Vad har Greta Thunberg, Beyoncé och den mexikanska kvinnan
La Diana, la Cazadora de Choferes, som sommaren 2013 mördade två
busschaufförer gemensamt? Kopplingar till de antika myterna, menar Helen Morales, professor
i forngrekiska i University of California. Hennes bok Antigone Rising. The Subversive Power of the Ancient Myths kopplar
ett oväntat grepp om dessa myter: inte enbart i syftet att med avmätta exempel
visa hur relevanta de fortfarande är. Hon skriver ett passionerat försvarstal,
och demonstrerar att de inte enbrart är viktiga, utan livsnödvändiga.
När Morales skriver om Antigone är Greta Thunberg hennes
exempel, på nödvändigheten av det styvnackade motståndet. En parallell till den
antika myten är att unga kvinnor – Antigone var ungefär 13-15 år när hon
konfronterade Kreon – då stämplades som galna, något Thunberg ofta fått höra.
Antigones dödslängtan kopplades också till att hon var ogift: just de ogifta
kvinnorna blev stigmatiserade, förklarade onaturliga.
Där de klassiska myterna i våra ögon ter sig misogyna lyckas
Morales hitta exempel på revansch. Det kan provocera vårt rättspatos att
kvinnan i Mexiko som sköt busschaufförer undkom rättvisan – det namn hon
nyttjade när hon skrev ett anonymt mail till media signerades ”Diana, jägare av
busschaufförer” – men vårt rättspatos borde ha störts redan när flera
chaufförer undkom straff efter att ha våldtagit kvinnliga resenärer.
Det som gör myterna aktuella är hur de aktiverar modet, och
förmågan att kliva ut ur den egna privata erfarenheten och acceptera att det
finns något större än det enskilda ödet. På den tiden gestaltade myterna
dilemman, de problem som är olösliga. Samt att de tillhörde ett kollektivt
medvetande. Mycket har sagts om den avförtrollning vi levt under sedan Max
Weber för hundra år sedan myntade begreppet, men det stämmer att vi saknar
kollektiva erfarenheter: för svensk del är undantaget fotbolls-VM 1994.
Det handlar om hur kvinnor genom alla tider har
manipulerats, men att de antika myterna kan bli en strategi, ett sätt att med
deras hjälp hitta utvägar. Man kan använda dem som murbräckor, förebilder, men
också som inspiration till att förändra sitt liv. Hennes ödmjuka svar på frågan
vem som äger myterna och äger kulturen lyder: ”det är vi”. Att just Sofokles
Antigone blir titelfigur är inte så märkligt, med tanke på alla moderniserade
versioner vi kunnat följa på senare år – det räcker med att nämna Kamila
Shamsies briljanta roman Vår älskade.
Poängen med den här boken är också att visa hur vi behöver inte bara ta emot
myterna utan också bearbeta dem, göra dem användbara.
Det är inte heller frågan om långsökta kopplingar, när
Morales gång på gång visar att de strukturer och de mönster som var verksamma
under antiken fortsätter att dominera vår samtid. Myterna vilar på våldsam
grund, men det visar bara att våldet inte är någon nyhet eller att det är
beroende av den kontext vi lever i. När man studerar den antika världen noggrant
ser man allt tydligare hur lite vi har förändrats som art, så länge man
behåller brasklappen att det på vissa plan är andra ideal som råder. Men våra
enskilda liv styrs av likartade instinkter.
Morales skriver om skolskjutningar i sin närhet, och avstår
känsligt nog från att nämna mördarens namn (liksom Johan Hilton avstod från att
nämna mördaren i sin bok i fjol om skjutningarna mot en nattklubb i Florida, Vi är Orlando). En av hennes poänger är
att visa hur misogyni och rasism samverkar. Det är informativt, lärorikt, och
bara undantagsvis docerande. Oftare smart och underhållande, som när hon
lakoniskt summerar Antigone: ”As a
script for successful activism, this story leaves quite a bit to be desired.”
Medan svenskt utbildningsväsen är ängsligt besatt av att
hitta beröringspunkter mellan vår nutid och klassikerna visar Morales att detta
umgänge måste utgå från myterna och inte tvärtom, och att det blir mer
fruktbart när det sker på myternas egna villkor. Det vill säga: inte enbart som
en projektionsyta för att diskutera nutida frågor. Den antika pjäs som oftast
refereras till är Aristofanes komedi Lysistrate,
om kvinnorna i Aten och Sparta som sexstrejkar för att männens krig ska
upphöra (Åsa Hellberg skrev ungdomsboken Sexstrejken
för två år sedan). Morales ifrågasätter implikationerna bakom att bara kvinnor
förväntas sexstrejka, och vad det säger om manlig och kvinnlig sexualitet –
samt att strejken i verkligheten skulle vara kontraproduktiv och medföra större
risk för våld och våldtäkt. Som alternativ föreslår hon arbetsvägran: en reell
strejk skulle få starkare effekt, och förvalta det antika arvet bättre.
Medan amerikanska skolor debatterar klädkoder utifrån
sexualisering av barn (mellanstadieelever som inte får ha för korta kjolar) har
debatten i Sverige handlat om att förbjuda becknarväskor och Adidasbyxor, för
de kriminella konnotationerna. Det säger förstås något om kulturella skillnader,
även om jag är medveten om att det förts en debatt även i Sverige om elevers
utmanande klädsel. Killarnas? Nä, av anledningar är det ju alltid tjejernas
klädsel som diskuteras. Slutshaming fanns redan under antiken.
Men det är ingen bra idé att försöka reglera kvinnor, menar
Morales, och ett av exemplen hämtar hon från Euripides tragedi Backanterna. Jag råkade få anledning att
läsa om den förra veckan efter sista avsnittet av The Handmaid’s Tale. I pjäsen lurar Dionysos iväg Pentheus maskerad
som djur ut i skogen för att spionera på backanterna som iklätt sig djurhudar
för att fira orgier, och när Pentheus mor får syn på sin son misstar hon honom
för ett lejon och bidrar till att slita honom i stycken:
Hans kropp slets sönder bit för bit.
En kvinna tog
en arm och en fot som ännu bar sin
sko,
och ben, avklädda köttets hölje,
spreds omkring
av blodbestänkta händer – Pentheus
arma kropp!
Ovidius myt om Filomela är också gångbar, när hon efter att
ha våldtagits av sin svåger får sin tunga utskuren för att inte skvallra.
Morales: så är praxis fortfarande, om än på bildlig nivå, eftersom en kvinna
som våldtagits inte blir trodd efteråt. Den #metoo som förmedlades efter hösten
2017 (Morales kallar det fyndigt här ”#metu”) är en modern motsvarighet till
den väv Filomela vävde efteråt för att avslöja sin förövare. Ovidius är
tvetydig i hur han avslutar myten: de förvandlas alla till fåglar, och även det
kan jämföras med nutida förhållanden. Gärningsmannen blir en hök, och rimligen
kommer han att fortsätta plåga Filomela, liksom backlashen efter #metoo har
visat att de skyldiga kommer undan och släpps in i värmen igen.
Men något håller definitivt på att hända, med de nya
kvinnliga hämnarna vars embryon finns hos Ovidius Filomela. En av dem heter
Lisbeth Salander (Millennium).
Kvinnliga jägare, moderna versioner av Diana eller Artemis som hon hette i
Grekland, finns också i YA-böcker, och Morales nämner här Katniss Everdeen (The Hunger Games), Bella Swan (Twilight) och Tris Prior (Divergent). En trend som bemöter ett mer
aggressivt våld mot kvinnor? Rimligen är det så, och June från The Handmaid’s Tale (mer tv-serien än
Atwoods roman) kan också ses i detta ljus, som förespråkare av ett mer handfast
motstånd.
Jag borde skriva mer utförligt om vart och ett av de åtta
kapitlen i Morales bok, men det kan räcka med att rekommendera och anbefalla.
Hon inspirerar, som när hon använder Beyoncé som galjonsfigur för en kritik mot
vita normer inom konsten, när hon i
videon tillsammans med Jay-Z, ”Apeshit”, festkraschar Louvren och iscensätter
olika konstverk, flera av dem med antika motiv. Ett exempel är den rad av
svarta dansare som imiterar en staty av budbäraren Hermes, när han knyter sina
skosnören: en politisk manifestation som genast för tanken till Colin
Kaeperknicks manifestation med att knäböja som protest mot polisbrutalitet mot obeväpnade
svarta.
Morales skriver alltså långt ifrån avmätt: hon skriver
engagerande, och ibland kaxigt, med personliga exempel när så är nödvändigt.
Det är myterna som är i fokus, inte den egna personen. Förutom när hon outar
sig som vit ciskvinna som är bi: den tråkigaste kakan i HBTQ+-kakburken, ”ett
digestive-kex”, som hon kallar det. Eller när hon berättar om de egna
ätstörningarna, utifrån Hippokrates förvrängda dietråd. För henne var det
aldrig frågan om att se bättre eller hälsosammare ut – mer handlade det om att
se framgångsrik ut, eftersom smalhet är så starkt knutet till just framgång,
medan tjocka ses som losers, misslyckade och lata.
Hon har en typiskt amerikansk jargong, och mottagandet i
Sverige nyligen av Amanda Gormans ”The Hill We Climb” visade hur illitterata
många svenska kritiker är i sina läsningar av den amerikanska retoriken. Man
får justera sin läsning en aning, men det är det definitivt värt, eftersom hon
lanserar saker som är kanske inte revolutionerande men ändå värdefulla att ta
till sig.