Skolfrågor
genererar mycket diskussion, och en ny reportagebok av journalisten
Emma Leijnse har förutsättningar att åtminstone hålla liv i den
debatten. Man kunde dock önska mer av analys och kritiskt tänkande
i boken.
Skolan
engagerar. På senare tid har debatten mest handlat om alarmerande
negativa resultat i internationella undersökningar, där svenska
elever presterar sämre än tidigare.
Något
ska göras, och Emma Leijnse skriver i sin reportagebok Godkänt?
om några goda exempel, alltså skolor som konstruktivt har försökt
åstadkomma förbättring. Ett av hennes exempel handlar om
Ribbaskolan i Gränna, som utsetts till modellskola.
Inledningsvis
konstaterar hon att ökad segregation är en bidragande faktor i
sämre skolresultat. Hon ser det som en återgång till den
uppdelning i folkskola och realskola som var en realitet innan
enhetsskolan infördes 1949.
Att
läsa rapporter från dagens grundskola är oftast nedslående
läsning; den här boken utgör inget undantag. Dock finns här några
berättelser om framgångsrika försök, som den uppmärksammade
skolan Nossebro, som lyckades vända en negativ trend, från ett år
till ett annat.
Tyvärr
tvingas Leijnse tillämpa förenklingar och grova generaliseringar i
sin plädering, där hon också gör sig till en lite väl okritisk
förmedlare av skolornas ensidiga kampanjer. De frälsta tillåts
tala oemotsagda, utan besvärande följdfrågor.
Då
blir det först en obligatorisk svartmålning, och sedan en lite väl
tilltagsen förgyllning. Lärare beskrivs ”pumpa ut” läxor, om
det gynnar Leijnses agenda att söka andra lösningar – ett kapitel
handlar om det bedrägliga med läxor. Ett annat om att
lärarundervisningen ska bli bättre. Ett annat om att lärarnas
arbetsbörda måste minska. Ett annat om att lärarna ska forska
(samtidigt som de arbetar, på tal om minskad arbetsbörda).
Sålunda
presenteras också modellskolan, Ribbaskolans experiment i Gränna,
där de positiva resultaten blivit över förväntan. Dock nämner
Leijnse inte den film som producerats – kan ses på skolans hemsida
– där en dramatisk röst talar om ”en skola med dålig självbild
och lärare med svagt självförtroende”, innan det frälsande
experimentet sjösätts.
Vi
som har närmare till skolans verklighet än professorerna i
pedagogik har svårt att konvertera till ineffektiva
universallösningar. Visst behövs böcker som allvarligt diskuterar
skolfrågor, men de konjunkturkänsliga punktinsatser som den
beskriver tenderar att få kortvariga effekter.
(Också publicerad i Jönköpings-Posten 13/6 2012)
Medan debattörer och pedagoger fortsätter att skriva ner skolans rykte undervisar vi lärare oförtrutet vidare.
SvaraRaderaJo, vi har ju en lärarhögskola på gångavstånd från min skola (200 m), men jag ser aldrig röken av pedagogikprofessorerna där. De har inte det minsta intresset av något utbyte.
SvaraRadera