Med tanke på hur många svenska Nabokov-akolyter det finns är det
en smula förvånande att det har dröjt så länge innan det finns en monografi om
den här sällsamme författaren med ryskt ursprung. Att det är Aris Fioretos –
också han en författare med korn för sällsamheter – som har skrivit Nabokovs ryggrad förvånar ingen som
följt hans spikraka kurva med översättningar under 2000-talet.
Någon regelrätt biografi är det här förstås inte, utan en lång
vindlande essä som i trettiotre stycken behandlar föremålets förmåga att smeka
de gudomliga detaljerna. Boken påminner därför något om Vladimir Nabokovs egna
monografi Gogol, även den originell
och infallsrik. Och titeln? Enligt Nabokov sitter det en ringklocka i varje
reell läsares ryggrad, och när vi konfronteras med riktigt bra litteratur
aktiveras den klockan – en spontan rörelse, en darrning, eller på sportspråk
”ståpäls”, och på Fioretos språk utifrån den essä om romanen han utgav
häromåret, ”gåshud”. Läsningen blir en reflex, styrd endast av intuitionen.
Inte riktigt allt av Nabokov är översatt till svenska. Enligt
det samtal Fioretos hade med Rebecka Kärde på Rönnells för några veckor sedan
är anledningen till att en av de bättre, Bend
Sinister, fortfarande inte finns i översättning att titeln inte går att
återskapa på svenska. Detsamma gäller – tyvärr – en av mina favoriter, Ada, or Ardor, som också inte riktigt
kan ges en adekvat titel. Och vad sägs om Despair,
den som handlar om dubbelgångare och därför kan utläsas ”This pair”? Den
svenska titeln Förtvivlan är inte
lika heltäckande. Å andra sidan: engelskans The
Eye (”The I”, ”jaget”) blir på svenska Ögat,
med de två diakritiska prickarna som två ögon ovanpå den gapande O-munnen,
högst passande för en författare som skriver så mycket om ögon, om seendet, om
skoptofilin, om voyeurismen …
Nåväl, i den här ganska korpulenta essän finns gott om infall.
Indirekt fungerar den som en handbok i läsandets konst, och ingen kan anklaga
Fioretos för att ha slarvat i sin läsning av den författare som bland mycket
annat en gång med en smula överlastad allitteration kallades för ”den
distingerade diktionens doyen”. Fioretos själv kallar sin läsning av honom för
”det stora alfabetiska äventyret”. En någorlunda rutinerad Nabokov-läsare
orienterar sig kvickt i bokens labyrinter, och den som av anledningar avstått
från att bli en sådan –läsare hittar nog också rätt, tack vare relativt
frikostiga referat.
Ändå är det här nog mest en bok för fansen. I första hand
handlar det förstås om romanerna (nio skrivna på ryska, 8 ½ på engelska (den
sista, The Original of Laura är
strängt talat oavslutad)), i något mindre utsträckning om novellerna (65
stycken), och i än mindre utsträckning om dikterna (87 stycken om dikten i
romanen Blek låga räknas), och
pjäserna (en handfull), och översättningarna (en hel del), och artiklarna
(spridda), och intervjuerna (otaliga). Tyvärr är novellerna bara sparsmakat
översatta, och dikterna inte alls, och bland essäerna saknar jag de
föreläsningar om rysk och allmän litteratur som Nabokov höll när han var lärare
på universiteten Wellesley och Cornell (hans läsning av till exempel Doktor Jekyll och Mr Hyde är enastående).
Det finns en omfattande produktion kring Nabokov, men Fioretos
skriver självständigt (och för den delen inkluderas en ganska diger bibliografi
för den hugade). Den som saknar biografin kan med fördel ta del av kapitlet
”Kronologi”, som elegant skildrar viktiga datum i författarens privata och
offentliga liv. Boken har också en roande vägledning med ”Nabokovismer” som
läsaren kan ta del av när tillfälle ges. Tips: anagram, blyertspenna,
delegationen från Wien, dröm, fantasi, fjäril, förtrollning, minne, rysning,
stil, sömnlöshet, tid.
En av de bärande metaforerna som Fioretos nyttjar är lasyren som
ger oljemålningar djup och lyster och samtidigt skyddar ytskiktet. Denna glans
har stött bort en hel del läsare, att stilen helt enkelt är för oklanderlig.
Den som inte stöts bort ägnar sig rimligen åt omläsning, och Nabokov är
förmodligen den författare som belönar sina läsare mest vid just sådana
omläsningar, eftersom hans prosa är så belamrad med dolda innebörder, hemliga
tecken, osynliga ledtrådar … Då kan lasyren också dölja olater och skavanker.
Det här är en essä skriven i livfullhetens tecken. Fioretos är
entusiastisk, även när han någon gång överskrider en normal läsares tålamod med
lite väl långa utläggningar om en del av romanerna. Men på tal om detaljer får
vi veta att Nabokov liksom sin författande kollega Albert Camus en tid var
fotbollsmålvakt. (Kanske just målvakten är en bra position för en författare?)
En detalj som Fioretos har missat, på tal om de många slumpartade
sammanträffandena i Nabokovs romaner, är att den enda ryske NHL-spelaren i
ishockey som delar efternamn med honom är Jevgenij Nabokov (född 1975), och
hans position var just målvaktens.
I den stundtals lite långrandiga diskussionen kring den eponyma Lolita – en av få 1900-talsböcker som
både läsare och icke-läsare känner till – nämner Fioretos inte att den har
översatts fyra gånger till svenska. Eller fyra och en halv, eftersom den första
av Nils Kjellström (1957) drogs in, när författaren fått veta att det var en
inkompetent och egenmäktig översättning (bland annat hade en av karaktärerna
brödlimpor (”loafers”) på fötterna). Sedan tillkom Nils Holmbergs 1960,
John-Henri Holmberg 1998, och så Fioretos egna 2007. Givetvis handlar mycket
ändå om just Lolita, den
skandalomsusade boken som också gjorde Nabokov till mångmiljonär när han skrev
manuset till Kubricks filmatisering.
Som Fioretos visar är temat ung flicka och gammal man inget
unikt för romanen Lolita, utan det är
en trop som återkommer i Nabokovs böcker. Dessa böcker är i hög grad beroende
av speglingar, härmningar, dubbleringar, inte enbart av egna besattheter utan
av litteraturen i stort, i en stor och mångmönstrad intertextuell väv. Att läsa
Fioretos liknar ibland känslan en kan få efter att ha lyssnat på en lång och
lärd utläggning i ett ämne, att det inte längre går att yttra något eftersom
all luft är förbrukad.
På ett sätt gör han det lätt för sig med sin metod, som flänger
hit och dit lite som han vill över och genom och inom (och ibland bortom) de
olika böckerna. Ibland söker jag förgäves efter en röd tråd, efter essäns
själva ryggrad om man så vill. Fast jag ska inte förneka att det ändå mestadels
är lustfylld läsning, om än jag kunde ha önskat att lusten hade ersatts av
luften någon gång. När Fioretos citerar Nabokovs självuppskattning av sina
tillkortakommanden undrar jag om inte det här är ett exempel på att författaren
Fioretos speglar sig själv: ”gisslet att ha parallella tankar, andra tankar,
tredje tankar”. Om du inte tror mig: läs hans bok Atlas.
Men jag roas storligen av chifferläsningarna som går in på
molekylär nivå för att bena ut hur och vad och varför Nabokov skrivit. Som
läsare av hans romaner behöver du aktivera närläsningens konst, likväl som
översiktens. En närläsning av Lolita
kan då uppfatta hur förövaren Humbert Humbert avslöjar sig själv när han
återger barnets ”nattliga snyftningar”, som en ledtråd till hur berövad hon
blir av sin styvfar. Möjligen betonar Fioretos – ofrivilligt eller ej –
Nabokovs tekniska briljans på bekostnad av dessa känslor som bestrider vissa
läsares (Joyce Carol Oates bland dem) uppfattning att han är en elak eller
rentav sadistisk mobbare.
Dessa känslor handlar inte om läsarens ryggradsreflex, även om
den reaktionen kan vara empatisk så det förslår (tips: läs Pnin för rikhaltiga exempel). Mer handlar det om de känslor
karaktärerna bär på och visar, och det gäller både de onda och de goda, de
maliciösa och de godtrogna, de klyftigt elaka och de dumsnälla. Vore Nabokov
enbart en förmedlare av illasinnade eller tarvliga budskap vore det
kontraproduktivt att läsa honom nu.
Eller? Fioretos lämnar frågan delvis öppen, och fokuserar mer på
den suveräna onytta som Nabokovs litteratur är ett exempel på. Det är en
framkomlig väg för en värld som inte vill ge efter för marknadens osköna
lockrop:
Har ett verk bara konstruerats tillräckligt
intrikat går det inte att konsumera likt annat – mat, mode, underhållning – i
tillvaron. Måhända skänker det nöje och lärdom; varför inte? Kanhända har det
ett syfte; återigen: varför inte? (För Nabokovs del i så fall förtrollning, och
därmed ryggradskittling.) Men huruvida litteraturen är uppbygglig i kyrklig
anda eller går att använda i den dagliga kampen om mål och medel måste
betvivlas. Det kvarstår alltid rester av oförklarlighet som visar på dess
exemplariska vägran att underordna sig nyttans diktat.
Enligt Nabokov måste en författare behärska tre saker: berätta
en historia, förmedla en lärdom eller ett budskap, samt hänföra sin läsare. Med
andra ord: författaren som berättare, lärare och förtrollare. Det är en enkel
formel, som inte gäller enbart för Nabokov, utan påfallande ofta också för
Fioretos.