Vinterresa i Norrbotten, Eyvind Johnson, Black Island Books

 

I november tilldelades årets Eyvind Johnson-pris Ida Linde. Jag råkade vara med i juryarbetet, och ordföranden Fredrik Rönnberg och Johnson-specialisten Per Anders Wiktorsson tipsade mig om hans gamla bok Vinterresa i Norrbotten, som kommit i nyutgåva förra året. På bokmässan, bara någon vecka efter vårt beslut fattats, stötte jag på Linde i vimlet, och var på vippen att gratulera henne, men hejdade mig när jag anade att nyheten eventuellt inte nått henne.

 På mässgolvet träffade jag sedermera representanter för Eyvind Johnson-sällskapet, och efter ett trivsamt samtal skyndade jag mig att införskaffa den vackra nyutgåvan för en rimlig slant. Johnson lämnade ju Boden som nittonåring, för ett kringflackande liv först i Europa. I början av december 1954 fick han anledning att återvända för författaraftnar i Boden, Luleå och Kiruna. Då passade han på att skriva några texter i reportagets eller självbiografins form, och de trycktes först i Dagens Nyheter och Stockholms-Tidningen, innan de blev en bok en bit in på 1955.

Mellan hans flykt och den temporära återkomsten stod två världskrig: det är förlåtligt om det orsakar en viss pessimism. När det nu har gått exakt sjuttio år sedan han företog resan kan det finnas anledning att uppmärksamma denna lite bortglömda installation i Johnsons författarskap. Han torde vara mest känd för Romanen om Olof, samt Krilon-sviten, misstänker jag, samt den monumentala Strändernas svall, en svensk Odysseus. Och för all del det famösa Nobelpriset – femtio år sedan nu – som uppmärksammades i en svt-dokumentär tidigare i höst, om än det fokuserade mer på kompanjonen Harry Martinson.

Denna lilla bok i lika många delar som handen har fingrar (om du inte är född i Skellefteå) införlivar sig som sagt i ett slags självbiografiskt skrivande, men det är mer i rannsakandets form än ett ärende i den förväntade nostalgins tecken. Snarare handlar det om att minnena aktiveras, att återvändandet till platserna gör något med minnena, aktualiserar dem. Och hans detaljminne imponerar, men det kanske stämmer att de erfarenheter vi gör i våra tidigaste år fäster starkare i minnet.

 Johnson förankrar sig i minnet, som ger stadga och kontur – en ryggrad. Minnet upplyser oss om vem vi är. På gott och ont. Resebreven uppmärksammar kölden, då han åker i kalla december till dessa nordliga platser, och därmed minns han kölden från barndomen och uppväxten. Det är en speciell slags köld, svår att förmedla för sydsvenskar, som klagar när temperaturen sjunker till fem minusgrader. Säg det till den som känt av minus 30 grader eller mer.

 Resan får Johnson att fråga sig: vad finns kvar av det gamla. Tills han kommer på sig själv – det är en onödig fråga. Allt finns kvar, på ett eller annat sätt. Både i sitt gamla tillstånd – i ens privata minnesbank – och på platsen. Inte mycket hinner ändras under ett par decennier, verkar slutsatsen lyda. Då kan han ilskna till på sig själv: ”Man lägger ju inte ner verksamheter och industrier bara av det skälet att ingen skriver romaner om platserna!”

 En del partier överraskar, för den som annars sett Johnson som en tungus. Han erinrar sig en frisör i Schweiz som berömde hans hår, och vägrade gå med på att det var tecken på tunnhårighet: ”Strånas smalhet ger det absolut felaktiga intrycket att ni är tunnhårig.” Någon kanske kallar det hårklyverier, men också att för den fåfänge är vad som helst bättre än ingenting, som Céline en gång sa. Sant är att i den här boken möter vi en muntrare och mer ogarderad Eyvind Johnson, och jag håller förstås med Rönnberg och Wiktorsson: det här är en mycket fin bok, väldigt ovanlig, men samtidigt helt omärkvärdig. Den kunde kallas trivsam, om det inte vore för att det lät lite futtigt.

4. "Doll Parts", Hole

 

Verklighet och märklighet, Jonas Rasmussen och Lilian Brøgger, Lindskog

 

Nyligen vädrade jag min besvikelse inför mina kolleger på jobbet som inte sett den nya tv-serien som bygger på Ronja Rövardotter. ”Den är ju för barn”, sa de, utan att tänka på att Astrid Lindgren är en del av vårt kulturarv. Det skulle göra mig mycket besviken om den kulturkanon som lanseras nästa år inte innehåller allåldersförfattarna Maria Gripe och Astrid Lindgren.

 Men hur ska receptionen se ut för verk vars målgrupp är barn? Ska en vuxen recensera barnböcker, eller ska vi nöja oss med alternativet – total tystnad?

Oklarhet råder också kring i vilken ålder barn ska introduceras till de riktigt svåra frågorna. Finns tomten på riktigt? Finns Gud? Varför ska vi dö? Den barnbok som poeten Jonas Rasmussen skrivit, bildsatt av Lilian Brøgger, Verklighet och märklighet, är riktad till barn från sex års ålder och uppåt. Min gissning är att det är en lämplig ålder att börja fundera på de existentiella frågorna. Det var ungefär då jag regelbundet gästade det som hette ”Kyrkans barntimme”, som mindre var religiös indoktrinering och mer en inskolning i häpnad och miraklet i att du inte är ensam i världen.

I bästa fall är det också i den åldern ett barn lär sig läsa själv (eller, ja, de typ 75% av barnen som är läskunniga tio år senare). Då kan barnet utforska både världen och språket med hjälp av böcker som denna – själv råkade det bli Ivar Arosenius Kattresan som damp ned i mitt knä när jag som femåring knäckte läskoden. Jag inbillar mig att det är oerhört viktigt vad det är för något som kan kicka igång läslusten, att det måste vara något som bejakar den upptäckarglädje och nyfikenhet som är barnets födslorätt.

 Brøggers bildsättning är spännande och fantasifull med sina subtila detaljer. Titta bara på omslagets alla katter som med sina individuella exempel på mimik gestaltar livets alla tänkbara känslolägen. Tekniken liknar kollagets, med viss riktning mot svunna – men inte glömda – stilideal.

 Så gör också Rasmussen något vettigt och seriöst av ämnets filosofiska trassel: ”Vi måste ge oss härifrån, / för livet har vi fått som lån.” Ämnet inbjuder till viss skräck, men handen på hjärtat: hur var det att leva som sexåring? Som jag minns det: oavbruten skräck inför alla svårtydda tecken som livet innehöll, och oförmågan att förstå sig på ens omgivning. Och allt var svår ensamhet.

 Rasmussens rimmade dikter kopplar ihop oss alla, och visar att den ensamhet du upplever delas av andra. Därmed inbjuds vi till en kollektiv erfarenhet, och uppmanas utveckla vår nyfikenhet, fantasi och kreativitet. Helt enkelt bli medskapande – och så uppfattar jag även Brøggers teckningar, att de också skapar tillfällen till egna utforskningar, med sina många lager av innebörd och betydelse.

 Kombinationen av dikt och illustration väcker inlevelsen. Rasmussen skapar en stark bild med en port som ingång till livet, med dess oundvikliga utgång. Jag behöver inte vara enig med slutsatsen att Gud inte kan hjälpa dig med svaren på de existentiella frågorna (hur vet man sådant?), för dikten skjuter ändå fram något som gör döden underlägsen livet, och gör livet värt att leva. Det är en ovärderlig kunskap som jag inte vill undvara någon sexåring.

3. "A Lady of a Certain Age", The Divine Comedy

 

Alexandrinska sånger, Michail Kuzmin, översättning Alan Asaid; Strött. Skingrade texter i urval, Alan Asaid, Pamphilus

 

Ett av Sveriges flera pamflettförlag (Edition Tegnér, som jag skrev om igår är ett annat, liksom Pamflett och Herculesgatans poesiklubb ett ytterligare), Pamphilus, drivs av arbetsmyran Alan Asaid, som översätter från ryska, franska och engelska. Förlaget har funnits sedan pandemiåret 2020, och till pärlorna i utgivningen räknar jag utöver Asaids egna böcker Marie Tonkin, som i år fått ett välförtjänt större genombrott.

 Nu har två nya böcker utkommit. Dels tolkningar av den ryske poeten Michail Kuzmin och dels en textsamling av Asaid själv, med tolkningar och bearbetningar. Kuzmin (1872-1936) var aktiv under 1900-talets första år, och skrev bland annat en kortroman med homosexuellt tema så tidigt som 1906. Alexandrinska sånger från 1908 är faktiskt första gången ett helt verk av honom översätts till svenska – en aning märkligt då han hölls så högt av exempelvis Anna Achmatova, som förklarat att hennes Poem utan hjälte vore otänkbar utan Kuzmins inflytande.

Kuzmin skriver sina sånger i sann romantisk överspänd anda:

 

Om vinet dricks upp,

all väldoft fördunstar

och de mest dyrbara tyger

efter några sekel

smulas till damm?

Skulle jag mindre älska

allt detta underbara sköra

för att det förgår?

Med andra ord: helt underbar dikt. Kärleken är ett vågspel, något som lyser så starkt att den gör själva solen överflödig. Känns det igen? Jämför med vad Jane Eyre bittert konstaterade när hon upptäckte att hennes älskade Rochester visat sig vara svekfull: ”He stood between me and every thought of religion, as an eclipse intervenes between man and the broad sun. I could not, in those days, see God for His creature: of which I had made an idol.”

Kärlek, religion och poesi blir de staplar som Kuzmin bygger sitt poetiska bygge med. Sämre har väl krigsromantiken åldrats: ”Ljuvt att dö / på slagfältet / till sus av pilar och spjut, / […] dö på fosterlandets altare / och då få höra: / ’Farväl, hjälte!’” Till Kuzmins försvar skrivet innan två världskrig för (otillräckligt) lång tid skulle göra krigsretoriken ogångbar. Men han ställer också kriget mot kärleken, och visar vad som är större och starkare, vad som – om klyschan tillåts – besegrar allt.

Mitt intryck av Kuzmin är att hans dikter är oväntat moderna, så som ganska ofta är fallet när en läser en viss typ av förmodernistisk poesi. Att den betraktades som radikal vid sin utgivning förvånar inte. Asaids poetiska efterord ger viss bakgrund, och påpekar hur Kuzmin utövat inflytande på inte bara Achmatova, utan även Marina Tsvetajeva, en poet Asaid tidigare intresserat sig för.

Den ryska 1900-talspoesin stora namn är ju Achmatova och Tsvetajeva. Majakovskij läste jag gärna som tonåring, men har fått allt svårare att återfå den ursprungliga lyckokänslan när jag läst honom på senare tid. Detsamma gäller Brodsky. Däremot Tsvetajeva, som jag kan läsa när som helst. Fem av hennes dikter ingår som en av ”tydningarna” i Asaids nya bok Strött. Skingrade texter i urval. Det är fantastiskt att få läsa dem, där flertalet inte tidigare översatts till svenska. En slags idiosynkrasi till svenska bör tilläggas, för så här extatiskt skriver ingen svensk poet om hon inte heter Rut Hillarp eller kanske Edith Södergran.

 Även Tsvetajeva visste något om kärlekens pris, och jämför det med att ha solen i bröstet. ”Två solar svalnar – Herre skona mig! – / den ena – där i himlen, andra – i mitt bröst.” Känns det igen? Jämför med Södergran: ”Solen fyller upp mitt bröst med ljuvlig honung upp till randen”. Tsvetajevas dikt är från 1915, Södergrans från 1918. Och var är solens brunn belägen, enligt Hillarp? I bröstet, givetvis.

 I häftet finns även en dikt av Sofia Parnok, som kallats ”Rysslands Sapfo”, en dikt som får en att önska att mer översätts. Asaid påpekar försynt att det här är första gången hon överhuvudtaget översätts till svenska. En obegriplig försummelse, om så är fallet. Att läsa dikter från den här tiden, 1932, kunde få en att befara att de skulle ha ett lätt musealt tilltal, men nej. En annan ryss som introduceras på svenska är Ksenija Nekrasova, som Achmatova höll lika högt som hon höll Tsvetajeva.

 Allt det här förstärker uppfattningen att Asaids arbete är så oerhört viktigt. Till översättningarna hör också några bearbetningar i fragmentets form, en slags blackout-poesi av Goethe, samt avlyssningar från samtal i Frankfurt, Köln och Bonn. Dessa samtal tar formen av böner eller besvärjelser, och förmedlar något av samma känsla som översättningarna ger: helt enkelt något som vår tid är i skriande behov av.