Är Trump postmodern? En essä om sanning och populism, Nora Hämäläinen, Förlaget

Jag har undvikit att läsa någon av de tusen och en böcker som skrivits om Donald Trump de senaste fyra åren. Att ta del av hans framfart i nyhetsrapporteringen samt inhalera hans toxiner i passiv form av retweets på twitter har varit mer än tillräckligt. Därför avstod jag i det längsta från en bok med hans signifikanta röda keps på omslaget: Är Trump postmodern?, av finlandssvenska professorn i filosofi samt forskaren i etik, Nora Hämäläinen.

Och så visar det sig att det inte alls handlar om Trump, som här bara är en undanflykt för att inleda ett samtal om den förtalade postmodernismen. Jag är både besviken och lättad över detta. Inledningsvis tar Hämäläinen oss tillbaka till ett turbulent 2016, eller snarare de inledande månaderna 2017, då man som bäst och mest diskuterade den nye amerikanske presidenten, i skeptiska ordalag.

Effektivt, raskt och nytert avfärdar Hämäläinen några av myterna kring postmodernismen, detta bakdantade fenomen. Det har ju blivit ett skällsord (”ett diffust invektiv”) hos somliga som menar sig upprätthålla en genuin sorts rationalitet – med andra ord: alla som vill tillhöra samma klubb som Lena Andersson och Björn Ulvaeus. Lena Andersson är en av dem som det gås hårt åt i den här boken, där hon kallas ”helt enastående förvirrad”.

Att belasta postmodernismen för en viss sorts relativism är dock en skamlös förenkling. Kort sagt menade ju Nietzsche att man blir dum av att umgås med de dumma, och här behandlar Hämäläinen snarare den populism som har uppstått i världen under de senare årtiondena, där väl Trump endast är … tja, grädden på moset, får man väl säga.  

Postmodernismens fiender har etablerat en förenklad definition, som är bekväm och användbar, men långt ifrån rättvis, menar Hämäläinen. Hennes argument, som återvänder till Nietzsches uppfattning om dumhetens kontaminerande effekt, är att dessa fiender konsekvent jagar rätt på undantagen – de dumma exemplen – när de i stället borde leta upp de bästa exemplen, om de på allvar var intresserade av att diskutera fenomenet. Det här är ett råd som många på twitter skulle tjäna på att följa – alla de som medvetet letar upp idioters argument bara i syfte att peka ut bristerna. Något som är vare sig spännande eller rättskaffens, och skulle underkännas av var och en med minsta insikt i retorikens råd.

I denna bok finns så en klartänkt genomgång av pionjärerna Derrida, Foucault och Lyotard, även om det inte saknas kritisk udd när de presenteras. Likaså mot en något senare tänkare som knutits till det postmoderna, Judith Butler. Hämäläinen är sakligt distanserad när hon skriver om dessa filosofer, och lanserar kloka invändningar.

Med exempel från svensk skoldebatt visar Hämäläinen också hur skev diskussionen kring postmodernism är, och hur statisk den har blivit. Många exempel i denna debatt är anekdotiskt fixerade, isolerade och negativa undantag från en i övrigt fungerande verksamhet. Hennes syfte är i första hand dock politiskt, när hon vill diskutera extremhögerns fixering vid det pre-moderna samhället, att de vill tillbaka till tiden innan rättvisa förhållanden började råda. När du, för att upprepa favoritliknelsen, fortfarande fick kalla en spade för en spade … Alltså innan genustomtarna förstörde allt med sina befängda idéer om jämlikhet.

Den pluralism som förespråkas – direkt eller indirekt – behöver inte enbart vara negativ. Sanningen tål flera perspektiv. Eller med W.H. Audens vackra ord från dikten ”In Praise of Limestone”: ”The blessed will not care what angle they are regarded from, / Having nothing to hide”. Hämäläinen angriper den polarisering som uppstått, en polarisering som flera av debattörerna själva är skyldiga till när de förstärkt den svartvita världsbild de anser sig vara motståndare mot. Det visar sig inte minst i en allvarligt syftad varning: ”När man övergår från sanningssökande till sanningsförsvarande finns det en stor risk för att något väsentligt faller bort: den självkritiska utgångspunkten, sinnet för nyanser, örat för vad andra egentligen säger.” Det är gott om offentliga röster som blivit så förtjusta i sin egen bild av sanningen att de inte längre vill utmana den.

Så Hämäläinens ärende är främst att diskutera hur vi ska förhålla oss till kunskap, förnuft, rationellt tänkande – när världen så att säga sviktar och öppnar för oändliga möjligheter där allt det vi tidigare accepterat ersätts av alternativa fakta och fejkade nyheter. Rimligtvis har vi bara sett början på detta.

Våld och nära samtal, Wera von Essen, Natur & Kultur

Efter att ha skrivit en pratig och omfattande – och strålande – debut utkommer Wera von Essen nu med en betydligt mer koncentrerad historia. Här åker huvudpersonen buss eller tar cykeln i nästan varje korta styckes inledning. Hon åker till psykoanalysen, men också till olika lovers, i syfte att utsätta sig för deras våld. Hon vill bli slagen, så mötena handlar bara sekundärt om sex, och mer om underkastelse. Den ”smärtlängtan” som här formuleras blir ett självförsvar för huvudpersonen.

Utöver att utforska manligt och kvinnligt, styrke- och maktförhållanden, tar von Essen hjälp av Simone Weil för att föra ett ärligt och modigt samtal om religionen, om hängivelsen, och om det paradoxala hos begäret. Stilistiskt är det effektivt med upprepningarna, och de långa meningarna ger den förtätade storyn jämvikt. Det här är en roman som vågar stirra plågsamma förklaringar rätt i ögonen. Resultatet är en okonventionell och svidande kärleksroman, skriven av en författare så säker på sin sak att hon kan tillåta sig en estetisk fruktbar ovisshet.   

(Också publicerad i Vi, 6/20)

I takt, inatt, Kristofer Folkhammar, Lejd

Magisterlekarna (2015) av Kristofer Folkhammar hör till senare års mer besynnerliga svenska romaner. Hans oförglömliga försök att normalisera S&M i en svensk skolkontext var fyndigt, retsamt och läsvärt. Han har tidigare gett ut en diktsamling, och återkommer nu som poet med en bok som nästan liknar en slags läsebok som kunde komma till användning för något yngre elever än gymnasiekillarna i den nämnda romanen, men som går i en liknande skola.

Upprepningen är kunskapens moder, lär det ha hetat en gång (kunskapen är upprepningens moster, har jag också hört), och Folkhammar nyttjar eller plundrar upprepningen flitigt i boken. Det är pisset, sväljandet, sugandet, takten, förändringen, skuggorna. Och en smitta, som kanske får en att tänka ”covid-19”. Och natten – den oundvikliga, natten – den osvikliga.

Folkhammar skriver hymniskt, men inte storslaget. Eller säg så här: det är en Rilke med punktering som dikterna manar fram. Det blir faktiskt fint så. Uppsluppenhet vid en avgrund, kunde man också säga. Nödrimmen förstärker en slagsida åt en viss absurdism, och här och där nuddas en slags nonsens-poesi, företrädd av exempelvis vårt språks nonsensprinsessa Isabella Nilsson. Det är ett nonsens som samverkar med mening, i en kufisk poetik som samtidigt är helt transparent. Det blir en udda skapelse, en lugubert leende dikt, utformad i strikt taktfull rytm.  

Det finns en sammansättning, en gemenskap, som fungerar som en lockelse i dikter som med lockrop försöker ansluta till ett du. Här finns sidor som samspelar med varandra. Mot inledningen kan vi läsa:

                      Om du har tur

                                                                 ge tillbaka den

                      Om du har allt

                                                                 ge tillbaka det

                      Om du har skuld

                                                                 ge tillbaka den

Och mot slutet:

                      Om du är falsk

                                                                 spela med en stund

                      Om du är sjuk

                                                                 gör dig inte dum

                      Om du är trist

                                                                 stäng igen din mun

Och genomgående finns antydningar, tvetydighet, insinuationer. Att läsa dessa dikter liknar då känslan att åka skridskor över is belagd över en riktigt mörk sjö, där isskorpan bara är en tunn hinna som täcker något som är svart av en viss anledning.

Där Folkhammar låter språket genomgå ett bad av riter, ritar Leif Holmstrand i boken oroligt tuschtecknade kroppar i upplösning, kroppar som ger sken av att härbärgera unga viljor som löper amok. Dessa bilder förstärker den oro som orden förmedlar. Här härskar något fördärvligt, men samtidigt helt inbjudande.    

Fåglarna, Tarjei Vesaas, översättning Staffan Söderblom, Norstedts

Den efterblivne mannen är en vanlig protagonist i litteraturhistorien. Genom dennes begränsade och naiva blick kan en författare utnyttja tillfället att nå fram till mindre uppenbara omständigheter. Så gjorde William Faulkner när han lät den utvecklingsstörde Benjy vägleda läsaren in mot familjen Compsons mörka hemligheter i den sublima romanen Stormen och vreden. Få inledningskapitel är väl lika oförglömliga.

Ja, och så är det med Mattis, huvudpersonen i norska Tarjei Vesaas roman Fåglarna. Den har ofta utkommit på svenska, senast 2002, i Bertil Bodéns översättning från 1957. Den har nu ersatts av Staffan Söderbloms nyöversättning, som ingår i Norstedts fina klassikerserie. Och man får nog säga att den inte bara kompletterar utan ersätter den gamla, som inte tillräckligt beaktade Vesaas minimalistiska och upprepande stildrag.

Det är berättelsen om Mattis och Hege, ett syskonpar som bor i en liten stuga i utkanten av ett litet samhälle. Hon försörjer dem genom att sticka tröjor, medan han mest slår dank, oförmögen att utföra de sysslor som finns tillgängliga. Han är alltså en odugling, och mycket medveten om det. Hans problem är att han inte kan sluta tänka, för det är tänkandet som ställer sig i vägen.

Men han var ju efterbliven, lite bakom? Ja, så ses han av andra, inte minst den praktiskt sinnade systern. Mattis har ofantligt svårt att kombinera sina drömmar med verklighetens hårda krav. Han är övertolkande och hyperkänslig. Som kompensation söker han efter tecken i naturen. När morkullan flyger över deras hus en sen kväll tar han det som att förändring utlovas.

Med osvikligt inkännande drag visar Vesaas förnedringen som Mattis utstår när han gång efter annan misslyckas med sina uppdrag. Hans vaga dåliga samvete hänger över hans tankar hela tiden, tar sig in i våra tankar när vi läser och därmed tvingas dela hans förtvivlan, hans obehag inför tillvaron. Så det är en väldigt sårig roman om skammen i att vara född, om skammen i att vara människa. Det är inte konstigt att Karl Ove Knausgård har utnämnt den till den bästa norska roman som skrivits.

Så får vi också ta del av Heges depressioner, som den känslige Mattis delger oss. Vesaas borrar in mot mänskliga smärtpunkter, och laddar framställningen med dramatik och spänning, där man hela tiden väntar en urladdning. Det mänskliga predikamentet: att vi inte är utrustade med något bättre än den grå massan för att förstå oss själva eller världen. Fåglarna har kallats en psykologisk roman, och det behöver jag inte bestrida, men vill nog hellre lyfta fram den som en filosofisk roman, där ontologin sätts i förarsätet.

Söderbloms översättning måste berömmas. Bland annat ger han replikerna en norsk ordföljd, medan prosan och Mattis tankar ges en adekvat svenska. Mindre imponerad blir jag av Tomas Bannerheds förord, där han föreställer sig att han skulle ha satt sig ned med Mattis och ”småspråkat”. Här tror jag bestämt Bannerhed är inbilsk när han underskattar vem han har att göra med.

Den magiska leksaksbutiken, Angela Carter, översättning Magnus K:son Lindberg, Modernista

Dockor är kusliga, och ju mer människoliknande de framställs, desto kusligare. Så är också dockorna i Angela Carters roman Den magiska leksaksbutiken i kusligaste laget, så som de ter sig för huvudpersonen Melanie. Modernista återutger en översättning från 1982 av denna Carters andra roman från 1967, och därmed anländer den tillsammans med Den nya Evas passion, även den i den gamla översättningen. Men det är förnämligt med nya utgåvor av dessa Carters två mest kända romaner, även om det hade varit lägligt att också översätta hennes sublima noveller i The Bloody Chamber.

Nåväl. Den magiska leksaksbutiken tillhör Melanies morbror Philip, till vars gotiska hus Melanie hamnar. Hon är femton år, bor och får en sömnlös natt för sig att lämna sitt pastellfärgade sovrum och ge sig ut i trädgården iförd moderns brudklänning och gifter sig med skuggorna. En svekfull katt gör en reva i den vita klänningen – en bara nästan övertydlig symbolisk handling för att förebåda det definitiva fallet från oskuld till erfarenhet. Speciellt när hon efter att ha klättrat i ett äppelträd finner att klänningen är täckt av – blod.

Så inträder en deus ex machina för att lösa hennes dilemma, alltså den bestraffning som mamman skulle utöva. Föräldrarna dör, och tillsammans med de yngre syskonen Jonathon och Victoria hamnar Melanie hos sin moster Margaret, och dennes yngre bröder Finn och Francie. Samt då Margarets man, den lynnige tyrannen Philip, han som tillverkar de kusliga dockorna.  

I sitt förord förespråkar Jonas Thente en självbiografisk läsart, och det är förstås tänkbart. Givetvis är det här en uppväxtskildring med stark personlig betydelse för författaren. Men man ska inte underskatta hur Carter begagnar magin som en ironisk trop, och skriver egensinnigt fram en mörk och närapå ond världsbild. Den är mättad av sagans formler, och av ritens mörka skikt. Ytligt läst är det ju ett bortdrivande från Eden vi tar del av, när Melanie tvingas lämna sin idyll för att hamna i mardrömsvärlden, en värld där den verkliga igenkännbara världen har satts ur spel, blivit ogiltig. Däremot är jag helt ense med honom om slutet, som tillkännages som synnerligen lyckat.

Carters personteckning innehåller grova överdrifter, när hon nästan parodiskt gör Melanies nya vistelse till ett gråblött mörkt dystert charmlöst kyffe, präglat av gotisk atmosfär. Tidigt etableras en hotfull spänning i relationen mellan Melanie och bröderna, främst stalkern Finn, som aktiverar sin male gaze när han berömmer hennes hår: ”Svart som Guinness. Svart som en etiopiers armhåla.” Han kikar på henne i ett titthål, men Carter skyndar sig att göra rollerna ombytta: han glor, men hon tillåts glo tillbaka. Så blir hon inte heller reducerad till ett offer för andras lystnad, ens när Philip tillverkar en mekanisk svan för att våldta henne i rollen som Leda. Så även om det till stor del handlar om manipulation tillåts Melanie frigöra sig från allt som binder henne, även om de trådarna klipps av på det mest oväntade sätt. Det är en roman om förändring, om kampen mellan inbillning och verklighet, där fantasin för en gångs skull ges sista ordet. 

I denna nya värld blir allt dubbelt, som i en mycket skev kärlekshistoria, och Carter visar hur man likt Melanie både kan vara helt på det klara med vad som försiggår och vilseförd, helt bortgjord av sin omgivning. Alltså: man kan ana att något inte står rätt till, bara inte veta hur man ska förhålla sig till det. Det skapar den här romanens säregna laddning, som fortfarande är påtaglig och starkt närvarande. Då visas också varför somliga av oss trivs i den gotiska världen – den är helt enkelt bekant. Carter ger Melanies tillvaro litterära konnotationer, med referenser till Jane Eyre och poesi av Donne, Coleridge och Shelley, men också till Lewis Carroll och Edward Lear.

Philips marionettvärld är skrämmande, och Carters roman hör till skräckgenren. Den är en labyrint av erotiska upptäckter, av dunkel fara och av oroliga tecken. Läsaren tvingas dela Melanies ovisshet, följa henne på denna färd djupare och djupare in mot den skräck det innebär att växa upp. Det är en roman som nästan blir för inkännande i sin psykologiska insikt, där Carter visar både vilka vi är och vilket priset är för att uppnå detta.   

Silver, Hanna Ylöstalo, Förlaget

Silver är den eponyma YA-debuten av finlandssvenska Hanna Ylöstalo. Protagonisten Silver följer det spår många andra YA-protagonister lagt före henne. Hon slutar gymnasiet för att börja plugga litteraturvetenskap på universitetet. Hon har ett tjejgäng med Senja, Cami och Maya. Det dricks en del alkohol, det äts nudlar, det körs lite bil, det hånglas med killar. Kort sagt: typiskt studentliv introduceras, inklusive obligatoriskt meningslösa sommarjobb.

På ytan händer inte så mycket. När hon flyttar in i lägenheten finns en grannkille som röker på en balkong. Några studiekamrater introduceras. Men det blir aldrig någon riktig universitetsroman, då Silver dröjer sig kvar vid det förflutna, vid gemenskapen i tjejgänget. Hon längtade efter det nya, efter att få bli kvitt allt det trånga och välkomna friheten i en ny stad. Men det är inte så enkelt, då hon fortsätter tänka på avgörande händelser som föregick flytten.

Silver är en ganska vagt tecknad huvudperson. Man anar att något är vajsing, men vi får inte riktigt inblick i de problem som format henne. Som att hon väver in sig i meningslösa lögner. Att hon inte verkar tillåta sig själv ett uns av lycka, att hon har så svårt att känna sig älskad eller ens uppskattad. Gemenskapen i tjejgänget är också skör och något som hon knappt vill kännas vid.

Det som gör Ylöstalos roman fascinerande, trots den här konturlösheten, är att hon avstår från förenklingar. Hon visar hur ont det gör att bli vuxen, och att det är en rörelse som sällan sker linjärt eller följer en snitslad bana. Silver blir en trovärdigt gestaltad sinnebild för den här utvecklingen. Hon hamnar i ett slags limbo, där hon måste avgöra hur hon ska värdera den gamla vänskapen i relation till de nya som åstundar, bara hon går med på dem.    

Coeur de lion, Ariana Reines, översättning Sami Aidi, it-lit

Ariana Reines är poet, lärare och performancekonstnär. 2007 gav hon ut diktsamlingen Coeur de lion, som nu finns i svensk översättning av Sami Aidi. Titeln syftar på Rikard Lejonhjärta, som får en kort biografisk presentation i en av dikterna. Hint: den är inte insmickrande.

Det är en dikt om judiskhet, om häxerier, om blod, sex, Nabokov, internet, YouTube, elixir och extas – samt avtändningen och abstinensen. Det är ett kärleksbrev med vassa kanter, ett relationsdrama om ”Ariana” (jag) och ”Jake” (du), där Reines problematiserar de olika rollerna, med ”jag” och ”du” som osäkra identiteter. Eller så här: det autofiktiva spindelnätet ska vara lika hållfast som det är osynligt, så att naiva läsare ska snärjas där.

Reines pendlar mellan autentiska känslor och falskt låtsande. Hon är skoningslös både mot sig själv och mot sin omgivning. Det är också en berättelse om konsten, där hon redovisar erfarenheter från konstvärlden. Hint: dessa är inte insmickrande. Hennes slutsatser ter sig tidlösa, ständigt aktuella när hon exponerar denna världs tillkortakommanden: ”Jag blev aldrig bra på / Att anlägga den verkligt samtida / Skönhetens tomma uttryck.”

Autenticitet är ett vanskligt begrepp, men Reines arbetar hårt med att hålla upp en oputsad fasad, något som visar sig vara en gynnsam strategi – kanske än mer nu än 2007, nu när vi välsignats med horder av influencers, som inte gör annat än putsar fram sitt varumärkes fasad. Det finns i hennes tilltal en streetsmartness som svenska poeter inte ens bryr sig om att försöka sig på, eller kanske snarare håller sig för goda för. Reines är inte rädd att doppa sig i skiten, kort sagt.

Hon skriver i en malande ström, uppfylld av tvångstankar och minnen som smärtar. Hennes humor uppstår i uppriktighet, konsten att vara rättfram och – naken. Det är mycket sex i hennes skildring, detaljerat och grafiskt. Men det finns där en slags glimt av renhet – att allt som sker inte riktigt smutsas ned av pornografi eller objektifiering. Hon är ursinnig, men det blir ingen hämndskrift. Det beror inte på att hon skulle vara konflikträdd: det finns en uttalad konfrontativ ådra när hon tar sig an andra personer.

Konsten blir för Reines en spelplan för experiment. Det vi är rädda för annars kan vi ta oss an konstnärligt. Reines diktjag är genomskådande, kaxigt, fräckt, men främst modigt. Det skapas en pendling mellan grandios självbild och vanställt självförakt. I hennes idiom finns en störig rytm, förstärkt av överklivningar som skapar raviner mellan raderna. Det är en kantig rytm som gör dikterna svårlästa och besvärliga, men också fulla av en viss typ av insikt som inte görs så lättvindigt: ”hur ledsamt och svårt / Det var, och hur sällsynt det är, att framställa sig själv / Som verkligt fri, och inte bara som någon som reagerar / På ett förvirrat tillstånd av lust och rädsla.”

Kärleken blir i Reines tappning en kamp mellan handling och ord, där hon aldrig uppnår den talaktsteoretiska symbios som Austin förespråkade (och uppnådde? tillägger jag med ett dinglande anklagande frågetecken):

                                           När bestämmer du

                      Att du också pratar till

                      Litteraturen? Det är svårt

                      Att skilja kroppen från

                      Orden den ger ifrån sig.

                      Och skillnaden

                      Mellan vad som är skrivet

                      Och vad som verkar, utanför

                      Det skrivna, nästan som att bara vara.

Allt ligger nära, för nära, i det här minnesarbetet, och allt smärtar för mycket. Minnena har inte kristalliserats – känslan är ”okoagulerad” (ett ord Reines själv anlitar). De har inte hunnit uppnå det öde som oåterkalleligen drabbar minnen: att bli fiktion. Sålunda blir det här en helt genuin skildring, som inte ännu har omstöpts och förvrängts.  

Det är förnämligt att det kommer en översättning av denna strålande dikt nu, så här många år senare. Det skapas tillfällen till vissa anakronismer – en helt samtida översättare skulle nog inte ha valt glosan ”killgissa”. För oss svenska läsare, som ibland är mer än lovligt efterblivna, är det också skönt att veta vad författaren syftar på när hon nämner I Love Dick, något som vi 2007 förmodligen skulle funnit aningen förbryllande (den svenska översättningen kom ju inte förrän 2016).

These Fevered Days. Ten Pivotal Moments in the Making of Emily Dickinson, Martha Ackmann, Norton

Det är en god idé: att utgå från tio avgörande eller omskapande ögonblick i Emily Dickinsons liv, och låta dem bli fokus för en inkännande biografi. Så arbetar Martha Ackmann i sin nyligen utkomna These Fevered Days. Ten Pivotal Moments in the Making of Emily Dickinson. Det blir då ett dokument i tio episoder, paketerade på ett sätt som torde tilltala de som följer tv-serier.

På tal om det, den serie som apple-tv+ sände i december utgick från en liknande modell, men den var väl ärligt talat bara halvlyckad. Eller, början kändes rätt lovande med en uppfriskande inställning till materialet, men det blev ju lite tjatigt med en estetik som sällan gav tillfälle att hämta andan eller ens samla sig för nya infall.   

Vi som känner till Emily Dickinson kanske inte har så mycket nytt att hämta här, även om Ackmann gör personliga läsningar av dikterna. Att hon ägnat ett långt yrkesliv åt att undervisa om Dickinson märks – på ett positivt sätt, då hon presenterar stoffet pedagogiskt och med tydlig ambition att läsaren inte lämnas på efterkälken. Då kan somliga förenklingar vara nödvändiga. Här talar fyrtio års erfarenhet, och den talar med den slags stillsamma auktoritet som hör till.

Några saker man bör känna till. När Emily, som hon väl får kallas i en bok av det här slaget utan att det känns onödigt intimt, dör – då står det på dödsattesten att hennes yrke var: ”At Home”. Det är en snygg versal som kan sägas korrespondera med poetens egna versaler i dikterna. Och så klart sanningsenligt, då hon sällan och ogärna lämnade hemmet och periodvis rentav övervåningen i familjehemmet i Amherst där hon bodde. Och där hon en gång tog sin tillflykt till vinden för att efter att ha behandlats för en ögonsjukdom högläste Shakespeare för flugorna och spindlarna – en vind som finns med i den här bokens rika bildmaterial, och som den nitiska Ackmann själv klättrat upp på och provläst Henry VI för att testa akustiken.

Det här är kanske inte en bok för nybörjare, men å andra sidan finns det så gott om goda introduktioner redan. Liksom Josefin Holmtröms bok på svenska från i vintras, Emily Dickinson och vulkanerna, skriver Ackmann mer för oss som redan har en relation till poeten. Man behöver kanske inte heller veta så mycket. Så många rykten är i omlopp, och om hälften av dem vore sanna blev det tillräckligt för ett spännande levnadsöde. Men låt gå för att hon klädde sig i vitt, men kom också ihåg att hon var smart nog att förse sina vita klänningar med en rejäl ficka för att alltid vara utrustad med papper och penna – något att tänka på för nutida klänningsbärare som klagar på bristen på fickor. Emily Dickinson kunde lösa det problemet, och likaså Gertrude Stein några årtionden senare.

Men faran med textbokskunskap är när den förs vidare, och halvsanningar reproduceras. Ackmann är noga med att gå till källorna, och noga med att inte dra några förhastade slutsatser. Ändå blir det en trivsam läsning när vi får ta del av Dickinsons stränga humor:  intelligent, okonventionell, bisarr, idiosynkratisk, speciell, magisk, gåtfull. Det uttalade syftet är att återskapa det landskap som hör till Dickinsons medvetna.  

Det är ett landskap som inte är helt enkelt eller enbart bekvämt att umgås med. Harold Bloom kallade Dickinson för den mest kognitivt utmanande poeten som skrivit på engelska, medan Ackmann liknar det vid att träffas av blixten: ”Emily Dickinson reminds us what it’s like to be alive. And when she does – she takes our breath away.” Det här må låta som klichéer, men det är ändå sant – att läsa henne är omvälvande, och svårt att ge en adekvat eller rättvis förklaring i ord.

De tio kapitlen återger alltså tio stunder då man kan säga att Dickinsons poesi kom till liv, och stunderna är bekanta. Det första av dessa är när hon är fjorton, och får en språkupptäckt som kan liknas vid en epifani. Ackmann kallar det att ha absolut språkligt gehör, och ska senare också hävda att metaforen är hennes modersmål. För en sådan person är poesin ingen uppgift, eller ens ett kall – det är ett villkor. Men det är inte helt lätt att gestalta hur hon börjar skriva, den initiala fasen i Emilys författarliv, och framför allt inte hur det blir som det blir, hennes säregna idiom och ortografi.

Av allt att döma var hon medveten om vilka krafter hon satte i rörelse, och underskattade aldrig sin litterära styrka. En hel del handlar om den handfull dikter som hon publicerade, eller oftast som publicerades utan samtycke – där det mesta var en fråga om missnöje med interpunktion. Ackmann är bra på att läsa denna egensinniga interpunktion, och är följsam i sina läsningar av den rytm som Dickinson medvetet skapar framför allt med sina trilskna tankstreck.  

Det är en generös och finkänslig men inte okritisk läsning Ackmann ägnar sig åt. Hur nära hon än kommer med hjälp av många citat, inte minst från brev, hejdar det inte intrycket av den skyggt undflyende Emily, som inte riktigt hamnar i fokus. Som mest trovärdigt vittne hur det var att träffa henne står förstås Thomas Wentworth Higginson, som brevväxlade med henne i många år och träffade henne två gånger. Hans omdöme är kristallklart och ändå suggestivt. Det är ett bra val att låta deras relation utgöra själva centrum för boken, och låta den speglas i flera av kapitlen. Sällan har jag läste en så uppskattande presentation av Higginson, som ju annars mest får klä skott för raljerande omdömen om hans oförmåga att tillräckligt uppskatta Dickinsons dikter. Snarare blev de lierade i beslutet att inte publicera. Strikt talat har han också helt rätt i sin bedömning av hennes dikter som omöjliga. Han gav också råd till noviser i en inledande artikel – den som föranledde Emily att kontakta honom – och de är fortfarande gångbara. Några av dem: sluta vara så pedantisk, bearbeta det skrivna, och var tålmodig. Pikant nog avrådde han från användandet av – skiljetecken.

Här finns i Ackmanns bok också fina diskussioner om förhållandet mellan dikternas olika jag, där Dickinson kunde växla mellan rolldikter och självbiografi. Hon kunde ha sagt, med Whitmans ord: ”I contain multitudes”. Fast hon läste ju inte Whitman, ens när hon blev tipsad om hans ”Song of Myself”. Hon skulle skriva i ett brev: ”When I state myself, as the Representative of the Verse, it does not mean – me – but a supposed person.” Se hur stiligt hon med hjälp av det förhatliga tankstrecket ger emfas åt ”me”.  

Ackmann är bra på att betona det lekfulla hos Emily, det som gör hennes dikter så oförutsägbara – bedårande på ett nästan farligt sätt. (Jag kallade henne ”Fröken Farlig” i en essä i Lyrikvännen en gång.) Under sina sista år var hon i Amherst känd som ”Myten” enbart.

I en av de få dikter som publicerades och felaktigt gavs en titel (”Success”) kan man följa den märkliga effekt som uppstår när Emily Dickionsons stil mildras – ungefär så som de tidigaste svenska översättningarna gjorde. I den här diktens publicerade version är den klart anpassad, men det blir ändå tydligt vilket intryck den borde ha gjort på läsarna när den ingick i antologin A Masque of Poets från 1878:

                      Success is counted sweetest

                      By those who ne’re succeed.

                      To comprehend a nectar

                      Requires the sorest need.

                      Not one of all the Purple Host

                      Who took the flag to-day,

                      Can tell the definition,

                      So plain, of Victory,

                      As he defeated, dying.

                      On whose forbidden ear

                      The distant strains of triumph

                      Break, agonizing clear.

Essä nr 5 2020. Rätten att häda

I faksimil kan vi nu läsa den ständigt aktuella Kerstin Ekmans essä om Salman Rushdie och den fatwa som utlystes mot honom när han skrev den hädiska romanen Satansverserna. Hennes skrift Rätten att häda från 1994 är nyckeltexten i nya numret av Essä, som den här gången ger den sex olika perspektiv. Genast slungas vi bakåt i tiden till den olustiga period – den veritabla mardröm – som gav upphov till en intensiv debatt om tryckfriheten.

Att häda är för Ekman ett essentiellt inslag i konsten, och hon spårar det bakåt till modernismens opponenter. Hennes initiala argument är inte helt klanderfritt när hon utgår från en barnpornografisk video som hon tar i försvar, i tryckfrihetens namn. För henne blir rätten att gå mot de begränsningar som sätts av censuren en överordnad fråga. När den spontana reaktionen – känslan – får domdera över förnuftet är vi inne på en än farligare väg, menar hon. Men hon visar också hur kultur och samhälle kan förenas, och hur samhällsinriktade genuina författare är.

Så det är en bitsk och inte helt oproblematisk essä Ekman har skrivit. Hon skriver om den farliga kunskapen, som makthavare i alla tider försökt undanhålla massan, som helst ska hållas i bedövat skick. Det finns i hennes essä även en hint om hur internet skulle bidra till en mer förslavad och passiv befolkning, när hon låter industrialismens rälsbyggande speglas i det tidiga 90-talets fiberoptik.

Själva huvudtanken i Ekmans text är hur hon vill ersätta August Strindberg som den svenska hädaren med Hjalmar Söderberg, som står för en mer konstruktiv och gångbar kritik. Det här är något Ekman tidigare pläderat för, alltså Söderberg som en mer konsekvent förebild än fegisen Strindberg. Det som gjordes i viss motvind för drygt 25 år sedan har nog visat sig lättare nu, när Söderberg håller på att inta en mer central position i  den svenska litterära kanon än Strindberg.

Ja, så ser åtminstone jag det, och blir därför förvånad när Agneta Pleijel i sin text avslöjar att hon inte läst en så viktig text som Söderbergs Jahves eld, som är en viktig referens i Ekmans text. Jag gillar Pleijel, men i sitt bidrag anstränger hon sig att likt en elev återge ett bokstavligt referat av Ekmans essä. Dessutom rör hon till saker i onödan. Det här är bara några av hennes missförstånd: hon nämner ett mord på en norsk förläggare, men om hon i så fall avser attentatet mot William Nygaard i oktober 1993 så överlevde han. Inte heller var Kerstin Ekman sekreterare i det nybildade Svenska Rushdiekommittén, utan vice ordförande. Inte heller var det ”för 40 år sen” Ekman argumenterade, i en skrift som alltså utkom 1994.

Bättre lyckas Mohammad Fazlhashemi när han redovisar den politiska islam som uppstod efter revolutionen i Iran tio år tidigare. Här ges en nödvändig bakgrund till de förutsättningar som skapade fatwan. Dock vill jag gärna veta mer om det bristfälliga stöd som beslutet hade – hur förankrat var det egentligen? Det här hade Fazlhashemi gärna fått skriva mer om.

Som vanligt tar Johan Wennström tillfället att försvara dygden mot dekadensen. Han anför Ekmans intellektuella hederlighet som ett rättesnöre, och hur den bottnar i ett motstånd. Konst måste få spjärna mot en makt, oavsett om den är sekulär eller religiös. Jag tror Wennström underskattar de mörka krafter som finns i konsten, de som bland annat frilagts av Camille Paglia i studien Sexual Personae. Det är en farlig energi, riskabel att handskas med. Den förvränger – förtrollar – och förändrar, både dig och världen. När Wennström antyder att vi inte ska missbruka yttrandefriheten får jag lust att citera T.S. Eliots ord: ”Only those who will risk going too far can possibly find out how far one can go”. Wennströms slutsats förbryllar: ”Många tycks ha glömt det, men det går faktiskt att kritisera utan att avsiktligen tillfoga skada. Om någon ändå tar illa vid sig, har uppsåtet åtminstone varit gott.”

Torbjörn Elensky tar ned religionen på jorden i sin text, och hoppas utopiskt på att globaliseringen ska sätta stopp för vidskepelsen. Tyvärr utifrån det perspektivet kan globaliseringen visa sig ha varit en kort parentes i världshistorien, något som utspelade sig mellan just 1989 och 2020.

Han aktualiserar Scorseses film Kristi sista frestelse och Andres Serranos konstverk ”Piss Christ”, som båda nyligen väckt visst ont blod hos kristna, men inte på långa vägar skapade samma vrede som Rushdies roman gjorde för fundamentala muslimer. Nu under Corona-tider kunde det finnas fog att anta Elenskys förhoppning om vetenskapens företräden framför religionen skulle bli infriade – men så enkelt är det ju inte, och inte heller är vetenskapen helt neutral. Den är en tolkning, en bearbetning. På ett klargörande sätt visar han ändå hur religionen i sig varit beroende av hädelse, att det är så den har uppstått, i ett aktivt avståndstagande från tidigare religioner.

Numret avslutas med två skönlitterära texter. Lars Sjunnesson skickar in Åke Jävel i sin tecknade serie (en tecknad serie vore ett djärvt ämnesval för ett kommande nummer av Essä). Det är absurt och kritiskt. Slutligen utgår Jila Mossaed i sin dikt från den medeltida islamske poeten Attar, som även nämndes av Fazlhashemi, och därmed knyts allt ihop på ett stilenligt sätt. Så lämnar Mossaed oss med en väldigt fin kommentar, där hon med eftertryck visar att vi inte kan eller ska vänta oss något utanför oss: vi människor har allt inom oss.

Sen for jag hem, Karin Smirnoff, Polaris

Med sin avslutande del i trilogin om norrländska Smalånger har Smirnoff knutit ihop en säck som innehåller en del övervåld och en del onyanserade porträtt. Men det är svårt att inte bli fängslad av romanfiguren Jana och hennes svåra erfarenheter.

En av senare års mer oväntade litterära framgångar tillhör Karin Smirnoff. Med hjälp av korthuggen meningsbyggnad och starkt generisk norrländskt idiom har de två första böckerna om Jana Kippo (”janakippo” som det utskrivs i romanerna) stått för ett veritabelt segertåg hos många läsare. Nu ankommer den avslutande delen i trilogin som utspelar sig i Smalånger.

Sen for jag hem är också romanens, och därmed trilogins, sista ord. Det är Jana som ska fara (åka på rikssvenska) hem, efter en minst sagt besvärlig resa, med ett liv fyllt av övergrepp, våldsdåd, och relationer som måste definieras som ”toxic”. Här fortsätter hennes destruktiva leverne. Likaså våldet och de många dödsfallen.  

Här illustreras en konflikt som påminner om den i Sofokles antika tragedi Antigone, där protagonisten går emot makten för att ge sin bror en värdig begravning. Janas bror dog ju i förra boken, Vi for upp med mor, och den sekt han sökte hemhörighet hos i Kukkojärvi gör anspråk på liket, medan Jana vill att han ska vila på närmre håll. Här finns ingen starkare kärlek än broderskärleken – på gott och ont.

Jag har tidigare varit kluven till serien. Stört mig på den nästan parodiska norrländskan. Det är ”he dig hit”, ”jag iddes int fråga”, ”vars har vi socker?”, ”vi åt karra”, man är ”okaffedrucken” och många fler liknande igenkännbara uttryck på snart sagt varje uppslag. Det har varit svårt för Smirnoff att motivera dessa dialektala glosor i en integrerad kontext, och det blir mer av utanpåverk.

Samtidigt har jag verkligen fastnat för Jana, och tycker fortfarande hon är en levande karaktär. Hennes delvis motvilliga strävan att etablera sig som konstnär skildrar Smirnoff inkännande och tillförlitligt. Det är verkligen en svår balansgång att berätta om någon med så här trasig bakgrund utan att det bara blir groteskt, men här presenteras trovärdiga anledningar till att somliga av oss har lättare att hantera motgångar än framgångar. Ledtråd: det stavas ”självkänsla”.  

Men lika skickligt som Smirnoff har tecknat Janas porträtt, lika endimensionella blir många av bifigurerna. Till exempel dottern Diana, som inte ges någon kontur. Och de flesta av männen reduceras till karikatyrer. Förvisso ska det väl illustrera att Jana söker sig till just dessa våldsbenägna motbjudande herrar, men det blir förenklat.

Även några onödiga partier i Janas förflutna från Stockholm blir bara ytterligare ett tillfälle att ramponera mansbilden. Nej, jag förnekar inte att dessa män finns, bara att Smirnoff ger en för obalanserad bild av något som är ett verkligt och mångdimensionellt problem. När ett annat allvarligt problem ska avhandlas, privatiseringen av hemtjänsten och dess konsekvenser för vårdtagarna, blir det tyvärr lika förenklat och onyanserat.   

Ändå är det med viss sorg jag här tvingas ta farväl av Jana, även om Smirnoff i intervjuer har hintat att det finns mer att uthämta ur hennes liv. Inte kan man väl heller säga att vi får några tillfredsställande svar vad gäller Janas fortsatta öde, förutom att allt som är förstört hos henne knappast gått att laga inom det tidsspann som trilogin avhandlar.  

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 19/5 2020)

Skisser ur det finska, det ödsliga skånska, ja från Västerbotten, Freke Räihä, Smockadoll

Flitige Freke Räihä fortsätter med sitt absurderi i sin nya diktsamling. Om titeln är lång är innehållet mer koncist. Skisser ur det finska, det ödsliga skånska, ja från Västerbotten. Här kunde man säga: det är en berättelse om något som gått förlorat, någon som gått förlorad, ja ett monument över en död.

Eller om det bara är tomheten. Berättelsen rör negationer, och då är ju döden den enda riktiga negationen – den enda negationen som betyder något på riktigt. Så handlar det om förlust, om att bli berövad. Om någon som försvinner. Här betyder begreppet ”att komma hem” snarare ”att komma bort”, liksom ”att hitta sig själv” betyder ”att förlora sig själv” – exakt så som det ska vara i poesin. Vi läser ju poesi för att den tar oss, med Baudelaires ord, ”anywhere out of the world”.

I den här boken finns som vanligt det snett nerifrån-perspektiv som Räihä gjort till sitt eget. Han uppfinner ett du, han uppfinner ett jag, han anspelar på en identitet, han visar att man inte kan gå vidare, men han går i skogen: ”Allt ser så okomplicerat ut på avstånd. Allt det jag / själv fyller med meningar. / Du går ut i skogen. Jag går ut i skogen.” Genomgående finns även de oväntade sammanställningarna, det som förstärker absurderiet.

Två böcker står ut i Räihäs rikhaltiga 2000-talsproduktion, där detta är den adertonde boken. Dels protestdikten Baggböleri, och dels den politiskt litteraturhistoriska Vittnesbörd. Riktigt lika bra är kanske inte Skisser ur det finska … Ojämnheten är väl det som oftast anförs som räddningsplanka för en kritiker som vill såga på ett uppmuntrande sätt. Men det här är inte alls någon ojämn bok: snarare är det en konsekvent installation i Räihäs poetiska verksamhet, där de blygsamma anspråken inbjuder till läsning.     

Genom den här nya boken flätas citat in, på det maner Räihä tidigare begagnat. Se där en rad från Ekelöf, och här en rad från Setterlind. Det kunde te sig som ett utanpåverk, men blir här mer frågan om ett försök att kommunicera med den bortgångne. Ett försök att knyta an till någon utifrån en bekant fras.

Vem den anhörige är blir inte tydligt, och det är kanske inte heller så viktigt. Det finns ändå, som alltid, rader som fäster, som visar varför det förblir uppmuntrande att läsa Räihäs dikter:

                                           Jag

                      föreställer mig världen,

                      jag föreställer mig skogen.

                      Jag föreställer mig natten.

                      Jag föreställer mig att himlen är grå, att

                      vattnet täcker allt. Att

                      människor fortfarande kräver besittning av marken.

Kärlekens åäö, Jan Stenmark, Kaunitz-Olsson

När Jan Stenmark gav ut sin första böcker – det är nu trettio år sedan – minns jag hur nytt och uppfriskande det var. Hans collageteknik, där han plundrade gamla tidningsbilder och försåg dem med texter som var enkla och lömska. Det är med imponerande konsekvens han har hållit fast vid sin enkelhet – liksom vid sin lömskhet, när bilderna med hjälp av texten kantrar mot ett obehag som vidrör skräcken inför att finnas vid liv.

Kärlekens åäö innebär ingen radikalt ny färdriktning. Den uppehåller sig vid kärlek, attraktion, sex – ämnen som långt ifrån saknats i Stenmarks tidigare böcker, utan det ekivoka har väl varit något av hans signum. Det som sker är hur den nostalgiska idyllen invaderas av en anarki – en styrande hand som uppmuntrar kaoset. Stenmark, född 1947, utnyttjar nästan uteslutande 60- och 70-talets bildvärld, och det gör att hans publik – misstänker jag – får svårt att förnya sig, då ett visst sinne för nostalgi ter sig nödvändigt. Jag misstänker att han har kvar sina fans från förr, vi som redan har en relation till bilderna, känner igen den estetiken.

Stenmarks metod innehåller varm ironi och hjärtlig cynism. Man kunde säga det med en kliché – Stenmark lever av dem – att han har ”hjärtat på rätta stället”. Som jag önskar att jag kunde ge den klichén en adekvat bild, för att visa hur ett sådant uttryck också kan laddas med explosivt innehåll. För det är så han jobbar, att ta bekanta uttryck och utsätta dem för nya sammanhang. Med hjärtat på rätta stället kan det samtidigt vara mörkt så det förslår, och det måste sägas att nästan alla leenden hos Stenmark är mörka, och det är mycket tårar i den här boken.

Det är absurt och smått surrealistiskt. En och annan gång plumpt, men oftare subtilt och framför allt påhittigt. Han har en hög lägstanivå där ytterst få av de cirka 200 bilderna är svaga, men det måste också sägas att han har en hög högstanivå. Hur kan han då fortfarande vara lika bra som när han började – varför infinner sig ingen konstnärlig avmattning?

Det finns en igenkänning, inte bara i bildmaterialet, utan också i det temperament som ledsagar oss. Det är en kritisk blick på mänskligt beteende, som genomskådar vår existentiella utsatthet. Läst så blir det mer frågan om filosofi än något annat, men det är klart att när Stenmark som här tar sig an kärlekens blir det en hel del psykologi också. Han har en rik ådra att vittja – barndomen. Många av iakttagelserna härrör från något som liknar autentiska minnen, och det skulle nog gå att skriva en biografi om ett fiktivt jag som hämtar stoff ur barndoms- och ungdomsupplevelser. Så skapas en sammanhängande berättelse genom inte bara den här boken utan genom hela hans konstnärskap, att där finns det lilla barnets förmåga att ge världen innehåll, men också dess förmåga att exponera allt det hemska som ligger under ytan. Med andra ord har Stenmark mer gemensamt med David Lynch än med någon annan.

I en av sina tidigare bilder lyckades Stenmark få en hel stad efter sig, då Härnösand utpekades i mindre smickrande sammanhang. Den här gången är det Gotland som får en släng av den sleven. Jag skrattar som en rå sälle åt denna bild, och jag hoppas man gör det även i Gotland, då det borde vara svårt att bli förtörnad av något som är så charmigt utfört. Som alla genuina komiker finns det elakt drag hos Stenmark, men han är smart nog att sockra sina utfall. Men det är också roligt för att det är så oväntat vad som sker, i både text och bild. Till exempel en liten flicka framför en dörr: ”Hennes mamma var tydligen inte bara hennes, utan även hennes pappa efter vad hon hörde genom sovrumsdörren.” De mänskliga tillkortakommandena får också sitt av denna förtvivlans utforskare: ”Full javisst, men inte fullare än att jag visste att det var jag som kom hemkrypande.”

Det är svårt att göra rättvisa hur överrumplande roligt det är att läsa den här boken, eftersom att citera texten är otillräckligt, och så mycket bygger på kombinationen: vad som händer när en i sig oskyldig text möter ett sinistert innehåll, men likaså motsatsen, när en oskyldig bild ges en sinister text. Det är en dubbelexponering, eller kanske en trippelexponering som utförs. 1 + 1 = 3. Saker ges ny kontext. Texten är inte självbärande, utan poesin uppstår i mötet med bilden.

För när Stenmark debuterade var det aningen svårt att kategorisera hans alster, som lånade inslag från tecknade serier och konst, men det som uppstår i mötet mellan text och bild skulle jag tveklöst kalla poesi. En poesi av starkt excentriskt slag.