmentarisk form, och det kan tyckas att han inte gör det lätt för läsaren. Men hans historia kristalliserar sig genom denna process, och minnet av mamman skiner desto starkare, kanske just genom denna berättarteknik. Det sker också tack vare att stilen genomgående växlar mellan det behärskade och det temperamentsfulla, något som ger det en dragning mot det levande, det organiska. Genom hela förloppet ser vi hur det som händer påverkar människorna, i kedjereaktioner som inte kan förutses, utan måste lappas ihop i efterhand. Stilistiskt liknar det essäns strövande stil, som letar efter annat än bokstavliga sanningar att hålla i handen när det blåser hårt.

Att Handberg så beredvilligt citerar vad mamman skriver om den unge Peter i sin dagbok kan förefalla koketterande, men det är en obetydlig anmärkning mot en i grunden så övertygande skildring. Ett nyfiket porträtt av en nyfiken kvinna, och en bok som liksom Kristina Sandbergs böcker om hemmafrun Maj vidgar vår förståelse av ett historiskt förlopp, och på köpet romankonst som vibrerar av liv. 

Vegatsjonens triumf er all, Sigurd Tenningen

Den svenska självgodheten mot våra skandinaviska grannars insatser inom kulturen är total, men om man undantar popmusik: vad är vi själva så bra på? Vi har ingen litteratur som är jämförbar med Ibsen, Hamsun, Andersen, Kierkegaard eller Christensen. Inte heller har vi någon som är jämförbar med Knausgård (sorry Ernst Brunner). Jag skulle ge vad som helst för att ha en Ibsen att förhålla sig till. Vi har fan heller ingen tradition av essäistik i Sverige, där man måste vara typ akademiledamot för att en essäsamling ska vara av intresse för förlagen.

Är man då svältfödd på essäer kan man vända sig till Norge, där Sigurd Tenningen har samlat nio stycken enhetliga essäer i boken Vegetasjonens triumf er total (Gyldendal). Delvis tar den som utgångspunkt antropocen, som Vagant gjorde ett temanummer om så sent som i höstas (3/2014). Tenningen ingår i dess redaktion, och bokens omslag är formgiven av Vagants specielle visuella essäist Andreas Töpfer.

Den inledande essän om Inger Christensen ingick förresten i just det Vagant-numret, och drygt hälften av texterna är hämtade från tidskriftens fem senaste årgångar, lätt bearbetade. Den essä som fått ge samlingen sin titel är dock nyskriven, och handlar om Houllebecq, en författare som mer och mer framstår som den som äger vår tids mest ärliga blick. Konsten som platsen där människan blir synlig som natur, det är premissen för Tenningens essäer. Ett inte helt oproblematiskt påstående.

Typiskt nog är begreppet antropocen sällan omtalat i Sverige, men vi använder det väl snarast för att namnge vår tidsepok från industrialismen och framåt. Om människan som entitet, en konstruktion: så vidrör Tenningen sitt ämne, och går från tanken om humanismen mot maskinålderns fixering vid människan som ett misslyckat djur, med Peter Sloterdijks formulering. Man föds inte till människa, man blir det, skulle man kunna säga. Den strategi vi då måste utveckla är mångfalden, genom att utforska våra onåbara dimensioner. Människan som biologi, och kanske vi skulle tjäna på att bli mer djur.  

Tenningen visar också med sina exempel att det händer saker på andra ställen i USA (Sloterdijk är tysk filosof). Den som är van vid svenska dagstidningars kultursidors förkärlek för amerikanska namn blir nog upplivad av att vi utöver några mindre omtalade skandinaver rör oss mot exempelvis ett annat tyskspråkigt namn som Dietmar Dath. Tenningen hittar nya saker att visa, men också ett nytt framställningssätt.

Det är rastlösheten som är hans nya framställningssätt, och hellre än att söka erkända mönster och erkända sätt att binda ihop idéerna skuttar hans tankar hit och dit. Vilket gör läsningen till ett äventyr, för du hamnar sällan på de platser du så att säga köper biljett till under din läsning. Och det är så befriande! Att bara kunna ana hur han tänker fortsätta. För han strävar mot nya intryck. Vad vi ser är inte vad vi vill se, hävdade Lacan, och jag anar att Tenningen skriver vidare i den traditionen, i ett slags ”vad vi ser är det vi tillåts se”.

Ole Robert Sundes tidigare essäer blir ett mönster för Tenningen att följa. (Sunde brukar kallas Norges smalaste författare, och har sagt att han skriver bättre än Knausgård.) Åtminstone skriver Tenningen vackrare essäistik än Knausgård när han skriver om Sunde: ”Med alle sine inskutte halvsetninger og tankemessige brudd er det som om essayene hele tiden prøver å snakke i munnen på seg selv. Enkelte ganger blir denne tøyeløse impresjonismen utvilsomt trøttende, men ikke sjelden åpner den for en erfaring av det desentrerte og midtpunktsløse. Faktisk er det knapt til å unngå at man før eller siden under lesningen av ORS bryter ut i en bunnløs latter over hvor svimlende idiosynkratisk det hele er.”

Sällan har jag sett någons stil karakteriseras så pregnant och stringent. Annars bryter Tenningen mer än gärna mot just stringensens gängse regelverk. Här är det uppgivenhetens triumf som är total, men det är som sagt en vacker uppgivenhet, och jag skulle säga en konstruktiv uppgivenhet, som leder Tenningen vidare in i nya insikter i sitt ämne. Sunde porträtteras som en orolig läsare, och det är en oro som bara delvis flyter in i Tenningens prosa, som hålls kontrollerad men inte tuktad, vibrerande men inte skakig, och alltså vacker men inte snygg.

Kopplingarna som görs är också relevanta, som när han i samband med essäer om fotograferna Linn Pedersen och Erik Pirolt blandar in bland andra Henrik Ibsen och Walter Benjamin. Men inte för att hitta ytliga beröringspunkter, utan för att visa hur intimt sammankopplad tematik kan hittas för den som söker bortom genren, och när Pedersens fotografier kopplas till Lewis Carrolls bok om Alice i spegellandet uppdagas helt plötsligt vad vissa fotografier gör med dig: stirrar tillbaka, men inte för att möta din blick utan för att få övertaget över dig. Det är då begreppet ”sedimentalitet” förklarar Pedersens intresse för geologin.

Och på tal om spegling visar Tenningen hur vår tradition att spegla oss i naturen håller på att försvinna, att vår bild håller på att bli mindre av reflekterande och mer av genomskinlig art. Vem tittar på vem här? Nu är naturen en del av oss – igen, kunde man väl säga. Civilisationen har jobbat hårt för att avlägsna oss från naturen, visst, men som samhället håller på att utveckla sig är det nog läge att börja fundera på ruralisering. Då kan du kasta nycklarna till den odugliga suven, kyssa farväl till raw food-glassen och sluta hiva tryffelpizza över dina barn.

Här utforskas olika varianter av människan, av det mänskliga, och det kan ske med hjälp av den romantiska uppfattningen om doppelgänger, illustrerat av noveller av den norske författaren Hans Herbjørnsrud (notera dubbleringen i hans initialer, för all del). Enligt Tenningen kunde den psykotiske jagberättaren i Poes novell ”The Tell-Tale Heart” ”kunne like gjerne vært en skikkelse fra det indre av Telemark.” Det är en svindlande tanke på flera plan. När Tenningen så talar om var ledtrådar ska finnas – oftare på ytan, mer sällan på botten – tänker jag på just Poes briljanta novell ”The Purloined Letter”, där svaret finns mitt framför ögat och inte undanskymt, som man skulle tro.   

Här finns gott om distinkta exempel att lyfta fram, i en bok som för att återigen låna Sloterdijks skarpa formuleringskonst inte direkt löser framtidens problem men snarare utlöser dem. Och så blir Tenningens essäer till den manande bok jag så gärna önskar ska hitta fram till sin läsare och där orsaka omvälvande ting. Det korta formatet överskrider också frustrationen, när det snarare leder till avtryck, sätter spår. Essän ska ju riva upp i stället för att lägga till rätta.

Kanske det är därför det är så ont om goda svenska essäister. Ordningssinnet är inte vad essän eftersträvar. Nä, här ska finnas utrymme för slarv. Det produktiva slarvet, som rör sig både överskådligt och ned i djupet och hittar saker trots att det inte redovisar sina insatser – nä, men desto mer av sina insikter. Då rör sig skrivandet bort från de kategoriska utsagornas definitiva och farliga fållor, och sysslar mer med att nå fram till kreativa öppningar för läsaren.  

Minnesrörelser, Helga Krook

Vad är en bok? De flesta av oss är överens att den innehåller text och/eller bild, tryckt på papper mellan pärmar. Men några av Lotta Lotass experiment på senare år har utmanat den gängse bilden av boken, med legendariska exempel som lådan Den vita jorden förpackades i, eller telexremsan Fjärrskrift. På förlaget Autor har hon gett ut några elektroniska verk, som alltså endast finns på internet. Och det är också Autor som har förpackat Helga Krooks doktorsavhandling Minnesrörelser, som var ämne för disputation i fredags på Göteborgs universitet.

Vad är en doktorsavhandling? Jaa, ett abstract följt av ett par hundra sidor text med en (allra helst tusenfaldig) notapparat och källförteckning, till att börja med. I vilket fall sällan eller aldrig som i föreliggande fall – en låda med sex böcker, och med sex författarnamn i bokstavlig ordning där Krook intar en mittre om inte central position.

Minnesrörelser är en avhandling i litterär gestaltning, Göteborgs universitet. Krook har samlat in dokumentärt material från en familj, med rottrådar från tyskt andra världskrig och svensk efterkrigstid. Hon har gett fem författare i uppdrag att utifrån olika perspektiv gestalta materialet. Resultatet ska visa samband mellan hur minnen uppfattas och omskapas, för att i förlängningen diskutera vad som sker i läsandeprocessen. En utgångspunkt är Roland Barthes uppfattning om läsarens födelse på bekostnad av författarens död, en annan Novalis idé att läsning och skrivande hör ihop och kommunicerar med varandra – ett allmängods under den romantiska epoken, med synen på läsaren som medskapande, och boken i sig som ett icke avslutat arbete. Läsaren görs produktiv – ja, en angenäm tanke, och jag minns ett fint och produktivt samtal som jag hade om detta med Ulrika Nielsen på Textival i Göteborg för fyra år sedan.

Spännande? Ja, men till en början också smått förvirrande. Får man ens göra så här? Och vilka är de anonyma skribenterna, som misstänksamt nog inte ens nås av googles sökradar? Är de påhittade – har alltså Krook bjudit upp till dans vår tilltro, och kanske rentav sin akademiska trovärdighet. Å andra sidan ligger etiken redan på operationsbordet i form av det dokumentära materialet, som skribenterna ska behandla som andra minnen, men låta ingå i den egna familjetraditionen. De får göra vad de vill av det insamlade materialet.  

Sorry om jag inte här har utrymme att göra det hela klarare. Jag inleder med att läsa Krooks text, något som kan vara ett misstag, då hon konsekvent kallar det ett ”efterord”. Men i vilken ordning ska det läsas? Det saknas anvisningar, och alla sex böckerna är formgivna i lojalitet med den anonymitet som namnen anger.

Helga Krook är dock känd som poet och översättare – jag sätter hennes Rilkeöversättningar högt, till exempel. Även här gör hon en koppling mellan minne och översättning, och landar i en hisnande slutsats: ”Om språken inte vore oöversättbara sinsemellan, skulle översättningen inte vara möjlig.” I själva rörelsen befinner sig översättningen, i det oavslutade, som ett förslag att ta ställning till, och hon påminner om att det på svenska rentav heter ”över-sättning”.

Med Aleida Assmans exempel poängterar Krook att Hitlers folkutrotning skulle följas av ”ett mnemocid”, en minnesutrotning. Därför vikten av att minnas, om än det sker på bekostnad av sanning, för det är viktigt att erinra sig – viktigt att minnas – att minnet alltid finner nya rörelser, nya vägar. Och det finns en gräns för historikerns minne, när berättandet övergår i plagierandet, eller vad som sker i kontaktytan mellan förmedlandet och gestaltandet. Att falska minnen finns är något hon bara vidrör helt kort, i detta alltså frustrerande korta ”efterord”.

Men ett svar är att konsten lyckas frigöra det dokumentära materialet, när det gestaltas på sina egna villkor. Då blir frågan i vilken grad de fem skribenterna lyckas med uppsåtet, Krooks uppsåt.

Krook funderar: lägger sig de fem olika rösterna ovanpå eller intill varandra? Bara den frågan är orsak nog att läsa den här boken, de här böckerna. Jag skulle svara: både och. Somligt återkommer, som föreställningen om det väldiga nätet, ”det omfattande”, eller en mellanblå klänning.

De fem: Elise Adrian, Linda Beel, Hilde Lindroth, Anja Nachaum, Greta Wiedrow. En avgrund öppnar sig under läsningen, eller fem stycken. Nutid och dåtid knyts samman, med hjälp av personliga infallsvinklar, intervjuer som redovisas, som sägs ha ägt rum. Döden registreras, både sakligt och känslosamt. Materialet öppnas – liknelsen till Pandoras ask ligger inte långt bort. Att släktingen Ilse drabbades av schizofreni och dödades i nazisternas sjukläger står klart. Likaså att egna personliga minnen sipprar in och ger kontur och röst åt de skrivande. Genom omvägar får vi ta del av familjehistorien, som kopplas till det större skeendet.  

I den gestaltade, gestaltande texten citeras olika dokument, transkriberade, och det sker i fragment, renodlade citat, på svenska och tyska. Hela boken framstår som ett konstprojekt, men alltså också som ett nytt sätt att skriva en avhandling på, något som utmanar hela konceptet med avhandlingen. Det är en gestaltad avhandling, ja, och som sådan alltså lämpad för ämnesinriktningen litterär gestaltning. Men ibland tar formen över innehållet, med sina iögonfallande grepp. Fast Wiedrows ibland fragmentariska stil gör att vi får tillträde till ursprungsmaterialet, kommer det nära och kan följa det nästan medan det nedtecknas. Hennes bok utmynnar i en sorgsen kapitulation, som kan erinra om T.S. Eliots ord i The Waste Land: ”The awful daring of a moment’s surrender / Which an age of prudence can never retract / By this, and this only, we have existed”. Fragmentet är ett berättartekniskt grepp som återkommer i Linda Beels bok, den längsta.

Beel tar sig mellan olika Denkmal, alltså minnesmärken, i första hand i Berlin, palimpsest-staden, och sedermera Dresden. Hon citerar ur Lindroths anteckningsböcker, en talande historia om när hon (Hilde) på 80-talet träffar en punkare i DDR, som sjunger en låt av Udo Lindenberg. Hilde kontrar med att sjunga Wolf Biermann, en låt som i Sverige brukade kallas DDR:s officiella protestsång. Punkaren hade aldrig hört den. Beel har skrivit en alternativ guidebok till Berlin (och Dresden), och det är en bok som säger mycket om både efterkrigsstämningarna och kanske ännu mer om eftermurenstämningarna i Tyskland.

Vad ska då avhandlingen visa? Att minnet är människans sjätte sinne, kanske. Ja, Krooks projekt är finurligt och en labyrint, där det inte alltid är lätt att orientera sig. Men minnet är värt att uppmärksammas. Och det Krook gör är att skicka iväg läsarens tankar. Ibland blir jag snurrig, men kan också säga att det är en stundtals produktiv snurrighet, som jag hoppas ska kunna utnyttja på något konstruktivt sätt i framtiden.

För det som visas är ju att det är oviktigt vem som skriver: det här är motsatsen till tv-programmet ”babel”, där författarnamnen alltid ställer sig i vägen för sina böcker. Texten sätts i fokus av Krook. Och först efteråt kan du ana vad syftet är, och vad som åstadkoms. Då sneglar du på de sex volymerna i lådan och förbannar att du var så mekanisk att du började med ”efterordet”: tänk om du hade börjat med Beels långa och på så många plan ögonöppnande bok i stället. Projektet lever – och visar då att en bok också kan vara något som inte upphör, utan det fortsätter verka i läsaren.

Ødeland, Joan Kirk Jensen

Det är i cirklande rörelser bakåt den kvinnliga huvudpersonen i Joan Kirk Jensens debutroman Ødeland (Gyldendal) rör sig. Omslagets typografi och färgskala indikerar liknande territorier som John Ajvide Lindqvists skräckromaner, men likheterna slutar där de börjar: här är det den destruktiva sexualiteten som skildras.

Öde – som titeln på Christine Falkenlands mest lyckade feel bad-bok om trånerskor i för rött läppstift och för lite integritet.  Öde – som i just ”Ödeland”, eller som i ”ödelagt”, och det är också förstörelsen som får den sönderslagna berättelsen att hänga ihop.

Kvinnan växer upp på en lantgård. Första förälskelsen är en svartsjuk man som slår henne. Slår hårt, för så gör den svartsjuke. Hon tar sig därifrån genom att börja plugga arkeologi på universitetet. Hon träffar M, och en ljusare slags kärlekshistoria kan skönjas. Tills sinnessjukdomen slår till – lika hårt – och hallucinationer och vanföreställningar ställer sig i vägen. Som att M egentligen är Michael Strunge, den döde danske poeten, vars dikter hon läser.

Och kan det inte rentav vara så att hon tillåter sig vara sjuk – att det är den relativa harmonin i hennes tillvaro som utgör förutsättningen för att hon ska insjukna? Så länge omständigheterna är tillräckligt djävliga måste hon härda ut och utstå allsköns rysligheter. Sådan är världens ordning inrättad: så fort du släpper garden är det något som ger dig på käften, om så i form av sjukdom.

Kvinnan har ett intensivt sätt att uppleva tillvaron, och som läsare har du inget annat val än att följa henne in i det psykotiska. Övertygande och säkert berättas om den där ambivalensen mellan det sjuka och det friska. I ytterlighetskänslorna lever hon som litterär gestalt, där hon skitar ned sig och skitas ned i lika hög grad – kanske också som överlevnadsstrategi. Kirk Jensen säger nej till distans, säger ja till identifikation, i denna stundtals ojämna bok, men där det ibland finns plats för en stark koncentration: ”Jeg brugte ham som en bonus pater familias. Var selv en ødeland, svigtede og elskede ham ikke ordentligt. Jeg behandlede ham, som den langhårige behandlede mig. Han vendte den anden kind til. Jeg var på et åbent hav, i drift fra det ene yderpunkt til det andet.”

På ett paradoxalt sätt blir dårhuset då den normativa värld som behövs, med sina smått komiska rutiner och med sin förankring i verkligheten, även om den är skyddad. Kanske hellre än verkligheten den får kallas ”vanligheten”. För utanför sjukhuset är det ovanligt så det räcker, och kompisen Mias besök förstärker den yttre världens gungfly, när hon berättar om sina erfarenheter som prostituerad. Eller om det är bara en av sexualitetens vägar – fast prostitution handlar om så mycket mer (och annat) än sex, jag vet – att Mia blir den kompensatoriska sexualiteten för kvinnan i romanen, någon som lever ut hennes instängda begär. Här åsyftas stackars Bess, som ju går planken ud med sin sexualitet i von Triers film Breaking the Waves. Man kan också tänka på en annan stackars kvinna, Bertha Mason i Charlotte Brontës roman Jane Eyre: är inte hon också någon som har mer sexualitet än omgivningen uthärdar? Om Mia ens finns, eller är en del av vanföreställningarna? Som en dröm i en dröm, med Edgar Allan Poes ord: så blir det i en bok där M har en bärande roll, där en annan M(ia) träffar en annan M(ichael), som liksom M(ichael Strunge) försöker vara poet …

Fast nu läser jag som en psykiater, och det är knappast meningen. I viss mån får författaren skylla sig själv. Joan Kirk Jensen, som alltså debuterar med denna korta roman, har valt ett brutalt språk för att gestalta de brutala händelserna. Det är passande med de nästan frustrerande korthuggna fraserna som omgärdar ett skeende som bara känner till det som är rakt på sak, och hon tillåter oss att komma nära ögonblicket när det hemska händer. Det är som att läsa journalanteckningar i dess mest närgånget rudimentära och slagkraftigt burdusa form. Här saknas omskrivningarna när förloppet lägger fram sitt otydliga men betydelsefulla mönster.

Monstret i mig. Myter om gränser och vilddjur, Johan Tralau

”Monster indeed! I’ll show him!” (Borgmästaren i filmen Frankensteins brud.)

Johan Tralau rör sig baklänges, tillbaka mot den grekiska antiken och andra forntida kulturer för att – som det brukar heta – frilägga mönster i samtiden. Han gjorde det på ett lysande sätt i förra boken Draksådd, och nu tar han sig an mytologin i sin nya bok på Atlantis: Monstret i mig. Myter om gränser och vilddjur. Inte på något brett, omfattande vis, utan utifrån den särskilda aspekten monstret.

I första hand med hjälp av två exempel, som utgör bokens längre avsnitt: kentauren som Herakles besegrar, och Minotaurus i Minos labyrint. I den första är det vilddjuret som har som funktion att bevaka gränsen och inte låta människan passera, även om vi måste ini dess attribut för att vinna kampen. Monstret får inte ta över. (Tänk Killer Bob i Twin Peaks.) Den andra, om monstret i labyrinten, blir i den här tolkningen en allegori för incest. (Därav omslagets röda färg? ”Aldrig har blod varit tunnare”, som Gina Jacobi sjöng. Men också monstrets guldfärg får sin ljusa förklaring i boken.)

Monstret är både lockande och frånstötande, och dess dubbla natur speglar dess yttre av både människa och djur. Tralau intresserar sig mest för blandvarelsen. Att intressera sig för monster innebär också en viss skepsis från omgivningen, något vi förstår av förordets antydningar att det vid slutskedet av skrivandet började bli dags att ägna sig åt vuxnare ämnen.

Men vi är tacksamma för att Tralau tyckt det varit värt att syssla med monster, då han därmed lyckas göra något som faktiskt är banbrytande. Så ska titeln utläsas, som att myterna handlar om att lära sig hantera våldsamma och aggressiva impulser inom sig. Att lära sig leva med sitt inre monster.

Tralau blir aldrig docerande. Trots sin lärdom ställer han sig hellre vid sidan av dig än ovanför dig, och det är något han gör utan att underskatta dig. Hans tilltal är piggt och nyfiket, och det smittar av sig. Det är uppenbart att hans uppsåt är kärleksfullt.  Samtidigt är han tålmodig och noggrann, vilket gör att du sällan ifrågasätter, inte ens när han gör sin rätt långsökta incesttolkning. Då kan du bara stillsamt undra om han inte är berusad av sina egna insikter, en kritik han själv förekommer.

Med ursprung i blandvarelsen sfinxen – fågel, människa, lejon, orm – rör sig Tralau elegant från olika monster, avtäcker etymologiska samband. I främsta rummet finns betydelsen i ordet ”monere”, att varna, och det är en varning som lever kvar som omen, i det ominösa som inryms i grekernas behandling och tolkning av myterna, även om vi nu i efterhand rör oss i spekulationernas områden, något Tralau i rättvisans namn inte är sen att påpeka. 

I det mesta handlar det för den grekiska människan om att tygla det kaos som hotar, om att ge oss tillfälle att skapa den ordning och den harmoni som är skönhetens förutsättning. Och därmed ge människan herravälde över den nyckfulla gudavärlden, kanske utan att nudda hybrisen. Det är inte långt till Nietzsches berömda formel från Bortom gott och ont: ”Wer mit Ungeheuern kämpft, mag zusehn, dass er nicht dabei zum Ungeheuer wird. Und wenn du lange in einen Abgrund blickst, blickt der Abgrund auch in dich hinein.” Ord som Tralau också citerar i sin bok, och där varningen framträder tydligt.

Som han säger själv: ”Det mänskliga psyket är en hemlighetsfull plats, och kraften kommer från märkliga källor.” Värt att påminnas om, när vi studerar moderna riter utan att tänka på dess samband med det förflutna. Som huvudexempel använder Tralau olika nationers vaktparader där djurskinnshjälmarna kan spåras bakåt till dessa urgamla anor, längre än de bokstavliga – det vill säga, att traditionen må vara relativt ny, men det hindrar inte att det finns ett äldre samband. (Som när Nick Cave i ”The Lyre of Orpheus” låter Orfeus slå an ackord som en rockstjärna: ”Orpehus strummed till his finger bled / He hit a G minor 7”.)

Att vi nu ser en tendens till gullande med allt mer harmlösa monster, inte minst hos de humanvampyrer som nästan helt tagit över monstervampyren, kan härledas till hur grekerna redan på 300-talet f.v.t. lät kentaurer, sfinxer, Medusa med flera genomgå en avdemoniseringsprocess, illustrerat av hur de ter sig mindre skräckinjagande på den periodens avbilder.  

Med hjälp av att ha ordning på både helhet och detaljer visar Tralau hur effektivt en bok kan skrivas. Hans framställning är sansad och balanserad, och argumentationen är övertygande, som sagt även när slutsatserna rör sig mot det långsökta. Det blir också en användbar bok, en bok du vill diskutera med snarare än bara inmundiga färdiga slutsatser. Det viktiga består i att visa hur myterna inte ska studeras som excentriska uppfattningar, med monstren som avvikelser som ska peka ut det främmande. Nä, de ska appliceras på vardagslivet. I bästa mening är det då en inspirerande bok, där du känner dig manad att ta dig an antiken mer på djupet: de olika tankespåren skickar dig rätt in i Sofokles dramer, till exempel.

Jag kan inte heller nog berömma de osynliga fotnoterna, som därmed aldrig stör läsningen, men finns som ett appendix för den som vill nörda in sig med urkällorna, vars namn är legion. Beläggen finns ju där för den som ids leta. Bildkällorna är också tacksamma, då Tralau gärna refererar till vasmålningar, konstverk, en bedårande bild av Elizabeth Taylor i leopardmönstrad baddräkt, samt en planritning över labyrinten (mer palatset) på Knossos. 

Då blir det här en bok som är superskarp men samtidigt tillgänglig, och en kan bara hoppas att den ska bli ett riktmärke. Vi får nya insikter på köpet. Ibland rentav berusande, och det är inte det sämsta heller.

Hej Sol Fuck Love, Tine Høeg

Ibland tror jag att de engelskspråkiga är avundsjuka på oss som i bästa fall har engelska som andraspråk, på vår förmåga att använda ordet ”fuck” helt obehindrat. Det finns hos oss inte en situation som inte är tillräckligt formell för att inte bjuda in f-ordet.

Fast det är förstås tvärtom, inser jag. Det är vi som ska vara avundsjuka på dem, eftersom de har tillgång till ett ord som fortfarande kan uppröra på riktigt. Där har ordet kvar sin laddning, medan det hos oss håller på att bli en lika urvattnad eufemism som ett ”baske mig” eller ett ”fasiken”.

Nåväl, danska poeten Tine Høeg använder ordet i titeln till sin debut: Hej Sol Fuck Love. Den utkom 2013, och finns nu på svenska, tack vare det lilla Luleåförlaget Black Island Books och översättaren Roberth Maier Ericsson. Det är en liten giftgul bok, vars sidantal (31) är identitiskt med Bodil Malmstens långdikt ”Landet utan lov”, som gavs ut i singelformat 1991. En pedantisk fråga: den boken var utsökt formgiven av Stefania Malmsten för att imitera den gamla sjutumssingeln, men varför i helvete var den rektangulär som en bok och inte kvadratisk som en singel?

Äh, fuck det. Høegs bok är tryckt som ett häfte, och dikterna skildrar en avbruten kärlekshistoria. I terapeutiskt syfte minns diktjaget alla sina älskare och hur de brukade ta på henne. Elva stycken. Detaljerna ger ibland mig impulsen att skrika till ett ”TMI”, men Høeg är fortfarande ung, och kan ha ett provocerande tilltal. För hey, det är poesi det här! Humorn är dråplig, ibland tänkvärd: ”Jag ligger med en person / som har jättemånga tatueringar. / Vi tittar på varandra på madrassen. / Jag har aldrig sett någon / med så många födelsemärken förr, säger han.”

Hon – diktjaget – vill ha tillbaka sin man, men det går så där. Terapi funkar lika illa som droger. (Alltså, i generell mening – det nämns inga droger i den här boken.) Minnen är också dåliga på att ta hand om den som lider av kärlekssorg. Hon minns när de hörde någon sjunga Sinéad O’Connors ”Nothing Compares 2 U”. En förbannat bra singel.

Men det är alltså en kort bok, som inte tillåts göra stort intryck. Frågan är vad som ska hända med diktjaget, när hon uppenbarligen inte klarar av att bedriva någon exorcism av pojkvännen. Syftet är också lite oklart. Men titeldikten fungerar finfint, och ger en oväntad öppning mot något sårbart: ”Jag har glömt hur det kändes / när du skrev olika ord / med din tunga på min mage, / men jag försöker ofta minnas det.”

Ja, där finns en historia att berätta, en historia som nog mer är roman än diktsamling, åtminstone en så här kort diktsamling. Dessa exempel är som sagt fåtaliga, och ligger inklämda mellan selfie-dikter, infall, minnen, knulldikter, önsketänkanden, och en lite opåkallad men beskedlig besatthet av Scarlett Johansson. Ibland är det dikter att lite uppgivet rycka på axlarna åt, dikter som inte riktigt är intresserade av att förmedla unika eller nya insikter.

På tal om avund: den danska poesiboomen som har blivit vida omtalad på senare år, är inte det också något som håller på att bli en kliché, som f-ordet? Du såg väl själv i fjärde stycket här hur fånigt det ser ut i skrift. Nå, är vi fortfarande avundsjuka på danskarna för deras poeter? Orkar vi ett till av dessa svintalangfulla exemplar? Ja, vi ska nog orka det, och det finns nog fog för vår avundsjuka. Men huruvida Tine Høeg kommer att vara den vi ser upp till är för tidigt att säga. Hon är född 1985, och det här är alldeles för få dikter för att ge klart besked. Det är, för att återvända till Malmsten, en singel det är fråga om, och sällan har väl en popartist gjort stora intryck med sin debutsingel. Jag vill invänta albumet innan jag fäller ett slutgiltigt omdöme.   

Atomer, Sofia Nordin

Alma är kemist och nymfoman. Hon går utstyrd i sin Pulp Fiction-page till ett ställe som heter ”Blå lagunen” för att ragga på villiga killar, och när hon upptäcker att hon fått med sig en barndomsförälskelse får hon panik och låser in honom i en klädkammare. Han är för full för att känna igen henne, och godtar hennes bortförklaringar att hon saknar pengar för att betala en låssmed, liksom att hon hennes telefon är trasig och att internet saknas.  

Det första han gör när han vaknar är att bajsa i en hink som sedan står i hans kyffe medan han sover och äter sig genom flera dagars inlåsning. Det här är intrigen i Sofia Nordins nya roman Atomer, och det kan i förstone låta som en smått osannolik historia. Låt gå för det: fiktionslitteratur ska inte bara ägna sig åt att registrera en igenkännbar verklighet.

Dessutom finn en symbolik i Almas hanterande av Cedrik, som den stackars inlåsta mannen heter. Det visar sig snart att Alma har en del obearbetade problem från sin barndom. Tyvärr för romanen måste Sofia Nordin ägna drygt hälften av berättelsen åt att plundra denna barndom, alltifrån när Cedrik flyttade in som den mystiske grannpojken och den gruvliga kärlekstriangeln med rivalen Cilla, sommargästen, och orsaken till deras 17 år långa splittring.  

Romanen växlar ständigt perspektiv mellan nutiden och dåtiden, men det är inte särskilt utvecklande att följa barndomsskildringen, speciellt inte när det sker med så ovarsamt hanterade övergångar. Här går Nordin i samma fälla som exempelvis Jonas Malmborg gjorde i Fältöversten och Sara Beischer i Det finns råttor överallt utom på Antarktis, i tron på att långdraget återgivna barndomsminnen automatiskt är intressanta. Här dricks mängder av läskeblask och läses mängder av Kalle Anka-blaskor, och Alma kastar så många svartsjuka ögonkast mot Cilla att man tycker att hälften borde ha räckt.

Vi förstår mer än väl ändå att Almas stolligheter befinner sig på kaninkokerskanivå. För ja, det blir thriller av det här så småningom. Alma är ju ingen trevlig bekantskap, men återigen – fiktionen ska inte enbart skildra rekorderliga karaktärer. Att hon är barnslig och omogen som elvaåring, det är godtagbart, men inte att hon fortsätter vara det som 33-åring med karriär som framstående kemist med utsikter att företa en forskningsresa till Antarktis.

Hellre än de långa återblickarna på barndomen hade jag läst mer om nutidens samspel mellan en överordnad kvinna och en underordnad man. Där finns humorn och skärpan. Historien om kvinnan som stänger in en man i om inte byrålådan så i klädkammaren har klar potential, och berättartekniskt är Nordin helt på det klara vad hon håller på med, och lägger in tydligt markerade planteringar för att hinta om vad som ska inträffa. Därför blir jag förvånad över att slutet är så valhänt och abrupt. Utan att avslöja för mycket: litteraturhistorien är full av inlåsta kvinnor som aldrig släpptes ut. I det här fallet önskar jag hela tiden att Alma ska kasta bort nyckeln.